Korsväg 2022 3

De osynliga barnens röster

Eva Ånhammar 26

Över mörka vatten vill Han bära dig

Leif Dotevall 50

Relevans är mycket mer än vi tror

Magdalena Widmark 56

En relevant kyrka är en levande kyrka i förändring:

Per-Eive är åter på ön

intro | Torgny Lindén

En stilla susning

När novellisten Alice Munro fick nobelpriset i litteratur skrev Mars Dalberg i NWT ”hon är en ordets och tänkandets konstnär vars korta berättelser äger större litterär tyngd än månghundrasidiga romaner”. Den formuleringen fastnade i mig och jag transkriberade den i en egen skrivning: ”ju äldre jag blir, desto mer lyssnar jag till de som inte säger så mycket”.

Det kan vara lätt att svepas med av de vältaliga och de mångordiga, att förföras och bli betagen. Men ibland undrar jag vad som döljer sig bakom alla ord. Många gånger är det de mer lågmälda och fåordiga som jag upplever har något viktigt att säga. Och som jag känner mig tilltalad av. Inom musiken lyssnar jag mer och mer på minimalisterna, som till exempel Arvo Pärt och John Cage. Inte så många toner och inte så många instrument. Det är musik som ger möjlighet till eftertanke och kontemplation. Att ta in musiken och själv få plats i den.

Jag tänker också på Elia som efter diverse vedermödor skulle få se Herren gå förbi. Först kom det en storm, sedan ett jordskalv och därefter eld, men det var först i den stilla susningen som Herren fanns – i den stilla susningen var Gud!

Färre ord, toner och effekter kan göra att budskapet blir tydligare och därmed når fram. För mig gör det också budskapet mer relevant. Det viktiga sägs och motiveras utifrån innehållet, inte utifrån antalet ord, toner eller effekter.

Temat för detta nummer av Korsväg är En relevant kyrka – En kyrka mitt i samhället. Relevant betyder viktig, väsentlig, betydelsefull, giltig, adekvat …

I marknadsföringssammanhang är det tydligt att det är kunden som avgör om företaget och dess produkter är relevanta. Så är det för Svenska kyrkan också; det är vi själva, var och en av oss, som definierar om kyrkan är relevant för oss. Och det är i mötet det sker – mötet människor emellan och mellan människor och Gud.

K

Korsväg

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00

Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87

Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Helena Jonsson Frank Lorentzon Frida Blomqvist Peter Pasalic Östborg

Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

Grafisk form: Kyrkbyrån

Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank: Ikon, Getty Images, Pixabay och Unsplash.

Omslagsbild: Foto: Torgny Lindén

Ledare: Varje dag finns kyrkan närvarande

De vet vilka vi är och kyrkan inger förtroende

Per-Eive är åter på ön

Familjecentralen – mötesplats och kontaktyta

Krönika: De osynliga barnens röster

Att vara folkkyrka är inte att vara lagom

Krönika: Det här med dopet

Under pilgrimsvandringen öppnar sig människor

Det krävs motivation och mod

Allt fler pilgrimer vandrar i Sverige

Över mörka vatten vill Han bära dig

Krönika: Ett samtal om livet och tron

Relevans är mycket mer än vi tror

Bibelstudium: Ni skall älska varandra så

som jag har älskat er

Vänligen, Sören: 500 år med Bibeln på folkspråk

PS: Församlingens uppgift

Följ med Sverker

Lindberg från Karlstad på vandring till Santiago de Compostela. ”Det sägs att de medeltida pilgrimerna hälsade varandra med ordet Ultreia (Vidare! Vidare!) som ger en djupare mening än den moderna hälsningsfrasen Buen Camino, som tillönskar en lyckad vandring.”

Ledare | +Susanne Rappmann

Varje dag finns kyrkan närvarande

Vad gör du här?

Den unge mannen tittar förundrat på mig. Vi står i en av Visbys alla vackra trädgårdar under Almedalsveckan. Det är mingel och ett av syftena är att möta nya människor. Men att möta en biskop i just detta sammanhang var uppenbart något mycket oväntat.

– Jag vill vara en del av det demokratiska samtalet, svarar jag.

Till minglandets konst hör de nyfikna frågorna, så snart växer min kunskap om en för mig tidigare okänd intresseförening och killen släntrar iväg med insikter i kyrkans liv och tro som jag hoppas han delar med andra.

Ett dygn senare mördas en välkänd läkare ett stenkast från platsen där vi möttes. Vid händelsen var jag på väg hem till Göteborg. Men ärkebiskop Antje fanns kvar, liksom Visby stift och alla som arbetar där. Domkyrkan öppnades och dagen efter ordnades en minnesgudstjänst för den avlida kvinnan. Sorgen fick ta plats, liksom beslutsamheten att försvara demokratin och det öppna samhället.

Korsväg handlar denna gång bland annat om Svenska kyrkans plats och roll i dagens samhälle. Det är över tjugo år sedan vår kyrkas relation till staten förändrades. Människor från världens alla hörn bor nu i många delar av vårt land, inte bara i de stora städerna. Det var länge sedan skolan hade i uppdrag att bedriva dopundervisning. Kunskapen upp kristen tro hos många människor är låg, och samtidigt upplever jag att det finns såväl nyfikenhet som förväntan.

Almedalsveckan händer bara en gång om året. Men varje dag finns kyrkan närvarande i samhället runt om i vårt land. Kristen tro omsätts i handling genom människors arbete och omsorg om varandra. När medlemstalen sjunker finns en risk att självkänslan sviktar och att församlingen drar sig tillbaka. I det här numret får vi många exempel på den motsatta och friska rörelsen – nämligen att nå ut och vara en aktiv del av samhället.

Det är i vardagen som gudstjänsten har sin naturliga fortsättning. Och vi

Svenska kyrkan medverkar i Almedalsveckan med samma självklarhet som vi är närvarade i samhället varje dag året om. (Foto. Jonas Ransgård)

kristna har en viktig roll att spela i dagens samhälle. Vi får inte vänja oss vid det dödliga våldet och hotet mot demokratin. Tidens utmaningar av krig, svältkatastrofer och klimathot kräver beslutsamhet och hopp om att en annan värld är möjlig.

Ge inte upp utan låt dig inspireras av allt det goda som sker!

+Susanne

EN RELEVANT KYRKA

If God had a name what would it be?

And would you call it to his face?

If you were faced with Him in all His glory

What would you ask if you had just one question?

Joan Osborne, One of Us (text Eric Bazilian)

Vi hjälper människor inte därför att de är kristna utan därför att vi är kristna

Ärkebiskop Antje Jackelén på Twitter

Vår väg är välsignad genom att Gud har vandrat den före oss - en välsignelse som bär också när vägen blir svår och terrängen oländig. Det är där, i den välsignelsen, som vi får söka vår tillit, vår karta, våra väderstreck.

Kristina Nielsen-Jerneck, ur I din hand lägger jag mina dagar, Argument förlag

Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand.

Jesaja 41:10

Lias Andrén, Andrea Berginge, Freja Hurtig, Meja Werner och Ayla Östberg har slutat nian och firar sommarlovet med dubbla kvällar på Assemblin-parkeringen i Arvika. ”I går var det helt fullt här och folk fram till fyra, vi får se hur det blir i kväll.” (Foto: Helena Söderqvist)

De vet vilka vi är och kyrkan inger förtroende

Motorintresserade från hela Värmland är samlade.

En vanlig sommarhelg är det flera hundra bilar i stan, hälften A-traktorer. De yngsta, de under 18, hänger på Assemblin-parkering i hamnen. Det gör Svenska kyrkan i Arvika också.

Det är de runda klubborna med fruktsmak som framkallar akut törst.

Gänget från kyrkan – fritidsledare, diakon, präst och volontär – rör sig på parkeringen och bjuder från stora godispåsar. – Den rödgula är bäst, ta den, ropar tjejerna från pickupen.

Att en massa tonåringar går omkring i sommarnatten och suger på klubbor, det är en otippad syn. Jag vill också ha.

Andrea Berginge och Freja Hurtig hjälper till att få av det skyddande plasthöljet. Ett pillergöra som kräver unga ögon och koncentrerad samverkan. Snart har vi alla en pinne i munnen och samtalet är igång.

Tjejerna har just gått ut nian. Lovet och livet väntar. Här finns kompisarna, snacket och skrattet. Musiken dunkar i konkurrerande takt från olika håll. Junikvällen är fortfarande

Till

oss

kan man vända sig

om man blir för full, känner sig otrygg, vill ha skjuts hem.

ljus men i det begynnande dunklet under träden ner mot vattnet, på behörigt avstånd från den polispatrull som nyss parkerat upp mot järnvägen, pågår en stökig diskussion mellan några ostadiga 16­åringar.

– Klart det blir fylla, det dricks en hel del, det man kommer över. Finns alltid någon som fixar alkohol. Det är det minst komplicerade, förklarar de.

Polisen häller ut det de ser, i går tog de till och med ett helt flak öl, klagar killarna.

– Inte ens panten fick vi behålla. Fattar de inte att bensinen är dyr.

– Men de flesta är schyssta, de gör bara sitt jobb, tillägger killen som just i kväll tycker att namnet Bengt känns rätt.

Michelle Lindgren och Ann­Sofie Hylander cirkulerar vant, de självlysande kyrkvästarna syns lång väg. Jan­Eric Lundberg, kyrkopolitiker och volontär, är fullt upptagen med att få en ingående demonstration av ljudanläggningen i en ombyggd Volvo 242.

– De vet vilka vi är, symbolen är bekant och kyrkan inger förtroende, säger Michelle. Många av ungdomarna på parkeringen känner hon sen tidigare, från barngrupper och konfirmander. Stan är liten.

– Jag tror att de uppfattar oss som snälla, vi är pålitliga, till oss kan man vända sig om man

blir för full, känner sig otrygg, vill ha skjuts hem eller nåt annat. Vi hjälper till och det vet de, det blir en trygghet. Och många kommer fram bara för att de vill prata.

Polisen och socialen, som också finns på plats, har en annan roll.

– Eftersom vi inte är en myndighet, vi får till exempel inte hälla ut alkohol, blir kontakten med oss mer avslappnad, tycker Michelle.

Hon tar fram en ny påse klubbor. Det finns ett syfte med sötsakerna, förutom att de är goda.

– Vi bjuder alltid, det är en isbrytare. Och med klubba i ena handen och telefonen i den andra är man sysselsatt, säger Michelle. Från början delade vi ut smågodis, men de här räcker längre.

Det blir mindre fokus på alkohol. Visst, det dricks en del, men de flesta tonåringarna är nyktra. Åtminstone på parkeringen. Det kan vara olika, från tillfälle till tillfälle, berättar fältarna, och det är sällan någon dricker när de vuxna ser på. Det mesta sker i bilarna.

– Ska vi ta varvet nu, undrar Michelle, och se hur det ser ut runt om i stan?

Vid McDonald , där de risigaste raggarbilarna brukar hålla till, är det ovanligt stillsamt. En polispatrull möter upp och det görs en

Prat och praktiska behov uppstår i stunden. Kyrkan ska vara nära. Och till hands, resonerar fältarna i Arvika pastorat. ”Det behövs trygga vuxna härute”, vet fritidsledare Sandra Fryklund.

genomgång av läget. Att polis, sociala myndigheter, kyrkan och frivilliga samverkar ger tydligt resultat, tycker Patrik Leonsson, som jobbat hela helgen.

– Men det är lite klent med föräldrar, de är lätträknade, säger han.

Det spekuleras om orsaken, vad det är som gör att föräldrar till ungar i nedre tonåren väljer att stanna hemma. De känner sig kanske inte välkomna, om de skulle vandra där bland bilarna och de egna barnen. Att snacka med andras är enklare.

– Det är nog lättare att ge sig ut när de egna har växt upp, säger Jan­Eric som har två vuxna döttrar och minns hur han hade stand­by hemma när de var i tonåren. Dörren skulle alltid vara öppen.

Och så är det nu också, tror han, föräldrarna finns i bakgrunden. De flesta ringer och skickar sms. Och har koll så att barnen kommer hem.

– Kontakten är digital, men jag tror det vore bra om de också tog en promenad och såg miljön, säger Michelle.

Efter en rundtur med minibussen ut till Ingestrands camping via tivoliplatsen och torget återvänder kyrkfolket till Assemblin­parkeringen. Det har fyllt på, minst hundra tonåringar, de flesta i högstadieålder, hänger runt sina A­traktorer. Ett 60­tal bilar är parkerade. – Vi lever i en Epa­boom, A­traktorerna blir fler överallt, vet de unga chaufförerna.

Särskilt i Värmland, Dalarna och Västra Götaland. De tre västvärmländska kommunerna, Arvika, Eda och Årjäng, hör till de starkaste fästena i landet.

Det finns nästan 50 000 registrerade A­traktorer i Sverige, antalet har fördubblats de senaste två åren. Lättade regler har gjort det smidigare att bygga om bilarna och det har öppnat för nya märken.

Kyrkan har fixat grill och rör sig ute hela helgen. ”Vi fältar alla riskhelger - valborg, skolavslutningen, hamnfesten, mârten och lucia – tillfällen då det rör sig extra många unga på stan, berättar Michelle Lindgren och Sandra Fryklund, fritidsledare i Arvika pastorat.

– Men Volvo är fortfarande bäst, hävdar killarna från Edane.

Det är åtminstone den absolut vanligaste bilen att bygga en A­traktor av. Det finns fler Volvo än alla de övriga märkena tillsammans.

Att Västvärmland blivit en samlingspunkt för bilkultur tycker ungdomarna är naturligt. – Arvika är en fin stad och har ett bra varv. Folk trivs här, säger Joel Brenden Karlsson, ordförande i föreningen Motorburen ungdom i västra Värmland.

Men det finns en baksida. Med bilfesterna följer fylla och hög musik, helg efter helg. För hög, tycker de som bor i innerstan. Basen känns i hela kroppen och dunket stör nattsömnen.

Problemen har varit en följetong i Arvika under många år. Avspärrade gator, böter, fler poliser – inget verkar hjälpa, trots samverkansmöten och nya projektgrupper.

Bilkulturen har snarare stärkt sitt grepp inte minst genom de senaste årens Epa­trend.

– Vi är många, bara föreningen har runt 200 medlemmar, och vi jobbar på en lösning, säger Joel.

Toaletter och en egen lokal står högst på önskelistan. Föreningen Motorburen ungdom i västra Värmland hoppas på ett ställe där det finns plats både att meka och umgås. Helst hyfsat nära centrum.

– Jag tror det skulle göra skillnad. Som det är i dag finns inget alternativ till att hänga på stans parkeringar och köra runt, säger Joel.

Samtidigt vet han att varvet är det som lockar och bygger gemenskap. Men när höstkylan smyger på vill folk in i värmen.

– Det finns inte ens en toalett som går att använda i den här stan. De offentliga är tillhåll för missbrukare och uteliggare, dit vill ingen gå. Och kyrkan har stängt sina på grund av

Ökning av antal A-traktorer under senaste året 2021 2022 Ökning (%)

Värmlands län 2 208 2 742 24,2

Västra Götalands län 5 752 7 383 28,4 Hela riket 38 981 49 753 27,6

Källa: Transportstyrelsen

Antalet A-traktorer har ökat i samtliga län. Störst ökning – sett till antalet fordon – har skett i Västra Götaland där antalet har gått från 3 025 för fem år sedan till dagens 7 383 (juli 2022).

skadegörelse, annars var det ett bra ställe, tycker Joel.

I vintras parkerade de motorburna sina fordon utanför Mikaelikyrkan, eller ”pessekôrka” som de själva kallar den. Det var enda stället det fanns gratis toalett, och asfaltplanen utanför kyrkogården blev en självklar mötesplats. Men det drog också med sig fylla och stök.

– Vi funderade vad vi som kyrka kunde göra – erbjuda alternativ, finnas ute bland bilarna men också öppna upp och bjuda in till värmen, säger Sandra Fryklund, som är fritidsledare i Arvika pastorat.

Hon berättar att arbetslaget valde att flytta den ordinarie ungdomsgruppen, den som

kvällstid höll till i församlingshemmet mitt i stan. I hopp om att nå nya tonåringar och möta de behov som fanns utlokaliserades verksamheten till sockenstugan bredvid Mikaelikyrkan. Ett ställe där det annars mest hålls dop­ och begravningskaffe. De manglade dukarna fick maka på sig. En mys­ och hänghörna inreddes i allmogemiljön.

– Vi möblerade om inför varje lördagskväll. Vi visste ju inte om det skulle komma några, men vi vill prova och finnas nära. Sen satte vi upp ett tält på parkeringen också, och bjöd på fika.

Så länge kylan höll greppet om stan var mötesplatsen intressant. Det kunde vara allt från ett par A­traktorer till full parkering.

Att Västvärmland blivit en samlingspunkt för bilkultur tycker Joel Brenden Karlsson är naturligt. ”Arvika är en fin stad och har ett bra varv. Folk trivs här”, säger han.

Långt ifrån alla valde att gå in i sockenstugan, de nöjde sig med kaffe i tältet och ett varmt toabesök. Fast många fann också vägen in, för att prata och spela spel.

Men toaletterna vandaliserades och kyrkogårdsförvaltningen beslutade att stänga dem. När våren kom flyttade ungdomarna till Assemblin­parkeringen närmare stan. Kyrkan följde efter.

– Vi behöver vara där ungdomarna är, säger Sandra. Vi fältar alla riskhelger – valborg, skolavslutning, hamnfest, mârten och lucia.

Men även alla andra helger är behovet stort.

– Det finns ju ingenstans för de yngre att ta vägen. Inga fritidsgårdar är kvar, förutom inne på nya högstadieskolan, men då måste man ha tagg och det har bara de som går på skolan. Det blir inte för alla.

Hur kyrkan i Arvika lägger upp höstens närvaro bland stans tonåringar är inte bestämt än.

– Vi ska utvärdera efter semestern, berättar fritidsledarna. Behoven får styra.

Text: Helena Söderqvist Foto: Kim Sanfridsson

A-traktorer – så här ser reglerna ut

• En A-traktor är en ombyggd bil som har registrerats som traktor efter att växlarna och maxhastigheten begränsats.

• Ett säte för en eller två passagerare bredvid föraren får finnas. Fler passagerare än säten får inte förekomma. Ingen får sitta bak.

• 30 km/tim är högsta tillåtna hastighet.

• Föraren måste fyllt 15 och ha minst mopedkörkort.

