Issuu

Korsväg 3 2026

Hanna Stenström: När Bibeln skaver

Mikael Winninge: På hjärtats språk Fredrik Ivarsson: Att läsa med kärlekens blick

Mats Malm, tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien:

Vem äger berättelsen?

En bok att återvända till Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har läst Bibeln. Och nu menar jag inte läst i Bibeln, utan läst hela Bibeln. Gamla testamentet likväl som Nya. Bok för bok, berättelse för berättelse. Jag minns Davids son, prins Absalom. Och hans långa, lockiga hår. Samma vackra hår som också blev hans fall. Jag minns den förlorade sonen. Hur han skamsen återvände till sin familj med förhoppningen att kanske få leva som dräng på gården men som togs emot med öppna armar av sin överlycklige far. Jag har glömt en liten detalj inser jag. Boken jag har läst otaliga gånger heter Barnens Bibel. Skriven av Anne de Vries, översatt till svenska av Ylva Eggehorn. Min upplaga är brandgul och kom ut 1987. Jag bildgooglar omslaget och påminns om den enkla illustrationsstilen. Jesus sitter framför några glada barn. En av dem omfamnar Jesus. Eller rättare sagt hans ben. Det är en bild som berör. En annan detalj är att jag läste den som ljudbok, som på slutet av 80-talet hade en snillrik lösning i form av en nära släktning som läste för en, i mitt fall oftast en mamma. Samma funktioner fanns redan då, man kunde pausa när man ville eller spola tillbaka och lyssna igen. Dessutom gick det att ställa frågor till uppläsaren, mycket praktiskt. Min bok har nötts sönder av all användning. Det måste vara det bästa betyget för en bok,

Korsväg ges ut av Göteborgs stift i samarbete med Karlstads stift. Tidskriften utkommer med fyra nummer per år och delas ut till anställda, förtroendevalda och ideella. Korsväg vill stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling. Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material.

Kontakt Box 11937 404 39 Göteborg 031-771 30 00 goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Tidskriften finns även digitalt på https://issuu.com/ goteborgsstift Ansvarig utgivare Jonas Ransgård Redaktör Daniel Hultenmo

trots välgjort bokbinderi så har sidor släppt från bokens rygg. Jag ser att det kommit flera nyutgåvor av de Vries bok. Omslaget har ändrats. Jag tycker det känns onödigt, varför ändra något som var perfekt? Kan passa på att nämna att nostalgi är en känsloyttring som ligger mig varmt om hjärtat. I höst kommer en ny översättning av Nya testamentet. Den här gången pratar vi alltså om Bibeln i en annan mening – den text som ligger till grund för allt det där jag minns från Barnens Bibel. Det här numret fokuserar därför på en av världens mest spridda böcker. Det återstår att se om den är ”bättre” än Eggehorns översättning. Trevlig läsning!

Daniel Hultenmo Redaktör

Övrig redaktion Agneta Riddar Anna Carlsson Anna Fredricksson Christine Vermcrantz Fredrik Ivarsson Frida Blomqvist Helena Jonsson Ingrid Kåwe Grafisk form Anna Carlsson Omslagsbild Kristin Lidell

Bildbank Ikon, Getty Images Tryck Sandstens Tryckeri AB

Att läsa Bibeln med nya ögon

32 40

Bibeln utanför kyrkan 4 Ledare: När Bibeln delas 8 Där Bibeln blommar 14 Att översätta en levande text 20 Att läsa Bibeln med nya ögon 24 Krönika: När Bibeln skaver 26 Vem äger berättelsen? 32 Bibeln utanför kyrkan 38 Krönika: På hjärtats språk

En bön i färg

Bibeln – en levande text Bibeln är en av världens mest lästa böcker. Samtidigt är den kanske också en av de mest omtolkade. Varje generation behöver på nytt brottas med dess språk, berättelser och budskap. I höst publiceras en ny översättning av Nya testamentet – ett arbete som påminner oss om att Bibeln inte är en text som blivit färdig, utan en text som fortsätter att läsas, tolkas och upptäckas.

40 En bön i färg 45 När biskopen får de raka frågorna 50 Världens första barnbibel 54 Krönika: Att läsa med kärlekens blick 56 Dopfunten från Norum som nästan hamnade i London 61 Bibelstudium

I det här numret möter vi några av dem som hjälper oss att se Bibeln med nya ögon. Genom forskning, översättning, historia och personliga uttryck utforskar vi hur en flera tusen år gammal bok fortfarande kan väcka frågor, fördjupa tron och öppna nya perspektiv. För Bibeln är inte bara ett kulturarv – den blir levande varje gång den läses.

66 Signerat Sören: Jona – en berättelse för vår tid 68 PS: Vilket var det där ordet?

Ledare

När Bibeln delas

udstjänsten har börjat. Ute faller regnet. Vi skulle varit utomhus men har tvingats in i den gamla skolan. I två små skolsalar sitter unga och gamla, kvinnor och män på röda plaststolar. Väggarna dryper av fukt och jag drar biskopskåpan närmare kroppen för att hålla värmen. Prästen står i dörröppningen mellan de två rummen i ett försök att få alla att känna sig delaktiga. En ung kvinna reser sig och byter plats med prästen. Hon tar fram sin tummade bibel och letar upp dagens gammaltestamentliga text. Detsamma gör flertalet av dem som samlats till gudstjänst. Innan kvinnan börjar läsa försäkrar hon sig om att alla som vill följa med i texten har hittat den. Jag fångas av hur ett äldre syskon visar ett av de yngre. Själv har jag plockat upp min mobil och är tacksam för att läsa texten på ett för mig begripligt språk. Jag är långt hemifrån i ett land där julen firas mitt i sommaren. De adventspsalmer som en gång skrevs i ett vintrigt Europa väcker ibland en viss munterhet i denna lutherska systerkyrka i södra Afrika. Men de vänliga blickarna, lutherpsalmernas välkända

melodier och gudstjänstsordningen får avstånden att krympa. Det mesta av vad som sägs i denna gudstjänst går mig förbi, ändå känner jag mig hemma. Vi läser de tre texterna denna söndag och jag har fått i uppgift att predika. Innan jag börjar frågar prästen om det finns någon som vill att hon tolkar. Jo, flera av de äldre. De bildar en liten cirkel längst ner i ett av rummen.

Uppgiften som biskop har gett mig förmånen att fira gudstjänst i flera olika länder. Det är ofta lätt att känna igen sig men jag har också upptäckt en stor skillnad; nästan vart jag än kommer i världen har gudstjänstdeltagarna med sig en egen bibel! I många kyrkor saknas både evangeliebok och psalmbok. Prästen vet vilka texter som ska läsas, de finns tillgängliga på nätet och den som behöver psalmtexter hittar dem där. Skillnaden har fått mig att fundera på om det spelar någon roll om vi tar med oss en bibel till kyrkan på söndag eller läser i evangelieboken? Egentligen inte. Den mer avgörande frågan är vad vi har för relation till Bibeln.

När jag ser den äldre pojken visa sin lillasyster var hon hittar Hesekiels bok ser jag inte bara en stolt storebror som vet i vilken ordning bibelböckerna kommer. Jag blir också vittne till hur kristen tro förmedlas på ett enkelt och självklart sätt.

Martin Luther ivrade för att Bibeln skulle bli en tillgänglig bok för varje kristen och därför översatte han Bibeln till tyska. Han hävdade också att vi var och en kan och bör läsa Bibeln på egen hand. Du och jag har mandat att direkt ta del av Guds levande Ord, läsa och tolka vad som står. Luthers tankar var revolutionerande och ett hot mot de som ville värna prästers särställning. Men med friheten följde också ansvaret – både att läsa och att ta ansvar för läsningen. I höst kommer en ny översättning av Nya testamentet på svenska. Den uppmärksammar

att det är 500 år sedan den första översättningen till vårt språk. Jag hoppas och ber att den ska öka intresset för bibelläsning. Det kan ske i enskildhet på kammaren, men gärna tillsammans med andra. Första söndagen i advent kommer vi att dela ut Nya testamentet till alla som går i gudstjänst. Tog du inte med dig Bibeln när du gick till gudstjänst, så kommer du åtminstone få en viktig del av den med dig hem!

Susanne Rappmann

Biskop Göteborgs stift

Hela Bibeln är översatt till 769 språk, det betyder att över 6,1 miljarder människor har tillgång till hela Bibeln på sitt hjärtas språk. Denna anmärkningsvärda prestation utgör en milstolpe i den globala bibelöversättningsrörelsen och United Bible Societies (UBS) uppdrag att göra Bibeln tillgänglig för alla.

Från bibelsällskapet.se

Ditt ord är en lykta för min fot,

Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred. 4 Mos 6:22–27

Vanliga uttryck vi använder som kommer från Bibeln: • Förbjuden frukt (1 Mos 3:3) • Kreti och pleti (2 Sam 8:18) • Allt har sin tid (Pred 3:1) • Det är A och O (Upp 1:8) • I tid och otid (2 Tim 4:2) • Roten till allt ont (1 Tim 6:10) • Tron kan försätta berg (1 Kor 13:2) • Tro, hopp och kärlek (1 Kor 13:13) • I elfte timmen (Matt 20:6) • Tidens tecken (Matt 16:3) • Att ha kniven på strupen (Ords 23:2)

ett ljus på min stig. Ps. 119:105

Bibeln består av 66 böcker i Gamla och Nya testamentet samt elva böcker i Gamla testamentets apokryfer. Bibelns äldsta delar innehåller berättelser som är nedskrivna från 1200 f Kr och framåt. I Gamla testamentet skildras hur Gud skapar världen och följer Israels folk genom historien. Nya testamentet är skrivet från ungefär 50 e Kr och in på 100-talet. Där berättas om Jesus liv, gärning och de första kristna församlingarna.

Där Bibeln

blommar

Som ett smycke vid Glafsfjordens strand ligger Mikaelikyrkan i Arvika. I kyrkans närmaste omgivning finns Jungfru Marie trädgård – en liten örtagård fylld av växter med bibliska kopplingar. Mikaelikyrkan stod klar mot slutet av 1600talet, men trädgården har tillkommit först på 2000-talet. Idén till en stilla och vacker plats att sitta ner och filosofera på kom från Meta Flodén, som är församlingsmedlem och förtroendevald. Den lilla oasen är fylld av växter som på ett eller annat sätt återfinns i Bibeln och kopplas till jungfru Maria. När Korsvägs fotograf besöker trädgården är det strax före midsommar. Här är några av växterna som stod i blom då.

Brudbröd Maria ansågs under medeltiden vara Kristi brud, den utvalda. De blommor som har namn som börjar med “brud” räknas därför till Mariablommor. Blomställningarnas form påminner om en brudkrona. Blomman kallas även Jungfru Marias bröd.

Iris Iris kallas även regnbågsblomma. Den är en symbol för Maria som himladrottning samt bilden av treenigheten.

Daggkåpa Daggkåpan har många namn. Den kallas även Jungfru Marias kåpa eller mantel, Jungfru Marias förkläde, Jungfru Marias kjol eller Mariekrage.

Förgätmigej Förgätmigej kallas också Jungfru Marias ögon. Den blå färgen är symbol för konungaätt samt för oskuld. 11

Akleja

Aklejan kallas även Vår frus handske och symboliserar renhet. Blommans fem sporrar liknar duvor, en symbol för Anden. Växten har ansetts motverka sjukdom, sorg och nöd.

Kyrkogårdschef Anders Degertorp samtalar med Meta Flodén, initiativtagaren till Jungfru Maries trädgård i Arvika.

