Korsväg 1 2026

Korsväg

Tommy Brandt: När inget är fel men något ändå inte är sant

Tova Hodder: Friheten att säga ja – eller nej

Kitty Lindgren

Kallelsens många ansikten

Man kan ha ambitioner och mål. Man kan ha drömmar, vissa mer realistiska än andra. Man kan ha krav på sig – utifrån eller inifrån. Något av det där tror jag att de flesta känner igen. Förmodligen är det betydligt färre som upplever att de blivit kallade till något. Alltså i den bemärkelsen att man känner sig ämnad för något. Min egen relation till att bli kallad är när jag blev kallad till match med fotbollen i min barndom – en inbjudan, helt enkelt. Även om det var roligt att bli kallad till en fotbollsmatch kan jag föreställa mig att känslan av att vara kallad till ett specifikt yrke eller en uppgift är betydligt starkare. Och att få leva i den kallelsen – det måste vara djupt tillfredsställande. I det här numret möter vi flera människor som känt kallelsens dragningskraft.

Under 2026 är det riksdagsval. Många av oss som på olika sätt är engagerade i kyrkan hamnar då och då i samtal där vi förväntas representera ”kyrkans linje”. Hur kan man tänka kring sin roll där? Vi har pratat med Patrik Hagman, docent i politisk teologi och teologisk sakkunnig vid Linköpings stift, för att få hjälp att reda i frågorna.

Kallelsen tar sig många uttryck. Ibland handlar den om framtid och vägval. Ibland om ansvar här och nu. Och ibland om att förvalta det som redan har anförtrotts oss. Inom

kyrkan finns ett rikt kulturarv – föremål, rum och berättelser som burit tro genom generationer. Att vårda och bevara detta är också en form av kallelse. Antikvarierna arbetar med att dokumentera, ombesörja och kategorisera, men också med att hjälpa oss att förstå det vi har fått ta emot.

I detta och kommande nummer tar Anders Frid, antikvarie på Göteborgs stift, tillsammans med kollegor i Karlstads stift, med oss på resor genom våra kyrkorum och deras historia. Vad är till exempel grejen med skeppen som hänger i taket i många kyrkor?

Trevlig läsning!

Korsväg ges ut av Göteborgs stift i samarbete med Karlstads stift.

Tidskriften utkommer med fyra nummer per år och delas ut till anställda, förtroendevalda och ideella.

Korsväg vill stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material.

Kontakt Box 11937

404 39 Göteborg 031-771 30 00 goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

Tidskriften finns även digitalt på https://issuu.com/ goteborgsstift

Ansvarig utgivare Jonas Ransgård

Redaktör Daniel Hultenmo

Daniel Hultenmo Redaktör

Övrig redaktion

Agneta Riddar

Anna Carlsson

Anna Fredricksson

Christine Vermcrantz Fredrik Ivarsson

Frida Blomqvist

Ingrid Kåwe

Helena Jonsson

Grafisk form

Anna Carlsson

Omslagsbild

Kristin Lidell

Bildbank

Ikon, Getty Images

Tryck Sandstens Tryckeri AB

Hon vill vara präst ”på riktigt”

56

Träbråte med gamla anor 32

4 Ledare: Kallade till hopp

8 Ungt mod och lång trohet

19 Att urskilja i en tid av polarisering

24 De litade på kallelsen

30 Krönika: När inget är fel men något ändå inte är sant

32 Hon vill vara präst “på riktigt”

37 Studier mitt i tjänsten

41 Många aha-upplevelser på jobbmässor

42 Träbråte med gamla anor

49 När dansen tystnade – och Gud talade

56 Krönika: Friheten att säga ja – eller nej

58 Auktoritära mönster – då och nu

61 Bibelstudium

64 Aktuella böcker

66 Signerat Sören: Biskopen som svor och släckte

68 PS Bara en helt vanlig längtan

66

Biskopen som svor och släckte

Kallad

Att vara kallad kan låta stort och högtidligt. Men kallelsen börjar sällan i det spektakulära. Ofta växer den fram i det vardagliga – som något som inte riktigt släpper taget.

I det här numret möter vi människor som på olika sätt valt att säga ja – till uppdrag, till förtroende, till en ny riktning i livet. Några står i början av sitt engagemang, andra bär på decennier av erfarenhet. Tillsammans vittnar de om att kallelsen inte främst är en titel eller ett yrke, utan en rörelse och en väg att gå.

Kallade till hopp

Under åren har jag återkommande frågat om förväntningarna på mig som biskop.

– Du måste förmedla hopp!

Svaret har ofta kommit snabbt och återkommit gång på gång, vilket tvingat mig att ta det på allvar. Många oroas av världen vi lever i och oron är välgrundad.

Klimatförändringarna är katastrofala, kriget i Ukraina pågår dag efter dag och i Mellanöstern har ofattbart många oskyldiga liv släckts.

I vår närhet har fler och fler svårt att få pengarna att räcka till, samhällsklimatet hårdnar, ensamheten plågar alltför många och den öppna dörren för främlingen glider igen. Det är viktigt att vi i kyrkan ger plats för oron och klagan. Vi behöver ropa ut vårt Kyrie, Herre förbarma dig , och be om Guds rikes tillkomst. Men lika viktigt är det att vi pekar på dess närvaro här och nu. Vi behöver predika och leva hopp och hjälpa varandra att se ljuset mitt ibland oss.

Guds rike kommer, det håller vi fast vid och vi har genom Bibeln fått många bilder som hjälper oss att se målet vi strävar mot. Men det kommer inte med vapenmakt, det

bryter inte fram genom en spektakulär statskupp. Det växer i det lilla. Små och vardagliga handlingar har stor betydelse. Det faktum att många människor engagerar sig för att göra något, i stort och smått, bjuder motstånd mot tillvarons destruktiva krafter och ger oss tecken på Guds rikes närvaro i en allt annat än idyllisk värld.

Ibland när missmodet slår till återvänder jag till Egyptens öken. Mitt emellan Kairo och Alexandria, utmed den sjufiliga motorvägen med det passande namnet Desert road , finns ett koptiskt retreat- och utbildningscentrum som heter Anafora. Här finns ett regelbundet gudstjänstliv, hibiskus- och grönsaksodlingar och lokaler för utbildning i allt från engelska till att väva mattor.

Anafora är ett grekiskt ord som betyder att lyfta upp! Namnet speglar den koptiska biskopen Thomas vision för denna plats, att hålla samman den kristna trons gudstjänstliv med praktisk handling. Att lyfta, inte bara bröd och vin, utan också konkret hjälpa människor och skapelsen att resa sig.

Allt är inte perfekt på Anafora, men i ett samhälle som är djupt orättvist och där den koptiska kyrkan ständigt är hotad vittnar

platsen mitt i öknen om att förändring är möjlig. Låt oss dela platser, situationer och människor som får vara våra tecken på hopp, som kan inspirera och lyfta oss ur missmod och oro.

Kyrkans hopp är trotsigt och bjuder ondskan motstånd. Vårt hopp är tålmodigt och ger inte upp. Vi vakar i Getsemane. Vi överger inte den dödsdömde, men är väl medvetna om att vi likt Petrus mycket väl kan drabbas av rädsla och förneka vårt uppdrag. Då litar vi på att Gud ännu en gång kallar på oss och ger oss förnyat förtroende. Det är inte den ofelbara Petrus som Jesus ger uppdraget att leda, utan den Petrus som känner sina begränsningar, men som ändå är villig att gå.

Inför livets utmaningar, och de är sannerligen många, får vi lita på att Gud inte kallar oss till något vi inte förmår. Ibland slår vi knut på oss själva, som om vi ensamma tror att vi ska rädda världen.

Men vänner – den är redan räddad.

Jesus har försonat världen, Gudsriket växer mitt ibland oss!

Susanne Rappmann Biskop Göteborgs stift

Kyrkans uppdrag kommer från Gud och syftar till att världen ska leva. Kallelsen till tjänst i kyrkan och därmed också kyrkans vigningstjänst är insatt i Guds relation till skapelsen.

Gud vill i sin kärlek rädda världen undan mörkrets makt, från döden till livet hos Gud.

Ur biskopsbrevet Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan

Herren är min herde ...

Gör ej vad dig själv behagar, men dig själv åt honom giv, I din dag de andras dagar, i ditt liv de andras liv. Allt begär han, allt han ger dig. Alla dagar är han med dig.

ur psalm 586, Du, o Gud, är livets källa

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!

Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.

Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?

Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?

Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Hans är härligheten i evighet, amen.

Rom. 11:33–36

Han leder mig på rätta vägar

Jesus Kristus, du söker oss, du vill erbjuda oss din vänskap och leda oss till ett mer fullödigt liv.

Ge oss tillit att svara på din kallelse så att vi förvandlas och blir vittnesbärare om din omsorg om världen.

Bön från svenskakyrkan.se

Ungt mod och lång trohet

Matilda Andersson Kåwe är 24 år och ny i sitt första uppdrag. Benny Ahremark Persson har burit förtroende i över fem decennier. Vad får människor att engagera sig i kyrkans demokrati – och varför fortsätter de? Här möts två generationer förtroendevalda i berättelser om ansvar, trohet och framtid.

Matilda Andersson Kåwe har sagt ja till att ta plats i Domkyrkans församlingsråd. Ett förtroendeuppdrag hon beskriver som både självklart och snårigt på samma gång.

– Det behövs unga perspektiv i kyrkan.

Jag är gärna med och bidrar.

Det är kall kväll, Matilda kryper upp i soffhörnet efter arbetsdagen. Runt benen stryker tre katter, och i köket intill hörs sambon Martin bland disk och vardagsljud. Här, från deras nya lägenhet mitt i Karlstads domkyrkoförsamling, har Matilda just tagit sina första steg in i kyrkopolitiken.

– Än så länge har det bara varit ett möte men det känns bra.

Hon är 24 år, nyutbildad SO-lärare och jobbar som församlingspedagog i Nor-Segerstad. Sedan årsskiftet sitter hon i Domkyrkans församlingsråd.

– För mig är kyrkan så viktig. Jag vill kunna vara med och påverka inriktningen. Det behövs unga tankar också, säger hon.

Medelåldern bland de förtroendevalda har länge varit hög. Efter höstens kyrkoval bestämde församlingen sig för att forma ett helt nytt råd. Matilda nominerades sent och är beredd på att uppdraget kan vara både svårt och lite snårigt. Alla uppgifter är inte helt glasklara.

– Det är mycket att lära men det finns ju folk att fråga.

Mamma Ingrid Kåwe är trots allt bara ett samtal bort. Alla som någon gång varit i

närheten av ett förtroendeuppdrag i Karlstad stift vet vilken livlina vi pratar om.

Matilda skrattar och berättar att mamma – som jobbar i pastoratet och under många år var ansvarig för organisationen runt den kyrkliga demokratin – gärna är behjälplig.

– Som liten hängde jag mycket med henne på jobbet. Kyrkan är en så naturlig plats för mig. Men hon har aldrig drivit mig i den här riktningen.

Det verkar däremot grannarna i ”prästänkehuset” bakom Domkyrkan gjort, stället där Matilda växte upp. I den kyrkligt ägda fastigheten bor många pensionerade präster och hon berättar om hur deras engagemang påverkat henne.

– De såg och uppmuntrade mig.

Det var också de som pushade henne att ta steget in i församlingens beslutsrum. Så när nomineringen i höstas kom från en av grannarna kändes ett ”ja gärna” som det naturliga svaret.

Att ta plats som förtroendevald är en logisk fortsättning på Matildas tidigare uppdrag, både som ung konfaledare där hon gick stiftets ung-ledarutbildning och som representant i sammanhang i Svenska Kyrkans Unga. I församlingsrådet sitter hon i egenskap av aktiv församlingsbo, nominerad av valberedningen och vald av kyrkofullmäktige. Rådet har, som det framgår av namnet, i huvudsak en rådgivande funktion när det gäller församlingens verksamheter.

Även om Matilda är både lärarutbildad och kyrkligt ledarskolad väger uppmuntran från de pensionerade prästerna tungt. De såg och trodde på mig, säger hon.

Under konfatiden fick Matilda vänner för livet och valde att stanna kvar som ung ledare. Sedan årsskiftet är hon förtroendevald i Karlstads domkyrkoförsamling.

