Avtryck historia 1b

AVTRYCK 1b

Historia för gymnasiet

Innehållsförteckning

1. Forntiden

2. De första civilisationerna

3. Antiken

4. Medeltiden

5. Tidigmodern tid

6. Sveriges äldre historia

7. Revolutionernas tid

8. Europa i zenit

9. Sveriges 1800-tal

10. Världskrigens tid

11. Sverige 1914-45

12. Tiden efter 1945

13. Sverige 1945 och framåt

FORNTIDEN

Idag finns bara en människoart, Homo sapiens. Så har det inte alltid varit.

Faktum är att det har levt mer än trettio olika arter av homininer, alltså olika former av människor på jorden. Den första uppstod då några individer av apsläktet – primaterna – började gå på två ben för sex miljoner år sedan.

Under lång tid var det inte något särskilt märkvärdigt med homininerna.

De var ett däggdjur bland många andra och påverkade inte sin omgivning mer än jordekorrar och noshörningar. Men sedan hände något. Människan började omforma sin miljö och ta makten över de andra djuren.

Idag dominerar vi människor världen och har till och med satt planetens själva existens på spel. Hur kommer det sig att en länge obetydlig däggdjursart kommit att omforma jorden så totalt de senaste årtusendena?

I Great Rift Valley i östra Afrika har forskare gjort några av de äldsta fynden av homininer.

Människans ursprung

Mänskligheten har sitt ursprung i Afrika. Det var där en del schimpansliknande varelser för sex miljoner år sedan började att ta sig fram på två ben, i stället för på alla fyra som andra apor gör. Det gjorde visserligen de tidiga ho mininerna långsammare och mer sårbara för rovdjursattacker, men å andra sidan frigjorde den tvåbenta gången deras armar. Den direkta vinsten var att de kunde bära med sig föda. Efter hand utvecklades också händernas finmotorik, och redan för tre miljoner år sedan började homininer tillverka enkla stenyxor. Att använda redskap är förvisso inte något unikt mänsk ligt – det gör både schimpanser och elefanter – men som verktygsmakare visade sig inget djur kunna mäta sig med människan.

År 1974 gjorde ett internationellt forskarteam en sensationell upptäckt i Etiopien. Delar av ett fossilerat skelett visade sig vara kvarlevorna efter en hominin av kvinnligt kön som levde för 3,2 miljoner år sedan. Det var det dittills äldsta fyndet av en människoliknande varelse. Hon fick namnet Lucy efter Beatles-låten ”Lucy in the Sky with Diamonds”. Nyare forskningsrön pekar dock på människornas och schimpansernas utvecklingslinje skildes åt redan för sex miljoner år sedan. Fotot föreställer en modern rekonstruktion av Lucy.

Elden

Nästa stora steg i människosläktets utveckling togs när våra avlägsna förfäder lärde sig att hantera eld. Den moderna forskningen kring människans ursprung, paleoantropologin, har kommit fram till att detta sannolikt skedde för en miljon år sedan. Den nya tekniken fick stor påverkan på människors levnadsvillkor. Eld gav värme och ljus under kalla nätter. Eld var även ett effektivt sätt att skrämma bort farliga djur. Kunskapen om eld hade dessutom en social dimension: lägereldar kom snart att utgöra centrala samlingspunkter för forntidens människor.

Med tiden lärde de sig också att tillaga mat över eld. Det var inte bara det att grillat kött smakade godare än rått, uppvärmningen tog dessutom död på farliga bakterier. Samtidigt gjorde tillagningen det lättare att tugga och smälta maten. Det gällde också andra födoämnen än kött. Forntidens människor var förvisso jägare, men jakten på bytesdjur var bara ett av flera sätt att skaffa mat. De var också samlare och åt allt möjligt som de kunde finna i naturens skafferi: rötter, frukt, bär, svamp, nötter och vildväxande frön. Somliga livnärde sig även på fisk och skaldjur.

Brytpunkt

Homininer skiljs från övriga människoapor

Brytpunkt

Människan lär sig hantera eld

Elden spelade en avgörande roll i den tidiga mänsklighetens historia. Runt lägerelden kunde människor samlas för samtal, berättelser och kunskapsöverföring mellan generationer. Fotot är taget i byn Tsumkwe i Kalahariområdet i Namibia, där det ännu finns grupper som delvis försörjer sig på jakt och insamling.

Kunskapen om eld och matlagning innebar att man kunde tillgodogöra sig fler viktiga näringsämnen. Detta ledde i sin tur till att antalet nervceller i hjärnan ökade efter hand. De allra tidigaste homininernas hjärnor vägde cirka 400 gram. Hos Homo erectus, som var den människoart som först tog elden i bruk, ökade hjärnans vikt successivt till 1 000 gram. Följden blev att de kognitiva funktionerna, de processer i hjärnan som hanterar information, utvecklades och därmed också problemlösningsförmågan. Även människans språkförmåga påverkades.

Det mänskliga språkets uppkomst

Brytpunkt Språkets uppkomst

Många djur, till och med insekter, kan kommunicera med varandra. Schimpanser, våra närmaste släktingar bland primaterna, meddelar sig exempelvis med hjälp av läten och gester. De tidiga människoarternas språk påminde sannolikt om schimpansers. Homo erectus blev därför den första homininen att använda ett mer avancerat språk även om talet till en början rimligtvis var mycket enkelt. Antagligen bestod det enbart av korthuggna meningar av typen: ”jaga antilop”. Lyssnaren fick sedan själv räkna ut att det betydde: ”Ska vi gå och jaga antilop tillsammans?”

