Handbooks in Advanced Manufacturing Advanced Welding and Deforming
Series Editors-in-Chief
J. PAULO DAVIM AND KAPIL GUPTA
Edited by
KAPIL GUPTA
University of Johannesburg, South Africa
J. PAULO DAVIM
University of Aveiro, Portugal
Elsevier
Radarweg 29, PO Box 211, 1000 AE Amsterdam, Netherlands
The Boulevard, Langford Lane, Kidlington, Oxford OX5 1GB, United Kingdom 50 Hampshire Street, 5th Floor, Cambridge, MA 02139, United States
Copyright © 2021 Elsevier Inc. All rights reserved.
No part of this publication may be reproduced or transmitted in any form or by any means, electronic or mechanical, including photocopying, recording, or any information storage and retrieval system, without permission in writing from the publisher. Details on how to seek permission, further information about the Publisherâs permissions policies and our arrangements with organizations such as the Copyright Clearance Center and the Copyright Licensing Agency, can be found at our website: www.elsevier.com/permissions
This book and the individual contributions contained in it are protected under copyright by the Publisher (other than as may be noted herein).
Notices
Knowledge and best practice in this field are constantly changing. As new research and experience broaden our understanding, changes in research methods, professional practices, or medical treatment may become necessary.
Practitioners and researchers must always rely on their own experience and knowledge in evaluating and using any information, methods, compounds, or experiments described herein. In using such information or methods they should be mindful of their own safety and the safety of others, including parties for whom they have a professional responsibility.
To the fullest extent of the law, neither the Publisher nor the authors, contributors, or editors, assume any liability for any injury and/or damage to persons or property as a matter of products liability, negligence or otherwise, or from any use or operation of any methods, products, instructions, or ideas contained in the material herein.
Library of Congress Cataloging-in-Publication Data
A catalog record for this book is available from the Library of Congress
British Library Cataloguing-in-Publication Data
A catalogue record for this book is available from the British Library
ISBN: 978-0-12-822049-8
For information on all Elsevier publications visit our website at https://www.elsevier.com/books-and-journals
Publisher: Matthew Deans
Acquisitions Editor: Brian Guerin
Editorial Project Manager: John Leonard
Production Project Manager: Sojan P. Pazhayattil
Designer: Victoria Pearson Esser
Typeset by Thomson Digital
Contributors
Kumar Abhishek
Department of Mechanical Engineering, Institute of Infrastructure Technology Research and Management (IITRAM), Ahmedabad, Gujarat, India
Bappa Acherjee
Production Engineering Department, Birla Institute of Technology, Mesra, Ranchi, Jharkhand, India
Ćenol Bayraktar
Recep Tayyip Erdogan University, Faculty of Engineering and Architecture, Department of Mechanical Engineering, Rize, Turkey
Udaya Bhat K
Department of Metallurgical & Materials Engineering, NITK Surathkal, Srinivasnagar, Karnataka, India
Devadas Bhat Panemangalore
Department of Metallurgical & Materials Engineering, NITK Surathkal, Srinivasnagar, Karnataka, India
Suma Bhat
Department of Mechanical Engineering, SJEC,Vamanjuru, Mangaluru, Karnataka, India
K.S Bindra
Laser design and industrial applications division, Raja Ramanna Center for Advanced Technology, Indore, Madhya Pradesh; Homi Bhabha National Institute, BARC Training School Complex, Mumbai, Maharashtra, India
Pierpaolo Carlone
Department of Industrial Engineering, University of Salerno, Salerno, Italy
Somnath Chattopadhyaya
Department of Mechanical Engineering, Indian Institute of Technology (ISM) Dhanbad, Dhanbad, Jharkhand, India
R. Comesaña
CINTECX, Universidade de Vigo, LaserON Research group, School of Engineering, Vigo; Universidade de Vigo, Materials Engineering, Applied Mechanics and Construction Dpt., University of Vigo, Vigo, Spain
Arash Darafsheh
Department of Radiation Oncology, Washington University School of Medicine, St. Louis, MO, United States
Manas Das
Department of Mechanical Engineering, Indian Institute of Technology, Guwahati, Assam, India
Amir Dehghanghadikolaei
School of Mechanical, Industrial and Manufacturing Engineering, Oregon State University, Corvallis, OR, United States
Dinbandhu
Department of Mechanical Engineering, Institute of Infrastructure Technology Research and Management (IITRAM), Ahmedabad, Gujarat, India
A.J. GĂĄmez
Department of Mechanical Engineering and Industrial Design, School of Engineering, University of Cadiz. Av. Universidad de CĂĄdiz, Puerto Real, CĂĄdiz, Spain
L. GarcĂa-Barrachina
Department of Mechanical Engineering and Industrial Design, School of Engineering, University of Cadiz. Av. Universidad de CĂĄdiz, Puerto Real, CĂĄdiz, Spain
Gozde Gecim
Department of Chemical Engineering, Faculty of Engineering and Natural Sciences, Bursa Technical University, Bursa, Turkey
Annamaria Gisario
Department of Mechanical and Aerospace Engineering, Sapienza University of Rome, Rome, Italy
S.M. Gorbatyuk
National University of Science and Technology «MISIS», Moscow, Russia
Ali Pasža HekimogËlu
Recep Tayyip Erdogan University, Faculty of Engineering and Architecture, Department of Mechanical Engineering, Rize, Turkey
N. Rajesh Jesudoss Hynes
Department of Mechanical Engineering, Mepco Schlenk Engineering College (Autonomous), Sivakasi, Tamil Nadu, India
Ayse Kalemtas
Department of Metallurgical and Materials Engineering, Faculty of Engineering and Natural Sciences, Bursa Technical University, Bursa, Turkey
Hariharan Krishnaswamy
Department of Mechanical Engineering, Indian Institute of Technology Madras, Chennai, Tamil Nadu, India
Manoj Kumar Singh
Composite Design and Manufacturing Lab, School of Engineering, Indian Institute of Technology Mandi, Mandi, Himachal Pradesh, India
Chandan Kumar
Department of Mechanical Engineering, Indian Institute of Technology, Guwahati, Assam, India
R. Kumar
Faculty of Mechanical Engineering, Eritrea Institute of Technology, Eritea
Rajeev Kumar
Composite Design and Manufacturing Lab, School of Engineering, Indian Institute of Technology Mandi, Mandi, Himachal Pradesh, India
Hossein Lavvafi
Department of Radiation Oncology, William Kahlert Cancer Center, Westminster, MD, United States
F. Lusquiños
CINTECX, Universidade de Vigo, LaserON Research group, School of Engineering, Vigo, Spain
G. Madhusudhan Reddy
Defence Metallurgical Research Laboratory, Kanchanbagh, Hyderabad, Telangana, India
P. Mastanaiah
Defence Research and Development Laboratory, Kanchanbagh, Hyderabad, Telangana, India
Mehrshad Mehrpouya
Faculty of Engineering Technology, University of Twente, Enschede, The Netherlands
Kush P. Mehta
Department of Mechanical Engineering, School of Technology, Pandit Deendayal Petroleum University, Gandhinagar, Gujarat, India; Advanced Manufacturing and Materials Research Group, Department of Mechanical Engineering, School of Engineering, Aalto University, Espoo, Finland
N.A. Chichenev
National University of Science and Technology «MISIS», Moscow, Russia
Maria Ntsoaki Mathabathe
Council of Scientific Industrial Research, Materials Science and Manufacturing, Manufacturing cluster, Advanced Materials Engineering, Pretoria, South Africa
Sharath P C
Department of Metallurgical Engineering, Jain University, Bengaluru, Karnataka, India
Amogelang Sylvester Bolokang
Council of Scientific Industrial Research, Materials Science and Manufacturing, Manufacturing cluster, Advanced Materials Engineering, Pretoria, South Africa
Himanshu Pathak
Composite Design and Manufacturing Lab, School of Engineering, Indian Institute of Technology Mandi, Mandi, Himachal Pradesh, India
C.P. Paul
Laser design and industrial applications division, Raja Ramanna Center for Advanced Technology, Indore, Madhya Pradesh, India; Homi Bhabha National Institute, BARC Training School Complex, Mumbai, Maharashtra, India
J. Pou
CINTECX, Universidade de Vigo, LaserON Research group, School of Engineering, Vigo, Spain
Vishalkumar Prajapati
Department of Mechanical Engineering, Institute of Infrastructure Technology Research and Management (IITRAM), Ahmedabad, Gujarat, India
Dinesh W. Rathod
Department of Mechanical Engineering, Thapar Institute of Engineering and Technology, Thapar Technology Campus, Patiala, Punjab, India
A. Riveiro
CINTECX, Universidade de Vigo, LaserON Research group, School of Engineering, Vigo; Universidade de Vigo, Materials Engineering, Applied Mechanics and Construction Dpt., University of Vigo,Vigo, Spain
Pankaj Sahlot
Department of Mechanical Engineering, School of Technology, Pandit Deendayal Petroleum University, Gandhinagar, Gujarat, India
R. Sankaranarayanan
Department of Mechanical Engineering, Mepco Schlenk Engineering College (Autonomous), Sivakasi, Tamil Nadu, India
Sachindra Shankar
Department of Mechanical Engineering, Indian Institute of Technology (ISM) Dhanbad, Dhanbad, Jharkhand, India
Abhay Sharma
KU Leuven, Faculty of Engineering Technology, Department of Materials Engineering, Campus De Nayer, Jan Pieter de Nayerlaan, Sint-Katelijne-Waver, Belgium
Shivraman Thapliyal
Mechanical Engineering Department, National Institute of Technology, Warangal, Telangana, India
J. del Val
CINTECX, Universidade de Vigo, LaserON Research group, School of Engineering, Vigo; Centro Universitario de la Defensa, Escuela Naval Militar, MarĂn, Spain
P. Shenbaga Velu
Department of Mechanical Engineering, PSR Engineering College, Sivakasi, Tamil Nadu, India
Nishant Verma
Composite Design and Manufacturing Lab, School of Engineering, Indian Institute of Technology Mandi, Mandi, Himachal Pradesh, India
Pedro Vilaça
Advanced Manufacturing and Materials Research Group, Department of Mechanical Engineering, School of Engineering, Aalto University, Espoo, Finland
Jay J. Vora
Department of Mechanical Engineering, School of Technology (SOT), Pandit Deendayal Petroleum University (PDPU), Gandhinagar, Gujarat, India
D. Wallerstein
CINTECX, Universidade de Vigo, LaserON Research group, School of Engineering, Vigo, Spain
Sunny Zafar
Composite Design and Manufacturing Lab, School of Engineering, Indian Institute of Technology Mandi, Mandi, Himachal Pradesh, India
Ultrasonic weldingâa modern welding technology for metals and plastics
Shivraman Thapliyal Mechanical Engineering Department, National Institute of Technology, Warangal, Telangana, India
1 Introduction
Ultrasonic welding (USW) is the solid-state welding process in which joint between metals, metal-plastic, and plastics is developed by high-frequency ultrasonic vibrations [1â3]. The faying surfaces are clamped under the application of the static force and subjected to ultrasonic vibration. The highfrequency vibration causes the relative motion between the surfaces, which causes disruption of asperities by simultaneous plastic deformation. The frictional heating, along with the heat generated during plastic deformation, is sufficient to produce the joint between the surfaces.