»Jag vill kunna vara med och påverka inriktningen. Det behövs unga röster också.«

Matilda ser – särskilt i gudstjänstlivet – ett behov av unga perspektiv.

– Den värld vi lever i är så otrygg. Många unga söker sig till kyrkan och behöver tas emot på ett bra sätt.

Alla ska känna sig välkomna och sedda på sina villkor. Mångfald i de rådgivande och beslutande grupperna ökar chansen för att nå det målet, tror Matilda.

– Jag vill vara aktiv där och bidra på mitt sätt, med min kunskap och mitt engagemang. Än så länge lär Matilda sig strukturerna och känner att hon är på rätt nivå för att växa in i uppdraget. På sikt kan hon absolut tänka sig att kandidera till fullmäktige och sitta på stolar där besluten är tyngre och ansvaret större.

– Men då måste jag vara medlem i en nomineringsgrupp först, säger hon. Och där är jag inte än.

Ung ledarutbildning växer i Värmland och Dalsland

Som ung ledare i Värmland och Dalsland får du gå en utbildning i tre steg.

Steg 1 är en utbildning i grundläggande metoder och troslära. Steget genomförs dels i församlingen baserat på ett gemensamt material, dels genom en utbildningshelg i stiftets regi.

Steg 2 är en fortsättning för unga ledare som slutfört steg ett. Det är en utbildning som ska ge fördjupad kunskap om, och erfarenhet av gruppdynamik, utsatthet i grupper, rolltaganden och ledarrollen.

Steg 3, Livsresan, är det sista steget för unga ledare som slutfört steg ett och steg två. Livsresan planeras och arrangeras av stiftskansliet och är en utbildning som ska ge fördjupad kunskap om den egna kyrkan, Svenska kyrkan och andra kristna samfund.

Unga ledare är viktiga ideella medarbetare i Karlstads stifts församlingar. Under tiden du är ung ledare får du gå en ledarskapsutbildning och får, utöver engagemanget i din egen församling, träffa engagerade ungdomar från andra delar av stiftet.

Antalet unga som deltar, i regel som en fortsättning på konfirmationstiden, har stadigt ökat på senare år. Det var drygt 260 deltagare år 2022 och i år är det drygt 430 som kommer att gå utbildningen.

Under en helg i januari genomfördes den utbildningshelg som är en del av Steg 1-utbildningen. Även i år var de anmälda såpass många, 213 personer, att två lägergårdar på olika platser behövde bokas. Stiftets personal hyllar församlingarnas ungdomsledare som lägger grunden för det stora intresset.

En av deltagarna sade så här om sin upplevelse av utbildningshelgen:

– Det bästa var samarbetsövningarna eftersom man verkligen förstod hur mycket enklare det är att nå ett mål när man hjälps åt.

Text: Christine Vermcrantz Foto: Øyvind Lund

Matilda Andersson Kåwe och Benny Ahremark Persson byter erfarenheter. Den ena har precis deltagit i sitt första möte som förtroendevald i Svenska kyrkan. Den andra har haft kalendern full i 53 år.

Ett halvt sekel av möten, beslut, konflikter, kompromisser och gemenskap. I 53 år har Benny Ahremark Persson varit förtroendevald i Svenska kyrkan. På alla nivåer – från uppdraget som landets yngsta kyrkvärd till ledamot i Kyrkomötet. Kalendern är fortfarande full. Men hur började det? – Jag blev litad på, minns han.

Församlingshuset i centrala Karlstad är tyst och mörkt. Benny låser upp och visar vant vägen efter ett möte som för en gångs skull slutat före utsatt tid. Hans dagar är långa. – Jag drivs av ett starkt samhällsintresse. Så har det nog alltid varit.

Men att det blev kyrkan, ja, varför? Benny funderar. När han som 20-åring fick sitt första uppdrag i Nordmark utanför Filipstad fanns ingen självklar väg in i församlingen. Ingen där hemma var kyrkligt engagerad. – Jag var aldrig intresserad av idrott. I kyrkan fann jag en annan sorts gemenskap, säger han. Jag blev litad på, fick förtroende och kunde hjälpa till.

Så började ett livslångt demokratiskt engagemang som sträcker sig över både kyrkliga och kommunala nivåer. Efter några år i kyrkorådet ville han in i kyrkofullmäktige, då när kyrka och stat hörde ihop behövdes partibok. Benny sökte sig till Centern, lockad av landsbygdsfokus och kärnkraftsmotstånd. Det ledde vidare till kommunpolitiken i Filipstad och regionpolitiken i Värmland. Samtidigt fortsatte förtroendeuppdragen i kyrkan.

De mjuka frågorna – vård, hälsa, sociala och existentiella perspektiv – har alltid varit viktiga för honom.

– Jag tycker att kyrkan har och ska ha en central roll i samhället. Den ska finns för alla människor.

Under åren har Benny sett församlingar slås samman, pastorat förändras och kyrkor säljas. Han har hanterat många svåra frågor. – Beslut måste fattas, det ansvaret hör till rollen som förtroendevald. Och man måste lyfta blicken och se till helheten. Men ärenden ska vara väl förberedda. När förändringar kommer underifrån går det oftast bättre.

Han återkommer ofta till rollerna i kyrkan – och riskerna när de blandas ihop.

– Inom kyrkan är det inte bara anställda på arbetsplatsen. Här deltar även medlemmar, volontärer och förtroendevalda. Det är lätt att rollerna blir otydliga. Och då uppstår problem.

Arbetsgivaransvaret är ett exempel där han ser brister.

– Vi borde ha mer kunskap. Kyrkan erbjuder utbildning men alla förtroendevalda deltar inte. Det är olyckligt.

Och när församlingar slås samman kan gamla strukturer leva kvar.

– Plötsligt är man inte ”herre på täppan” längre, men fortsätter agera som om man sitter i ett kyrkoråd fast det är ett församlingsråd.

Det är många nivåer att hålla ordning på och helt glasklart hur befogenheterna ser ut är det inte.

– Där tycker jag att kyrkoordningen skulle kunna vara mer tydlig.

Benny tycker också att stiftsorganisationen ibland måste våga sätta ner foten – tuffa beslut går inte att undvika, och det får inte bli evighetslånga processer i pastoraten. Men att förankra och genomlysa, ta fram konsekvensanalyser och diskutera är ändå alltid viktigt.

– Det går inte att bara kasta upp ärenden på bordet och klubba igenom. Det blir aldrig bra.

Vid sidan av kyrkopolitiken

är Benny nämndeman och borgerlig vigselförrättare samt har uppdrag i regionen och som revisor i Karlstads kommun

»Man kan inte sitta i ett kyrkoråd och

säga att man inte tror på Gud. Det är okej att tvivla, men man måste kunna stå bakom kyrkans budskap.«

På pastorats- och stiftsnivå upplever ändå Benny att beslut tas i stor enighet. Det sker ett resonerande och det är sällan omröstningar. I Kyrkomötet däremot märks de ideologiska skillnaderna och voteringarna blir fler.

För Benny är folkkyrkotanken stark. Han vill att kyrkan ska erbjuda många olika sorters aktiviteter som skapar gemenskap och sammanhang. Gudstjänster ska självklart finnas men bredden är viktig.

– Alla ska känna sig välkomna. Ingen frågar om du är troende. Det är en styrka.

Men för de förtroendevalda är det annorlunda, tycker han.

– Man kan inte sitta i ett kyrkoråd och säga att man inte tror på Gud. Det är okej att tvivla, men man måste kunna stå bakom kyrkans budskap.

Han tycker att religionen fått större plats i styrelserummen.

– I dag inleds de flesta sammanträden med en kort betraktelse och en psalm. Det var inte vanligt för 25 år sedan.

Han utvecklar resonemanget och funderar över om inte de förtroendevalda borde prata mer om de andliga frågorna.

Kvällen är sen men samtalet virvlar vidare. Trots alla år, alla möten och alla beslut är engagemanget intakt.

När känner du dig som mest nöjd i ditt uppdrag?

– När jag varit med och fattat svåra beslut och ser att det blir bra. Det är en skön känsla.

Text och foto: Helena Söderqvist

Bennys tips till dig som vill bli förtroendevald

• Börja som volontär

• Lär känna verksamheterna

• Bekanta dig med organisationen och styret

• Tacka ja till utbildningar

• Känn efter om uppdraget passar

• Håll ordning på rollerna

• Våga fatta beslut och ta ansvar.

Så styrs kyrkan

Precis som i de allmänna valen sker röstning till tre nivåer: nationell, regional och lokal nivå.

Nationell nivå: Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ och bestämmer över kyrkans regelverk och exempelvis psalmboken och kyrkohandboken.

Regional nivå: Stiftsfullmäktige styr arbetet i stiftet, som ska stötta och ha tillsyn över församlingarna.

Lokal nivå: Kyrkofullmäktige styr församlingarnas arbete och beslutar bland annat om budget, hur hög kyrkoavgiften ska vara, mål och riktlinjer för verksamheten.

Kyrkoavgiften finansierar kyrkans verksamhet. De mesta pengarna går till den lokala nivån och en mindre del till regional och nationell nivå.

På lokal nivå ansvarar de förtroendevalda för:

• Styrning fatta beslut i församlingsråd, kyrkoråd eller kyrkofullmäktige

• Ekonomi & förvaltning ansvara för kyrkoavgiften och begravningsverksamheten

• Planera verksamheten sätta mål för församlingens verksamhet

• Arbetsgivaransvar som ledamot i kyrkoråd ingår arbetsgivaransvar, även om kyrkoherden arbetsleder.

Nationell nivå

Regional nivå (stift)

Lokal nivå (församling)

Att urskilja i en tid av polarisering

Svenska kyrkan förväntas i dag ta ställning i allt fler politiska frågor. För många som är aktiva i kyrkan skapar det både engagemang och osäkerhet: när är kyrkans röst nödvändig – och när riskerar den att bli part i en politisk konflikt? I ett samtal med Patrik Hagman, docent i politisk teologi, försöker vi reda i de olika narrativ som omger kyrkans politiska roll och vad urskiljning kan betyda i en tid av polarisering.

Ett första steg är att stanna vid den upplevda förändringen.

Många upplever att Svenska kyrkan oftare dras in i politiska konflikter. Har något förändrats?

– Det som upplevs som en förändring handlar nog mindre om kyrkan i sig och mer om att samhället har förändrats snabbt. Det som brukar kallas Overtonfönstret –ramen för vad som uppfattas som rimligt i offentligheten – försköts efter flyktingkrisen. Frågor som tidigare omgavs av bred samsyn blev tydligare konfliktlinjer.

– Det som länge uppfattades som en allmän värdegrund framstår i dag som en position bland andra. Många märker därför att det vi länge har stått för plötsligt tolkas som en särskild åsikt – och ibland som ett ställningstagande i en pågående konflikt. Den förskjutningen är påtaglig.

Du arbetar med politisk teologi. Vad menar vi egentligen när vi säger att kyrkan är –eller inte är – politisk?

– Länge har man sagt att kyrkan ska vara politisk, men inte partipolitisk. Det är fortfarande en rimlig princip. Men den har blivit svårare att upprätthålla när frågor som tidigare uppfattades som allmänna värderingar i dag tydligare kopplas till specifika partier. Som politisk teolog arbetar jag med ett brett politikbegrepp. Aristoteles beskriver politiken som omsorgen om det gemensamma. I den meningen rör politiken nästan allt som handlar om hur vi lever tillsammans, och gränsen mellan det moraliska och det politiska blir inte självklar. Under en period var politiken i Sverige mer teknokratisk – fokus låg på system och lösningar snarare än på

värderingskonflikter. I dag står just värderingsfrågorna i centrum. Det gör att kyrkans hållning lättare uppfattas som partipolitisk. Kyrkan är politisk i den meningen att det vi tror och förkunnar får konsekvenser för hur människor lever och förstår samhället. Det kristna budskapet är inte ett partiprogram –men det har implikationer.

En del säger att kyrkan är vänster, andra att den är höger. Hur är det med den saken?