Styvmorsviol Styvmorsviolen kallas även Trefaldighetens blomma eller ”den ödmjuka blomman”, vilket syftar på Jungfru Maria. Text: Christine Vermcrantz Foto: Øyvind Lund

Att översätta en

levande text

I sju år har Dan Nässelqvist levt nära Nya testamentets texter. Vers för vers har han och övriga översättare vägt ord mot ord, betydelse mot betydelse. I den nya översättningen, NT 2026, hoppas han att läsarna inte bara ska möta ett modernare språk, utan också upptäcka att Bibeln fortfarande är en levande text. 14

bland handlar arbetet om ett enda ord. Ett grekiskt uttryck som saknar svensk motsvarighet. Ett ord som rymmer flera betydelser samtidigt. Eller ett litet ord som ty, som en gång var självklart i svenskan men som i dag nästan helt försvunnit ur vardagsspråket. Det är också därför bibelöversättning handlar om betydligt mer än att bara byta ut gamla ord mot nya. – En vanlig missuppfattning är att det finns en enda rätt översättning av Bibeln, säger Dan Nässelqvist. Han är präst och stiftsteolog i Linköpings stift och docent i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet. Dessutom är han en av primäröversättarna bakom den nya översättningen av Nya testamentet som ges ut i höst. Varje generation behöver på nytt få möjlighet att möta Bibelns texter på ett språk den förstår, menar Dan Nässelqvist. – Språket förändras hela tiden. Det kommer nya ord samtidigt som andra faller ur bruk. Ett ord som ty är verkligen träffande, men ingen använder det längre. Då kan inte vi heller göra det. Texten måste kunna tala till nästa generation, säger han. Men nya ord är bara en del av arbetet. Minst lika viktigt är den forskning som tillkommit sedan den nuvarande översättningen av Nya testamentet gjordes under 1970-talet. – Bibelvetenskapen har förändrats mycket. Vi har mer än 50 år av ny forskning som ger nya perspektiv på många texter, säger han. Arbetet med NT 2026 har pågått sedan 2013. Dan Nässelqvist har varit både primäröversättare och de senaste åren även ingått i redaktionskommittén. – Som primäröversättare har man ansvar för ett antal texter och gör en första

översättning helt själv. Sedan diskuterar vi texten vers för vers tillsammans i hela översättargruppen. Efter feedback från redaktionskommittén gör vi en andra version av översättningen och sen tar redaktionskommittén över arbetet. En viktig ambition med den nya översättningen är att komma närmare grundtexten. Men ibland finns det inte ett enda rätt ord att välja. Många texter är också skrivna för att kunna läsas på flera sätt och rymmer fler betydelser än vad ett enda svenskt ord kan fånga. – Vi behöver inte alltid skriva fram en tolkning så att betydelsen blir helt självklar. En läsare ska kunna upptäcka att texten också kan förstås på andra sätt, fortsätter han. Ett exempel finns i Johannesevangeliet 1:5: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Där översätts det grekiska verbet traditionellt med att mörkret inte har övervunnit ljuset. Men verbet bakom betyder oftare förstå än övervinna. – Eller så letar vi efter ett uttryck som kan fånga någonting av båda. Så i det här fallet har vi till exempel skrivit ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte fått grepp om det”. Mörkret har varken förstått det eller tagit makt över det, säger han. Hur mycket handlar översättningsarbetet om språk och hur mycket om teologi? – Det går inte att särskilja dem riktigt. Det är språket som bär teologin. Så det handlar väldigt mycket om teologin. Det är därför man behöver bibelvetare, annars hade vi kunnat ta hit klassicister, alltså experter på klassisk grekiska. Nu har vi den bakgrunden också, men det är inte bara en språklig fråga, utan 15

NT 2026 är den nya svenska översättningen av Nya testamentet, som ges ut 500 år efter den första svenska NT-översättningen.

det är vilken teologi som uttrycks i språket, säger han och forsätter. – Vi inventerar helt enkelt forskningen för varje ställe. Vilka huvudtolkningarna är och hur de kan komma till uttryck på modern svenska. Det är inte min egen favorittolkning som ska komma fram. Översättningen är resultatet av en grupprocess och det är huvudtolkningarna som ska komma till uttryck. Annars kan en översättning inte hålla över tid. Ett ord som gett upphov till diskussioner är det grekiska doulos. Ordet betyder egentligen ”slav”, men har i tidigare svenska översättningar ofta återgetts med ”tjänare”. I Nya testamentet finns också ett annat vanligt grekiskt ord för tjänare. För Dan Nässelqvist handlar förändringen inte om att

göra texten mer provocerande, utan om att göra den mer träffsäker. – Det har funnits en tradition att översätta båda orden med ”tjänare”. Det kan kännas stötande när kristna beskriver sig själva som slavar. Men det är faktiskt det de gör i flera texter. Vågar vi stanna kvar i det kan vi upptäcka något nytt om tron, säger han. Vad hoppas du att människor ska upptäcka när de öppnar den nya översättningen? – Att det inte alltid är kristallklart att varje vers betyder det här och nästa vers betyder det där, utan att själva läsningen i sig kan öppna för olika sätt att förstå och därmed att översättningen ger en fördjupad bibelläsning. Sedan hoppas jag att grundpoängen med Bibeln ska bli ännu mer verklig, nämligen att den leder till Gudsmöten. Genom att höra

»Vi behöver inte alltid skriva fram en tolkning så att betydelsen blir helt självklar.«

Dan Nässelqvist

Guds ord på nytt sätt så väcker det intresse, nyfikenhet och frågor. Och där kan Gud verka. Gud väntar på oss mellan raderna. Svenska kyrkan har gått ut med att NT 2026 får börja användas i alla verksamheter i församlingen, förutom i gudstjänster, från och med att den släpps den 24 september. Och kyrkostyrelsen har föreslagit till kyrkomötet att den ska få börja användas i gudstjänster från första advent. – Det innebär att framför allt präster men också andra i församlingarna måste lära sig om den nya översättningen för att kunna fatta beslut om de ska använda sig av Bibel 2000 eller NT 2026 i konfirmandundervisningen, i bibelstudier, i gudstjänster och så vidare. Så för mig blir det mycket resande och föreläsningar i höst för att hjälpa

församlingar och pastorat att lära sig mer om översättningen och fatta informerade beslut om hur de vill gå vidare. Text: Daniel Hultenmo Foto: Cecilia Gruffman Steve Nyström och Bibelsällskapet

Lästips från Dan Nässelqvist Har du inte öppnat Bibeln på ett tag? Dan ger då följande två förslag: 1. Starta med Johannesevangeliet. Det är ett evangelium som innehåller många av de klassiska berättelserna men också zoomar ut och ger en tydligare kristen tolkning av vad Jesus har gjort och betyder. På så vis är den en lätt ingång för den som redan är kristen. 2. Starta med Markusevangeliet. Möt människan Jesus, det är det perspektivet man får väldigt tydligt i Markusevangeliet. Man får höra vad han gjorde, hur folk reagerade på honom och hur de försökte förstå vem det egentligen var de mötte.

OM NT 2026 NT 2026 lanseras torsdag 24 september 2026 klockan 11.00 på Bokmässan på Svenska Mässan i Göteborg. För att köpa rabatterade biljetter, gå in på www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift På kvällen den 24 september hålls en jubileumskonsert i Göteborgs domkyrka, med anledning av att Nya testamentet firar 500 år på svenska och att NT 2026 har släppts. Konserten börjar kl 19.00 och det är fri entré. På ärkebiskopens initiativ ska 200 000 exemplar av nyöversättningen av NT 2026 delas ut till alla som går på gudstjänst första söndagen i advent, som är söndag den 29 november 2026. Skanna QR-koden med kameran i din mobil så kommer du direkt till Bibelsällskapets webbsida om NT 2026.

Att läsa Bibeln

med nya ögon

Bibelforskningen är högaktuell i samband med den nya bibelöversättningen. Professor Tobias Hägerland ser ett växande intresse för tro och Bibel. – Genom att undersöka tidigare tolkningar kan man förstå texterna på ett nytt sätt. 20

obias Hägerland är professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Från hans kontor på Humanisten är utsikten vidsträckt. Bland grönskan skymtar den nya konstnärliga fakulteten som växer fram. Mellan trädtopparna syns också Göteborgs konstmuseum, Läppstiftet och Karlatornet. Långt där nere myllrar människor på gatorna. – Bibelforskningen handlar idag mycket om hur människor genom historien har tolkat texterna då det ibland kan ge bra nycklar till förståelse. Förr slog bibelforskningen ofta ner på tidigare sätt att tolka Bibeln, men det är bra att vi har lagt detta bakom oss. Även om de hade ett annat tankesätt kan det finnas briljanta tolkningar ändå. Ibland såg de saker som vi inte ser, säger Tobias Hägerland och menar att ett exempel på detta är när Paulus skriver om relationen mellan tron och Jesus. – När forskare tittar på kyrkofädernas tolkningar av detta visar det sig att det rent språkligt lika gärna kan handla om Jesu trohet till oss och Gud, medan det i översättningen från 1981 på många ställen står att det är genom tron på Jesus som vi blir rättfärdiga. Det skulle alltså kunna handla om Kristi trohet, inte om vår tro. Det finns saker som talar för båda sakerna, men genom att umgås med tidigare tolkares tolkningar kan man förstå texterna på nya sätt. Jag tror att detta är någonting som kommer att visa sig i den nya översättningen av Nya testamentet, säger han.

distanserat sig från judendomen, handlar om en antijudiskhet som funnits under större delen av kristendomens historia. Efter andra världskriget har den stora insikten från forskningen av Nya testamentet snarare varit att vi inte kan tala om kristendomen som en egen religion vid den tid då texterna är skrivna. – Förr kallades ofta Paulus för kristendomens grundare då han gör en lära av Jesu budskap. Men ju längre forskningen har kommit desto mer har vi förstått att detta var processer som tog väldigt lång tid. Hans omvändelse var en slags ögonblickshändelse, men det innebar inte en övergång från en religion till en annan. Paulus identifierade sig fortfarande som israelit och farisé, säger Tobias Hägerland och menar att det vid den här tiden handlade mycket om överlappande identiteter där kristna ofta var en del av synagogorna. Idag ser man kristendomen mer som en förlängning av judendomen och det finns en stark strömning som till och med vill betrakta Paulus texter som helt judiska texter. Enligt Tobias Hägerland kommer ordet ”kristen” att användas i mindre grad i den nya översättningen, då det inte alls förekommer så frekvent i de grekiska texterna som i 1981 års översättning. Den äldre svenska översättningen ger alltså en något felaktig bild av hur utbrett det kristna begreppet var när texterna skrevs.

Även synen på kristendomen som en ny

ende familj och när han var liten läste hans mamma ofta för honom ur Barnens Bibel och senare även ur den vanliga Bibeln. – Det gjorde starkt intryck på mig när vi övergick till den riktiga Bibeln. Mamma

religion har de senaste åren förändrats bland forskare. Enligt Tobias Hägerland har en av drivkrafterna bakom att så tydligt deklarera en egen religion, där man till viss del

Själv är Tobias Hägerland uppvuxen i en tro-

Tobias Hägerland ser värdet i att återvända till tidigare tolkningar av Bibeln. Ibland kan de hjälpa oss att upptäcka sådant vi själva inte ser.

läste under viss tvekan även de mest saftiga och dramatiska berättelserna från Gamla testamentet och det fascinerade mig. Det väckte också funderingar på hur man skulle se på texterna. Hur ska man tänka kring det som idag verkar omoraliskt? Människorna som agerar i Bibeln är ibland allt annat än heliga. Har detta hänt på riktigt? Är det bara en bra story eller historieskildringar? Det var dessa frågor som ledde honom till att studera religion och teologi och idag upplever han att han har fått svar på många av de frågor som han hade som ung. Han ser någonting mycket allmänmänskligt i Bibeln som är svårt att inte bli berörd av. – Det finns otroligt mycket i Bibeln som inte är beroende av om det har hänt eller inte. Det är fortfarande relevant för oss idag, och oavsett är det texter som har fungerat och 22

gett mening åt människor under nästan 3 000 år. Jag är själv troende och jag är av uppfattningen att om Gud haft ett finger med i spelet vid texternas tillkomst har Gud också velat att de ska fungera, inte bara för oss som lever med denna vetenskapliga världsbild, utan även för den medeltida kyrkan och fornkyrkan. Jag tror inte att vi kommer någon vart med att tvinga in dem i vårt sätt att tänka kring exempelvis naturvetenskap, säger han samtidigt som han poängterar att han inte vill recensera olika troendes bibelsyn. – Ofta blir de tydligaste och mest extrema positionerna lätta att definiera och sedan glömmer vi bort att de flesta hamnar någonstans i mitten. I kyrkorna ser Tobias Hägerland ofta en vilja att kunna förena sin tro med en intellektuell

ingång och han menar att det går att få ihop de här begreppen. Bland hans studenter finns en stor bredd i synen på och förförståelsen av Bibeln. En del kommer från sammanhang med en nästintill fundamentalistisk bild av Bibeln som historisk källa och norm för det egna livet. Andra ser Bibeln bara som en produkt av olika mäktiga mäns ambitioner för att underkuva andra. Samtidigt är intresset för Bibeln allt större och enligt Tobias Hägerland är en orsak till detta att sekulariseringen har gått ett helt varv. – För 20 år sedan tyckte de flesta av våra studenter att de hade koll på kristendomen och en del undrade till och med varför de skulle behöva läsa om Bibeln istället för att läsa mer om andra religioner. Idag är det få som säger så. Intresset är jättestort för både Bibeln och kristendomen just eftersom nya generationer inte vet någonting om det. De har inte vuxit upp med söndagsskola eller föräldrar som tagit med dem till kyrkan. Man behöver inte leta efter indiska religioner för att det ska kännas spännande, religion i allmänhet är för många helt outforskat. Tidigare generationer gjorde uppror genom att vända sig mot kyrkan, idag kan man göra uppror genom att vända sig till kyrkan, säger han och menar också att när stora institutioner och nationer vacklar skapar det ett behov att söka sig till något som har hållit i tusentals år.

