Issuu

MÖLLE KURIREN BYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 1 • 2020

Stephan Balkenhol Villa Brunnby Slå kattatunnan Konsertflygeln Museum

Stephan Balkenhol

Hela världen dras till hans skulpturer Av Ingemar Löfgren

I mjuka träslag, såsom wawa och poppel, tar figurerna form och konstnären lämnar verken med tydliga spår av sin mejsel Ur Bukowskis katalog inför försäljningen av skulpturen Mann, se nästa sida.

et återstår ett par dagar av det gamla året. Mölle bär den traditionsenliga gråa och regniga vinterskruden. Motvinden biter i kinderna när jag cyklar till den gamla folkskolan vid infarten till Mölle för att samtala med dess nuvarande innehavare. Det som väckte mitt – och säkert många andras intresse – för fastighetsägaren var det rödmålade hus, som så sakteliga har vuxit fram på tomtens östra sida. En vanlig lada vid en snabb blick. Men vid närmare skärskådning en medvetet designad byggnad med överdimensionerade bärande element i trä och vackra fönster. Stephan Balkenhol, som köpte den gamla skolan 2004, möter mig i dörren. Han och familjen har precis avslutat lunchen vid det stora matbordet i en av de tidigare skolsalarna. De små barnen är nyfikna och pratsamma, hunden valpigt lekfull. Inför mötet hade jag läst på en del om Stephan på nätet. Där finns mängder av ar-

tiklar om hans konstnärliga verksamhet, men inget går upp mot ett samtal öga-mot-öga. Hur började det? – Jag är yngst av fyra bröder. Min bror Bernhard gick på konstskola i Kassel när jag var i yngre tonåren. I samband med Documenta* 1972, när jag var femton år, besökte jag min bror och blev alldeles betagen av konsten. Bernhard uppmuntrade mig att utveckla mitt intresse och studera på konsthögskola efter gymnasiet. Och på den vägen är det. – Att vara konstnär ger frihet på många sätt. Att konstnärligt göra vad man vill, att arbeta när som helst, hur mycket som helst och på sitt eget sätt. Hur kan du beskriva din konst för oss som inte känner till dig? – Egentligen vill jag inte tala så mycket om min konst. Den upplevs och tolkas på ett unikt vis av varje betraktare. – Jag gör huvudsakligen skulpturer av människor, främst i trä, men även i brons. * Documenta är en av världens största utställningar för samtida konst. Den hålls vart femte år i Kassel i Tyskland och pågår alltid under 100 dagar.

Bygget började för flera år sedan med en gjuten bottenplatta. Efter ett långt uppehåll tog det fart i våras. Bilden är från juli 2019 då stommen var rest och taket hade lagts på. Valet av virke och detaljerna i snickeriarbetet (se den infällda bilden) visade att huset skulle bli något utöver det vanliga. Foto Christer Wallentin

Möllekuriren nr 1 • 2020

Foto webben

– Mina alster är figurativa, men inte naturalistiska. Dom är abstraktioner av hur jag uppfattar verkligheten. Skulpturerna är anonyma. Figurerna återspeglar ingen viss person, till skillnad från de flesta av de skulpturer vi ser. – Att dom kan vara vem som helst kan irritera folk, många vill veta vem en skulptur föreställer. Mina skulpturer är en kombination av bioduk och spegel, en projektion, en reflektion. Dom väcker frågor och existentiella tankar. – Jag gör också skulpturer av djur och fascineras av hur vi tillskriver djuren mänskliga egenskaper. Ormen är ond, lejonet stolt. Egentligen är dom ju bara djur som försöker överleva och föröka sig. Stephan är extremt produktiv. Han gör ett 100-tal skulpturer under ett år. Av dem är det kanske ett tiotal »mästerverk« som går vidare till utställningar runt om i världen. Han är mentalt ständigt i sitt arbete. Det ger honom en känsla av att vara Möllekuriren nr 1 • 2020

Mina skulpturer berättar inga historier. I dom gömmer sig något hemlighetsfullt. Det är inte min uppgift att avslöja vad det är, utan det är upp till åskådaren att upptäcka

Skulpturen Mann är 250 cm hög, 80 cm bred och 60 cm djup. Den är i bemålat trä och skapades 1998. Sockeln något beskuren här. Foto webben

levande, samtidigt som det är en typ av förslavning av sig själv, säger han med ett leende. När Stephan reflekterar över rollen som konstnär funderar han i termer av »ställföreträdare för andra människor«. Han betraktar verkligheten – och ger uttryck för den – på ett sätt som andra inte gör. Det är ett slags martyrium att vara konstnär, menar han. Man tar risker, utelämnar sig själv, arbetar oförtrutet, som ett oskyldigt offer. Det vore nog enklare att jobba åtta till fem på kontor, tror han. Artikeln fortsätter på nästa sida

Hur hamnade du i Mölle? – Det var mycket av en tillfällighet, men några händelser samspelade. Jag har en kollega i trakten av Broby i Skåne som jag hade besökt ett par gånger. – Efter den rekordheta sommaren i Frankrike 2003 på mitt boende i Meisenthal i Elsass-Lohtringen antydde jag för en gallerist i Stockholm att jag kanske skulle vilja ha ett boende i Sverige också. Hon tog mig på allvar och tipsade mig när gamla skolan i Mölle blev till salu 2004. – Jämfört med Tyskland har Sverige och Mölle ett lägre tempo, ett mänskligare klimat, folk är artiga och vänliga. Jag är här då och då, vid alla tider på året. Efter ett par timmar släpper stressen, jag vandrar på berget och utmed havet. Och så var det den där nya byggnaden, »ladan«. Jag har hört spekulationer i byn om att det skulle bli en verkstad med lyftdon för jätteskulpturer. Men dessa kom på skam.

Det är helt enkelt en förrådsbyggnad för allehanda ting. Huset är en utvecklad version av två liknande hus på Stephans fastighet i Meisenthal. Både hantverkarna och virket kom i det första skedet från Frankrike, där den nödvändiga hantverkskompetensen finns kvar. När jag är på besök arbetar snickare från Nyhamnsläge för fullt med att göra färdigt huset invändigt. I en framtid kan det lätt omvandlas för andra ändamål, ja, till och med till bostad. Det gör mig inget att »ladan« visade sig bara vara tänkt som ett förråd. Den väckte mitt intresse och gav mig en anledning att kontakta Stephan och att börja lära känna en av Mölles spännande profiler. Vill du veta mer om Stephans konst? Då har jag några tips. I sommar ställer han ut skulpturer och reliefer på Museum Jorn i Silkeborg i Danmark under tiden den 28 maj–30 augusti. Utanför Chalmers i Göteborg finns en av hans skulpturer, liksom på Centralen

i Stockholm. I biblioteket i stationshuset kan man låna boken Stephan Balkenhol Sculptures and Drawings, som ger mycket. Därutöver finns det en hel del material på webben om du vill fördjupa dig i hans konst.

OM KONSTNÄREN Stephan Balkenhol, född 1957. Utbildad på Hochschule für Bildende Künste i Hamburg. Professor vid Akademie der Bildenden Künste i Karlsruhe i Tyskland sedan 1992. Verksam i Meisenthal, Frankrike och Karlsruhe. Familjen har sin bas i Kassel. Fastigheter i Mölle och i Meisenthal i Elsass-Lohtringen, Frankrike.



Stephan Balkenhol gör även skulpturer i brons som mannen med den sprutande fisken. En annan gengre är träreliefer. Kvinnoporträtten nedan är exempel på den tekniken. Alla foton webben

Möllekuriren nr 1 • 2020

Foto webben

Mรถllekuriren nr 1 โ ข 2020

INNEHÅLL • MEDVERKANDE • ANNONSÖRER Möllekuriren nr 1 • 2020 Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år

2 Stephan Balkenhol • Hela världen dras till

hans skulpturer

Redaktionskommitté│

6 Innehåll • Medverkande och annonsörer

Birgitta Hansson, Leif Holmberg, Gunilla Larsson, Bengt Nilsson, Ingmar Hesslefors, Ingemar Löfgren, Christina Ullenius och Christer Wallentin

7 Upptakt • Ett par ord som gör skillnad ... 8 Möllehorisont 18 Att slå kattatunnan och dansa till Lille-Jeppsens fiol

Redaktör│Vakant Ansvarig utgivare│Leif Holmberg 070-571 67 15 leif.r.holmberg@gmail.com

22 Sanningar

Layout och redigering

28 Konsertflygeln som hamnade i Mölle 30 Beethoven 250 år • Hans Pålsson bergsbestigaren

Ludwig van Beethoven 250 år. Pianokonsert i Mölle • se sidan 30

32 Drömläget i Arild som Ellen Key ratade

Lilla Förlaget│Christer Wallentin 070-844 81 25 info@lillaforlaget.se Korrektur│Kerstin Nilsson och Bengt Nilsson

36 Massgravarna utanför Mölle • Varfär hamnade sjömännen där – inte på kyrkogården?

Tryck│Exakta, Malmö 2020 Numret skickades till tryck den 3 mars 2020

38 En antikvaries sonetter • Jaget som museum – Henrik Ranby som diktare

Nästa utgåva kommer ut den 4 juni 2020 • Vi välkomnar manus, bilder och annonser senast till den 15 maj.

47 På väg hem efter tjurpremiering i Höganäs 48 Vid förra sekelskiftet • Mest tyska och danska sommargäster i Mölle



50 Jane Horney likviderad utanför Kullen

Mölle By- och Kulturförening

55 Föreningssidan

Mölle Hamnallé 2 263 77 Mölle

Foto webben

Hemsida│molle.se E-post│info@molle.se Facebook│Sök på Mölle Byoch Kulturförening

Medverkande Ivan Aivazovsky Stephan Balkenhol Mimi Belfrage Mohlin Monica Bengtson Christer Elfversson William Glackens Birgitta Hansson Clas Hellstrand Magnus Hellstrand Monica Hellstrand Ingmar Hesslefors Leif Holmberg Anna Jarnsjö Lauridsen Lena Johanson-Thor Mats Jönsson Thure Kronholm Kristina Kullenberg Gunilla Larsson Ingemar Löfgren Lillemor Löfgren Ingrid Millbourn Anders W. Mölleryd Bengt Nilsson

Kerstin Nilsson Ann-Sophie »Tytan« Spinola Sven-Erik Svensson Tomas Svensson Christina Ullenius Christer Wallentin

Annonsörer Bengtssons Optik Colorama FemtioFemPlus Friskis & Svettis Get Cut • Ulrika Sandin Grand Hôtel Hotel Kullaberg Höganäs Bokhandel Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp ICA Nära Skeppet Johan Nilsson • Entreprenad Kerstin Tillberg • Konstkeramiker Kitchen House Krapperups kaffestuga Kristoffers Byggtjänst

Kullagårdens Wärdshus Lilla Förlaget i Mölle Lindes Bilverkstad Länsbergs • Fastighetsmäklare Maritas blomsterglädje Mölle Krukmakeri & Café Nordstrand • Tandläkare Pensionat Strandgården Retro Stilbildarna i Mölle Tapet & Färglagret Tunneberga Gästgifvaregård XtraPuls

Årsavgiften för 2020 är 200 kronor för enskild medlem och 300 kronor för familj. Medlemsavgifterna inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen tillkommer inom Sverige 130 kronor per år; för utlandet 260 kronor. Betala till bankgiro 5617-3883.

 Byföreningens månadsbrev Mejla till info@molle.se om du vill få information om kommande arrangemang i Mölle. Möllekuriren på webben Gå till molle.se och klicka på Möllekuriren / Tidigare nummer. Där lägger vi ut tidningen med ett nummers fördröjning.

Byföreningens grupp på Facebook fick en flygande start i somras, och antalet medlemmar fortsätter att öka. Vill du vara med? Gå till facebook.com och sök på Mölle By- och Kulturförening.

Omslagsbilden visar en skulptur Omslagsbilden togBalkenhol. Bengt Nilsson i trä av Stephan På när en flocksidor ungafinns storkar gästaföregående Ingemar de Mölle.intervju med honom Löfgrens plus flera bilder. Foto webben Möllekuriren nr 1 • 2020

UPPTAKT

Ett par ord som gör skillnad … Foto Christer Wallentin

ag tillhör dem som oftast tänker binärt. Svart eller vitt. Ja eller nej. Det känns tryggt att navigera i världen med enkla svar – som om saker och ting är antingen/eller. Men jag har en vän vars mantra är både/och. Han söker alltid nyanserna, alternativen, det relativa. En jobbig människa att umgås med, som helt utan oärliga avsikter, får mig att bli varse mitt inskränkta tankemönster. Dessutom har han en besatthet i att alltid söka frågorna, inte svaren. Han går sällan i försvar, utan säger sig vilja förstå hur olika man kan se verkligheten. Förvirring verkar vara hans favorittillstånd. Motsatsen är trygghet och säkerhet. Och förnekelse.

För några år sedan – under ett långpass med min dåvarande löparklubb – överhörde jag en dialog, där en av killarna sökte ett tillfälligt boende i Malmö. Eftersom vi hade avverkat åtskilliga kilometers löpning, var jag starkt påverkad av må-bra-hormonerna serotonin, endorfiner och dopamin. Med denna cocktail rusande i hela kroppen närmade jag mig den boendesökande och sa »du kan låna vår lägenhet i Malmö, vi är ändå nästan aldrig där. Och jag vill inte ha något betalt.« Han tackade, förvånad, för erbjudandet från en person som han knappt kände till namnet. Dagen efter ringde han och frågade om jag menade allvar. Självklart – man ska stå vid sitt ord. Han bodde där ett par månader. Mina närstående frågade naturligtvis varför jag gjorde på detta sätt. Det var en ingivelse, utan någon kalkyl på eventuella fördelar för mig. Eftersom jag saknade svar på deras fråga »varför«, blev min respons »varför inte«.

Onsdagen den 25 mars Den biologiska mångfalden och din trädgård. Tomas Svensson föreläser kl 18* * I stationshuset

Möllekuriren nr 1 • 2020

Söndagen den 29 mars Byföreningens årsmöte kl 13* Lördagen den 4 april Strandstädning, samling utanför Ruffen kl 10 Söndagen den 5 april Tumlarnas okända liv under ytan. Johanna Stedt kl 16*

Jag testar nu detta tankesätt på frågan som jag fick på redaktionsmötet, att skriva på den här sidan i detta nummer av tidningen. »Varför« hade mynnat ut i ett nej. »Varför inte« är anledningen till att du just nu läser detta. När jag väl hade antagit utmaningen att skriva »ledaren« , frågade jag mig om jag skulle kunna fylla en halvsida med något vettigt. Denna binära fråga landade i ett nej. Som tur var, sansade jag mig efter det första anfallet av prestationsångest, och ställde mig den öppna frågan »Hur kan jag fylla en dryg halvsida med någorlunda kvalitetsambition?«. Frågan hur, i stället för om det var möjligt, gjorde att jag nu kan sätta punkt.