– Man kan säga att de moderna politiska ideologierna, som växte fram under 1800talet och senare, i olika avseenden bär spår av kristet tankegods. Vänstern kan till exempel beskrivas som en sekulariserad variant av kristendom – tanken om ett kommande rike präglat av rättvisa och upprättelse, men utan den uttryckliga teologiska dimensionen. På liknande sätt hämtar konservativt tänkande näring ur kristna föreställningar om människans värdighet, dygderna och traditionens betydelse för karaktärsdaning. Liberalismens betoning av individens värde och frihet har också tydliga rötter i kristen människosyn. En grön ideologi kan knyta an till kristna idéer om skapelsen som något med ett värde i sig självt. Det visar hur komplext samspelet mellan tro och ideologi är – och hur svårt det är att enkelt säga att ”detta är kristet” och ”detta är inte kristet”.

Hur kan Svenska kyrkan rymma olika uppfattningar utan att vara tyst i viktiga frågor?

– Om vi menar allvar med en folkkyrkoambition måste vi också räkna med ett brett spektrum av uppfattningar. Att härbärgera olikhet är inte bara en formulering vi tycker

Patrik Hagman lyfter vikten av att kyrkan utvecklar ett eget, mer teologiskt språk i en tid där det offentliga samtalet lätt fastnar i politiska positioner.

om – det måste bli verklighet. Samtidigt finns det gränser. Svenska kyrkan har till exempel beslutat om en färdplan för klimatet. Det innebär att vi som kyrka har tagit ställning i den frågan, och då finns det inte utrymme att driva motsatt linje inom kyrkans gemensamma struktur. Där har vi, genom demokratiska beslut, dragit en gräns. Mer komplicerat blir det i frågor där kyrkan inte har tagit ställning. Svenska kyrkan har till exempel inte beslutat om någon specifik invandringspolitik, och det är nog få som menar att kyrkan bör göra det. Det ligger inte på den nivån av uppdraget. Där behöver vi kunna rymma olika uppfattningar.

– Men ur ett kyrkligt perspektiv är den djupare frågan kanske inte vilken policy som är rätt, utan hur vi ser på människor. Hur talar

vi om den andre? Hur förstår vi människans värde? Där behöver kyrkan fortsätta samtalet.

I dag hörs starka röster som menar att kyrkan måste ta tydlig ställning. Vad ligger bakom det?

– Jag är just nu inspirerad av Rutger Bregmans bok Moralisk ambition. Den handlar inte specifikt om kyrkan, men den sätter fingret på något i vår samtid: vi har en stark tendens att visa att vi tycker rätt, snarare än att fråga oss vad som faktiskt leder till förändring.

Kyrkan har dragits in i en politisk kultur som i hög grad präglas av signalerande och positionering. Då behöver man ställa den obekväma frågan: På vilket sätt gör våra

»Vi behöver också göra upp med vår rädsla för att göra saker som kan uppfattas fel.«

uttalanden skillnad? Ibland finns en känsla av att vi måste göra något – och då blir ett ställningstagande ett sätt att hantera maktlösheten. Men det är inte alltid detsamma som att det förändrar situationen för dem det gäller. Det betyder inte att kyrkan aldrig ska bidra till opinionsbildning. Men då behöver vi vara noggranna i vår analys: Här kan det faktiskt spela roll. Här finns en möjlighet att påverka. Om kyrkan ska ta tydlig ställning behöver det vara förankrat i en analys av hur det faktiskt kan bidra till förändring – annars riskerar det att stanna vid symbolhandlingar.

Hur kan kyrkan tala tydligt utan att bli en del av samtidens ideologiska språk?

– Här tror jag att kyrkan behöver öva en form av språklig askes. Vi måste vara uppmärksamma på vilket språk vi använder och undvika att ta över dagspolitikens formuleringar. Kan vi hitta ett mer teologiskt, mer reflekterande och nyanserat språk? Om vi inte gör det, är det kanske klokare att vara återhållsamma.

Ofta uppstår problemen just i språket – särskilt i ett klimat som präglas av kulturkrig, där orden i sig blir markörer. Det finns goda exempel på hur kyrkliga företrädare har kunnat formulera sig så att de undviker de mest polariserande begreppen och ändå är tydliga.

Samtidigt lever vi i en tid – inte minst under ett valår – då varje ord vägs och lätt tolkas som ett inlägg i ett politiskt spel.

Men det betyder inte att kyrkan ska retirera. Snarare tvärtom. Kyrkan är kallad att vara en profetisk röst – inte genom att bli en i kören, utan genom att se och säga det som annars inte blir sagt.

Hur kan kyrkan avgöra när hon behöver tala – och när hon bör värna det öppna samtalet?

– Det är ingen enkel avvägning. Men ofta fungerar det bäst när kyrkan talar om det konkreta. När vi lyfter fram en faktisk situation – en familj som hamnat i en utsatt position – och lånar vår röst åt dem. Där är det diakonala perspektivet vår hemmaplan, och där blir kyrkans röst trovärdig. Det fungerar också när vi fördjupar samtalet: när vi talar om varför det är viktigt att lyssna på den som är annorlunda än vi själva, eller när vi försöker synliggöra något som annars riskerar att förbises.

– En möjlig övning är att tillfälligt ta bort uttalanden från bordet och fråga sig vilka vägar har vi då? Jag säger inte att uttalanden är fel. Men ibland kan det vara bra att tvinga sig själv att tänka mer kreativt kring hur vi gestaltar det som växer ur vår tro och ur Jesu budskap. Ett uppmärksammat exempel är när kyrkklockor ringdes för att störa nazister –ett kreativt sätt att vara politisk. Jag tror att vi har många möjligheter och jag tror det finns mycket kraft som man kan våga släppa lös. Vi behöver också göra upp med vår rädsla för att göra saker som kan uppfattas fel.

Om du fick skicka med en tanke till den som just nu känner trötthet eller osäkerhet inför dessa frågor – vilken skulle det vara?

– Om jag får vara så fräck att hänvisa till min senaste bok om Lukasevangeliet, så är en av de saker som slog mig hur central festen är hos Jesus. Inte bara som en bild för Guds rike, utan som en metod. Det är som om Jesus tänker att festen är ett sätt att göra Guds rike närvarande. Festen skapar rum där människor kan mötas över gränser och ana att en annan värld är möjlig.

Mitt råd är därför: ordna fler fester. I en tid där många känner trötthet och hopplöshet skulle kyrkan kunna vara den plats dit man går, delar en måltid och går därifrån med en förnyad känsla av att livet faktiskt går att leva i. I Lukasevangeliet är det just detta som provocerar. Under ockupation och social oro äter och dricker Jesus med tullindrivare och syndare. Det är där konflikten uppstår. Kanske finns det något djupt teologiskt i det: när världen känns hårdare än någonsin behöver vi inte mindre gemenskap – utan mer.

Text: Daniel Hultenmo

Foto: Matilda Audas Björkholm

Om Patrik Hagman

• Född: 1976 i Österbotten i Finland

• Gör : Författare, docent i politisk teologi och anställd vid Linköping stift som teologisk sakkunnig

• Hörs i: Läsarpodden tillsammans med Joel Halldorf

• Senaste utgivna bok : Riket inom räckhåll: Jesus enligt Lukas

De litade på kallelsen

De har nyligen fallit på knä framför altaret, omgivna av förböner och löften. Nu står de i början av sina uppdrag – den ena som diakon, den andra som präst. Vi har träffat Mikaela Tyell och Mia Palm för att prata om hur det kom sig att de sagt ja – och om vad de hoppas få uppleva genom sin tjänst.

Vi bad dem berätta om vägen hit –och om det som väntar.

Vad innebär kallelse för dig?

Mia Palm, präst: Kallelse är tillit för mig, att ha tillit till Guds röst. Det är inte som att man trycker på on-knappen, upplever en kallelse och sedan är det klart. Kallelsen är en process som hela tiden pågår. Den är som nåden, ny varje morgon.

Mikaela Tyell, diakon: Jag tänker att vi alla har olika roller i livet, olika vägar Gud kallar oss att vandra på. Alla är unika i sin egen väg och den gåva Gud lagt ned i dem. Gud har kallat mig till diakon, det är en tillit han gett mig, en tillit som jag sedan får äran att bära med mig genom livet och göra mitt bästa med.

När upptäckte du din egen kallelse?

Mia: Jag jobbade som skolkurator innan, och satt i perioder med många ensamkommande. Jag själv hade förbön som en del i min verktygslåda i de mötena, men fick naturligtvis inte använda det som kurator. Jag kunde såklart be för dem som privatperson, men jag kände en sorg inför det, att jag hade något som kunde göra skillnad men som jag fick trycka undan. Då började jag fundera på om jag skulle någon annanstans.

Mikaela: Det har varit en resa att upptäcka det. Jag har alltid känt mig kallad av Gud till något, men kanske inte alltid förstått till vad. Som barn gav jag exempelvis gärna bort en mössa till någon som kunde frysa, något som gjorde min mamma galen, men som också fanns med som en del av den jag var.

Jag hörde kallet bekräftas av andra i det yttre, och jag hörde Guds röst i det inre.

Vilka människor eller händelser gjorde att du kunde utforska din kallelse?

Mikaela: Dels de diakoner jag träffat som jag fick hänga med eller prata med i deras arbete, där jag märkte att detta tilltalade mig. Och dels var det en präst som var bra på att säga att jag borde utforska detta. Att känna ett kall är en sak, men att också känna att man är bra på det och kan göra det, det är något annat, och det har jag själv kunnat tvivla på. Då är det bra att få det bekräftat av andra, det har skapat en helhet som jag vågat följa.

Mia: En sak som stannat kvar i mig var när en vän sa till mig ”jag fattar inte varför du inte blir präst”. Det funderade jag på ett tag, ihop med den handfallenhet jag kände inför bönen som kurator. Parallellt med det blev min man kristen, och då blev det väldigt tydligt. Då var det som att Gud slog mig i huvudet med kallelsen, han tyckte nog jag var lite trögfattad!

Vad fick er att vilja bli just diakon och just präst?

Mia: Jag hade nog kunnat bli diakon också, men det som avgjorde var dels orden från min vän, dels att jag älskar att predika. Jag tycker det är jätteroligt! Och jag älskar begravningar. Jag vet inte om jag någonsin är närmare Gud än just på begravningar. Vi sitter där med allt vad det innebär att vara människa och i allt det som Jesus gick på jorden för att förstå. Förstå hur det är att ha älskat, att sakna, att glädjas över minnen.

Det är alldeles vid ytan under en begravning, på ett väldigt vackert och mänskligt sätt.

Mikaela: Jag ser det som att om man har en kallelse är man kallad till något specifikt. Det är inte ett val, inte något man själv bestämmer. Att vara kallad är utanför ens egen makt. Jag känner i varje atom av mig att det är diakonin Gud kallat mig till. Guds vägar är alltid starkare än våra egna, jag tror vi behöver lita på det.

Vilka insikter eller erfarenheter bär du starkast med dig från utbildningen in i din tjänst?

Mia: Grundkursen i bibelvetenskap gav stor genklang i mig. Man fick med sig kunskap kring de människor som gjort att bibeln finns, inte bara de som skrivit, utan också de som tolkat. Den kursen var omvälvande för mig, det öppnades en ny värld för hur man kunde läsa Bibeln, och se människan i Bibelns texter.

Mikaela: Vi alla är olika delar av samma kropp! Det lär man sig på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, man lär sig av varandra och ser att vi står i arbetet tillsammans, i våra olika yrkesroller och färdigheter.

Vad tycker du är kyrkans viktigaste uppgift?

Mikaela: Att dela evangeliet och stå upp för dem som behöver oss, samtidigt som vi inte gör avkall på det vi själva tror. Jesus lyckades med det, varför skulle inte vi kunna det då? Vi ska vara Jesu lärjungar med allt vad det innebär.

Mia Palm vigs till präst av biskop Sören Dalevi i Karlstad domkyrka i juni 2025.

Om Mia Palm, präst

• Ålder: 57 år

• Vigd: Karlstads domkyrka juni 2025

• Tjänstgör : I Melleruds församling

• Utbildningsbakgrund: Beteendevetare

• Tidigare erfarenhet: Har jobbat som skolkurator, och arbetade de sista åren innan prästvigning i församlingen med bland annat konfirmander och själavård.

• Särskilt intresserad av: ”Jag lyssnar jättemycket på musik och tycker om att handarbeta. Och jag är mormor!”