Initially, ultrasonic vibrations were applied to the resistance spot welds to improve the grain structure of the welds. Later, it was realized that weld was developed between faying surfaces with the sole application of ultrasonic vibrations only. The first report on the implementation of ultrasonic vibration as the welding source was published in 1950 [1]. Initially, this process was restricted to thin sheets, foil bonding, and tube sealing [2]. However, the current demands and advancement in the process made it feasible for the welding of thick sheet [3]. The USW has extensively been used in microelectronics, automotive, medical, and aerospace industries [4,5]. This welding used to join various alloys of copper, aluminum, steel, and nickel. The ultrasonic welding process can also be used for the joining of different dissimilar metals, plastics, and metal-plastic combinations.
2 Ultrasonic welding system and process variation
USW system consists of an electronic power supply that converts line power into high frequency and high voltage power for the transducer. The transducer converts the electrical energy into high-frequency mechanical
Advanced Welding and Deforming Copyright © 2021 Elsevier Inc. http://dx.doi.org/10.1016/B978-0-12-822049-8.00001-3
vibration ranging from 15 to 300 kHz [6]. These high-frequency vibrations are transferred to the workpiece by the sonotrode. The workpiece is held firmly between the sonotrode tip and anvil that provides the necessary clamping force, and the anvil act as the supporting system for the workpiece. The lateral drive system and wedge reed system are the two types of USW systems. The wedge reed system was designed and patented in 1960, which uses a vertical vibrating member termed as a reed to which vibrations are supplied from a coupler transducer assembly perpendicular to the reed. The clamping forces are applied on the weld plates through the reed. The vibrations produce a shear motion at the interface region, as the vibration directions are parallel to the weld interface. However, in the lateral drive system, the vibrations are transferred directly to the welding horn from the booster-transducer-sonotrode assembly. The booster that is mounting the total stack of the tooling system directly applies the downward force (Fig. 1.1A,B). Nowadays, fully programmable USW systems are available, in which the process parameters are controlled by the microprocessors. USW uses a closed-loop feedback system, which regulates a process variable to the desired value with the help of the feedback system.
An example of 3 kW and with a frequency of 20 kHz wedge is shown in Fig. 1.2. These USW systems have different variants that can produce different types of weld joints, that is, spot, line, ring, and continuous.
2.1 Spot welding
The joint between two overlapping material is developed at a small spot by the introduction of vibratory energy into the workpiece held between sonotrode and the anvil. The vibrations are applied parallel to the joint line or weld interface. The welding can be achieved in less than 1.5 s, but the weld time is dependent on the material type, thickness, and power unit.
2.2 Line welding
This welding is a variation of spot welding in which a continuous line weld is achieved by the help of linear sonotrode tip vibrating parallel to the weld interface. A weld of length nearly equal 6 in. can be obtained in a single weld cycle.
2.3 Continuous seam weld
These welds are obtained when a rotating disked shaped ultrasonic horn is rotated and traversed over the workpiece supported on the anvil. This setup can be used to join foils up to 0.15 mm thickness.
Figure 1.1 Schematic of (A) wedge reed and (B) lateral drive ultrasonic welding system.
2.4 Torsion/ring weld
The torsion/ring welds are produced by imparting twisting or torsional motion to the horn. This system uses two transducers vibrating longitudinally which are 180 degrees out of phase with each other and thus providing torsional motion at the weld interface. This system is used for sealing of the container carrying liquid and powder propellant with the thin foil sheets. Ring weld of diameter 50 mm has been successfully produced for aluminum and copper foils.
3 Ultrasonic welding process mechanism and working
In USW, when two surfaces are brought in contact by static clamping force, immediately, the asperities present on the surface come in contact (Fig. 1.3A) [2]. When the ultrasonic vibrations are applied on the top part which in contact with sonotrode tends to vibrate in the direction of applied vibration resulting in sliding, deformation of the asperities along with the disruption of metal oxides present at faying surfaces, which increases the area of contact and coefficient of friction (Fig. 1.3B) [5,7].This increase in the area causes direct metal-to-metal contact, and the formation of micro welds due to deformation. Increasing the duration of ultrasonic vibration causes significant heat generation due to friction and plastic deformation, which causes material softening and ease the material flow near the
Figure 1.2 Photograph of (A) wedge reed ultrasonic metal welder with (B) sonotrode tip, (C) weld tip [7] (With kind permission from Elsevier).
joint line (Fig. 1.3C). Additionally, the acoustic vibrations are absorbed in the dislocation, which also increases the material flow. As the welding cycle terminates, the contact area and adjacent area are completely deformed with recrystallized grains. The metallic bonding in the weld zone under the sonotrode tip is visible (Fig. 1.3D). The metallic bonding achieved due to welding is a solid-state, which implies no melting and fusion of the workpiece. The temperature measurement studies on USW suggested that the temperature rises rapidly in the initial stage of welding, and then it remains stable for the remaining cycle. Although a significant rise in the temperature is observed initially, it remains below the melting point of the metals/alloys [8].
Figure 1.3 Schematic depicting the working operations of the ultrasonic welding process.
Another random document with no related content on Scribd:
hvars buk var upprifven, dött af ett bett i strupen. Riif och Ăster fortsatte sökandet vida omkring, men dĂ„ skaren bar funnos inga tydliga spĂ„r efter vilddjuret.
Följande dag, som var andra pÄskdagen, rÄkade jag en stund pÄ förmiddagen uppehÄlla mig pÄ verkstadens kontor, dÄ bruksförvaltarens yngste dÄ sextonÄrige son Julius, som f.n. Är 1902 Àr industriinspektor i Viborgs distrikt, kom rusande in med utropet: "Det finns en lo i trÀdgÄrden". Naturligtvis sprang jag de femtio stegen till min bostad efter bössan, laddade och var snart i trÀdgÄrden. DÀr fick jag höra följande:
Husets piga hade en stund förut begifvit sig till den ett litet stenkast frÄn byggningen belÀgna bakstugan och dÀr vid den mot söder vettande vÀggen i solskenet pÄ marken observerat, hvad hon trodde vara en vacker men sjuk hund, som lÄg pÄ sidan med vidt öppet gap och ögonen slutna. Rörd af medlidande för det stackars djuret, gick hon alldeles inpÄ för att taga reda pÄ om det var dödt eller lefde och Àmnade, som hon sade, taga det i famnen med sig in, dÄ den förmodade hunden plötsligt vaknade samt fult grinande och frÀsande hoppade upp liksom för att rusa pÄ. SkrÀmd af de ilsket visande tÀnderna och blicken ur de vilda, gula ögonen retirerade hon till köket och berÀttade uppskrÀmd för unge Julius, som rÄkade vara dÀr, om den sjuka och vilda hunden som Àmnade anfalla henne. Julius misstÀnkte att hunden möjligen kunde vara behÀftad med vattuskrÀck och gick dit för att taga reda pÄ saken. Han sÄg djuret Ànnu pÄ platsen, dock mÄste detta ha tyckt, att dÀr blef för ofredligt, hvarför det lÀmnade sin soliga lega och gick tvÀrs öfver trÀdgÄrden. SÄ lÄngt fram pÄ dagen hade skaren tinat upp och spÄren syntes tydligt i den fotsdjupa snön, ledande till en större mellan trÀdgÄrden och torget framför linnefabriksbyggningarna stÄende lada, under
hvilken lon gÄtt. Jag visste att ladans stenfot mot torget, som var synlig frÄn fönstren i min bostad, var tÀt, men att baksidan mot trÀdgÄrden stod pÄ glesa, alnshöga stenpelare. Kunde öppningarna dÀremellan i hast stÀngas, dÄ var lon i fÀllan. Jag bad de kringstÄende att ej oroa lon, och icke gÄ nÀrmare ladan, medan Julius höll vakt med bössan, hvarefter jag skyndade ut pÄ torget att se efter om pÄ ladans gafflar funnos hÄl i stenfoten. SÄdana hittades pÄ öster sida, men Àfven de kunde lÀtt tÀppas, och dÄ inga utspÄr syntes till, sprang jag till nÄgra nÀrbelÀgna bostÀder, hvari frÄn flere timmermÀn trots helgen gÀrna skyndade till hjÀlp. I hast anskaffades brÀder, spikar och hammare och inom tio minuter hade lon sÄ vÀl lÄtit stÀnga in sig, att han icke ens med vÄld skulle sluppit ut. Höladan var visst tio famnar lÄng och hÀlften sÄ bred; under den var mörkt och fullt af stickor och brÄte, hvarför lon förmodligen ansÄg sig vÀl gömd; men underligt Àr ÀndÄ, att han trots bullret lugnt lÀt fÄnga sig utan försök till flykt. Jag antog att han Àtit sig öfvermÀtt och blifvit illamÄende af den stora tillgÄngen pÄ hÀstkött och dÀrför
blifvit för loj att röra pĂ„ sig och Ă„sidosatt all försiktighet. Men öfver det fyra alnar höga planket pĂ„ den sidan af trĂ€dgĂ„rden, som vette Ă„t det omnĂ€mnda timmerupplaget, hade han Ă€ndĂ„ kort förut hoppat, som syntes af spĂ„ren, hvilka jag sedan följde, och Ă„ter haft sitt tillhĂ„ll, vid den dagen förut dödade hundrackan. Medan jag sökte timmermĂ€nnen, hade unge Julius och en företagsam tioĂ„rig flicka försökt krypa under ladan för att taga reda pĂ„ om och hvar lon fanns dĂ€r, men lyckligtvis kommo de icke lĂ„ngt för skrĂ€pet dĂ€rinne och Ă„tervĂ€nde helskinnade frĂ„n företaget, utan att i mörkret ha sett lon. Ăfven om de kunnat pĂ„visa hvar han lĂ„g, skulle det varit farligt att skjuta ditĂ„t, emedan hela marken var tjockt belagd med höaffall och dam; men dĂ„ ladan inuti för tillfĂ€llet var alldeles tom, kom jag pĂ„ tanken att försöka fĂ„ lon dit upp och lĂ€t dĂ€rför hĂ€mta nyckeln samt
bryta upp nÄgra golfplankor midt i byggningen. DÄ allt var tÀtt nedomkring, mÄste lon söka sig upp genom hÄlet i golfvet, och dÄ kunde han förtrÀffligt skjutas i den stora tomma lokalen. De fÄ och smÄ fönstren som sutto högt uppe voro ytterligare fÀstade med innanför tvÀrsöfver spikade brÀder, hvarför flykten dÀrigenom var otÀnkbar.
Sedan allt var klart skickade jag bort de flesta af medhjÀlparena och alla nyfikna ÄskÄdare samt stannade pÄ post utanför den pÄ glÀnt öppnade laddörren. Under tiden hade Julius varit hemma efter och laddat ett pappas gamla enpipiga muskedunder, hvilket han kunde sköta, och infann sig utrustad med kruthorn och hagelpung, allt af Àldsta vÀlbepröfvade sort. SÄ stodo vi dÀr pÄ lur vÀl en timme och jÀmte oss sÄgstÀllaren Riif, försedd med en stor bÄtshake med rak och skarpslipad spets, samt dessutom ett par timmermÀn med yxor.