FRÅGOR TILL TEXTEN

1. Vad är en hominin?

2. Ge exempel på skillnader mellan några olika hominimer.

3. Hur förändrade elden livet för forntidens människor?

4. Vad åt jägarna och samlarna?

Homo sapiens gör entré

För omkring 300 000 år sedan uppstod genom evolutionen en ny människoart i Afrika: Homo sapiens, den art som även vi människor idag tillhör. Till en början skiljde de sig inte mycket från andra samtida homininer. Liksom dessa levde de som jägare och samlare och rörde sig i över stora områden i familjegrupper på uppemot 40 individer. Ibland sammanstrålade de med andra grupper av samma art. Det yttre nätverket kunde bestå av ett par hundra personer. Den nya människoarten var inte särskilt talrik. Uppskattningsvis uppgick populationen under den första tiden i Afrika till som mest 100 000.

Nära att dö ut

Vid ett tillfälle var Homo sapiens till och med nära att dö ut. DNA­spår i nutida människors arvsmassa visar nämligen att antalet Homo sapiens under en tid minskade till några få tusen individer. Vad som orsakade denna nedgång är ännu inte klarlagt. Enligt vissa forskare berodde den på en naturkatastrof orsakad av ett gigantiskt vulkanutbrott på ön Sumatra i Indonesien för 74 000 år sedan. Homo sapiens tycks dock relativt snabbt ha återhämtat sig från denna akuta befolkningskris.

Miljoner år sedan

Homo sapiens

Homo neandertalensis

Homo erectus

Homo heidelbergensis

Homo antecessor

Homo rudolfensis

Kenyantropus platypos

Brytpunkt

Homo sapiens uppkomst

TA REDA PÅ MER

Titta på människans stamträd nedan. Ta reda på mer om någon av homininerna: Hur såg de ut? Hur skiljde de sig från homo sapiens? Var levde de?

Snarare än en rak linje från apa till nutida människa påminner mänsklighetens utvecklingshistoria om ett träd med grenar åt olika håll. Vissa grenar är dock avbrutna eller saknas. Kanske kommer framtida antropologisk forskning att kunna komplettera bilden.

A. robustus

bosei

Homo ergaster

Homo habilis

A. africanus

garhi A. aethiopicus

A. afarensis

Australopithecus anamensis

Ardipithecus ramidus

Orrorin tugensis

Brytpunkt

Den kognitiva revolutionen

Världens äldsta kända grottmålning föreställer ett vårtsvin i naturlig storlek. Fyndet gjordes i grotta på ön

Sulawesi i Indonesien 2017. Konstverket skapades för åtminstone 45 000 år sedan med hjälp av mörkröd ockra, ett pigmentämne som finns naturligt i jordlagret på vissa platser.

Den kognitiva revolutionen

För cirka 70 000 år sedan hände något med Homo sapiens hjärnor som fick avgörande betydelse. Vår arts sätt att tänka förändrades. Man kan rentav tala om en kognitiv revolution. Orsaken är inte klarlagd. Den mest övertygande hypotesen är att det skedde en genetisk mutation som förstorade lillhjärnan i den bakre delen av skallen. Där finns bland annat viktiga kognitiva funktioner för uppmärksamhet och språk.

Utvecklat abstrakt tänkande

Den kognitiva revolutionen gav Homo sapiens en unik förmåga att via språket överföra stora mängder information till andra. Den kreativa förmågan och fantasin utvecklades också. Hädanefter kunde människor prata med varandra om vad de tänkte, inte bara om vad de såg. De kunde hitta på berättelser om sådant som inte fanns i verkligheten. Detta lade i sin tur grunden för religiösa föreställningar, konstnärlig verksamhet och mer komplex samhällsorganisation.

Ett tecken på detta nya sätt att tänka är de många arkeologiska fynd av omsorgsfullt tillredda gravar, smycken och flöjter tillverkade av ben. Dåtidens människor skapade alltså musik. Troligen dansade de också, men detta är det naturligtvis svårare att finna arkeologiska belägg för. Konkreta bevis för att människan utvecklat sitt abstrakta tänkande är däremot de många exempel på forntida grottkonst runt om i världen. Mest kända är de 19 000 år gamla målningarna i Lascauxgrottan i sydvästra Frankrike. På senare tid har forskare upptäckt ännu äldre grottkonst i Sydostasien.

Konsekvenser av den kognitiva revolutionen

Den kognitiva revolutionen innebar att Homo sapiens kunde planera sin tillvaro och tänka flera steg i förväg på ett annat sätt än tidigare. Insamlandet av föda och samordnandet av jakt blev alltmer sofistikerat, vilket ökade överlevnadschanserna. Genom ett mer avancerat språk kunde dessutom tilliten mellan människorna stärkas och samarbetet utvecklas.

Just förmågan att kunna samarbeta med andra – även med individer vi personligen inte känner – är sannolikt den enskilt viktigaste förklaringen till varför Homo sapiens blivit den mäktigaste djurarten på jordklotet. Vi är varken det starkaste eller snabbaste däggdjuret, men kan i gengäld samarbeta i riktigt stora grupper. Och till skillnad från insekter som termiter, myror och bin, som också samarbetar i stor skala men gör det på ett genetiskt förutbestämt sätt, har vi människor möjlighet att ändra oss och pröva nya sätt att samverka.