Dessa texter läser biskopen i vigningsmässan innan kandidaterna avger sitt präst- eller diakonlöfte

En präst ska predika Guds ord och förvalta sakramenten, undervisa, utöva själavård och ta emot bikt, leda församlingens liv i bön och gudstjänst, och så vara en herde för Guds hjord.

I allt ska prästen leva som Kristi tjänare, öppen för församlingens behov och vänd till Gud och hela skapelsen.

Med trohet och klokhet ska prästen ge människor vad de behöver för att växa och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

Mia: Kyrkans viktigaste uppgift är att vara en plats där människor kan söka och finna Gud. Då får vi allt det andra på köpet: vi får hoppet, vi får gemenskapen, vi får kärleken.

Hur beskriver ni kärnan i tjänsterna som diakon och präst?

Mia: För mig är kärnan i att vara präst mötet med människor. Det är helt avgörande att jag som präst väljer att möta människor, och att jag inte gör det i egenskap av mig själv, utan att jag har Gud i ryggen i mötet.

Mikaela: Som diakon är det att vara barmhärtighetens tecken. Att vara en brobyggare mellan samhälle och kyrka, med en fot i varje.

En diakon ska uppsöka, möta och stödja den som är i kroppslig och själslig nöd, utöva själavård, undervisa, vara en förebedjare och leda människor att gestalta evangeliet i församling och samhälle.

I allt ska diakonen leva som Kristi tjänare, och vara ett tecken på Guds barmhärtighet.

Diakonen ska stå på de förtrycktas sida och försvara människors rätt, frigöra människors kraft för omsorgen om sin nästa, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

Vad ser ni mest fram emot som ny diakon och ny präst?

Mikaela: Jag ser fram emot att hitta min plats och min roll. Med Guds hjälp och i Morups församling så känns det som en trygg plats att börja den resan.

Mia: Jag ser fram emot att få åldras tillsammans med mitt kall och se vad det gör med mig. Jag kommer inte vara samma präst om 20 år, om jag får leva då. Jag skulle vilja se vad som händer med kyrkan i Mellerud –vi ser redan hur dopstatistiken ökar och fler konfirmerar sig, och jag ser fram emot att det ska få förnya gudstjänstlivet. Det skulle jag vilja få vara en del av.

Text Frida Blomqvist Foto: Johanna Frostensson, Karolina H Westman, Kristin Lidell och Øyvind Lund

Om Mikaela Tyell, diakon

• Ålder: 35 år

• Vigd: Göteborgs domkyrka januari 2026

• Tjänstgör : I Morups församling

• Utbildningsbakgrund: Beteendevetare, sociologi

• Tidigare erfarenhet: Har bland annat jobbat på en kryssningsfärja, på ett flyktingboende och på Gekås varuhus.

• Särskilt intresserad av: ”Jag älskar inredning, jag gör gärna om mitt hem 100 gånger i månaden. Jag gillar att resa och uppleva andra kulturer.”

Mikaela Tyell vigs till diakon av biskop Susanne Rappmann i Göteborgs domkyrka i december 2025.

När inget är fel men något ändå inte är sant

Hur upplevde du din kallelse?

Känns frågan bekant? Jag vet inte hur många gånger i olika sammanhang jag har svarat på just den frågan. Nästan lika många gånger har jag hört andra berätta om sina upplevelser av kallelsen. Berättelserna jag hört skiljer sig åt på ytan, men på djupet liknar de varandra. Det handlar om ett tilltal. En rörelse. En riktning som inte riktigt låter sig tystas.

När vi talar om kallelse använder vi ofta stora kyrkiska ord som sänd, utvald, buren. Orden kan låta högtidliga, nästan avlägsna, men pekar på att kallelsen inte börjar med en uppgift, utan med en identitet. För vissa kommer upplevelsen av att vara kallad tidigt och tydligt. För mig kom den långsamt. Som en viskning. Inte som ett Damaskusljus, inte som när Paulus faller till marken och livet plötsligt får en ny kurs. Jag befann mig i ett liv där allt på papperet var rätt; arbete, ansvar, stabilitet. Ändå fanns där en stilla påminnelse som drog: Det här är inte allt. Du är inte färdig.

När jag ser tillbaka förstår jag att kallelsen funnits där länge. Jag trivdes bra i mitt arbete som ingenjör. Jag gjorde det jag skulle. Men allt fler dagar gick jag hem med känslan av att

jag använt mina timmar, men inte riktigt mig själv. Det är en svårförklarlig erfarenhet, när inget är fel, men något ändå inte är helt sant.

Det finns vägskäl i livet som först i backspegeln blir tydliga. Perioder då jag valde trygghet framför riktning. Men tilltalet försvann inte. Aposteln Paulus skriver att Gud inte tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Romarbrevet 11:29). Orden står i ett sammanhang om Guds trofasthet mot sitt folk, men de bär en större sanning: kallelsen vilar inte på vår stadighet, utan på Guds. Kallelsen är inte ett kontrakt som bryts när vi tvekar, utan ett uttryck för Guds egen trofasthet. Min kallelse låg kvar, tålmodigt, tills ett möte med en människa och ett oväntat samtal satte i gång en process som ledde mig vidare till den plats jag nu befinner mig på. I mitt fall tog det 14 år att få ihop kallelsens resa med livet.

Många har kallat det modigt att byta bana mitt i livet. Jag har aldrig upplevt det så. Inte modigt, men nödvändigt. Det handlade inte om att fly från något, utan om att svara på något. När jag började ana det föll något på plats. Kallelsen var inte en prestation jag skulle leva upp till. Den var en verklighet jag redan var innesluten i. Den upphörde inte under de år jag valde andra vägar. Den väntade.

Bibeln är full av människor som kallas mitt i det vardagliga. Maria, David, Petrus. Ingen framstår som självklar kandidat. Jona springer till och med åt motsatt håll när Gud kallar honom. Så mänskligt. Ändå är det Gud som förblir trofast. Martin Luther påminde om att kallelsen inte främst är för några få särskilt andliga, utan för varje människa i hennes vardag. Gud verkar genom det vanliga. Han kallar inte bort från världen. Han kallar in i den.

Kallelsen gjorde inte mitt liv enklare, men den gjorde det sannare. Det som till slut förändrades var att jag vågade svara an och lita på att det skulle bära. Kanske är det just detta vi behöver påminnas om när vi frestas att tro att kallelsen är ett projekt, något vi ska förverkliga och optimera. Den är först och främst ett löfte, en gåva och Gud tar inte tillbaka det han ger. Inte sina gåvor. Inte sin kallelse. Kallelsen är inte alltid spektakulär. Den

kan vara det, men kan lika gärna vara en stilla viskning. Oavsett så förvandlar den tillvaron. Och när vi vågar säga vårt ja kan vi upptäcka något märkligt: vi går inte in i något främmande. Vi går djupare in i det liv som redan burits av Guds trofasthet och kanske anar vi då att kallelsen inte främst handlar om vart vi är på väg, utan om vem som går med oss.

Tommy Brandt Präst

Kungsbacka-Hanhals församling

Maria Norberg är präst på

Orust sedan i höstas och vill vara en del av det människor står i – på riktigt.

Hon vill vara präst “på riktigt”

Maria Norberg vill vara en präst att räkna med och vara en del av det människor står i. Sedan i höstas är hon präst på Orust.

Hon är en helt vanlig präst men med ovanliga förutsättningar. Hon tar sig fram med hjälp av sin permobil och behöver sin personliga assistent för att få på sin jacka. Hon är född med en neurologisk diagnos och hon har dålig syn. Det senare gör att hon memorerar allt hon ska säga inför gudstjänsterna.

– Jag har hittills inte stött på något jag inte kan göra som präst, däremot blir det ibland på ett annat sätt.

Maria Norberg visste tidigt att hon ville bli präst, men det dröjde många år innan hon vågade satsa på sin dröm. Det fanns några hinder hon behövde komma över.

– Redan i förskolan vigde jag mina kompisar när vi lekte och jag döpte dockorna, säger hon.

Maria är uppvuxen i Göteborg. Mormor och farmor tog henne med till kyrkan och hon läste aftonbön. När hon som äldre blev aktiv i kyrkan, var det i en miljö där kvinnor inte fick ta sig an prästrollen. Så yrkesmässigt blev hon först diakon.

Prästvigningen dröjde till 2010. Hon fick under hela antagningen och utbildningen höra att hon aldrig skulle klara av en vanlig tjänst utan att hon skulle behöva en anpassad tjänst som präst. Så har det aldrig blivit. Hon har i alla år varit präst på samma villkor, om än med andra hjälpmedel.

För Maria är det inte bara viktigt att Svenska kyrkan säger att det är en plats för alla, utan att den också är det i praktiken. När hon till exempel sökt prästtjänster har hon känt, utan att riktigt kunna sätt ord på varför, att hon blivit kallad till intervju av nyfikenhet eller för att det är politiskt korrekt. Inte för att hon var aktuell för tjänsten.

– Vi måste inom kyrkan våga erkänna att vi också är rädda för det okända och landa i det. Vi måste ställa oss frågan hur vi ser på varandra och verkligen våga möta människor, säger hon och fortsätter:

– Vi får inte nöja oss med att stanna i våra rädslor utan vi måste hitta vägar att jobba oss igenom och bort från dem.

För Maria är det självklart att kyrkan ska vara en plats för alla – i praktiken, inte bara i ord.

För många representerar hon det okända, med sina särskilda förutsättningar. Men hon är öppen och alla får ställa vilka frågor de vill. Vilket barnen hon möter ofta gör, rättframt och okonstlat, medan de vuxna lättare blir osäkra.

– Här är vi en som tar sig fram på hjul och andra på sina ben, säger hon när hon i farten tar tag i två kollegor för att diskutera en andakt de ska ha tillsammans.

Ett annat hinder som hon behövde övervinna är det faktum att det är ytterst få med funktionsnedsättning som fullgör en hel akademisk examen, oavsett vad de studerar.

Det gjorde att hon själv inte hade några förebilder. Nu blir hon själv en.

De flesta trodde att hon skulle bli präst i en storstadsförsamling, eftersom det är lättare att ta sig fram på hjul i en stad än på landet. Men det var inte Marias tanke.

– Jag tycker om att vara präst “på riktigt”, säger hon. Och för mig är det på landsbygden. Här blir kyrkan oftare en naturlig del i människors vardag och man blir lättare medbjuden i många olika sammanhang. Vi har liksom ett mer ömsesidigt beroende av varandra här, säger hon.

Hon tycker också att många av Jesu liknelser gör sig bättre på landsbygden.

– Det är många bibelställen som hänvisar till naturen och här förstår till exempel alla vad en skörd är, säger hon.

Sin egen utbildning och tjänst som diakon ser hon som en stor fördel och hjälp i arbetet som präst.

– Jag blir rent av en bättre präst för att jag också vet vad det diakonala kunnandet är. Och jag hänvisar gärna personer till diakonerna när de behöver det stödet. Diakoni är ett eget uppdrag och inte ett steg på vägen för att bli präst, säger hon.

Hon har en dubbel blick för vad utsatthet är, både för att hon varit verksam som

Svenska kyrkan på Orust är ett pastorat med sju församlingar. Maria jobbar i Tegneby församling.

Karlstads stift

Göteborgs stift

diakon och för att hon själv lever med en funktionsnedsättning. Hon ser direkt om någon sitter ensam och i den ungdomsgrupp hon är med och leder, dit flera ungdomar kommer som är sköra, har hon fått fin kontakt eftersom de kan se varandras “svagheter”. Hon får deras respekt.

– Utmaningen i yrket som präst idag är att få människor att förstå kristen tro och att den spelar roll i det vardagliga livet. Vi har gjort tron till en söndagsaktivitet. Religionen tar inte längre plats genom hela livet.

Text: Tina Augustsson Foto: Daniel Hultenmo

Marias personlighet når fram

John Alstersjö

Kyrkoherde Orust pastorat

Maria Norberg når fram på ett särskilt sätt konstaterar kyrkoherde John Alstersjö på Orust pastorat. Men hennes främsta bidrag är helt enkelt att hon är präst.

Orust Pastorat har haft vakanser och när

Maria sökte tjänsten så var den centrala frågan endast om hon var behörig präst. Vilket var ett tydligt ja. Hon har nu varit i tjänst sedan i höstas.