Ingemar Löfgren skriver ofta i Möllekuriren, i detta nummer om Stephan Balkenhool på sidan 2–5. Han ingår i redaktionskommittén.

Fredagen den 10 april Konstrundan startar och pågår till och med den 19 april Torsdagen den 30 april Valborg firas på fäladen från kl 20 Torsdagen den 4 juni Möllekurirens sommarnummer kommer ut

Kom ihåg för våren

Måndagen den 16 mars Vinprovning med Kaj Zaar. Även den 20 april*

En pollett trillade rakt ned i mitt medvetande. Om jag inte tänker i termer av »varför«, utan i termer av »varför inte«, så öppnas dörrar och möjligheter som jag annars går miste om.

MÖLLEHORISONT

En l å n g s t r ä c k t hundrastgård Text och foto Bengt Nilsson

Titel titel titel Ett exempel på Mimi Belfrage Mohlins målningar.

Sagolandet Ett exempel på Lillemor Löfgrens målningar. Se lillemorlofgren.com

Konstrundan i stationshuset och annexet VÅRENS BEGIVENHET BÖRJAR på långfredagen den 10 april och pågår till och med söndagen den 19 april. Mimmi Belfrage Mohlin visar mål-

Öppettider: Påskdagarna och sista helgen klockan 10–18; på vardagarna klockan 16–19. Efter Konstrundan är det paus

ningar och grafik i stationshuset, och i annexet ställer Lillemor Löfgren ut målningar och skulpturer.

några veckor innan sommarens alla utställningar tar vid.

youtube.com/watch?v=0ow4431-tUk • Foto webben

Årsmöte snart

Sista tåget till Mölle JÄRNVÄGEN TILL MÖLLE invigdes 1910. Femtiotre år senare lades den ned. I Gunnar Gunnarsons och Berndt Månssons film från 2003 får man följa med på den sista tågresan och uppleva atmosfären av en svunnen epok. Intervjuer och gamla fotografier ingår i filmen. Först fanns filmen på på videokassett, senare som DVD. Många köpte filmen, så chansen är stor att en granne har den och vill låna ut den. YouTube är ett alternativ, se adressen i marginalen. 8

VÄLKOMMEN TILL BYFÖRENINGENS årsmöte söndagen den 29 mars klockan 13 i stationshuset. Styrelsen sammanfattar då sitt arbete under 2019 och lägger fram bokslutet för året. Flera nya ledamöter ska väljas. Läs inkomna motioner på molle.se/ Årsmöte. Där finns också dagordningen, bokslutet, verksamhetsberättelsen med mera.

VI BERÄTTADE I Möllekuriren 2018 nr 3 om den nya stigen längs fäladen där koovana och hundägare i lugn och ro kan gå fritt utan att konfronteras med kossorna. Många använder stigen; vandrarna kan känna sig trygga, och djuren behöver inte bli irriterade på hundarna. Under förra året sattes ett nytt stängsel upp mot stengäret. Det blev alltså två stängsel med bara en smal stig emellan. Många med mig har nog undrat varför detta skedde. Efter en del telefonsamtal kan jag berätta följande. Det första stängslet som sattes upp fick hård kritik. Fårnätet sitter på fel sida om stolparna, och dessa är inte tillräckligt stadiga. Stolparna står dessutom inte i rak linje, vilket ger ett ostabilt staket. Taggtråd högst upp är inte heller bra, anser en av mina sagespersoner. Det nya stängslet är solidare, pålarna står i rak linje och överst ligger en tråd som vid behov kan kopplas till ett elaggregat. Ett oklanderligt staket, alltså. Den gång som har skapats mellan stängslen tycker många är för smal, har jag hört. Men det är meningen att den inte ska vara alltför bred, så att vandrarnas tramp håller stigen ren från sly. Det kan vara svårt att förstå varför ett andra staket byggdes utanför det nybyggda; om detta inte höll måttet borde det ha rättats till. Men det var tydligen inte meningen att det staket som tidigare stod närmast stengäret skulle tas bort. Nu togs det bort och ett nytt har byggts i stället, och de koovana får åter känna sig instängda mellan två nät. Men jag tänker att en positiv sak med staketen ändå är att hundägare plötsligt har fått en hundrastgård. Om matte ställer sig i ena änden av stigen, och husse i den andra, kan hunden springa fritt mellan staketen och få nyttig motion. Möllekuriren nr 1 • 2020

MÖLLEHORISONT

Fäladskören sjunger igen SNART ÄR DET DAGS för Fäladskören igen, tala om allsång! Scenen är en yta på Mölle fälad, så placerad att röken från valborgsmässoelden inte når struparna. Tidpunkten följaktligen den 30 april klockan 20. Kören samlas klockan 19.50. Konstformen heter unison sång, men den som kan en kompletterande stämma är så välkommen att förgylla det unisona. Sångarna präglas av entusiasm, kämpaglöd och av att vilja sjunga våren till ära. Sångerna är välkända för de flesta: Vintern rasat ..., Här är gudagott att vara etcetera. Lena Strandmark, valborgsmässofirandets primus motor, säger: – Publiken förväntas naturligtvis sjunga med. Vi kommer att dela ut sånglappar. – Öva gör alla som kan och vill hemma hos Karin Eriksson på Norra Strandvägen 58. Det blir en trevlig övning!

Text och foto Ingmar Hesslefors

Förra året träffades det här gänget för att öva inför sången på Valborg. Från vänster: Bosse Hansson, Gunilla Klang, Lena Strandmark, Ronny Klang, Karin Eriksson, Birgitta Hansson, Claes Gundmundson, Ann-Britt Læstadius, Gunilla Larsson, Ingrid Bergenstråhle, Susanne Nauckhoff, Lillemor Löfgren, Ragna Wallentin och Christina Twengström samt Ingmar Hesslefors bakom kameran. Årets körövning hålls måndagen den 27 april klockan 19. Alla med sånglust är välkomna!

DETALJPLANEN KLUBBADES I kommunfullmäktige i september 2019, och därefter har den vunnit laga kraft. Sedan tidigare har Haaks Stenhus i Ängelholm option på att köpa marken och bygga bostäder. Företaget planerar för elva radhuslägenheter i fyra tvåvåningshus. Besked om byggstart, detaljutformning, beräknat inflyttningsdatum med mera väntas komma före sommaren.

Haaks Stenhus i Ängelholm föreslog på ett tidigt stadium att de nya husen placeras så här.

Udda farkost i hamnen – Vad är det för slag?

Foto Bengt Nilsson

Någon gång i höstas dök det här schabraket upp. Folk förstod nog att det var ett slags flytetyg, men vad närmare bestämt? Hamnkapten Thomas Olofsson visste besked: »Jag fick flotten från Lerberget. När jag har fixat till den blir den bra att ha i hamnen när jag ska måla kajen, ordna förtöjningar och såna jobb.« Möllekuriren nr 1 • 2020

KRISTINA KULLENBERG STÄLLDE ut tolv foton i annexet i somras. I Möllekuriren 2019 nummer 3 återgavs dessa bilder tillsammans med Kristinas egen presentation av utställningen. Liljevalchs vårsalong öppnade den 10 januari och pågår till och med den 22 mars. Kristinas bild Likeness 3 ovan ingår i vårsalongen. Läs mer om den på internet, se adressen i marginalen. Utställningen presenteras i en film med museichefen Mårten Castenfors som guide. Gå till liljevalchs.se. Filmen är 24 minuter lång. 9

molle.se/Homepage/Download-File/f/1228621/h/98c84daa079f39f07ff54cadea333230/Om+Likeness+3+av+KK

Ängen framför Vita byn

MÖLLEHORISONT

Traditioner och roliga händelser i Mölle

Sedan en tid har vi börjat leta efter roliga, vackra, spännande exempel på traditioner och andra händelser som kan stimulera nyfikenheten på Mölle. Vi utgår ifrån den gamla Slå katten ur tunnan-traditionen som byföreningen lyfte fram senast på Fastlagssöndagen den 23 februari.* Men vad mer är det som Mölleborna har roat sig med? *Se också Ingrid Millbourns artikel i det här numret på s. 16–19.

Silladagar, hamnfester, hattparader, simtävlingar, maskerader har jag hört talas om. Vad mer? Biltävlingar, skridskoåkning, roddtävlingar?

Foto Thure Kronholm

VAD KAN INTRESSERA Möllebor och besökare så mycket att de stannar, tittar och läser på byföreningens utställning i hamnen? Sedan 2019 vill kommunen att våra utställningar sitter uppe hela året. Det är roligt att se att det också under den mörkare delen av året står folk och läser på skärmarna och tittar på bilderna av karaktäristiska Möllehus. Nu börjar arbetet för att det ska bli en ny utställning i sommar. Många idéer har ventilerats. En tidig idé, baserad på frågan »Hur tog man sig till Mölle förr i världen?«, har vi skjutit på – men den återkommer.

Av Christina Ullenius

Om det ska bli en utställning behöver vi i gruppen hjälp med förslag på bilder och historier. Vem har till exempel en bild från hattparaden året då den vinnande hatten hade fartyget som rände upp på Kullaberg som blickfång? Kan året ha varit 1971? Jag tror att det finns många minnen som vi kan glädja oss åt. Så jag vädjar till tidningens läsare att ni delar med er. Det behöver inte vara 1800-tal eller tidigt 1900-tal. Hur otroligt det än kan låta så är det femtio år sedan 1970. Händelser från den tiden platsar också väl i vår utställning. Allt material som vi får tillgång till hoppas jag att vi så småningom ska kun-

na samla i vad som skulle kunna kallas för Arkiv Möllehistoria. Om ett sådant ska bli verklighet behöver vi massor av bidrag. Detta återkommer jag till. Pyk-gruppen består i år av: Peter Appelros Chatarina Lindgren Christina Ullenius Välkomna att höra av er till mig: christina.ullenius@gmail.com

VAD GÖR NI på vintern i Mölle? Det är väl inga människor ute, och mörkt och tyst i byn, säger våra vänner i Stockholm. De kunde inte ha mer fel. På vintern är det extra körigt om man ska hinna med allt som erbjuds i Mölle – och i närområdet om man räknar in Höganäs, elva kilometer bort. Mölle har väldigt många föreningar, en del formellt organiserade med stadgar och organisationsnummer, andra mer lösa sammanslutningar. Såväl vinter som sommar. Det finns föredrag, konserter i kapellet eller på andra ställen i byn, gymnastik, yoga, friluftsliv, organiserade vandringar, bridge, fågelskådning, teater (åtminstone i Höganäs), författarbesök, konstutställningar, vinprovningar, 10

Foto Christina Ullenius

Mycket att göra i Mölle året om Av Birgitta Hansson bokklubb och bokcirklar, matlagningsgrupper, målningskurser, fiske, Rotary, optimistsegling, dykning, klättring, körverksamhet, golf, tennis, boule, rökeriförening, vattengympa, pingis, fotbollsskola … och säkert finns det mer. Möllekuriren ska i kommande nummer berätta mer om några av föreningarna. Åtskilliga av dem finns med under rubriken Länkar på molle.se.

Illustration Christer Wallentin

Slog katten ur tunnan DET VAR TRE mycket uthålliga barn som till sist fick hål på tunnan genom att slå mot tunnans svagare botten. Listigt. Största flickan, Felicia Isdahl, gjorde nog grovjobbet, men Jakob Ljungberg slog det avgörande slaget, och blev då kattakung. Lilla tjejen Billie Hillyer i tyllkjol gjorde en fantatisk insats. Möllekuriren nr 1 • 2020

MÖLLEHORISONT Foto denna sida Christer Wallentin

EN TITT TILLBAKA PÅ ÅRET SOM GICK Av Lena Johanson-Thor STYRELSEN BESTÅR AV en liten grupp ganska så vanliga Möllebor. Vårt gemensamma mål är att genomföra årets aktiviteter så bra som vi bara kan – och att ha lite roligt under tiden. Vi ser till att stationshuset och området däromkring är snyggt och prydligt, att flaggan hissas när så ska ske, att uthyrningen av lokalerna fungerar och att vi har en god kontakt med folk i kommunen. Mycket annat gör vi också, listan är lång. Styrelseåret börjar med ett årsmöte i slutet av mars. Då är det alltid några medlemmar som avgår och några som kommer till. Personerna i den nya gruppen ska lära känna varandra och slipas ihop till en välfungerande styrelse. Styrelsen får hjälp av en härlig skara Möllebor. De ställer upp för biblioteket, kulturdagarna, vinprovningarna, tidningen, hemsidan, konstutställningarna. Många andra rycker också in för att bära bord och stolar, resa tält, koka kaffe och baka bullar till både julmarknaden och midsommarfirandet. Det finns plats för fler, så hör gärna av dig. Förra året innehöll mycket, som jag gädjer mig åt, till exempel: Valborg firades som vanligt på fäladen. Vi kunde njuta av en vacker solnedgång, ett smittande vårtal och sång av vår egen Fäladskör. Eldvakterna fick vara kvar många timmar efter att alla andra hade gått hem. Det var torrt i gräset, så brandrisken var en realitet. Sommaren blev solig och varm. Bakom stationen tändes grillen vid femtiden varje julitorsdag. Kom ned om du vill pröva detta i år. Ta med något att äta och dricka, och tillbringa kvällen med nya middagsvänner. Sista torsdagen i juli var det Galna dan, och den blev succé igen. Solen sken, inte ett moln på himlen, Öresund låg alldeles stilla och väntade på morgonpigga Möllebor. Vi räknade till 654 badare i Solviken och Fågelviken. Nästan alla fick en »badMöllekuriren nr 1 • 2020

och frukostmedalj«. Tyvärr räckte de inte riktigt; några blev utan – men fick förstås frukost ändå. Ett dignande bord stod uppdukat. Midsommarafton blev lika solig och varm som de flesta andra dagar. Vi firade som alltid på stora lekplatsen. Traditionen bjuder att vi klär stången, ordnar dans och lekar, serverar kaffe med dopp och ser till att alla lekglada barn får pris efter att ha sprungit med potatis i sked, hoppat säck och de andra tävlingarna. Under åtta sommarveckor var det utställningar i annexet och stationshuset. Konstnärerna ställde ut en vecka var som brukligt, och besökarna hade möjlighet att se fin konst och få personliga och roliga samtal med utställarna.