Jag hade pÄ morgonen icke haft tid att förtÀra nÄgot, och dÄ lon ej visade sig och jag i det kalla luftdraget blifvit frusen och hungrig, kilade jag hem för en stund, emedan bud upprepade gÄnger gifvits, att kaffet stod och kallnade. Jag anförtrodde vaktandet Ät unge Julius och skyndade de femtio stegen hem öfver torget, men jag hann icke dricka ur koppen, innan skott hördes. Naturligtvis var jag kvickt tillbaka vid den nu fullt öppna ladudörren, dÀr Julius stod laddande i största hast, och inkommen i ladan fick jag se en syn, som jag aldrig glömmer. Illa sÄrad i hufvudet af hagelskottet hade den ursinniga lon rusat uppefter vÀggarna och mot fönstren, hvarför Riif fruktat att han skulle kunna brÄka sig ut den vÀgen; dÀrför sprang han till och spetsade odjuret med sin kÀcks fast vid vÀggen, sÄ att dess skarpslipade lÄnga spets trÀngde genom halsen vid struphufvudet och djupt in i brÀdvÀggen. Ilsket morrande och
frÀsande hÀngde vilddjuret dÀr fastspikadt tÀtt under fönstret med fötterna en aln öfver golfvet och vildt huggande omkring sig med alla fyra för att sÄlunda fÄ halsskinnet att brista och slippa loss. Men skinnet höll och Riif jÀmte en annan karl tryckte med allt gevalt pÄ kÀcksskaftet, sÄ att bÄde det och brÀdan i vÀggen bÄgnade, dock Àfven dessa höllo ut trots djurets vÄldsamma anstrÀngningar, tills
Julius fick laddadt och pÄ nÀra hÀll med ett skott i hufvudet gjorde ett tvÀrt slut pÄ den förtviflade striden. UpptrÀdet var sÄ intressant att ÄskÄda och föreföll mig sÄ litet farligt, att jag underlÀt att blanda mig dÀri, för att lÄta Julius behÄlla triumfen. Men skinnet köpte jag af honom, och det var sÀllsynt stort och vackert, grÄtt med en mörkare rand pÄ ryggen och hvitt under buken, alldeles utan strimmor och flÀckar. Lon var 45 tum lÄng, 26 tum hög och vÀgde 60 skÄlpund.
Vid islossningstiden följande Är 1870 gjorde jag med apotekaren
Granberg i T:fors, som var en af grundlÀggarena af Valkiakoski trÀsliperi och pappersbruk, för den pÄgÄende anlÀggningens skull en fÀrd dit och stannade dÀr ett par dagar. Vid första middagen blef jag bjuden pÄ en köttrÀtt, som smakade excellent, fastÀn jag icke fick klart för mig af hvad sorts krÀk den var tillagad. Efter mÄltiden frÄgade mig frun i huset, om jag visste hvad jag förtÀrt, och pÄ mitt svar att det för att vara kalf hade benknotorna för smÄ och för kanin för stora, meddelade hon skrattande, att jag Àtit stufning af lokött, hvilket pÄstods vara en delikatess. Hon hade köpt det af KokkoKustaa, en pÄ den tiden allmÀnt kÀnd vilddjursjÀgare, bosatt i Valkiakoski by. Hon sade sig ha fruktat att jag skulle ratat anrÀttningen, om jag vetat hvad det var, men detta var obehöfligt, ty sedan Ät jag med god aptit Àfven stekt loskinka kall pÄ smörgÄs, som smakade nog sÄ bra, bÀttre Àn kanin, hvars kött har en sötaktig och fadd smak, som af kunnig kock mÄste döljas.
Dessa lomÄl voro anledningen till att jag uppvaktade Kokko-Kustaa och af honom köpte skinnen efter de bÄda förtÀrda loarna. Af de samlade loskinnen lÀt jag göra mig en respÀls, i hvilken jag kunde trotsa blÄst vid trettio graders kyla och mÄdde godt som i sÀngen.
Om skogsfÄgel och dess fÄngst i nÀrheten af Tammerfors pÄ 1860talet.
TjÀdern förekom sÀllan nÀra intill staden, dock behöfde man just icke begifva sig mera Àn fem km dÀrifrÄn för att trÀffa pÄ denna fÄgel. Han fanns pÄ alla granklÀdda uddar och holmar kring NÀsijÀrvi och Aitolahti samt pÄ Reuhari och Keisalo holmar nÀra Laalahti.
Under dragfiske kring sistnĂ€mnda holme och vid picknickfĂ€rder dit med Ă„ngslup sĂ„gos ofta de föga skygga fĂ„glarna, hvilka pĂ„ denna aflĂ€gset belĂ€gna ö visst sĂ€llan förföljdes och dĂ€r jag flere gĂ„nger lyssnade till tjĂ€derleken. Ăfven uti Takahuhti, LempÀÀlĂ€ och YlöjĂ€rvi kapells skogar, icke alltför lĂ„ngt frĂ„n staden, förekom tjĂ€dern rikligt, Ă€nda till dess allmogen i trakten under nödĂ„ren vande sig vid att söka en inkomstkĂ€lla i fĂ„gelfĂ„ngsten, ty fĂ„gelfĂ€llor pĂ„trĂ€ffades dĂ„ redan pĂ„ sensommarn mĂ„ngenstĂ€des i skogarna, och det dĂ€rmed verkstĂ€llda skoningslösa förföljandet gjorde, att tillgĂ„ngen pĂ„ denna fĂ„gel hastigt minskades. Dessa fĂ€llor gjordes af tvĂ„ slag, hvaraf det ena uppsattes tvĂ€rs öfver gĂ„ngstigar och kreaturs vĂ€gar pĂ„ sĂ„dana stĂ€llen dĂ€r skogsbĂ€r vĂ€xte och fĂ„glarna dĂ€rför uppehöllo sig. Dessa voro de s.k. slagfĂ€llorna, som bestodo af en ett par famnar lĂ„ng klenare trĂ€dstam, hvilken pĂ„ ena Ă€ndan belastades med tunga stenar, medan den andra gillrades upp lagom högt öfver marken, sĂ„ att tjĂ€dern med framstrĂ€ckt hals kunde krypa dĂ€runder. FrĂ„n fĂ€llan
uppsattes Ät bÄda sidor i spetsig vinkel mot hvarandra tÀta metershöga risgÀrden, tjÀnande till att leda den efter marken springande fÄgeln, som ogÀrna besvÀrar sig med att flyga öfver rishindret, fram till fÀllan.
DÄ han ser det öppna hÄlet under slagbommen, Àmnar han sig fram dÀr. HÀrvid stöter han emot glllret, hvilket utgöres af en kvist eller spÀndt snöre och drar sÄlunda omkull stödet för slagbommen, som dÄ slÄr ned och trÀffar fÄgeln pÄ den utstrÀckta halsen eller öfver ryggen. I lyckligaste fall dödas han med detsamma, eljes pinas han lÄngsamt till döds. Om fÄgelfÄngaren sÀllan vittjar sina fÀllor, hÀnder det, att rÀfven eller andra rofdjur göra sig ett godt mÄl af hans fÄngst och att han icke hittar annat Àn de för vinden kringyrda fjÀdrarna, liksom vi pÄ vÄra jaktfÀrder rÀtt ofta gjorde. Utom denna sorts fÀllor, hvilka för det mesta genast slÄ ihjÀl fÄgeln och icke alltid utsÀtta honom för lÄngsam död, pÄtrÀffades Àfven ett annat slag afsedt för tjÀder och orre, hvilket för det dÀrmed oundvikligt förenade djurplÄgeriets skull Àr synnerligen afskyvÀrdt och ett mÀnniskor ovÀrdigt tortyrredskap, sÀrdeles förödande för fÄglarna. Dessa fÀllor Àro konstruerade pÄ följande sÀtt. Kring en medelstor tall eller gran, afkvistad till tre meters höjd frÄn marken, uppsattes pÄ tvÄ meters höjd en af gröfre störar gjord ungefÀr tvÄ meter i fyrkant mÀtande ram, hÀngande horisontalt samt fÀstad vid trÀdstammen med fyra frÄn hörnen snedt uppÄt anbringade klenare störar. FrÄn ramens innerkant ned till trÀdets stam nÄgon fot öfver marken voro smala, slÀta störar trattformigt anordnade och stÀllda sÄ tÀtt intill hvarandra, att fÄglar icke kunde slippa ut emellan dem.
Det hela liknade sÄledes en upp- och nedvÀnd, stor, fyrkantig och till hÀlften uppspÀnd paraply. Denna tillstÀllning uppsattes ganska synlig och fristÄende i en glÀnta i skogen, och frÄn ramens öfra kant
ned till marken placerades uti lÄngsluttande lÀge nÄgra störar med den grofva, slÀtt afputsade Àndan vÀnd uppÄt, för att tjÀna fÄglarna som klÀtterstÄng, dÄ de frÄn marken Àmnade sig upp till den vid trÀdstammen fastbundna lockmaten, bestÄende af en korn- eller hafrekÀrfve. Lockmaten anbringades pÄ sÄdan höjd öfver spjÀltratten, att de till yttersta Àndan af störarna Àntrande fÄglarna icke kunde nÄ den, men strÀckande sig sÄ mycket som möjligt för att komma Àt nÄgot af axen, slutligen förlorade fotfÀstet pÄ den tjocka och hala stÄngÀndan och föllo ned i spjÀltratten. DÀr nere mellan trÀdstammen och de lutande störarna var omöjligt för den stackarn att fÄ fotfÀste, han blef liggande som han fallit, med den ena vingen eller foten ute mellan spjÀlarna, utan att förmÄ resa eller röra sig, lÄngsamt, elÀndeligen svÀltande och frysande till döds, om icke en förbistrykande rÀf eller mÄrd gjorde slut pÄ pinan, innan djurplÄgaren hann dit att afhÀmta fÄngsten. Att rÀfven förstod sig pÄ att beskatta dessa tortyrredskap, sÄg jag flere gÄnger af de kringspridda lÀmningarna och af fjÀdrarnas mÀngd; liksom pÄ de i fÀllorna kvarliggande döda fÄglarnes i onaturliga stÀllningar stelnade kroppar och bleka kindlappar tydligt syntes hvad de lidit. Som vÀl Àr, lÀra dessa fÄngstredskap nu vara förbjudna öfverallt utom i landets
norra delar, och troligen blir det snart nödvÀndigt att Àfven dÀr med lag göra slut dÀrpÄ. Sedan fÀllorna engÄng voro uppsatta, var besvÀret med fÄgelfÄngsten ringa och kunde löna sig, dÄ tillgÄngen pÄ fÄgel var god, ehuru en myckenhet fÄngad och billig fÄgel frÄn aflÀgsnare orter fördes till staden pÄ höstarna under sextiotalet och priset dÀrför höll sig lÄgt. FÄgel sÄldes dÄ oftast efter vikt och betalades pÄ torget med frÄn tre till fem kopek för skÄlpundet, under den tid dÄ ryska myntet var gÄngbart. DÄ uppköptes fÄgel i större mÀngder 1 hushÄllen samt inlades i byttor och tinor, pÄ hvilket sÀtt den under kall Ärstid flere mÄnader kunde förvaras. Det var dÄ icke
tal om att skydda skogens befjÀdrade innevÄnare för utrotning, allt togs som kunde kommas Ät, och dÀrför har det nu en mansÄlder senare blifvit en behjÀrtansvÀrd nödvÀndighet att försöka bevara hvad som finnes kvar samt hindra fÄgelvÀrldens totala ödelÀggelse.