– Nu när vi lärt känna henne lite mer så märker jag att hon utöver det också verkar kunna nå fram till människor som inte jag eller mina kollegor nått på samma sätt. Men jag tror egentligen att det handlar mer om personligheter än om vilka funktionsvariationer vi har, säger John.

Tillför en präst med funktionsvariationer något särskilt till kyrkan?

– På Orust, som på andra platser, längtar människor efter att bli mötta med nyfikenhet och respekt och att få tänka om Gud och tro tillsammans med någon som tar det på allvar. Genom att kyrkans representanter både ser olika ut och är olika så öppnar vi för fler möten mellan människor och Gud, säger han.

Är det något annat ni behövt tänka på?

– Som kyrkoherde kan jag erkänna att jag inte tidigare funderat så mycket på bredd mellan dörrkarmar, höjd på trösklar och vinkel på ramper. Men, det är ju något vi behöver tänka på oavsett om en medarbetare åker rullstol eller inte.

Text: Tina Augustsson Foto: Orust pastorat

Studier mitt i tjänsten

Halmstad församling vill vara en rekryterande miljö och satsar därför på att medarbetare utan profilyrkesutbildning får möjlighet att utbilda sig, antingen under pågående anställning eller i samband med nyanställning. Vi möter församlingens kyrkoherde och tre medarbetare som studerar eller nyligen har studerat till kyrkliga profilyrken.

Bakgrunden är ett växande behov av utbildade medarbetare. Men det räcker inte att ställa krav, menar kyrkoherde Lars Björksell, församlingen måste också skapa realistiska möjligheter att kombinera studier och arbete.

– Vi kan inte bara säga att folk ska utbilda sig. Vi måste också hjälpa till att hitta lösningar, säger han.

Elin Eckerberg läser till diakon, Linda Lönn utbildar sig till församlingspedagog och Sylwia Valleberger prästvigdes i januari 2025 efter studier parallellt med arbete i församlingen. Vägarna in i studierna har sett olika ut för dem. När Elin Eckerberg började arbeta i församlingen 2014 fanns inte samma struktur som i dag.

– Då tänkte man inte på samma sätt. Nu märker jag en stor skillnad i hur man uppmuntrar oss, säger hon.

Efter att församlingen utan framgång sökt en diakon i flera omgångar inrättades i stället en tjänst som beteendevetare som hon till slut fick. I dag studerar hon till diakon på halvfart samtidigt som hon arbetar kvar. Studierna innebär ett högt tempo men upplevs som meningsfulla eftersom de går att koppla direkt till arbetet.

– Jag har jobbat här länge och kan relatera det jag läser till vardagen. Det gör studierna väldigt konkreta och roliga, säger hon.

Även Linda Lönn kombinerar arbete med utbildning. När hon fick sin tjänst var kravet tydligt – hon behövde utbilda sig till församlingspedagog, något hon själv också ville.

På Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Lund möter hon många i samma situation.

– Nästan alla i min klass jobbar i en församling parallellt med studierna. Det är väldigt givande att få fördjupa sig i det man redan gör, säger hon.

Hon uppskattar också att få studera i den församling där hon redan arbetar.

– Jag vill gärna vara här eftersom jag trivs så bra i den här församlingen. Det känns som en tillgång att få studera och samtidigt bidra där man känner att man hör hemma.

För Sylwia Valleberger började vägen mot prästvigning på eget initiativ. Hon studerade till präst samtidigt som hon var engagerad i församlingen, först ideellt och senare som prästkandidat där hon deltog i verksamheten i den mån det var möjligt.

– Man får mycket inspiration under utbildningen som man kan ta med hem direkt till verksamheten, säger hon.

I januari 2025 vigdes hon till präst och gör nu, efter ett års tjänstledighet, sitt pastorsadjunktsår.

Nyvigda präster placeras av stiftet i en församling där de tjänstgör under sitt första år.

För blivande diakoner ser dock situationen annorlunda ut, för att kunna vigas behöver de själva ha ordnat med en tjänst att gå in i.

– Det är en stor skillnad, säger Lars Björksell. Präster får sin placering ordnad och ett år som pastorsadjunkt, men diakoner måste själva hitta en tjänst. Det är orättvist eftersom båda yrkena är del av en och samma vigningstjänst.

Elin har haft fördelen att redan vara anställd men känner till andra som haft det svårare.

– Jag vet personer på diakonutbildningen som inte kunnat vigas eftersom de inte haft någon tjänst att gå in i. Att redan ha en tjänst i församlingen innebär därför en trygghet inför min egen vigning, säger hon.

Satsningen på framtidens medarbetare är långsiktig. De senaste åren har sex personer utbildat sig med församlingens stöd, och fler kan vara på väg. Pensionsavgångar väntar, och behovet av rekrytering är stort.

– Vi måste tänka några år framåt. Vi vet att det kommer att behöva rekryteras, säger Lars.

Församlingen försöker därför skapa en miljö där exempelvis unga ledare, orgelelever och ideella medarbetare kan se att det finns en väg vidare till ett yrke i kyrkan. Sommarvikariat och tillfälliga tjänster kan

vara ett första steg in. Samtidigt är upplägget flexibelt. Alla medarbetare förväntas inte utbilda sig, det måste också passa in i livssituationen. Men möjligheten ska finnas, särskilt när nya medarbetare rekryteras.

För dem som studerar innebär upplägget både trygghet och kontinuitet. Arbetslaget lär känna sina framtida kollegor under utbildningstiden och steget in i tjänst blir mindre dramatiskt.

– För oss har de ju varit en del av arbetslaget länge. När examen eller vigning väl kommer är steget in i rollen litet: de är redan en självklar del av arbetslaget, avslutar Lars.

Text: Kristine Ålöv

Foto: Kristine Ålöv, Anna Hjalmarsson

Församlingen är vår viktigaste rekryterande miljö

Göteborgs stift kommer under de närmaste åren sätta fokus på frågan om rekrytering av nya medarbetare. Det handlar främst om rekrytering till kyrkans fyra profilyrken.

Vi som arbetar med frågan på stiftsnivå behöver tillsammans med medarbetare i församlingar i stiftet samtala om vad vi praktiskt kan göra för att få fler unga att vilja utbilda sig till kyrklig tjänst. Statistiken visar att vi idag har fler präster i tjänst som är över 65 år än vi har präster som är under 40 år.

Präster och kyrkomusiker är de yrkesprofiler där rekryteringsbehovet är som störst i hela Svenska kyrkan.

Utifrån den forskning som gjorts inom området är det tydligt att församlingen är den viktigaste rekryterande miljön. Framgångsfaktorer för en god rekrytering är att församlingsmedarbetare identifierar sig själva som rekryterande av nya medarbetare, att man tar människor i anspråk i församlingsverksamheten, att man uppmuntrar till och

bistår med fördjupning i kristen tro, men också att man ställer frågan: Har du funderat på att bli …? Jag tror att vi behöver hitta ett program med några aktiviteter som vi kraftsamlar kring. Här behöver vi hjälpas åt och jag hoppas att frågan kring rekrytering av nya medarbetare kan bli en fokusfråga i många församlingar de kommande åren.

Flera församlingar har redan börjat och det är kul att se att det ger effekt.

Jenny Rogestedt Stiftsadjunkt prästrekrytering Göteborgs stift

Många aha-upplevelser på jobbmässor

Karlstads stift deltar för andra året i jobbmässor på universiteten i Örebro och Karlstad. Det handlar både om rekrytering och om att bredda bilden av kyrkan som arbetsplats.

Bakgrunden är ett växande behov av att nå ut bredare i rekryteringsarbetet.

– Vi vet att det finns en stor okunskap bland många unga om alla de olika jobbmöjligheterna, utöver prästyrket, som finns inom kyrkans verksamhet, berättar Valentina Hammarström, HR-partner på Karlstads stift.

– Många blir positivt överraskade över att man kan jobba som fastighetsingenjör, jurist eller kommunikatör inom kyrkan. Samtalen blir bra och deras intresse växer.

Men självfallet handlar det också om att få tillfälle att berätta om kyrkans profilyrken. På båda de aktuella universiteten finns det såväl pedagoger som socionomer.

– Det är viktigt att Svenska kyrkan syns ute i samhället och möter unga där unga finns, summerar Valentina Hammarström.

Bildtext bildtext bildtext

Det handlar alltså i hög grad om att synas som en modern arbetsgivare och att få till en dialog med unga människor som är i färd med att välja arbetsgivare. Överlag har intresset varit stort och många har samlats vid den färgrika montern.

Text: Christine Vermcrantz Foto: Rebecca Monsen

Maria Nilsson, ekonom på Karlstads stift, och Henrik Emilsson, skogvaktare på stiftet, i samtal med besökande studenter. Till höger syns också Carina Norlén, stiftsdiakon.

Kyrkskepp i Rönnängs kyrka på Tjörn.

Foto: Anders Frid

Träbråte med gamla anor

Vad gör ett skepp i kyrkans tak?

Kyrkskeppen är en av kyrkorummets mest gåtfulla traditioner – och de har en historia som sträcker sig över fem sekler.

Svenska kyrkans kyrkor är fyllda av spektakulära inventarier. Här finns alltifrån tunga kyrkklockor till bräckliga timglas från 1700-talet och prästens rikt dekorerade kläder till mässan. Här finns också tunga altarljusstakar och

Karl XII:s Bibel från 1703. De flesta går att koppla till kyrkliga handlingar som gudstjänst, bröllop och begravning. De har en funktion i kyrkans grundläggande uppgift, som det så fint heter. Men så finns det de där föremålen som sticker ut. Som känns lite malplacerade i kyrkorummet. Jag tänker inte minst på de rikt utsmyckade skeppsmodellerna som är upphängda i taket. Varför kallas de votivskepp? Och är det sant att Sveriges äldsta skepp finns i Bohuslän?

Det är en gammal tradition vi pratar om, med stark koppling till kusten, naturligt nog. Carpaccio (den italienske konstnären, inte maträtten) gjorde en målning på 1400-talet som visar en kyrklig interiör i Venedig. I taket hänger flera skeppsmodeller. De äldsta italienska skeppen, som finns kvar än idag, är från början av 1500-talet. Sveriges äldsta bevarade skepp är ett skadat skrov som en gång tillhört Storkyrkan. Det återfinns nu på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Det finns två troliga förklaringar till den något märkliga traditionen med så kallade kyrkskepp. Den ena har koppling till nya testamentet. I Matteusevangeliet beskrivs

hur Jesus stillar stormen: ”Han steg i båten, och hans lärjungar följde med ...” Skeppet och dess besättning blir en församling tillsammans.

Den andra förklaringen är av mer krigisk natur. Det handlar om Ecclesia Militans, ”den kämpande kyrkan” och kopplas bland annat till 30-åriga kriget på 1600-talet som var ett utpräglat religionskrig. Många tidiga kyrkskepp är också krigsskepp, till synes redo för strid. Ganska dramatiskt får man säga.

Det äldsta kyrkskeppet i Tjärnö kyrka utanför Strömstad är inte överbelamrat med kanoner, men visst rör det sig om ett krigsskepp. Skeppets förlaga ska vara fregatten Solen, samtida med regalskeppet Vasa. Solen sänktes av sin egen kapten utanför Gdansk år 1627 i samband med ett av otaliga krig mellan Sverige och Polen. På kyrkskeppets akterspegel syns också en rund sol samt årtalen 1646 och 1659. Troligen har Tjärnöskeppet tillverkats 1646, vilket innebär att det firar 380 år i år. Skeppsmodellen är därmed troligen Sveriges äldsta befintliga kyrkskepp, som fortfarande stolt hänger kvar i sin kyrka. Det har tillkommit under drottning Kristinas tid, ungefär samtidigt som den världsberömde filosofen René Descartes satt genomfrusen på slottet Tre kronor. Och sisådär trettio år innan Karl XII för första gången slog upp ögonen.

Akterspegeln på kyrkskeppet Solen i Tjärnö kyrka. Foto: Kajsa Davidsson

Kyrkskepp från Djurgårdskyrkan i Stockholm.

Foto: Lars Lindgren/Ikon

Kyrkskepp i S:t Laurentii kyrka i Falkenberg.

Foto: Anders Frid

Historien förtäljer inte om Tjärnöskeppet tillverkats av en sjöman som seglat med Solen eller om det skänkts som en så kallad votivgåva. Ordet votiv kommer från ”votum” som betyder ”lovat åt en gud” och ska ses som en tacksamhetsgåva.