• Varningsskylt för Långsamt gående fordon, den röda LGF-triangeln, ska finnas på alla A-traktorer.

Vad gör dig stolt som medlem i Svenska kyrkan?

Göran Bryntesson

Mangskog

Jag är stolt över att vara med i en rörelse som betyder så mycket för så många. I vår lilla församling har kyrkan en central funktion, människor är delaktiga och berörda, kyrkan är en mötesplats och en viktig del av bygden, tillsammans med andra föreningar. Det är lätt att vara med och det tycker jag om. Kyrkan finns för alla och ingen frågar om du är religiös. Vi träffas på gudstjänster, kyrkkaffe, soppluncher, musik i sommarkväll, körövningar … att gå till kyrkan eller sockenstugan är inte ”märkvärdigt”, det är naturligt.

Samtalen med de man träffar är högtidsstunder, vi har roligt. Och att slå sig ner i kyrkbänken, känna ron och stillheten, tänka sina egna tankar, höra på det som förmedlas, delta i psalmsång och lyssna på fin musik är stunder som ger livet innehåll. Att som medlem få vara en del av allt det här gör mig stolt.

Therése Andrén

Karlstad

När kyrkan ger möjligheter till barn, ser dem och finns för dem. För mig är det så viktigt. Det finns så många barn som behöver trygga vuxna, och är det någonstans man får möta det så är det i kyrkan. Jag hade själv en jobbig hemmiljö och kan undra var jag varit om inte kyrkan funnits. Där hittade jag min trygghet. Nu sjunger min dotter i kör och jag ser hur det stärker henne. Och genom henne blir även jag delaktig.

Att kyrkan finns för människor i kris gör mig också stolt. Behöver man prata med någon vet man att i kyrkan finns alltid någon som lyssnar. De har bra utbildning för att möta människor. Jag gillar kyrkan, det har jag alltid gjort.

Martin Östling

Hönö

Jag tror inte på Gud och har aldrig varit en aktiv del av Svenska kyrkan. Ni vet, en sån som tycker det är jättefint med kyrkliga bröllop och skolavslutningar men som aldrig går på gudstjänst.

Ungefär en gång per år, i regel när deklarationen kommer, funderar jag på om kyrkoskatten man betalar verkligen går till saker jag står för och det blir diskussion vid middagsbordet. Som att det finns präster som inte viger samkönade vilket är långt från mina värderingar. Kanske borde man gå ur och skänka motsvarande summa till något man själv väljer? Min fru har vettiga argument för samhällsfunktionen och kulturvärdet med mera och jag har aldrig gått ur. Så kommer en kris och Svenska kyrkan blir centrum för goda krafter. Krokar arm med kommunen och ser till att något faktiskt händer. Ställer i ordning och organiserar. Ber om hjälp och får stora delar av samhället att sluta upp för godhet och värdighet. Ser till att bussar med ukrainska familjer kommer till ett tryggt mottagande.

Jag kommer troligen aldrig bli religiös men jag kan ändå känna mig som en stolt medlem av Svenska kyrkan Öckerö församling och nöjd betalare av kyrkoskatt.

Efter 32 intensiva år som präst i EFS-kyrkan i Halmstad har Per-Eive Berndtsson flyttat tillbaka till ön Källö-Knippla. Som pensionär kommer han fortsatt att ha fullt upp.

Per-Eive är åter på ön

Per-Eive Berndtsson är inspirerad av keltisk kristendom och väckelserörelsen i Sverige på 1800-talet. Han tror att varje ny generation måste få uppleva intimiteten och närheten med levande Gud och att varje tid behöver sin förnyelse.

En relevant kyrka är en levande kyrka i förändring. Den måste bygga på att människor har en kärleksrelation till Jesus Kristus, som bygger på upplevelsen av mötet med helig Gud. Och upplevelsen av Guds nåd.

Per­Eive Berndtsson är övertygad om vikten av förnyelsens och väckelsens kraft för kyrkan. Något han märkt som präst i Halmstad i över trettio år, mångårigt ansvarig på EFS för nyplantering i församlingar och med två böcker om keltisk kristendom på 400­talet och svensk väckelse på 1800­talet.

– Jag kan inte lära ut upplevelsen av Guds nåd, jag kan inte tvinga upplevelsen på någon. Varje människa måste få uppleva den själv. Detta är hemligheten till varför väckelsen ständigt behövs, varje ny generation måste få uppleva intimiteten och närheten med levande Gud. När vi ser på kyrkans historia så ser vi att det hela tiden kommit förnyelserörelser. Det är samma teologi, tron på Fadern, Sonen och den helige Ande, men varje ny generation måste uppleva den.

Per-Eive möter oss vid färjeläget på ön Källö­Knippla i Göteborgs skärgård, i farleden upp mot Marstrand. Bilen lämnade vi vid

färjan på Burö, efter överfarten från fastlandet till Hönö.

Det är en vacker sommardag soligt, men blåsigt, som det ofta är här ute i kustbandet. Per­Eive tar oss med på rundvandring över ön som bara är 1,5 kilometer lång, fyrtio minuter tar den slingrande promenaden runt ön. På toppen av ön är utsikten vidunderlig, hänförande, så inte undra på att turister och seglare tar bilder med mobilkamerorna.

På sina ställen ligger husen tätt, tätt. Många av husen är byggda med eternitplattor som var bästa materialet för att inte släppa in vindarna i husen. Nu målar någon om de grå plattorna till glatt ljusgula, eller spikar plåt över.

Nu bor Per­Eive i huset hans farfars far byggde för 150 år sedan och vi slår oss ned i kapellet som hans farfar grundade, för ett samtal om tro och en relevant kyrka. Efter 32 intensiva år i Halmstad har en cirkel slutits för Per­Eive som nu flyttat tillbaka till ön med sin hustru Kerstin.

Efter uppväxten ute på ön hamnade Per­Eive på ett ekumeniskt ungdomsläger i Dalarna. Där fick han andliga erfarenheter som blev avgörande för resten av livet.

– Där och då bad jag en överlåtelsebön i min ensamhet. Det var ett medvetet val från min

sida och det blev avgörande för resten av mitt liv.

Mångfalden inom EFS är styrkan.

Han började plugga , blev ungdomsinstruktör och pastor, flyttade till Kalmar. Han var med och tog initiativ till flera läger och konferenser i Växjö, med betoning på lovsång och Andens förnyelse. Efter studier på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala upplevde han och familjen en tydlig kallelse att flytta till Halmstad.

– En dag när jag var på väg hem från jobbet fick jag en tanke i huvudet, som jag upplevde kom från Gud, minns Per­Eive. När jag kom hem berättade jag om tanken för hustru Kerstin – att vi skulle flytta till en större stad på västkusten och starta en EFS ­församling. – Men vi gjorde inte något åt tanken, eller pratade med någon annan om den. Men ett år senare ringde en kvinna, som jag bara träffat en gång och sa att hon upplevde att det var Guds vilja att han skulle flytta till Halmstad och starta en EFS församling i Johanneskyrkan som hade stått tom i två år och som metodisterna eventuellt skulle sälja.

Utan kyrkolokal , medlemmar eller pengar fick

Per­Eive en ettårig anställning för att bygga upp en EFS ­förening/församling i Halmstad. Så familjen, inklusive två små barn, flyttade till en okänd framtid i Halmstad. Den 31 augusti 1988, startade sju personer tillsammans med Per­Eive och Kerstin en EFS ­församling i Berndtssons vardagsrum.

– Våra 32 år där har varit fantastiska men utmanande. Hårt arbete, mycket kamp och övernaturliga ingripanden av Gud präglade vår första tid, säger han.

En påskkonferens startades tidigt när församlingen fortfarande bara bestod av några få medlemmar.

– En trygg teologisk grund för förkunnelsen, kombinerat med mycket lovsång och förnyelseimpulser från andra delar av kristenheten, tror Per­Eive var det som svarade mot mångas längtan, under de 27 påskkonferenser han ledde.

– Vi började med detta för att ge vår lilla församling en tydlig vision om hur det kan se ut när kyrkan är full med lovsjungande människor, förklarar Per­Eive.

Och både konferenserna och församlingen växte. Nyplanteringen blev en kyrka på tvåhundra medlemmar. I fjorton år drev man dessutom en heltidsbibelskola.

– Under de drygt 30 år församlingen funnits, har fler än sjuttio personer blivit tränande och formade för att gå vidare ut i någon form av heltidstjänst i kristenheten.

Under åren som följde växte församlingen ur S:t Johanneskyrkan och nitton år efter starten fick man i stället köpa det rivningshotade vårdhemmet Kornhill och flyttade hela verksamheten dit. Efter några år bytte församlingen även namn till Kornhillskyrkan EFS.

– Vår vision var att forma ett kristet missions­ och gemenskapscenter som såg till hela människans livssituation, förklarar Per­Eive. Halmstads ekumeniska nattcafé för hemlösa startades i Johanneskyrkan och vi fick vara med och välkomna och driva Erikshjälpen Second Hand i Halmstad.

Under vår rundvandring på ön hälsar Per­Eive på några, men inte alla, något som hans

föräldrar säkert gjorde. Ön har förändrats, nu är sommargäster, seglare och turister i majoritet. Det märks inte minst på att det finns tre restauranger, välskötta toaletter och duschar i hamnbyggnaden. Istället för ismagasin för fiskerinäringen finns nu istället en flott restaurang och hyreslägenheter. Utlämningsställen för Systembolag och Postnord finns hos Coop. Vi äter en mycket god fish­and­chips med tilltugg på restaurangen i hamnen, men fisken kommer nog från Färöarna och inte från närliggande vatten.

Mycket är ändå sig likt för Per­Eive. Nu har han nittio meter ner till badet och hundratio till båten, en glädje för barn och barnbarn som just har varit på besök.

Per­Eive berättar om när han var huvudansvarig för nyplanteringsarbetet inom EFS och det pratades om situationen för Svenska kyrkan.

– Det fanns inte så mycket krismedvetande då, för 15 år sedan. Jag skrev i en bok att jag trodde att Svenska kyrkan skulle komma att tappa en miljon medlemmar inom en tioårsperiod. Det var ju skrämmande, och tyvärr blev det så.

– Jag tror att Svenska kyrkan kommer att behöva jobba väldigt mycket likt frikyrkorna med stort ideellt engagemang. Där är vi inom EFS en unik konstruktion, som Svenska kyrkan kan ha glädje av.

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen , är en lågkyrklig och nyevangelisk väckelserörelse inom Svenska kyrkan som betonar vikten av lekmannaengagemang i kyrkan och som har rötter i 1800­talets folkväckelse. EFS är en inomkyrklig rörelse och pastorerna är prästvigda.

EFS säger på sin hemsida: ”idag finns en allt större längtan efter att blåsa liv i den pionjäranda som en gång formade rörelsen. EFS är en rörelse som fungerar i många olika typer av föreningar. Denna mångfald är mycket positiv. Vår önskan är därför att de existerande strukturerna skall knoppa av sig, samt att vi ska få nya gemenskaper som ännu är okända för oss.”

Regionen EFS Västsverige rymmer cirka 40 föreningar och grupper med ca 1800 medlemmar inom tre stift; Karlstad, Skara och Göteborg. Dessa tre stift bildar varsitt missionsområde. EFS arrangerar kurser och utbildningar för medarbetare, församlingar, barn­ och ungdomsledare samt andra förtroendevalda. Ett stort antal av Svenska kyrkans anställda runt om i Sverige har sina rötter i EFS.

Syftet med nyplanteringsarbetet inom EFS är att genom nya sätt att vara kyrka dela evangeliet med nya människor. Därför menar EFS att mångfalden inom EFS är styrkan och ger möjlighet att komplettera varandra och därigenom nå fler.

– Vi ser ju att enhetskulturen i Sverige har fallit sönder på många sätt, också vad det gäller trosuppfattningar, säger Per­Eive. Idag finns inte längre ”Fädernas kyrka i Sveriges land, kärast bland av samfund på jorden”. – Jag står ju upp för Svenska kyrkans teologi och kyrkohandboken, men jag tror att det måste till en stor mångfald i utövandet. Tänk om varje kyrka kunde ha sin egen nisch – någon skulle kunna vara högkyrklig, en annan väldigt lågkyrklig, någon ha temagudstjänst varje söndag, någon betonar karismatik och någon riktar sig till barnfamiljer. Allt detta för att kunna möta människors behov.

– Jag tror att det är Gud som bygger sin församling. Jag tror det är Gud som inspirerar människor att göra olika saker. Gud använder vårt förnuft, vår planering och vår teologi. Jag tror det finns ett slags gudomligt tilltal i skeendet. Det tror jag är hemligheten, om kyrkan ska växa. På samma sätt som jag tror att Gud har en plan för varje enskild människa så har Han också en plan för varje enskild församling.

Per-Eive har fått inspiration också från den keltiska kristendomen och från väckelserörelsen i Sverige på 1800­talet, något han skrivit två böcker om.

Vindarna från väster. Lärdomar från den keltiska kyrkan heter den ena och handlar om framväxten av den keltiska kyrkan på Irland på 400­talet. Per­Eive menar att samhällsklimatet där och då hade många likheter med vårt klimat i Sverige idag. Väckelsevindarna därifrån blåste vidare över de brittiska öarna, över Europa och kom ända till Sverige.

– Den passionerade, naturliga och vardagsnära andligheten som de keltiska kristna bar inom sig förnyade människor, kyrkor och

folk. Man byggde kloster som blev ett slags missions­ och kulturcentra runt om i Europa, centra som inte bara förändrade utan också nydanade hela samhällen. Det är dags för nygamla vindar från väster!

Per-Eive skriver i inledningen av den andra boken Kraftfulla rötter som ger hopp:

”I Guds väsen förenas nutiden, dåtiden och framtiden och den som lär känna honom kan också få del av ett vidare perspektiv. Berättelserna om hur Gud har uppenbarat sig och verkat genom människor i gamla och nya testamentet, liksom genom kyrkohistorien, hänger därför samman med vår nutid och framtid. Syftet med denna bok är att förmedla något av detta trefaldiga tidsperspektiv i vår andliga förståelse av det som sker. Boken vill förmedla att Guds ord och kyrkans historia kan lära oss att det inte finns några helt hopplösa situationer. Genom att läsa om vad Gud har gjort genom Bibelns och kyrkohistoriens gudsmän och gudskvinnor, ”lånar vi tro” ifrån dem som gått före och röjt vägen.

I en tid som på många sätt påminner om vår, verkade den andliga situationen i Sverige för tvåhundra år sen också vara ganska hopplös. Men några tiotal år senare hade mycket förändrats.

Boken fokuserar framför allt på några personer, som likt Moses fick uppleva en livsförvandling i mötet med den helige Guden. Gudsmötena förändrade dessa svenskars liv och gav dem en auktoritet som kom att bli avgörande för hela Sveriges kristenhet och i förlängningen också för hela det svenska samhället.”

Per­Eive visar i boken hur speciellt några människor på olika ställen i Sverige kom att betyda mycket för en väckelse och en genomgripande förändring av samhället:

George Scott i Stockholm, Per Brandell i Piteå, Lars Levi Laestadius i Arvidsjaur, Peter Wieselgren i Alvesta bland andra, liksom den märkliga ”roparrörelsen”.

Det

viktigaste

är att predika

Jesus Kristus som död och uppstånden.

En väckelserörelse över Sverige idag – skulle det kunna hända?

– Samhället är ju annorlunda idag, men jag tror ändå på stora likheter. På den tiden var det missbruket av brännvin som var vägen ut ur människors ångest, idag kan människor missbruka så otroligt mycket annat. Narkotika, TV, sociala medier, dataspel, porr, shopping … – Men Gud kan visa att han kan fylla de här behoven, visa en väg ut ur ångesten, tomheten.

Det är soligt utanför fönstret till det lilla kapellet, där vi sitter. Vi har pratat länge nu och det ska bli skönt med en rundvandring på ön. Per­Eive får göra en sammanfattning:

– Det viktigaste är att predika Jesus Kristus som död och uppstånden. Att vägen till Gud är genom Jesus. Kristus allena, tron allena och skriften allena säger jag som en sann lutheran.

Tillbaka till frågan om den relevanta kyrkan. Om du tänker på det som ni varit med om i bygget av Kornhillskyrkan, kan man ju konstatera att kyrkan blev relevant för människorna där och då. Allt från 140 till 220 personer från ett 20­tal olika nationaliteter kunde det vara på gudstjänsten, visar statistik från 2019. Vad tänker du om att det blev så?

– Vi fick många vittnesbörd från besökare att de upplevde Guds Andes närvaro i våra gudstjänster. Människorna ville ju tro på Jesus död och uppståndelse, ville leva tillsammans med honom och utveckla en relation med honom.

– Sen tror jag också det handlar om att se till hela människan, en kristendom som är relevant för hela människan och som passar in i vardagslivet. Vi träffades ju hemma hos varandra, vi delade livet med varandra.

Det handlade inte bara om att sjunga psalmer eller lovsånger, utan det kunde bli väldigt konkret. ”Jag behöver ha hjälp. Jag har det jobbigt på mitt jobb. Kan ni be för mig” Eller ”kan någon hjälpa mig passa mina barn på tisdagskvällarna?”.

– Det här är något som kommer fram i boken om den keltiska kristendomen att kyrkan måste se till hela människans situation, både själ och kropp.

– Jag brukar säga att kristendomen är världens enklaste religion. Ta emot Guds kärlek genom Jesus Kristus in i ditt liv, så du kan älska dig själv och sen ge den kärleken vidare till världen.

Nu går Per-Eive Berndtsson vidare i livet, 66 år gammal. Förutom att ha bibelstudier i Knippla kapell ska han arbeta som bibellärare på det nystartade Bibelseminarium Göteborg och som reseförkunnare. Ny präst i Halmstad är Jonatan Wolfbrandt som kommit från en prästtjänst hos EFS Östersund.

Text: Agneta Riddar Foto: Torgny Lindén

PS Efter Korsvägs besök på Källö-Knippla har en tragisk brand totalförstört Coopaffären och restaurangen i hamnen som båda omnämns i artikeln.

Familjecentralen – mötesplats och kontaktyta

Synen på konfessionella friskolor är en het fråga i höstens val. Men kritiken träffar inte Svenska kyrkans mångåriga medverkan i den offentligt drivna familjecentralen i värmländska Hammarö kommun.