Allmogen kring T:fors satte intet vÀrde pÄ fÄgel som mat, troligen emedan kvinnorna icke förstodo sig pÄ att tillreda den smakligt, hvilket sorgliga faktum jag nÄgra gÄnger rÄkade ut för pÄ jakter i trakten, dÄ i brist pÄ annan föda den just skjutna orren eller tjÀdern mÄste tillagas och förtÀras. Af dessa misslyckade anrÀttningar vill jag omnÀmna en. Vid östra Àndan af Aitolahti norra strand ligger Juoppo hemman, hvilket flere Är tillhörde T:fors masugn och sköttes af en arrendator. Under Ären mellan 1865 och 69 brukade vi nÄgon gÄng under höstsommaren fara dit för att fiska eller jaga och blefvo dÄ af arrendatorn trakterade med hvad huset för tillfÀllet egde i matvÀg.
Den gĂ„ngen rĂ„kade vi ut för att till middagen bjudas pĂ„ tjĂ€der och dĂ€rtill intet vidare Ă€n hĂ„rda rĂ„gbrödskakor och smör. SĂ€kerligen hade den vĂ€nliga vĂ€rdinnan efter bĂ€sta förmĂ„ga anstrĂ€ngt sig att tillreda den i slagfĂ€llan tagna och till Ă„ren komna tjĂ€derherrn, men hennes kunskap i den vĂ€gen visade sig snart ha varit sorgligt otillrĂ€cklig. Vi voro försedda med god aptit, men tyvĂ€rr var anrĂ€ttningens oss redan pĂ„ lĂ„ngt hĂ„ll mötande doft föga inbjudande och smaken outsĂ€gligt vedervĂ€rdig. FĂ„geln var icke stekt, endast kokt uti bara vatten, hvarvid olyckligtvis saltet glömts. Detta förhĂ„llande var sĂ„ mycket egendomligare, som allmogen i trakten eljes brukar salta nĂ€stan allting, till och med kaffet. NĂ„gon afredning med smör eller flĂ€sk hade icke heller företagits, och dĂ„ ingen sĂ„s bestods, lĂ„go fĂ„gelbitarna i det klara osmakliga, buljonglika spadet. I trots af god vilja och upprepade hungriga försök rĂ„dde jag icke pĂ„ den vĂ€mjeliga anrĂ€ttningen, och Ăster, som frĂ„gade vĂ€rdinnan om icke fĂ„geln tagits i Noaks ark, mumlade nĂ„got om trĂ€stickor kokta i diskvatten
och kunde lika litet som jag förmÄ sig till att svÀlja mer Àn en tugga af denna gamla, sega och misshandlade tupp. Om skogsfÄgel Àfven i andra bondhem tillredes pÄ det viset, Àr ej att undra pÄ, att bonden hellre afyttrar Àn förtÀr sitt villebrÄd.
Fiske pÄ NÀsijÀrvi.
Jag hade lĂ„tit en van bĂ„tbyggare i Ruovesi tillverka en roddbĂ„t af asp, som hade den dĂ€r i trakten allmĂ€nna för fart pĂ„ sjöarna sĂ€rdeles lĂ€mpliga, lĂ€tta och nĂ€tta formen. BĂ„ten kunde med lĂ€tthet bĂ€ras af tvĂ„ man och löpte snabbt pĂ„ vattnet, utan sĂ€rdeles kraftanstrĂ€ngning för den roende. Den var naturligtvis smal i förhĂ„llande till lĂ€ngden och skarp som en uppflĂ€kt Ă€rtskida, men Ă€ndock icke rank samt vakade utmĂ€rkt i NĂ€sijĂ€rvis oroliga och vid hĂ„rd blĂ„st sĂ„ oregelbundna vĂ„gor. I bĂ„ten rymdes tvĂ„ roddare att sitta efter hvarandra och en person i aktern, dock var jag mest allena med Ăster uti den. PĂ„ hans begĂ€ran försĂ„gs bĂ„ten, i stĂ€llet för de i Tavastland brukliga fasta Ă„rklykorna, med vridbara sĂ„dana af jĂ€rn och Ă„ror af den form som pĂ„ saltsjön anvĂ€ndes, hvilka beslogs med lĂ€der pĂ„ de i klykorna löpande stĂ€llena. "Bondknifvar" som han benĂ€mnde de i trakten af T:fors vanliga Ă„rorna, hvilka med inslagna mĂ€rlor hĂ€ktades pĂ„ hakar, fĂ€stade i suden, ville han ej godkĂ€nna, emedan de under rodden icke kunde vridas, dĂ„ Ă„rbladet ofvan vatten fördes tillbaka, och detta ansĂ„g han vara det enda riktiga tempo vid regelrĂ€tt rodd.
I denna bĂ„t rodde Ăster mig Ă„r 1866 pĂ„ midsommaraftonen frĂ„n kl. 6 pĂ„ kvĂ€llen till midsommardagen kl. 8 f.m. rundt kring hela
NĂ€sijĂ€rvi, följande strĂ€nderna Ă„t lĂ€ngs fjĂ€rdar och vikar upp till höjden af Harvasalo holme och tillbaka. DĂ„ alla krokar medrĂ€knas, sĂ€kert en vĂ€glĂ€ngd af sextio kilometer pĂ„ fjorton timmar, hvaraf endast fyra anvĂ€ndes till hvila, och dock pĂ„stod sig Ăster icke vara trött. Under fĂ€rden fĂ„ngades elfva gĂ€ddor vĂ€gande tillsammans 56 skĂ„lpund utom Ă„tskilliga vackra abborrar, hvilka i den djupa sjöns mörka vatten Ă€ro nĂ€stan svarta till fĂ€rgen.
PĂ„ sextiotalet funnos inga utlĂ€ndska fiskredskap till salu i Tammerfors, och hvad man behöfde tillverkades hemma. Ăster, som lĂ€rt bleckslageri, förfĂ€rdigade till eget behof mycket vĂ€l fiskande drag af blanka anjovis- och sardinaskar Ă€fvensom kupade skeddrag, som pĂ„ yttre sidan försilfrades och pĂ„ den inre förgylldes af en guldsmed i staden och voro lika Ă€ndamĂ„lsenliga som nĂ„got utlĂ€ndskt.
SvÄrare Àn att skaffa drag var att erhÄlla fina och starka refvar. För att fÄ sÄdana vÀnde man sig till nÄgon bekant engelsman vid fabrikerna, som vid tillfÀlle skaffade det önskade frÄn hemlandet. Allmoge sÄg jag icke pÄ den tiden anvÀnda drag, men en och annan fabriksarbetare hemma frÄn annan ort fiskade nÄgon gÄng dÀrmed pÄ sommarkvÀllarna i strömmen ofvanför fallet och utefter sjöstrÀnderna nÀra staden. Den fiskande brukade vara ensam i bÄten och bita i dragrefven samt slÀppa Ärorna, dÄ fisken högg sig fast. Till bete anvÀndes för det mesta en snedvriden salt strömming eller annan fisk, som med nÄgra tregreniga krokar fÀstes i lÀmplig stÀllning.
Ăster hade i sin ungdom vid hafskusten bedrifvit fiske och var road dĂ€raf samt lockade mig ibland, dĂ„ intet annat fanns att roa sig med, att under de lĂ„nga vackra sommaraftnarna komma ut pĂ„ sjön med honom. Han visste hvar fisken fanns och huru den skulle tagas
samt hade alltid tur. Vi fiskade med drag gÀddor, som höllo till vid alla i NÀsijÀrvi utskjutande uddar; fick man en pÄ ena stranden af en udde, stod vanligen en annan nÄgot större eller mindre pÄ den andra sidan dÀrom. Eljes fÄngades bÄde gÀddor och abborrar vid grunden ute pÄ fjÀrden samt nÄgon gÄng under högsommaren en forell eller gös ute öfver djupet. Det var icke ondt om stora fiskar i NÀsijÀrvi pÄ
den tiden, dÄ tillfölje af de nÀstan öfverallt steniga och klippiga strÀnderna noten blott pÄ fÄ stÀllen kunde begagnas och pÄlkrokar endast sÀllan anvÀndes. Det talades Àfven dÀr som annorstÀdes om jÀttefiskar, hvilka fÄngats förr, och berÀttelserna voro icke mycket att lita pÄ, ty sÄdana sÀgner dö aldrig, men hvad jag sjÀlf vet och sett kan det ju vara pÄ sin plats att hÀr omnÀmna.
PÄ sommaren 1868 fÄngades pÄ pÄlkrok i NÀsijÀrvi utanför Lielaks egendom en gÀdda, som hade en total lÀngd af 45 tum engelskt mÄtt och vÀgde 36 skÄlpund. En annan 44 tum lÄng, vÀgande 33 skÄlpund togs följande Är af en arbetare vid Siilinkari berggrund.
Ă
r 1871 pÄ vÄrvintern hittades af bonden pÄ Juoppo hemman vid Aitolahti en gÀdda af 40 tums lÀngd och 41 skÄlpunds vikt under sÄ sÀregna förhÄllanden, att de förtjÀna berÀttas. FöregÄende höst hade för T:fors masugns rÀkning vid transport af kolved till bruket af famnslÄnga klabbar byggts s.k. fjÀllflottar. Flottarna blefvo dock icke afhÀmtade tidigt nog och viken isbelades, medan fjÀrden var öppen. DÄ uppstod vÀstlig storm med svÄr sjögÄng; flottarna sönderslogos och kolveden hifvades tillsammans med issörjan högt upp pÄ land, dÀr allt sedan frös ihop till en isvall, som blef liggande öfver vintern. Mot vÄren anstÀlldes folk att taga lös veden och dÀraf bygga nya flottar; dÀrvid hittades infrusen mellan vedtrÀden högt uppe pÄ land en ovanligt stor gÀdda, som befanns fullkomligt oskadad och af isen vÀl konserverad. För att sÀljas i staden fördes fisken till
masugnskontoret, dÀr jag rÄkade fÄ se och mÀta den. Det var en grann fisk och man fÄr ett tydligt begrepp om dess imponerande storlek, dÄ jag nÀmner, att karlen, som bar den hÀngande i en vidjegren öfver axeln, var af vanlig lÀngd och gÀddans nos syntes i jÀmnhöjd med örat, medan stjÀrten slog honom pÄ vadorna. Bruksförvaltaren köpte ett stycke af stjÀrten, som pÄstods vara det bÀsta pÄ en sÄ stor fisk, och bjöd mig smaka dÀrpÄ; men nÄgon delikatess var den icke, ty köttet var hÄrdt och smaklöst. Det Àr bÀttre nöje att fÄnga stora gÀddor, Àn att Àta dem.
