Predikaren KAPITEL 1 1 Orden från predikanten, Davids son, kung i Jerusalem. 2 Fåfängas fåfänga, säger predikanten, fåfängas fåfänga; allt är fåfänga. 3 Vilken nytta har en man av allt sitt arbete som han tar under solen? 4 Ett släkte förgår, och ett släkte kommer, men jorden består för evigt. 5 Och solen går upp och solen går ner och skyndar sig till sin plats där han gick upp. 6 Vinden går mot söder och vänder sig mot norr; det virvlar ständigt omkring, och vinden kommer tillbaka efter hans kretsar. 7 Alla floder rinner ut i havet; men havet är inte fullt; till den plats varifrån floderna kommer, dit återvända de igen. 8 Allt är fullt av möda; människan kan inte uttala det: ögat mättas inte av att se, och örat är inte fullt av hörande. 9 Det som har varit, det är det som skall vara; och det som sker är det som skall ske, och det finns inget nytt under solen. 10 Finns det något om vad man kan säga: Se, detta är nytt? det har redan varit förr, som var före oss. 11 Det finns ingen påminnelse om tidigare ting; inte heller skall det finnas någon påminnelse om vad som ska komma med dem som ska komma efter. 12 Jag, predikanten, var kung över Israel i Jerusalem. 13 Och jag gav mitt hjärta att söka och med vishet utreda allt som sker under himlen: denna svåra möda har Gud gett människobarnen att öva med dem. 14 Jag har sett alla de verk som görs under solen; och se, allt är fåfänga och andeförbannelse. 15 Det som är krokigt kan inte göras rakt, och det som saknas kan inte räknas. 16 Jag talade med mitt eget hjärta och sade: "Se, jag har kommit till stor egendom och har fått mer vishet än alla de som har varit före mig i Jerusalem; ja, mitt hjärta hade stor erfarenhet av vishet och kunskap. 17 Och jag gav mitt hjärta till att lära känna vishet och att känna galenskap och dårskap; 18 Ty i mycken vishet finns mycket sorg, och den som ökar kunskapen förökar sorgen. KAPITEL 2 1 Jag sade i mitt hjärta: Gå nu, jag vill pröva dig med glädje, njut därför av njutning; och se, även detta är fåfänga. 2 Jag sade om skrattet: Det är galet, och om glädjen: Vad gör det? 3 Jag sökte i mitt hjärta att ge mig själv åt vin, men jag bekantade mitt hjärta med vishet; och att hålla fast vid dårskapen, tills jag kunde se vad som var det goda för människornas söner, som de skulle göra under himlen alla deras livs dagar. 4 Jag har gjort mig stora gärningar; Jag byggde mig hus; Jag planterade mig vingårdar: 5 Jag gjorde mig trädgårdar och fruktträdgårdar, och jag planterade träd i dem av alla slags frukter:
6 Jag gjorde mig vattenpölar för att med dem vattna den ved som frambringar träd. 7 Jag skaffade mig tjänare och flickor, och tjänare födda i mitt hus; Jag hade också stora ägodelar av stora och små boskap, framför allt som fanns i Jerusalem före mig. 8 Jag samlade mig också silver och guld och kungars och provinsernas egendomliga skatter; jag fick mig sångare och sångare och människobarns nöjen, som musikinstrument och alla slags. 9 Så blev jag stor och blev mer än alla som var före mig i Jerusalem; även min vishet förblev hos mig. 10 Och allt som mina ögon begärde, höll jag inte för dem, jag undanhöll inte mitt hjärta från någon glädje; ty mitt hjärta fröjde sig över allt mitt möda, och detta var min del av allt mitt möda. 11 Då såg jag på alla de gärningar som mina händer hade utfört och på det arbete som jag hade arbetat för att utföra; och se, allt var fåfänga och andeförtörning, och det fanns ingen nytta under solen. 12 Och jag vände mig om för att se vishet och galenskap och dårskap; ty vad kan den man göra som kommer efter kungen? även det som redan har gjorts. 13 Då såg jag att vishet överträffar dårskap, så långt som ljus övergår mörker. 14 Den vise mannens ögon är i hans huvud; men dåren går i mörkret, och jag förstod också att en händelse händer dem alla. 15 Då sade jag i mitt hjärta: Såsom det går dåren, så går det även mig; och varför var jag då klokare? Då sade jag i mitt hjärta att även detta är fåfänga. 16 Ty det finns ingen påminnelse om den vise mer än om dåren för evigt; att se att det som nu är i de kommande dagarna skall allt glömmas. Och hur dör den vise mannen? som dåren. 17 Därför hatade jag livet; ty det verk som utförs under solen är mig bedrövligt, ty allt är fåfänga och andeförtörnelse. 18 Ja, jag hatade allt mitt arbete som jag hade tagit under solen, eftersom jag skulle lämna det åt mannen som kommer att följa mig. 19 Och vem vet om han är en vis man eller en dåre? likväl skall han råda över allt mitt arbete som jag har arbetat med och som jag har visat mig vis under solen. Detta är också fåfänga. 20Därför gick jag omkring för att få mitt hjärta att förtvivlas över allt det möda som jag utövade under solen. 21 Ty det finns en man vars arbete är i vishet och kunskap och i rättvisa; Men åt en man som inte har arbetat därpå skall han lämna det till sin del. Detta är också fåfänga och ett stort ont. 22 Ty vad har människan av allt sitt möda och av sitt hjärtas förtret, som hon har arbetat med under solen? 23 Ty alla hans dagar äro sorger, och hans möda är sorg; ja, hans hjärta vilar icke om natten. Detta är också fåfänga. 24 Det finns inget bättre för en man, än att han äter och dricker, och att han får sin själ att njuta av sitt arbete. Detta såg jag också, att det var från Guds hand. 25 Ty vem kan äta, eller vem annan kan skynda dit, mer än jag? 26 Ty Gud ger åt en man som är god i hans ögon vishet och kunskap och glädje, men syndaren ger han möda, att samla och samla ihop, för att han kan ge åt den som är god inför Gud. Detta är också fåfänga och andeförnimmelse.