– De försöker inte pracka på någon nånting, säger vänsterpartisten Lillemor Larsson som ligger bakom samarbetet.

Vide och Melker är åtta månader och kryper runt i en stor skumgummiring på öppna förskolan på Mörmo gård på Hammarö.

Melker och hans mamma Malin Dahlin har varit här en gång tidigare. Vide och hans mamma, Elin Ehrlund, bor strax intill. De har varit här oftare.

– Det är skönt att komma hemifrån och träffa andra föräldrar, säger Elin.

Idag är det säsongsavslutning på öppna förskolan. Snart fylls de stora lokalerna av ett tiotal föräldrar och deras barn.

Pedagogerna Carina Larsson och Katrina Haster bjuder på kaffe och tårta. Om en halvtimme blir det sång och lekar i ett av de många rummen.

Innan de kom kanske någon av föräldrarna hörde radions morgonnyheter. Toppnyheten var att Liberalerna bytt åsikt och nu helt vill förbjuda religiösa friskolor.

Om föräldrarna såg sig omkring kanske de funderade lite. På pedagogen Katrina Hasters namnskylt står det Svenska kyrkan. På ett bord ligger broschyrer om Svenska kyrkans verksamhet för barn och föräldrar, som babyrytmik och familjerådgivning. En

Melker och Vide leker på egen hand, så där som barn i den åldern gör. Elin Ehrlund och Malin Dahlin tycker det är skönt att komma hemifrån ett tag.

folder kallar det kristna dopet ”En fest för livet”.

Familjecentralen på Hammarö drivs, som en av mycket få i landet, av regionen, kommunen — och det religiösa samfundet Svenska kyrkan.

Carina Larsson, specialpedagog anställd av Hammarö kommun, har på egen hand öppen förskola i just de här lokalerna på onsdagar och torsdagar. Men på tisdagar arbetar hon tillsammans med Svenska kyrkans församlingspedagog Katrina Haster. Katrina har i sin tur öppen förskola i kyrkans lokaler på måndagar och fredagar, ofta för samma barn och föräldrar som hon möter här.

Nästan alla på familjecentralen får sin lön ur skattefinansierad verksamhet, som Region Värmland och Hammarö kommun. Alla utom Katrina och en präst som sitter med i

styrgruppen och ibland deltar i ungdomsverksamheten. De får sin lön från Svenska kyrkan, som också är med och delar på de gemensamma kostnaderna för familjecentralen.

Men det är inte ifrågasatt här på Hammarö. Kyrkan får informera, inte missionera. Ingen förälder jag frågar ser något märkligt i det. Den enda som verkar ha tänkt tanken är kommunalt anställda Carina Larsson.

– Jo, jag förstår vad du menar. Det här är en offentligt driven verksamhet som är till för alla, även för den som har en annan religion eller är emot alla religioner. Men jag har inte sett att det varit några problem här på Hammarö, säger hon.

Vänsterpartisten Lillemor Larsson är avgående ordförande för bildningsnämnden och den eldsjäl som drev igenom familjecentralen på Mörmo gård för snart tjugo år sedan. När

Katrina Haster, förskollärare anställd av Svenska kyrkan. Lillemor Larsson, avgående ordförande för bildningsnämnden i Hammarö kommun.

hon fick en moderat politikerkollega i nämnden att också tycka att en familjecentral vore bästa lösningen, så togs besluten i fullmäktige i politisk enighet.

– Det har varit väldigt bra för det förebyggande arbetet för barn och unga på Hammarö. Vi hade redan bra verksamhet med kyrkan, så de kom med på en gång. Det byggde helt på personliga relationer mellan människor som jobbat ihop.

Lillemor Larsson är stolt över att ha etablerat familjecentralen som något självklart och omistligt. Det viktiga är den förebyggande effekten. Den uppnås genom att alla har vant sig vid att det är hit man går.

När öppna förskolan börjar lida mot sitt slut, är Johan Lindström, pappa till Theodor, 4, och Hjalmar, 1, en av de sista att lämna.

– Jag var pappaledig i nio månader med Theodor. Då var jag på öppna förskolan tre gånger i veckan. För mig som kommit flyttande utifrån är det jättebra att lära känna vuxna i samma ålder, säger han innan han och pojkarna går hem.

Då måste Carina och Katrina städa bort alla småbarnsleksaker. För på kvällarna förvandlas öppna förskolans lokaler till fritidsgård för Hammarös tonåringar.

Kombinationen syns om man tänker på det. Biljardbord är ovanliga på öppna förskolor. Längs väggarna står olika spelkonsoler och skärmar. Mitt i lokalen finns ett kylskåp som ser ut som en gitarrförstärkare.

Kombinationen ger större lokaler åt alla, men det blir en del bök när allt ska städas undan varje dag.

– Det är inte optimalt men det går. Vi har gjort det i 19 år, säger Jan Bjerkander som är ansvarig för kommunens ungdomsverksamhet och familjecentralens samordnare.

Några av kvällsgästerna kröp säkert runt så där som Vide och Melker gör nu, när de själva var i ettårsåldern. De har gått på BVC, deras mödrar har besökt barnmorskemottagningen och om de, när de blivit äldre, velat prata preventivmedel eller behövt extra stöd, har de hittat ungdomsmottagning, barnmorska, kuratorer, psykologer och förebyggande team i samma hus. Ansiktena har de redan sett, namnen har de läst på dörrarna.

Och eftersom Hammarö är en kommun som växer ska fler barn och föräldrar snart passera de funktioner som finns i huset. Kommunen har avsatt 750 000 kronor till en förstudie av byggnationen av ytterligare ett hus.

Sångstund under ledning av kyrkans förskollärare avslutar Öppna förskolan på Familjecentralen.

Jan Bjerkander, samordnare för familjecentralen Mörmo gård.

Vad blir då den konkreta skillnaden när Svenska kyrkan är med och driver familjecentralen?

Ett svar är mer resurser.

– Jag slipper att alltid jobba helt ensam med öppna förskolan, säger kommunalt anställda Carina Larsson.

Det är en fördel för alla inblandade att hon får veta vilken verksamhet som pågår hos kyrkan. Och hon tror att föräldrar har lättare att söka sig till kyrkan i och med att församlingen syns på Mörmo gård.

– Det kan vara en ingång till Svenska kyrkan för dem som vill och behöver.

Församlingsanställda Katrina Haster håller med.

– För vår del är det bra att få vara med. Även om inte jag lockar folk till kyrkan så får jag veta hur det är och hur man kan jobba från vårt håll. Och vi syns ju utåt.

Hammarö är en gammal bruksort som gradvis förvandlats till en förort för Värmlands välbeställda medelklass, ungefär som Lidingö eller Långedrag, där förhållandevis få har en annan religion än den svenskkyrkliga.

Regina Piscator, har varit kyrkoherde här sedan 2014. Hon har noterat att ganska många föräldrar låter döpa sina barn.

– Vi har höga doptal. De har gått ner nu under pandemin men vi ska försöka få upp dem igen. Jag tror det är viktigt att vi har verksamhet för föräldrar, som öppna förskolor och babyrytmik. Men om doptalen beror på att vi är med i familjecentralen, det vet jag inte. Det kan kanske ha betydelse, säger kyrkoherde Regina Piscator.

Text & foto: Börge Nilsson/Textra

Fakta/Familjecentraler

En familjecentral är en samlokalisering av mödrahälsovård, barnhälsovård, öppen förskola och socialtjänst med förebyggande verksamhet. Även andra samhällsaktörer kan ingå i samarbetet.

I november 2021 fanns 207 familjecentraler och 107 familjecentralsliknande verksamheter, där något färre verksamheter ingår, i landet. Bara Blekinge och Gotland saknade helt båda kategorierna.

Källa: Föreningen för familjecentralers främjande www.familjecentraler.se

Krönika | Eva Ånhammar

De osynliga barnens röster

Att vara fattig nån annanstans i världen är lättare. Inte lika skämmigt. Här finns en liksom inte.

Under åren som barnpsykolog och diakon har jag mött många barn som tillhör den osynliga gruppen barndomsfattiga. Definitionerna är flera, lätt är att fastna i teorier och statistik. Konkreta möten berör, berättelserna som förmedlats av barnen många och deras röster förtjänar att höras.

Det är valår. Oroande är kunskapsbristen, hur barns hälsa påverkas av fattigdom, inte minst hos politiker. Förra valet lyftes inte frågan. Trots att barnkonventionen är lag, får fortsatt 12 procent av Sveriges barn inte sina rättigheter till delaktighet och utveckling tillgodosedda, vilket kritiserats av Unicef.

Allt har blivit kännbart dyrare. Särskilt för ensamstående kvinnor som under pandemin kämpat med vab och tusenlappar mindre att leva på, ökad maktlöshet, sämre hälsa och kortare livslängd.

Barnen tar ansvar så gott de kan. ”Hemsk känsla när sonen tittar i tomt kylskåp och säger att han har ätit.”

”Medicin o sånt är dyrt. Vill inte oroa mamma med att ha att ont nånstans.”

Barnen tar ansvar för att hitta lösningar.

”Saknas mat, letar jag flaskor och pantar.”

”Lämnar aldrig lappar till mamma. Fel med presenter till lärarna.”

Barnfattigdomen berör barnen i nuläget och för resten av livet. Samband finns mellan fattigdom och ökad risk för kriminalitet, missbruk, sämre hälsa. Försummelsen som innebär att inte få sina behov tillgodosedda, är vanligare än både fysiskt våld och sexuella förbrytelser.

”Min son har ett par byxor och när de behöver tvättas är han hemma från skolan.”

Brist på nödvändigheter som kläder i rätt storlek, möjlighet till vila, och att få äta sig mätt är att leva osäkert och oförutsägbart.

”Har inga gympakläder. Ingen reagerar.”

Vid svår försummelse kan ses förändringar i hjärnans strukturer kopplade till störningar i kognition, koncentration, impulskontroll och empati.

Stresspåslaget för överlevnad påverkar immunförsvaret, hjärt­ och kärlsystem och förutsättningar till inlärning. Amygdala förstoras och hippocampus förminskas. Prefrontala cortex får svårare ”samordna” och barnet kan uppfattas som impulsstyrt.

Den fattige drar sig tillbaka från samhällslivet, och har inte heller möjlighet delta i det.

”Vi turas om och åker var tredje dag på ett busskort.”

Det kostar att ha gäster.

”Mamma får ångest om kompisar kommer. Har inget fika.”

”Så stressad av studenten. Mamma äter inte för att spara till tårta.”

Uppgivenhet beskrivs av föräldrarna vilket barnen påverkas av.

”Mamma har gett upp. Försöker pigga upp henne.”

Att inte göra något roligt tillsammans sliter.

”Är hemma när skolan börjar. Har inget att berätta.”

Skammen påverkar logiskt tänkande, är svårare än materialistisk brist och ger känslor av ovärdighet och att inte vara tillhörig. Framtidsdrömmar och att ha önskemål är svårt när förutsättningar saknas.

”Önskar inget i present. Bättre vi köper mat.”

”Kan jobba med vad som helst när jag blir stor. Viktigast ha mat i kylskåpet.”

Allt fler söker vår hjälp och där kan vi vara motvikt, bidra till upprättelse och stabilisering. En plats där en får andas lätt, känna sig som en människa, erfara hopp och delaktighet.

I Falkenberg inbjuder vi en gång i månaden 100 föräldrar och barn som upprepat söker oss på grund av fattigdom. För att se och hinna prata med alla, uppdelat på två tillfällen samma dag. Förutom mat under trevliga former finns möjlighet att leka. Med sig hem får familjerna matkassar och ev kläder. De inbjudna delar erfarenheten av att leva i fattigdom.

Som röstbärare synliggör vi den fattigdom många i vårt land inte vill kännas vid. Samlar in matkassar inför loven, föreläser mm.

Barnfattigdom är ett folkhälsoproblem där strukturella förändringar behövs. När andra ökat inkomsterna har bidragsnivåerna stått still. Inkomstklyftorna ökar vilket innebär att antalet fattiga barn också ökar. Förmodligen också deras ilska.

Eva Ånhammar

Leg psykolog och familjediakon i Falkenbergs församling

”Jesus är grejen”, är biskop Andreas oneliner!

Att vara folkkyrka är inte att vara lagom

Biskop Andreas i Stockholm ser ett hopp om en stark och tydlig kyrka när vi blir mer framåtlutade och frimodiga i att berätta och dela vår kristna tro. Och det är Jesus som är grejen; hans sätt att vara, vad han gjorde och hans sätt att möta människor!

Vill vi som kyrka vara relevant så måste vi kliva fram och vara frimodiga. Vi är här nu, vi har något vi vill dela med oss av. Kom och lyssna och var delaktiga.

Andreas Holmberg är biskop i Stockholms stift sen tre år tillbaka och har skrivit en doktorsavhandling: Kyrka i nytt landskap. Som bakgrund till sina tankar har han sin uppväxt i Lund, Tanzania och Göteborg, sitt arbete som församlingspräst i bland annat Botkyrka, men också som lärare vid Evangelisk­lutherska kyrkan i Tanzania. Kyrka i nytt landskap handlar om församlingar i mångkulturella och mångreligiösa miljöer.

– Vi måste förstå vilka enorma möjligheter vi har i Svenska kyrkan, menar Andreas när vi sitter i hans tjänsterum mitt i centrala Stockholm. Vi pratar för mycket om krympande ekonomi och om de nedåtgående trenderna. Det ska vi inte förneka, vi ska ta det på allvar, men vi måste också se att vi fortfarande är en av världens absolut rikaste kyrkor. Inte bara i

pengar utan också i kompetens och kyrkor. Vi finns på platser överallt i landet, vi har ett fantastiskt nätverk och vi har ett stort förtroende.

– Så låt oss prata om det och gå in i detta möjlighetsfönster, istället för att backa oss ängsligt tillbaka.

Andreas berättar om en upptäckt han gjorde när han jobbade i Botkyrka församling. Att tanken på en öppen, välkomnande folkkyrka ofta innebär att vara lite vaga, lite luddiga.

– Vi pratar hellre om Gud än om Jesus. Hellre om kärleken med stort K än om Jesus, vår frälsare och räddare. Men jag har kunnat visa i min forskning att det är en myt att vi måste vara lite nedtonade, lite lagom, lite mellanmjölk för att vara folkkyrka.

– Vi ska istället visa en stolthet över det kristna, över det vi tror på. Jag brukar använda mig av en så kallad oneliner – Jesus är grejen! Det blir en del människor provocerade av. Vi kan möjligtvis säga att Kristus är centrum.

Jag ser verkligen ljust på framtiden för kristen tro i Sverige.

– Men Jesus är ju det bästa vi har! Hans sätt att vara, vad han gjorde, hans sätt att möta människor! Det är klart att vi kan prata om Gud och Skaparen och kärleken, men det är Jesus som är grejen!

Samtalet där på stiftskansliet med den 55­årige biskopen blir oväntat nära och uppriktigt. Kan åren i Tanzania ha gjort Andreas mer öppen än vad vi är vana vid, vi återhållsamma svenskar? Har kanske erfarenheter från Tanzania gett honom en annan grund att stå på?

– Ja, det tror jag. Erfarenheten av att arbeta, bo och leva i Tanzania, i en annan kultur, med ett annat språk, swahili, det bär jag med mig. Jag vet i min kropp att kyrkan verkligen är större än Stockholms stift, ja än hela Svenska kyrkan. Det vet vi ju intellektuellt, men jag har en väldigt djup erfarenhet av det och av hur vi faktiskt behöver varandra. Svenska kyrkan har ju varit så stor och mäktig, så allomfattande och sänt ut medarbetare till olika länder så till den grad att vi kanske har riskerat att bli självtillräckliga.

– Så det bär jag med mig, jag känner att jag har en verklig ekumenisk identitet.

På väg till vårt möte slinker jag in till S:ta Clara kyrka, granne med stiftskansliet. Det är lunchmusik, oändligt vackert och stilla i storstadsbruset. Människor kommer och går, några sitter djupt försjunkna i bön, någon

sover. En kvinna, med rötter i den världsvida kyrkan, sjunger för oss, tackar för att vi kommit och konstaterar helt frankt och frimodigt, att också Jesus är här.

S:ta Clara kyrka som är en mötesplats i hjärtat av Stockholm, där många människor möts dagligen – oavsett bakgrund. Verksamheten är helt beroende av de gåvorna som kommer in. S:ta Clara är en del av Svenska kyrkan och EFS ­föreningen S:ta Clara kyrka ansvarar för all verksamhet i kyrkan. Man får därför inte del av kyrkoavgiften utan är helt beroende av gåvomedel och har det fulla ekonomiska ansvaret för allt från prästernas löner till oblaterna vid nattvarden. Idag når S:ta Clara kyrka tusentals människor med sitt diakonala arbete och flera hundra möts varje vecka för att fira gudstjänster i kyrkan.

Det finns en frimodighet hos kvinnan som så vardagligt och självklart berättar att också Jesus finns där i Clara kyrka. Men om tron och religionen blir allt mer osynlig i det svenska samhället, hur ska då kyrkan kunna vara relevant. Vara kyrka i ett nytt landskap? Hur gör man i det nya landskapet för att tron och kyrkan ska vara något som inte är udda och märkligt, utan självklart?

Andreas skriver i sin avhandling att han ser ett hopp om en stark och tydlig kyrka, men hur ska det gå till?

– Vi har, under alltför lång tid, tagit för givet att människor i allmänhet vet en hel del om

kristen tro, att de kan en del av bibliska berättelser och vet varför vi firar jul och påsk. Men samtidigt finns det fler och fler undersökningar som säger att det inte är så.

– Så vi, alla kristna, måste bli mycket mer framåtlutade och frimodiga i att berätta och dela vår kristna tro. Inte tänka att det bara är experterna, alltså teologerna och prästerna som ska göra det.

Pandemin har aktualiserat de stora existentiella frågorna, menar Andreas. Många församlingar kan berätta om att allt fler människor söker enskilda samtal nu när restriktionerna har lättat.

– Tidigare har allt bara snurrat på i livet, men sen när allt tvärstannade fick vi tid att tänka efter vad som är viktigt för mig. Varför saknar jag det här så mycket, eller varför saknar jag inte det här som jag ägnat så mycket tid åt? Så det har triggat existentiella frågeställningar hos många människor.

– Därför är jag i grunden är positiv, jag ser verkligen ljust på framtiden för kristen tro i Sverige. Jag tror vi går en vår tillmötes. Suget finns där, det kristna budskapet är relevant. Men utmaningen för oss är att visa på relevansen.

