Väktaren Hesekiel 3:17-21 17 Människobarn, jag har satt dig till väktare för Israels hus. Hör därför ett ord från min mun och varna dem från mig. 18 När jag säger till den ogudaktige: 'Du skall visst dö', och du inte varnar honom eller talar för att varna den ogudaktige från hans ogudaktiga väg, för att rädda hans liv, då skall den ogudaktige dö för sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. 19 Men om du varnar den ogudaktige, och han inte vänder sig från sin ondska eller från sin onda väg, då skall han dö för sin missgärning, men du har räddat din själ. 20 Och när en rättfärdig man vänder sig bort från sin rättfärdighet och begår orättfärdighet, och jag lägger en stötesten framför honom, skall han dö. Eftersom du inte har varnat honom, skall han dö i sin synd, och den rättfärdighet som han har utövat skall inte bli ihågkommen, men hans blod skall jag utkräva av din hand. 21 Men om du varnar den rättfärdige för att han inte ska synda, och han inte syndar, så ska han förvisso leva, eftersom han har blivit varnad; och du har räddat din själ.
Hesekiel 33:1-33 1 Herrens ord kom till mig; han sade: 2 Människobarn, tala till ditt folks barn och säg till dem: När jag låter svärdet komma över ett land, och folket i landet tar en man från sitt område och sätter honom till sin väktare, 3 Om han ser svärdet komma över landet, blåser han i hornet och varnar folket; 4 Om någon då hör hornet ljuda men inte låter sig varnas, och svärdet kommer och tar honom bort, då skall hans blod komma över hans eget huvud. 5 Han hörde hornet ljuda, men lät sig inte varnas; hans blod skall komma över honom. Men den som lät sig varnas skall rädda sin själ.
1
6 Men om väktaren ser svärdet komma och inte blåser i hornet, och folket inte varnas, och svärdet kommer och tar någon bland dem, så är han tagen för sin missgärnings skull, men hans blod skall jag utkräva av väktarens hand. 7 Så har jag satt dig till väktare för Israels hus, och när du hör ett ord från min mun skall du varna dem från mig. 8 När jag säger till den ogudaktige: 'Du ogudaktige, du skall visst dö', och du inte varnar den ogudaktige för hans väg, då skall den ogudaktige dö för sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. 9 Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, så att han vänder sig bort från den, och han inte vänder sig bort från sin väg, skall han dö genom sin missgärning, men du har räddat din själ. 10 Tala därför till Israels hus, du människoson: Så säger ni: Om våra överträdelser och synder vilar på oss och vi tynar bort genom dem, hur skall vi då kunna leva? 11 Säg till dem: Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, jag har ingen behag i den ogudaktiges död, utan i att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Varför vill ni dö, Israels hus? 12 Du människobarn, säg därför till ditt folks barn: Den rättfärdiges rättfärdighet skall inte rädda honom på hans överträdelsedag. Den ogudaktiges ondska skall inte falla på grund av sin ondska den dag han vänder om från sin ondska, och den rättfärdige skall inte kunna leva för sin rättfärdighet den dag han syndar. 13 När jag säger till den rättfärdige att han skall leva, och han förtröstar på sin rättfärdighet och gör orätt, skall ingen av hans rättfärdigheter bli ihågkommen, utan för den orättfärdighet som han har begått skall han dö. 14 När jag säger till den ogudaktige: 'Du skall dö', om han vänder sig bort från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, 15 Om den ogudaktige återlämnar sin pant, ersätter vad han har stulit, vandrar efter livets stadgar och inte gör något orättfärdigt, då skall han leva, han skall inte dö. 16 Inga av de synder han har begått skall tillräknas honom. Han har gjort vad rätt och rätt är, han skall förvisso leva. 17 Ändå säger ditt folks barn: Herrens väg är inte rätt; men deras väg är inte rätt. 18 När den rättfärdige vänder sig bort från sin rättfärdighet och gör orätt, skall han därigenom dö. 19 Men om den ogudaktige vänder om från sin ondska och gör vad som är rätt och rätt, skall han därigenom leva. 20 Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Jag skall döma var och en av er efter hans vägar, ni av Israels hus. 21 Och det hände sig i det tolfte året av vår fångenskap, i den tionde månaden, på den femte dagen i månaden, att en som hade flytt från Jerusalem kom till mig och sade: Staden är slagen. 22 Herrens hand var över mig på kvällen, innan den som hade undkommit kom, och han öppnade min mun tills han kom till mig på morgonen. Då öppnades min mun, och jag var inte längre stum. 23 Då kom Herrens ord till mig; han sade: 24 Människobarn, de som bor i dessa ödemarker i Israels land talar och säger: Abraham var en enda, och han ärvde landet, men vi är många; landet är givet åt oss till arv. 25 Säg därför till dem: Så säger Herren, HERREN: Ni äter med blodet i, ni lyfter era ögon till era avgudar och utgjuter blod. Och skall ni ta landet i besittning? 26 Ni står på era svärd, ni utför en styggelse, och var och en vanhelgar sin nästas hustru. Och nu skall ni ta landet i besittning? 27 Säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Så sant jag lever, de som är i ödemarken skall falla för svärd, och den som är ute på marken skall jag ge åt djuren att äta, och de som är i fästningarna och grottorna skall dö av pest. 28 Ty jag skall göra landet till en ödemark, och dess mäktiga ståt skall upphöra, och Israels berg skall ligga öde, så att ingen skall gå fram.