Även möjligheterna att överföra information från en generation till en annan förbättrades genom den kognitiva revolutionen. I högre grad än tidigare kunde kunskaper föras vidare genom att de äldre visade och förklarade för de yngre. Från släktled till släktled växte denna kunskapsbank. Det kollektiva lärandet är ett utmärkande drag för vår människoart.

Homo sapiens lämnar Afrika

När den kognitiva revolutionen inleddes för 70 000 år sedan levde alla Homo sapiens fortfarande i Afrika. Snart skulle vår art dock sprida sig till andra kontinenter. Redan långt tidigare hade andra människoarter, som Homo erectus, lämnat Afrika och vandrat vidare till Europa och Asien.

Homo sapiens första lyckade försök att etablera sig utanför den afrikanska kontinenten skedde för 55 000 år sedan. Efter att korsat Röda havet och nått den arabiska halvön vandrade vissa grupper vidare österut genom Asien, medan andra så småningom tog sig till Europa. Nästan alla nutida befolkningar utanför Afrika härstammar från denna migrationsvåg.

Försvunna människoarter

Vid den tid då Homo sapiens utvandrade från Afrika existerade det flera andra människoarter på jorden. I Europa och västra Asien fanns neandertalare. I östra Asien levde denisovamänniskor.

Varför de försvann råder det olika uppfattningar om. En del forskare menar att neandertalarna och denisovamänniskorna dog ut på grund av låg fertilitet och inavel. Andra argumenterar för att de svalt ihjäl eftersom de trängdes undan från sina tidigare territorier av Homo sapiens som var bättre på att samarbeta, levde i större grupper och var mer kreativa än dem. Kanske var det en kombination. Neandertalarna försvann för 40 000 år sedan. De sista spåren av denisovamänniskorna är ungefär lika gamla.

Samtidigt vet vi, tack vare den svenske genetikern och Nobelpristagaren Svante Pääbos forskning, att både neandertalarna och denisovamänniskorna i viss mån lever kvar i moderna människor. Homo sapiens fick nämligen barn med dessa andra människoarter vid åtminstone ett par tillfällen. Beviset finns i nu levande människors arvsmassa, DNA. Den population som har rötter i Europa och Asien har nämligen visat sig bära på 2–3 procent neandertalgener. Likaså finns det genetiska spår av denisovamänniskan i vissa folkgrupper i dagens Sydostasien.

Ytterligare en människoart levde på ön Flores i Indonesien. Upptäckten av Homo floresiensis väckte sensation när forskare presenterade den 2004. Dessa småväxta homininer – skämtsamt benämnda hobbitar i världspressen – var omkring en meter långa och vägde cirka 25 kilo. De hade bara en tredjedel så stor hjärna som Homo sapiens, men använde ändå stenverktyg och behärskade konsten att hantera eld. Arkeologiska fynd tyder på att de bland annat livnärde sig på att jaga den miniatyrvariant av elefanter som fanns på ön. Varför Homo floresiensis försvann för 50 000 år sedan är okänt. Efter att dessa människoarter dött ut återstod bara en – Homo sapiens.

Brytpunkt

Homo sapiens

lämnar Afrika

Homo floresiensis var en småväxt människoart som levde på ön Flores i Indonesien. En modell av henne kan ses på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

Homo sapiens spridning över världen.

KARTANALYS

Studera kartan. Vilka vägar följde människorna när de migrerade till nya områden? Fundera över varför de valde just dessa rutter och inte andra. Vilka naturgeografiska hinder, till exempel öknar, bergskedjor, hav och inlandsisar kan ha påverkat spridningen?

Den moderna människan sprids över världen

Från Afrika spred sig Homo sapiens över jordklotet med en genomsnittlig hastighet på några kilometer per generation. De första migranterna var modiga och nyfikna men inte så talrika, knappast fler än 10 000.

Människan kommer till Australien

När Homo sapiens med hjälp av flottar anlände till Australien för 50 000 år sedan fanns där en rik megafauna, däggdjur med en vikt på över 45 kilo. På kontinenten strövade enorma kängurur och diprotodoner, över två ton tunga pungdjur som påminde om noshörningar. Där levde också en strutsartad fågel som vägde 200 kilo och saknade flygförmåga. Ett par tusen år senare var alla dessa arter utdöda. Den mest rimliga förklaringen är att de gick under på grund av hårt jakttryck. Människans listighet och förmåga att samarbeta i stora grupper ledde till megafaunans undergång. Forntidens människor levde alltså inte alltid i samklang med naturen, snarare tvärtom. I spåren av Homo sapiens upptäckter av nya territorier följde kolonisering och inte sällan utrotning. Vår art hade nu blivit det farligaste djuret i världen.

Människan anländer till Amerika

Samma mönster kom att upprepas när människan för omkring 15 000 år sedan anlände till Amerika. Migrationen gick via det som idag är Berings sund, men som då utgjordes av en landbrygga mellan Asien och Nordamerika. Detta skedde nämligen under den kallaste perioden av den senaste istiden, då världshavens vattennivå var 130 meter lägre än idag.

Diprotodon var ett noshörningsstort växtätande pungdjur – en jättelik släkting till dagens wombat – som levde i Australien. Arten dog ut några tusen år efter människans ankomst till kontinenten. Rekonstruktion av en diprotodon på Australian Museum i Sydney.