– Relevansen blir tydlig när det händer en krissituation. Då öppnar kyrkan och det är bra. Människor går ju dessutom dit. Även för dem som inte kyrkan är relevant för, också de går dit!

Andreas berättar om erfarenheter från flyktingkrisen 2015. Det var många som ringde och ville hjälpa till och samma reaktion är det nu med kriget i Ukraina.

– Jag har mött människor som på detta sätt fått en väg in i kyrkan, in i församlingsgemenskapen och sen in i tron.

Vi pratar en stund om skillnaden i att vara en församlingspräst och att vara biskop. Som biskop blir det ofta de stora sammanhangen,

När vi pratar med många ungdomar

är de otroligt trötta på utvecklingen.

med många människor. Men för den skull behöver det inte bli ytliga möten, menar Andreas.

– Men i lördags, när jag mötte en grupp ungdomar så kände jag hur mycket jag saknade arbetet med konfirmander, med ledarskolan.

– Men å andra sidan har jag många enskilda samtal, som berikar. Dels med präster och diakoner som ber att får prata med mig, och det finns ju drygt 550 här i Stockholms stift. Sen har vi många som vill bli präster och diakoner, just nu är det nitton stycken som är inne i antagningsprocessen. Då möter jag dem en och en. Sen möter jag dem som närmar sig slutet på sin utbildning och strax ska vigas. Så försöker jag ha lite kontakt med de femtio kyrkoherdarna. Så jag tycker att jag kommer nära många människor.

Alla minnesanteckningar som präster och diakoner skriver inför präst­ och diakondagarna berättar biskop Andreas att han läser. – Det är flera som talar om kyrkan som en motkraft. En motrörelse, inte bara mot ett ondskefullt krig, utan också mot konsumismen, som ju är en kraft som inte för vår värld eller vårt samhälle mot rätt håll. Inte heller individualismen när den dras för långt. Individualism är ju värdefullt, att varje människa har rätt till sin egen kropp, att en människa ska få utöva sina demokratiska fri­ och rättigheter, till exempel. Men i Sverige har ju individualismen nått osannolika nivåer.

– Lösningen för vår tids problem är inte mer individualism, utan tvärtom måste vi återupptäcka det vackra och styrkan i ord som vi, tillsammans, oss. Istället för det tröttsamma jag, mig, mitt.

– Här behöver kyrkan sannerligen vara en motkraft, mot konsumismen, mot

individualismen och så självklart en klok röst i klimatpolitiken.

– Jag tror att det finns en gryende insikt om detta. När vi pratar med många ungdomar är de otroligt trötta på utvecklingen. Jag tror det är ett av skälen till att vårt konfirmandarbete går väldigt uppåt!

Är också detta ett tecken på hoppet om att kyrkan är och ska bli relevant?

– I vår tid är det många som längtar efter människor som har något att säga om det heliga. I kyrkan finns många människor som har gått en bit på vägen med Kristus, som har levt med Gud i sina liv. Många av oss förstår nog inte vilket guld det är att få möta dessa människor som kan säga något om tro, om hur livet har formats av tron.

Det är ett vackert rum , biskopsrummet, på stiftskansliet i Stockholm. Ikoner på väggarna, ljus och kors som minner om vad rummet kan användas till. Inbjuder till förtroliga samtal. Så jag frågar, biskop Andreas Holmberg, som har som främsta uppgift att förkunna evangeliet i ord och handling: Hur vet du att du är kristen och vilken roll har det spelat i ditt liv?

– Att vara kristen är i första hand en relation med Gud och Jesus Kristus. Jesus är Guds framsida för mig. Om man tänker Gud som en boll, så är den delen av bollen som är närmast mig och som jag ser tydligast Kristus. Kristus ansikte, hans liv, hans ord och allt detta och jag vet att jag är kristen eftersom jag upplever att Gud är närvarande i mitt liv på ett påtagligt sätt de flesta dagar.

Kan du förklara?

– Jag upplever, om jag ska vara väldigt personlig, att i den här rollen känner jag mig ofta otillräcklig i mitt uppdrag. Många människor

brukar ju beskriva den här känslan som att de ska bli avslöjade som den bluff de i själva verket är. Att de inte alls är så kloka och förståndiga och så lämpade för sitt uppdrag som man ger sken av. När jag får den känslan känner jag också att jag är oerhört beroende av Gud.

– Gud använder sig ju av människor, så jag är beroende av goda medarbetare och kollegor här på kansliet. Men också runt om i församlingarna. Jag känner mig verkligen utlämnad till Guds försorg. Att Gud dag för dag ska hjälpa mig och det gör han! Det händer saker, kanske ett möte som blir inställt när jag behövde den tiden. Eller jag får en tanke, en association, ett telefonsamtal. Faktiskt, det är uppenbart för mig att Gud är närvarande och gör det möjligt.

funnits i deras liv. Och att den tro som nästan alltid finns där, den vill jag bekräfta och lyfta fram och visa för dem hur Gud har funnits med dem. Och att han finns där i deras lägenhet, i deras kök.

– Det menar jag, är att hjälpa människor få syn på den relevans som kristen tro har!

Bli kvar i min kärlek , från Johannesevangeliet 15:9, har biskop Andreas valt som sitt valspråk. – För mig har Jesu uppmaning att bli kvar i hans kärlek med åren blivit det allra viktigaste som Jesus säger till mig. Varje dag inbjuder han mig på nytt: ”Bli kvar i min kärlek!”. Och jag övar mig i det. Att bli kvar i Jesu kärlek är en uppmaning till tre saker som är avgörande i varje kristens liv och för kyrkans liv:

– Så har det varit tidigare i livet också, men nu upplever jag det på ett mer fundamentalt sätt, hur naken jag står inför Gud i det här uppdraget.

Kan det vara så för många människor, tror du? Om de började fundera skulle de upptäcka att de får hjälp av en tanke, eller av tid som blir över i det som underlättar livet?

– Gud är här och nu. Jag tror att vi kan träna vår blick och vårt seende på att märka hur Gud ger sig till känna i det vanliga vardagliga. Det är en livslång skola.

– Jag ser det mer och mer som min uppgift. Jag har, tack och lov, blivit klokare med åren. Så nu, när jag kommer hem till en familj för att ha ett dopsamtal till exempel, så kommer jag inte till dem med Gud, utan jag vill hjälpa dem att upptäcka hur Gud hela tiden har

• Kom ihåg vem du är! Vi är Guds älskade och Jesu lärjungar.

• Räkna med Gud! Vi behöver leva i bön, leva med Bibeln och leva av mässan.

• Älska! Vi är kallade att älska varandra, våra medmänniskor och hela skapelsen.

– Med mitt valspråk vill jag påminna mig själv och hela kyrkan om denna dagliga kallelse från Jesus: Bli kvar i min kärlek!

Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson/Ikon samt Stockholms stift

Krönika | Hans-Olof Hansson

Det här med dopet

Många unga föräldrar, som fått sitt första barn, ställer sig frågan: Skall vi låta döpa vårt barn? Ofta har far­ och morföräldrar och andra närstående redan undrat: Varför låter de inte döpa barnet? För det är inte längre självklart att det skall ske – som det var förr.

Det som stoppat upp dopen ett par år har ju varit pandemin, som medfört stränga restriktioner. Föräldrar har helt enkelt varken fått eller vågat samla släkt och vänner till dophögtid. Mitt barnbarnsbarns dop har till exempel måst skjutas fram två gånger.

Visserligen har restriktionerna nu släppts, men antalet dop har ändå inte nått den nivå de hade före pandemin. Det som man tänkte och ville då blir bara inte av nu , tycks det.

Inte underligt att man tvekar att ordna dop, när barnet är två­tre år, stort nog att självt tåga fram till dopfunten. Och släktens gamla fina dopklänning har hunnit bli alldeles för liten, den där namnen på alla som burit den finns broderade. Tänk, nu kommer inte vårt barns namn med där, om vi inte får vårt barn döpt, tänker man. Så kommer frågan:

Varför dop? Väldigt många svenskar har sett på dopet som en

namngivningsceremoni, även om den är omgiven av en kyrklig akt med bön och psalm. Och så har det i de flesta familjer tidigare varit naturligt att ens barn döps: Barnet måste ju få sitt namn. Fast jag måste nog säga, att som präst i dopsamtal med familjer har jag sällan fått höra det öppet resoneras så.

Detta med namngivning är inte aktuellt längre. Enligt bestämmelserna skall föräldrar mycket snabbt anmäla namnet på sitt nyfödda barn till Skatteverket. Man kan alltså säga, att staten har hjälpt oss att ta hand om namngivningen och låter dopet vara dop.

Dopet har varken med namngivning eller ålder att göra. Inte heller kan gammal tradition, hur betydelsefull den än kan vara, få vara det avgörande för att någon skall döpas.

I församlingar har man nu observerat hur bestämda föräldrar, som anmält sitt barn till dop, är att få det genomfört. Och vilken glädje och nya aspekter det kan bli, i församlingen, när det är ett lite ”äldre” barn som står där självt vid dopfunten.

Dopet – en gåva att ta emot! Jag med mitt namn och person har döpts i Faderns, Sonens och den helige Andens namn. Det betyder: Jag ”signerades” i den treenige Gudens namn som en

hans tillhörighet. Jag togs in i Gud Faders barnaskara – och ”tryggare kan ingen vara”. Jag togs upp i Jesu Kristi gemenskap, kyrka och församling. Jag ämnades och invigdes till en boning för Guds helige och gode Ande. Dopet är en Guds gåva till oss och en Guds gärning med oss. Det händer något, när någon döps enligt Jesu ord och befallning ... gör alla folk till lärjungar: döp dem ... och lär dem och det lovas något jag är med er alla dagar. Inte på grund av förtjänst eller värdighet utan gratis (ordet är latin och betyder ”av nåd”) –som vi sjunger i en doppsalm:

In i kyrkans hägn du för oss, förrän själva dit vi gå.

Dold din milda hand berör oss, innan vi ditt ord förstå. Nya släkten du välsignar: över späda huvun spänns nådens himmel utan gräns. (Sv. ps.378:3).

Kristendomens grundbudskap är Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom (Joh.3: 16­17).

Det är denna kärlek vi får del av i dopet, som döpta får tro på, komma och på nytt ta emot av, leva i och söka ge vidare av till andra. Inte vill man låta sitt barn missa denna fantastiska gåva – då rakt inte om man själv fått leva i och av den i sitt liv!

Dopet – en gåva att vara på! En gåva måste ju tas om hand och användas. Ett barn som blivit döpt måste få veta om det och vad det innebär och så få hjälp att leva som kristen. Och uppdraget har föräldrar, faddrar och församling. Och vi alla som tillhör församlingen behöver medverka till att församlingen är den välkomnande miljö, där barn får möjlighet att växa och känna sig hemma.

Vi behöver fråga oss: Vad gör vi för att nå dopfamiljen igen, hur ordnar vi för att det döpta barnet skall få en passande undervisning och gemenskap i församlingen, kanske så småningom komma med i en kör som sjunger i gudstjänsterna, och så hitta en plats i kyrka och församling fram till konfirmationen – och efter konfirmationen?

Hur skall vi klara av detta , kan man undra? En präst gav rådet för mer än 200 år sedan: ”Gör du vad du kan, så gör Gud vad du inte kan.”

Ja, varje döpt kristen har anledning att fundera över det här med dopet och vad det betyder både för sig själv och sitt barn eller barnbarn. Vi sjunger:

Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda, att andra där din kärlek kan se.

Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda, då kan din vilja ske. (Sv.ps. 89:1).

Hans-Olof Hansson Domprost emeritus

Under pilgrimsvandringen öppnar sig människor

Att pilgrimsvandra har blivit allt mer populärt de senaste åren och Sverker Lindberg från Karlstad är en av många som gått de 80 milen till Santiago de Compostela. Korsväg mötte honom på torget framför katedralen, där han delar med sig av sina upplevelser.

Ultreia! Vidare! Vidare! Den vackra hälsningsfrasen lockar pilgrimen vidare. Över berg och slätter, genom skogar och dalar. Till målet för den långa vandringen. Stjärneåkern. Campus Stellae. Compostela! Vi tänker på ordet när vi susar fram på motorvägen i norra Spanien. Den uppmärksamme bilåkaren kan se vägar och stigar som slingrar sig fram just intill motorvägen, där det då och då skymtar en ensam vandrare med stav och ryggsäck eller större och mindre sällskap. Vägen är den populäraste mot Santiago, El camino francés, åttio mil lång. Från St Jean Pied de Port i Frankrike. Väl framme i Santiago kan man fortsätta ut till kusten till Finisterre, ”världens ände”, som man trodde på medeltiden.

Det sägs att de medeltida pilgrimerna hälsade varandra med ordet Ultreia som ger en djupare mening än den moderna hälsningsfrasen Buen Camino, som tillönskar en lyckad vandring. Ultreia vill ge mod och uppmuntran att nå bortom, djupare. En del källor menar att Utreia användes som ett Hallelujah när pilgrimen väl nådde fram till Santiago de Compostela.

Utreia är nämnt i Codex Calixtinus, som är den första guideboken daterat så tidigt som 1100­talet.

År 813 upptäcktes en grav i Santiago de Compostela som man ansåg tillhöra aposteln Jakob den äldre. Han hade visserligen blivit avrättad i Jerusalem, men man menade att hans kvarlevor förts till Spanien där han en tid varit verksam.

Vallfartsorten blev snart känd i hela Västeuropa, och pilgrimer strömmade till från alla håll bland annat den Heliga Birgitta. Under medeltiden växte pilgrimsrörelsen sig allt starkare i Europa. Man vandrade inte bara till Santiago de Compostela, utan också till apostelns Petrus grav i Peterskyrkan i Rom, till gravkyrkan i Jerusalem, till Svarta Madonnan i Czestochowa i Polen, till den undergörande källan i Lourdes i Frankrike och till Nidaros (nuvarande Trondheim) i Norge. Pilgrimsrörelsen blev en stark faktor i den ekonomiska utvecklingen i Europa genom sitt behov av infrastruktur. Detta behov resulterade i utbyggnad av vägar, broar, härbärgen, kyrkor och kloster.

När vi når fram till den öppna platsen framför katedralen är det fullt med människor.

Sverker Lindberg, coach och vägledare i Karlstad, är en van vandrare. 2017 gick han de 80 milen som Camino Francis utgör, då vandringen startar i Frankrike.

Många turister, som vi, men också pilgrimer som nått fram till sitt mål. En flicka ligger på rygg, med ryggsäcken under nacken och blickar upp mot katedralen, äntligen framme! Alla tar bilder.

En inre vandring. Så vill man beskriva pilgrimsvandringen, vandringen där de

existentiella frågorna får plats. Målen för pilgrimsvandringar har genom historien varit heliga platser där man upplevt sig komma närmare det gudomliga. Med sig i bagaget har pilgrimen haft sitt innersta, sitt eget längtande hjärta. Pilgrimer ger sig iväg hemifrån för att hitta hem och det hon söker har hon redan med sig …

Enligt Kairos Future har pilgrimsvandring blivit allt mer populärt de senaste åren. Den moderna pilgrimen kan enligt dem delas in i fem grupper med olika drivkrafter:

• Stressade människor som använder pilgrimsfärden som ett sätt att koppla bort från den hektiska vardagen och för att finna en bättre balans i tillvaron.

• Personer som är intresserade av historia och som lär känna den bättre genom att vandra på platser där historiska personer gått.

• Kyrkliga som vandrar för att komma närmare Gud. Till exempel när församlingen ordnar en pilgrimsresa.

• Spirituella människor som bland annat ser pilgrimsvandringen som ett andligt forum för djupa samtal med andra.

• Pilgrimsluffarna som oftast är en yngre målgrupp. De vill ha äventyr, träffa nya människor och ha det trevligt.

Pilgrimsvandrandet till Compostela har haft en nästan explosionsartad utveckling. Enligt en avhandling av Mats Nilsson, universitetslektor i kulturgeografi vid Karlstads universitet var det knappt 4 000 personer som gick camino Frances för trettio år sedan, idag är det över 300 000 personer som vandrar på leden årligen.

Det har bildats en hel näringsverksamhet kring leden som ska förse vandrarna med mat, vatten och husrum.

Ett viktigt mål för pilgrimen är pilgrimskontoret i Santiago de Compostela, där alla köar för att få sitt pass, sitt bevis för att de genomfört sin vandring. Kön är lång, många, många har varit på vandring nu när pandemin lättat sitt grepp om Europa.

Jag förstod verkligen att detta var något jag ville göra igen!

»

Sverker Lindberg från Karlstad är en av dem. En van vandrare med sju olika vandringar bakom sig, längs olika leder.

År 2000 läste jag en bok om en kille som vandrade från Nyköping till Santiago de Compostela, berättar Sverker, när vi slår oss ner på en restaurang vid en av alla de gator och gränder som mynnar ut mot katedralen. Han vandrade 500 mil på 200 dagar! Så vansinnigt, tänkte jag.

– Men det där låg väl och grodde i mig, så när en kompis till mig föreslog att vi skulle vandra den 80 mil långa leden så var jag mogen. Kompisen blev sjuk, men jag gav mig ändå iväg 2017 för att gå 80 mil!

Sverker berättar att han har varit en vandrare hela sitt liv, men även cyklat långa sträckor. Han och hans hustru Åse har bott utomlands, utsända av Svenska kyrkan till Singapore, Malaysia, Australien och Frankrike och då kunnat uppleva mycket från cykeln. Men att ändå ge sig iväg ensam på en 80 mil lång vandring blev ju en utmaning.

– Det tog ca sex veckor, jag unnade mig någon vilodag. Men jag förstod verkligen att detta var något jag ville göra igen!

– Många har frågat varför jag åker ner till Spanien, jag borde ju lika gärna kunna gå hemma. Men jag möter ju världen här nere!

Alla dessa möten med spanjorer, amerikaner, finländare, sydkoreaner … Men faktiskt, väldigt få från Sverige, Norge och Danmark.

Vi ställer oss i kön för att gå in i katedralen, via Pórtico de la Gloria (ärans port), som skulpterades på 1100­talet av mästaren Mateo. Den anses vara en av den romanska konstens främsta mästerverk. Kön är lång, men alla är

Efter en lång vandring, ibland ensam längre sträcker och ibland tillsammans med andra, når Sverker Lindberg Santiago de Compostela och får gå in genom ”ärans port” för att fira pilgrimsmässa i katedralen.

tålmodiga. Solen flödar över torget, över uteserveringarna, över köerna. Inne i katedralen är det svalt.