som ett bibliotek som kan hjälpa människor att reflektera när vi står inför en krissituation. – Förr var det självklart att det var kristna som forskade om Nya testamentet, men idag drivs forskningen av olika drivkrafter. Jag tror alltid att det är positivt med en mångfald oavsett forskningsämne för det ökar trovärdigheten för vår forskning. Vad är min personliga ram för detta och vad kan min forskarkollega som kommer från ett helt annat håll också se? Text och foto: Jonas Egfors

Om Tobias Hägerland • Ålder: 50 år • Yrke: Professor vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion på Göteborgs universitet • Forskningsområde: De nytestamentliga texterna som ger uttryck för en framväxande kristendom vid början av det andra århundradet • Aktuell med: Den vetenskapliga kommentaren Pastoralbreven: Timotheosbreven och Titusbrevet i serien

Kommentar till Nya testamentet

(Uppsala: Bibelsällskapets förlag, 2026) och med boken En kort introduktion till aposteln Paulus som utkommer på Veritas förlag i september 2026

Intresset för tro syns även bland forskare

och Tobias Hägerland är med i ett forskningsprogram om apokalyptiska tankeströmningar tillsammans med bland annat rättshistoriker, medievetare och konsthistoriker. Enligt honom visar det på en syn på Bibeln

Krönika

När Bibeln skaver

T 2026 förbinder oss med människor för 500 år sedan. Vi påminns om reformationen, en kyrklig förnyelserörelse och en politisk process där kungar och tyska furstar stärkte sin makt. Reformationen rymmer ett befriande budskap om Guds nåd men också Gustav Vasas brutala maktutövning. Så påminns vi i Svenska kyrkan om hur det dyrbaraste vi har hör samman med det vi tar avstånd från. NT 2026 förbinder oss också med människor för 2 000 år sedan, med nätverket av små grupper i Medelhavsområdet som delade tron att Jesus från Nasaret var deras uppståndne frälsare. I nätverket skrevs och spreds texter som blev Nya testamentet. Texterna präglas av att de skrevs i patriarkala samhällen där slaveriet var en självklarhet och demokrati inte fanns. Men de berättar om människor som trodde på den uppståndne Kristus och såg fram mot att få möta honom. Det vi tar avstånd från ligger nära det dyrbaraste för oss som delar denna tro.

Historisk forskning har visat hur Bibeln formades genom komplicerade processer som inkluderar tolkningskonflikter och maktkamp. Att läsa Nya testamentet och Bibeln ansvarigt innebär därför inte att söka sig bort från en komplicerad värld till något enkelt. Det innebär att inse att det är här Gud möter oss och vi möter Gud: i ett ansvarigt liv i världen tillsammans med andra människor, mitt i det komplicerade, ambivalenta och konfliktfyllda. I detta ansvariga liv ingår – för enskilda kristna och judar liksom för judiska och kristna gemenskaper – ansvarig bibeltolkning. Här är fokus på kristen bibeltolkning inom Svenska kyrkan.

Läser vi NT 2026 från pärm till pärm får vi

Ansvarig bibeltolkning börjar med att

höra Jesus berätta kluriga liknelser som uttrycker hans vision av ett annat välde än det romerska imperiet: Guds rike, där de minsta är störst och de sista först. Vi hittar

erkänna allt det som ovan nämnts. Den innebär att erkänna mångfalden i Bibeln och att våga välja: vi bejakar vissa bibeltexter och avvisar andra. Prövningen måste göras på

Romarbrevet 16 och upptäcker såväl kvinnor som män bland Paulus medarbetare. Vi konfronteras med misogynin i Uppenbarelsebokens kapitel 17–18, där det romerska imperiet liknas vid en hora. Allt detta ryms i Nya testamentet. Så kan vi undvika att förlägga det vi tar avstånd från till Gamla testamentet och se det Nya som det goda testamentet.

tydliga grunder. En klassisk strategi är att se något som centralt, exempelvis Luthers ”det som driver Kristus”, och sedan bedöma texter utifrån hur de stämmer med detta centrala. Det kan vara riskfyllt – ”Kristuskriteriet” kan leda till en förvanskad syn på Gamla testamentet. Men att välja utifrån en tolkning av vad som är centralt är ofta nödvändigt – bara vi är medvetna om riskerna. Ofta sker prövningen med etiska skäl – vi avvisar religiöst legitimerat våld, misogyni, demonisering av den andre, slaveri och kvinnounderordning – eller utifrån nutida kunskap, exempelvis om sexualitet. Avvisade texter finns kvar i Bibeln och tvingar oss att se att också detta är en del av vår historia. Vi måste sedan tillvarata resurser i Bibeln och i tolkningstraditionerna. Gamla testamentet ger oss berättelser om en Gud som skapar världen, befriar slavar och sluter förbund med dem och deras ättlingar, en Gud

som vill att rättfärdighet ska förverkligas på jorden, genom människor. Jag har ovan nämnt några resurser ur Nya testamentet.

I år publiceras böcker om NT 2026 och om bibeltolkning. Nu måste vi som har möjlighet ta ansvar för att de används i församlingsarbetet och bidrar till arbetet med ansvarig bibeltolkning.

Hanna Stenström

Forskare och lärare i Nya testamentets exegetik Präst Medlem av Bibelsällskapets översättningsråd Kristen feminist

Vem äger berättelsen? Först 2026 återgår aposteln Junia till att vara en kvinna i den svenska Bibeln. Mats Malm, litteraturforskaren som precis avgått som ständig sekreterare i Svenska Akademien, berättar om översättningsmissen – och om hur vi tenderar att använda historiska berättelser för våra egna syften. 26

an dyker upp på caféet nära Göteborgs centralstation i mörkblå linnekostym och två välfyllda axelväskor. Mats Malm, 62, kommer direkt från Stockholm – en resa han gjort många gånger de senaste sju åren som ständig sekreterare i Svenska Akademien. När vi träffas har han precis lämnat över sin position och ska återvända till arbetet som forskare och översättare. Men det är inte så mycket orden i sig Mats är intresserad av. Själv har han kallat sig en ”litterär arkeolog”. – Jag är inte så intresserad av bra litteratur. Jag är även generellt ointresserad av enskilda författare. Däremot är jag alltid intresserad av hur andra har tänkt om saker. Det kanske handlar om att jag inte själv vet vad jag ska tänka om världen, men vill veta hur andra tänker. Fascinationen för språk har funnits med Mats ända sedan han var liten. Sina första år levde han i Australien där hans pappa arbetade som arkitekt. – Jag var engelskspråkig fram tills att jag kom tillbaka till Sverige. Jag minns det som ett paradis. Där började man skolan vid fem års ålder, och det var en hård skola, jag passade bra där. När jag kom hem till Sverige var det ingen struktur alls. Jag fick gå med de som var ett år äldre. Att byta språk som liten tror han påverkade honom starkt – han blev tidigt uppmärksam på ordens betydelse. Under gymnasiet fick Mats upp ögonen för latinet, inte minst på grund av en inspirerande lärare. – Men det var bara språk jag var bra på. Jag hade inga bra betyg för övrigt – jag har alltid varit väldigt dålig på att göra saker jag inte är intresserad av.

När Mats just hade börjat på universitetet, då han valt att läsa latin – ”för att skämma bort mig själv”, som han beskriver det – lyssnade han på ett föredrag av en professor som berättade om aposteln Junia. I den tidiga traditionen var hon en kvinna, men någon gång under 1800-talet byttes hon mot den manliga motsvarigheten Junias – trots att det inte finns belägg för ett sådant namn. Den märkliga historien fastnade hos Mats. Efter att ha utbildat sig och gått vidare som forskare och översättare, tog han tag i saken. – Detta med Junia fanns redan beskrivet av feministiska teologer, men jag blev intresserad av utvecklingen av bibelöversättningar i Skandinavien, och började gå igenom olika översättningar för att se vad som hänt. Till en början var det få som hade problem

med den kvinnliga aposteln, inte ens kyrkofäderna. Men Luther bytte i sin översättning till en man, Junias. Ändå dröjde det ytterligare innan hans tankar fick så pass stort genomslag att namnet ändrades i andra länder. En dansk översättning var först, och i en svensk översättning från 1818 hittade Mats första gången namnet Junias. Andra västerländska länder började så småningom göra samma ändring, så sent som mot slutet av 1800-talet. – Det börjar alltså inte hos forskarna, utan hos översättarna. Det handlar också om synen på Bibeln. Efter upptäckten av tidiga handskrifter förstod man att Bibeln fanns i olika versioner, vilket öppnade för att texterna rymde missförstånd och så vidare. Det är en sund filologi egentligen, som leder fram till att man får fundera på vad som är rimligt och inte. Men de som översatte då verkar ha

Mats Malm har kallat sig själv en ”litterär arkeolog”. Han intresserar sig för hur människor genom historien har tänkt och tolkat världen.

tänkt att det inte var rimligt med en kvinnlig apostel, och ändrade därför namnet. Först i år, 2026, får vi tillbaka Junia i våra svenska biblar. Att namnet inte ändrades i Bibel 2000 beror på att enbart Gamla testamentet genomgick en nyöversättning – NT skulle bara revideras och kunde därför inte ta in en ny översättning av en vers. Historien kring Junia belyser hur stora effekter en översättning kan ha: hur tolkningen av ett enda ord faktiskt försvårat kvinnligt prästerskap i kyrkan. Mats är själv inte ”religiöst lagd”, som han formulerar det, men önskar att han kunde mer om Bibeln. – Varje litteraturforskare borde vara bibelsprängd för att förstå alla litterära

referenser. Oändligt mycket litteratur har med sig grundstrukturer från Bibeln. Exemplet med Junia pekar på hur våra ideologier formar hur vi översätter och belyser äldre texter, ett område Mats intresserar sig extra för. Genom historien har såväl Bibeln som andra historiska texter använts för att nå egna mål. Sin doktorsavhandling skrev Mats om hur gamla isländska sagor användes för att bygga den svenska nationalismen under 16–1800-talet. – Man använde dem som bevis för att ”vi har är en riktigt gammal och fin kultur, jämförbar med antiken”. Översättningen var en väldigt stor del av det hela, säger han.

Efter sju år som ständig sekreterare i Svenska Akademien återvänder Mats Malm nu till forskningen och översättandet.

Egna raster och tankar som lägger sig i vägen när man översätter en text går dock ingen helt fri ifrån. – Det har humanisterna alltid haft problem med, och gäller också vetenskapliga tolkningar. Det finns alltid en föreställning som ligger till grund för hur vi närmar oss saker och ting. Det gäller att synliggöra det för att göra sig fri från det. Men det är inte lätt. Det var förresten mitt under det att Mats fördjupade sig i Junia-frågan som det ringde från Svenska Akademien. Skandalen med de sexuella övergreppen av Jean-Claude Arnault, ”Kulturprofilen” med tät koppling till Akademien, och efterföljande bråk och avhopp hade briserat ett år tidigare. Året därpå blev Mats utsedd till ständig sekreterare

– ett heltidsjobb med ansvar för Akademiens dagliga arbete och ekonomi. – När jag började var det fortfarande rätt kaotiskt. Det tog tid att bygga upp en god struktur. 2022 hamnade litteratur och kulturarv i hetluften igen efter regeringens förslag om att ta fram en svensk kulturkanon. Somliga ansåg att Akademien borde hjälpa till, och Mats fick klargöra saken med en artikel i DN om vad kanon är och varför de inte ville ta fram en smal nationell kanon med syftet att ”renodla svenskheten”. – Det handlar också om att Akademien redan har stort inflytande över kanoniseringen – då ska man vara väldigt försiktig med att utöva mer makt. Det viktiga är att lärarna 29

får de resurser de behöver. Att göra listor och samtidigt skära ner villkoren för lärare eller för folkbildningen, är inte en väg jag tycker man ska gå. Överlag ser han fler tecken på hur människor använder kulturarvet som ett sätt att hävda en slags upphöjd svensk kultur. – Jag har ju intresserat mig för just detta: de som på 1700-talet menade att Sverige var kulturens vagga, hur resonerade de? Aldrig hade jag väl anat att jag skulle höra samma typ av drömmar om ett försvunnet Sverige idag. I stället för att fundera på hur vi kan använda kulturarvet för att forma föreställningen om oss själva, tycker han att det är värt att fundera på: Vad vill kulturarvet oss? – Det handlar om att vara öppen i sinnet och lyssna. Till exempel kan kulturarvet berätta för oss lite om vådan med överdriven nationalism – vad som händer om vi skapar gemenskap genom att definiera ut andra. Idag är frågan om vem som har makten över en berättelse än mer komplex, när AI öppnar för manipulation och desinformation. – Ja, det är så paradoxalt. Medicinen har gjort enorma framsteg med AI – samtidigt som du har alla andra frågor. Som: vad händer med litteraturen till slut? Det är frågor som är svåra att förutse. Ett nytt kapitel tar nu vid för Mats Malm.