De första invandrarna kunde – tack vare den då nyligen uppfunna synålen som gjorde det möjligt att tillverka kläder av djurhudar som skyddade mot den arktiska kylan – därför gå till fots från Sibirien till Amerika. Även på den amerikanska kontinenten fanns en megafauna, med bland annat mammu tar, mastodonter, sabeltandade tigrar och hästar. Alla dessa arter dog ut inte långt efter att Homo sapiens kom dit.

Varför försvann de största djuren först? Jo, därför att människorna inriktade sin jakt på de djurarter som gav det största utbytet. En mas todont, som var ett elefantliknade djur, vägde exempelvis fem ton och kunde mätta åtskilliga Homo sapiens. Dessutom hade stora djur svå rare än mindre att gömma sig när grupper av jägare attackerade dem. Megafaunan i Afrika klarade sig bättre än djuren i Australien och Amerika eftersom de var vana vid människor och hade lärt sig att de var farliga.

Synål av djurben, tillverkad för omkring 15 000 år sedan. Redan under forntiden skapade människor verktyg vars form och funktion var så väl anpassade att principen lever kvar än idag.

FAKTA Hur vet vi detta?

Eftersom det saknas skriftligt källmaterial till mänsklighetens tidigaste historia bygger vår kunskap om forntiden på arkeologiska fynd. För att analysera fynden använder sig forskarna av en rad olika naturvetenskapliga metoder. Här är några av de viktigaste:

• Kol-14-datering är en metod att åldersbestämma mänskliga kvarlevor och annat organiskt material. Den radioaktiva kolisotopen 14C sönderfaller nämligen successivt enligt en given plan.

• Dendrokronologi gör det möjligt att datera trä med hjälp av årsringar. Alla stammar från en viss trädart inom ett geografiskt område har nämligen ett unikt mönster av bredare och smalare årsringar beroende på klimatet. På så sätt kan man avgöra när ett träd fälldes.

Sociala skillnader

• Termoluminiscens är ett sätt att beräkna hur gammal en krukskärva eller ett lerkärl är genom att värma upp keramiken och mäta ljuset som avges.

• DNA-teknik kan inte bara användas för att lösa brott utan även ge kunskap om mänsklighetens förflutna. Tekniken bygger på att alla levande organismers arvsanlag finns inbäddade i generna. Genom att utvinna DNA från skelettfynd kan därför arkeologer och historiker med hjälp av stora gendatabaser utforska vårt släktskap med andra människoarter, och även kartlägga forntidens migrationsmönster, alltså hur olika befolkningsgrupper förflyttat sig över världen.

Under merparten av mänsklighetens förflutna livnärde sig alla som jägare, fiskare och samlare. Levnadsförhållandena skilde sig dock åt. Människorna anpassade sig till den fysiska miljö och det klimat de levde i. Att vara jägare och samlare i regnskogen i Centralafrika var naturligtvis helt annorlunda jämfört med att vara det på tundran i Arktis. Men de flesta levde i egalitära samhällen, jämlika grupper där man delade på allt. Ledaren i en sådan enhet hade inte särskilt mycket makt, utan fungerade mer som ett slags ordförande som genomförde det som gruppen bestämt.

Venus från Willendorf är en liten kalkstensskulptur som tillverkades för omkring 30 000 år sedan. Sedan den upptäcktes i Österrike 1908 har forskarna gjort vitt skilda tolkningar. Till en början hävdade arkeologer att figurinen var ett exempel på forntida pornografi. Numera är den vanligaste uppfattningen att det rör sig om en fertilitetssymbol, en ikon för fruktsamhet. En modern feministisk hypotes är att skulpturen representerar en mäktig gudinna, ”Moder jord”, som ska ha dyrkats av mammutjägarna i dåtidens Europa. Dessa antas nämligen levt i ett mer jämställt samhälle än vad som senare blev fallet. I vilket fall som helst är Venus från Willendorf ett bevis för att Homo sapiens vid den tidpunkten utvecklat ett avancerat abstrakt tänkande.

Det existerade dock jägar­ och samlarsamhällen som var hierarkiskt uppbyggda med hövdingar och tydliga sociala skillnader. Åtminstone talar gravskicket för det. Vissa individer fick rikt utsmyckade gravar, andra knappt någon grav alls.

Hur man behandlade sina medmänniskor varierade också. Det saknas visserligen arkeologiska belägg för krig mellan grupper av tidiga jägare och samlare, men det förekom bevisligen dödligt våld mellan enskilda individer. Även under forntiden kunde människor hysa känslor som avundsjuka, vrede och hat. Samtidigt finns det fynd som talar för att personer med svåra medfödda funktionsnedsättningar blivit väl omhändertagna långt upp i vuxen ålder.

Bofasta jägare och samlare

På en del platser blev med tiden jaktmetoderna och insamlandet av föda så effektiva, tack vare den kollektiva kunskapsbank som människorna byggt upp genom årtusendena, att jägarna och samlarna inte längre behövde ströva omkring för att kunna försörja sig.

Ett av de första exemplen på bofasta jägare och samlare är den natufiska kulturen i Anatolien (nuvarande Turkiet) och Levanten (Syrien, Jordanien, Libanon och Israel). Redan för 14 000 år sedan bodde natufierna i byar som kunde ha flera hundra invånare. De jagade gaseller och samlade frukt och nötter. De bakade också bröd av frön från sädesslag som växte vilt i trakten. Vissa arkeologiska fynd tyder till och med på att de bryggde öl. Men natufierna odlade inte jorden och hade heller inga tamdjur – förutom hundar.