Lena Johanson-Thor är ordförande i byföreningen.

var av ovanligt god kvalitet. Efter leken bjöd byföreningen på kaffe, saft, semlor och föredrag. Bland annat höll konstnär Lena Cronström ett bra föredrag om att skapa diplom till Nobelpristagare. Vill du vara med och hjälpa till? Kan du kanske samla blommor och björkris till midsommarstången? Vill du hellre bidra med bullar till våra olika firanden? Eller skulle du kunna tänka dig att vara en av brandvakterna på Valborg? Var säker på att du behövs, och att du kommer att vara så välkommen. 

Styrelsen har möte Från vänster Tytan Spinola, Ame Karlsson, Birgitta Göransson, Magnus Delshammar, Lena Johanson-Thor, Christina Ullenius, Birgitta Hansson och Leif Holmberg.

Julmarknaden hölls som vanligt lördagen före första advent. Utställarna fyllde alla lokaler inomhus och även gräsmattan bakom stationshuset. Doften av kaffe och hembakade bullar, liksom julsånger och eldkorgar, bidrog till stämningen. Julmarknaden är verkligen populär, och det är inte konstigt med tanke på hur rikt utbudet är av ost, choklad, hemstickat, böcker och mycket annat. På kulturdagen i februari slogs katten ur tunnan, och både en kattakung och en kattadrottning kunde koras – men först efter att de hade fått slita hårt; tunnorna

Säcklöpningen var populär när midsommar firades på stora lekplatsen – som vanligt.

Tommy Danielsen, Ost & Delibaren i Höganäs, hade fullt upp på julmarknaden.

MÖLLEHORISONT

Himmelstorp – hembygdsgården är tillbaka ETT PAR BESÖK på Himmelstorp hörde till de givna inslagen varje sommar i Mölle för mig och min familj. Från början var det min svärmor som drog med oss till midsommarfirandet som ordnades där uppe. Det hölls alltid rätt dag, det vill säga den 23 juni, oberoende av veckodag. Alla traditionella inslag fanns med: folkdansare, fiolspelare, ringlekar, körsång, servering. Kanske ett tal också av kyrkoherden i Brunnby eller hembygdsföreningens ordförande. Alla hus runt gården var öppna för dem som ville få en hum om hur det såg ut på en arrendegård under Krapperup omkring sekelskiftet 1900. Att komma till Himmelstorp en vanlig sommardag och fika i trädgården var speciellt. Det var sällan mycket folk, så vi kunde välja ett bord som stod lagom i skuggan. En vänlig, ojäktad kvinna tog upp vår beställning. Hon brukade säga att vi fick räkna med att det skulle ta en stund, och då passade vi på att titta in i boningshuset. Barnen gjorde stora ögon när de såg de små rummen och de gamla möblerna. Allt som serverades, ett generöst mått av

Text och foto Christer Wallentin

bullar och kakor, var hembakat och gott, väldigt gott. När den siste arrendatorn dog 1953 blev Himmelstorp hembygdsgård. Kullens hembygdsförening började renovera gården som hade blivit ganska förfallen. År 1978 förklarades den för byggnadsminne. Fram till 2015, 2016 löpte det på, men den dåvarande styrelsen i hembygdsföreningen beslöt att säga upp hyresavtalet med Krapperup. Det var många som reagerade mot beslutet och ville hitta en möjlighet att ha kvar Himmelstorp som hembygdsgård. Några av de drivande var Kerstin Nilermark, Ros-Mari Paulsson samt Caroline och Henrik Ranby. Deras ansträngningar gav frukt. Sedan den 1 januari i år har hembygdsföreningen träffat ett nytt avtal med Krapperup om att hyra en del av Himmelstorp. Hembygdsföreningen har bildat en kommitté som ska ha hand om Himmelstorp. Den består av sex personer.

Bengt Rosenkvist är ordförande i kommittén. Som barn bodde han i Arild på somrarna och var då ofta i Himmelstorp. Numera bor han i Jonstorp och Mölle.

Varje lördag klockan 10–12 har kommittén ett arbetspass. Då är alla välkomna som vill hjälpa till, eller som bara är nyfikna. Jag var med första lördagen i februari och fick svar på några av mina frågor. Varför omfattar avtalet med Krapperup bara en del av Himmelstorp? – Boningshuset och stallet är sedan 2018 uthyrt till ett par som sköter serveringen sommartid. Vi är nöjda med att få ta hand om de två byggnader som har fungerat som loge och redskapsförråd, säger Bengt Rosenkvist. Vad ska ni göra, vilka är era viktigaste uppgifter? – Vi ska förvalta det kulturarv som vi har fått i våra händer. Det innebär att vi ska vårda byggnaderna. I första hand måste åtminstone det ena stråtaket läggas om. Den sida som vetter mot väst är hårt åtgången. Förbättringar av ytterfasaderna behövs också, och naturligtvis mycket städning inomhus och ogräsrensning runt byggnaderna. Den nya kommittén består av Yvonne Sjöstrand, Erik Frederiksen, Ros-Mari Paulsson, Bengt Rosenkvist, Kerstin Nilermark och Henrik Ranby. Bilden togs i en paus i arbetet lördagen den 1 februari.

Möllekuriren nr 1 • 2020

MÖLLEHORISONT

Karta webben

Som kartan visar ligger Himmelstorp uppe i Kullaberg med en dragning åt Skäldervikshållet. Man kan gå dit via Kullaleden. Ett annat alternativ är att köra bil upp.

– Det finns en hel del vagnar, maskiner och redskap i husen. Dom vill vi kunna visa för besökarna, och det fordrar en försiktig rengöring och vettiga informationsskyltar. Belysningen måste också bli bättre, så att folk kan se föremålen och inte trillar när dom går omkring där inne. Möllekuriren nr 1 • 2020

– Från yngre stenåldern till för hundra år sedan visste nästan hela befolkningen hur jorden skulle brukas och hur redskapen på en gård skulle användas. I dag är det ett fåtal som vet det, säger Henrik Ranby. – Vi talar ofta mycket om samhällsutvecklingen, men mindre om det som man kan kalla för kulturglömskan, all den kunskap som snabbt går förlorad när samhället förändras. Vilka aktiviteter planerar ni för allmänheten? – Midsommarfirandet den 23 juni kommer vi att återuppliva redan till sommaren, säger Bengt Rosenkvist. Vi

vill också haka på den så kallade kulturarvsdagen den 11–13 september som i år handlar om miljöer, berättelser och händelser kring kulturarv och lärande. – Om några år vore det roligt att kunna ha ett årligt höstagille, säger Henrik Ranby. Det vill säga en fest i samband med slåtter och skörd, som man förr hade på sensommaren. 

FLER BEHÖVS I ARBETET Den som söker en meningsfull fritid, och vill vara med och vårda Kullabygdens mest ikoniska korsvirkesgård och återupprätta en hembygdsgård i Brunnby socken, är välkommen i kommittén. Kontakta mig: Bengt Rosenkvist bengt.ba.rosenkvist@gmail.com 072-150 71 49 I Kullabygd 1998 skrev Caroline Ranby utförligt om den bebyggelsehistoriska utvecklingen av Himmelstorp sedan 1600-talet. Arrendegårdens ursprung är från sent 1400-tal.

MÖLLEHORISONT

Monicas teatertips Ring 042-36 76 24 eller mejla: monicaochingemar.bengtson@telia.com

TEATERSÄSONGEN ÄR I full gång på stadstea-

tern i Helsingborg, bland annat med Ett drömspel och Äppelkriget. Dessutom kommer flera gästspel i vår, till exempel Pappa, make och krigsförbrytare och Jag är också en främling här. Till Malmö åker vi den 17 april för att se Orfeus i underjorden. Den 18

september är det dags för Funny Girl med Sanna Nielsen i huvudrollen och med Ronny Danielsson som regissör. Musikalen handlar om en hårt arbetande artist i en värld där männen regerar. Som vanligt bokar ni biljetter och busstransport av mig. Välkomna!

Den 29 januari besökte Kronprinsessan Victoria och prins Daniel Kullabygden. Efter ett inledande studiebesök på golvföretaget Välinge Innovation i Viken väntade visit och lunch på Saluhallen i Höganäs, där ägaren Eva Dahlberg visade dem runt. Av en tillfällighet råkade jag och en väninna samtidigt äta lunch där. Helt plötsligt kom kronprinsessparet förbi vårt bord. Eftersom de är så fina, passade jag på att fråga om jag kunde få ta en bild på dem tillsammans. Det mötte absolut inget hinder, och de ställde välvilligt upp. Daniel undrade om jag inte själv ville vara med på ett foto, men det avstod jag ifrån. På eftermiddagen besökte de Keramiskt center och Höganäs Verkstad.

Välkommen till konsert i Mölle kapell den 29 mars

Romanser och operamusik står på programmet AMELIA JAKOBSSON OCH John Löfgren utbildade sig både i sång och cello när de gick på Musikhögskolan i Malmö. Vid pianot sitter Joachim Olsson, som också

Ett oväntat möte

är utbildad i Malmö. För kvällen har de valt ut några favoriter. Söndagen den 29 mars klockan 16 Entréavgift 100 kronor

Text och foto Monica Hellstrand

Vattenmöllans maskineri återskapas I DEN FÖRSTA etappen byggs ett av de två kvarnhjulen, ett kronhjul och ett drev. Domstens Kulturbyggnadsfirma ansvarar för uppdraget. Kvarnhjulets storlek Magnus Börjesson och Pelle Nilsson har lång erfarenhet av svåra projekt.

kräver en rymlig lokal, och det stod till buds hos vassbyggaren Magnus Börjesson i Höganäs. Allt ska vara färdigt inför sommarens Öppet Hus-visningar.

Produktionen av det första kvarnhjulet har kommit långt. Det byggs i två halvor, som skruvas ihop på plats.

Foto Christer Wallentin

Foto Hasse Hansson

Möllekuriren nr 1 • 2020

MÖLLEHORISONT

Före-efter-bilder Infartsparkeringen och kapellallén

Infartsparkeringen – Före

Kapellallén – Före

Foto den 20 december 2018.

Foto den 26 januari 2006.

Möllekuriren nr 1 • 2020

Infartsparkeringen – Efter

Kapellallén – Efter

Foto Bengt Nilsson

Foto den 10 februari 2020.

MÖLLEHORISONT Klang och jubel när Villa Brunnby öppnar

»Vi bestämde oss för att göra om allt, satsa allt« BRUNNBY GÅRD HAR ett växlingsrikt förflutet: ålderdomshem, vandrarhem, hotell, flyktingförläggning. När anläggningen bjöds ut till försäljning i början av 2018 var intresset svalt. Stället var nedgånget och priset ganska högt. Då dök Helsingborgsparet Linda och Mats Lavré upp. Det blev en snabb affär, och de nya ägarna var inställda på att öppna till våren 2019. Men så blev det inte. Jag och många med mig har säkert undrat vad som hände. Sommaren gick och det såg dött ut. Men från i höstas började det röra på sig med hantverkarbilar på gårdsplanen och byggställningar här och där. Något var i görningen. Jag var taggad när jag mötte Mats Lavré en eftermiddag i slutet av februari och såg mig omkring på ort och ställe. En av mina första frågor var given: Varför köpte ni Brunnby gård? – Det var helt spontant. Vi hade varit och hämtat Fabian, vår yngste, i Svanshall. I stället för att åka direkt hem körde vi mot Mölle för han ville fiska krabbor. – Då dök Brunnby gård upp på sidan om vägen. Jag blev intresserad av huset, ville svänga in för att titta. Men Linda var emot. Det kan ju vara privat, sa hon. Jag hade saktat farten, och Linda hann

googla och se att fastigheten var till salu. Vi vände och åkte tillbaka. – Det var en lördag mitt i sommaren. Vi sökte mäklaren flera gånger under helgen, men fick tag på honom först på måndagen. Vi la ett bud, säljaren sa ja, och några dagar senare gjorde vi upp affären och tog över ägandet. Linda och Mats hade alltså tänkt öppna i april förra året. Men de bestämda sig för att skjuta ett helt år på öppnandet. – Vi fick upp ögonen för vilka möjligheter som fanns, både själva stället och det fantastiska läget. Vi insåg att det skulle vara fel att bara snygga till det på ytan. Vi bestämde oss för att göra om allt, satsa allt. Mats visar mig runt, inne och ute. Jag får se mig för var jag sätter fötterna så att jag inte ramlar över färgburkar, stegar, verktyg och bråte. Mats hejar på byggkillarna som vi möter när vi går i korridorerna och tittar in i rummen. Stämningen känns lugn och fokuserad. Jag ser att mycket har gjorts, men också att en hel del återstår. En stor förändring är att huvudentrén kommer mitt på huset, och att matsalen placeras i den stora, västra flygelbyggnaden. Väggar har flyttats, korridorer har breddats. Alla badrum har byggts om,

Text och foto Christer Wallentin

och på flera ställen har nya fönster tagits upp för att släppa in mer ljus. Golv, väggar och innertak har gjorts vid och ett nytt ventilationssystem har satts in. – Vi har respekt för huset. Det skapades i slutet av artonhundratalet av en berömd arkitekt, och vi vill anknyta till hur byggnaden såg ut när den kom till. Vi återställer stukaturerna i taken och ska ha träpaneler i korridorerna. Fönstren från femtiotalet har vi bytt till spröjsade flerglasfönster. Redan på den tidigare hotelltiden fanns det ett spa i källarplanet. Det blir kvar, men görs om och blir större. En massa jord har grävts ur på husets norrsida, och där blir det flera utomhuspooler. Spa inomhus och utomhus ligger i samma plan; gästerna kommer att kunna röra sig fritt mellan inne och ute. Linda och Mats är inga rookies i hotellbranschen. I flera år hade de Hotell Lilla Strandgatan i Helsingborg, strax ovanför Knutpunkten. Innan den verksamheten startade var de även där tvungna att bygga om. Linda är advokat och delägare i en advokatbyrå i Helsingborg, och det ska hon fortsätta med. Mats äger Electa, en kedja som är inriktad på skönhetsbehandlingar. Kliniker finns i Helsingborg, Malmö,

Familjen Lavré från Helsingborg består av (från vänster) Filippa, Mats, Linda, Fabian och Fanny.