2
29 Då skall de förnimma att jag är HERREN, när jag har gjort landet till en ödemark för alla de styggelser som de har begått. 30 Och du, människobarn, ditt folks barn talar ännu emot dig vid väggarna och i husdörrarna, och talar till varandra, var och en till sin broder, och säger: Kom och hör vilket ord som utgår från HERREN. 31 Och de kommer till dig som ett folk som kommer, och de sitter inför dig som mitt folk, och de hör dina ord, men de gör inte efter dem. Ty med sin mun visar de mycken kärlek, men deras hjärtan följer deras girighet. 32 Och se, du är för dem som en ljuvlig sång, tagen av en som har en ljuvlig röst och kan spela bra på ett instrument. Ty de hör dina ord, men de gör inte efter dem. 33 Och när detta sker – se, det skall ske – då skall de veta att en profet har varit ibland dem.
Väktarens roll Stationerad på en mur: Liksom en uråldrig vakt på ett utkikstorn som får syn på en fiende och blåser i en trumpet, kallades Hesekiel för att se andlig fara och slå larm. Att ge varningen: Han var tvungen att säga till de onda att vända sig från sina syndiga vägar.
Principen om ansvarsskyldighet Om väktaren varnar: Om Hesekiel gav varningen och folket vägrade att lyssna, var folket ansvariga för sin egen undergång. Om väktaren misslyckas: Om Hesekiel misslyckades med att slå larm, höll Gud Hesekiel personligen ansvarig för de liv som förlorades.
Vers-för-vers-genomgång av Hesekiel 33 Del 1: Vaktens plikt (verserna 1–9) Det här avsnittet använder den livfulla bilden av en militärvakt för att definiera Hesekiels andliga ansvar. Verserna 1–3: Scenariot. Gud beskriver en vanlig forntida praxis: när en stad hotas av invasion väljer invånarna en man att stå på muren. Hans enda uppgift är att hålla utkik efter svärdet (fienden) och blåsa i trumpeten för att varna folket. Verserna 4–5: Folkets ansvar. Om trumpeten ljuder och någon ignorerar den, är deras död deras eget fel. De hörde varningen och valde att inte agera. Omvänt räddar de som tar varning sina liv. Vers 6: Väktarens misslyckande. Om väktaren ser fienden komma men inte blåser i hornet , tas medborgarna ändå bort på grund av deras synder, men Gud håller väktaren ansvarig för deras blod. Verserna 7–9: Den andliga tillämpningen. Gud utser uttryckligen Hesekiel till väktare för Israels hus . Hesekiel måste höra ordet från Guds mun och varna folket. Om Gud kungör dom över de ogudaktiga och Hesekiel förblir tyst, dör den ogudaktige personen, men Hesekiel hålls skyldig. Om Hesekiel varnar dem och de ignorerar det, frias Hesekiel från all skuld.