Rollen som ständig sekreterare har han lämnat över till Ingrid Carlberg. – Jag tror att förtroendet till stor del är återställt i vissa kretsar, medan andra inte har fått tillbaka det. Men nu känns det stabilt nog att lämna vidare.

Närmast väntar ett forskningsprojekt om hur det litterära språket ändrades när elektriciteten och ångmaskinerna kom in i människors vardag. Men även ett lustprojekt ihop med en kollega: att översätta de isländska forntidssagorna. – Jag är rätt förtjust i dem, frejdiga är väl ett bra ord för att beskriva dem. Riktiga ljugarhistorier om drakar och demoner och så vidare. En sorts vibrerande underlag till Tolkien och annan medeltidsfantastik. Men först ska han ta bussen hemåt, lämna av väskor och kavaj och ta en cykeltur i skogen på sin mountainbike. – Man behöver en sådan kontrast i livet. Allt man behöver tänka på när man cyklar är terrängen. Dessutom är det vanvettigt roligt! En del mediterar, men jag gör det här. Text: Elin Klemetz Foto: Kristin Lidell

Mats Malm på Bokmässan 2026 Teo i tiden är en ny teologiscen på Bokmässan

där teologi och folkbildning står i centrum. Med fördjupade samtal kring teologins möte med nutidens frågor skapas nya möten mellan forskare, kyrka, kultur och näringsliv.

Under rubriken Kulturarvet och sanningen – om Bibelns Junia medverkar Mats Malm på

Teo i tiden, söndag 27 september kl 13.30.

En enda bokstav kan förändra hur en bibeltext förstås. Historien om aposteln Junia är ett exempel på hur våra föreställningar kan påverka översättningen.

För Hanna Liljefors är Bibeln en viktig nyckel till att förstå både vår historia och vår samtid.

Bibeln utanför kyrkan Trots sekulariseringen genomsyrar Bibeln fortfarande allt. Det menar prästen och bibelforskaren Hanna Liljefors.

edan under studietiden fascinerades Hanna Liljefors av Gamla testamentet – hur kunde man inte vara intresserad av att läsa den? Som färdigutbildad präst märkte hon snabbt att känslorna inte delades av alla. Både kollegor och församlingsbor kunde ha svårt för Gamla testamentet, och många menade att den stod för en hemsk gudsbild. Vid en öppen församlingskväll föreslog till och med någon att man helt enkelt skulle sluta läsa Bibelns första del. Händelserna fick henne att undra över varifrån föreställningarna kom. Efter många års forskning, Hanna Liljefors har precis avslutat sin postdoc-tjänst vid Lunds universitet, har en mångbottnad bild av svensken och Bibeln, religionen och offentligheten vuxit fram. Hanna Liljefors har studerat hur i synnerhet Gamla testamentet används i dagspress, politik och populärkultur. – Trots sekulariseringen genomsyrar Bibeln fortfarande allt. Men eftersom vi är just sekulariserade är det inte kyrkan utan medierna som är en av de främsta källorna till information om religion, säger hon. Hon lyfter fram exempel från skilda håll. Ta språket. Det är fullt av medvetna och omedvetna bibelreferenser i allt från vardagens uttryck till politiska högtidstal – som tidigare statsministern Fredrik Reinfeldts klassiska uppmaning i talet ”Öppna era hjärtan” 2014.

I filmen, konsten och musiken lever urkunderna i indirekt form. – Se bara hur Bergmans bibliskt genomsyrade filmer fortsätter att påverka dagens regissörer, säger Hanna Liljefors. Och den som går ut från biografen för att ta en promenad på stan hittar ofta gator med bibliska namn. För att inte tala om kalenderns alla bibliskt baserade högtider. – Bibeln ligger latent i hela vår kultur. Ett särskilt ämnesområde är relationen mellan Bibeln och politiken. Där kan en bibelreferens ge tyngd på ett sätt som fungerar även för en till synes sekulär målgrupp. Men politiker får samtidigt inte framstå som alltför kristna, menar Hanna Liljefors. – I Sverige skulle det inte fungera att försöka använda Bibeln för att argumentera mot abort. Däremot kan man prata om bibliska värderingar för att understryka att man tillhör en västerländsk, liberal tanketradition. På senare år har å ena sidan de bibliska och kristna hänvisningarna blivit allt mer frekventa i politiken. Å andra sidan har samtidigt kritiken ökat mot religiösa företrädare som man anser ger sig in i politiken. Motsägelsen har med vår sekulära självbild att göra, menar Hanna Liljefors. – Vi kan använda Bibeln för att tala om fluffiga värden kopplade till demokrati och nationell identitet. Det är ämnen vi inte ser

Lyssna på Hanna Liljefors på Bokmässan 2026 Hanna Liljefors medverkar vid två programpunkter på Teo i tiden, som är en ny scen för samtal om tro, kultur och samtidens stora frågor. Bägge äger rum lördag 26 september: 12.00–12.20 Oheliga läsningar av heliga texter Medverkande: • Hanna Liljefors, forskare Centrum för teologi och religionsvetenskap • Elisabeth Hjorth, författare, professor i litterär gestaltning • Moderator: Cristina Grenholm, präst, teolog och författare

Hanna Liljefors forskar om Bibelns texter och hur de har tolkats och använts genom historien.

som religiösa. Religion anses vara sånt som handlar om att tro på mirakel och att gå i kyrkan. Den kristendom som genomsyrar den offentliga sfären upplevs inte som uttryck för kristen tro utan som ett kulturellt arv. Svenskens syn på tro och religion har

mångåriga rötter. Samtidigt har ett tydligt skifte skett vad gäller användningen av Bibeln, enligt Hanna Liljefors. I sina studier har hon särskilt läst 1980- och 90-talets dagstidningar. Den religiösa debatten präglades då av en uppgörelse med kyrkan som auktoritet och Bibeln som norm. Många pratade om Gamla testamentet som det stora problemet. Homofobi och kvinnoförtryck, som ansågs ha sin grund där, ställdes mot Nya testamentets uppfattade tolerans och

15.10–15.50 Från Bibeln till Tredje riket Medverkande: • Kjetil Braut Simonsen, fil dr i historia och forskare vid Jødisk museum i Oslo • Jesper Svartvik, teolog och präst • Hanna Liljefors, forskare Centrum för teologi och religionsvetenskap • Moderator: Helle Klein, direktor Sigtunastiftelsen

kärleksbudskap. 11 september-attackerna 2001 blev en brytpunkt. Sedan dess står inte konflikten mellan Gamla och Nya testamentet utan mellan Bibeln och Koranen. – Även om Bibeln innehåller problematiska texter är det liksom ”vår” text som man menar att vi har gjort upp med, till skillnad från Koranen som fortfarande anses legitimera våld och kvinnoförtryck, säger Hanna Liljefors. När Bibeln blivit mer okej blir den helt enkelt mer användbar i politiken. Hanna Liljefors menar att kristendomen på ett sätt subtilt brukas för att upprätthålla maktrelationer. Som när riksdagsledamöter allt oftare talar om att de är uppväxta med kyrkans barntimmar och hur de där lärde sig vad människovärde är.

Hanna Liljefors ser ett växande intresse för Bibeln i ett allt mer sekulariserat samhälle.

I de ”nya” sociala medierna då, hur ser diskussionen ut där? I sak är den densamma, säger Hanna Liljefors. Men den kommer i en upphaussad och grövre form. – Koranen och judiska skrifter, liksom muslimer och judar, framställs på ett mörkt sätt medan Bibelns framställs som en skrift som står för en överlägsen civilisation. Om man i traditionella medier sagt de saker som sägs i sociala medier hade man blivit anmäld för hets mot folkgrupp. Samtidigt märks Bibeln på ett helt annat sätt och i en helt annan genre i sociala medier. Det är på forum där andlighet och välbefinnande står i fokus och där Bibelns terapeutiska funktion lyfts fram. – Där talar man om att ”du är älskad som den du är”. Det är en slags feel good-syn på Bibeln, där dess budskap ska hjälpa den 36

enskilda individen att känna hopp och må bra. Hur Bibeln kommer uppfattas och användas i framtiden återstår att se. Amerikanska influencers, ofta från den så kallade manosfären, är en stark tendens idag. Kanske blir de krafterna ännu större, menar Hanna Liljefors. Kanske kommer vi få se en ”tik tok-ifierad” Bibel, framtvingad av suget efter snabba klipp. Och givetvis kommer AI-utvecklingen påverka även tro och andlighet. Redan idag finns olika ”AI-Jesus” som man kan ringa och ställa frågor till. Men någon akut oro för Bibelns position känner hon inte. – Jag tror det kommer att dröja innan Bibeln har spelat ut sin roll i det svenska samhället.

»Bibeln ligger latent i hela vår kultur.«

Hanna Liljefors

Själv upphör Hanna Liljefors aldrig att fascineras över de tusenåriga berättelserna. Tänk att den fortfarande åberopas och används, säger hon. – Den har kallats världens farligaste bok, men den är också en bok som människor hållit i handen på sin dödsbädd. Jag har själv jättesvårt för många delar i Bibeln och tycker att det är en präst och forskares uppgift att lyfta fram dem. Samtidigt rymmer den texter som burit mig i mina allra mörkaste stunder. Text: Kristina Lindh Foto: Marcus Gustafsson

Om Hanna Liljefors • Ålder: 45 år • Yrke: Präst och docent i Hebreiska bibelns exegetik vid Uppsala universitet • Bor: I Stockholm • Aktuell med: Av bibliska proportioner:

bibelbruk i världens mest sekulariserade land, Korpen förlag

• Övrigt: Disputerade 2022 med avhandlingen Hebreiska bibeln debatterad: En receptions-

kritisk studie av diskurser om ”Gamla testamentet” i svenska dagstidningar 1987-2017

Krönika

På hjärtats språk

anligtvis är en människas modersmål hennes hjärtas språk. Redan i moderlivet hör fostret sin mors hjärta slå och hennes mun tala. I någon mening är det nyfödda barnet språkligt impregnerat i fostervattnet. Många är de som kan vittna om den fysiska upplevelse och känsla av närhet som ett gott budskap kan innebära när det uttrycks på ”hjärtats språk”. I Sverige förekommer det moderna bibelöversättningar på nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska. Redan på 1700-talet gjordes bibelöversättningar till umesamiska. Det pågår för närvarande arbete med bibelöversättningar av Gamla testamentet till lulesamiska och sydsamiska samt ett långt framskridet projekt med översättning av hela Bibeln till meänkieli. Eftersom både samer och tornedalingar många gånger har utsatts för diskriminering av myndigheter och majoritetssamhälle är det väldigt angeläget att deras modersmål får höras och bekräftas. 38

När en översättning görs för första

gången är det alltid en utmaning att finna och ibland skapa ord och uttryck som förmedlar grundtextens ord på det aktuella språket. Det gällde när Nya testamentet översattes till svenska första gången för exakt 500 år sedan, och det gäller idag, exempelvis när sydsamiskan fick sitt första Nya testamente 2024. En sådan upplevelse griper tag i människor.

En upplevelse som gett mig ett minne för

livet är när det sydsamiska Nya testamentet skulle tas emot och överlämnas vid en gudstjänst i Staare (Östersund). Vid läsningen av Johannesprologen på sydsamiska började plötsligt den läsande huvudöversättaren att jojka. Det skedde vid inledningen av Joh 1:14, där det står ”Och Ordet blev människa (kött) och bodde bland oss”. I grundtexten, liksom på sydsamiska, motsvaras det svenska ordvalet ”bodde” av ”slog upp sitt tält”. Den formuleringen innebar ett

synliggörande av samisk kultur och föranledde en jojk – en ordlös sång från hjärtat. Att översätta Bibeln till teckenspråk

utgör en särskild utmaning. Översättningen förmedlas inte genom en bok utan genom inspelade sekvenser med en tecknande förmedlare. Valet av tecken diskuteras i en grupp av översättare inom ramen för projektet. I en sådan grupp behövs en rad olika kompetenser, bland annat med expertis inom teckenspråk och teologi.

Att arbeta med översättare som brinner för att göra Bibeln tillgänglig på deras modersmål känns både angeläget och meningsfullt,

särskilt när man får uppleva den glädje och bekräftelse som det kan innebära för människor att få höra ord ur Bibeln på hjärtats språk.

Mikael Winninge

Översättingsdirektor Bibelsällskapet

Färg och form gör Bibelordet mer levande.