Ă
r 1877 i augusti hittade Ăster och jag i KoljonselkĂ€, omkring en kilometer sydvĂ€st om Korkeasaari, pĂ„ ett lĂ„gt klippgrund de af krĂ„korna ratade lĂ€mningarna af en ovanligt stor gĂ€dda. Skelettet var fullstĂ€ndigt sammanhĂ€ngande och uppvisade mĂ„tt frĂ„n nosspetsen till stjĂ€rtĂ€ndan en totallĂ€ngd af fyrationio (49) engelska tum. Huru denna jĂ€ttefisk fĂ„tt sin bane, syntes af en Ă€nnu ur gapet hĂ€ngande mĂ€ssingstafs och Ă„tföljande lĂ„ng Ă€nda af en pĂ„lkroksref. Ăster tog kroken till amulett för tur i fiske och pĂ„stod: "BĂ€ttre don Ă€n lingarnstĂ„ten ska de var te ta' hvalfisken med."
Den största gÀdda jag i dessa vatten fÄngat vÀgde 26 skÄlpund och var 40 engelska tum lÄng.
Ăster brukade ibland midt pĂ„ vintern fiska lake utanför holmarna vid strömmens utlopp ur NĂ€sijĂ€rvi. Detta fiske bedref han med af enkvistar förfĂ€rdigade krokar, hvilka med en för Ă€ndamĂ„let sĂ€rdeles lĂ€mplig knut fĂ€stades vid lĂ„nga tafsar, som antingen en eller tvĂ„ efter hvarandra knötos pĂ„ refven. Som bete anvĂ€ndes smĂ„ fiskar (saltade siiniĂ€isiĂ€), som i smĂ„ knippor bundos med sytrĂ„d kring kroken, tĂ€ckande spetsen och skaftet. Genom hĂ„l 1 isen firades refven sĂ„ pass lĂ„ngt ned, att betet stannade nĂ€ra bottnen, och vid
öfverĂ€ndan anbringades ett pĂ„ isen i sned stĂ€llning uppsatt spö af tre fots lĂ€ngd, hvilket fjĂ€drade dĂ„ fisken nappade och sĂ„lunda hindrade refvens afslitande. Jag har sett dĂ€rmed fĂ„ngade lakar, som vĂ€gde 10 till 12 skĂ„lpund, hvilka i sin glupskhet slukat den otympliga kroken Ă€nda ned i magen. Ăster ansĂ„g dock icke sĂ„dant fiske lönande pĂ„ det stĂ€llet och uppgaf som skĂ€l dĂ€rför, att han icke fick vara ensam om fĂ„ngsten, emedan de pĂ„ isen i ögonen fallande spöna ditlockade opĂ„kallade medhjĂ€lpare, dĂ„ han var frĂ„nvarande.
Om somrarna roade han sig med att samla alla af oss fÄngade lefvande girsar och de voro ibland rÀtt mÄnga. Vid hemfÀrden förde han dem i ett Àmbare med sig och slÀppte dem sedan fria i strömmen uppe vid Myllysaari. TillfrÄgad om ÀndamÄlet hÀrmed, svarade han knipslugt! "Det gör jag för att roa de sakramentskade verkstadspojkarna, som hvar sommarkvÀll meta hÀr kring strÀnderna. De fÄnga ÀndÄ ingenting, men nu ska de fÄ de hÀr slemsnokarne som dra i flötet och Àta upp masken af dem, sÄ ha de roligt." Gubben brukade dÄ rÀtt ofta 1 nÀrheten pÄ holmen gömd under albuskarna och ha lika roligt som pojkarna af att se pÄ, dÄ girsen nappade.
"Picknicks".
Af den tid jag vistades i T:fors förgingo nu sju Är frÄn och med 1869 till 1875, under hvilka Är jakt och fiskenöjet nÀstan alldeles fick hvila. Kassören afled det förstnÀmnda Äret, och dÄ han var den bland oss som mest intresserade sig för hararna i stadens nÀrhet, fingo de fred liksom skogsfÄglarna, hvilka ock helt hastigt blifvit sÄ
fÄ, att det var för mycket besvÀr och för litet nöje att springa lÄnga vÀgar efter dem. PÄ höstarna fick kaptenen ensam "gÄ vall" med rapphönsen, som han uttryckte sig, sedan hans Kalle efter en vÀlförtjÀnt afbasning en vacker dag för alltid deserterade ifrÄn honom. Han klagade Àfven öfver att hönsen, dÄ staden nu sÄ hastigt börjat vÀxa ut Ät alla sidor, blifvit skygga och öfvergifvit dess nÀrhet
samt att den fredliga idylliska tillvaron i samhÀllet fÄtt en för jÀgare sorglig Ànda. SÄvÀl höns som harar tyckte förmodligen detsamma och flyttade, troligen för alltid.
Ăfven jag hade fĂ„tt annat att göra Ă€n att pĂ„ söndagsmorgnarna ströfva kring uti fria naturen; ty dĂ„ maskinerna stodo stilla var det lĂ€mpligaste tiden, att för remontens eftersyn ströfva omkring i linnefabrikens mĂ„nga och stora salar. Dessutom hade jag smĂ„ningom tröttnat vid att genomvandra de vĂ€lbekanta markerna kring staden, dĂ€r man var frestad sĂ€ga godmorgon Ă„t hvarje sten och stubbe. Utflykter pĂ„ lĂ€ngre hĂ„ll företogos sĂ€llan, och Ă€nnu mera sĂ€llan intrĂ€ffade dĂ€runder nĂ„got, som var vĂ€rdt att anteckna för att ihĂ„gkommas.
Man for en och annan gÄng i gladt sÀllskap till Nokia och Muurola forsar för att meta foreller, men till Teisko och YlöjÀrvi skogar kom man sÀllan, och dÄ jaktkamrat fattades, vande man sig snart ifrÄn sÄdant nöje. NÄgra af de vid fabrikerna anstÀllda engelsmÀnnen, som voro roade af flugmete, gjorde under sommaren med familjerna picknick-fÀrder till förenÀmnda natursköna forsar, och för att ha en vÀlkommen öfning i sprÄket for jag gÀrna med och lÄtsade fiska med rullspö liksom de. Resultatet af vÄrt fiske var visserligen ej nÀmnvÀrdt, men muntra voro dessa fÀrder för det mesta.
Midsommartid fiskade jag helst id ofvanför fallet i Nokia ström eller vid holmarna. Iden fÄngades med stycken af krÀftor, hvilka dÄ bytte skal och voro alldeles mjuka. Betet knöts utan krok pÄ ett lÄngt snöre, som frÄn bÄten firades ut i strömmen, och slukades begÀrligt Ànda ned i magen af den glupska fisken. DÀrför kunde fisken, nÀr den halades in, icke göra sig fri frÄn sitt rof, och refven kapades helt enkelt af med knif för att Äter förses med bete.
RÄkade man trÀffa pÄ ett stim matfriska idar, kunde man ha sport nog, och fann jag detta fiske oftast nöjsammare Àn att ro fluga eller drag för foreller, som för tillfÀllet icke voro i taget att nappa.
För att fÄnga krÀftor foro vi med Ängslup till YlöjÀrvi och till Teisko, hvarest de funnos i den lÄnga natursköna Viitapohjaviken vid stranden af Viitaniemi lÀngst österut vid vikbottnen. Eljes hade jag endast pÄ fÄ stÀllen iakttagit krÀftor utefter NÀsijÀrvis strÀnder. I förstnÀmnda trakt upprinner en mindre, pÄ krÀftor rik Ä frÄn de smÄ sjöarna vid YlöjÀrvi kyrka och mynnar ut i Laalahti vik af NÀsijÀrvi, en dryg halfmil frÄn staden. Dit foro vi ibland med roddbÄtar i muntert sÀllskap och ÄtervÀnde aldrig utan en mÀngd stora krÀftor.
Det sistnÀmnda krÀftstÀllet upptÀcktes tillfÀlligtvis pÄ en lustresa med Ängslup i den natursköna viken innanför Aunensilta bro, dÀr landsvÀgen gÄr fram till Teisko kyrka. Norra sidan af stranden Àr brant stupande med höga, skogbevÀxta berg, men den södra mest lÄg och odlad. Den smala infarten under bron och de skogklÀdda holmarna erbjuda förtjusande platser för sommarbostÀder.
Det var en hÀrlig och ovanligt ljum midsommarafton nÀra midnatt, dÄ vi lade till vid stranden af Viitaniemi nedanför gÄrdens ansprÄkslösa byggnader och lÀgrade oss i gröngrÀset. En af sÀllskapet, som kunde sjunga, stÀmde upp:
HÀr Àr NÀsijÀrvi skönast, HÀr Àr Finlands sommar grönast, HÀr Àr allt sÄ friskt och tÀckt.
Fisken kvickt ur vÀgen hoppar, Göken gal i skogens toppar, Blomman öppnar svÀllda knoppar, Sakta hviskar vÀstanflÀkt.
Var du hÀr, vill du tillbaka, Stadens lÀrm vill du försaka GÀrna hÀr i fri natur.
Hit till dessa blÄa sjöar
Med de mÄnga vackra öar
FrÄn det lif hans sjÀl förslöar LÀngtar stadsbon ur sin bur.
DÀrför lÄtom hit oss fara, Ty hÀr Àr oss godt att vara, HitÄt, hitÄt lÀngta vi.
Allt af yppig fÀgring höljes, En vik af den andra följes.
En ö af en annan döljes, Skymtar i en blink förbi.
Medan reskosten dukades upp och kaffe kokades pÄ stranden, upptÀckte nÄgon att det myllrade af krÀftor i abborrgrÀset, som i vattnet kantade stranden. Knappast var denna iakttagelse gjord, förrÀn företagsamma ungdomar veko upp byxorna öfver knÀna och
smögo sig ut i vattnet för att taga krÀftor med hÀnderna, och detta lyckades öfver all förvÀntan.
Hundrade fÄngades sÄ med snabbt nedgripande hÀnder;
Sprattlande djuren pÄ land samlade flickorna hop.
Voro vÀl rÀdda till först och vÀnde dem varligt med pinnar
Blefvo dock djÀrfvare snart, togo med handen dem fatt.
KrÀftorna voro stÄtliga, stora som smÄ humrar, hvarför alla voro ense om att vi voro de första som krÀftade dÀr, helst gÄrdens folk aldrig brytt sig om att fÄnga dem. Tillfölje af vikens djupa och kalla vatten hade skalbytet Ànnu icke försiggÄtt. En gryta och salt anskaffades frÄn gÄrden och sÄ blef det helt ovÀntadt ett förtrÀffligt krÀftkalas pÄ midsommarnatten. SÄdana smÄ nöjen Àro alltid roligast, dÄ de komma ovÀntadt, och en del njutningar smaka bÀst, dÄ de Àro oförutsedda.
Ăster.