Foto Anna Jarnsjö Lauridsen, Kullafoto

Mats är ofta i Brunnby och följer ombyggnaden. Jag tog bilden på honom i samband med mitt besök i februari. Han står i den del som blir den nya matsalen, placerad på husets västra sida.

Möllekuriren nr 1 • 2020

MÖLLEHORISONT Linda och Mats Lavré har planerat hela ombyggnaden i nära samråd med två arkitekter. Dessa känner de väl sedan tidigare projekt. Ritningen, som Mats håller upp, visar att huvudentrén blir mitt på huset och att den får en baldakin över sig. Enplans-byggnaden öster om stora huset ses nederst på ritningen. Innanför den glasade delen, som går ned till marken, ligger bröllopssviten. Den har en egen utgång till en terrass i öster, där brudparet kan äta frukost med morgonsol.

Med den nya regin byter Brunnby gård namn till Villa Brunnby. På det sättet markeras att ett nytt skede har börjat. Ännu viktigare för Mats är att hellre tala om Kullahalvön än Kullabygden. – Begreppet Bjärehalvön är ju inarbetat, och jag tycker att Kullahalvön matchar det bra. Här finns ju minst lika mycket att erbjuda. Villa Brunnby samarbetar med Holy Smoke, som håller till i Black Barn, den svarta ladan. Den blir Holy Smoke’s festlokal. Det startade med julbord i december. Holy Smoke har redan också haft bröllop, fester och företagsarrangemang. Stora planer finns för framtiden. Villa Brunnby öppnar i omgångar med start i påsk. De sista byggjobben sker under sommaren, och i september är det dags för en stor invigningsfest. Möllekuriren nr 1 • 2020

Den nya anläggen kommer att vara öppen året om och bestå av dessa tre delar: hotellet med spa och konferens, restaurangen och Black Barn. Mats tar hand om hotellet, som han ska driva tillsammans med åtta, tio heltidsanställda plus tillfällig personal. Restaurangen överlåts på en självständig krögare.

 Knappt två timmar tillsammans med Mats övertygade mig om att den nya anläggningen kommer att stiga som Fågeln Fenix mot höjderna. Det tvivel som jag tidigare kände inför projektet var som bortblåst efter mitt besök. Mats, tillsammans med sin fru och sina barn, verkar kunna lyfta ett gammalt, slitet ställe. Frågan är om han inte också visar sig kunna lyfta hela vår del av Kullahalvön. Han är en entreprenör av bästa slag – med många goda idéer och kraft att förverkliga dem. 

BNA, Ritningshistoriska samlingen, Samhällsbyggnadsförvaltningen, Höganäs kommun

Ängelholm, Halmstad och Stockholm. Dessutom äger han och Linda flera fastigheter i Helsingborg med så kallade företagslägenheter. Där kan organisationer och företag hyra in sig för att kunna erbjuda tillfällig personal någonstans att bo, till exempel stafettläkare på lasarettet och IT-konsulter.

ISAK GUSTAF CLASON (1856–1930) var en uppburen arkitekt från slutet av 1800-talet. 1890 blev han professor i arkitektur på KTH i Stockholm; samtidigt drev han sin egen arkitektbyrå. Clason har ritat många kända byggnader, bland annat Hallwylska palatset på Hamngatan i Stockholm, Nordiska museet på Djurgården, och ombyggnaden av Selma Lagerlöfs Mårbacka. 1897 presenterade han tre förslag till en ny fattiggård i Brunnby socken. Det alternativ som kom till utförande var i »sydsvensk hållning med fogstruket tegel och trappgafvlar«. Redan 1898 var huset färdigt. Bland finansiärerna fanns bland annat Nils Gyllenstierna, baronen på Krapperup, och flera av hans tidigare anställda kom att bo på Brunnby gård som gamla. Källor: Henrik Rannby, i Höganäs historia, del 2, Kullahalvön från inlandsis till kommunreformer, Höganäs 2013, s. 229 f samt Isak Gustaf Clason, i Wikipedia.

Att slå kattatunnan

och dansa till Lille-Jeppsens fiol

A Av Ingrid Millbourn

Vi hållt alltid våra katta inne och akta väl på dom när de närma sej fastelannssöndag. Pågarna var på jakt då efter katta som di ville fånga. De gällde då att rädda livet på katta

nders Mölleryd skrev om lekarna i Mölle både utifrån egna minnen och intervjuer med bybor. I fastetid slog byns ungdomar »katteno-tunnan« och sedan festade de med dans till Lille-Jeppsens fiol, kakor, kaffe och brännvin. Åren 1930 och 1931 – 19 respektive 20 år gammal – fotograferade Anders Mölleryd »kattagänget«. Dessa foton sände han tillsammans med intervjuer till Nordiska museet, men först efter Bernhard Nilssons och Katharina Jeppssons död 1941 respektive 1942. Anders Mölleryd var noga med att ange bland annat födelseår, civilstånd och yrke för de som berättade. Denna gång var det förutom han själv: Bernhard Nilsson 1856–1942, sjökapten och husägare. Katharina Jeppsson 1845–1941, fru, gift med en fiskare och skutskeppare.

Katharina Jeppsson

L.P. Norrman, född 1886, sjökapten.

1845–1941

Betty Bengtsson, född 1881, fröken, husägare, dotter till skeppare. Sally Pettersson, född omkring 1900, fröken. Johan Paulsson, Möllehässle, född 1880talet, lantbrukare. Lina Tönnessen, född 1862, fru, gift, sjöman, fiskare, husägare. Anna Wessman, född 1886, fru, gift, byggmästare, husägare.

Att det var en urgammal lek med en levande katt hade de flesta som berättade hört talas om. Anna Wessman: »Ibland var det en tjärtunna och den stackars katten så’ förskräcklig ud när den slapp fri. Det var rent djurplågeri.« Katharina Jeppsson hade själv upplevt att katten levde: »Då pågarna förr i tiden 18

slo’ katten å tunnan hade di’ en levande katt inne i tunnan. Ibland var de en tjärtunna och då konne katten se alldeles hemsk ud. Vi hållt alltid våra katta inne och akta väl på dom när de närma sej fastelannssöndag. Pågarna var på jakt då efter katta som di ville fånga. De gällde då att rädda livet på katta.« Kattatunnan sades från början ha slagits på måndagen. Men med tiden blev det på söndagen, fastlagssöndagen. Anders Mölleryd skrev att i Mölle hade det alltid varit en stor dag. Men av hans egen berättelse förstår vi att det inte alltid var lämpligt att roa sig på det sättet. Ty från 1940 med kriget gjorde man ett uppehåll. Han berättade också: »Det året man gick och läste för prästen förbjöds man att vara med och slå katten-o-tunnan.«

Förberedelserna inför leken var flera. Hela hamnplanen kläddes med flaggor av alla de slag, som svenska flaggan och signalflaggor. De senare lånades i sjökaptenshemmen. L.P. Norrman, Betty Bengtsson och Lina Tönnessen var eniga om att tunnan hängdes upp mellan antingen »brohuvudena på Lille hamn« eller »i hamnaholet … mellan borhodena« eller om »Sjön lå … då hade di tunnan mellan brohuvuna.« Det är svårt för mig att veta exakt var dessa platser låg. Vad betyder till exempel borhodena? Det är kanske någon bland läsarna som vet och vill höra av sig. Då är det lättare att i dag förstå var tunnan hängde när Anders Mölleryd skrev: »Vi skolpojkar anskaffade en tunna som Artikeln fortsätter på nästa uppslag Möllekuriren nr 1 • 2020

Fyra ridande deltagare i 1931 års slå katten ur

En deltagare utklädd till indian då man slog

tunnan. Deltagarna var utrustade med var sin

"kattatunnan" år 1931. Man slår katten ur tunnan på

liten påk.

fastlagssöndagen, vanligen till fots, men nämnda år red ungdomarna.

Även töserna slog katten ur tunnan år 1930. Kattakongen syns i mitten hållande kattariset.

Anders Mölleryds fotografier på den här sidan tillhör Nordiska museets folkminnesarkiv. Intervjuerna gjorde han senare. Bildtexterna är hans egna. Möllekuriren nr 1 • 2020

på en stark kättinglänk hängdes upp mellan två telefonstolpar eller två stelor, på hamnplanen.«

Till förberedelserna hörde också att hyra en plats för att dansa och leka. Ibland var det svårt, menade Bernhard Nilsson: »Vi betala opp till 50 kr för att få fira fastelann hos Bengt Knafve. Han ville ente gärna ha oss. Ibland fick vi tvinga oss till de.« Anders Mölleryds minnen var från en senare tid; han var ju född 1911, alltså två generationer efter Bernhard Nilsson. Så här berättade han: »Långt i förväg började vi planera. Det diskuterades vilka som skulle vara med i kattagänget, vilka flickor som skulle bjudas, hur mycket var och en skulle betala i avgift [flickorna bjöds gratis], hur många bullar det skulle köpas, hur mycket kaffe.« Till fots eller häst drog vi genom Mölle, berättade Bernhard Nilsson: »Där var ett gäng som red när di slo’ kattatunna och ett gäng som gick när di slo. Di gick och di red i procession genom gadorna i Mölle. Alla var utklädda och di hade musik i täten«. L.P. Norrman, Lina Tönnessen, Johan Paulsson berättade också att de som skulle slå red. De var utklädda och många hade sotat sig i ansiktet. Anders Mölleryd: »Alla deltagarna i kattagänget var utklädda. Antingen hade man mask för ansiktet eller så var man sotad. Alla var utrustade med var sin träpåk. Vi tågade i rad

Där var ett gäng som red när di slo’ kattatunna och ett gäng som gick när di slo. Di gick och di red i procession genom gadorna i Mölle. Alla var utklädda och di hade musik i täten Bernhard Nilsson 1845–1941

genom byns gator. I spetsen hade vi en svensk flagga och dragspel.« Sally Pettersson: »Jag glömmer aldrig så roliga kattagänget så ud när ja gick i storskolan. Då lå’ skolsalen ud mot landsvägen så vi konne se när di red förbi. De va på måndan. Di hojta og di sjöng. Någon hade halm i träskorna och de hängde långt utanför.« Att bli kattakong och få kattaris, som flickorna hade gjort, var belöningen för den pojke som slog hål i tunnan. Men, skrev Anders Mölleryd: »Något år hände det att flickorna klädde ut sig och hängde upp en tunna och slog kattatunnan precis som pågarna.« Och till fotot som han tog 1930 skrev han att flickorna var med i pojkgruppen.

Johan Paulsson: »Di hade en liden påk att slå på tunnan mä. Det sto’ en bredvid tunnan och lämna påken till den som skolle slå. De konne vara svårt nog att få hästen ing onner tunnan. Den som slo’ hål på tunnan så katten slapp ud ble’ kattakong.« Men under Anders Mölleryds tid slog alla ett slag vardera på tunnan, och den som slog ned sista ribban blev kattakung. Då skulle han springa och infångas av de andra, som därefter bar honom på axlarna till festlokalen. Men enligt L.P. Norrman tog man en längre runda: »Sen så gick man i en rad från Lille hamns släpställe under tunnan och upp på store hamnens släpställe och sen en runda i byn.« Dans till Lille-Jeppsens fiol, mat och brännvin blev det sedan i festlokalen liksom när leran togs upp på fäladen och byborna gemensamt klinade husen.* Lina Tönnessen berättade:

»Så bjöd di flickor på kvällen. Det blev dans … Vi hade både ringdanser och vals. Lille-Jeppsen spela på sin fiol. Han spelade en bit som vi kallade Lille-Jeppsen lilla roliga. Vi höll på * Se min artikel i Möllekuriren 2019 nr 2.

Einar Bager målar av sin gode vän Johannes Jeppsen. 1910, Pyk-samlingen, Folklivsarkivet vid Lunds universitet.

Möllekuriren nr 1 • 2020

Foto Christer Wallentin

Så bjöd di flickor på kvällen. Det blev dans /…/ Vi höll på att dansa och leka tills att de ble dar. Vi kokte kaffe och åt bollar till /.../ Även gamla var med och fira fastelann, de va ente bara ongdomar. De var gemytligt på den tiden. Nu är var och en till sitt. Då höll vi tesammans och konne roa oss Lina Tönnessen född 1862

att dansa och leka tills att de ble dar [dager]. Vi kokte kaffe och åt bollar till. Fastelannsbollar. Männen kokte punsch och drack. Även gamla var med och fira fastelann, de va ente bara ongdomar. De var gemytligt på den tiden. Nu är var och en till sitt. Då höll vi tesammans och konne roa oss.« Betty Bengtsson minns också kaffet: »bollar och kagor till också gottor«. Det gjorde även nästa generation som var Anders Mölleryds: »Efter att ha druckit kaffe med bullar dansade och lekte vi. Drack kaffe på nytt och fortsatte dansen och leken. Vanliga ringdanser: i en äng stod en gammal lada; sju vackra flickor i en ring; Vi höll på till klockan 24, 1, 2 på natten.« Till fleras festminnen hörde även brännvin och att festen varade i flera dagar. Ungdomarna gick också runt i byn och fick mat och dryck. Johan Paulsson: »År 1914 slo vi kattatunnan hos Andreassons, riande. Efteråt red vi rad genom Mölle till hotell Elfverssons, där Johan Elfversson bjöd på oss.« »Nu ska ja’ berätta. När ja’ va’ ong, då konne vi fira fastelann riktit ordentligt,« sa Bernhard Nilsson. »Ja’ minns kattabalen 1868, då hela Mölle var mä. Vi dansade då i Bengt Knafves stuelänga. Vi la ihop 50 öre per perMöllekuriren nr 1 • 2020

Traditionen lever vidare Dessa bilder är från Kulturdagen 2017, som började med Slå katten ur tunnanleken. Bianca af Ekenstam lyckades slå sönder tunnan och blev därmed årets kattadrottning. Det finns många skillnader jämfört med förr. Då var det ungdomarna själva som ordnade allting, i dag har vuxna tagit över arrangemanget. Numera är det ett fåtal barn och ungdomar som klär ut sig och sminkar sig. Den instängda katten har bytts ut mot godis. Deltagare till häst är ett minne blott, och gamla tiders efterföljande fest med dans, bullar, kaffe och brännvin är borta.

son. En skjuss gick till Höganäs för att hämta brännvin. Efter att vi slatt sönder tunnan dansa vi hela söndaskvällen och hela söndasnatten. Vi höll på ända till måndan. Då gick vi ront i gårarna – de kallades ›gåragång‹ vi fick kaffe och bollar och brunkol.« »På måndeskvällen fortsatte vi o dansa. Vi drack brännvin ur kaggarna.