FAKTA Hunden – det första husdjuret

Vargen var det första däggdjur som domesticerades av människan. Detta skedde redan under senaste istiden, för åtminstone 15 000 år sedan. Genom avel förvandlades vargarna till våra dagars tamhundar. Alla nutidens hundraser härstammar från dessa, numera utdöda, istidsvargar.

FRÅGOR TILL TEXTEN

1. Ge exempel på viktiga skillnader mellan Homo sapiens och tidigare hominimer.

2. Vad innebar den kognitiva revolutionen?

3. Hur spred sig Homo sapiens över jordklotet?

4. Hur har vi fått kunskap om forntiden?

5. På vilka sätt påverkade människan naturmiljön under forntiden? Ge exempel från kapitlet.

Jordbruksrevolutionen

Men för 11 000 år sedan hände något remarkabelt. Människor i Mellanöstern började producera sin egen mat genom att domesticera växter och djur, det vill säga förvandla vildväxande arter till kulturväxter och vilda djur till husdjur. Processen har fått namnet jordbruksrevolutionen.

Hur kom det sig då att människor på vissa platser övergav livet som jägare och samlare och började med matproduktion?

Som så många andra förändringar i historien handlade det om en kombination av faktorer. En avgörande förutsättning var att den senaste istiden, som började för 115 000 år sedan, tog slut för 11 700 år sedan. Den geologiska epok som fått namnet holocen inleddes. Klimatet på jorden blev då varmare och fuktigare. Växtligheten gynnades av de högre temperaturerna och den ökade nederbörden.

Samtidigt blev människorna allt fler. Jägare och samlare behövde stora arealer för att kunna livnära sig. När befolkningen i vissa områden i Mellanöstern växte, ökade försörjningstrycket. Tillgången på exempelvis gaseller, som tidigare varit ett vanligt bytesdjur, minskade. Det uppstod ett behov av nya metoder för att skaffa föda. Övergången till matproduktion handlade egentligen inte om att någon upptäckte eller uppfann jordbruket. Det var snarare så att jordbruket gradvis utvecklades under vissa förutsättningar (se nästa avsnitt).

4 000 år gamla egyptiska lerfigurer som visar människor som mal säd och bakar bröd. Sådana modeller lades i gravar för att symboliskt försörja den döde i livet efter detta.

Brytpunkt Jordbruksrevolutionen

Det första jordbruket

I det forntida område i Mellanöstern som numera kallas den bördiga halvmånen var klimatet efter den senaste istidens slut särskilt gynnsamt för matproduktion. I dalarna längs floderna Jordan, Nahr al­Asi, Eufrat och Tigris rådde det som vi idag kallar medelhavsklimat. Vintrarna var milda och nederbördsrika, medan somrarna var torra och heta.

Den bördiga halvmånen.

KARTANALYS

Studera kartan över den bördiga halvmånen och jämför den med en modern karta över regionen. Vilka nutida länder ligger inom området? Vilka större städer finns där idag? Undersök också hur befolkningstätheten ser ut och fundera över varför så många människor fortfarande bor i detta gamla kärnområde för jordbruk och civilisation.

I den bördiga halvmånen fanns inte bara klimatmässiga utan också biologiska förutsättningar för jordbruk. De flesta av jordens 200 000 växter är inte lämpliga som människoföda. Antingen är de giftiga eller så klarar vår matsmältning inte av dem. Men i den bördiga halvmånen och de angränsande områden i Mellanöstern med liknande klimat förekom 32 av jordens 56 vildväxande arter av gräs med stora frön. Vete och korn växte till exempel vilt. Likaså linser och ärter. Redan natufierna hade, liksom andra jägare och samlare, kunskap om vilka växter som var ätbara. De visste också att de växte bättre om man vattnade dem och rensade bort oätliga växter i närheten. Steget var alltså inte så långt till att mer systematiserat börja gynna vissa vilda växter på bekostnad av andra.

De första jordbrukarna valde ut de grödor som smakade bäst och gav mest mättnad. De prövade sig fram och lärde sig med tiden att välja ut den bördigaste jorden, plöja den innan sådd, vattna när det behövdes och skörda när fröna var mogna. Sakta men säkert – det tog flera tusen år innan växtdomesticeringen var fullbordad – förvandlades de vildväxande gräsen till det vete, korn och de ärtväxter som vi känner idag. Förädlade ärter väger exempelvis tio gånger så mycket som vilda ärter.

Jordbruksrevolutionen – en successiv förändringsprocess

Jordbruksrevolutionen var en långsam och utdragen process. Egentligen är beteckningen ”revolution” missvisande om man med ordet menar en snabb och omvälvande förändring. Under lång tid existerade jakt, fiske och insamling sida vid sida med det tidiga jordbruket och ersattes bara gradvis. Vissa grupper började odla men övergav senare jordbruket och återgick till ett liv som jägare och samlare. På några få platser i världen finns sådana sätt att leva kvar än idag – exempelvis försörjer sig sanfolken i Kalahariöknen fortfarande delvis på jakt och insamling.

Samtidigt var införandet av jordbruk revolutionerande i den meningen att det på sikt innebar en genomgripande förändring på ett sätt som för all framtid förändrade de flesta människors levnadsvillkor.