3
Del 2: Individuellt ansvar och nåd (verserna 10–20) Detta avsnitt tar upp de landsförvisade israeliternas förtvivlan och beskriver Guds sanna önskan för mänskligheten. Vers 10: Folkets förtvivlan. De landsförvisade känner sig tyngda av sina synder och frågar: "Hur ska vi då leva?" De tror att deras dom är huggen i sten och att det inte finns någon flyktväg. Vers 11: Guds hjärta. Detta är en av de mest berömda verserna i Hesekiel. Gud förklarar: "Jag finner ingen behag i den ogudaktiges död, utan i att den ogudaktige vänder sig från sin väg och lever. " Han vädjar passionerat: "Vänd om, vänd om från era onda vägar! Varför vill ni dö, Israels hus?" Verserna 12–16: Rättfärdighetens dynamik. Gud förklarar att tidigare handlingar inte garanterar framtida status. Om en historiskt rättfärdig person litar på sina tidigare goda gärningar och vänder sig till synd, kommer deras tidigare rättfärdighet inte att frälsa dem. Om en historiskt ogudaktig person ångrar sig, återlämnar stulen egendom och lever i Guds stadgar, är deras tidigare synder glömda. De kommer sannerligen att leva. Verserna 17–20: Guds rättvisa. Israeliterna klagar över att "Herrens väg inte är rättvis " : Gud svarar att det är deras vägar som är orättvisa. Han upprepar att han kommer att döma varje individ efter deras eget uppförande och betonar personligt ansvar framför företagens skuld. Del 3: Jerusalems fall bekräftat (verserna 21–22) Denna korta berättande del markerar en enorm vändpunkt i Hesekiels verksamhet. Vers 21: Nyheten anländer. Under det tolfte året av exil anländer en överlevande från Jerusalem och överlämnar den tragiska nyheten: "Staden är slagen. " Detta uppfyller allt som Hesekiel hade förutsagt i åratal. Vers 22: Hesekiels mun öppnades. Kvällen innan den överlevande anlände, var Guds hand över Hesekiel och öppnade hans mun. Fram till denna punkt hade Hesekiel blivit övernaturligt slagen " stum ", bara i stånd att tala när Gud gav honom en direkt profetia (Hesekiel 3:26-27). Från och med detta ögonblick är hans tal helt återställt. Del 4: Dom över dem som är kvar i landet (verserna 23–29) Gud tar itu med vanföreställningarna hos de judar som lyckades stanna kvar i det förstörda landet Israel. Verserna 24–26: Kvarlevans arrogans. Folket som finns kvar i ruinerna gör anspråk på äganderätten till landet. De menar att om Abraham bara var en man och ärvde landet, så har de – liksom många andra – ännu större rätt till det. Gud kontrar genom att påpeka deras fortsatta synder: att äta kött med blod, avgudadyrkan och att utgjuta blod. Han frågar: "Ska ni ta landet i besittning?" Verserna 27–29: Fullständig ödemark. Gud lovar att de som gömmer sig i ruiner, grottor och öppna fält ska dö genom svärd, vilda djur och pester. Landet ska förvandlas till en total ödemark för att bryta deras stolthet. Del 5: Faran med ytligt lyssnande (verserna 30–33) Kapitlet avslutas med en varning till Hesekiel om hans populära rykte bland de landsförvisade.
4
Verserna 30–32: Underhållning kontra lydnad. Gud varnar Hesekiel för att folket talar om honom bakom hans rygg och uppmanar varandra att "Kom och hör vad det ord är som kommer från Herren." De behandlar dock Hesekiel som en kärlekssångare med en vacker röst . De älskar att lyssna på hans ord som underhållning, men de har absolut ingen avsikt att omsätta dem i praktiken eftersom deras hjärtan är giriga. Vers 33: Det ultimata beviset. Gud drar slutsatsen att när allt Hesekiel förutspådde slutligen går i uppfyllelse, kommer dessa ytliga lyssnare att inse för sent att "en profet har varit bland dem".
Nya testamentets tillämpning av väktarkonceptet Nya testamentet övergår väktarens roll från en enda profet i Gamla testamentet till kristna präster, kyrkoledare och troende som delar evangeliet. 1. Ansvarstagande för pastorer och ledare I Nya testamentet beskrivs kyrkoledare som andliga väktare som måste avlägga räkenskap inför Gud för de själar de har under sin vård. Hebreerbrevet 13:17: "Lyd era furstar och underordna er, ty de vakar över era själar , såsom de som skall avlägga räkenskap..." Tillämpning: Pastorer har en strikt skyldighet att predika hela sanningen – inklusive varningar om synd och dom – snarare än bara vänliga budskap, vilket speglar Hesekiels ansvarsskyldighet. 2. Paulus försvar med "rena händer" Aposteln Paulus använde uttryckligen Hesekiels språk för att beskriva sitt missionsarbete. När han skildes från Efesos äldste sa han: Apostlagärningarna 20:26–27: "Därför bevittnar jag i dag att jag är ren från alla människors blod . Ty jag har inte undvikit att förkunna för er hela Guds råd." Tillämpning: Paulus visste att eftersom han troget predikade evangeliet och varnade alla han mötte, hade han framgångsrikt "befriat sin själ" i stil med Hesekiel 33:9. 3. Uppmaningen till andlig vakenhet (alla troende) Det grekiska ordet som ofta översätts till "vaka" eller "var vaksamma" ( gregoreo ) används ofta av Jesus och apostlarna, vilket utvidgar väktartankesättet till alla kristna. Markus 13:37 (Jesu befallning): " Och vad jag säger er, det säger jag alla: Vaka . " 1 Petrusbrevet 5:8: "Var nyktra och vaksamma , ty er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han kan uppsluka." Tillämpning: Nya testamentets troende är kallade att vara väktare över sina egna liv, sina familjer och sina samhällen – att vara uppmärksamma på andlig bedrägeri och Kristi andra ankomst.
5