På tisdan skolle töserna städa efter oss i salen där vi vatt, men di börja dansa i stället. Lille-Jeppsen var med och spela fiol. Töserna dansa så di slet opp sockarna på sina hossor [strumpor]. Till slut gick di barfota.« 

Sanningar Av Christer Elfversson

Palais Lambert i Paris.

bilolycka i september 1982, skulle Palais Lambert tillfalla den släkting som bedömdes vara den bäste tänkaren, »Penseur souverain de la famille Grimaldi«, som det står i gåvobrevets statuter. L’Académie Française fick uppdraget att avgöra vem som skulle utses till arvtagare. Akademien konstaterade snart att Nicolas Grimaldi och jag var de enda kandidaterna. »I själva verket de enda tänkarna i hela släkten«, som akademien uttryckte saken. Men ledamöterna kunde inte enas om vem av oss två som var mest värdig. Målfoto skulle behövas, enligt akademiens slutkommuniké, som blev klar först 1999 och undertecknades av den då nytillträdda ständiga sekreteraren Hélène Carrère d’Encausse. Fastigheten värderas till 78 miljoner euro. Jag vill göra upp i godo, med en

förlikning om hälften var. Men Grimaldi vill ha rubbet. Jag blev nyfiken på varför han är så sniket småaktig och försökte hitta en förklaring i hans enorma filosofiska författarskap. Kanske skulle jag finna något som jag kunde använda emot honom vid den rättegång som antagligen blir oundviklig i »Tribunal d’instance de Paris« inom de närmaste åren.

ågon förklaring till Grimaldis girighet hittade jag inte, men i hans bok om Marcel Proust Le temps réel et le temps retrouvé (»Den verkliga tiden och den återfunna tiden«, 2002) fann jag något helt annat, nämligen en intressant formulering som kan ses som ett ledord för både Prousts och mitt författarskap: »Verklighet finns i lika hög grad i det som vi inbillar oss som i det som vi förnimmer.« Ett av Grimaldis banbrytande filosofiska verk är Traité de la banalité (2005). I den boken hittar jag en

Nicolas Grimaldi. Foto webben

Foto webben

ånga av mina läsare hör av sig varje gång jag har publicerat något i Möllekuriren eller Vitterhetssamfundets tidskrift eller Le Figaro littéraire eller någon av de andra tidningar som jag skriver för. En vanlig fråga är vad som är sant i mina berättelser. Är det verkligheten jag beskriver? Sådant är inte lätt att svara på. Låt mig ändå göra ett försök. Jag brevväxlar sedan drygt tjugo år med den franske filosofen Nicolas Grimaldi, född 1933. Anledningen till vår korrespondens är en arvstvist om äganderätten till en 1600-talsfastighet på Île St Louis i Paris, närmare bestämt det välkända Palais Lambert, beläget på Quai d’Anjou nummer 3. Grimaldi och jag är båda släkt med Monacos furstehus, han på fädernet, jag på mödernet. Furst Rainier köpte fastigheten på en exekutiv auktion 1955 och skänkte den som morgongåva till hustrun Grace Kelly vid deras giftermål den 1 april 1956. I släkterna Grimaldi och Elfversson håller vi fortfarande fast vid den vackra traditionen med morgongåvor. De överlämnas av brudgummen till bruden på morgonen efter bröllopsnatten. Min hustru Gunvor fick exempelvis av mig en Electrolux hushållsassistent. Den har hon haft mycket glädje av. Bakning är Gunvors stora intresse. Några reservdelar har förstås behövt anskaffas genom åren, men den fungerar fortfarande, efter femtio år. Vid furstinnan Graces frånfälle, som ju tragiskt inträffade genom en

Möllekuriren nr 1 • 2020

Foto webben

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd Lugn står hon med strålande pannan. Hon leder igenom den nattliga värld Och pekar alltjämt till en annan. Det sanna är evigt: Kring himmel och jord Genljuda från släkte till släkte dess ord. Esaias Tegnér: ur Det eviga

Foto webben

Platon.

Möllekuriren nr 1 • 2020

et som vi i dag kallar för »Virtual reality«, virtuell eller simulerad verklighet, är inget nytt. Platon myntade uttrycket redan år 399 f.Kr. På grekiska då, förstås, det var det enda språk som han behärskade: Eikoniki energeia. Platon berättar själv om saken i sina Dialoger. Det var i samband med att Sokrates hade dömts att tömma giftbägaren. Naturligt nog var Sokrates nervös. Försvarstalet hade inte gått hem hos domarna. »Vilket jävla fyllesnack«, tyckte de. Platon förstod att Sokrates öde var beseglat, men han försökte ändå få honom att slappna av. »Det är inte på riktigt«, lugnade han honom, »det är bara Eikoniki energeia«. Sokrates uppfattade det

Drottning Kristina.

emellertid som Alkoniki energeia. Du som kan grekiska vet att det betyder »alkoholfri energidryck«. Och det lät ju ofarligt. Lugnad uttalade Sokrates de senare bevingade orden »Jag vet att jag inte vet någonting«. Samt svepte bägaren. Och dog på fläcken.

n annan som dog på fläcken var filosofen René Descartes. Du vet han med »Jag tänker, alltså finns jag«. Det skedde klockan åtta minuter över sex på morgonen den 11 januari 1650 när han var på väg ut från drottning Kristinas sovgemak i slottet Tre kronor i Stockholm. Han hade haft sitt sedvanliga morgongräl med majestätet. Som så ofta trätte de om Platon. För Kristina fanns bara sinnevärlden. För Descartes bara idévärlden. Den här morgonen ställde Kristina saken på sin spets. »Ni får välja mellan Platon och mig!«, sa hon. På franska, förstås, Descartes begrep Artikeln fortsätter på nästa sida Foto webben

annan tänkvärd sentens: »Det banala är det enda sanna.« I mitt eget minst lika banbrytande filosofiska verk Gissa eller veta kvittar lika (2007) och i mina skönlitterära verk utvecklar jag den tankegången in absurdum. Ovedersägliga vardagliga sanningar finns i rikt mått i våra liv. Exempelvis vet både du och jag att det är bättre att stämma i bäcken än i ån och bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk. Lika säkert är att högmod går före fall, att bränt barn skyr elden och att trägen vinner. Min Facebookvän Göran Sonnevi, som stundtals kan bli lite högtravande, diktar i samlingen Oceanen (2005): »Jag känner djup sympati för Humes radikala empirism, med dess osäkerhet, dess kontinuerliga tvivel på sig själv, dess tro på omöjligheten av skarpa gränser för sanningen«. Jag

ska erkänna att jag inte begriper vad »radikal empirism« är, än mindre vem denne Humes kan ha varit. Men att sanningen inte har skarpa gränser finner jag sannolikt. Så tyckte även Platon. Långt före Sonnevi. Platon intresserade sig för hur våra sinnesintryck korresponderar mot den så kallade »verkligheten«. I Platons – och min – uppfattning om tillvaron är tanken på en idévärld central. Idévärlden är enligt oss två den sanna verkligheten. Sinnevärlden, alltså den värld människan kan uppfatta med sina sinnen, är bara en suddig skugga eller en blek kopia av idévärlden. Där har du förklaringen till att du så ofta känner dig som en kopia. Ditt original finns inte här.

René Descartes.

inget annat. Han hade sedan länge tröttnat på Kristina, som han tyckte var för plattbröstad. Ett tillfälle att göra slut infann sig här. Han drog snabbt på sig sina silkeskallingar med röda franska liljor på blå botten, svepte om sig sin sidenmorgonrock med drottningens monogram broderat i guld och rusade mot dörren. »Som eders majestät önskar!« Men han trampade fel på tröskeln, föll huvudstupa mot golvet och slog i skallen så olyckligt att han kolade av. Det gick så snabbt att Kristina inte hann ångra sitt ultimatum. Vilket hon senare bitterligen beklagade för sin enda förtrogna, Ebba Sparre.

land Kristinas nu av Svenska Akademien utgivna Maximer, i ny översättning från franskan av Horace Engdahl, återfinner man hennes kortfattade kommentar till Descartes plötsliga död: »Jag väljer idévärlden, skrek filosofen, hoppa ur sängen, löpte mot dörren, snubbla på tröskeln, dängde i parketten och ställde tofflorna.« Drottningens eget förord till dessa maximer, upptäcker jag, skulle mycket väl passa in som en programförklaring även för mitt författarskap: »Detta arbete är författat av en som ingenting eftersträvar och ingenting fruktar och som inte heller vill påtvinga någon någonting.« Bland de korthuggna tänkespråken i samlingen finner man många andra guldkorn, exempelvis »Man kan bara

Min ständiga strävan är att allt ska vara korrekt. Det är »verkligheten« jag vill beskriva

göra sig stor på någon annans bekostnad« och »Summan av kardemumman är alltid konstant«. Men åter till frågan om vad som är den sanna verkligheten. I filmen The Matrix (1999) upptäcker kontoristen Neo att han och hela mänskligheten lever i en simulering skapad av artificiella intelligenser. En fjärde film i serien spelas in under 2020. Det sägs att skådespelarna Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss har identifierat sig så starkt med sina karaktärer att de nu har upphört att vara verkliga människor. De har blivit robotar. De har inga känslor i kroppen. De har till och med slutat åldras. Om Peter Handke, 2019 års Nobelpristagare i litteratur, skriver Martin Lagerholm i Svenska Dagbladet den 11 oktober 2019 att Handke »liksom Möllediktaren Christer Elfversson alltid befinner sig i gränslandet mellan den föregivna verklighetens rituella representation och drömlandskapens problematiska frihet«. Huvudet på spiken!

Lagerholm påpekar också att det hos Handke – och hos mig – är svårt att hitta en förbindelse mellan språket och sinnevärlden. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Inte Handke heller.

in ständiga strävan är att allt ska vara korrekt. Det är »verkligheten« jag vill beskriva. I min berättelse Kulladöttrarna, Silvius och jag, som publicerades i Möllekuriren 2019 nummer 3, är det emellertid tre saker som inte helt stämmer med hur det verkligen förhåller sig. Rättelser kommer här: (1) Min flaska Absolut vodka med persikosmak är inte placerad i ett lönnfack i Ruffen. Många har letat efter den där. Men jag ville inte att den skulle komma i orätta händer. Därför avslöjade jag inte det rätta gömstället. (2) Det är inte hundraprocentigt belagt att Lars Vilks är ättling i rakt nedstigande led från guden Balder. Han påstår det själv, men som många har påpekat är Vilks inte alltid att lita på. (3) Kronprinsessan Victoria, som hör till mina mest trogna läsare, dementerar att hon skulle ha önskat avlägsna de påmålade fikonlöven på nakna kroppar i Storkyrkan »för att de skyler för mycket«. Anledningen är att hon vill återställa målningarna i ursprungligt skick. Rätt skall vara rätt! Sanningen lever. 

Möllekuriren nr 1 • 2020

Mรถllekuriren nr 1 โ ข 2020

Ätgottpå Kullagårdens Wärdshus

Café/Bistro 10–17 Lunch 11.30–14.30 À la carte förbeställning

.oOo. våra paketerbjudanden

Golf Vandring Värdshus Senior Vigsel

Kontakta oss på 042-34 74 20 eller www.kullagardenswardshus.se 26

Möllekuriren nr 1 • 2020

Mรถllekuriren nr 1 โ ข 2020

Konsertflygeln som hamnade i Mölle

H Text Tomas Svensson Foto Christer Wallentin

Vår Bechstein-flygel har under åren glatt både oss, gästande pianister och många lyssnare. Musikerna har varit allt från amatörspelare till pianoprofessorer

ar man en gång lyssnat till en god pianist, som spelade på en riktigt bra flygel, glömmer man det aldrig. Det är något helt annat än ett vanligt piano. Men är det möjligt

att tillgodogöra sig sådana upplevelser i en vanlig bostad? Ja, i alla fall om rummet är stort eller om det är högt i tak. Det är alltså inte golvytan i kvadratmeter som har störst betydelse, utan rummets luftvolym. När vi flyttade till Mölle fick vi en ateljé med hygglig takhöjd intill vårt hus. Efter många års pianospelande kände vi att det kanske var dags att skaffa en flygel. Något större instrument hade vi emellertid inte alls i tankarna, utan något mer ordinärt. Detta gjorde att vi för snart tjugo år sedan steg in i den lite udda butiken Arwidssons piano i Sjöalt, utefter vägen mellan Örkelljunga och Laholm.

Stället hade varken skylt eller skyltfönster, bara en enkel ytterdörr med firmans namn. Den gulmålade träbyggnaden såg närmast ut att innehålla en mindre industri. När vi öppnade dörren och klev in uppenbarades något vida större än vi hade kunnat ana från landsvägen. Överallt fanns flyglar i alla storlekar, förutom en stor mängd vanliga pianon. Alltså ett tacksamt tillfälle att göra direkta jämförelser. Detta skulle bli vårt lyckliga öde och butiksägarens möjlighet att sälja butikens största instrument till oss: en Bechstein E konsertflygel, 280 centimeter, byggd 1957. Den mäktigt sjungande stämman och det lätta anslaget fångade oss. Och flygelns förmåga att avge de svagaste, ljuvaste tonerna – för att i nästa ögonblick låta som en 28

stormande orkester – var oemotståndlig. Det fanns inga alternativ! Och instrumentet fanns här. Mitt ute på landet och det var fortfarande osålt! Efter att ha åkt tillbaka till Mölle och mätt dörröppningen till ateljén bestämde vi oss direkt. Priset för denna äldre, nyrenoverade flygel var överkomligt och efter visst förhandlande fick vi en helt ny pianopall på köpet. Juli månads inledning 2002 var både regnig och fuktig. Arwidsson, pianofirmans ägare, var i detta väderläge inte beredd att frakta instrumentet ned till Mölle ens på en täckt lastbil. Men till slut kom den efterlängtade dagen då en lätt krängande lastbil försiktigt tog ytterkurvan vid stationshuset och svängde in på Västra Bangatan med fem karlar hopträngda i förarhytten. Att det var professionella pianotransportörer framgick direkt. De tog fram lyftanordningar och en kärra. Flygeln förflyttades på Möllekuriren nr 1 • 2020

Vår Bechstein-flygel har under åren glatt både oss, gästande pianister och många lyssnare. Musikerna har varit allt från amatörspelare till pianoprofessorer. När flygeln inte används skapar den en särskild atmosfär i rummet – en sorts närvaro. Vilka krav bör ställas på skötseln av en flygel för att hålla den i gott skick? Att regelbundet stämma instrumentet är viktigt. Förutom att vi låter finstämma flygeln inför varje konsert, beställer vi en övergripande stämning vår och höst. Skälet är att klimatet inomhus skiljer sig ganska mycket mellan vinter och sommar. Under vinterhalvåret blir luften torrare än under sommaren, och den skillnaden i luftfuktighet påverkar instrumentet märkbart. högkant – utan ben och lock monterade – men väl inslagen i filtar, för att sedan placeras på den låga kärran med hjul. Undan för undan sköts kärran långsamt och säkert framåt genom trädgården, balanserad av vant folk med remmar över axlarna. Kärrans hjul gjorde djupa spår i gräsmattan; på dem vilade trycket av det 540 kilo tunga instrumentet.