I Norums kyrka utanför Stenungssund finns ett av få ”äkta” votivskepp, skänkt av en överlevande skeppare efter en sjöolycka i Lilla Edet på 1700-talet. För att vara ”äkta” krävs en liknande historia. Om man vill vara extra petig med orden, vill säga.

På 1800-talet blev det vanligare att kyrkskeppen var handelsfartyg snarare än krigsfartyg. Till exempel stod det berömda klipperskeppet Cutty Sark förebild för flera skepp. Under 1900-talet blev kopplingen till den lokala orten tydligare i form av mindre

fraktskepp och fiskebåtar. Ett exempel är den lilla fiskebåten i Träslövs kyrka, gjord efter en lokal förlaga.

Det är också tydligt att kyrkskeppen fått en renässans under 1900-talet: av 111 bevarade kyrkskepp i Bohuslän har över hälften tillkommit efter 1950. De små skeppsmodellerna har en självklar plats i kyrkorummen idag. Så har det inte alltid varit.

I äldre inventarieförteckningar omnämns modellerna endast med beskrivningar i stil med ”Ett skepp hänger i taket”. Inga fler detaljer än så.

I Backa kyrkas inventarieförteckning från 1759 är kyrkskeppet uppfört under rubriken ”Träbråte och andra saker”. Skeppet tycks dessvärre vara förlorat idag. Träbråten har inte sparats för eftervärlden.

Kyrkskeppet Solen från sidan, längst ner kan man läsa att skeppet är reparerat år 1795.

Foto: Kajsa Davidsson

”Att komma hit och sjunga

Kyrkskepp i Karlstads domkyrka, skapat av modellbyggaren Bertil Stridsberg efter foton.

Foto: Magnus Aronson

Kyrkskeppet i Kungälv kyrka från 1685. När skeppet restaurerades 2023 hittades en tidskapsel från 1935 inuti durken. Foto: KungälvYtterby församling

En av de stora auktoriteterna på kyrkskeppsområdet var museimannen Philibert Humbla, son till en Philibert, sonson till en annan Philibert. Kyrkskepps-Philibert besökte Tjärnö på 1930-talet och uttryckte sin vördnad inför de tre ståtliga kyrkskeppen i kyrkan. Förutom Solen från 1600-talet hänger här också örlogsbriggen Diana från 1700-talet och barken Elia från 1800-talet. Humbla hävdar att ”stämningen i kyrkan till stor del alstras utav de vackra farkosterna under taket”.

Han skriver vidare om de förunderliga farkosterna:

”De äro till utseende och innebörd minnen ifrån de farofyllda tiderna, då livet till sjöss var ett annat än nu, när motorernas dunk och den sotande röken från olja och kol skrämt bort den slöja av hemlighetsfull romantik, som vilade över bragdrika färder på farliga vatten till okända länder, och då folket var ett annat, ett enklare och frommare, med sin barnsliga tro på Gud och Sankt Niklas”.

Redan på 1930-talet var det alltså bättre förr. Förr i tiden, då folket var redigare och sjömännen litade blint på sitt skyddshelgon Niklas, eller Sankt Nikolaus som vi brukar kalla honom.

Nu skriver vi 2026. Slöjan av hemlighetsfull romantik är kanske svår att se framför sig. Kyrkskeppen finns dock kvar, och är verkligen väl värda att beskådas på plats där de hänger. Varför inte ta en bragdrik tur till Kungälv? Här finns ett av Sveriges vackraste kyrkskepp. Skeppet har 18 segel, 52 kanoner och är över två meter långt. ”Ett skepp hänger i taket”, visst. Men ganska långt ifrån träbråte.

Anders Frid Antikvarie Göteborgs stift

När dansen tystnade –och Gud talade

Kitty Lindgren var just i färd med att göra en audition till ett danskompani i Israel. Därefter väntade Tyskland och en möjlig karriär som dansare. Men under repetitionerna inför slutproduktionen på Balettakademin i Göteborg hände något som förändrade allt. En olycka på scenen ledde till en svår whiplashskada som omkullkastade hennes liv. Mitt i sorgen fick hon möta Gud.

Det var två månader kvar på dansutbildningen på Balettakademin i Göteborg. Kitty Lindgren hade nyligen varit i Stockholm och tagit emot ett prestigefullt stipendium och pengarna skulle användas till auditionsresor runt om i världen. Dels väntade en audition för ett modernt danskompani i Tel Aviv, dels ville hon till Tyskland där potentiella arbetsgivare inom musikalvärlden väntade.

– Det kändes som att jag hade en ljus framtid. Jag var stark och upplevde att jag hörde hemma på scenen, det gav mig frihet, säger Kitty.

Hennes klass hade repeterat i månader för sin slutproduktion och det var dags för generalrepetition.

– I en scen skulle jag ligga i fosterställning med ansiktet mot golvet. En av de andra dansarna skulle springa förbi mig, men sprang i stället över mig och sparkade mig rätt i ansiktet varpå jag flög bakåt. Jag hörde hur det knakade.

Kitty försökte fortsätta föreställningen, men insåg ganska snart att någonting var fel. Väl på sjukhus konstaterades att hon hade fått en svår whiplashskada och en hjärnskakning som även ledde till kognitiv påverkan (AE-syndrom). Skadan gjorde det omöjligt att slutföra utbildningen. Smärtan var konstant och skapade ett behov av höga doser med medicin. Hon fick flytta hem till sina föräldrar och blev sängliggande en stor del av tiden.

– Jag hade dansat hela mitt liv, det var mitt språk. När jag förlorade den förmågan kändes det som att jag även förlorade hela min identitet. Mitt liv bestod plötsligt av ständig rehab och samtal med Försäkringskassan.

Jag hade alltid varit stark och aldrig behövt ta emot hjälp, säger hon.

För Kitty, som alltid kunnat uttrycka sig genom dansen, började ett behov gro att kunna uttrycka sig på annat sätt. Hon ville sätta ord på saker och ting och plötsligt väcktes en djupare längtan efter Gud.

– Jag har haft en barnatro sedan jag föddes. Den ska man verkligen inte förakta. Plötsligt började jag se världen omkring mig, det var som om ett skynke drogs bort. Världen var så vacker. Jag började sätta ord på vad jag var tacksam för varje morgon och varje kväll. Tack för att det är sol ute. Tack för att jag får bo hos mamma och pappa. Jag insåg att det är en gåva att få lära sig att ta emot hjälp, att gå ödmjukhetens väg. Det var en helandeprocess som hade börjat i mitt inre och det var först när jag accepterat min nya verklighet som jag kom vidare.

Samtidigt kontaktade hon även killen som hade orsakat olyckan, även om hon visste att han inte hade gjort det medvetet.

– Jag insåg ändå att jag behövde förlåta honom. Han grät och kunde inte förstå hur jag kunde göra det. Men att förlåta gav mig en frid och glädje som jag inte känt innan.

Samtidigt som hennes inre började läka förblev smärtorna svåra. Hon hade provat olika rehabiliteringar, men ingenting tog bort skadan. Många hade också bett för henne sedan hon blev skadad. Kitty började på Helsjöns bibelskola XP i Göteborg, men var tvungen att avbryta sin utbildning på grund av smärtan. En dag handlade undervisningen om helande, och hon blev uppmuntrad att ta sig dit.

Efter svåra sjukdomsperioder och år av smärta har Kitty Lindgren funnit en djupare förundran inför livet och en tro på att Gud är nära även i lidandet. Foto: privat

Genom dansskolan “Dance into freedom” vill Kitty Lindgren hjälpa människor att hitta frihet i kroppen och våga uttrycka sin tro.

– Under lektionen ville alla be för mig. Plötsligt kom helig ande över mig. Smärtan försvann och jag kunde röra min nacke igen. Den var normal. Jag kände mig helt pånyttfödd, säger hon.

Kitty började vittna och be för sjuka. Plötsligt kunde hon dansa igen. Hon gick ett extra år på Balettakademin och fick även jobb på Göteborgsoperan. I hennes journal stod det senare ”Kittys tro har hjälpt henne”. Hon upptäckte snart glädjen i att leda ungdomar i dans. Hon beskriver det som att Gud lärde henne att dansa inifrån, genom det svåra.

– Det är inifrån som dansen kommer och det kan ingen ta ifrån mig, även om jag är skadad. Tidigare ville jag inte vara lärare eller koreograf, men Herren ändrade mitt hjärta och gav mig en ny vision, säger hon.

För några år sedan fick Kitty långvarig ögoninflammation och hennes immunförsvar försämrades drastiskt. Snart urartade det till histaminintolerans och den högsta graden av eksem samtidigt som levern kollapsade. Återigen blev hon sängliggande. Hon fick assistans flera gånger om dagen och kunde inte ens ta sig från sovrummet till köket.

– Det kändes som att ha brännskador över hela kroppen och jag var tvungen att sova med öppen balkongdörr mitt i vintern för att inte klia sönder mig, säger hon.

När det var som värst var hon ofta vaken på natten och då kom Gud och mötte henne där hon låg. Hon lärde sig att be när sömnen inte kom.

Efter skadan som stoppade hennes egen danskarriär fann Kitty Lindgren en ny väg i att undervisa och leda andra i dans.

För Kitty Lindgren handlar dansen inte längre främst om scenen – utan om att människor ska få blomma ut och röra sig fritt.

– Jag sov en kort stund och vaknade och då kom ordet till mig från Psaltaren 4:9 ”I frid kan jag lägga mig ner och sova, ty du Herre låter mig bo i trygghet”. Jag hade nog inte klarat den här sjukdomen om jag inte gått igenom nackskadan. Under den tiden uppenbarade Herren för mig att jag är älskad för den jag är och inte för vad jag presterar. Därför tog jag aldrig på mig sjukdomen som min identitet, och jag har fått lära mig att jag är som starkast när jag är svagast. Gud gör mitt mörker ljust, säger hon.

Idag mår Kitty bra och blickar framåt. Hon har startat dansskolan ”Dance into freedom”, där hon vill uppmuntra människor att uttrycka sig genom rörelse och hitta trygghet i vem de är. Verksamheten har en kristen profil, men deltagare med olika bakgrund och livsåskådning är välkomna.

– Vi har alla fått kroppar och dansen kan vara ett sätt att uttrycka frihet. Jag brinner för att se människor bli fria i sin tillbedjan och våga tillbe med hela sin varelse, utan att tänka på vad grannen tycker, säger hon. Erfarenheterna av sjukdom och motgång har också förändrat hennes syn på livet.

»Jag har fått lära mig att jag är som starkast när jag är svagast.«

Kitty Lindgren

– Sjukdom kommer aldrig från Gud, men det svåra ledde mig ändå närmare honom. Det finns så mycket man tar för givet, säger hon. Hon menar att tiden av sjukdom har förändrat henne.

– Det har gett mig en förundran inför livet.

Text: Jonas Egfors

Foto: Kristin Lidell

Om Kitty Lindgren

• Familj : Gift med Filip Lindgren

• Vision : ”Jag brinner för att se människor bli fria att tillbe Herren med hela sin varelse.”

• Bor i: Göteborg, uppvuxen i Horred

• Favoritbibelord : Psaltaren 30:12–13, ”Du förvandlade min klagan till dans, Du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje. Därför skall min själ lovsjunga dig utan att tystna”.

• Aktuell med : Kitty Kreate, ett kreativt företag som erbjuder alltifrån HLRutbildning åt företag till dansskola.

Friheten att säga ja – eller nej

Ska inte du bli präst?

Första gången någon frågade mig det var på min Ung ledarutbildning. Min konfirmationspräst log lite när hon ställde frågan. Jag minns känslan av hedersbetygelse. Vilken ära, en präst, och en kvinna som jag såg upp till, som tyckte att jag hade passat in i samma yrkesgrupp som henne. Det var inte sista gången någon tog upp det som en idé, alltid med ett leende, ofta med värme och kanske lite förväntan. Alltid en känsla av ära och heder, men också lite förvirrande, att välja yrkesliv är en sak. Präst – det är något större.

Det inre och yttre kallet kommer ofta upp i kyrkan. Inte som något slitsamt utan som något som lyfter – en övertygelse om att ’jag är kallad till det jag gör av Gud’, och vi talar om det inre och yttre kallet som två separata men lika viktiga dimensioner.