Uti föregĂ„ende berĂ€ttelser har Ăster flere gĂ„nger blifvit omnĂ€mnd i egenskap af lots och styrman pĂ„ Ă„ngbĂ„tarna, och dĂ„ han framdeles kommer att vara med mera Ă€n förut, bifogar jag en bild af honom frĂ„n "Storfurst Wladimirs" dagar och lĂ€mnar nĂ„gra nĂ€rmare upplysningar om mannen. Gustaf Adolf Ăster var hemma frĂ„n TorneĂ„ stad, dĂ€r han föddes den 20 juli 1829. Hans ungdomsdar forflöto med sĂ„ litet skolgĂ„ng, som den tiden var brukligt och vanligt för pojkar af hans samhĂ€llsstĂ€llning, samt fördrefvos för resten med strömmingsfiske, dĂ„ han blifvit sĂ„ pass vuxen att han kunde göra
nytta. DĂ€raf hĂ€rledde sig hans Ă€nnu pĂ„ Ă€ldre dagar visade hĂ„g för fiske och sjömannens rörliga lif. Ăndock hade han lĂ€rt sig lĂ€sa och skrifva rĂ€tt bra samt att tala en hyfsad svenska, alldeles fri frĂ„n den kĂ€nda österbottniska dialekten, hvilken han ibland skĂ€mtande anvĂ€nde. Han lĂ€ste gĂ€rna, och begĂ„fvad med godt minne och klart förstĂ„nd, hade han reda pĂ„ hvad som hĂ€ndt i vĂ€rlden. Som yngre hade han lust för sjön och var duglig sjöman, kunnig i allt som till yrket hörde, sĂ„som segelsömnad m.m., hvilket ofta kom vĂ€l till pass. Men förĂ€ldrarna lĂ€to honom icke fara pĂ„ lĂ„ngfĂ€rder, han fick hĂ„llas hemma och mĂ„ste dĂ€rför sysselsĂ€ttas med nĂ„got annat, den tid hafvet var fruset.
Som hÀndig ungdom med hÄg för arbete, lÀrde han sig smÄningom flere yrken och blef en mycket anvÀndbar person. SÄ var han redan duglig skomakare och sadelmakare, dÄ han gaf sig ut pÄ vandring för att se sig om, hvarvid han Àfven kom till St. Petersburg. DÀr höll han dock icke ut lÀngre Àn en vecka och pÄstod, att dÀr blef "alltför ruskigt för folk att vara". Hvarför det förhöll sig sÄ, talade han dock aldrig om. PÄ den vÀgen lÀrde han sig bleckslageri och Àfven snickerislöjd till husbehof. Ja, i nÄgon af landets östra kuststÀder genomgick han en kurs hos en fÀrgare och försökte sig Àfven i den konsten. Han hölls dock icke lÀnge vid nÄgot af dessa yrken, utan tröttnade sÄ snart han nÄgot förkofrat sig dÀri och lÀrt sig kÀnna till orten samt begaf sig dÀrifrÄn drifven af okuflig vandringslust.
SÄ kom han ock mot midten af femtiotalet till Tammerfors, dÀr han, van att Ätaga sig hvarje arbete som för tillfÀllet kunde fÄs, blef drÀng pÄ ölbryggeriet vid Mustalahti. DÀr lÀrde han sig snart att brygga en förtrÀfflig svagdricka, men ledsnade Àfven vid denna enformiga handtering och blef skutskeppare pÄ NÀsijÀrvi för brukets bÄda vedlodjor "Toivo" och "Onni", hvarifrÄn hans utmÀrkta
bekantskap med farvattnena norrut hĂ€rledde sig. HĂ€r var Ăster i sitt rĂ€tta element, men dĂ„ nöjet endast rĂ€ckte sĂ„ lĂ€nge som sjön icke var frusen, anvĂ€ndes han under mellantiderna vid verkstaden som filare och jĂ€rnsvarfvare samt utförde Ă€fven i dessa yrken sitt arbete till vederbörandes belĂ„tenhet. Hans specialitet vid verkstaden var att hĂ„lla reda pĂ„ och reparera brandredskapen Ă€fvensom segel och fartygsinventarier. Till alla nybyggda Ă„ngbĂ„tar förfĂ€rdigade han soltĂ€lt och pressenningar, liksom nödiga bleck- och kopparslagarearbeten samt styrde och lotsade dem en tid sedan de blifvit fĂ€rdiga.
Ăster var sĂ„ledes en tusenkonstnĂ€r, och dĂ„ jag lĂ€rt kĂ€nna honom som en förstĂ„ndig och anvĂ€ndbar karl och det den tiden pĂ„ orten var ondt om kunnigt folk i det mekaniska yrket, inlĂ€rde och anstĂ€llde jag honom som maskinist, i hvilken syssla han Ă€fven visade sig pĂ„litlig och intresserad, hvarför han ock ibland skickades ut som maskinuppsĂ€ttare och anvĂ€ndes som Ă„ngslupförare, i hvilken befattning hans kĂ€nnedom af vattendragen, hans sjövana, plikttrogenhet och andra goda egenskaper gjorde honom svĂ„rt ersĂ€ttlig. Alltid villig, höflig, intresserad och flitig var han sĂ„vĂ€l ombord som pĂ„ land ett anvĂ€ndbart faktotum, som alla satte vĂ€rde pĂ„ och högaktade. Under vanliga förhĂ„llanden mycket tystlĂ„ten och fĂ„ordig blef han dock stundom rĂ€tt lifvad, och bland bekanta kunde han till och med bli uppsluppen och rolig, stĂ€dse dock iakttagande ett stĂ€dadt och grannlaga uppförande.
Ăster var, som det pĂ„stĂ„s om hans namne, den store konungen, en vacker karl, sĂ„ sade fruntimren Ă„tminstone, och dĂ„ lĂ€r det nog ha varit sant; han var mörklagd, hade lĂ„nglockigt hĂ„r och pĂ„ Ă€ldre dagar ett prydligt skĂ€gg, böjd nĂ€sa och kloka ögon. NĂ„got öfver medellĂ€ngd var han vĂ€l vĂ€xt, stark och vig samt kunnig i mĂ„nga
gymnastiska konster, dem han i yngre Ă„r gĂ€rna visade; sĂ„ hjulade han och gick pĂ„ hĂ€nderna huru lĂ„ngt som helst samt stĂ€llde sig ibland till allmĂ€n hĂ€pnad och beundran pĂ„ hufvudet pĂ„ galeasen "Sovintos" mastknopp. Men denna utmĂ€rkta karl var icke utan egenheter, hvilka ibland yppade sig vid olĂ€gliga tillfĂ€llen och dĂ„ voro otrefliga nog. Han var mycket granntyckt och fordrade af andra samma hĂ€nsynsfulla bemötande som han sjĂ€lf iakttog mot alla. RĂ„kade nĂ„gon med eller mot sin vilja förgĂ„ sig i detta hĂ€nseende, dĂ„ blef han trots all synbar ansprĂ„kslöshet och foglighet förnĂ€rmad, oftast utan att man begrep orsaken. I sĂ„dant fall sade han aldrig ifrĂ„n eller Ă„stadkom nĂ„gon förklaring, men gick sin vĂ€g sĂ„ snart som möjligt och skaffade sig i förtreten ett stadigt rus, hvilket ibland med sina följder rĂ€ckte ett par dagar, och dĂ€refter kom han Ă„ter till arbetet lika spak och foglig som förut. Hade jag till exempel, utan att förut meddela honom, för fĂ€rd med Ă„ngslupen till min sommarbostad inbjudit nĂ„gon bekant, som han ej tyckte om eller som förr pĂ„ nĂ„got sĂ€tt mankerat honom, dĂ„ hĂ€nde det att Ăster nog eldade upp Ă„ngslupen och till bestĂ€md tid gjorde allt klart för fĂ€rden, men nĂ€r afgĂ„ngsstunden kom och jag infann mig med den inbjudne, dĂ„ var Ăster spĂ„rlöst försvunnen och jag fick sjĂ€lf styra bĂ„ten och sköta maskinen.
DĂ„ jag vid Ă„terkomsten förebrĂ„dde honom, tog han stillatigande emot bannorna, men nĂ„gon förklaring öfver orsaken till hans beteende bestods icke. SĂ„dant hĂ€nde nĂ„gon gĂ„ng under sommarens lopp, och dĂ„ jag hörde mig för hos andra fick jag veta, att Ăster legat gömd bakom nĂ„gon buske eller vedtrafve i nĂ€rheten och Ă„sett Ă„ngslupens afresa, utan att bry sig om hvisselpipans kallelse. PĂ„ detta sĂ€tt gjorde han förtret bĂ„de Ă„t sig sjĂ€lf och andra, ty det var vĂ€lbekant att dessa utfĂ€rder voro honom ett stort nöje. Dessutom
förlorade han den extra inkomst han hade för hvarje resa. Enhvar har sina kapriser.
I yngre dagar mÄtte han ha varit full af spjufveri och pojkaktighet, ty Ànnu vid öfver fyratio Ärs Älder var han ibland road af att stÀlla till upptÄg och förtret Ät folk, som han hade nÄgot emot. SÄ var fallet vid ÄngbÄten "Storfurst Wladimirs" utskjutning. En af bolagets kontorister, hvilken af nÄgon anledning icke stod i gunst hos honom, hade till högtidligheten infunnit sig uppstrÀckt i cylinderhatt. I det afgörande ögonblicket, dÄ lÄsstrÀfvorna slagits undan frÄn slÀden hvarpÄ fartyget skulle Äka utför i sjön, lade sig en tung hand pÄ hatten och klÀmde ned den öfver ögon och öron för kontoristen. NÀr denne slutligen brÄkat hatten tillbaka, var bÄten lÀngesedan pÄ flott vatten, men ingen pÄ platsen ville underrÀtta honom om hvem som föröfvat attentatet.
PĂ„ samma sĂ€tt gick det linnespinneriets direktör L:r, hvilken en söndagseftermiddag, dĂ„ fabrikens brandkĂ„r hade öfning, infunnit sig som Ă„skĂ„dare och dock företog sig att grĂ€la pĂ„ Ăster offentligt, emedan denne rĂ„kade vara lindrigt nykter. Ăster tog tigande emot tillrĂ€ttavisningen, men dĂ„ exercisen var slut och L:r pĂ„ vĂ€g till sin nĂ€rbelĂ€gna bostad, sprang han fatt honom, tog med bĂ„da hĂ€nder stöd pĂ„ hatten och hoppade öfver direktören, som icke var nĂ„gon stor karl. Detta hade samma effekt, att hatten klĂ€mdes ned till axlarna, och dĂ„ den vĂ€l kom loss var Ăster försvunnen. L:r fick dock snart reda pĂ„ hvem som gjort honom sprattet och han tĂ„lde dĂ€refter Ăster lika litet som denne honom.