Konsekvenser av övergången till matproduktion

Övergången till matproduktion innebar att ett mångdubbelt antal människor kunde försörjas jämfört med tidigare. Fler barn överlevde och befolkningen växte. Man slapp dessutom att flytta omkring och kunde i stället bygga fasta bostäder.

Men förändringen hade också negativa följder: Jordbruk är mer känsligt för vädrets skiftningar än insamlande och jakt där variationen av livsmedel är större. Om skörden något år slog fel hotade hungersnöd. Eftersom jordbrukarna var bofasta var det inte lika lätt för dem som för jägarna och samlarna att dra vidare i jakten på föda.

Fossilfynd av mänskliga kvarlevor visar också att de tidiga jordbrukarna var mer kortvuxna och hade sämre tandstatus än jägarna och samlarna. Dessutom ledde närkontakten med tamboskap till att farliga infektioner spreds som aldrig tidigare från djur till människa. Sjukdomar som smittkoppor och mässling härstammar från nötkreatur. De forntida jordbrukarna blev de första att falla offer för dessa mikrober, men de blev i gengäld också de första att utveckla immunitet mot sådana dödliga infektionssjukdomar.

Livet som jordbrukare var dessutom i regel hårdare och mer tidskrävande än livet som jägare och samlare. Innan jordbruket introducerades arbetade människor vanligtvis inte mer än tre timmar per dag för sin försörjning. Arbetet med att fälla träd, inhägna åkrar, rensa ogräs och annat innebar dock att de första bönderna tvingades jobba betydligt mer. Särskilt kvinnorna fick slita. Arbetsuppgifterna i de tidiga jordbrukssamhällena var nämligen könsuppdelade. Män plöjde och sådde. Kvinnor gjorde annat, till exempel förvandlade gräsfrön till mjöl genom att mala med handkvarnar, ett arbete som kunde ta upp till fem timmar per dag.

Till vänster modernt brödvete där skalet inte sitter så hårt vid agnarna. Till höger einkorn, en av de allra äldsta vetesorterna från Mellanöstern. Det har högt proteininnehåll men ett skal som är betydligt svårare att få av.

Patriarkat som norm

Maktförhållandena mellan män och kvinnor förändrades vid övergången till jordbruk och boskapsskötsel. Under merparten av tiden som jägare och samlare hade tillvaron varit så utsatt att män och kvinnor varit helt beroende av varandra för att kunna överleva. I exempelvis en liten renjägargrupp i istidens Nordeuropa gällde det att samarbeta för att hålla sig vid liv. Sårbarheten bidrog till ett relativt jämställt samhälle.

Jordbruksrevolutionen innebar dock en generell försämring av kvinnors ställning. Eftersom grupperna blev större och tillgången på livsmedel ökade var människorna inte lika utsatta och direkt beroende av varandra som förut.

Följden blev att mäns makt ökade på bekostnad av kvinnors.

Vad som egentligen ligger bakom det historiska faktumet att patriarkat varit norm sedan jordbruksrevolutionen har vetenskapen ännu inte kunnat ge något övertygande svar på. En vanlig hypotes är att det beror på att män är starkare. Det finns dock uppenbara problem med en sådan förklaringsmodell. För det första gäller detta endast i genomsnitt: Det finns kvinnor som har större muskelkraft och större motståndskraft mot sjukdomar, hunger och trötthet än vad män har. För det andra behövs inte någon större fysisk styrka, utan snarare intelligens och social förmåga för att leda en organisation, till exempel en armé – ändå har det varit ovanligt med kvinnor på höga militära positioner. Somliga forskare menar att den skeva maktfördelningen mellan män och kvinnor snarare har mer att göra med tradition och kultur än med biologiska skillnader mellan könen.

De förändrade genusrelationerna i samband med övergången till jordbruk ledde till flera konsekvenser. Ett exempel var att faderskapet fick större betydelse än moderskapet, och faderns släktlinje blev viktigare än moderns. Pappan intog en dominerande roll, och familjens egendom började i högre grad ärvas av sönerna. Kvinnorna kom samtidigt allt mer att betraktas som männens ägodelar.

Särskilt allvarliga effekter fick bruket av polygami, det vill säga att män gifte sig med flera kvinnor. Ju större resurser en man hade, desto fler kvinnor kunde han få. I vissa tidiga jordbrukssamhällen ledde månggiftet till att över 40 procent av männen förblev ogifta. Följden blev hårdare konkurrens om kvinnorna och ökat våld mellan männen.

FAKTA: Gluten ­ och laktosintolerans

Att en del människor idag är gluten­ och laktosintoleranta är inte så konstigt. Homo sapiens har existerat i 300 000 år, men bara varit jordbrukare i 11 000 år. När vete och korn blev basföda utvecklade sannolikt många intolerans mot dessa ämnen. Med tiden anpassade sig dock en del människor till ett ökat intag av sädesslag. Evolutionen såg till att de som tålde gluten hade större chans att klara sig och fortplanta sig. På platser där mjölk från getter, får och kor blev ett viktigt livsmedel förändrades också populationen. Människor som fortsatte att bilda enzymet laktas även i vuxen ålder, så att de kunde bryta ner mjölksocker, hade helt enkelt en överlevnadsfördel.