Pilgrimsmässan är klockan tolv på dagen och den avslutas speciella dagar på ett dramatiskt sätt då butofumerion, som är ett 54 kilo tungt rökelsekar i silver, svängs fram och tillbaka i en 80 m lång bana framför altaret så att det nästan nuddar vid katedralens tak.

– Det är verkligen en speciell upplevelse, berättar Sverker, som varit med om det svängande rökelsekaret.

Vad är det då som gör att Sverker återvänder gång på gång till vandringarna mot Santiago de Compostela?

– Det är framförallt mötena, menar Sverker. Utbytet jag får med andra människor, vad man pratar om. Många vandrar ju för att något har hänt i deras liv. De kanske blivit av med jobbet

eller blivit av med relationen eller funderar på att göra en förändring i livet.

– Det handlar verkligen om att lyssna. När oron har släppt, så vågar människor öppna sig lite grand. Startar man ensam som jag gör, får jag större möjligheter att möta andra. Det är ju också en fördel om jag kan vara lite social själv, våga ta en kontakt. Vill någon inte prata märker man det direkt.

Sverker, som är gift med Åse som är präst, är själv vare sig diakon eller präst utan titulerar sig vägledare och egenföretagare. Som medflyttare till Åse i utlandskyrkan har han fått användning av sina olika kompetenser. Han känner kyrkans insida. Hur har han själv då blivit påverkad av pilgrimsvandrandet? Håller han med om att vandringen också kan bli en inre resa?

– Ja, jag vandrar ensam med mig själv men också med andra. Jag lär känna mig själv. Det

kan ju gå flera dar när jag är alldeles ensam, då tittar jag på mitt liv. Barndomen blir nästan ett slags mantra, jag tänker på min pappa, eller på min mamma. Så kommer det helt plötsligt helt nya hågkomster, det är helt fantastiskt vilka minnen som kommer tillbaka.

Har din tro förändrats eller fördjupats sen du började pilgrimsvandra?

– Ja, det tror jag. Det är helt otroligt med alla pilgrimsmässor man kan få vara med om på många ställen längs leden.

Som den vägledare han är så startade Sverker en pilgrimsvandringskurs i Karlstad i våras. Deltagare var en grupp människor som funderat länge på att vandra i Spanien, men inte kommit sig för. Det var en väl motiverad grupp, många var pålästa.

Sverker planerar en ny kurs i höst, men har också tankar på att genomföra en kortare

vandring från Sarria in till Santiago de Compostela med en grupp med funktionsvariationer.

– Idén fick jag när jag såg ett programblad om hur det går att göra en egen camino. Där fanns bilder på att ”vandra” med rullstol, cykel, häst eller båt. Men nu är rullstolsvandringen omöjlig, förklarar Sverker där vi sitter på uteserveringen framför katedralen, eftersom här är alldeles för många människor, detta ”jubelår”.

– Men kanske nästa höst? Det skulle vara fantastiskt roligt!

Text & foto: Agneta Riddar

Det krävs motivation och mod

Vad kan vara mera härligt än när vandringsskorna är snörda och ryggsäcken på plats; en vandringsberättelse i nutid från Camino Frances, norra Spanien.

Gå 80 mil, tänker jag när jag ligger i sängen på härbärget i den lilla franska byn och inte kan somna. Tänk om det är oväder i morgon när jag ska gå över bergen till Spanien, tänk om mina fötter sätter stopp för min vandring. Tänk om … Men så somnar jag och vaknar jättepigg i ett underbart solsken.

På pilgrimskontoret ställer de frågor om min kommande vandring och jag svarar så gott jag kan, tills den sista frågan kommer. Har din kommande vandring något att göra med din tro? På den har jag inget svar och säger precis så till mannen som ställt alla frågorna. Jag får mina stämplar i mitt pilgrimspass och startar Camino Francis i St. Jean Pied de Port i Frankrike för att vandra till Santiago de Compostela i Spanien. Det är långt, jättelångt … Det har krävt en hel del förberedelse i form av träning, motivation och framförallt mod. Det är verkligen en utmaning, det vet jag.

Jag startar ensam och känner att benen är lite skakiga och undrar hur det ska gå? Men, vad kan vara mera härligt än när vandringsskorna är snörda och ryggsäcken på plats, tänker jag,

när jag tar in den friska bergsluften och får en härlig rytm i stegen.

Bruset från civilisationen avtar sakta när jag kommer högre upp i bergen och mina benmuskler får ge allt för att jag och min ryggsäck ska komma upp för dessa så branta backar. Vandraren i mig har vaknat, ryggsäcken ska justeras, skorna ska snöras hårdare. Värmen kommer så sakta i kroppen och jag förstår att jag har gått många kilometer på denna min första dag.

Jag ser mig om efter andra pilgrimer men ser ingen, undrar varför? Är det bara jag som går här, kanske tog jag fel väg vid vägskälet för någon kilometer sedan, en liten ilning känns längs ryggraden och jag ryser till av rädsla.

Jag är fortsatt ensam på vägen, när det första mörka molnet dyker upp och ovädret kommer över mig och blixtarna slår mot berget. En liten skreva blir mitt skydd och när pulsen lugnat ner sig, så förstår jag att det var nära ögat.

Efter en kvarts vandring ser jag gränsen till Spanien, underbart! På härbärget är det full aktivitet, många har tagit en lättare väg

Min vandring fungerar fint och jag

träffar pilgrimer från alla världens hörn.

över till Spanien, några har som jag gått över bergen. På kvällen är det pilgrimsmässa i den lilla kyrkan och efteråt äter jag middag och somnar gott tillsammans med hundratalet andra pilgrimer.

Jag passerar många små byar och möts av glada hälsningsord från gubbarna som dricker sitt kaffe vid byns café, jag ser den lilla kyrkan som finns mitt i byn, med öppen dörr, jag går in i skuggan och ber en bön.

Min vandring fungerar fint och jag träffar pilgrimer från alla världens hörn, jag vandrar i berg, på slätter och i öken. Att vandra på Mesetas högplatå är påfrestande, åtta dagar på hög höjd, kallt på morgonen och stekhett på eftermiddagen.

Jag kommer till härbärgen med gott om varmvatten, en plats i underslafen, trerätters pilgrimsmiddag samt en underbar frukost innan nästa dags vandring. 10 Euro för sängen, 3 Euro för frukost, gott om varmvatten och pilgrimer i varje hörn. Ibland kommer en gitarr fram och jag spelar blues på mitt munspel. ”Sången” fortsätter när vi har somnat, snarkningarna går i många tonarter, camino sången.

Till den heliga Birgittas krypta kommer jag, min nyfunne vän Young från Syd Korea och en filippinsk kille och det är märkligt att få berätta för dem om vårt svenska helgon som gjorde sin pilgrimsresa på 1300­talet.

Buen Camino är hälsningsfrasen här i Spanien och den besvaras med ett tack och en bekräftande nickning. Vi pilgrimer hjälper varandra, fattas det vatten så ger vi, söker någon efter vägen, så visar vi.

Det är svårt att beskriva känslan efter att ha vandrat i över en månad och se Santiago de Compostelas på avstånd. Jag hör en säckpipas toner i gränderna när jag går genom gamla stan. Snart ser jag torget framför katedralen som badar i solsken med pilgrimer överallt, utsträckta och i grupper, jublandes och gråtandes efter att ha gjort denna så långa

I Finisterre, Världens slut, vid Atlantkusten avslutar Sverker sin pilgrimsvandring med att fästa en pilgrimsmussla vid sin ryggsäck. vandring. Jag ser på deras solbränna och klädsel att de har vandrat en lång tid, och deras blick bekräftar det.

Som krydda på mottagandet i Santiago så bjuder katedralen på mässa där vi får en doft av rökelse från rökelsekaret som svingas fram och åter över våra huvuden.

Katedralen är fylld till sista plats och vi pilgrimer får uppleva en närhet och tillfredsställelse som ger ett fint avslut på vandringen.

Efter några dagar i Santiago fortsätter jag till Finisterre, Världens slut, vid Atlantens kust. Här kan man bränna sina slitna kläder och se

solen gå ner i ett stilla hav. Jag går ner till en strand och hittar en mussla som jag fäster på min ryggsäck, en pilgrimsmussla.

Jag ber en bön där jag tackar mina fötter som burit mig ända hit.

Text & foto: Sverker Lindberg, Coach, vägledare och Camino-vandrare

Allt fler pilgrimer vandrar i Sverige

Allt fler människor lockas av att pilgrimsvandra i Sverige.

Coronan, det allt varmare klimatet kring Santiago de Compostela och uppmärkningen av ett trettiotal leder i Sverige har bidragit till utvecklingen. Till Vadstena Pilgrimscentrum kommer pilgrimer från hela världen.

Pilgrimsvandring är ett fantastiskt verktyg för att vara en relevant kyrka! Ett av kyrkans viktigaste uppdrag är ju att hjälpa människor att hitta sin inre kompass och tänka över sitt liv och då är pilgrimsvandring en effektiv metod.

Eva Hagström blir entusiastisk när hon talar om en relevant kyrka. En kyrka som hjälper människor att fundera över vad de gör med sina liv och bidrar till eftertanke och som även kan leda till konkret handling för klimatet. Eva arbetar på Vadstena Pilgrimscentrum som pilgrimsutvecklare, har läst teologi och jobbat med miljöfrågor och samhällsutveckling.

Vadstena Pilgrimscentrum drivs av Svenska kyrkan i Linköpings stift och har under åren utvecklat möjligheterna att pilgrimsvandra och är Sveriges största pilgrimsmål. Hit kommer människor från hela världen för att besöka Europas och pilgrimernas skyddshelgon, Heliga Birgitta och hennes reliker i Klosterkyrkan. Målet är att det ska finnas leder som knyter samman Vadstena med andra stora pilgrimsdestinationer i Europa, som Trondheim, Rom och Santigo de Compostella. Vadstena har potential att, liksom på medeltiden, bli en av Europas viktigaste pilgrimsdestinationer och är slutpunkt för alla de pilgrimer som vandrat längs S:t Birgitta ways.

Vadstena Pilgrimscentrum verkar för att det ska finnas pilgrimsleder som knyter samman Vadstena med andra stora pilgrimsdestinationer i Europa.

– Pilgrimsrörelsen är också en rörelse i hållbarhet, menar Eva. Genom att vandra varsamt på jorden upptäcker vi ofta den inre hållbarheten. Det kan handla om att lära sig njuta helt och fullt av en blomma vid vägkanten utan att plocka den, att bära med sig andras tappade glasspapper till närmsta återvinningsstation eller tänka över sin livsstil i stort.

Eva var engagerad i vandringen Pilgrimʼs Walk for Future, med start i Vadstena och med klimatmöte i Glasgow som mål. En gigantisk manifestation på nästan 170 mil och som engagerade många församlingar i Sverige.

– Idag är Pilgrim’s Walk for Future en rörelse med flera hundra arrangerade vandringar runt om i Norden och Europa och fler registreras varje månad, berättar Eva. Vi fortsätter med vandringar för klimatet, nu i hela kyrkans regi. Vi har lyckats locka med många unga och det ska vi fortsätta med.

Walk for Future handlar om att sätta klimatet främst på agendan.

– Nationernas förhandlingar för att göra verklighet av Parisavtalet är viktiga men vi

hinner inte vänta på att de ska ge resultat. Våra samhällen behöver ställa om radikalt nu, och det sker inte utan att många av oss medborgare går före och visar vägen. Därför uppmuntrar vi varandra till både det egna livets omställning och till engagemang för samhällsförändring.

– Våra vandringar är både tillfällen för reflektion och motståndshandlingar mot en världsordning som ”präglas av djupa orättvisor, bygger på skövling av vår medskapelse och undergräver förutsättningarna för framtida generationer”, som biskop Andreas Holmberg uttrycker det.

– Vi vandrar med samma krav som Fridays for Future ställer på beslutsfattarna; att hålla den globala temperaturökningen under 1,5°C, följa Parisavtalet, säkerställa klimaträttvisa och lyssna på den bästa förenade vetenskapen som för närvarande finns, förklarar Eva. Vi går i solidaritet med de som drabbas hårdast av klimatförändringarna, och sida vid sida med Act Svenska kyrkan som fortsätter att verka för global klimaträttvisa.

– Ännu ett exempel på en relevant kyrka!

Människor vill axla ryggsäcken igen, ge sig ut i skog och mark.

Pilgrimsvandrandet tog fart på allvar för drygt tjugo år sedan. När den gamla delen av staden Santiago de Compostela 1985 blev uppsatt på Unescos världsarvslista och El Camino, lederna till Santiago de Compostela, några år senare fick status som Europeisk Kulturväg blev det ett enormt uppsving för pilgrimsrörelsen.

Också i Sverige började pilgrimsrörelsen växa. När människor som Paul Coelho, Madonna och Agneta Sjödin berättade om sina upplevelser som pilgrimer växte ett intresse bland allt fler.

– Pilgrimsrörelsen i Sverige har fått en renässans, det är som en pånyttfödelse, sa pilgrimsprästen Hans­Erik Lindström, då verksam i Vadstena och en stark inspiratör för många med sina sju nyckelord: Långsamhet, Frihet, Enkelhet, Bekymmerslöshet, Tystnad, Delande och Andlighet. Han är nu åter verksam på Pilgrimscentrum i Vadstena och bidrar till fortsatt utveckling av pilgrimsrörelsen.

– Människor vill axla ryggsäcken igen, ge sig ut i skog och mark, ge sig ut på kortare eller längre vandringar och kanske få en skymt av det som finns bortom det synliga, det som vi inte har tid med i vardagslivet.

En inre vandring. Så vill man beskriva pilgrimsvandringen, vandringen där de existentiella frågorna får plats. En pilgrimsvandring ska kunna ge en ytterligare dimension som kultur eller friluftsvandringen inte erbjuder. Det kan ju ändå hända att helgens tipspromenadvandring får en andlig dimension, precis som det är med livet självt. Men pilgrimsvandringen ska erbjuda verktygen för att hjälpa oss vandrare till reflektion och andlig fördjupning.

Det finns en skillnad i vårt sätt att se på pilgrimsvandringen. I de katolska länderna är målet det viktigaste, men vi, med våra lutherska rötter, lägger mer betoning på den andliga fördjupning som själva vandringen kan innebära.

Sen dess har det hänt mycket i pilgrims­Sverige. På sina håll har intresset falnat, på andra ställen har pilgrimsvandrandet blivit en integrerad del i många församlingars verksamheter. Byggandet av nya leder, bättre märkning och underhåll, inrättande av pilgrimscentra är en del i det nya.

Föreningen Pilgrim i Sverige har gjort en karta som listar uppemot trettio pilgrimsleder, fjorton pilgrimscentra och drygt tjugo lokala pilgrimsplatser. Lederna, från Dag Hammarsköldsvägen i norr till Skånevägen i söder. En del av lederna har namn efter kända personer: St Olav, St Birgitta, Franciskus, Katarina, Sigfrid, Ingegerd; andra har geografiska hänvisningar.

I Korsvägs upptagningsområde finns Fryksdalsleden, pilgrimsleden Västra Värmland, pilgrimsleden i Dalsland, Nutida pilgrimer, pilgrimsleden Orust, Pilgrimsleden Göta Älv och Pilgrim Halland.

Pilgrimsrörelsens framväxt i Sverige har de senaste åren skett i samarbete med många andra aktörer än kyrkan. Med regionala och kommunala myndigheter, turistföreningar, boendeanläggningar, museer, friluftsorganisationer, studieförbund och företag. Finansiering från myndigheter och EU­projekt har givetvis bidragit till att pilgrimsleder kunnat bindas samman, digitala kartor tas fram, märkningen och lederna kvalitetssäkrats.

– Det finns inget bra sätt att räkna på hur många som pilgrimsvandrar idag, förklarar

Carina Frykman är ansvarig för pilgrimsfrågorna på Göteborgs stift. Hon har varit engagerad i dessa frågor i många år och pilgrimsvandrar gärna själv.

Eva Hagström. Men det märks tydligt att det ökar, de signalerna får vi från boendeanläggningar bl a. Det finns ett stort intresse bland annat målgruppen sökare, även inom kyrkan. Vi märker ett sug att många nu vill vandra hemma. En konsekvens av pandemin och att det kan upplevas för varmt och trångt på Caminon.

– Nu arbetar vi med ett projekt för att ta fram ett nationellt ramverk för vandringsleder, för att få en gemensam kvalitetssyn av vandringsleder.

Carina Frykman är ansvarig för pilgrimsfrågorna på Göteborgs stift och har varit engagerad i många år.

– Jag upplever att det idag finns ett allt större intresse för pilgrimsvandring i enskilda församlingar. Många, många församlingar anordnar regelbundet pilgrimsvandringar. Det har blivit en naturlig del i verksamheten.

– Vad gäller status på pilgrimsleder är det svårare att bedöma kvalitet och omfattning. Den led vi jobbat mest med är leden som utgår från Göteborg, längs Göta älv, förbi Lödöse, upp genom Dalsland och Värmland för att sen knyta an till de norska lederna mot Trondheim/Nidaros.

I samband med Bokmässan i Göteborg kommer en förstudie presenteras, som genomförts av Västra Götalandsregionen, Svenska kyrkan (Göteborgs stift och Pilgrimscentrum i Göteborg) och Nasjonalt Pilegrimssenter i Norge. Bakgrunden är en långtgående vision om att S:t Olofslederna skall hänga ihop och fungera väl som leder i hela Sverige och Norden till 1000­årsfirandet av Helige Olof år 2030.

– Under Bokmässans första dag, 22 september kommer det att vara ett möte i Norges hus, som ligger nära Svenska mässan. Då presenteras förstudien, berättar Carina. Då kommer också eventuella fortsättningsprojekt att diskuteras.

– I år kommer vi så äntligen att få mötas igen på Bokmässan, säger Carina, där vi kommer att ha vår Pilgrimsmonter, som vi brukar. Montern är intill Svenska kyrkans Se Människan­scenen. Ett fantastiskt tillfälle att få prata med människor om var och hur man kan pilgrimsvandra och varför!