Ăster var ingen supare, men som mĂ„ngen österbottning tog han sig i godt sĂ€llskap ett rus och var dĂ„ vid briljant ölsinne samt lifvad för pojkaktigheter och fuffens. SĂ„dant hĂ€nde mera sĂ€llan, men helst
nÀr han pÄ lördagskvÀllen efter badstugan i sjögÄngen styrde kurs hemÄt. DÄ var det Àfven för bekanta fruntimmer icke rÄdligt att möta honom, ty han brukade bjuda upp till dans midt pÄ gatan och stÀlla till upptrÀden sÄdana som följande:
Stadd pĂ„ hemvĂ€g i lifvad stĂ€mning en sommarafton vid midnatt, trĂ€ffade Ăster utanför verkstadens kontorsbyggning brukets nattoch brandvakt, som just satte luren till munnen för att tuta tolfslaget. Vakten, en gammal invalid, hade icke tillrĂ€ckligt vĂ€der i lungorna, hvarför ljudet blef svagt och ojĂ€mnt. Med hĂ€nderna i fickorna, sjömansmössan i nacken och bredbent som brukligt Ă€r i svĂ„rt vĂ€der pĂ„ sjön, stĂ€llde sig Ăster framför honom, girande fram och Ă„ter, medan han med rösten hĂ€rmade de disharmoniska tonerna. DĂ„ vakten lyckligt klĂ€mt ur sig den sista lurstöten, ryckte Ăster instrumentet ifrĂ„n honom, ropande: "Du, Ytterberg, tutar som en stackare, sĂ„ hĂ€r ska' de' lĂ„ta." HvarpĂ„ han tutade tolf, sĂ„ att det rungade öfver bĂ„de staden och SkyttĂ€lĂ€ by. Men han slutade icke med de tolf lĂ„tarna, utan fortsatte en serenad pĂ„ brandlur tillrĂ€ckligt genomtrĂ€ngande för att allarmera samhĂ€llet.
DĂ„ brandlurens toner pĂ„ den tiden vid bruket förestĂ€llde eldsignal, om de blefvo flere Ă€n klockslagens antal och ihĂ„llande upprepades, blef vakten naturligtvis uppskrĂ€md af Ăsters beteende, ty han vĂ€ntade icke mindre, Ă€n att stadens brandkĂ„r och befolkning skulle rusa till den vid bruket signalerade eldsvĂ„dan. Han förmĂ„dde icke fĂ„ luren ur hĂ€nderna pĂ„ den vige Ăster, som ihĂ€rdigt fortsatte olĂ„ten, hvarför han i sin förtviflan slutligen högg tag i Ăsters skĂ€gg och slet dĂ€ri. HĂ€röfver blef denne förargad, han gaf ett par mĂ„ttliga munfiskar Ă„t Ytterberg, kastade luren Ă„t honom och försvann.
För att beklaga sig och fĂ„ rĂ„d hvad han skulle göra, ifall folk lockades till af skandalen, störtade vakten in till bruksförvaltaren, hvilken han mötte i dörren pĂ„ vĂ€g ut att taga reda pĂ„ hvar elden var lös. Vakten höll just pĂ„ att klaga sin nöd och öfver behandlingen han fĂ„tt röna, dĂ„ Ă€fven jag kom dit och fick höra hvad det gĂ€llde. Följden blef att Ăster följande morgon tillkallades och fick en vĂ€lförtjĂ€nt skrapa, samt dĂ„ det rĂ„kade vara söndag, "honom till straff och androm till varnagel" skickades till kyrkan med bruksfogden, dĂ€r han sĂ€kert icke varit pĂ„ mycket lĂ€nge. Detta spratt pĂ„stod han sig ha utöfvat af pur vĂ€lmening, endast för att lĂ€ra vakten att tuta ordentligt, förmodande att dennes falska toner sĂ„rade andras öron lika mycket som hans egna. Att hans pĂ„hitt skulle tagas för brandsignal och skrĂ€mma upp stadsborna ville han icke tro, pĂ„stĂ„ende att de dĂ€rtill voro alltför sömniga, och rĂ€tt tycktes han haft, ty ingen oro efter oljudet spordes i samhĂ€llet.
En annan gĂ„ng, det var en dag i augusti 1872, hade linnebolagets disponent, hr Wân, stĂ€llt till en festlighet för stadens frivilliga brandkĂ„r i skogen nĂ€ra vĂ€rdshuset Ă„ Pyynikke och dĂ€rvid föranstaltat en tablĂ„, som pĂ„ aftonen skulle visas i bengalisk belysning. Allt var omsorgsfullt, tillrustadt och stĂ„tligast var Ăster, som midt i en grupp af uniformskladda brandkĂ„rister bland kĂ„rens redskap och tillbehör placerats pĂ„ en hög piedestal af pĂ„ hvarandra staplade tomma öltunnor för att förestĂ€lla hafsguden "Neptunus". DĂ„ en passande antik mantel i hastigheten icke kunde anskaffas Ă„t guden, hade man draperat honom med bordsdukar, och figurens nedra del doldes förmedelst en af buffetfröken lĂ„nad hvit styfstĂ€rkt underkjol. SĂ„som attribut för sin vĂ€rdighet skyldrade hafsguden med en för tillfĂ€llet af honom sjĂ€lf af trĂ€ tillverkad ofantlig förgylld treudd, hvilken han helt profant benĂ€mnde "brandstake" och dĂ€rför ansĂ„g sĂ€rdeles lĂ€mplig vid en brandkĂ„rsfest. Dessutom var han utrustad med en Ă€fvenledes
förgylld krona, som fabricerats af papp men rĂ„kat bli nĂ„got för stor och dĂ€rför stĂ€ndigt höll pĂ„ att sjunka ned pĂ„ nĂ€san. Till dessa grannlĂ„ter hade den förut omtalade gallionsbilden pĂ„ "Ahti" tjĂ€nat som modell. SĂ„ledes var allt vĂ€l bestĂ€lldt och pĂ„ utsatt tid redo att belysas och beundras; men dumt nog hade nĂ„gra af deltagarna i roligheten, obekanta med Ăsters egenheter och nycker men roade af hans imponerande utseende och högtidliga upptrĂ€dande, i vĂ€lmening trakterat honom för tidigt och för mycket, sĂ„ att han fick sitt ömtĂ„liga skof, hvarpĂ„ de oförsiktigt nog företogo sig att litet nojsa och drifva med honom. Detta var dock tillrĂ€ckligt att förstöra nöjet för Ăster och med detsamma för alla andra nĂ€rvarande. DĂ„ han kommit upp pĂ„ piedestalen och stod dĂ€r som sjögud 1 all sin hĂ€rlighet samt de bengaliska lĂ„gorna just flammat upp, med full glans belysande tablĂ„n, ropade en spefĂ„gel högljudt: "Hvad tycker ni om hafsguden i fröken Lottas kjol?" Detta var för mycket skĂ€mt för Ăster i den stĂ€mning han var, det förstörde allt. Med ett sprĂ„ng kom han ned frĂ„n tunnorna och försvann i skogens mörker, lĂ€mnande och förstörande glanspunkten af hela tillstĂ€llningen. Han efterspanades omedelbart, bordsdukarna och kjolen hittades i buskarna, men guden sjĂ€lf var och förblef försvunnen. NĂ„gra dagar dĂ€refter cirkulerade till pĂ„seende inom kontoren vid bolagets fabriker vĂ€rdshusvĂ€rdens rĂ€kning för roligheten, slutande med denna post: "för buffetfrökens sprĂ€ckta kjortel = Fmk 6:50."
För sĂ„dana bedrifter var man icke lĂ€nge förargad pĂ„ Ăster, han egde för mĂ„nga goda sidor och dessa gjorde att jag öfver sommarmĂ„naderna under Ă„ren 1875-80 tog honom till villan Sommarbo i Teisko och de dĂ€rmed förenade fiske- och jaktutflykterna, hvarom de efterföljande berĂ€ttelserna handla. Han var sĂ€rdeles lĂ€mplig som hjĂ€lpreda och kamrat, klok nog att, ehuru mer Ă€n vanligt omhuldad, aldrig glömma sin stĂ€llning som tjĂ€nare;
intresserad och tjÀnstaktig, blef han omtyckt af alla i huset, mest dock af barnen. Under vÄra gemensamma utfÀrder var han allvarlig och tyst, tills han tilltalades, dÄ han gaf vÀl genomtÀnkta och korta svar, aldrig fallen för lÄnga andraganden, hvilket jag ansÄg som en förtrÀfflig egenskap, sÀllsynt hos personer af hans sort.
Ăster idkade ekorrjakt som sport och Ă„t den egnade han hvarje höst en hel vecka. DĂ„ första snön fallit, kom sportlusten öfver honom och han infann sĂ€g för att anhĂ„lla om den vanliga permissionen, som började en söndag och slutade den följande. Han medtog sin "Kurre", en gul spets, som han sjĂ€lf dresserat för sĂ„dan jakt, lodbössan samt en lĂ„ng sĂ€ck, som innehöll matförrĂ„det och hĂ€ngdes öfver axeln. SĂ„ utrustad begaf han sig pĂ„ vĂ€g till kringliggande socknar, dĂ€r granskogar funnos, mest till Messuby, Teisko, YlöjĂ€rvi och Kuru. DĂ€r ströfvade han ensam omkring hela dagarna och tog för natten in uti bondgĂ„rdar, dĂ€r han under Ă„rens lopp blifvit bekant och alltid var vĂ€lkommen. Ekorrarna sköt han antingen i hufvudet eller sĂ„, att han trĂ€ffade uti grenen eller kvisten hvarpĂ„ djuret satt, hvilket dĂ„ af kontusionen föll ned pĂ„ marken, dĂ€r Kurre passade pĂ„ och skakade lifvet ur det. Ăster pĂ„stod att skinnen pĂ„ det sĂ€ttet blefvo hela och vĂ€rdefullare. Allt som vandringen utstrĂ€cktes lĂ€ngre och tiden led, minskades provianten i sĂ€ckens ena Ă€nda, medan villebrĂ„det ökades uti den andra; men en dĂ„lig jakt tyckte Ăster att han haft, om han hemförde mindre Ă€n trettio stycken, och ibland voro de dubbelt sĂ„ mĂ„nga.
Han omtalade, att dÄ han engÄng tagit in i en gÄrd i Kuoranta by i Teisko och lÀmnat sin sÀck i stugan öfver natten, hade tidigt pÄ morgonen en af gÄrdens söner företagit sig att undersöka innehÄllet. Om nu fallet var, att ett par ekorrar af skotten endast fÄtt kontusioner eller att Kurre icke skakat dem grundligt nog, de hade
kvicknat till under natten och kilade ut, dÄ sÀcken öppnades. Det blef uppstÄndelse i stugan och alla dÀrvarande skyndade till för att fÄ tag i rymlingarna, som i förskrÀckelsen foro kring vÀggarna.
En ekorre ville ut genom fönstret och dĂ€r skulle pojken slĂ„ till den, hvilket han gjorde sĂ„ skickligt, att glasrutan slogs sönder och djuret slapp ut i det fria. Den andra ekorren fick husbonden fatt, men blef biten i handen, hvarför han slĂ€ppte fĂ„ngen och rusade ut, lĂ€mnande dörren pĂ„ vid gafvel, hvaraf ekorren naturligtvis begagnade sig för att rymma. HĂ€raf uppstod ett allmĂ€nt grĂ€l i gĂ„rden och upptrĂ€det slutade med att Ăster mĂ„ste betala rutan, emedan han fört ekorrarna dit, men pojken fick ingenting för att han varit nyfiken och slĂ€ppt ut dem. Detta tyckte Ăster var bra orĂ€ttvist och Ă€mnade aldrig mera taga in pĂ„ det stĂ€llet.