Domesticeringen av djur

Jordbruket utvecklades alltså först i den bördiga halvmånen. I andra delar av sydvästra Asien, som utgjordes av karg terräng mindre lämpad för odling, satsade man i stället på djurhållning. Av jordens sammanlagt 148 arter av större landlevande däggdjur som är växtätare eller allätare var det dock bara fjorton som lät sig kuvas av människan.

Att domesticera djur var ingen lätt sak. Somliga djur, som lejon, var alldeles för farliga. Andra, till exempel gaseller och hjortar, var för bångstyriga. Getter, får och svin gick däremot lättare, och domesticerades redan för 10 000 år sedan. De var nämligen flockdjur och flockens ledare kunde utan större svårigheter ersättas av en människa. Dessa växtätare kunde omvandla gräs till kött och mjölk. Djuren gav också gödsel och skinn, och kunde därtill utnyttjas som dragdjur och transportmedel. Två tusen år senare var även uroxen förvandlat till ett tamdjur. Vildhästen domesticerades för 5 000 år sedan.

Utanför den bördiga halvmånen förvandlades andra vilda arter till tamdjur: dromedaren i Arabien, kamelen i Centralasien, vildåsnan i Nordafrika, vattenbuffeln i Sydostasien, samt ytterligare fem större växtätare. Men sedan var transformeringen i princip avslutad. De senaste 4 000 åren har inte ett enda större däggdjur av betydelse för människans försörjning domesticerats.

Przewalskihästen är en ursprunglig hästras från Centralasien. Den liknar de vilda hästar som levde när människan började domesticera hästen för omkring 5 500 år sedan.

Jordbruket sprids

Efter hand upprepades mönstret från den bördiga halvmånen på andra platser på jorden. Jordbruket uppstod dock självständigt och oberoende av varandra på flera andra ställen.

För omkring 9 000 år sedan övergick människor längs de stora floderna Huang He och Chang Jiang i Kina också till matproduktion. Indusdalen var en annan region där man inte långt därefter gick över till odling och djurhållning. Ett par tusen år senare började man odla majs i Centralamerika och potatis i Anderna i Sydamerika.

Ungefär samtidigt etablerades också jordbruksbyar längs Nilen. Flodens regelbundna översvämningar gjorde marken i floddalen särskilt passande för odling. Det näringsrika slammet som lämnades kvar sedan flodvattnet dragit sig tillbaka gav goda skördar.

Mesopotamien

Huang He regionen

Indusregionen

Jordbruket uppstod oberoende av varandra på flera platser i världen ungefär samtidigt.

Förutsättningar för jordbruk saknades på andra kontinenter

Matproduktion fick däremot inte samma genomslag i Sydamerika, Australien och Afrika söder om Sahara under forntiden. Där fortsatte jägar­ och samlarlivet att dominera. Förklaringen till att jordbruket uppstod på vissa ställen och inte på andra, är helt enkelt att de andra kontinenterna saknade flera av de förutsättningar som gjorde att många i Europa, Asien, Egypten och Centralamerika övergick till växtodling och djurhållning. Klimatet, miljön och floran var inte lika lämplig.

I det regnfattiga Australien var jorden näringsfattig och inte gynnsam för jordbruk. Varken där eller i Afrika söder om Sahara och Sydamerika förekom heller lika många vilda grässorter som gick att omvandla till föda åt människor som på den eurasiska kontinenten. Av jordklotets 56 vildväxande gräs mest lämpade för odling fanns exempelvis bara två i Australien.

Inte heller var tillgången på användbara vilda däggdjur lika stor i Australien, Amerika och i Afrika söder om Sahara. I Australien hade ju nästan alla större djur dött ut (eller utrotats) kort efter människans kolonisering. Det samma gällde för Amerika. Där försvann 80 procent av alla stora däggdjur i samband med människans ankomst. Av de fjorton större däggdjur som domesticerades över hela världen hade Sydamerika bara två arter, guanacon och vikunjan, ursprungen till laman och alpackan. I Nordamerika, Australien och Afrika söder om Sahara fanns inte en enda lämplig däggdjursart. Den skeva förekomsten av vilda växt­ och djurarter är, enligt många forskare, en viktig orsak till att utvecklingstakten på de skilda kontinenterna har varit så ojämn de senaste årtusendena. Det förklarar i sin tur delvis även varför välståndet och maktfördelningen i världen genom historien har sett ut som det gjort. Det handlar kort sagt inte om biologiska skillnader mellan människor, utan om olika klimatologiska och naturgeografiska förutsättningar samt vilken flora och fauna som fanns i de olika världsdelarna.

Jordbruksrevolutionens miljökonsekvenser

Jordbruksrevolutionen fick långtgående konsekvenser inte bara för människorna, utan även för miljön. Ekosystemen förändrades när skogar höggs ner eller brändes för att ge plats åt åkerbruk. Den biologiska mångfalden minskade. Jägare och samlare hade använt tusentals olika växter och djur för sin försörjning. Människor som ägnade sig åt matproduktion koncentrerade sig däremot på ett mycket litet antal arter, som vete, ris och majs. Andra växter bekämpades. De få djurarter som människan hade nytta av växte enormt i antal samtidigt som mängden andra djur minskade drastiskt.

En annan omvälvande konsekvens var att de nya metoderna att skaffa fram föda med tiden krävde en alltmer avancerad organisation. Så uppstod de första civilisationerna.