 Flygeln blev som ett tillskott i familjen, alltid lika lockande att pröva den hemlighetsfulla, nästan immateriella, klang som uppstår vid minsta beröring, lite av ett levande väsen. Faktum är att en flygel lever ett eget liv. Förutom att alla instrument blir lite olika i tillverkningen utvecklas de sedan genom åren. Om en flygel underhålls och används, brukar egenskaperna inte försämras – tvärtom. Möllekuriren nr 1 • 2020

Vad ska man då tänka på om man funderar på att köpa en flygel? Det finns instrument i många storlekar, från 140 upp till 280 centimeter. Ja, italienska Fazioli tillverkar faktiskt konsertflyglar med en längd av hela 308 centimeter. Om man har plats för storlek b (se nedan) får man något av den känsla som de största instrumenten ger. Det verkar också vara en allmän uppfattning. Många kammarmusikföreningar använder sig av den dimensionen. Både Steinway och Bechstein räknar storleken nedifrån, så att a-modeller är flyglar av den minsta storleken. Därefter följer storlek b: 200–212 centimeter. De näst största instrumenten – som är omkring 230 centimeter – kallas normalt storlek c, medan konsertflyglarna, exempelvis Steinways på 274 centimeter, följaktligen kallas för d. Bechstein avviker här, och kallar sin 280 centimetersmodell för e.

Nya flyglar är dyra och tappar sedan en del i värde. Om man vill undvika det är ett begagnat instrument att föredra. Priset för använda flyglar varierar avsevärt både på grund av efterfrågan och skick. Skicket kan vara svårt att bedöma för en lekman. Det bästa är att låta en pianotekniker eller pianostämmare granska instrumentet före köp. En mycket dålig affär blir det om instrumentet måste helrenoveras. Då hade det troligen varit billigare att köpa en helt iordningsställd flygel. Det ligger nära till hands att man endast ser till tillverkarens varumärke. Visst hör Bösendorfer, Steinway och Bechstein hemma i den högre kvalitetsklassen, men även här kan det finns exemplar som man bör undvika, särskilt eftersom priserna på dessa flyglar är högre än för de flesta andra märken. Viktigast är att få tag i ett välljudande instrument som är i gott skick. Då har man skaffat en flygel med ett bestående värde. Åldern har egentligen ingen betydelse annat än att instrument tillverkade omkring förra sekelskiftet ofta är undervärderade samtidigt som klangen är mycket fin. Äldre instrument kan därför, förutsatt att de är i fullgott skick, vara riktiga fyndköp. Jag såg nyligen en helrenoverad Bechstein b-modell från 1880 för 120 000 kronor. Här kan historiens vingslag förnimmas; den kände tonsättaren Franz Liszt skaffade sin berömda Bechstein-flygel 1882! För hundra år sedan fick det lov att ta mer tid att bygga en flygel. En fördel med äldre instrument är också att de i allmänhet byggdes i noga utvalt material, bättre än dagens. Man tog gärna granvirke från höglänta platser, exempelvis i alperna, där utvalda trädstammar vintertid hämtades ned genom snön med hjälp av häst och släde. I det kalla bergsklimatet med renare luft än i dag växte träden långsamt och virket blev tätare än i dag. Artikeln fortsätter på nästa sida

Konstruktionsförändringar rörande exempelvis balkar, ramar och hjul har också genomförts på senare år för att rationalisera tillverkningen. Nytillverkade instrument kan vara enastående, men är oftare av ordinär klass, menar sakkunniga. Nyare flyglar är som regel dock lite tonstarkare och mer briljanta än tidigare, vilket kan vara en fördel i större salar. Att skaffa flygel är nästan som att göra ett livsval, men det ger ett stort utbyte, och det kan få avgörande betydelse för ens barns och barnbarns utveckling. Även om bruket av akustiska musikinstrument i hemmen har minskat satsar glädjande nog unga människor fortfarande på högre musikerutbildningar och musicerar sedan ofta med musikervänner, precis som det alltid har gått till. Den levande musiken är utan tvekan trängd i dagens krympande kultursfär, men kanske just därför så mycket mer angelägen. 

Beethoven 250 år

Hans Pålsson bergsbestigaren Text och foto • Christer Wallentin

å och då ordnar Maria och Tomas Svensson soaréer med duktiga musiker. De som blir inbjudna till dessa ovanliga tillfällen brukar vara smått lyriska efteråt. Senast var det pianisten Hans Pålsson som spelade i Äppellyckans musikateljé. Skam till sägandes hade jag inte hört talas om honom, men det räckte att nämna hans namn i min bekantskapskrets för att jag skulle få reda på en hel del. Alla verkade känna till honom, utom jag. När jag gick vidare och googlade på hans namn förstod jag snart vilken storhet han är i musikvärlden. Hans Pålsson har haft konserter runt om i Europa, liksom i Nordamerika och

Asien. På LP och CD har han spelat in verk av sextio tonsättare. Han har spelat som solist tillsammans med världsberömda dirigenter som Sixten Ehrling, Esa-Pekka Salonen, Mario Venzago och Okko Kamu. När Tomas introducerade honom för kvällens församling tryckte han på vilken avgörande betydelse Hans Pålsson har haft för att intressera många människor för klassisk musik. Tv-serien I döda mästares sällskap omfattade trettio program, där han spelade och berättade om tonsättare och deras verk. Flera av dessa kan man se på svtPlay/Öppen kanal, bland annat programmet om Beethoven, lägligt nog.

Sedan 1972 är Hans Pålsson huvudlärare i piano på Musikhögskolan i Malmö. Från 1987 är han också professor på Lunds universitet. Det är en utmaning för alla musiker, sa Tomas inledningsvis, att hitta rätt balans när de tolkar musiken. Å ena sidan gäller det att inte slaviskt följa tonsättarens anvisningar, å andra sidan får hon eller han inte ta sig alltför stora friheter. Hans Pålsson har förmågan att hitta en perfekt balans mellan dessa ytterligheter. Kvällens program bestod av tre av Beethovens pianosonater: Opus 109, 110 och 111. Hans Pålsson berättade en hel del mellan styckena, och tillstod bland annat att 110:an är det verk som han tycker allra mest om. Han sa också utan omsvep att dessa tre sonater hör till det svåraste i hela pianolitteraturen. »Det är som att bestiga Himalaya att spela dom.« Jag tolkade lyssnarnas stående ovationer efter konserten som att Hans Pålsson hade nått Mount Everest – och kommit tillbaka helskinnad.  Möllekuriren nr 1 • 2020

Drömläget i Arild som Ellen Key ratade

ren omkring 1908 letade Ellen Key tomt i Kullabygden för att låta bygga ett hus. Det berättade Magnus Hellstrand, min bror, om i Möllekuriren 2019 nummer 3.

Tre utbjudna tomter låg i Arild, där jag bor, och jag fick lust att försöka ta reda på mer om dessa objekt. Jag hörde mig för

Text Clas Hellstrand Foto Clas och Magnus Hellstrand

bland mina bekanta i Arild om de möjligen kunde identifiera något av dem. Och då föll plötsligt poletten ned! Villa Björkhaga kände flera till. Jag råkade i samma veva komma i samspråk med de nuvarande ägarna till just denna fastighet, Björn och Louise Widell. Och en bild av husets historia började växa fram. Godsägare John Olsson på Balderup, herrgården ovanför Arild, hade erbjudit Ellen Key att köpa tomten där Björkhaga sedan byggdes. Key ratade emellertid hans erbjudande, eftersom hon tyckte att priset på 9 000 kronor var »hutlöst«. I dagens penningvärde motsvarar det knappt en halv miljon kronor, alltså ett pris som i dag hade ansetts rätt beskedligt. Några år senare, närmare bestämt i april 1913, såldes tomten till direktör Frans Daumann i Höganäs. Fastigheten hade då fått beteckningen Björkhagen nummer 1 efter att marken hade avstyckats från Flundrarp nummer 1. Om det är samma fastighet som Ellen Key erbjöds har jag inte kunnat fastställa med fullständig säkerhet. Den ägdes då av Johannes Gudmundsson och hans hustru Johanna på gården Flundrarp nr 1, vilken

de 1904 hade köpt av den danske konstnären Bernhard Middelboe och dennes hustru Hilda Horndahl och omvandlat till Hôtel Arild, det som i dag kallas för Rusthållargården. Frans Daumann var direktör på Höganäsbolaget, dit han hade rekryterats för att bygga skorstenar till fabrikens byggnader, och han behövde en lämplig bostad. Direkt efter tomtköpet fick arkitekt Claes Dalstedt i Helsingborg uppdraget att rita ett bostadshus till Daumanns. Huset byggdes av Arildbyggmästaren Bernhard Nilsson, som har byggt flera privata bostadshus och sommarvillor i Arild. Han uppförde också Gröna och Gula Villan invid Rusthållargården. Eftersom Frans Daumann var anställd på Höganäsbolaget lät han mura en imponerande öppen spis med tegel från företaget. Huset stod färdigt redan 1913, alltså mot slutet av samma år som Daumann köpte tomten. Från ord till handling! Det var snabba beslut på den tiden. När Daumann dog övertog änkan, Elvira Daumann, fastigheten 1920 och sålde den tre år senare till C.J. Stjerna från Ramlösa. Dennes änka, Helmi Stjerna, född Holmström, sålde i sin tur fastigheten till Gunnar Holmqwist i februari 1930. Ovanstående uppgifter om ägarbyten har jag fått från Riksarkivet/Landsarkivet i Lund. De nuvarande ägarna berättar om Villa Björkhagas fortsatta öden: Gunnars fru, Ebba Holmqwist, född Krumlinde,var Möllekuriren nr 1 • 2020

Villa Björkhaga i Arild har en vidunderlig utsikt över Skälderviken, Bjärehalvön och Hallands Väderö. Foto Clas Hellstrand Möllekuriren nr 1 • 2020

dotter till den kände Kullabergskonstnären Olof Krumlinde, som har gjort en fin målning av huset, se nedan. • 1948 är det dags för ett nytt ägarbyte, denna gång till familjen Clifford. Det stora halmtaket ersattes av ett gult tegeltak. Många kallar fortfarande huset för Cliffords hus, måhända för att många barnkalas har hållits i huset; familjen hade fyra barn. När fru Clifford blev änka 1961 öppnade hon caférörelse och bakade bullar och kakor i källaren. Gästerna serverades i den vackra trädgården – i konkurrens med Flickorna Lundgren på Skäret. • 1975 såldes fastigheten till tv-kändisen Charlotte Reimersson och hennes man. Hon lät inreda huset med ett modernt kök och höll matlagningskurser i huset. • 1983 köptes huset av direktör Arvid Görman med makan Ingrid. Fastigheten blev deras permanenta hem efter några år utomlands. • 1998 såldes huset till Carl Jan Torkel Rudenschöld, som också bosatte sig på fastigheten. Han renoverade huset och byggde om köket och badrummet i tidstypisk stil. • 2006 fick huset åter nya ägare, nämligen Björn och Louise Widell, som äger det alltjämt. De har välvilligt låtit mig få del av ritningar, fastighetshandlingar och ägarlängd.

Ovan Fru Clifford blev änka 1961 och öppnade caférörelse i den vackra trädgården. Bullar och kakor bakade hon i källaren. Nedan Olof Krumlindes oljemålning av Villa Björkhaga. Foto Magnus Hellstrand

Villa Björkhaga ligger som ett örnnäste med fri utsikt över Skälderviken, Bjärehalvön och Hallands Väderö. Huset bär prägel av sitt namn. Det är omgivet av många vackra vita björkstammar.  Om Ellen Key 1909 hade köpt godsägare Olssons tomt ovanför Arild, trots priset, hade hon kunnat bygga ett hus på en plats som i skönhet hade stått sig väl i jämförelse med Strand vid Vättern.  34

Möllekuriren nr 1 • 2020

~ ett av Sveriges vackraste Hotell ~

Öppet nästan alla dagar om vi har hotellgäster

tors- & fredag från kl 17

annars After Work varje fredag kl 17–19. Träffa alla Möllebor – alltid fullt!

lör- & söndag från kl 12 på söndagar stänger köket kl 17

Gunillas ”Hamndelsbod”

har öppet som hotellet och du kan även gå in genom hotellet

I påsk öppnar ”Italienska Glassbaren” för säsongen på HK-Hörnan

Vill du njuta av vår stora läckra frukostbuffé? Den står uppdukad varje dag kl 8–10. – som Möllebo har du 20 % rabatt om du säger till när du bokar

HK & Systrarna på Piren har öppet från kl12 – heeela påsken torsdag–måndag Välkommen

Ett Axplock ur årets begivenheter på HK: 8/5 Gene Taylor – fri entré! (kommer du ihåg Canded Heat med ”Going up the Country” m.m.) 31/7 Janne Schaffer – 50 år på scen – jubileumsshow dessutom The Animals och mycket, mycket mer många sommaröverraskningar på Systrarna på Piren

Restaurang ● Hotel ● Konferens Telefon 042-34 70 00 ● info@hotelkullaberg.se ● www.hotelkullaberg.se Möllekuriren nr 1 • 2020

Fartyg i sjönöd, oljemålning 1857 av Ivan Aivazovsky, foto Sjöhistoriska museet

Massgravarna utanför Mölle

Varför hamnade sjömännen där – inte på kyrkogården?