Efter hemkomsten frÄn sina jakter sysslade han pÄ kvÀllarna med att flÄ skinnen af villebrÄdet; dessa sÄlde han, men kropparna Ät han, pÄstÄende att det var "fin" mat som folk icke förstod sig pÄ. Han menade att ekorrarna voro för smÄ att stekas och dÀrvid lÀtt brÀndes, men stufvade med potatis och kÄlrot smakade de utmÀrkt liksom Àfven inlagda i deg samt grÀddade i ugn. Jag har icke profvat dessa anrÀttningar, men det Àr ju troligt, att de kunna smaka lika "fint" för den som tycker om sÄdant, som t.ex. fullvuxna krÄkungar, hvilken rÀtt jag hört mycket berömmas och liknas vid jÀrpe.
Sedan jag lĂ€mnat orten, hörde jag att Ăster som erfaren segelsömmare blifvit anstĂ€lld som förman för en syverkstad vid linnefabriken, dĂ€r tĂ€lt etc. tillverkades för finska militĂ€ren, och Ă€fven att han i flere Ă„r skött denna industri till nöjes. Nu Ă€r han redan för mĂ„nga Ă„r sedan afliden, men han lĂ€mnade ett godt eftermĂ€le och Ă€r det mig ett nöje att teckna dessa minnesrunor.
Hvarför jag började fiska med ref.
För mera Àn trettio Är sedan var Tammerfors stad pÄ lÄngt nÀr icke sÄ "fin de siÚcle" som den pÄ senare tid utvecklat sig till, dock var en god början till framÄtskridande gjord; för det allmÀnna bÀsta Äterstod emellertid dÄ Ànnu i vissa afseenden mycket att göra.
Den som rÄkade hafva sin bostad invid nÄgon af fabrikerna i staden eller dess utkanter, dÀr oftast ko och svin helt familjÀrt inhystes vÀgg i vÀgg med hyresgÀsten, dÀr kloakledningarna mest voro öppna diken eller saknades pÄ gÄrdarna, den som ej var van vid sÄdant, han lÀngtade, dÄ vÄrsolen började verka, ut i frisk luft och fri natur.
Af sĂ„dan orsak fattade redan pĂ„ den tiden en och annan det af mĂ„nga för högst öfverflödigt ansedda beslutet att öfver sommaren hyra in sin familj och sig sjĂ€lf pĂ„ nĂ„gon egendom eller bondgĂ„rd i nĂ€rheten af staden, för att dĂ€r i fred och ro i fria naturen tillbringa den korta sommarens fĂ„ hvilodagar och upphjĂ€lpa hĂ€lsan hos bĂ„de unga och gamla. TillgĂ„ngen pĂ„ passande sommarnöjen var i stadens nĂ€rmaste omgifning högst ringa, men sĂ„ voro de ej heller mĂ„nga, hvilka ansĂ„go en sĂ„dan "bondkur" nödvĂ€ndig, hvarför man sĂ€llan flyttade ut sĂ„ lĂ„ngt som vi i början af juni 1876, dĂ„ vi genom egarinnans Ă„ Teiskola gĂ„rd I Teisko kapell Ă€lskvĂ€rda tillmötesgĂ„ende slogo oss ned dĂ€r öfver sommaren. BelĂ€gen pĂ„ östra stranden af NĂ€sijĂ€rvi natursköna vattendrag vid KoljonselkĂ€s milsbreda fjĂ€rd och intill mynningen af en lĂ„ngt mot Orivesi inskjutande vik helt nĂ€ra den frĂ„n Tammerfors norrut förande landsvĂ€gen var afstĂ„ndet frĂ„n staden 3 1/2 mil landvĂ€gen och 2 1/4 sjöledes. Ă
ngbÄtsförbindelse förekom endast tillfÀlligtvis, dÄ stadsborna företogo lustresor till Teisko kyrka.
Teisko kapell Àr belÀget Ä bÄda strÀnderna af KoljonselkÀ fjÀrd och kyrkan pÄ den östra sidan, hvarför en stor del af församlingen begifver sig dit i s.k. kyrkbÄtar, hvilka endast begagnas till sÄdana fÀrder. Dessa bÄtar, som tillhöra hela byalag, hafva ibland Ànda till hela dussinet par Äror och rymma 60 till 70 personer. DÄ bÄtarna följas Ät flere tillsamman samt ros af karlar och kvinnor i söndagsdrÀkt med nÄgon hedervÀrd hvitluggig "isÀntÀ" som styrman, i ifrig sporttÀflan att hinna förbi hvarandra, förete de en i sitt slag rÀtt intressant och egendomlig anblick, som Àr vÀl vÀrd ett besök pÄ stÀllet med ÄngbÄt en söndag f.m. under högsommaren.
Ăstra stranden af vattendraget Ă€r mycket bergig och var pĂ„ den tiden betĂ€ckt af stor, grof skog. GĂ„rdarna Ă€ro fĂ„ till antal och lĂ„ngt Ă„tskilda af höjder och de öfverallt i landet inskjutande vikarna, hvilka oftast Ă€ro tĂ€mligen grunda men hafva steniga stĂ€nder. PĂ„ denna sida af fjĂ€rden finnes föga odlingsbar jord och ej mycket odlad sĂ„dan, hvarför det pĂ„ orten var ondt om sĂ€ljbara landtmannaprodukter och andra matvaror, ehuru skogarna dĂ„ voro fulla af fĂ„gel och sjöarna fiskrika.
KoljonselkÀ Àr pÄ flere stÀllen öfver 60 meter djup, och en sÄdan bottensÀnka ligger utefter den yttre viken vid Teiskola gÀrd. Den östra stranden af denna stora fjÀrd Àr för det mesta bergig och stenig bÄde öfver och under vattnet. Sten- och lergrund finnas pÄ flere stÀllen och pÄ olika djup samt erbjuda ett för krokfiske idealiskt vatten, helst krÀftor dÀr totalt saknas, dÄ deras förekomst i trakten tyckes vara inskrÀnkt till innersta Àndan af den en half mil sydligare belÀgna och under Aunensilta bro mynnande Viitapohja-viken.
PÄ den tiden drogs sÀllan not i vikarna lÀngs Teisko vattensystems östra strÀnder, de voro dÀrför icke sÄ utfiskade som annorstÀdes. PÄ
herregÄrden anvÀndes noten sÀllan, och allmogens notar voro smÄ samt saknade den vÀfda sÀcken för fÄngst af fiskyngel (siiniÀisiÀ), hvilken metod Àr sÄ ödelÀggande för alla sorters fisk men icke hunnit förstöra fisket dÀr sÄsom pÄ andra trakter sades vara fallet. DÀrför fanns hÀr ymnigt fisk af alla slag och storlekar. Nog fiskade en och annan gubbe (pÄ Teiskola gÄrd den 70-Ärige trÀdgÄrdsmÀstaren) med metspö och pÄlkrokar, men större skada gjorde dessa gubbar i allmÀnhet icke och vi ej heller Ät dem; ty sÄ snart jag hörde, att de ej tyckte om det, fiskade vi aldrig i nÀrheten af deras pÄlar vid hvilka de bundo sina bÄtar.
Uti dessa jungfruliga fiskevatten blef jag af omstÀndigheterna nödd och tvungen att med ref försöka fiskelyckan. Orsaken var nÀmligen den, att sÄsom förut nÀmnts tillgÄngen pÄ lifsförnödenheter var högst obetydlig; allt mÄste medföras frÄn staden pÄ lördagseftermiddagen och förrÄdet rÀcka till för den följande veckan. I staden erhölls pÄ den tiden icke alltid fÀrskt kött och fisk; pÄ sommaren ytterst sÀllan. DÄ allmoge hade nÄgot matnyttigt att afyttra, rodde de natten mot lördagen till staden och kunde sÀllan vid passerandet af gÄrden bevekas att afstÄ en del af varan, ej ens till högre Àn stadspris. Troligen af den orsak att bonden skulle gÄtt miste om nöjet af och skÀlet för stadsresan, om han sÄlde sin vara vid vÀgen, och dessa fÀrder ansÄgos af dem sÄsom ett stort nöje, ehuru i staden sÀllan utrÀttades annat Àn köptes brÀnnvin, öl, kaffe och socker. Smör, mjölk och groft rÄgbröd kunde vi fÄ köpa i gÄrdarna, detta var allt!
Strax efter utflyttningen befanns visthuset sorgligt tomt en lördag kl. 8 pÄ aftonen. Intet kött hade stÄtt att köpa i staden den dagen, och trots budskickning till nÀrmaste gÄrdar hade intet kunnat anskaffas till föda. Under sÄ brydsamma omstÀndigheter förklarade
mitt faktotum och min stĂ€ndige följeslagare, Ăster: "Nu mĂ„st' vi ta fisk Ă„t frua", d.v.s. den enda möjliga utvĂ€gen till afhjĂ€lpande af en lindrig hungersnöd vore att fiska. SĂ„ledes var det nĂ€ringsbekymmer som tvingade drag och ref i hĂ€nderna pĂ„ oss, och dĂ€refter blef det bra litet af sommarlifvets efterlĂ€ngtade "dolce far niente!" Beslutet att fiska utfördes omedelbart sedan det fattats.
Ăster var ju frĂ„n barndomen van vid fiske, och denna omstĂ€ndighet kom nu ypperligt till pass. Krokar och snören köptes i handelsboden vid MĂ€kylĂ€ torp en km frĂ„n gĂ„rden, kork till flöten fanns hemma och spön skuros i nĂ€rmaste skogsbacke, hvarför förberedelserna till metet snart voro undanstökade. TillstĂ„nd till krokfiske erhölls beredvilligt af egarinnan Ă„ Teiskola och smĂ„ningom Ă€fven af kringboende allmoge. Samma afton metades i viken utanför "dragonstenen", sĂ„ kallad efter en krigare, som under sista kriget lĂ€r hafva simmat öfver viken för att komma undan fienden, och fĂ„ngsten blef ett tjog vackra abborrar, hvilket var mer Ă€n nog för söndagens behof.
Under följande vecka köptes tillbehör till lĂ„ngref i staden. Ăster gjorde lĂ„dor till denna, och pĂ„ lördagen efter midsommar voro tre refvar, hvar och en försedd med 100 krokar, fĂ€rdiga för kampanjen, som börjades samma afton. Ăster visste huru vid detta fiske skulle tillgĂ„ och refvarna lades i yttre Teiskolaviken pĂ„ upplodadt djup af mellan 6-10 meter utefter sluttningen af en lerbank samt omkring en mindre holme innanför Lapinsaari, dĂ€r vi öfvernattade i ljungen och hade det mjukt nog med sommarpaletĂ„n som tĂ€cke.
För en naturvÀn Àr det en stor njutning att en ljus, lugn och klar sommarnatt ligga vaken och betrakta naturens fÀgring samt lyssna till vildmarkens ljud; det Àr ett sÀllsynt nöje för en stadsbo, som Àr