Text: Agneta Riddar

Foto: Eva Hagström och Joanna Frostensson

Över mörka vatten vill Han bära dig

Läkaren Leif Dotevall delar sina tankar om lidande, sorg och hopp i coronapandemins tid med Korsvägs läsare.

Åren med covid­19 har inneburit en myckenhet av sorg, vånda och tårar. För några förlorade vänner och kära anhöriga. För många ovisshet och oro – och för vårdpersonal hårt arbete. Pandemin har kanske också väckt oss ifrån illusionen om vår möjlighet att kunna styra livet. Resa vart vi vill. Göra vad vi vill. Förvänta oss en någorlunda god hälsa under ett långt liv. Hotet mot vår känsla av att nästan vara odödliga. I pandemins larmrapporter blev döden mer påtaglig och synlig, ofta genom svarta mediarubriker och epidemiologiska staplar och kurvor.

För andra är sorgen och kampen inte alls något nytt. Man lever ett liv med en nedbrytande och kanske livshotande sjukdom: cancer, hjärtsjukdom, svår psykisk sjukdom, demens. Eller en svår sorg och outhärdlig saknad över en älskad livskamrat eller barn som dött alldeles för tidigt. Och för många av oss som lever i västvärlden med mat för dagen, tillgång till vatten och i en demokrati, när vi lyfter blicken till andra delar av världen till dem som i lever i ett ständigt krigshot, terror, förtryck eller ångesten att inte kunna ge sina barn mat för dagen, då får mörkret nya dimensioner.

Vi såras alla på olika sätt i livet. Livet ger oss ärr. Ingen kommer undan. Som läkare blir detta dagligen uppenbart i arbete och mötet med patienter som drabbats av akuta eller kroniska sjukdomar och lidanden. Ofta har jag i mitt arbete (särskilt efter hårda jourpass och mötet med många svårt akut sjuka) förundrat över att det finns någon enda människa som är frisk. Kanske har vår kultur efterhand glömt eller kollektivt förträngt livets skörhet. Eller levt i illusionen att det nog inte gäller mig.

De medicinska framstegen de senaste årtiondena innebär verkligen dramatiska förbättringar för den enskilde. Sjukdomar som bara för några år sedan snabbt ledde till döden, kan idag botas eller bromsas under många år. Och nya läkemedel och vacciner är på gång. I takt med att nya behandlingar tillkommer ökar våra förväntningar på hälsa.

Men – framgångarna har tydliga begränsningar. Mänskliga celler är programmerade att endast dela sig ett antal gånger och därefter gå i ”apoptos” (inbyggd celldöd). Varje gång de flesta humana celler delar sig förkortas telomererna (den yttersta skyddande delen av DNA­spiralen) mer och mer. Processen kan möjligen liknas vid ett stearinljus som sakta brinner ned. Ett undantag är bland annat könscellerna där telomererna bevaras så att dessa celler har möjlighet att föra livet vidare. Allt detta innebär att oavsett medicinska framsteg har våra liv en övre gräns. Vi är alla dödliga.

Men i vår kropp finns även mekanismer inbyggda för medlidande med andra. Utöver de nervceller i hjärnan som registrerar vår egna kropps beröring och smärta, är vi utrustade men en extra uppsättning nervceller som ger elektrisk aktivitet när man ser att någon annan drabbas av smärta. Dessa ”spegelneuron” åstadkommer att vår egen kropp reagerar även när vi ser att en medmänniska utsätts för en olycka eller annan smärta. Grunden för medkänsla med andra finns redan nedlagt i vårt nervsystem. Tårarna som produceras i ögonens tårkörtlar är också ett påtagligt tecken på hur emotioner påverkar hela vår varelse. En av de vackraste anatomiska termerna i människokroppen är lacus lacrimalis, ”tårarnas sjö” invid inre kanten av ögat.

Det är omöjligt

att

förstå någon annans smärta.

I förordet till en engelsk lärobok om smärta finns en djup erfarenhet: ”Pain is never comparable”. Det är omöjligt att förstå någon annans smärta. För några gör sorgen så att synfältet smalnar. Andra beskriver att sårbarheten kan leda till att man ser längre och djupare. Men nattens tunga mörker väcker många existentiella frågor. Hur kan en Gud tillåta detta? Finns Gud överhuvudtaget? Är hela tillvaron en meningslös slump? Varför händer detta? Och vi som hade planerat att göra så mycket …! Hade nobelpristagaren

Jaques Monod rätt när han i boken Slump och nödvändighet beskriver sitt ateistiska credo att människan lever i ”ett universum som är dövt för hennes musik, likgiltig för hennes förhoppningar liksom för hennes lidande eller hennes brott”? Total tomhet och meningslöshet, eller …?

I CS Lewis bok Hästen och hans pojke finns en märklig scen där pojken Shasta efter en eländig händelse rider ensam i totalt nattmörker och kyla, förtvivlad och utan hopp. Långsamt märker han, först med skräck men efterhand även med en aning av tillförsikt, att en Någon går vid hans sida. Den som vandrar vid hans sida är länge helt tyst men andas tungt och suckar. Efter en stund säger varelsen med djup röst ”Förtälj mig dina sorger”. Varelsen är lejonet Aslan som under den mörka färden därefter lyssnar varsamt på pojkens berättelse och frågor. Långsamt övergår Shastas fasa i någon slags förundran. När gryningsljuset börjar skingra mörkret inser pojken att han under natten färdats över ett högt bergspass, men med lejonet vid sin sida.

Skildringen är en underbar beskrivning av innerlig och ärlig bön i en till synes hopplös situation. Men även CS Lewis värjde sig mot den ytliga trösten som ibland ges i välmenande syfte. Under en period av djup nöd efter hans hustrus död skriver han i ”Tala med mig om religionens sanning, och jag skall med glädje lyssna. Tala med mig om religionens krav, och jag ska undergivet lyssna. Men kom inte och tala med mig om religionens tröst, för då misstänker jag att du inte alls förstår” (CS Lewis Anteckningar under dagar av sorg, s 40).

Får man brottas med Gud? I Gamla testamentets texter hamnar både patriarken Jakob och den drabbade Job i rejäla brottningskamper och argumentation med den levande Guden. Profeten Jeremia klagar bittert till och med över att han var född (Jer 15:10). Och utmattad efter en dramatisk händelse önskade sig profeten Elia att få dö där han låg under en ginstbuske (1 Kon 19:4).

Gud, som håller hela världen i sin hand, värjer inte för den enskilda människans kamp och vånda i dessa texter. Han öppnar för de svåraste av frågor som till och med gäller om att orka leva vidare. Psaltaren, som är en av kyrkans mest älskade och använda bönekällor, innehåller verkligen en salig blandning av lovsång, jubelrop, vrede och djup förtvivlan. Några psalmer handlar enbart om mörker och ifrågasättande: ”Vakna! Varför sover du Herre?” (Ps 44:24). Orden kan komma från vårt innersta och djupaste mörker ”Ingenting ger mig tröst … jag grubblar och krafterna sviker … tankarna mal om natten” (Ps 77:3­7). Inför Guds ansikte kan vi vara totalt ärliga.

Hur kan vi veta att Gud inte är likgiltig inför människans lidande eller förhoppningar? ”Den som har sett mig har sett Fadern”, säger Jesus (Joh 14:9). Vi kan förundras över berättelsen i evangelierna när Jesus kom till Marta och Maria efter att deras bror Lasarus hade dött. När han möte systrarna och såg deras sorg ”blev han upprörd och skakad i sitt innersta” (Joh 11:33). I texten står det att han grät med systrarna. Kristus delade konkret deras förtvivlan. Han visade att lidande och död är fiende till Gud. Samma djupa medkänsla med den drabbade finns också i liknelsen om den förlorade sonen: ”Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom” (Luk 15:20).

Vår sorg kan ibland ge en klarsyn över det man kanske inte sett när livet rullade på som vanligt. Gör jag med mitt liv det jag djupast vill? Också i mörka tider får vi fortsätta vandra med Jesus. Han vandrar vid vår sida och bär oss i mörka tider. Men vi är också Guds hopp för varandra när vi inte orkar själva. ”Håll ut, håll av och låt människor hålla om dig”, sa en åldrig dansk kvinna till biskop Per Arne Dahl när han plötsligt drabbats av en svår livskris. Lidande och mörker kan också vara orsakat av att man känner sig misslyckad och fylld av besvikelser och skam. Erfarenheten att vara oälskad eller till och med hatad av andra. Att ha gjort fel val i livet, kanske svikit andra grymt och blivit illa behandlad. För den som tvivlar på att det finns ett hopp för varenda en av oss, är det näst intill obligatoriskt att lyssna

på rapparen Sebastian Staksets djupt hoppingivande berättelse om sitt liv i ”Sommar i P1” (4 augusti 2022). Du är älskad oavsett. Det finns förlåtelse som kan ändra allt. Det finns en villkorslös kärlek för den som är som mest sargad av livet, av andra och av sig själv.

Detta är den kristna utgångspunkten för synen på människan och i all omsorg och vård: Vi är beroende av varandra. Vi är kallade att ”bära varandras bördor”. Vi inser att varje människa bär en kapacitet till både gott och ont. Vi får lita på att brustenhet kan förlåtas och helas. Därför är varje människa värd att bemöts med respekt, medkänsla, varsamhet och förundran också i tider av pandemi och kris.

Text: Leif Dotevall, Leg läkare

LÄSTIPS:

Sårbarhetens kraft

Per Arne Dahl (Libris 2020)

Anteckningar under dagar av sorg

CS Lewis (Libris 2013)

When Breath Becomes Air

Paul Kalanithi (Vintage 2016)

Walking with God through pain and suffering

Timothy Keller (Dutton 2013)

Krönika | Anders Anderberg

Ett samtal om livet och tron

Jag minns mycket väl den där fredagseftermiddagen. Veckan innan hade vi bokat in ett möte via SMS, och nu var det dags att träffas. Plötsligt satt hon utanför min dörr i sin röda skinnjacka. Under en hundradels sekund översköljdes jag av en känsla av hopplöshet och vanmakt. Vad har jag att säga denna unga människa? Det kanske är bäst ändå att jag lämnar över samtalet till vår diakon eller kanske till vår nya pedagog? De är så mycket bättre på det där med att samtala med unga människor. Jag kanske inte hittar de ”rätta orden” eller säger ”fel” saker?

Dessutom får jag ju mer tid till min predikoförberedelse, om jag lämnar över samtalet. Då hinner jag kanske till och med att läsa lite i den där nya kommentarserien ifrån Verbum …?

Det blev inte så. Konstigt nog. Jag tog mig i kragen och bjöd in henne till mitt arbetsrum, som på den tiden varken hade samtalshörna, andaktsljus eller ikon. Nu satt vi där, på var sin sida av skrivbordet. Jag började med att fråga henne varför hon ville prata med mig, en präst?

Hon tittade upp och sa med uppriktig nyfikenhet: ”Jag var på en konfirmation förra helgen. Det var min kusin som

konfirmerade sig. Prästen sa i början av gudstjänsten något om att konfirmationstiden har handlat om att samtala om livet och tron.” Hon gjorde en kort paus och fortsatte: ”Jag vill också samtala om livet, och om det innebär att vi även skall prata om tron, så är det okej för mig.”

En något okonventionell början av en samtalskontakt kan man tycka. Något jag nu i efterhand kan se tillbaka på med glädje. Denna, något stapplande inledning, blev faktiskt starten på ett långt och otroligt spännande själavårdande samtal. Ett pågående samtal om livet, och en hel del om tron också, till både min och denna unga människas stora glädje!

I de allra flesta fall brukar jag inte träffa den jag har samtalat med efter att samtalskontakten är avslutad. Man lyssnar och pratar, gråter och skrattar, delar liv och erfarenheter under en begränsad tid. Men just den här unga kvinnan blev det annorlunda med.

Ungefär tjugo år efter den där fredagseftermiddagen kom en kvinna fram till mig och frågade om jag kände igen henne. Efter lite eftertänksamhet mindes

I församlingarna tar präster och diakoner emot för samtal, dit alla är välkomna.

jag vem hon var, och våra själavårdssamtal tidigare i livet. Hon blev så glad över att få se mig igen och ville tacka mig för våra samtal. Hon avslutade med att säga: ”Vet du vad …? Jag har fortfarande ditt namn och telefonnumret på en lapp hängandes på kylskåpsdörren där hemma!”.

Den brittiske barnläkaren och psykoanalytikern D.W. Winnicott skall ha sagt, ”föräldrarnas viktigaste uppgift är inte i första hand uppfostra barn utan att upptäcka dem”. Kanske har vi som kyrka fått föräldrarnas uppgift att upptäcka livet tillsammans med våra medmänniskor i själavården? Kanske själavården dessutom kan leda oss att upptäcka oss själva och våra innersta tankar kring livet? Vi måste ibland våga ta oss i kragen och öppna dörren för våra medmänniskor och oss själva,

även om vi inte vet vad som väntar oss bakom dörren …

Bli inte irriterad

om någon söker upp dig och vill tala med dig men inte lyckas finna ord för det som rasar inom henne.

Viktigare

än att lyssna till orden

är att föreställa sig hennes ångest, leva sig in i den människans fördolda, lyssna till det hon inte säger

Dom Helder Camara ur Tusen skäl att leva

Anders Anderberg

Stiftsadjunkt för jourhavande präst

(Detta samtal är framtaget ur min erfarenhet, men är återgiven på ett sådant sätt att berörd person inte går att identifiera)

När mer och mer viktig post blir digital är det som hamnar i din fysiska brevlåda i allt större utsträckning bara reklam. Hur gör församlingen då med dopinbjudan, välkommen till församlingen och församlingstidningen?

Relevans är mycket mer än vi tror

Svenska kyrkans utmaning i att nå ut handlar inte bara om låga kunskaper om församlingen och dess verksamhet. Det pågår också ett paradigmskifte när det gäller kommunikation.

Kyrkan måste vara relevant, då stannar medlemmarna – hur många gånger har vi inte hört det? Hälften av medlemmarna i dag tycker varken att kyrkan är relevant för dem eller fyller en viktig funktion i samhället. Det har inte med frågan om kyrkan är relevant eller inte att göra. Det handlar om bristen på synlighet, brist på kunskap och möjlighet för människor att själva bidra. Men också bristande stolthet och framtidstro. Det är viktigt att stolt synliggöra kyrkan och involvera den unga generationen i församlingens arbete.

Vad är egentligen relevans? Det finns två stora drivkrafter till att vara med i en förening, organisation eller kyrka. Det handlar om personlig nytta och samhällsnytta. Att något är viktigt för mig som individ och att jag genom mitt medlemskap också kan göra något gott för andra i samhället. Dessa två drivkrafter är också vad som utgör det relevanta för dig som människa.

Relevans är alltså det som har betydelse för dig som människa. Det passar dig och dina intressen. I kyrkans fall är relevans också kopplat till att man har en tro, att man har kunskap om vad kyrkan gör och sympatiserar

med det. Man kan mycket väl ha en tro utan att vara betalande medlem. Eller medlem utan att ha en tro.

Det innebär att frågan om relevans också är högst individuellt. Statistik och undersökningar kan hjälpa oss att förstå de breda penseldragen, där tro är en del, kontakten med kyrkan en annat och kunskap utifrån intressen en tredje. Tittar vi på vilka frågor som är mest angelägna att kommunicera för att så många som möjligt ska kunna vara stolta över sitt medlemskap handlar det om följande – oavsett om man har en tro eller inte, en svag eller stark relation med sin församling:

• Krisstöd vid lokala och nationella katastrofer

• Bryta människors ensamhet

• Biståndsarbete och socialt arbete i Sverige som hemlöshet och ekonomiskt stöd

• Stöd vid sorg

• Enskilda samtal med präst eller diakon om tro och liv

Ju starkare kännedom människor har om dessa verksamheter desto högre är sannolikheten att du stannar kvar som medlem om ett år. Hos de stora relationssvaga grupperna,

Svenska kyrkan behöver tro på sin egen framtid.

främst unga, är kännedomen om kyrkan viktigare för att stanna kvar som medlem än de fåtal möten man har haft med kyrkan. Det är i sig inget konstigt. Intresse och kunskap är början på alla relationer. Men var fjärde medlem känner i låg grad eller inte alls till kyrkans sociala arbete eller stöd för att bryta människors ensamhet.

Att kommunicera relevans är inte bara en fråga om vad som står på webben eller i tidningen – det handlar om att du som förtroendevald, anställd eller ideellt verksam uthålligt kan berätta om vad din församling gör. Att du stolt delar berättelsen om hur församlingslivet bidrar till ett gott samhälle. När du börjar känna dig uttjatad i ditt berättande har du bara börjat. Kunskapen om stöd vid sorg är inte heller given, den sjönk under pandemin. När exempelvis sorgegruppen ställs in, eller ”bara” omfattar närmast anhörig eller om du inte vet hur du gör för att få prata med någon om din sorg, sjunker kunskapen om kyrkans arbete snabbt tillbaka.

Unga i dag vet inte att de oavsett medlemskap kan få själavård, gifta sig, döpa sina barn eller ta del av kyrkans verksamhet. I inget annat sammanhang kan du delta i en verksamhet i en medlemsorganisation om du inte betalat avgiften. Vad gör det med kyrkans relevans?

Relevans följer också det högst mänskliga draget att du främst bryr dig om det du ser och upplever i din vardag, även om du också bekymrar dig för krig, klimat och världsekonomi. Församlingens egen analys om vad som oroar och väcker stolthet lokalt är en viktig nyckel till en relevant kommunikation och engagemang. Hur ser det ut med psykisk ohälsa, hemlöshet, och barnens skolgång? Är det trångbott eller finns annan utsatthet? Präglas

lokalsamhället av framtidstro, tillit, trygghet eller problem?

Upplevelsen av att kyrkan är relevant hänger starkt samman med att din lokala församling i ord och handling visar att man bidrar till tillit och trygghet där du bor – en positiv kraft som driver egna initiativ och bidrar till andras. Det kanske inte finns egna resurser till allt, men med lite kreativitet kan församlingen dra sitt strå till stacken.

Förtroendet för kyrkan ökar när någon du känner talar gott om den. Och relationen landar i hjärtat om du som individ, oavsett medlemskap, själv kan bidra till att göra gott. För ytterst handlar relevans om det som ger människor mening och trygghet i vardagen och hopp om framtiden.