FRÅGOR TILL TEXTEN

1. Varför utvecklades det första jordbruket i just den bördiga halvmånen?

2. Vilka positiva konsekvenser hade övergången till jordbruk?

3. Vilka negativa konsekvenser hade övergången till jordbruk?

4. Hur förändrades maktförhållandena mellan män och kvinnor i samband med jordbruksrevolutionen?

5. Varför fick inte jordbruket något genomslag i Sydamerika, Australien och Afrika söder om Sahara under forntiden?

6. Hur påverkades miljön av jordbruksrevolutionen?

FORNTIDEN UPPGIFTER

VIKTIGA ORD OCH BEGREPP

primater homininer paleoantropologi

Homo erectus

Homo sapiens

DNA den kognitiva revolutionen kollektivt lärande neandertalare denisovamänniskan

Homo floresiensis

HISTORISKA BRYTPUNKTER

Förklara varför följande kan ses som historiska brytpunkter:

• Homininer skiljs från övriga människoapor

• Människan lär sig hantera eld

• Språkets uppkomst

• Homo sapiens uppkomst

• Den kognitiva revolutionen

• Homo sapiens lämnar Afrika

• Jordbruksrevolutionen

ORSAKER OCH KONSEKVENSER

megafauna egalitära samhällen hierarki

domesticering jordbruksrevolutionen holocen

den bördiga halvmånen kol­14 dendrokronologi patriarkat

RESONERA

1. resonera kring begreppet jordbruksrevolution. Var det en revolution?

2. resonera kring hur geografiska faktorer påverkat utvecklingstakten på olika kontinenter.

Vilka av följande företeelser är orsaker respektive konsekvenser av jordbruksrevolutionen?

Orsak Konsekvens Både och Ingetdera

Stor artrikedom av vildväxande gräs i Mellanöstern.

Den kognitiva revolutionen.

Neandertalarnas utdöende.

Ökad befolkning.

Minskad biologisk mångfald.

Nya sociala strukturer.

Tillgång till stora växtätande däggdjur.

Ökad efterfrågan på bröd och öl.

HISTORIEBRUK

Synen på forntiden: Hobbes vs. Rousseau År 1651 publicerades den engelske filosofen Thomas Hobbes bok Leviathan, ett av tidernas mest omtalade verk om politisk teori. I boken hävdade Hobbes att människans liv under forntiden hade varit ”ensamt, fattigt, smutsigt, hårt och kort”. Utan stater och lagar var ursprungstillståndet ett ”allas krig mot alla”. Först då civilisationer uppstod och makten centraliserades blev livet bättre för människorna.

Den franske upplysningsfilosofen Jean­Jacques Rousseau hade en motsatt bild av forntiden. I en berömd uppsats, ”Essä om ursprunget och orsakerna till ojämlikhet mellan människorna” (1755), hävdade Rousseau att de första jägarna och samlarnas tillvaro tvärtom var ett slags paradis. Alla var jämlika eftersom alla var lika fattiga. De tidiga människorna levde i fred och frihet. Först när jordbruket infördes och stater växte fram uppstod orättvisor och ojämlikhet.

På 1600­ och 1700­talen var kunskapen om mänsklighetens tidiga historia mycket begränsad. Varken Hobbes eller Rousseau kunde alltså grunda sina påståenden om forntiden på den typ av arkeologiska rön som finns i dag. De utgick alltså i hög grad från spekulationer. Trots det fortsätter deras syn på forntiden påverka också vår tids politiska debatt. Vissa betonar, som Hobbes, vikten av en stark stat för att kontrollera människorna eftersom de är själviska av naturen. Andra menar, i likhet med Rousseau, att människan i grund och botten är en samarbetande och empatisk varelse.

HISTORISK STATISTIK

efter att ha läst detta kapitel, vem anser du hade rätt om forntidens människor och deras samhällen, Hobbes eller rousseau? eller hade båda fel?

Det här diagrammet visar mängden våldsam död under några tidpunkter i mänsklighetens historia – tiden som jägare/samlare, de första jordbrukssamhällena och 1900­talet. Det här är ett forskningsfält som är under utveckling och sista ordet är säkerligen inte sagt. Läs av diagrammet:

Jägare/samlare under forntiden

Tidiga jordbrukssamhällen 1900-talet 2000-2019

1. Hur stor var dödligheten från våld under jägar- och samlartiden?

2. Hur stor var den när de första jordbrukssamhällena började formas?

3. Hur stor var den under 1900-talet?

4. Hur påverkades dödligheten av formandet av organiserade samhällen?

5. Utifrån den här statistiken – vem hade då rätt, Hobbes eller rousseau?

Bildförteckning

2 Emad Aljumah/Getty Images (RF)

3 The Field Museum/Getty Images 4 Eric LAFFORGUE/Getty Images

Lönegård & Co 6 Maxime Aubert/AFP/TT

7 Henrik Montgomery/TT

8­1 Lönegård & Co

8­2 GREG WOOD/Getty Images

9­1 Didier Descouens/Wikibooks (CC­BY­SA)

9­2 Roman Danishchuk/iStock

10­1 Leemage/Getty Images

10­2 iStock 11 TopFoto/EUFD/TT 12 Lönegård & Co

13 Mark Nesbitt/Wikimedia Commons (CC BY­SA 4.0)

15­1 Cookroach/Wikimedia Commons (CC BY­SA 4.0)

15­2 Lönegård & Co

16­1 Fremja Ekre

16­2 Lönegård & Co

19­1 ICP/Alamy Stock Photo/TT

19­2 ullstein bild Dtl./Getty Images