Av Christer Wallentin

ag har inte fått ro sedan jag läste Ingrid Millbourns artikel i Möllekuriren om sjömansgravarna utanför Mölle.1 De låg intill dagens banvall i riktning mot gamla skolan. Där hade Mölleborna i långa tider tagit lera till sina husbyggen, och där begravde de också ilandflutna, drunknade sjömän, så kallade strandvaskare. Ingrid berättade om en kvinna i Mölle som hade upplevt att en skonare från Strömstad förliste 1850, och att åtta sjömän hade begravts i det aktuella området. Så här hade hon berättat för sin son om hur det hade gått till: 36

När di begravde dom grävde di en grop i marken och la’ ner dom som di var klädda, i sjöstövlar, sydvästar och oljekläder. Gravarna skotta man igen och så la man två stenar ovanpå, en vid huvudändan och en vid fotändan på graven.

Detta omtalade hennes son i sin tur för Anders W. Mölleryd, som tog med det i sin rapport till Nordiska museet på 1940-talet. Mölleryd berättade senare i en av sina böcker vad arbetarna som grävde för järnvägen till Mölle upplevde en sommardag 1909.2 Rallarna stötte plötsligt på resterna av en människa eller möjligen flera.

»Uppskärrade tillkallade de förmannen, som i sin tur alarmerade länsman Bohlin.« Efter en undersökning på plats, och samtal med några gamla Möllebor, kom länsman fram till att det måste röra sig om en eller flera begravda, drunknade sjömän. Brottsmisstankarna avskrevs. Det jag reagerade för var hur rått och okänsligt sjömännen från Strömstad hade blivit begravda 1850. Det påminde mycket om vad man i våra dagar ser på tv, till exempel massgravar från kriget i Bosnien och Rwanda. Varför hade det gått till på det viset i Mölle? Ett svar fick jag i bokverket om Höganäs historia: Eftersom man inte kunde vara säker på strandvaskarnas religiösa bekännelse eller namn togs de inte till kyrkogården utan begravdes på stränderna, med sjöstövlar, oljerockar och allt.3 Möllekuriren nr 1 • 2020

Denna förklaring får stöd i en radiopodd med Bengt af Klintberg. Okända, omkomna sjömän kunde enligt honom inte begravas i vigd jord, eftersom man inte visste vilken religion de hade haft.4 Jag frågade Ingrid Millbourn, som tog frågan vidare till en historikerkollega i Lund. Denna trodde inte på att förklaringen skulle vara oklarheten om de drunknades religion. Hon hänvisade till äldre kyrkoordning, och enligt den var det viktigt att visa omsorg om de döda, till exempel ilandflutna sjömän. Begreppet omsorg innebar enligt kyrkoordningen att varje död människa skulle komma i jorden. Det behövde inte vara i vigd jord på en kyrkogård; praktiska överväganden avgjorde säkerligen var jordfästningen skedde. En kropp kunde vara i förruttnelse och borde komma kvickt i jorden. Ingrids sagesperson jämförde med en dåtida barnmorskas rätt att välsigna ett dödfött barn som inte kunde föras till präst och kyrkogård. I dag är det en vanlig uppfattning att vigd jord var någonting mycket viktigt i äldre tider, men det saknar tydligen grund.

Möllekuriren nr 1 • 2020

blev funnen i sjön strax intill land.



Junij d. 18 komo några från Mölle med en druncknat man han hafde på sig en blå under tröja samt en gul sämskskin wäst swarta skin byxor grå strumpor och pån?pstöflar förmenes warit fransk, blef sama dag här i Kyrckogården jordkastad. Han blef funen i siön straxt wid landet. Den 18 juni kom några från Mölle med en drunknad man. Han hade på sig en blå undertröja samt en gul sämskskinnsväst, svarta skinnbyxor, grå strumpor och pån?pstövlar. Antogs varit fransk, blev samma dag

Skulle den skildrade, brådstörtade begravningen av sjömännen från Strömstad kunna ha haft med oron för smittsamma sjukdomar att göra? Mölleryd har återgett gamla föreställningar om att begravningsplatsen för pestdöda från Mölle fanns vid lergravarna. Han har också citerat slottsherren på Krapperup, baron Carl Gyllenstierna (1819—1866), som i ett efterlämnat manuskript skrev: »En pestkyrkogård lär ha funnits å fäladen mot sjön rakt norr om lergraven.«5 Den stora pesten härjade i Skandinavien i början av 1710-talet. I mitten av 1800-talet hade koleran flera utbrott i Sverige: 1850, 1852, 1853, 1855, 1857, 1859 och 1866. Det kan tänkas att byborna var rädda för att de ilandflutna sjömännen från Bohuslän kunde bära på kolera-smittan, och därför tyckte att det var säkrast att få dem fort i jorden.

1. Möllekuriren 2019 nr 2, s. 16 f. 2. Anders W. Mölleryd, Mölle—Kullen genom tiderna, Sjunde delen 1988, s. 179 f. Boken finns på molle.se; klicka på genvägen till Mölleryds böcker. 3. Ylva Kristina Ekelund, i Henrik Ranby (red.), Höganäs historia, del 2, Kullahalvön från inlandsis till kommunreformer, Höganäs 2013, s. 490. 4. Folkminnespodden.podbeam.com, Drunknade sjömän med guldring i örat, Program 112. 5. Anders W. Mölleryd, Mölle—Kullen genom tiderna, Andra delen 1959, s. 25. Boken finns på molle.se; klicka på genvägen till Mölleryds böcker. Foto Anders W. Mölleryd. Nordiska museets folkminnesarkiv

Krister Kullenberg är en av Mölles aktiva släktforskare. Jag vände mig till honom och frågade vad han tänkte om begravningen av sjömän utanför Mölle. Nej, han trodde inte att det hade att göra med osäkerheten om de dödas religion att de begravdes nära stranden i stället för på kyrkogården i Brunnby. Inte oväntat hade Krister skärskådat Brunnby sockens död- och begravningsbok. Han började med den tidigaste boken, som är från 1752, och gick 30 år framåt. För tiden 1761–1791 fann han inte mindre än tio belägg för att drunknade sjömän faktiskt hade

här på kyrkogården begravd. Han

Vad har jag då kommit fram till? Varför blev sjömännen från Strömstad lagda i enkla gropar en liten bit från stranden? Jag tror inte att det hade något med deras obekanta religionstillhörighet att göra; kyrkoböckerna visar någonting annat. Däremot är det ganska troligt att Mölleborna såg praktiskt på saken. Att transportera åtta manslik till kyrkogården i Brunnby, och få dem begravda där, kan ha framstått som både besvärligt och kostsamt. Synen på ett människolivs värde kan också ha varit en annan för 170 år sedan, och det spelade kanske in att de omkomna var från en annan landsända. Men om detta vill jag inte spekulera.

begravts på kyrkogården i Brunnby. En anteckning för den 18 juni 1785 handlar om en förmodad fransman, sannolikt en katolik:

En antikvaries sonetter

Jaget som museum – Henrik Ranby som diktare Av Christer Elfversson HENRIK RANBY ÄR en välbekant profil i Kullabygden. Han bor i Nyhamnsläge. Han var stadsantikvarie i Höganäs till häromåret men är nu universitetslektor i kulturvård vid Göteborgs universitet. Fackböcker har han skrivit många, till exempel Arkitektur och byggnadstraditioner på Kullahalvön (1995). Han var redaktör för två väldiga verk om bygdens historia: Höganäs från stenålder till millenneskifte (2011) och Kullahalvön mellan istid och kommunreformer (2013). Avhandlingen 2002 handlade om Harald Boklund, arkitekten bakom många byggnader från förra seklets början, exempelvis Hamnkontoret och Pildammstornet i Malmö. På senare tid har Ranby, något överraskande får jag medge, visat upp också en poetisk ådra i två samlingar med sonetter, Bak’ det höga näset 2013 och Museum – Sonetter ur medelålderns nätter nu i vår. OM MAN GOOGLAR på »sonett« blir den första träffen på ett tvättmedel. Är det ett tidens tecken? Kommersen kommer före kulturen. Sonett recenseras i Expressen som »ett flytande tvättmedel som ger en utmärkt renhetskänsla, enligt tillverkaren ska denna vara särskilt lämplig vid lägre temperaturer, vilket kan intygas av testningen. Biologiskt nedbrytbart tvättmedel som är fritt från allergener och enzymer, miljövänligt utan syntetiska ämnen som även fungerar bra vid hårt vatten. Har en mild lavendeldoft som är lätt att tycka om.« »Lätt att tycka om« är även Henrik Ranbys sonettsamling Museum. Själv blir jag upprymd av blotta tanken på att en universitetslektor i kulturvård år 2020 ger ut 121 »sonetter ur medelålderns nätter«. Vår tid behöver mer av sådana galna idéer. Otidsenliga och tidlösa på samma gång. I min bokrecension frestas jag att fortsätta att travestera tvättmedelsrecensionen. Någon »utmärkt renhetskänsla« infinner sig kanske inte under läsningen av Ranby, men språket är »flytande«, det väller otvunget fram från den friskaste av källor. Och innehållet är »särskilt lämpligt vid lägre temperaturer«, eftersom det värmer ordentligt. Liksom tvättmedlet är sonetterna biologiskt nedbrytbara och miljövänliga »utan syntetiska ämnen«. Till och med lavendeldoft, som ju är kulturens egen bouquet, förekommer, när Ranby skriver om besöken i ungdomsåren hos en flicka: 38

Hos dig jag kunde tvivlets tankar blotta, av kvinnlig klokhet gav du mig en del när kokhett vatten hällts i terrakotta och teet lugnat sig med sin lavendel.

Henrik Ranby är ständigt engagerad i Kullabygdens kulturmiljöfrågor. Även sedan han lämnat uppdraget som stadsantikvarie. Hos honom har både makthavare och medborgare i kommunen mött både stöd och motstånd. Kontroverser har stundom uppstått. Detta kommenterar han i samlingen sålunda: När smet och snömos blivit det som ges skall jag då tyst och still se på? Ånej, mot lugn och dumhet skriker jag mig hes. Och om ibland som bråkstake då ses, så återkommer vad en gång till mig en musa sade: Vem älskar en mes?

Vår vackra trakt är närvarande genom hela boken. Man nickar igenkännande då Himmelstorp och Oslobåten och Stora Skäret nämns. Kullaberg är »vårt Capri«. Om restaureringen av Vattenmöllan skaldar han: Med Vattenmöllan fick en dag ny början när några stycken tog sig in i sörjan och långsamt börja’ kvarnen restaurera.

Och apropå tidens flykt pekar han på det som är bestående: Och fast mot tiden står väl endast Kullen dess fyrtornskägla sveper gång på gång, mens nya böljor sjunger evig sång.

MIG OCH MIN familj har Henrik Ranby bistått med råd och dåd vid renoveringen av vårt gamla köpmanshus »Isaac Svenssons eftr«. Omöjligt är det inte att han också påverkade vår dotter Gerdas yrkesval. Gerda är nu bebyggelseantikvarie på Statens fastighetsverk. Sakkunskap och engagemang och påhittighet var hans bidrag till vårt samarbete. Samma egenskaper lyser igenom även när Ranby som diktare producerar sonetter. Redan hans bok Bak’ det höga näset var en samling sonetter, men av ett annat slag än i Museum. Det året firade Höganäs 80 år som stad, och Ranby bidrog till hyllandet genom att besjunga Sandflyget, Kvickbadet, Gruvtorget och många andra platser i staden. Möllekuriren nr 1 • 2020

Foto Sven-Erik Svensson, HD

Henrik Ranby var stadsantikarie i Höganäs i tjugo år, men sadlade om och är i dag universitetslektor i kulturvård vid Göteborgs universitet. I vår har han publicerat en samling med 121 sonetter.

VAD ÄR DÅ en sonett? Mer än ett tvättmedel. Litteraturvetarna förklarar: Sonett är en mycket hårt bunden diktform. Den har fått sitt namn efter italienskans sonetto, som betyder något »ljudande«. Sonett är ett rimmat, fyr- eller femfotat jambiskt versmått med fjorton versrader uppdelade på fyra strofer. Sonett nummer 117 i Ranbys Museum kan ses som en programförklaring för hans syn på sin yrkesroll, men får här också tjäna som illustration till hur en sonett kan se ut, eller snarare ska se ut. Reglerna är nämligen strikta. Vad »jambiskt« är kräver kanske också sin förklaring. Det är ett versmått som består av jamber, det vill säga tvåstaviga versfötter med stigande rytm, exempelvis »så står«, »det var«, »en li« och »och lyfta« i andra strofen nedan. Jag medger att jag är ambivalent mitt förhållande till det moderna och skeptisk till den självutnämnda stjärna, som påstår att han nya tiden tänt. Så står jag som museets intendent, det var kulturarvet jag ville värna, en liten stund stå mot morte aeterna och lyfta fram vad förut hade hänt. Det finns för många som vill städa undan, som alltför sällan gått museirundan, vars egna verk de räknar till de bästa som inte fattat hur kort tid de gästa, hur obetydlig deras insats är, hur dåligt deras byggnad staden klär.

Möllekuriren nr 1 • 2020

evig död

EN STIGANDE RYTM uppfattas av de flesta som mer energisk. Helt enkelt gladare. Jag kom att tänka på min mor. Hon roade oss ibland med att läsa ramsor med felaktig betoning. Så här kunde det låta med enbart jamber: »Mulét, kulét, illá vulét, i dé dödás vilórum«. Trots ett dystert budskap blir effekten komisk. I beskrivningen av versmåttet sonett anar vi en förklaring till att sonetter på svenska är så ovanliga. Med sina 121 sonetter i Museum och 46 i Bak’ det höga näset är Henrik Ranby närmast ett unikum. Han framstår nu som Sveriges meste sonettskrivare. Svenska språket har hämmat andra författare. Flertalet svenska ord har fallande rytm, alltså med första stavelsen betonad, exempelvis huset. Jamber finns förstås också, men de är mer sällsynta. Jambexemplen kan vara hela ord som unik. Eller ordsammanställningar som när då. Eller utländska, oftast franska, lånord som chaufför. Av enbart sådana är det inte lätt att väva en fjortonradig sonett, som dessutom ska vara rimmad enligt ett sinnrikt mönster. CARL WILHELM BÖTTIGER (1807–1878) var en författare som gärna ägnade sig åt poetiska stilövningar. Han skrev bland annat den formfulländade Sonetten beskriver sig själv: Sonetten vandrar lekande, men värdig och elvastavig, fram i fjorton rader. Man ansett har Petrarca för dess fader. Nu är den första kvadrenarien färdig.

fyraradingen

Den andra börjar. Fortsätt den ihärdig! Och, fast dig locka rim i myriader de samma rim du åter måste ha där, och det är svårt, om icke Febus lär dig.