Nära berättelser och relevant kommunikation, det är det som människor har lättast att ta till sig. Den nära berättelsen är lätt att identifiera sig med och bli känslomässigt engagerad i. Men om du är under 30 år i dag har du sannolikt inte varit aktiv i någon församling eller haft någon annan som tagit med dig på gudstjänst mer än kanske till jul och till kyrkogården vid allhelgona. Du har sannolikt föräldrar som inte riktigt själva vet vad de tror eller själva kan berätta bibelns berättelser, själva varit engagerade i kyrkans sociala arbete eller ens vet vad kyrkan faktiskt gör där de bor.

När kontakterna varit få är steget långt till att känna att kyrkans tro och liv rör dig. För det är skillnad på besök och att känna sig hemma i kyrkan. Att stolt kunna berätta om ett församlingsliv du själv är delaktig i. Om det du mest ser av kyrkan i sociala medier och i reklam inte riktigt berör dig och ditt liv, eller ämnen du inte ens förstår varför kyrkan

(Diagram 1) Anseendet mäts på den grupp respondenter som kunde svara på samtliga fem faktorer i anseendeindex, vilket innebär att de på något sätt har varit i kontakt med organisationen under det senaste året.

ska uttala sig i – kan bilden av kyrkan både vara distanserande och svårt att känna sig hemma med.

Svenska kyrkan är relevant och en viktig del i samhället och behöver egentligen bara göra sitt arbete synligt, tillgängligt och visa hur man kan engagera sig. Men den finns en pusselbit till. Svenska kyrkan behöver tro på sin egen framtid. Förmedla en bild av en kyrka som kommer att bestå och fortsatt vara en del av samhället att räkna med – även om förutsättningarna ser annorlunda ut.

”Fortsatt högt förtroende för Svenska kyrkan i årets mätning” löd rubriken 22 mars i Kyrkans Tidning. Förtroendet för Svenska kyrkan ligger på tionde plats kunde man läsa vidare i artikeln. Det är härligt att få glädjas åt

positiva rubriker – men av Kantar Sifos Förtroendebarometern 2022 framgick också att kyrkan stod still i mätningen medan i princip alla andra organisationer och myndigheter ökade i förtroende. Det är en effekt av att kyrkan tappade att tidigt och synligt berätta om allt arbete som skedde för att lindra pandemins effekter. Det kommer inte heller att öka efter allt arbete med att lindra nöden för människor på flykt från Ukraina. En mätning i våras visar att väldigt lite information lämnat den interna kyrkbubblan. Den viktiga berättelsen delas inte vidare.

Det finns också en annan klangbotten som en annan av Kantar Sifos undersökningar visar. Anseendeindex (Diagram 1) är en fördjupad undersökning där förtroende är en

Känner till församlingen

där jag bor

Har inte hört talas om

Har hört talas om men

känner knappt till

Känner till lite

Känner till ganska bra

Känner till mycket bra

(Diagram 2) Av medlemmarna i åldersgruppen 16-24 år känner endast 23 % till sin församling ganska eller mycket bra medan varannan knappt känner till den eller inte ens hört talas om den. Hur det ser ut kan variera över landet, men den övergripande bilden utgör en stark varningsklocka.

av flera komponenter som mäts. Den handlar också om vilket rykte som organisationen har, människors emotionella relation och personliga intryck. Den tar också upp i vilken grad man kan lita på organisationen, om den presterar på ett bra sätt och om den uppfattas som framgångsrik.

Nu är det ju svårt och lite orättvist att jämföra Svenska kyrkan med exempelvis SMHI – eller någon annan organisation – men Svenska kyrkan ligger på oväntat mycket låg nivå i relation till hur många som känner till att kyrkan finns.

Det som skiljer kyrkan mest från andra organisationer är att bilden av kyrkan som framgångsrik är betydligt lägre än i andra organisationer. Mediebilden i nyhetsmedia och sociala medier är också mer negativ vilket tillsammans med faktorn ”bristande framtidstro” drar ner anseendet. Det är ingen självklar position – den går att förändra. Det handlar om hur kyrkan beskriver sin egen relevans. Men för att göra arbetet synligt behöver man också se sin osynlighet – var och hur det brister.

I diagrammet över medlemmar i åldersgruppen 16–24 år (Diagram 2) framträder konsekvensen av att församlingarna har haft svårt att nå gruppen under deras uppväxt och tidiga ungdomsår. Det är en generation som vill göra skillnad och bidra till en bättre värld men fortsatt är det främst de äldre i församlingen som engagerats i det ideella arbetet.

I studien av Fri vilja på fri tid – Ideellt arbete i Svenska kyrkan barn- och ungdomsverksamhet på 2020-talet av Bromander, Fransson och von Essen, framgår att man för att engagera gruppen behöver ta tillvara de unga som församlingen möter genom konfirmation och körliv. De behöver själva få bestämma på vilket sätt de kan bidra till en bättre värld och tänka att deras sätt också fungerar – även om man med erfarenhet och livsvisdom kanske kulle ha gjort helt annorlunda.

För de unga under 30 år, som ska bära kyrkan framåt och lämna uppdraget till kommande generationer är kyrkan i princip osynlig i vardagen. 2021 med kyrkoval och pandemi har

Det är ingen självklar position –

den går att förändra.

inte inneburit någon förändring. Endast 40 procent av de röstberättigade medlemmarna under 30 år såg någon kommunikation från kyrkan det året. Unga avstod att rösta. Endast var tionde under 30 år hade sett en församlingstidning och blott var tredje hade sett någon information i sin brevlåda dit röstkortet kom. Brevlådan är också en av ledtrådarna till varför kyrkan inte uppfattas vara relevant. Synlighet, kunskap och relevans hör ihop. För hur ska kyrkan kunna uppfattas vara relevant om man inte vet något om vad den gör vid sidan av att fira gudstjänst?

Svenska kyrkans utmaning handlar inte bara om låga kunskaper utan det pågår också ett paradigmskifte när det gäller kommunikation. I dag får unga all viktig post digitalt. Brev från Skatteverket, kallelser till tandläkare, antagningsbesked, räkningar, brev från Försäkringskassan osv kommer via Kivra eller andra appar. Vill vännerna något är de bara en chat eller snap bort. Sveriges kommuner och regioner, SKR, verkar också för att all myndighetspost ska digitaliseras av hållbarhetsskäl, tillgänglighetsskäl och ekonomisk effektivitet. Det som hamnar i din fysiska brevlåda är i allt större utsträckning bara reklam.

Synen på pappersposten påverkas också av att miljöpåverkan av brev är stor, både i form av förbrukade träd och av koldioxid­utsläpp från transporter. Vad gör man då av dopinbjudan, välkommen till församlingen, tidningen?

Ska allt vara digitalt?

Nej – inte än – inte överallt. Omställningstakten ser olika ut i landet, men den unga

generationen får redan i dag skäll för otömda brevfack – det är hög tid att fundera över hur de alls ska komma i kontakt med kyrkan.

Att bygga engagemang är viktigt. Det ger inte bara ett bidrag till en bättre värld utan bygger också berättelser som bär och får människor att växa. När man gör skillnad, om än kanske en kort och enstaka insats, vill man gärna berätta och involvera fler. När jag undersökte kyrkans relevans i samband med pandemin 2020 uttryckte var tredje 90­talist och var femte icke medlem att de kunde tänka sig att ställa upp ideellt för att stötta kyrkans arbete. Men det kräver att man har förtroende för kyrkan och att man vet hur man tar första steget. Syns det på din församlings webb hur man gör? Kan man googla och anmäla sig, eller hitta en tid och plats där man kan dyka upp?

Människor vill bidra, och bland de yngre är det nästan varannan som vill engagera sig för ett bättre samhälle, de vet bara inte hur.

Text: Magdalena Widmark Analysansvarig för kommunikationsverksamheten på Kyrkokansliet

Fotnot: Läs mer i Nyckeln till Svenska kyrkan 2022

Läsvärdesundersökning 2022

Korsväg – fortsatt läst och uppskattad

Korsväg har högt uppmärksamhetsvärde och läses av många. Den uppfattas som trovärdig och intressant. Tre av fem som läser Korsväg anser att Korsväg har lyckats bra med sitt uppdrag att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet, och kyrkans uppgifter som kristen församling . Det visar den läsvärdesundersökning, den fjärde i ordningen, som genomfördes under våren.

Samarbetet med Karlstads stift, som inleddes 2018, fortsätter. Det innebär att en representant från stiftet finns med i redaktionen och dess arbete samt att Korsväg sprids till anställda, förtroendevalda och ideella i Karlstads stift också. Göteborgs stift har en upplaga på ca 7 000 och Karlstads stift ca 3 000 exemplar. Denna läsvärdesundersökning är den andra som gjorts hos läsare i båda stiften.

I jämförelse med tidigare undersökningar är kännedomen om Korsväg fortsatt mycket hög. Mer än hälften av mottagarna läser minst hälften av Korsväg och tre av fyra öppnar Korsväg mer än en gång. Tre av fyra tycker också att Korsväg är mycket eller ganska intressant. Korsvägs trovärdighet ligger på hög nivå, fyra av fem tycker att Korsväg är mycket eller ganska trovärdig. Nio av tio läsare tycker att Korsväg ger ny information och hälften av läsarna har ganska eller mycket stor nytta av Korsväg i sitt uppdrag.

De ideella är mest positiva bland läsarna, de läser mest och tycker mest om det de läser. I fallande skala kommer sedan förtroendevalda och anställda. En jämförelse mellan svaren från de båda stiften visar att läsare i Karlstads stift är mer positiva än läsare i Göteborgs stift.

För att vara en tidskrift som mottagarna inte aktivt själva prenumererar på har Korsväg mycket höga läsvärdessiffror. Av innehållet är ”Möten med människor” populärast, sedan kommer ”Reportage från församlingarna” och Krönikor, därefter Ledare, Bibelstudium och Recensioner.

På frågan om läsarna vill läsa Korsväg digitalt eller på papper är svaret entydigt, nio av tio vill fortsätta att läsa Korsväg som papperstidning. Dock behöver inte sidantalet vara så omfattande. Många läsare skulle föredra 64 till 72 sidor snarare än 76 till 88 sidor som senaste årens utgåvor omfattat.

Bland fritextsvaren finns många tips på vad läsarna vill läsa mer om; till exempel olika och nya spännande tankar och idéer i församlingsarbetet och hur vi attraherar yngre såväl som mer om kyrkomusik, förtroendevalda och kyrkor. Bland de värderande kommentarerna är någon positiva till den teologiska bredden i Korsväg, en annan negativ till att Korsväg inte har en tydligare kristen profil. Någon har läst numret från pärm till pärm och har tyckt om det hen läst, en annan läser tidningen för att förstå hur majoriteten resonerar.

Torgny Lindén, redaktör

Läsvärdesundersökningen i siffror

97 % känner till Korsväg

AV DE SOM KÄNNER TILL KORSVÄG:

57 % läser alla fyra numren av Korsväg

57 % läser minst hälften i ett nummer av Korsväg

42 % anger att Korsväg läses av minst två personer

73 % av de som känner till Korsväg tycker att tidskriften är mycket eller ganska intressant

AV DE SOM BRUKAR LÄSA KORSVÄG:

82 % tycker att Korsväg är mycket eller ganska trovärdig

74 % tycker att bilderna är mycket eller ganska bra

75 % tycker att utformning och layout är bra

87 % tycker att Korsväg ger ny information

57 % tycker om att läsa om församlingar och personer i andra stift

62 % tycker att Korsväg lyckas med sitt uppdraguppdrag (att stimulera teologisk reflektion…)

15 % använder Korsväg i församlingens samtal

87 % föredrar att läsa Korsväg som papperstidning

Vad gör dig stolt som medlem i Svenska kyrkan?

Ellen

Jansson Weist

Ljungskile

När jag hör om diakoner, pedagoger och annat kyrkfolk som nattvandrar eller öppnar sina lokaler för tonåringar att vara i. Det jag först tänker på är det sociala arbetet som kyrkan gör för människor i alla olika åldrar, men också alla kyrkorum som tas om hand och används till olika saker.

Jag gillar också kyrkdörrar som är olåsta och man får gå in. När kyrkan, och därmed Gud, upplevs tillgänglig och välkomnande – det gillar jag!

Leo Mellin

Älvsåker

Vad som gör mig stolt att vara med i Svenska kyrkan? … Svår fråga, men jag måste säga att det är otroligt att vara med i något större än mig själv.

Inga-Lill

Sandwing

Öjersjö

Jag är stolt över att kyrkan erbjuder hjälp och stöd vid olika katastrofer och kriser i livet. Då är det viktigt att det finns människor att prata med. Alla tänker nog inte på att kyrkan hjälper till med detta.

Sen är det värdefullt att det alltid finns en plats dit man kan gå och känna frid och stillhet. Jag är förstås lite extra stolt över vår egen kyrka, Öjersjökyrkan i Partille. Den är fantastisk med sitt läge på landet och att det alltid händer så mycket. Det finns något för alla, barn som vuxen; Alpha, kör och andra aktiviteter.

Bibelstudium

| Otfried Czaika

Ni skall älska varandra så som jag har älskat er

Inummer 2 2022 av Korsväg skrev jag om liknelsen med vinstocken och grenarna respektive druvklasen (Joh. 15:1­10). Idag skall vi lite närmare se på den text ur Johannesevangeliet, som finns i direkt anslutning till denna liknelse och i Bibel 2000 går under rubriken Älska varandra (Joh 15:11­17). Mina tankar kring vinstocken och druvklasen avslutades med konstaterandet att denna liknelse också är en metafor för kristendomens mångfald eftersom den relaterar till ett och samma centrum: Jesus Kristus.

Kristendomens mångfald har många gånger beskrivits som ett träd men många förgreningar. För mina studenter brukar jag visa en bild på ett så kallat ”kyrkoträd” som visualiserar hur de olika konfessionerna växte fram som grenar på ett träd. Det finns otroligt många kristna konfessioner, samfund och rörelser. Ingen kan dock hävda sig att vara stammen, nej, det går inte ens att beskriva en av dessa kyrkor eller samfund som äldst. Sådana försök har varit och är förgäves. De är inget annat än efterhandskonstruktioner –oftast med avsikten att nedvärdera andra eller att hävda den egna vägen som rätt, inte sällan på ett fundamentalistiskt sätt. Alla olika grenar i

kristendomen har vuxit fram ur ett vinträd, en stam som är Jesus. Men grenarna och deras frukter är inte lika. Alla har ett existensberättigande – så länge de grundar sig i förkunnelsen om frälsningen i Jesus Kristus – och så länge de har det som Jesus talar om i Joh 15: 11­17: kärleken.

De som tilltalas i Johannestexten är i första hand lärjungarna och i andra hand alla läsare sedan Johannesevangeliet blev till. Uppmaningen är att älska varandra såsom de älskas av Jesus. Men vad mera är: Jesus betecknar lärjungarna respektive de som är föremål för hans kärlek som ”vänner”. Och han lägger till: ”Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.” Det är mycket intressanta ord eftersom de andas ett rågat mått av jämställdhet. Vänner delar med varandra – det finns sällan en hierarki i vänskapsförhållanden (jfr. Gal 3:28).

Det Jesus säger enligt evangelisten Johannes måste också förstås mot den antika kontexten: De flesta religioner under denna tid kände inte till det jämställda förhållandet som Jesus

beskriver här. Gudar, gudomliga personer, halvgudar eller dylika var till för att dyrkas, blidkas – bland annat med offergåvor. Mellan Gudarna och människorna fanns ett hierarkiskt förhållande. Gudarna kan bli arga, hämnas – den uttryckliga, uppoffrande och oinskränkta kärleken som beskrivs här i Johannesevangeliet ingår inte i den hedniska repertoaren.

Evangelisten använder sig här också av tankar som ligger mycket nära den grekisk­romerska filosofin och hur den lovordar vänskapen. Johannes talar här med en inarbetad vokabulär, som bland annat går tillbaka till Platons etik eller Ciceros verk: när han säger att ”vi skall älska varandra” då använder han ordet agapeo.

Substantivet agape betyder den oförbehållsamma, icke sinnliga och därmed högsta formen av kärlek. Det finns tre

begrepp till som kan översättas med kärlek: eros för den erotiska kärleken, storge som används främst för kärleken i nära familjära situationer och philia som betyder i första hand kärlek, i andra hand vänskap. Vännen på grekiska är ho philos (som också är det ordet som används här i Johannesevangeliet) –och är således direkt släkt med ordet kärlek respektive vänskap.

Även på latin finns flera ord för kärlek och att älska: caritas motsvarar det grekiska agape, amor är kärleken, både den erotiska och kärleken som samlingsbegrepp. Amicitia är vänskapen.

Att älska är på latin amare eller diligere, varav det sistnämnda är ovanligare och har en liten erotisk underton, den kan också ha en betydelse som motsvarar mera det som vi uttrycker på svenska med att hedra någon, att uppskatta någon.

Illustration: Maria Ia Sköld

Cicero skrev antagligen år 44 före Kristus ett verk med titeln De amicitia (Om vänskapen). Där skriver han bland annat: ”Amor enim, ex quo amicitia nominata est, princeps est ad benevolentiam coniungendam.” – ”Kärleken (amor) som har gett på romarnas språk namnet för vänskapen (amicitia) är grunden för den ömsesidiga välviljan.” Hur nära dessa tankar om den ”ömsesidiga välviljan” ligger Bibelns föreställningar om vänskap belyser Ord 17:9: ”Den som söker vänskap överser med ett fel, den som ältar det driver bort sin vän.”

Det finns andra, mycket viktiga och ofta citerade bibelställen, i synnerhet ur NT, som lyfter fram kärleken, till exempel Kol 3:1, Kol 3:14, 1 Kor 13, 1 Joh 3:15­16, 1 Joh 4:16­17. På alla dessa ställen används dock ordet agape.

När Nya testamentet – och i vårt fall evangelisten Johannes, talar om att älska och kärlek, använder han alltså ordet agape – också som verb. Jesus tilltalar dock här i Joh 15: 10­17 lärjungarna som vänner – och inte som ”lärjungar”, ”tjänare”, ”bröder” eller dylikt Plötsligt finns det alltså en glidning i texten! Vänskapen Jesus här talar om (philia) är faktiskt något annat än agape, eros eller storge. Plötsligt finns ett närmare förhållande mellan Jesus och hans lärjungar. Detta kommer bäst till uttryck i Joh 15:13: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. I och med att Jesus kallar sina lärjungar för vänner finns dock inte bara GT:s och NT:s kontext med i

bilden utan också den antika grekiska filosofin, bland annat Platon och Cicero, och de stora språken i medelhavsområdet, grekiskan och latinet.

