Daniel Börtz 80 år För Daniel Börtz står de grundläggande existentiella frågorna i centrum. Hans stora genombrott kom 1991 när han samarbetade med Ingmar Bergman i operan Backanterna. Året därpå ägnade Konserthuset Stockholm sin internationella tonsättarfestival åt hans musik. Närmare fyrtio verk framfördes under festivalen som blev en stor publiksuccé.
Några år senare, 1998 när Stockholm var Europas Kulturhuvudstad, hade Marie Antoinette premiär på Folkoperan. I dag är den efter Karl-Birger Blomdahls Aniara den mest framförda moderna svenska operan.
De stora orkesterverken, inte minst symfonierna, eller sinfoniorna som han väljer att kalla dem, är ofta storslagna och klangrika. Bruckner och även Mahler nämns som föregångare och inspirationskällor. Under 1990-talet fick det melodiska och sångbara större utrymme i hans musik. En rad instrumentalverk fick titlar med anknytning till det vokala: Sånger och danser för trumpet och orkester, Sånger och skuggor för violin och orkester och Sånger och ljus för klarinett och orkester. I maj 2019 uruppfördes hans Sinfonia 13 i Konserthuset Stockholm. Den stod klar 2018 och utgör nummer tre i en triptyk som också består av I mörkret av röster för kör a cappella med texter av Göran Sonnevi, och helaftonsoperan Medea. Operan bygger på Euripides antika drama om en kvinna som flyr sitt land för att leva med sin make, men i stället blir bedragen och lämnad. Hon hämnas sin man på värsta tänkbara sätt, genom att ta livet av deras gemensamma barn. Alla tre verken samverkar med texter och Sinfonia 13 innehåller tio texter ur Kjell Espmarks bok Skapelsen där både anonyma döda och historiska personer slåss för att få liv, i dikterna och i oss. Vi möter krig, flykt och förföljelse.
– De tre verken i triptyken är väldigt olika till det yttre, men bottnar alla i en mörk grundsyn där bara människan själv har möjlighet att påverka världen i en ljusare riktning. I musiken finns det svartaste mörker, våldsam aggressivitet och den mildaste ömhet. Man skulle måhända tycka att Sinfonia 13 likaväl som symfoni kunde benämnas oratorium. Men dels är för mig den kanske viktigaste ingrediensen i ett oratorium en kör och i Sinfonia 13 finns ingen dylik, och dels tycker jag mig i hög grad ha använt den ’symfoniska penseln’ i detta verk, kommenterar Daniel Börtz. Verket består av tre delar och förutom den rikt utsmyckade orkestern medverkar två recitatörer, en kvinnlig, en manlig, samt tre sångare, mezzosopran, countertenor, baryton. Bakom det finns en vilja att vidga hela orkesterinstrumentet. Börtz har ju också en utvecklad känslighet för rösten och textens valörer. Hans trettonde sinfonia är också den i särklass längsta. – I de här tre ”tegelstenarna”, körverket, operan och sinfonian, finns det dessutom gemensamma drag som handlar om människans förhållande till både naturen och hur vi uppför oss här i världen. Vilket är viktigt i den tid vi lever i nu med de förskräckliga tunga ting som sker omkring oss.