En bön i färg Färg, penslar och bibelord. För Rebecca Bernevång och Emma-Lena Liljenberg har kreativ bibelläsning blivit ett sätt att möta Gud, hantera stress och fördjupa tron. Det handlar inte om att skapa vackra konstverk, utan om att låta bibelordet bli levande. – Det här är vilsamt, rofyllt och välgörande för själen, säger Emma-Lena.

är Rebecca Bernevåg och Emma-Lena Liljenberg öppnar sina biblar möts man inte av vita sidor – utan av färg, kalligrafi och illustrationer. För dem har skapandet blivit en väg in i bibelordet. – Det blir en bön utan ord, en bön i färg. Det är avslappnande och prestationslöst, säger Rebecca. Emma-Lena upplever att den kreativa bibelläsningen är terapeutisk. Under en period hade hon stressrelaterad spänningshuvudvärk. Det har blivit ett sätt att få kroppen att varva ner. – För mig är detta en livlina som räddat mig från att gå in i väggen. Hon beskriver det som personlig andakt 2.0. Det får henne att reflektera mer och hon har som mål att skapa i sin Bibel minst en gång i veckan.

– Jag måste leda mig själv att ta pauser för jag är en arbetsmyra. Jag behöver både pausen och tiden med Gud. Ibland möter de invändningen att Bibeln är en helig bok som man inte får måla i. Men att illustrera bibelordet är inget nytt. – Formen att göra det just så här kanske är ny, men om du tittar i en 1500-talsbibel så är den otroligt utsmyckad, säger Rebecca. Att illustrera bibeltexter har dessutom en lång historia. De äldsta illustrationerna direkt på texten finns i en koptisk Bibel från 300-talet. – Men jag har väldigt stor respekt för bibelordet. Jag gillar biblar där man kan hålla sig i marginalerna och fotnoterna. Jag undviker att måla över texten, säger Rebecca. För Emma-Lena är det inte alls så. – Jag målar över hela sidan väldigt ofta. Jag till och med tejpar över. Jag har en annan 41

När Rebecca och EmmaLena skapar i sina biblar så upplever de att bibelordet går djupare.

Bibel som jag läser i och detta är en av mina målarbiblar som jag målar i. Rebecca kom i kontakt med kreativ bibelläsning 2015, när hon hittade Inspire Bible på nätet. – Jag dök in i det direkt och fastnade på två sekunder. Jag beställde den på studs! Hon hittade mycket inspiration på engelska, men önskade något på svenska. – Tills jag hörde den där inre rösten som sa ’men det kanske du kan göra?’, säger hon och ler. Rebecca startade Kreativ tro där hon i dag delar instruktioner och inspiration. Emma-Lena hittade kreativ bibelläsning via Pinterest. Hon gick sedan med i Rebeccas Facebookgrupp där de lärde känna varandra. Så småningom började de hålla

workshops tillsammans. Båda tycker att skapandet har utvecklat deras tro. – Det blir så tydligt när man läser att det är det här Gud vill säga till mig. Den här versen som poppar upp är ett personligt tilltal till mig, säger Emma-Lena. Rebecca tycker om att gå på djupet. – Bibeln är så otroligt mångfacetterad, det är bottnar på bottnar på bottnar. Man möter den på olika sätt. Att gå ner i grundtexten, lyssna på undervisning eller måla i Bibeln – det ger olika saker. Helheten är det som jag uppskattar mest. När Rebecca köper en ny målarbibel så gör hon ett speciellt försättsblad. Där definierar hon vad den är till för och vad den inte är till för.

Rebecca Bernevång och Emma-Lena Liljenberg uppmuntrar nybörjare att inspireras av andras idéer. ”Våga härma. Det är ett bra sätt att utvecklas.”, säger Rebecca.

– Det blir en tillåtelse att vara kreativ utan att det ska bli snyggt. Det viktiga är att komma närmare Gud i vardagen, förstå mer av Bibeln, skapa visuella minnen av bibeltilltal, inspirera till bibelläsning och lovsjunga Gud med färg och form. Perfektionism kan bli ett hinder.

– Prestationskrav är den värsta glädjedödaren och det dödar kreativiteten. Många tror inte att de kan skapa tillräckligt fint, men det är tiden med Gud som är det viktiga, säger Emma-Lena. Hon tycker att vi ska bli medvetna om våra tankar, så att vi kan jobba med den inre kritikern. – Det måste inte bli perfekt. Man får se att det är bra nog. Den tanken kan man ta med sig på andra områden också. Då kanske man

kan göra lite mer av det som Gud lägger på vårt hjärta, säger Emma-Lena. När det kommer till material så finns det väldigt mycket man kan köpa och lära sig. – Men vi vill inte ha fokus där. Vi vill inte fastna i pysselköpsfällan, säger Rebecca. Det viktigaste är inte vad man skapar, utan varför. – Gud är den ultimata skaparen och vi har fått hans skapar-DNA. Vi är skapade för att skapa. Och jag tror att han blir glad när han ser att vi skapar hans ord, säger Emma-Lena. Text och foto: Maria Lokrantz

Rebeccas och Emma-Lenas bästa råd • Börja enkelt – en begagnad Bibel fungerar utmärkt. • Använd de pennor och färger du redan har hemma. • Träpennor är ett bra första material eftersom de sällan blöder igenom pappret. • Du behöver inte kunna teckna. Kalkering, klistermärken, servetter och stämplar fungerar också. • Om du vill måla med blötare färger kan ett lager Clear Gesso skydda pappret från att färgen blöder igenom. • Fastna inte i jakten på material. Det viktigaste är inte vad du skapar, utan tiden tillsammans med Gud.

Prova olika tekniker

• Blyerts-, bläck- eller tuschpennor • Washitejp • Vatten- eller akrylfärg • Stämplar • Klistermärken • Decoupage (servetter)

Mer inspiration Skriv, måla, stämpla eller använd klistermärken. Det viktigaste är inte vad du skapar, utan tiden tillsammans med Gud.

• Rebeccas webbplats Kreativ tro, www.kreativtro.se • Emma-Lenas webbplats By Emma-Lena, www.byemmalena.se

När biskopen får de

raka frågorna

Rakt. Ärligt. Inte präktigt. Inte gubbigt. Så vill biskop Sören Dalevi tala med unga om kristen tro. I sin nya bok svarar han på frågor om allt från homosexualitet och skapelseberättelsen till pengar, ondska och meningen med livet. 45

Sören Dalevi har skrivit texterna och Stina Blomfjord formgivit. Tillsammans med förlaget har de jobbat på att hitta en ton som unga kan ta till sig.

ören Dalevi, 57, firar i år tio år som biskop i Karlstads stift, och det gör han bland annat med ett boksläpp. De som kom till jubileumshögmässan i Karlstads domkyrka den 30 augusti gick därifrån med ett exemplar av Hur kan du tro på Gud? under armen. I boken får 18-åringar möta biskopens högst personliga svar på frågor om kristen tro. Kapitlen heter saker som ”Kommer hinduer till himlen?”, ”Blir jag lycklig av pengar?” och ”Ondskan, hoppet och Sagan om ringen”. Med korta texter om olika aspekter av kristen tro vill Dalevi vara en motvikt både till skolans läroböcker och till amerikanska influerare på Tiktok. – Mina svar kommer in från ett annat håll. Jag tycker skolan ofta misslyckas med att förklara kristen tro. Läroböckerna lyfter 46

mest fram udda företeelser och akademisk kunskap om gubbar och årtal. Det skapar en massa fördomar. Men kristendomen handlar ju om livet idag 2026. Titeln anspelar på att det ibland höjs ögonbryn av tveksamhet när man talar om sig själv som kristen – ”Hur kan du tro på jungfrufödsel och på att jorden skapades på sju dagar?”. – En poäng med boken är att vi inte förstår vad tro är längre. Kristen tro handlar inte om att tro ”på” någonting. Jag tycker att översättningen från grekiskan borde vara ”tillit”, säger Sören Dalevi. Han vill också förklara det han kallar ”kulturkristendomen” – den kristna tradition som genomsyrar samhället utan att vi reflekterar över det.

– Som att välfärdssamhället har sin grund i den lutherska reformationen – skolan, sjukvården och Systembolaget. De kommer ur kristna ideal. Bokprojektet började med en frågestund

under rubriken ”Vad tror du på, biskopen?”. Idén väcktes av en lärare på SundstaÄlvkullegymnasiet i Karlstad, där elever i årskurs två fick ställa vilka frågor de ville till biskopen som en del av religionsundervisningen (Korsväg 2 2024). – Det är roligt att träffa 18-åringar. De ställer raka, ärliga frågor, de försöker inte fjäska. De är intellektuellt hederliga och med på banan. Frågorna har sedan fått återkomma i boken, tillsammans med Dalevis egna svar och personliga åsikter.

– Det är det som går hem. Att man inte pratar som en politiker ”vi kristna tycker…”. Frågorna jag får är väldigt seriösa och nyfikna. Vissa frågor återkommer nästan alltid. – Den om hur kyrkan ser på homosexualitet kommer alltid bland de första. Också den om skapelseberättelsen, skapades jorden på sju dagar? Det är som testfrågor. Kan jag inte svara på ett bra sätt på det så vill de inte lyssna på resten. Även existentiella frågor kommer högt upp på listan: Varför är världen ond om Gud är god? Någonstans på vägen föddes idén om att göra en bok. – Det råkade också sammanfalla med att jag varit biskop i tio år.

Stina Blomfjord har förutom formen bidragit med texten till marginalanteckningarna.

Nu är boken klar efter ett och ett halvt års arbete i olika omgångar. En utmaning har varit att hitta rätt tonalitet – inte bara i texten utan också i formen. Den grafiska formgivaren Stina Blomfjord, 32, fick uppdraget att ge boken en ungdomlig touch, men utan att göra den ungdomlig på ett tillgjort sätt. Omslaget skulle vara snyggt och stilrent, och på insidan har hon fyllt marginalerna med klotter och kommentarer. – Det ska kännas som att det är någon utifrån, en läsare, som gjort anteckningarna. Jag vill visa att det finns annat som relaterar till texten, att det finns en frihet att tänka själv, säger Stina Blomfjord. Understrykningar och marginalkommentarer, som i en välläst skolbok, ger fler ingångar till de komplexa ämnena. Delar av texten lyfts fram och reflektioner och

associationer ligger som handskrivna marginalanteckningar. Till en början fanns en viss osäkerhet kring hur långt kommentarerna kunde gå. Kunde man till exempel ha spermier simmande i marginalen? – Det var ju lite speciellt att börja kladda i hans, läs Sören Dalevis, värld, men jag tycker vi hittade en bra zon direkt. Stina Blomfjord frilansar inom grafisk form, foto, film och projektledning och har sin bas i Karlstad. Hon tror att det var hennes känsla för det ”icke-präktiga” och förmågan att göra saker med glimten i ögat som förlaget var ute efter. Hon är medlem i Equmeniakyrkan och har tidigare arbetat som ungdomsledare.

»Det är som testfrågor. Kan jag inte svara på ett bra sätt på det så vill de inte lyssna på resten«

– Jag har själv fått många av frågorna som tas upp i boken och jag vet vad som får dem att tvivla. Det känns väldigt roligt att få formge en bok om tro riktad till ungdomar. Samtidigt har Dalevi varit noga med att texterna inte får bli för enkla. – Jag har bollat väldigt mycket med redaktören på förlaget som har vågat ställa de raka frågorna och som sagt ifrån direkt att ”det här fattar inte jag” eller ”så där kan du inte prata om sexualitet”. Faran med att vara biskop kan annars vara att ingen vill eller vågar säga emot. Han har varit rädd för att bli ”en 57-årig far-

bror som sitter och docerar för 18-åringarna”. – Vi triggas positivt av texter där det är på gränsen till för svårt. Ingen tycker om när det blir för enkelt. Hur kan du tro på Gud? kommer att erbjudas som klassuppsättning till alla 31 gymnasieskolor i Karlstads stift. – Vi har ingen dold agenda, vill inte missionera, men som skolforskare har jag sett hur den svenska religionsundervisningen alltför ofta har misslyckats. Den skapar väldigt mycket fördomar. Ingen troende känner igen sig i beskrivningen. Det är därför jag är så personlig i boken. Jag minns min egen skoltid. Det var homofobi, abortmotstånd,

häxbränningar och kvinnan ska tiga i församlingen, som vi kristna sades stå för. Jag kände inte igen någonting. Sören Dalevi ser Barnens bästa bibel, som han skrev 2020 och som nyligen kommit i nyutgåva med titeln Bibeln, böckernas bok, och Hur kan du tro på Gud? som sitt biskopstestamente. – Det följer den undervisande linje jag har velat ha som biskop. Inriktningen mot barn och unga har följt honom längre än så. Hans doktorsavhandling från Karlstads universitet handlade om barnbiblar och under flera år arbetade han som outbildad församlingsassistent i Kristinehamn. – Det är nog det som har präglat mig. Nu ska boken möta sin publik. Stina Blom-

fjord hoppas att den ska hitta en självklar plats hos unga. – Jag hoppas att den tas emot bra och att den kanske kan bli en standardpresent till konfirmationen.