Det yttre kallet är när de runtomkring lyfter sina tankar, när församlingen förmedlar ”vi tror på dig, du har gåvorna som behövs”.

Det inre är ett drag, en längtan och en känsla till något. Båda behövs och är därför lika viktiga, det svåra för mig har därför alltid varit just det, att jag inte har båda.

Jag ser framför mig vilken trygghet men också spänning det måste vara när dessa två blir ett. När man får sitt kall och känner både det yttre, och det inre. Det inre kallet är svårfångat och komplicerat. Det är svårt att hitta vad som är mina egna tankar och vad som är Gud som leder mig på rätt vägar? Inte för att ta ifrån det komplicerade med det yttre kallet. Som även det kan komma med egna frågeställningar. Vad är personens egna åsikter och vad är Gud som arbetar genom dem?

Att få höra de orden ”Du borde bli präst.” är en ära. Kanske också en gåva, en spegel som visar hur omvärlden ser mig. En spegel som visar min potential och mina förmågor, något som jag själv inte märkt än. Men kan jag använda dessa förmågor till sin fulla rätt utan det inre kallet? Eller saknas det inre för att mina förmågor egentligen är perfekta för något helt annat? Den stora utmaningen är att stå kvar i frågan kring vilken uppgift jag är menad för, och vänta på att Gud ska tala medan andra säger ”kör”. Men också vara vaksam så att jag inte stannar kvar i det förgångna av rädsla. Till slut kanske man inser att det som alla andra menar att man passar som aldrig kommer att kännas rätt för en

själv – i stället märker man hur något inom en drar åt ett helt annat håll.

Det kan vara den största utmaningen, när det inre och yttre kallet inte matchar och man inte kan följa den vägen andra tycker. Är det då slöseri? Slöseri på en framtida präst, på min egen potential? Allt gott präster gör för sina församlingar, det är lätt att inspireras, vilja vara som dem. Ännu svårare att säga nej till det yttre när det ropar till ett så roligt och intressant yrke.

Men egentligen kanske det inte är ett slöseri och potential betyder kanske inte bara vad man är kapabel att göra utan också hur man använder den potentialen, vad man är redo att använda den till. Vad man tror tjänar andra bäst – men också sig själv. Jag citerar psalm 791, ”Det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den, säga ja eller nej.”

Kallelsen är inte ett bestämt utfall, det är en inbjudan till något fantastiskt. Det viktigaste, när tiden är inne och man väljer sin väg, är att kunna stå inför Gud och säga: ”Här är jag. Det är här jag ska vara. Här ska jag tjäna”.

Tova Hodder Ung resurs Näsets församling

Auktoritära mönster – då och nu

Utvecklingen i USA väcker oro hos författaren och teologen Per Starke. I sin nya bok vill han ge historiska perspektiv och konkreta verktyg för att förstå och bemöta auktoritära tendenser i vår samtid.

– Jag är verkligen djupt oroad över utvecklingen i USA, som går mot ett allt mer auktoritärt samhälle – något som kommer att påverka oss alla, säger han.

Boken Historiens guide till framtiden: Om konsten att bekämpa auktoritära ledare är ett avsteg från Per Starkes planerade historiska romansvit, där han hittills skildrat 1400-talets Italien, 1500-talets Spanien och 1600-talets Sverige. Den nya boken tar i stället direkt avstamp i samtiden och använder historien som tolkningsnyckel. Initiativet kom från bokförlaget Korpen, men också från människor som lyssnat till honom vid författaraftnar och efterfrågat en mer samtidsnära bok.

Per Starke är teolog med idéhistorisk inriktning. Han arbetar i dag som avdelningschef på Kyrkokansliet och har tidigare varit verksam vid Göteborgs stift.

– Jag känner mig faktiskt kallad, berättar han, att skriva historiska romaner. Jag vill verkligen visa på vad vi kan lära oss av historien. Hur begäret efter pengar och makt förstör för mänskligheten och hoten när auktoritära ledare vill bli envåldshärskare.

Historien är full av exempel på hur makt korrumperar, skriver Per Starke.

Julius Caesar, Adolf Hitler, Xi Jinping, Vladimir Putin, Henrik VIII – och även våra egna kungar, Karl XI och Karl XII –har alla följt liknande mönster. De har använt populistisk retorik, förenklade budskap och stegvis tillskansat sig all makt.

Per Starke pekar på att det tog Karl XI och Putin ungefär åtta år att bli envåldshärskare.

De använde sig av ungefär samma metodik i samma takt.

– Vi behöver vara uppmärksamma på vad som sker också i Sverige, säger Per. Vi ser försök till begränsningar mot fri media, mot tryckfriheten, mot kulturen och vetenskapen. Retoriken om att vi befinner oss i kaos och försök till att peka på syndabockar är en oroande utveckling.

– Men situationen i Sverige är mycket bättre. Vi är bättre vaccinerade. Vår fria media betyder enormt mycket! Vi har en hög läskunnighet, en hög acceptans för

yttrandefrihet, mer tilltro till vetenskap. Men om man fortsätter underblåsa konflikter som inte finns och ständigt höjer tonläget, då förstärks tendensen att gå mot ett mer totalitärt samhälle, säger Per.

Tillbaka till situationen i USA. Det är viktigt att inse, menar Per Starke, att bakom president Donald Trump finns människor, som liksom Trump själv har en plan med ett antal politiska förslag för att omvandla det amerikanska samhället, kallad Projekt 2025. Många av de dekret som Donald Trump har utfärdat nu under våren kan man finna i Projekt 2025.

– Detta skrämmer mig! Redan i maj kommer han att ta kontrollen över Centralbanken, tror jag, så han kan styra räntorna så att de passar honom. Han har redan nominerat en ny Fed-chef. Detta kommer att påverka hela världsekonomin.

– Republikanerna ser ut att förlora mellanårsvalet, något som Trump inte kommer att acceptera utan kommer använda någon gammal lag för att desavouera valet. Båda dessa skräckscenarier är tyvärr inte särskilt osannolika, säger Per Starke.

Samtidigt har protesterna i USA ökat i omfattning. Allt fler människor deltar i demonstrationer runt om i landet.

Inom Republikanerna har 30 ledamöter i representanthuset meddelat att de inte ställer upp för omval i höst.

– Det är denna rörelse av sprickor vi ska lyssna efter i nyheterna.

Text: Agneta Riddar Foto: Mikael Ringlander

Tipsa om Korsväg!

Korsväg skickas gratis till alla anställda och förtroendevalda i Göteborgs stift och Karlstads stift. Adresserna hämtas ur Svenska kyrkans adressregister Kyrksam. Det är församlingarna i stiften som lägger in och uppdaterar adressuppgifterna.

Förutom de här två grupperna skickas Korsväg också till ideella medarbetare och intresserade. I det adressregistret kan stiftet lägga till och ta bort adresser utifrån läsarens önskemål.

Vet du någon som borde få Korsväg, tipsa personen att mejla till oss: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se.

Tidskriften kan också läsas digitalt på https://issuu.com/goteborgsstift. Artiklar, krönikor och annat textinnehåll finns därmed möjliga att ta del av både för den som inte har tillgång till trycksaken och för den som behöver få innehållet presenterat för sig på annat sätt, via till exempel skärmläsare.

Den digitala versionen går bra att läsa även på små skärmar. Vi är glada över att kunna skicka tidskriften till nästan 10 000 läsare!

Daniel Hultenmo, redaktör

Skanna QR-koden med kameran i din mobil och kom direkt till Korsväg på webben. https://issuu.com/goteborgsstift

Gud kallar –människan svarar

Kallelsens essens är att någon kallar och någon svarar. Enbart det ena av de två blir liksom bara tomhet, eller på sin höjd ett eko. I de bibliska berättelserna och texterna handlar kallelse främst om relation. Guds relation till sin mänsklighet, till skapelsen och till oss som individer. Mycket sällan används kallelse på det sätt som vi ofta använder det, som ett substantiv, något vi kan ha i vår hand, äga eller förlora; en kallelse.

Bibelns berättelser och texter är fyllda av att någon kallar på någon annan, för ett uppdrag, av en anledning. Ibland rymmer kallelsen ett spänningsförhållande som handlar om makt. Som när kung Herodes kallar till sig stjärntydarna för att få information om hur länge stjärnan som de hade sett hade synts (Matt 2:7). Eller när kungen av Egypten kallade till sig de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua för att de hade låtit de hebreiska pojkbarnen leva i stället för att följa kungens order och döda dem (2 Mos 1:18). Eller när ståthållaren Pontius Pilatus

kallar till sig Jesus för att ställa honom till svars för vem han är (Joh 18:33). I alla tre exemplen används kallelsen som ett sätt att försöka visa vem som har makten.

Bibelns ärende är att visa att det ytterst är Gud som har makten. Gud kallar på ljuset och det blir till (1 Mos 1:3). När Job i sin dialog med Gud förhandlar och ifrågasätter svarar Gud honom genom motfrågor. Var fanns Job själv när Gud lade jordens grund? Är Job själv den som någonsin kallat fram morgonen och visat gryningen sin plats (Job 38:4–12)? Gud är den som kallar människor från mörker till ljus (1 Pet 2:9).

Gud kallar enskilda människor, till sammanhang där uppgifter ska utföras för Guds rike. Abraham kallas att gå till en ny plats (1 Mos 12:1), Mose kallas att hämta Guds folk ur slaveriet i Egypten (2 Mos 3:10-12) och Jona blir tillsagd av Gud att bege sig till Nineve för att ta itu med ondskan (Jona 1:2). Jesus kallar lärjungarna att följa honom (Mark 1:16-20), han berättar liknelser om hur Gud kallar samman till gemenskaper som

bröllopsfest (Matt 22:3) eller måltid (Mark 2:17, Luk 5:32).

Guds sätt att kalla på människor är kreativa. Genom att vissla kallar Gud samman sitt folk (Sak 10:8). Genom att visa sig som en mycket hövlig, artig men också saklig ängel, kallar Gud Maria till uppdraget att föda Gud i världen (Luk 1:28) och genom att öppna tyghandlaren Lydias hjärta kunde hon ta till sig det som Paulus sa (Apg 16:14).

Svaren när Gud kallar är olika. Abraham bröt upp och följde med (1 Mos 12:4), Mose gör också det men är mycket tveksam (2 Mos 3:11), Jona hoppar på en båt åt ett helt annat håll (Jona 1:3), fiskarbröderna Simon och Andreas släpper sina nät och följer med (Mark 1:18) trots att deras uppgift verkar oklar. Bröllopsgästerna ville inte ens komma (Matt 22:3). Maria, både jordiskt och himmelskt, undrar hur det hela ska kunna gå men konstaterar samtidigt att hon ju vet sin

tillhörighet hos Gud (Luk 1:34-38). Lydia svarade genom att låta döpa sig och alla i sitt hus (Apg 16:15).

Den nära relationen mellan Guds kallelse och människans svar kommer ofta till uttryck genom någons namn, det någon just kallas för. De bibliska namnen bär betydelser som spelar roll för berättelsen. En ny erfarenhet kan förändra en människas väg eller inriktning, personen blir en annan än tidigare och kallas därför också vid ett nytt namn. När Noomi kom tillbaka till Betlehem efter att hon hade varit i exil i Moab har hennes liv förändrats på djupet efter alla sorger: ”Kalla mig inte Noomi, den ljuva”, säger hon. ”Kalla mig Mara, den bittra ... Rik drog jag bort, men tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka” (Rut 1:20–21). Det hebreiska ordet Mara betyder besk, bitter. Och när lärjungen Simon tilltalar Jesus som Messias innebär

det att han bekänner honom som den levande gudens son. På samma gång får också Simon namnet Petrus, klippan. Jesus kallar honom att vara klippan som kyrkan ska byggas på.

Läs någon av följande Bibeltexter eller alla tre:

Jeremia 1:4–10

Matteusevangeliet 4:18–22

1 Korintierbrevet 1:4–9

Frågor för vidare reflektion och fördjupning:

1. Vad säger texten om när och hur Gud kallar profeten Jeremia? Vilken är Jeremias egen reaktion? Vad betyder det för Jeremias uppdrag att Gud känner Jeremia innan han föddes? Vad i texten talar till oss människor när vi tvekar inför en uppgift?