När Jesus talar här i Johannesevangeliet om att man skall vara vänner och inte tjänare bryter han i mångt och mycket med den traditionella religiositeten runtomkring – men anknyter samtidigt till något som är rätt så lättbegripligt för de som står nära antikens filosofiska koncept. Men här driver han också sakerna till sin spets – något han gör regelbundet, bland annat i Bergspredikan (Matt 5:1­7:29): Vi skall inte bara inte hata våra närmaste (1 Joh 3:15), vi skall till och med vara ”vänner” med uppdraget att kunna göra såsom Jesus gjorde: offra vårt liv för vänskapens skull.

Låt oss återkoppla detta till liknelsen om vinstocken: Grenarna respektive druvklasens frukter är olika. Vi skall ha en ovillkorlig kärlek (agape) till andra som följer Jesus (grenarna, druvklasens frukter) trots att olikheter kan förekomma. Och vi skall vara vänner med de andra och kunna uppoffra oss för dem – trots olikheterna.

Den bilden som evangelisten Johannes här målar upp utgör tillsammans med liknelsen om vinstocken en ytterst mäktig ekumenisk bild.

Otfried Czaika Stiftsteolog i Karlstads stift

aktuella böcker

En utmärkt samtalsbok Läsaren bjuds in

När pandemin hindrade kyrkfolk att samlas till gudstjänst bjöd den katolske biskopen Anders Arborelius och Uppsalabiskopen Karin Johannesson gemensamt in till digitala stilla dagar i samband med pingsten. Uppslutningen blev stor, inte bara från Sverige, utan från församlingar runt om i världen. Behovet av tröst, hopp och gemenskap var sig likt oberoende av kyrklig hemhörighet och hemvist.

Nu har biskoparna samlat betraktelser, böner, dialoger och frågor från dessa sammanlagt åtta dagar i en bok, Andlig boning åt Gud. Med den som vägledare kan vi fortsätta att reflektera över det som är pingstens centrum; att vi får Anden som hjälpare på vår vandring och reflektera över detta stora mysterium – att Gud tar sin boning i oss.

Det är en insikt som får konsekvenser. Anden är inte något vi får för vår egen skull, som Arborelius säger: ”Det är viktigt för oss att komma ihåg, att det andliga livet inte är min privategendom, utan är till för att andra ska få hjälp och stöd genom de gåvor vi har fått.”

Det är glädjande att se den samsyn och vänskap som finns mellan en katolsk och en luthersk biskop om vår kallelse som kristna. Att detta liv inte är något statiskt och stillastående, utan att det finns en dynamisk utveckling i det kristna livet, att Anden manar oss att fortsätta och att vi måste lära oss att lyssna till Andens röst, antingen den kommer till oss i en stilla susning eller i en stormvind.

Andlig boning åt Gud

Anders Arborelius/ Karin Johannesson

Argument

Jag tänker att detta är en utmärkt samtalsbok, lätt att ta till sig och ändå utmaningar i det vardagliga liv vi lever, här och nu.

Lasse Bengtsson

I andaktsboken Att baka pepparkakor med mormor –och 40 andra andakter om längtan och kallelse samlar

Rune W Dahlén texter där han från olika håll reflekterar över Guds kallelse. Boken talar om varje människas kallelse – både till Gud i tro och till uppgifter i livet och världen. Här berörs såväl glädjen i kallelsen som motståndet som kan komma med den, och boken tar upp frågor som att hitta den egna kallelsen och tvivlet på om man räcker till eller passar in.

Rune W Dahlén har under många år arbetat med undervisning och vägledning av blivande pastorer och diakoner i Equmeniakyrkan. Boken har ett bredare perspektiv på kallelse än till kyrklig tjänst, men Dahléns bakgrund gör att många av texterna ändå hämtar sina exempel från brottningen med just kallelsen till att bli, och vara, pastor. Särskilt det avslutande kapitlet om det svåra i kallelsen berör utmaningar med att arbeta i kyrkan.

Texterna tar ofta utgångspunkt i egna erfarenheter, liksom minnen av samtal och möten med andra, och Bibeln är hela tiden nära. Språket är enkelt, och tonen vänlig och personlig. Läsaren bjuds in med retoriska frågor och inkluderas i ett ”vi” som funderar och resonerar. Att Dahlén många gånger suttit i samtal om just kallelse kommer fram i boken som en känsla av att han med både engagemang och omsorg verkligen vill resonera tillsammans med läsaren. Därför fungerar boken och texterna väl för den egna andakten, samtidigt som den också bjuder in till samtal med andra.

Att baka pepparkakor med mormor

Rune W Dahlén

Votum

Ninnie Månsson

aktuella böcker

Öppnar för samtal

Svenska kyrkans nästa ärkebiskop heter Martin Modéus. Idag är han biskop i Linköpings stift. Den 4 december tas han emot som ärkebiskop i Uppsala domkyrka.

Redan i tidiga tonåren började den unge Martin att fotografera, och det är något han fortsatt med som biskop. Han är noga med att han är amatör, vilket betyder att göra det man älskar. I samband med Bokmässan förra året gavs hans bok Bildrikt talat ut. Samtidigt visades flera av bokens bilder i en utställning i Göteborgs domkyrka.

Boken är en samtalsbok som består av 35 uppslag med var sin bild, kort rubrik samt en bibelhänvisning. I slutet av boken finns också fyra samtalsfrågor till varje bild. Många av bilderna har natur- och fågelmotiv, några är hämtade från en mer urban miljö men sällan med någon människa i. Ofta är det detaljer eller lustiga uttryck i bilderna, en blick eller ett perspektiv som väcker tankar. Och det är just tankar Martin vill väcka med bilderna och bibelorden. Tankar som leder till funderingar och samtal om livet, jag själv och Gud.

Jag och min fru har använt boken som samtalsunderlag i en av vår församlings studiegrupper. Vi kan intyga att bilderna och bibelorden väckte goda samtal och delande av liv i gruppen. Jag hade laddat upp med extratankar om fåglar i Bibeln och i kyrkorummet, om samtalet skulle tryta. Men det gjorde det inte. Många gånger behövde vi inte ens ta till de fyra samtalsfrågorna eftersom bilder väckte olika associationer hos deltagarna vilket ledde till goda samtal.

Bildrikt talat

Martin Modéus

Verbum

Tre viktiga böcker

Böcker är viktiga och har i alla tider upplyst och hjälpt barn och vuxna att lära nytt och att sätta saker i ett sammanhang. Våra europeiska folksagor har uppfostrat generationer med goda levnadsregler och att ta itu med jättar och troll.

Svensk barnlitteratur är världskänd inte minst genom Astrid Lindgren. Hon tog alltid barn på stort allvar och väjde inte för svåra ämnen. I hennes anda kommer det en strid ström av böcker som hanterar svåra saker. Här kommer tre tips om böcker som handlar om sjukdom och död.

Det stormar i burken av Samuel Langley-Swahn och Katie Cottle. Arlo har förlorat sin mormor och har tagit hennes godisburk som minne. Burken fylls så småningom av mörka moln och oroliga tankar, men mamma hjälper honom att lyfta på locket och släppa ut ilska och oro. Sedan fyller de burken med mormors favoritblommor.

En ballong till syster av Terese Ädling och Hanna Ingvarsson. Elsas storasyster Alma ligger på sjukhus och ska operera sin rygg. Elsa är ensam och ledsen men mormor och morfar tröstar henne och hjälper henne att välja en stor fin ballong som gör Alma glad.

Det är jag som är Ester

Elin Lindholm och Ellen Odlöv

Torgny Lindén

Det är jag som är Ester av Elin Lindholm och Ellen Odlöv. Ester är en liten flicka med leukemi men annars är hon som alla andra. Nu är hon på väg att tappa sin första tand samtidigt som hon ska till sjukhuset ett par dagar för behandling. Den stora frågan är om tandfen kommer att hitta henne där? Ester råkar ut för flera äventyr på sjukhuset men allt slutar lyckligt.

Idus förlag

Våra barnbarn 6 och 4 år tyckte om böckerna, särskilt den med den lite busiga Ester.

Gunilla Lindén

aktuella böcker

Om det outsagda Att upptäcka Psaltaren

Och plötsligt skall vi minnas, av prästerna Susanne Dahl (dikterna) och Kent Wisti (bilderna samt inledningen) är en bok jag behövde läsa flera gånger. Och läsa långsamt! Inte för att den är svår eller lång – det är den inte – utan mer för att den försöker sätta ord (och bild) på det som inte kan utsägas. Det heliga, det vi alla har en hemlängtan till, även om många inte sätter just dessa ord på den längtan som finns i dem.

Boken inleds med följande ord: ”Varje yta har ett djup, och varje djup har en yta. I mellanrummet lever det som inte låter sig sägas.” Och där, i denna spänning, lever vi, jordlingarna. Ty av jord och någons andedräkt är vi skapta, eller framlekta som Wisti uttrycker det. Tankarna går till bibelns andra kapitel, men närmare direkt tal om Gud än som denne ”någon” kommer boken inte. Och ändå andas, menar jag, hela boken av Guds helighet.

Ordet ”helig” betyder ”avskilja”, men ”helighet kan aldrig innebära att avskilja” skriver Wisti. Boken vill visa heligheten i och genom den natur som vi är en del av, men ofta avskiljer oss ifrån, den natur genom vilken vi kan ana skapelsens Gud. ”Att lära känna världen, naturen och tingen är att lära känna Gud”, sade Susanne Dahl som sommarvärd i P1 31/7-22. Vägen till Gud går inte bort från världen. Den går närmare, jordar oss.

Psaltaren har fått en undanskymd roll i Svenska kyrkans gudstjänster, även om det finns en psalm per söndag med i evangelieboken. Sällan att någon liturg nämner den över huvud taget. Och bruket av tidegärden med läsningar ut Psaltaren är möjligen hänvisad till enskilda bönegrupper och retreater.

Skälet kan vara att Psaltaren bitvis upplevs som ”svår”, då den innehåller allt från djupaste förtvivlan, övergivenhet och bön om hämnd till jubelrop, tacksamhet och förtröstan. Allt vad ett liv kan innehålla.

Dess undanskymda roll gör att vi går miste om en rik källa att ösa ur, en spegel att blicka in i för att möta oss själva. För den som vill upptäcka denna källa finns en utmärkt liten guide i Peter Halldorfs Själens spegel, blott 100 sidor lång men med en vishet och klarhet som i ett friskt källvatten.

Apropå rädslan för att använda Psaltaren i gudstjänsten skriver Halldorf: ”Men när de störande rösterna inte får höras i liturgin, utan bara de vi kan ge vårt bifall, kommer vi aldrig att förstå poängen med Psaltaren. Den energi som finns i psalmerna frigörs inte.”

Och plötsligt

skall vi minnas

Boken använder diktens indirekta väg, inbjuder till att låta djup tala till djup tills resonans uppstår. Och då – plötsligt skall vi minnas. Hitta hem.

Susanne Dahl och

Kent Wisti

Argument

Frank Lorentzon

Ska Psaltaren bli meningsfull som bönbok behöver vi läsa in våra egna liv i dess texter, och först när vi bottnar i vår egen utsatthet kan vi på allvar be Psaltaren, menar han. Att tona ned mörkret i de desperata psalmerna är ingen väg att gå, ”tippex-religionens” tröst är meningslös och erbjuder ingen verklig hjälp. Tar vi in Psaltarens hela spektrum av ljus och mörker händer däremot något stort. ”Psaltaren har nu blivit den kristna mystikens födelseplats.”

Själens spegel

Peter Halldorf

Silentium

Lasse Bengtsson

Vänligen

| +Sören Dalevi

500 år med Bibeln på folkspråk

Iår är det 500 år sedan Luther gav ut Nya testamentet på tyska, en handling som skulle få avgörande betydelse för såväl det tyska som det svenska språket. Det hela skapade nämligen en lavin av bibelöversättningar till folkspråk, och redan 1526 kom Nya testamentet ut på svenska. 1541 förelåg så hela Bibeln (det vill säga Gamla och Nya testamentet) på svenska – den så kallade Gustav Vasas Bibel.

Men hur kommer det sig att Lutherbibeln fortfarande är ett sådant känt standardverk i Tyskland medan Gustav Vasas Bibel från 1541 är relativt okänd för svensken i gemen? 1541 års kyrkobibel är ju trots allt det i särklass viktigaste dokumentet i svensk språkhistoria, eftersom det kom att prägla svenskan i så många århundraden. Det dröjde dessutom ända fram till 1917 tills vi fick en helt ny översättning.

Fyrahundra år av kulturpåverkan har dock satt sina spår, med konsekvensen att betydande delar av Gustav Vasas Bibel finns kvar i det svenska språket. Och det utan att vi i normalfallet är medvetna om det. Vi säger till exempel att vi ”går från klarhet till klarhet”, och vi talar om ”att ta sitt förnuft till

fånga”, utan att för den skull inse att det är aposteln Paulus vi citerar (från Andra Korinthierbrevet, i båda fallen).

På samma sätt talar vi om ”döden i grytan” utan att reflektera över att det är en berättelse från Bibelns Andra Konungabok vi refererar till. Än idag kan vi identifiera tusentals svenska ord och uttryck som har sin grund i Bibeln. ”Kreti och pleti”, ”Att arbeta i sitt anletes svett”, ”Inte kröka ett hår på någons huvud”, ”Att se genom fingrarna”, ja, listan på svenska ord och uttryck med rötter i Bibeln kan göras hur lång som helst. Vi kan konstatera att Olaus Petris uppmaning år 1530 att prästerna skulle läsa några kapitel ur Bibeln vid varje predikan ledde till att bibliska ord och uttryck efter hand blev en naturlig del av vardagssvenskan.

Något som få tänker på är att 1541 års bibel främst var avsedd för gudstjänst. I normalfallet läste man således inte Bibeln själv, utan hörde den. Det var först under 1800­talet som det blev vanligt att läsa Bibeln själv. Men det dröjde ända till 1917 innan Sverige fick en bibel som var direkt översatt från Bibelns originalspråk, hebreiska och grekiska. 1541 års kyrkobibel var

nämligen inte översatt från originalspråk, utan utgick primärt från Martin Luthers tyska översättning. Den var med andra ord en översättning av en översättning. Detta faktum noterades redan på 1700­talet, när allt fler präster, professorer och lärda kunde såväl hebreiska som grekiska i Sverige, och man stundtals kunde se stora skillnader mellan grundtexten och Gustav Vasas Bibel. Våra svenska reformatorer på 1500­talet hade helt enkelt inte den språkkunskap som krävdes för att översätta Bibeln direkt från hebreiska och grekiska.

Att Bibeln är en viktig bok för att förstå det svenska samhället och det svenska språket är således ett faktum. Ett faktum som nu även tydliggjorts i nya läroplanen för den svenska skolan,

Lgr 22, där Bibeln och de bibliska berättelserna nu betonas för såväl lågoch mellanstadiet som för högstadiet.

Nu är det upp till oss i Svenska kyrkan att hjälpa skolan att uppfylla denna läroplan genom att satsa på Bibeln i skolkyrkoarbetet.

För att vara en kyrka mitt i samhället innebär ju också att vi står för och berättar om det vi tror på.

+Sören

PS Visste du … att 2026, när det är 500 år sedan Nya testamentet gavs ut på svenska, så kommer det ut en helt ny svensk översättning av Nya testamentet.

Illustration: Gustaf Hellsing /Ikon

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

ps | Theresa Montebelli

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

Församlingens uppgift

När våra barn döptes var kyrkan full av människor. Minst 500 personer, eftersom sittplatserna i den gamla stenkyrkan inte räckte till. De allra esta kände jag inte. Jag var nyin yttad i den lilla italienska staden San Cesario sul Panaro, där vi bodde. Före dopet hade vi trä at prästen och även våra mentorer, ett medelålders par med vuxna barn. De hade klokskap om föräldraskap att dela med sig av. Vi trä ade även de andra föräldrarna som skulle döpa sina barn vid samma tillfälle.

Det var sammanlagt sju barn skulle döpas och vi föräldrar ck förbereda ett par ord om valet av namn samt en lyckönskning till barnet, som vi skulle säga under dopet. Det var tydligt att barnet stod i centrum. Poängen var att välkomna det in i Guds och församlingens varma famn, och att vi skulle få stöttning i vårt uppdrag som föräldrar.

Det blev extra tydligt för mig att det var poängen när vi era år senare hade yttat till Sverige. Jag arbetade i en församling och vi skulle ordna dop. Dopet var för en familj och dopfamiljen var med och valde allt möjligt. Församlingsborna var inte bjudna, även om dopgudstjänster alltid är öppna. Jag tänkte på hur olikt det måste vara för dem jämfört med vår upplevelse. I vårt barns dop var många engagerade och det var lite vi ck bestämma. Nog för att jag gillar att stå i centrum men det var en fantastisk upplevelse att det här var större än vi själva.

Som kommunikatör talar jag ofta och mycket om de församlingsbor som har en svag

relation till Svenska kyrkan. De är ofta unga vuxna födda på 90-talet. De har yttat från sin hemstad och har inte tränat nämnvärt på varken att ta beslut, gå i kyrkan eller laga mat. De är i sina bästa år, men lever ofta med en återkommande känsla av ovisshet och ensamhet. Jag tror att många av dem som har barn skulle uppskatta klokskap från ett par som redan varit igenom sömnlösa nätter och barn som inte vill äta maten på bordet. Uppskatta en kyrka full av människor som helt utan krav bara välkomnar dem och deras barn in i gemenskapen. En gemenskap och en ceremoni som är större än den man ensam kan skapa. Innan sommaren var jag i Örgryte pastorat för en heldag med Kommunikation som mission och So a Stensby höll i andakten. Hon utgick från ordet församlingshem; församlings-hem. Det slog an samma känsla hos mig. Det jag kände då vårt barn döptes och kyrkan var full av församlingsbor, många av vilka jag än idag inte känner men som ville dela stunden med oss och stötta oss i vårt uppdrag som föräldrar. Viljan att vara församling tillsammans. Jag tänker att vi som kyrka har både förmåga, möjlighet och ansvar att föra människor samman. Att vi som personal kan möjliggöra för andra att stötta och nnas där för varandra. Att kyrkan får vara ett hem för församlingsborna och att vi tillsammans kan skapa upplevelser för varandra.

Theresa Montebelli