Text och foto: Anette Persson

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Illustration om Skapelseberättelsen i Första Mosebok ur Luthers bok Passional.

Världens första

barnbibel

Böcker särskilt skrivna för barn fanns inte före 1700-talet. Det var vad jag fick lära mig när jag studerade litteraturvetenskap och kurser om barn- och ungdomslitteratur. Men den bilden är inte längre självklar.

arn har sedan urminnes tider delat berättelser med vuxna – sagor, bibliska berättelser, visor och psalmer. De har fått höra dem muntligt, lyssnat när någon läst högt eller läst själva. Men det är något annat än böcker som uttryckligen riktar sig till barn som en särskild målgrupp. Några få litteraturvetare och även teologer har under se senaste årtiondena påpekat att Martin Luther skrev den första barnbibeln, ett verk som ursprungligen ingick i hans bönbok från år 1529. Verket heter Passional och den presenterar på cirka 100 sidor i mindre format, ett urval av 50 bibliska berättelser – inte bara sådant som har med Jesu lidande och död att göra utan också flera berättelser från Gamla testamentet. Luther adresserar i förordet till Passional ”barn och enfaldiga” och tack vare att varenda biblisk berättelse

följs av en helsidig illustration så får läsarna utöver texten det som utmärker många barnböcker: Bilder som visar det som finns i texten – och kanske till och med en hel del mer än det. Somliga forskare menar att Petrus Comestors verk från 1100-talet, Historia Scholastica, skulle vara såsom Luthers Passional ett slags barnbibel. Comestors verk kvalar dock inte in i det som kan beskrivas som barnbibel. Det var nämligen ett arbete av större omfång, cirka 400–500 sidor och på latin, med inga eller ytterst få illustrationer. Det skulle alltså användas av elever på latinskolor och inte av ”gemene man” och deras barn. Inte heller det som ibland beskrivs som ”biblia pauperum” eller ”de fattigas bibel” är en förelöpare till barnbibeln eller barnlitteratur – det var vanligtvis illustrerade ettbladstryck som predikanter använde som 51

Illustration till berättelsen om Adam och Eva i Edens lustgård frånbildtext Första Mosebok Bildtext bildtext bildtext bildtext i boken Passional.

pedagogiskt material under predikan. Också här adresserades barnen tillsammans med alla andra i församlingen. Den digitala revolutionen har gett forsk-

ningen helt nya möjligheter. Tidigare handskrivna kortkataloger har ersatts av digitala databaser som ger överblick över böcker från enskilda bibliotek och hela länder. För reformationens bokmarknad är den tyska nationalbibliografin över 1500-talet, VD16, en viktig källa. Även om databasen inte är fullständig ger den forskare tillgång till ett material som tidigare generationer bara kunde drömma om.

Redan några år innan Luther publicerade

Passional började boktryckarna i Wittenberg med omnejd att ge ut böcker som uttryckligen riktade sig till barn. Bland titlarna fanns exempelvis En liten bok hur man skall lära den rätta tron från 1524 och En bok för lekmän och barn, som gavs ut i över tio upplagor mellan 1525 och 1531. Under 1500-talets sista årtionden gavs dessutom flera böcker ut med den uttryckliga titeln ”barnbibel”. När vi idag kan plöja genom stora mängder av information, i detta fall omfattande databaser, så träder en bild fram som inte bara modifierar det som tidigare var konsensus utan ritar upp en helt ny bild.

Reformationen – som i sig går att beskriva som en pedagogisk revolution – adresserar barn som målgrupp och skapar faktiskt redan under 1500-talet en hel uppsjö av böcker som är avsedda för unga läsare. Under de senaste åren har jag gått igenom

äldre tryck i en lång rad olika bibliotek. Många verk är givetvis förtecknade i digitala kataloger, men sällan tillgängliga som digitala faksimileringar. Det som kännetecknar 1500-talets barnlitteratur känner vi igen från senare tider. Det rör sig om verk av mindre omfång, ibland bara femtio till etthundra sidor. Texten pekar på det väsentliga, dvs. det bibliska och religiösa budskapet bearbetas så att det blir mer lättillgängligt för barn, unga – och givetvis ”enfaldiga” (olärda) lekmän. Som pedagogiskt hjälpmedel används väldigt ofta illustrationer i form av träsnitt. I vissa verk såsom Luthers barnbibel Passional ges illustrationer till och med samma utrymme och därmed samma rätt som den tryckta texten.

eller ”ladda ner” en förlaga. Petrus Johannis Gothus löste problemet på ett kreativt sätt. Han hade tillgång till ett Nürnbergtryck av Passional som hade tryckts cirka 40 år tidigare och lät en för oss okänd konstnär med initialerna ”AF” skapa kopior av träsnitt som ursprungligen den kände och produktive konstnären Virgil Solis (VS) hade skapat i sin verkstad i Nürnberg. Det blev mycket goda kopior, men kopior ändå. När man tittar noga så syns små skillnader. År 1600 publicerades alltså Luthers Passio-

nal på svenska. Luthers Passional är en av de första barnböckerna och den första barnbibeln. Petrus Johannis Gothus svenskspråkiga variant är samtidigt den första svenska ”barnbibeln” eller ”bilderbibeln” och den första svenska ”barnboken”.

Foto: Litteraturbanken

När Petrus Johannis Gothus, en svensk

bosatt i Rostock, år 1600 sätter Luthers Passional i svensk språkdräkt på pränt så orienterar han sig i Luthers original från 1529 och andra senare omtryck av detta verk. Också den svenska versionen av Passional har därför Luthers förord med som tilltalar ”barn och enfaldiga”. Och givetvis skulle också den svenska versionen ha lika många illustrationer som Luthers original. Problemet var dock att träsnitt slits i tryckprocessen, de slits ned och går helt enkelt sönder ju fler kopior som trycks. Det går inte bara att låna ett original, återanvända

Otfried Czaika

Stiftsteolog Karlstads stift

Krönika

Att läsa med kärlekens blick

ur ska vi läsa Bibeln? Många avstår från att läsa Bibeln för att den är svår att läsa och svår att förstå. Men Bibeln är värd vår möda. Det viktiga är inte hur mycket vi läser, utan med vilken attityd vi läser. Här är några goda råd ur vår kristna tradition, som åtminstone är till nytta för mig.

Läs med kärlekens blick. Bibelns syfte är att vi ska växa i kärlek till Gud och till våra medmänniskor, säger kyrkofadern Augustinus. Bibeln är helig skrift för att den stärker vår relation till Gud. Vi läser inte i första hand för att få information, utan för att bli berörda. Vi får ta fasta på vår längtan efter kärlek och mening och samhörighet – det vill säga, vår längtan efter Gud. Vi får läsa i bön, och låta oss formas till Guds avbild för att finna vår plats i Guds skapelse. Vi ska älska Gud med hela vårt hjärta, hela vår själ och hela vårt förstånd. Därför får vi också läsa Bibeln med både hjärta och förstånd och med hela vår person. Vi blir aldrig färdiga. Men början är enkel: utgå från din längtan och ta emot det som träffar ditt hjärta.

fiendskap läsas i ljuset av Jesu ord om att vi ska älska våra fiender. När Jesus tolkar sina heliga skrifter, de som vi kallar för Gamla testamentet, tar han alltid ställning för de svaga och utsatta. Hungriga ska få äta, sjuka ska bli botade, kvinnor och barn och främlingar ska bemötas som värdefulla i Guds ögon. Jesu tolkning av skrifterna står inte i kontrast till Gamla testamentet, för samma fokus på medkänsla och barmhärtighet finns även där. Men Jesus bekräftar att det är detta som är Skriftens kärna. Att läsa med Kristus i centrum ligger alltså nära den första punkten, om att läsa med kärlekens blick. Det innebär också att det är skillnad på centrum och periferi i Bibeln. Inget ska klippas bort ur Bibeln, men allt har inte samma tyngd. Eftersom vi i luthersk tradition räknar med ett tydligt centrum i Bibeln, är det inte heller så viktigt att dra en skarp gräns för vilka skrifter som är med i våra biblar. I katolsk tradition räknas Gamla testamentets apokryfer till Bibeln, i reformert tradition är de inte med. I vår tradition är de ibland med, ibland inte, och det går bra vilket som.

Läs med Kristus i centrum.

Läs Bibeln som en berättelse som också handlar om dig.

I luthersk tradition brukar vi säga att ”Kristus är Bibelns kärna och stjärna”. Det innebär att allt i Bibeln ska läsas i ljuset av evangeliet om Jesus Kristus och berättelserna om honom. Kristus är måttstocken för hur Bibeln ska tolkas. Till exempel ska berättelser om krig och

Bibeln är en berättelse om Gud och Guds folk och hela Guds skapelse. Därmed är den också en berättelse om dig. Men Bibeln är inte hela berättelsen, utan den normerande början på berättelsen. Vi läser Bibeln för att själva bli en del av den stora berättelsen om

Gud och Guds folk, så som den fortsätter i vår tid. Vi får lära känna Abraham och Sara, Mose och Mirjam, Maria och Josef och många andra – inte för att försöka leva precis som de i deras tid, utan för att med hjälp av deras erfarenheter leva som Guds folk i vår tid. Vi hör ihop med dem, och med alla andra som hör till Guds folk, både kristna och judar och alla människor som längtar efter att Guds skapelse ska bli hel igen. De olika böckerna i Bibeln är skrivna i olika tider och situationer, och med olika adressater. Därför är det till hjälp för förståelsen att vi sätter oss in i de olika skrifternas sammanhang och vilka frågor det är som adresseras. Skrifterna är inte skrivna för att svara just på våra frågor. Men vi kan ändå få vägledning om vi läser med både hjärta och förstånd. Samtidigt är det också tillåtet att ”lyfta på hatten och gå vidare” inför texter som är svåra att förstå.

Att läsa den nya bibelöversättningen kan vara ett sätt att möta texterna på nytt, och kanske upptäcka nya saker. Eller varför inte lyssna på Bibeln som talbok? Att ”läsa” Bibeln har för de flesta genom tiderna inneburit att lyssna på högläsning ur skrifterna. Bibeln har aldrig varit så tillgänglig för människor som den är nu, på papper och i appar och i andra format. Välsignad läsning!

Fredrik Ivarsson

Stiftsprost i Göteborg Licentiat i Nya testamentets exegetik

Kulturarv

Dopfunten från Norum

som nästan hamnade i London

Norums medeltida dopfunt, en gång utslängd på kyrkogården och kallad ”en urgammal söndrig holk”, hamnade sånär på British Museum i London på 1850-talet. Vägen dit gick via en backig väg till Hjärtums prästgård. 56

Kulturarv

åren 1847 revs Norums medeltida kyrka i Bohuslän. Det enda som behölls från den gamla kyrkan var tornet från 1785 och den gamla kyrkans västgavel. Ett antal inventarier sparades och flyttades över till den nya kyrkan, som fick en nyklassicistisk utformning, typisk för tiden. Men alla föremål fick inte följa med in i den nya tiden. När den medeltida kyrkan revs tycks en hel del överflödiga föremål ha hamnat på kyrkogården. Det var inte ovanligt att kyrkliga föremål rensades ut för att ge plats för nya. Ibland hölls auktioner där ljuskronor och dylikt såldes av för att finansiera den nya kyrkans uppförande. Det är dock anmärkningsvärt att läsa vilka föremål som ansågs mindre värda i just Norum. I Post- och Inrikes Tidningar 18 december 1851 stod följande, signerat fanjunkaren Anders Julius Hellberg: ”När Norums gamla kyrka om våren 1847 nedrefs för plats till en ny, uppförd samma år, lågo kringströdda på kyrkogården bland föråldrade Apostlabilder och annat skräp en söndrig urgammal holk af sandsten, utan botten och lock, hvilken enligt foksägen skall i en forntid varit gagnad till dopfunt”.