2. Hur beskrivs mötet mellan Jesus och fiskarna? Fundera över hur kallelse och frihet hör ihop i berättelsen. Vad har näten för

funktion i våra liv? Är Jesus uppmaning till lärjungarna unik eller allmän? Vad innebär det idag att lämna det vi står mitt i?

3. Vad innebär att de som tilltalas ”har blivit rika på allt” i Kristus? Vad är viktigt med att Paulus betonar gemenskapen? Vad betyder väntan på att ”Jesus Kristus skall uppenbaras” i sammanhanget? Vad betyder nåd i relation till kallelse?

Anna Cöster Stiftsadjunkt för gudstjänst och teologi Göteborgs stift

När talang blir ansvar

Moralisk ambition

Rutger Bregman

Natur & Kultur

Högmässan som gemenskapens rum

Vad är värt att satsa på i livet? Rutger Bregman menar att många satsar på sig själva, på sin egen lycka och framgång, och därmed slösar bort sina liv.

I stället vill han utmana oss att göra största möjliga skillnad för våra medmänniskor och vår värld.

”Vår tids största slöseri är slöseriet med talang”, skriver Bregman. Botemedlet mot detta slöseri är moralisk ambition, det vill säga ”viljan att drastiskt förbättra världen”. Det viktigaste valet i våra liv är vad vi vill använda vår arbetstid till. Men även vad vi väljer att göra med våra pengar och vår fritid har förstås stor betydelse.

Boken Moralisk ambition är full av exempel på människor som valt att göra skillnad, på olika sätt. Och så analyserar Bregman vad det var som gjorde att de blev framgångsrika. Ett par slutsatser är dels att välja något att satsa på som är tillräckligt viktigt i stället för att göra lite av varje, dels att involvera andra för ensam når man inte så långt.

Det viktigaste med boken är att den väcker lusten att göra skillnad. Bregman fångar skickligt upp hur ett meningsfullt liv handlar om att göra något för andra, inte om att satsa på sig själv. Här ligger han nära kristendomens etik om att älska sin nästa och göra gott för andra, samtidigt som han utmanar oss att bli mer systematiska och målmedvetna. Men det är förstås en gärningslära han presenterar. Nåden behöver vi lägga till också.

Fredrik Ivarsson

Om högmässan, guide för nyfikna och erfarna gudstjänstfirare

Sven Röstin

Argument Förlag

Två nya böcker om att fira högmässa har getts ut på en och samma gång och recenseras i detta nummer.

Författarna är förankrade i två olika stifts traditioner, böckerna har förord av respektive stifts biskop och är utgivna på varsitt förlag.

Om högmässan har perspektivet gemenskap som fokus för gudstjänstfirandet och för att förklara högmässan.

Författaren Sven Röstin är och har varit präst länge i Lunds stift. Han lyfter på ett enkelt och pedagogiskt sätt fram högmässan som en plats för gemenskapen mellan Gud och människa.

Högmässan är också en plats eller ett landskap som knyter samman lokal och världsvid kristenhet.

På så vis går den att känna igen var vi än hamnar men kan behöva guidning.

Med det perspektivet fungerar boken som praktisk guide genom högmässans delar utifrån strukturen Samling, Ordet, Måltid och Sändning och vad vi gör när vi firar högmässa. Kapitlen rymmer också samtalsfrågor för reflektion i såväl gudstjänstgrupper av olika slag som för präster, enskilt eller för gemensamma samtal och reflektion.

Anna Cöster

Högmässan som formande drama

Fira högmässa, en vägledning till gudstjänstliv och liturgi

Carl Sjösvärd Birger

Verbum

Gudarna som inte försvann

Tidens tecken

Våra nya gudar

Mikael Kurkiala, redaktör

Artos Academic

I boken Fira högmässa är det kristna dramat perspektivet för högmässan. Rörelsen genom det kristna dramat och på väg mot Guds rike är grundmönstret för att fira högmässa. Det innebär också att högmässan formar människan, eller som författaren uttrycker det, ett sätt för Gud att kalibrera vår kompass mot Guds rike.

Författaren är präst i Örebro och har disputerat i kyrkohistoria om den svenskkyrkliga högkyrkligheten. Fira högmässa ger en lättillgänglig förståelse för de drag i den svenskkyrkliga högkyrkligheten som främst tagit sig uttryck genom högmässans firande och det som idag på vissa håll kallas den ”liturgiskt rika” gudstjänsten, med begrepp som sakramentalitet. Författaren går igenom mässans moment och delar och kyrkohandbokens utformning av högmässan.

Bokens tyngdpunkt vilar mer på vad vi är och blir när vi firar mässa än på vad vi gör. Genom det förmedlar boken teologiska perspektiv som betonar mer kyrkans liv som samlande och formande än utspritt i världen där varje döpt lever. Boken rymmer också kompletterande filmmaterial som nås genom QR-koder.

Anna Cöster

Tidens tecken är en tidskrift som ges ut av kyrkokansliet i Uppsala. Samhälleliga och existentiella teman i samtiden med relevans för Svenska kyrkan belyses ur olika perspektiv. Det senaste numret har som tema Våra nya gudar

Åtta olika författare utforskar de makter som aspirerar på att ta gudarnas plats i en postsekulär samtid. Gudarna försvinner inte utan ersätts av nya som vi själva skapar: institutioner, traditioner och teknologier.

Per Magnus Johansson, docent i idé- och lärdomshistoria, menar att ”utan en tro finns inget meningsfullt liv.” Men vad kan vi tro på när samhällets institutioner får allt svårare att bära upp vår längtan?

Maja Fjaestad, docent i teknik- och vetenskapshistoria, diskuterar användandet av AI och algoritmer i beslutsfattande. Det kan hota transparens och rättssäkerhet och i förlängningen också demokratin.

Henrik Eriksson, professor i industriell ekonomi på Högskolan Väst, menar att byråkrati och hierarkiska system är ineffektiva och riskerar att skapa omotiverade medarbetare. Vi behöver ifrågasätta byråkrati och hierarkier.

Fanny Willman , frilansjournalist och ledarskribent på Kyrkans tidning, diskuterar hur modernitet påverkar vår känsla av plats och gemenskap. I en tid av ökad acceleration växer också rotlösheten och ”en infrastruktur för det gemensamma” riskerar att gå förlorad.

Tidskriften passar utmärkt som samtalsmaterial i ett aktivt församlingsarbete.

Hans Almer

Biskopen som svor och släckte

Jag får ibland frågan om vilken av alla biskopar som funnits i Karlstad som varit mest färgstark. Det finns några att välja på – Gustaf Frödings morfar Carl Adolph Agardh är en – men min personliga favorit får nog ändå bli Anton Niklas Sundberg, som var biskop i Karlstad 1864–1870.

När Anton Niklas Sundberg tillträdde som biskop i Karlstad 1864 var det med en akademisk tyngd som få kunde mäta sig med. Han hade varit professor i både dogmatik och kyrkohistoria vid Lunds universitet, och hans intellekt var lika skarpt som hans tunga. Men det var inte bara lärdom som präglade hans tid i Karlstad – det var också temperament, humor och folklighet. Och många är de anekdoter som berättas om honom, än idag.

Anton Niklas Sundberg blev snabbt en välkänd figur i stiftet. Inte minst blev han känd för sin frispråkighet. Han var en man som inte räddes att tala klarspråk, även när det brann – bokstavligen.

Vid den stora stadsbranden i Karlstad den 2 juni 1865, då stora delar av staden lades i ruiner, blev Sundberg en hjälte.

Medan borgmästaren, enligt Gustaf Fröding, ”grät och bad”, så ”svor och släckte” biskopen. Det sägs att han tog ledningen i släckningsarbetet med sådan kraft att hans insats blev legendarisk. Resultatet av branden blev att endast sju av 242 gårdar stod kvar; av 5 000 invånare i Karlstad hade 4 500 blivit hemlösa. Vad få känner till är att Sundberg efter branden lät fylla biskopsgården med hemlösa familjer och barn medan staden byggdes upp. Vi har faktiskt fortfarande kvar ett antal barnsängar från denna tid i biskopsgårdens stall.

Men svor, ja det gjorde Anton Niklas. En av de mest kända anekdoterna berättar om när han missade ett tåg och utbrast: ”Där gick tåget åt helvete, och jag som skulle med!”

Ett annat citat som tillskrivs honom är: ”Näst fromma människor finns det inget värre än för små snapsglas!” – ett uttryck för hans förakt för from självgodhet. Men bakom den burdusa ytan fanns också en skicklig politiker och (faktiskt!) from kyrkoman. Under sin tid som biskop i Karlstad blev han självskriven

ledamot i prästeståndet, vid den sista ståndsriksdagen. Han blev senare talman i både andra och första kammaren, och var till och med påtänkt som statsminister efter valet 1887. Det var också i riksdagen han sa de berömda orden som väl får anses gälla än idag, och tyvärr inte bara i riksdagen: ”Det är mycket tal i denna kammare, som inte är alldeles nödvändigt”

En annan anekdot rör kröningen av kung Oscar II år 1873. Inför kröningen frågade den blivande kungen via ombud om han var tvungen att böja knä vid ceremonin. Sundberg lär ha svarat: ”Hälsa Hans Majestät och säg, att om han inte vill böja knä, inte för mig fattig syndig människa, men inför världarnas konung och herre som jag då representerar, så blir det, ta mig fan, ingen kröning av!” Överflödigt att skriva, men Oscar II knäböjde såklart.

Anton Niklas Sundberg lämnade Karlstad 1870 för att bli ärkebiskop i Uppsala –ett ämbete han innehade i hela 30 år.

Men i Karlstad lever minnet av honom kvar, inte bara i historieböckerna utan också i de berättelser som fortfarande berättas och som får många av oss att le.

Sören Dalevi Biskop Karlstads stift

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan.

Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

Bara en helt vanlig längtan

Ingen brinnande buske och inte heller något åskoväder. Bara en helt vanlig längtan.

Kallelsen. När jag insåg att det var präst jag skulle bli, tänkte jag att det nog inte kunde vara sant. För jag hade ju inte haft en så’n där tydlig kallelse som jag hört och läst om. Det fanns ingen enskild stund som förändrade hela mitt liv. Det var bara överskriften på nästa kapitel på något vis. Det som tog mig från lilla Karlstad till den (för mig) stora studentstaden Uppsala. Det var det enda jag säkert visste att jag ville – och som jag var ganska säker på var vad Gud ville.

Jag tror att alla människor bär på en kallelse och jag tror den är föränderlig genom livet. Ofta är vi som arbetar i kyrkan duktiga på att prata om kallelsen till någon av de fyra profilyrken vi har. Men jag tror vi ibland glömmer att prata om alla de andra kallelserna som är minst lika viktiga. Det kan handla om arbeten, men det kan också handla om att höra till. Vara en del av en gemenskap. Ha ett uppdrag. Söka gemenskap med Gud. Vara sann mot sig själv och vara den man faktiskt är.

Vissa av oss brottas med den, andra kastar sig med glädje rätt in i den. Oavsett hur, när eller varför tror jag att kallelsen är något som drabbar oss. Vi har ingen makt över den. Det är som en dragningskraft. Gud kallar och förr eller senare inser vi att det inte finns så mycket annat att göra än att svara: sänd mig!

Kanske inte fullt så entusiastiskt alla gånger, för ibland är det motvilligt. Det är då gott att komma ihåg att det inte är jag som styr över kallelsen – det är Gud. Det vi styr över, det är vårt svar. Gud kallar oss alla, helt utan tvång – men fullt med möjligheter. Hur vi svarar, det är upp till oss. Om vi bryter ner kallelsen i grammatiska termer kanske vi kommer nära en förklaring.

Gud kallar dig. Gud är subjektet, kallar är verbet, och du är det direkta objektet. När vi sedan väljer att svara på kallelsen så byts inte våra roller, men relationen fördjupas. Vi axlar vår roll. Vi blir subjekt i vårt svar, men vi förblir det direkta objektet för Guds handlande.

Vi svarar: sänd mig. Och just där, i mötet mellan kallelse och svar, ryms evangeliet.

Ibland sker det i ett åskoväder, ibland i en längtan – ibland i känslan av att komma hem.

Emmy Lindgren Stiftsadjunkt Karlstads stift