Det kan inte ha varit lätt för Norumsborna. Att försöka bygga en sprillans ny kyrka på en plats översållad av förlegade apostlabilder och smuts. Till råga på allt låg där en trasig medeltida dopfunt, som endast bestod av en ram utan fot, skaft eller botten. Först hade den ”legat i en vrå i vapenhuset” ett antal år, och nu var den utslängd på kyrkogården. Det var kanske lika bra att sälja. För inte

var väl de där märkliga, snirkliga figurerna på dopfunten värda något särskilt? Tydligen inte, då priset landade på 32 skillingar banco, vilket motsvarar ungefär 100 kronor i dagens penningvärde eller en ganska billig lunch. Köparen var en viss Axel Emanuel Holmberg, som sade sig representera den Kungliga Vitterhetsakademien i Stockholm. Det lät ju lite högtidligt. Holmberg var 1847 präst i Hjärtum, knappt tre mil från Norum, men hade tidigare också varit ”nådeårspredikant” i Naverstad i Bullaren. Holmberg hade ett särskilt intresse för fornminnen och gjorde under sina resor runtom i landskapet undersökningar som sedan publicerades i tidskriften Runa. Han undersökte bland annat ruinerna efter klostret i Dragsmark. Arbetet mynnade så småningom ut i verket Bohusläns historia och beskrifning, i tre delar utgivna 1842–1845. Framställningen sträckte sig från stenåldern fram till slaget vid Kvistrum 1788 och rymde alltifrån jordbruk och kyrka till sillfiske och lokala traditioner. Holmbergs praktverk blev mycket uppskattat av sin samtid och han anses alltjämt vara en viktig skildrare av Bohusläns historia. I skenet av detta är det kanske inte så kon-

stigt att Norumsborna litade på Axel Emanuel Holmberg när han sade sig representera överheten i Stockholm. Holmberg beskrivs också av sin samtid som en otroligt social figur, ”överdådig i sällskap”, så säkerligen charmade han de flesta han mötte. Man kunde möjligen fråga sig varför han intresserade sig så mycket för den trasiga dopfunten. Samtidigt var det kanske skönt att någon tog hand om den. Holmberg ville ju rentav ta med sig funten till huvudstaden. 57

Och så blev det. Efter en ”kostsam transport i svårt vägelag och backig väg” kom funten först till Hjärtums prästgård, och sedan styrdes färden till Stockholm med ångbåt, antagligen via dåtidens E20, det vill säga Göta kanal. Holmberg träffade där riksantikvarien Bror Emil Hildebrand, som var ansvarig för statens samlingar. Hildebrand tycks också ha blivit mycket intresserad av dopfunten. Sedan hände något. Holmberg förefaller ha

ändrat sina planer helt. Kanske hade han problem med pengar, kanske hände något annat. Klarlagt är att dopfunten 1851 plötsligt såldes till ett par engelska köpmän för 120 riksdaler banco, vilket motsvarar knappt 17 000 kronor 2026. Dopfunten skulle sedan skänkas till British Museum i London. Riksantikvarie Hildebrand fick nys om historien och försökte stoppa försäljningen, vilket komplicerades av att dopfunten nu förvarades hemma hos en brittisk diplomat. När riksantikvarien blandade sig i tycks dock britterna ha fått kalla fötter. I stället för att ta dopfunten till London skänktes den nu äntligen till Kungliga Vitterhetsakademien, samma akademi som Axel Emanuel Holmberg sagt sig representera från början. Holmberg själv, som verkar ha varit en stor känslomänniska, var förbittrad över den misslyckade affären och menade att han var oskyldig till att ha lurat någon. Men frågan är hur oskyldig han var. Holmberg hade ju varit predikant i Naverstad under det så kal�lade nådeåret, då den gamla prästens änka fick bo kvar i prästgården. Ett par år efter att Holmberg lämnat Naverstad upptäckte den nya kyrkoherden att det hade försvunnit textilier från kyrkan. Holmberg var 58

huvudmisstänkt och anmäldes till domkapitlet, men blev aldrig straffad eftersom församlingen inte ville gå vidare med anmälan. Holmberg fortsatte i stället sin prästgärning i Stockholm. Hans motiv till att sälja Norums dopfunt till utlandet förblir dock oklara. Varför var det då ett sådant ståhej kring

Norums ”söndriga urgamla holk av sandsten”? Vad var det som fick Axel Emanuel Holmberg att smida planer som självaste riksantikvarien lyckades stoppa i sista stund? Det handlar förstås om de där märkliga, snirkliga figurerna på dopfuntens sidor. Holmberg, som hade stor kunskap om äldre tiders kulturhistoriska föremål, hade förmodligen förstått att han stod inför något extraordinärt, som kunde ge makt och ära eller åtminstone en hel del pengar. På dopfuntens fyra sidor finns stavkors under runda valvbågar och slingrande drakdjur. På en av sidorna står en text skriven med fornnordiska runor, ett skriftspråk många hundra år äldre än kristendomen i Sverige. Runinskriften på dopfunten i Norum lyder troligen ”Sven gjorde mig”. Under syns en man med armarna i kors, omgiven av slingrande ormar. Motivet är hämtat från Völsungasagan och visar Gunnar Gjukeson, som kastades ner i en ormgrop när han vägrade berätta var guldet fanns. Väl i gropen spelade Gunnar lyra med sina fötter så att tre av fyra ormar somnade. Den fjärde ormen gav honom dock ett dödligt bett. Völsungasagan tecknades ned under medeltiden men härstammar troligen från vikingatiden eller ännu äldre tid. Att detta hedniska motiv fördes över till en kristen dopfunt handlar förmodligen om att det kopplades till martyrskapet, helgon som

På dopfuntens fyra sidor finns stavkors under runda valvbågar och slingrande drakdjur. Runinskriften på dopfunten lyder troligen ”Sven gjorde mig”. Under texten syns Gunnar Gjukeson ur Völsungasagan, omgiven av ormar.

Norums nuvarande kyrka stod klar 1847, efter att den medeltida kyrkan rivits. Dopfunten var ett av de föremål som inte ansågs värda att bevara.

på olika sätt kämpade mot ondskan. Kanske användes motivet för att det var en mer välbekant bild för medeltidsmänniskan än Jesus på korset. Liknande avbildningar finns på en trädopfunt från Näs i Jämtland samt på några norska stavkyrkoportaler. Bohuslän och Norum var också norskt under medeltiden då dopfunten skapades. Dopfuntens utformning tyder dock på att influenserna kom längre bort ifrån. Den fyrkantiga formen och de speciella stavkorsen påminner om England, vilket kan förklara intresset från de brittiska öarna i mitten på 1800-talet. Kanske hade stenhuggaren Sven varit där på sin tid. Han var i alla fall helt säkert i Kareby, två mil från Norum. Dopfunten där bär stora likheter med Norums gamla funt. Båda dopfuntarna är troligen gjorda i mitten på 1100-talet, för ungefär 950 år sedan. Norums gamla funt flängde ju runt väldigt mycket där ett tag. Från en vrå i vapenhuset, ut på kyrkogården, vidare på en backig väg till Hjärtum, ombord på ångbåten till Stockholm och sen hem till en utländsk diplomat. Men efter att Bror Emil Hildebrand stoppade utlandsflytten har dopfunten fört ett mer stillsamt liv som en del av Historiska museets samlingar. Den har dock inte samlat 60

damm i något undanskymt magasin. Under 2000-talet har den visats fram i flera utställningar om vikingatiden, som ett exempel på hur vikingarnas skriftspråk och bildspråk levde kvar även när Sverige hade kristnats. Sedan 1962 finns en kopia av funten i Norums kyrka. Trots Axel Emanuel Holmbergs sentida bitterhet tycks han ha haft sin lyckligaste tid i Bohuslän. När han besökte Schweiz 1849 upplevde han en hjärtlig gästfrihet som påminde honom om ”den glada tid, då jag på hästrygg i tjenstförrättningar genomströfvade Bullarens fjell”. Foto: Stefan Lindberg, Ola Myrin, Historiska museet/SHM

Anders Frid Antikvarie Göteborgs stift

Bibelstudium

Bibeln –

levande ord

är vi talar om hur många och vilka sakrament Svenska kyrkan har så säger vi oftast två, dopet och nattvarden. Ibland räknar vi även bikten. Heliga handlingar som är vad de lovar på en och samma gång. Sakramenten är inte enbart minnesstunder, inte enbart handlingar av tro, de är Kristus närvarande och verklig i tid och rum. Mer sällan talar vi om predikan som sakramental, en helig handling, Kristus närvarande och verklig i tid och rum. Ändå är det bärande i vår kyrkotradition att bibelordet är viva vox evangelii, evangeliets levande röst i tolkning och predikan. Och för att människan ska hållas kvar i verkligheten att vara buren av nåden och befriad att leva så trots allt som vill leda bort från den verkligheten ”har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats” står det i bekännelseskrifterna. (Augsburgska bekännelsen artikel 5).

För Martin Luther var själva innehållet i ett sakrament det viktigaste och mest centrala – förlåtelse, liv och salighet med teologiskt språk. För det innehållet finns skeenden, i dopets handling med vatten ges löftet att Kristus är med alla dagar till tidens slut (Matt 28:20), i nattvarden delas brödet och vinet ut med löftet att Kristus är utgiven. På samma sätt är det muntliga tilltalet i predikan också ett skeende där evangeliet ges och tas emot.1 Martin Luther beskriver bibelordet på följande sätt: ”När du slår upp ett av evangelierna, läser och hör hur Kristus kommer hit eller dit, eller att någon blir förd till honom, ska du förstå det som om predikan eller ett evangelium, varigenom han kommer till dig eller du förs till honom. Ty att predika evangelium är ingenting annat än att låta Kristus komma till oss eller föra oss till honom. Men när du

ser hur han verkar och hjälper envar, till vilken han kommer och som blir förd till honom, ska du veta, att tron verkar sådant i dig, och att han erbjuder din själ samma hjälp och godhet genom evangelium. Blir du därvid stilla och låter det goda vederfaras dig, alltså tror att han gör gott mot dig och hjälper dig, då har du det förvisso, så är Kristus din och given åt dig som gåva.”2 Predikan är både ett livstecken på en

församling men ska på samma gång bära det

till en församling som bidrar till att göra den levande.3 Därför är predikan ett hantverk och en konst. Teologerna Clara Nystrand och Anna Norrby samt Jan Sievert Asmussen är eller har alla varit lärare i homiletik, predikokonst. De lyfter fram redskap för predikan som också går att använda för tolkning och samtal om bibeltexter. Asmussen utgår från klassisk retorik och skriver att predikoföreberedelser innehåller faserna inventering (inventio), disposition (dispositio), kontext (elocutio), förankring (memoria) och framförande (pronuntiatio).

I samtal om en bibeltext går det att stanna i den första inventerande fasen. Asmussen skriver att den först rymmer själva texten och vilka teman den rymmer. Sedan vilka centrala teologiska områden som till exempel skuld, försoning, evigt liv eller gudsbild som finns i text och teman och så vilken läroreflektion som finns över dem. Vilka bilder går sedan att använda för att göra texten synlig och vilka behov eller frågeställningar svarar texten på? För att återknyta till Luthers beskrivning av bibelordet och att Kristus i det kommer med hjälp och godhet, vilket är problemet som hjälpen svarar mot? Vad i en särskild situation eller kontext behöver mötas med godhet?

Mönstret text, teman, läroreflektion, bilder, behov och sändning kan vara ett sätt att inventera bibeltexten för att ta reda på hur Kristus möter i den. Mönstret får denna gång utgöra frågor till bibeltexterna att läsa närmare. Bibeltexterna är tre texter som ingår i evangelieboken en vanlig höstsöndag när det predikas i våra kyrkor, den 21 söndagen efter Trefaldighet.

Ibland uttrycker vi att evangeliet i predikan

Referenser:

åstadkommer befrielse. Anna Norrby och Clara Nystrand lyfter fram ett tolkningsmönster till hjälp för reflektion för att få ett teologiskt perspektiv på vad människor idag upplever som fångenskap och därmed behoven för att befrias.4 De kallar tolkningsmönstret teologiska världar. Det är ett antal ordpar som predikans fråga och svar rör sig inom: lidande – uthållighet, skuld – förlåtelse, förtryck – upprättelse, tomhet – fullhet, utanförskap – hemkomst. Tolkningsmönstret kan hjälpa till att se fler nyanser i bibeltexterna och att flera områden också kan rymmas bredvid varandra hos dem som predikan möter. Det sista området i Asmussens inventeringsfas är sändningen, uppmaningen eller efterföljelsen som predikan leder till, utan att förvandla predikans evangelium till ny lag. Vad betyder det att Kristus är given som gåva, att vi är burna av nåd och befriade att leva så?

Läs någon av följande bibeltexter eller alla

tre:

• Andra Mosebok 23:1–9 • Andra Korintierbrevet 8:9–15 • Matteusevangeliet 12:15-21

1. Sundkvist Bernice, Det sakramentala draget i Luthers förkunnelse, Åbo akademis förlag, 2001. 2. Luther, Martin, Detta löfte gäller alla, Företal till Bibeln, i översättning och med inledning av Carl-Axel Aurelius, Artos (1999) 2010, s 31.

3. Asmussen, Jan Sievert, Ord virker, retorisk homiletik, Forlaget ANIS, 2010. 4. Norrby, Anna och Clara Nystrand, Predika ord som glöder, homiletiska verktyg , 2025, Verbum.

Anna Cöster

Stiftsadjunkt för gudstjänst och teologi Göteborgs stift

Aktuella böcker

En färgstark palett för det goda mötet

När kyrkan mötte fritidsfolket

Uppdrag själavård

Ett kyrkorum i tiden

Esbjörn Hagberg Gunilla Löf Edberg

Ingvar Bengtsson Artos

Verbum

I mötet med människor som söker stöd, tröst eller vägledning finns sällan några enkla svar. Däremot finns erfarenheter, berättelser och redskap som kan hjälpa oss att vara närvarande när livet blir svårt. Uppdrag själavård av biskop emeritus Esbjörn Hagberg och prästen Gunilla Löf Edberg är en sådan bok. Boken är skriven med värme och erfarenhet. Författarna förenar teologisk reflektion med praktisk klokskap på ett sätt som gör att läsaren känner sig välkommen. Särskilt värdefull är betoningen på att själavård inte enbart är prästens eller diakonens uppgift. Hela församlingen bär ansvar för att skapa rum där människor kan bli sedda och tagna på allvar. Jag uppskattar också hur författarna visar att kyrkans tradition, berättelser, böner och gudstjänster inte ligger vid sidan av själavården. Tvärtom kan de bli bärande resurser när livet går sönder. Bokens upplägg med olika teman som färger på en palett fungerar väl. Läsaren får inte en färdig metod utan redskap att använda med omdöme. Det ligger nära verkligheten, eftersom varje människa och varje samtal är unikt. För den som arbetar i kyrkan, ideellt eller anställd, är detta en bok som inspirerar och väcker eftertanke. Den kan också läsas av den som vill förstå mer av vad det innebär att vara medvandrare i en annan människas liv. Uppdrag själavård är en klok och jordnära bok som påminner om att kyrkans viktigaste uppgift är att finnas nära människor där livet levs.

I sin tidigare bok om Fjärås och Förlanda fick läsaren vara med på en kyrkohistorisk upptäcktsfärd bland kyrkor, folk och präster. Tidigare stiftsprosten i Göteborgs stift, Ingvar Bengtsson, fortsätter nu sin resa till närliggande S:t Lars kapell i Åsa. Det är efterkrigstid och 1950-tal. Författaren är en kunnig reseledare som med stor berättarglädje återger historien om S:t Lars kapell. Läsaren får följa med på en lokal kyrkohistorisk resa i tid och rum. Utvecklingen av fritidsbebyggelsen i vårt land efter andra världskriget utmanar kyrkan att ta nya initiativ. Det som sker i Åsa sker också på många andra platser i vårt land. Kyrkan söker nya mötesplatser för att möta den framväxande fritidsbefolkningen. Det är en styrka att författaren relaterar det som sker lokalt till de övergripande sammanhang som äger rum i samhälle och kyrka. Utan starkt engagemang och uthålligt arbete av präster och ideella går det inte att möta de nya utmaningarna. Det visar framväxten av sommarkyrkoverksamheten vid S:t Lars kapell. Många enskilda personer passerar revy, ibland i samförstånd och ibland i konflikt. Som författaren påpekar handlar det om att navigera rätt och dra lärdom av erfarenheterna inför framtiden. Författaren bidrar till detta genom sin nya bok som inte bara blir lokal kyrkohistoria utan blir till stiftshistoria insatt i Svenska kyrkans resa i tid och rum. Hans Almer

Anders Anderberg

Farligt mycket läsning

Om religion i samtidens politik

Förbjuden att läsa : min bildningsresa och striden mot enfalden

Makten och det heliga Joel Halldorf Fri tanke

Dick Harrison Ordfront förlag

Dick Harrisons Förbjuden att läsa har ett viktigt budskap. Han ger en målande beskrivning av sin uppväxt i Staffanstorp under 70-talet och ett välmående och välordnat Sverige som är framgångsrikt och relativt homogent. Dick växer upp med mamma, pappa och lillebror. För Dick var det en trygg plats att växa upp i. Det som skiljer Dick från familjen, och så småningom klasskamraterna, är hans stora läsintresse och vetgirighet. Varje jul läser mamma julevangeliet ur Gustave Dorés Bibel, sedan stod den i bokhyllan i väntan på nästa jul. Dick älskade Gustave Dorés illustrationer, de var dramatiska och lockade. Han började läsa bildtexterna och sedan ge sig på 1917 års översättning. Ett mäktigt jobb för en sexåring! När han började skolan kunde han läsa. Hans stora läsiver skapade oro hos föräldrarna som var rädda att han skulle bli ”förläst”. De förbjöd honom att läsa för nöjes skull. Inför boken har Dick intervjuat sin mor om läsförbudet. Det fanns en släkting som blivit ”tokig” av för mycket läsning, så det var en omvänd omsorg. Han avslutar med att ta upp läskunnigheten hos dagens unga, som sjunkit drastiskt. Skolorna sänker kraven på eleverna för att få bidragen från staten. Datorer och läsplattor har manövrerat ut förmågan att skriva för hand. Historia har nedprioriterats och det finns de som inte känner till eller vill erkänna förintelsen. Han slår ett slag för Folkbiblioteken som betytt så mycket för att lyfta Sverige. Så vi bör läsa med våra barn och barnbarn och hjälpa dem att skriva för hand. Gunilla Lindén

Jag har läst flera andra böcker av Joel Halldorf och läste med glädje denna som är den tredje och sista i en serie om religion i vårt nutida samhälle. Denna gång vänder Halldorf blicken mot global storpolitik och tar oss med till det politiska maktspelet. Ibland berättas med stora penseldrag, ibland detaljerat. Han ger oss en blandning av stort och smått och behåller vår uppmärksamhet boken igenom i denna välskrivna bok. Han beskriver bland annat hur politiska ledare har arbetat genom kyrkans infrastruktur för att få makt och hur man har använt sig av religiösa ledare och begrepp. I Ryssland motiverar president Putin soldaterna att dö för sitt land i det heliga kriget i Ukraina som är en strid för det heliga Ryssland mot det gudlösa väst. USA:s krigsminister Pete Hegseth förklarar att den soldat som ger sitt liv för sin nation och sin Skapare vinner evigt liv. Vi får även hjälp att förstå hur det kommer sig att en stor del av de kristna i USA har röstat på Trump trots att han inte lever upp till de värderingar som de kristna väljarna har. Men i Europa har makten och kyrkan inte arbetat tillsammans i samma utsträckning. I Europa har det kyrkliga ledarskapet avvisat högerpopulisternas inviter trots att de kristna ledarna i USA trängs för att skaka hand med Trump. Hur kommer det sig? Denna och många andra frågeställningar tar Joel sig an när han blickar ut över dagens storpolitik med religionens perspektiv. En riktigt bra bok som jag varmt rekommenderar! Anna-Carin Rabnor

Signerat Sören

Jona – en berättelse för vår tid

är vi började göra Barnens bästa bibel 2018 var det en berättelse vi var ense om nästan direkt: profeten Jona bara måste vara med! Jona, den grinige och motvillige profeten som var olydig mot Gud, åts upp av en fisk och spottades upp på land … den var helt enkelt tvungen att vara med. Men när jag och illustratören Marcus Gunnar Pettersson väl var klara med boken två år senare … så kom den inte med. Det var helt enkelt så många andra berättelser som behövde berättas för att få ihop helheten. Men. Till slut. Förra året gav vi ut Jona som en egen bok, och då fick den vresige profeten dessutom hela 32 sidor till sitt förfogande. Men vad är det som gör berättelsen om Jona så speciell? Varför har den varit så älskad genom tiderna? För faktum är: Jona är den vanligast illustrerade bibelberättelsen under den tidiga kristendomens historia, mer frekvent förekommande än till och med Jesu korsfästelse. Hur kommer det sig? Jona bok börjar med att Gud kallar Jona att åka till Nineve och predika. Men Jona tvärvägrar, och sätter sig bums på en båt i motsatt

riktning för att komma så långt bort från Nineve som möjligt. I Nineve bodde nämligen assyrierna, judarnas svurna fiender på den här tiden. Assyrierna var ökända för sina hemska tortyrmetoder och sina övergrepp. Flera av dessa övergrepp finns bevarade än idag i Sennacheribs palats i Nineve, i nuvarande Irak. Hundratals reliefer visar där bland annat på grovt övervåld mot krigsfångar, halshuggningar etc. Tänk ISIS, så förstår du omfattningen. Det är dessa ärkefiender som Gud sänder Jona till. Så det finns nog två skäl till Jonas flykt från Gud: dels rädsla för sin egen säkerhet som jude i Nineve, dels oron över att Gud ska förlåta assyrierna.

Jona bok handlar om de stora teman som följt mänskligheten: synd och förlåtelse, lydnad och olydnad. Och: kan vilka övergrepp som helst förlåtas, om man ärligt ångrar sig? Nej, säger Jona. Ja, säger Gud. Sensmoralen kommer i Jonas vresiga ord i slutet av boken: ”Jag visste ju att du är en god och barmhärtig Gud, som älskar alla människor och som förlåter oss om vi ångrar oss”.

Illustration: Marcus Gunnar Pettersson

Boken genomsyras dessutom av några nyckelord, som återkommer boken igenom. Ett sådant är ”ondska”, ett annat är ”stor” (stor fisk, stor synd, stor stad), ett tredje är ”frukta, vara rädd”. Dessutom finns det i den hebreiska grundtexten flera ordlekar, som hörs när texten läses högt. Vi glömmer ju lätt bort att många hörde texten snarare än läste den förr i tiden. Jona är helt enkelt en bok för vår tid: en bok om ondska och övervåld, en bok om förlåtelse. Framförallt: en bok om en Gud som vill alla människor väl. I en svartvit tid där skillnaden mellan ”vi” och ”dom” allt tydligare betonas visar Jona på försoningens och förlåtelsens möjlighet.

Det är ingen tillfällighet att boken i sin helhet läses varje år på den judiska högtiden Jom Kippur, Försoningsdagen. Det är en dag när man ska försona sig med sina fiender och be

om förlåtelse till dem man gjort illa. En dag som påminner om att försoning och förlåtelse inte bara är möjligt utan är en uppgift för alla. För var och en av oss. Och det är ju precis det Jona bok handlar om.

Sören Dalevi

Biskop Karlstads stift

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

Vilket var det där ordet?

Efter en gudstjänst på söndagen som har temat Det levande ordet sade ett av mina barn, som då var i mellanstadieåldern, lite irriterat på väg hem från kyrkan: – Men varför sade prästen inte med en gång vilket det där ordet var?! – Vilket ord? svarade jag. – Jesus. Prästen pratade hela tiden om att det finns ett levande ord men sade ju inte vilket ordet var. Det var ju inte förrän på slutet som prästen sa att det var Jesus. En söndag under kyrkoåret har temat

Det levande ordet. Den infaller inte varje år, kallades förr reformationssöndagen och sedan lång tid Sexagesima – sextio dagar före påsken. Att bibelordet inte enbart är så kallade informationer om sakförhållanden, utan ger mening, väcker påminnelse om att Gud gett mig och allt skapat liv och fortsätter med det alla dagar till tidens slut oavsett allt, var viktigt för reformatorerna. Det är inte alltid ord blir levande. Det är inte alltid genom att prata om Jesus som Jesus blir levande. Det blir helt enkelt inte alltid tydligt att Jesus är det levande ordet. Det är inte ens så att en ny bibelöversättning är en garant för att bibeltexterna ger mening. Teologen Gustaf Wingren har skrivit någonstans att evangeliet är det som gör luften lättare att andas. Att evangeliet gör det lättare att andas kan ses som en slags kriterium

för när kristen tro är levande. Med det som kriterium blir det också tydligt att där luften är svår att andas, tillvaron uttorkad, destruktiv eller andefattig, är evangeliets tilltal också långt borta. Det tar inte bort Guds löfte om närvaro i världen men tron på att det har med just mig att göra. Inledningen av Johannesevangeliet räknas ibland som en av skapelseberättelserna: ”… och Ordet var Gud, --- i det var liv. Och ordet blev kött och tog sin boning hos oss …” ( Joh 1). I kristen tro har ordet blivit levande liv. Så var uppmärksam på när och där luften är lättare att andas; där är Guds ord Ande och liv. Förhoppningsvis i en gudstjänst en söndag, men oftare någon helt annanstans där Kristus gör sig påmind mitt ibland oss.

Anna Cöster

Stiftsadjunkt för gudstjänst och teologi Göteborgs stift

Korsväg 3, 2026