Apollo, skaldekonstens gud

Nu komma två terziner med på slutet. Vad de ha där att göra, ej du fråge, men lär att fläta dem sju skilda sätten!

treradingar med jamber

Så blir det hela vackert sammangjutet, och under rimmens konstigt välvda båge går fullväxt fram den klingande sonetten.

Några få andra svenska sonettsamlingar finns emellertid. Lotta Olssons (1973–) Skuggor och speglingar och Den mörka stigen är exempel från vår tid. Den välkände arkitekten Helgo Zettervall (1831–1907) publicerade under pseudonymen »Nicola« sina sonetter i samlingen Sammanträffande blad. Danska Inger Christensens (1935–2009) Sommerfugledalen har det mesta man kan önska sig av en diktsamling: starka bilder, enkelt språk och existentiellt djup. Enstaka sonetter av olika författare förekommer förstås. Själv avslutar jag berättelsen Kulladöttrarna, Sylvius och jag i Möllekuriren 2019 nummer 3 med en parafras på Snoilskys välkända sonett Jag torgför ej mitt hjärtas kval. 39

Ranby nämner själv sina läromästare i sin egen tjugofemte sonett: Och tanke, lust fått till mina sonetter av läromästare, minns vad de heter: Ronsard, Petrarca, Snoilsky, Löwenhjelm och Bergbo samtida med G. Stiernhjelm samt Lotta Olsson, vår tids mästarinna. Dem utan skulle bläcket knappast rinna.

Men redan i den femte sonetten tillstår han, lite avundsjukt, att »aldrig blir min dikt som din, Petrarca«. Man kan ju tycka att den strikta formen skulle vara en tvångströja för en poet. Men med mig är det så, och uppenbarligen även med Henrik Ranby, att formen stimulerar kreativiteten. Det blir en utmaning att fylla den givna ramen med välformulerat innehåll. Så kan det vara även med andra väldigt bundna versmått. Japanska haiku-dikter är ett exempel. En sådan ska ha form och rytm som denna: Klockagrodornas vackra sång Fäladen blommar Snart kommer sommarens ljus*

Och man kan undra hur det skulle se ut om en limerick inte följde det givna mönstret: Det bodde en kvinna i Gränna som sin stjärtmuskel så kunde spänna att hon i detta hål kunde strypa en ål och tillochmed vässa en penna!**

PETRARCA OCH SHAKESPEARE VAR suveräna sonettskrivare. Shakespeares sonett Shall I compare thee to a Summer’s Day räknar jag som den vackraste lyrik som skrivits, och Henrik Ranby verkar hålla med mig. Den finns i åtminstone sex svenska tolkningar. Här Sven Christer Swahns från 1980: Ska du bli jämförd med en sommardag? Du är mer älsklig, mera lagom het; majs blida knoppar bryts av blåstens tag och alla sommarens kontrakt går bet. Ibland är solens ansikte för varmt och ofta mörknar hennes gyllne drag. Allt vackert tacklar av och får det armt, bryts ner av ödet och naturens lag. Din sommarglans ska aldrig blekna av och mista allt på Dödens direktiv, Han lyckas aldrig skryta med din grav, min dikt och dina barn ger evigt liv; så länge män kan andas, ögon se, ska detta leva kvar och liv dig ge.

Den uppmärksamme läsaren ser här att inte ens Shakespeare följer det strikta sonettmönstret. Rytmen haltar ibland. Och så är det med de bästa exemplen. Det ska »skava« lite då och då, för att man inte ska falla in i entonigt, betydelsefattigt skanderande, som det kallas när man mal på med överdriven betoning av versfötterna och glömmer att de också betyder något. Orden är ju mer än stavelser. Sådan »poetisk hälta« finns också hos Henrik Ranby. Henrik Ranby apostroferar förresten både Shakespeare och Petrarca. Till Shakespeare skriver han: Det var först när jag läst dig jag fick viljan att lämna modernisternas revir, mot bundna versen göra denna gir och då inte för det du skrev för tiljan. scenen

Och han fortsätter: »Majs ljuva knoppar brukar stormen störa«, så löd Carl Rupert Nybloms översättning, hur kunde detta gamla än beröra?

ATT DET »GAMLA« berör Ranby är uppenbart. Petrarcas sångmö Laura lever upp igen i åtta sonetter som utgör andra delen av Ranbys diktsamling under den gemensamma rubriken Lauras yngre systrar. Dessa »systrar« är några flickor som Ranby var förälskad i, den första »en sotlugg som jag ser bak’ vinbärsbuskarna vid Kullaberg«, en annan som han »kysste på en kall balkong, berusat hångel i en trappuppgång«. Avdelningen Pantheon innehåller flera anspelningar på diktare och musiker som betytt något för Ranby. Strindberg och Bob Dylan figurerar, men inte alltid är namnet utskrivet. Vem följande rader syftar på är kanske ändå lätt att gissa: I form och innehåll höjt diktens krav, fick tunga ämnen spritta som en röding. Jag många tankar, tröst, erhöll därav, Av visdomarna, humorn som han bjöd kring.

I den här strofen märks att författaren ibland får ta till vad som kallas »nödrim«. »Röding« och »bjöd kring« är ju egentligen inga regelrätta rim. Men sådana avvikelser eller skönhetsfläckar skärper bara läsarens uppmärksamhet på innehållet. Det är säkert ett medvetet stilgrepp. Även hos Shakespeare finner man det. Ett signum för Ranbys Museum är författarens mod att osminkat lämna ut sig själv. Han väjer inte för det mörka. Stundtals närmar han sig verklig självrannsakan: Jag är ett simultant slags happening, en sprattelgubbe fångad mitt i rycket, en ångmaskin som ständigt ökar trycket, jag boxas med min skugga i min ring.

*Hasse Hansson i Möllekuriren 2015 nr 1. **Hans Alfredson i Limerickar ur Svea Hund (1992), s. 55.

Möllekuriren nr 1 • 2020

Omslaget till Museum pryds av en teckning föreställande ett tävlingsförslag för Malmö museum 1897. Det förverkligades aldrig. En filosofisk fråga infinner sig då. Finns byggnaden? Den ser ut som en katedral i nygotik. Man får anta att det är så Ranby tänker sig exteriören på sitt museum

Museum infogar sig därmed i en klassisk tradition av bekännelselitteratur. Här återfinner man såväl Augustinus Confessiones från år 397 och Rousseaus Confessions från 1769 som Ulf Lundells Jack från 1967 och Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna från 1976. Bekännelser som poesi är ovanligare. Anne Sextons Leva eller dö från 1967 skulle kunna vara ett exempel. HENRIK RANBY SOM bekännare är alltså i gott sällskap. Men Ranbys bekännelser har, till skillnad från de flesta andras, ofta en humoristisk touche. Insikten om det egna jaget paras med ironisk distans. Så här dråpligt kan han karakterisera sig själv: Jag är en riktigt långsint jävel, jag, och plågoandar minns jag som en häst, var orättvisa, oförrätt, vart slag och flickan som du snodde på min fest.

Sonetterna i Ranbys Museum kan läsas i en följd, som en sammanhängande självbiografisk berättelse. Hela verkets ramhandling skildrar hur författaren slumrar efter ett glas whisky och framkallar syner från det som han kallar sitt »museum« med bilder, personer och scener från sitt 50-åriga liv. Jag associerar till Natt på muséet, fantasyfilmen från 2006. Den kan ha varit en inspirationskälla. En maratonläsning är dock inte att rekommendera. 126 sidors sonettande blir för kompakt. Rytmen blir för monotont påträngande. Man riskerar tappa innehållet. Övermättnad infinner sig. Å andra sidan är verserna så medryckande att man ofta inte kan låta bli att fortsätta på nummer 32 när man avslutat 31. Veritabla cliffhangers förekommer. Och särskilt inom varje avdelning av boken finns här tydliga röda trådar. Boken är uppdelad i fjorton avdelningar. Alltså lika många som antalet rader i en sonett. Jag frestas tro att det är medvetet. Ranby lämnar inget åt slumpen. Bland Möllekuriren nr 1 • 2020

de teman som har fått ge namn åt de olika avdelningarna framstår för mig Croquis, Arkivet och Lantliga idyller som de bästa. Här blir kopplingen mellan det egna jaget och världen utanför som allra tydligast. I sonett 27 förlorar han exempelvis uppmärksamheten under en föreläsning på universitetet för en profil har fångat mitt intresse, ett uppsatt hår, en panna välvd, en näsa, och fransar, ögonbryn och läppar, haka, Så söt hon är, liksom en liten kaka! Hur skall jag koncentrera mig att läsa, när skönhetsdyrkan nu är i sitt esse?

I sonett 60 blir han uppgiven. Deprimerad till och med. Här finns en svärta och en besvikelse som annars sällan skymtar i samlingen. Anledningen till hans svårmod är utvecklingen i världen omkring honom: Begränsad tid fanns solidaritet, att nästan skulle vara din kamrat, med honom/henne dela från ditt fat. Nu sitter ondskan ensam här och fet, berusad blott på självgodhetens grunder och minns väl knappt att det en gång fanns dygder.

MEN CYNISM OCH kyla saknas helt i samlingen. Här finns flerfaldiga exempel på den godaste värme, som går direkt till läsarens hjärta. Så här skildras exempelvis den lantliga idyllen i bokskogsbacken ovan Västra Vram, där Henrik och hans hustru Caroline hade ett torp under några somrar när barnen var små. Vi snickrade och målade och så med linolja och kitt och terpentin förbättrade och vårda’ våran vrå. Där lärde första barnet sig att gå, och när vi hade bastat, Caroline, bjöd svärföräldrarna på mat och vin.

Idyllen blir dock aldrig »så menlös att den bräker«, för att citera Anna Maria Lenngren. Självironiska kommentarer kan följa på ett vredgat utbrott mot teknokrater: Jag hoppas ofta att ballongen spräcks men uppblåstheten skarvar och den halvar, så tomheten i maktens dumhet täcks. I sådana situationer väcks mitt grundläggande lillebrorskomplex – en känsla av att inte tas på allvar.

Dikterna i Museum är allt annat än museala. Här ventileras privata erfarenheter, glädjeämnen och besvikelser samtidigt med existentiella, allmänmänskliga frågor om liv och död. Här finns det snabba kast mellan yta och djup, som när ungdomsåren sammanfattas som »en irrgång i oändlighetens åtta/till blandning av en hårdrocklåt och Händel«. Allvar blandas med skämt, mörker med ljus. Banaliteter avlöser referenser till konsthistoria: »Giotto upplevs bäst i ett kapell i Padua« och »efter smek och ring och bebisrapen, vi renovera’ torp på ås i skog«. PÅ ANNAN PLATS i detta nummer av Möllekuriren skriver jag om filosofen Nicolas Grimaldi (s. 22). I hans Traité de la banalité läser jag att »det banala är det enda sanna«. Jag misstänker att Henrik Ranby har läst sin Grimaldi och att han kanske till och med instämmer i denna tes. Då och nu vävs ihop. Fantasi och verklighet likaså. Rydbergs tomte vaktar villan i Nyhamnsläge. Han ser »att allt är väl, allt släckt och låst, att barnen sover stilla«. I Verona erinrar sig Ranby Shakespeares Romeo på den berömda balkongen samtidigt som På gatan bakom fräste en Lambretta med Romeo fram och bakpå Giulietta. Italiens sköna ungdom i sin vår.

Mölle och Kullabygden nämns alltså ibland, men mest i förbigående. Själv ler jag inombords igenkännande åt några redovisade minnen från Ranbys studietid i Göteborg, där Weises restaurang var ett kärt tillhåll även för mig, och från hans utflykter till Paris, där Musée d’Orsay tycks vara även Ranbys favoritmuseum, och där Café de la Paix upplevs också av honom som världens absoluta mittpunkt. Då känns det som om vi har väldigt mycket gemensamt. Det är »han och jag«. Eller är det bara så att vi alla har det mesta gemensamt? Omslaget till Museum pryds av en teckning föreställande ett tävlingsförslag för Malmö museum 1897. Det förverkligades aldrig. En filosofisk fråga infinner sig då. Finns byggnaden? Den ser ut som en katedral i nygotik. Man får anta att det är så Ranby tänker sig exteriören på sitt museum, som han i en av sonetterna kallar en »katedral«. 42

OSÖKT TÄNKER JAG då på en dikt som jag älskar, och som jag är rätt säker på att även Henrik Ranby älskar, nämligen Tomas Tranströmers Romanska bågar: Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörket. Valv gapande bakom valv och ingen överblick. Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: »Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.« Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ranbys Museum expanderar på ett liknande sätt. Längre och längre tränger läsaren in i detta jag som »fick formen av museum«, som han själv beskriver verket redan i den första sonetten. Språket i boken närmar sig ofta det ekvilibristiska. Om Ranby behöver ett ord som inte finns i det normala språkbruket, skapar han raskt ett eget: kompaktera, lurendrejer, sommarimpressionen. Och det friska rimsmidet i följande exempel är värt att notera: Min hjärna lätt koncentrationen tappar och tankegångar flyger hit och dit, jag mellan minnesbilder hastigt zappar, okontrollerad färd, sedan tvärnit. Säg mig, varför så ofta nu upptrappar jag sjunkna känslor som har fört mig hit? Får hjärnan ro om jag på datorn knappar och sparar, eller trycker jag »Delete«? Allt måste röras upp, omstruktureras, isärplockas för att analyseras, begrundas djupt och sen åter monteras och ordnas i museet in igen. Kan jag då åter bli min egen vän och minnesbilderna versifieras.

Somliga strofer är koncisa som aforismer: Problemet att ej kunna slappna av, och stänga ute yttervärldens krav, var ambitionens tveksammaste gåva.

Eller varför inte: Dock vet jag att det inte går att skylla på någon annan. Måste själv förgylla decenniers salar innan livets slut.

Möllekuriren nr 1 • 2020

Själv ler jag inombords igenkännande åt några redovisade minnen från Ranbys studietid i Göteborg, där Weises restaurang var ett kärt tillhåll även för mig, och från hans utflykter till Paris, där Musée d’Orsay tycks vara även Ranbys favoritmuseum, och där Café de la Paix upplevs också av honom som världens absoluta mittpunkt

Oljemålning av William Glackens, wikigallery.org

NÄR NU RANBY, likt Tegnér i Mjältsjukan, står på »höjden av sin levnads branter« och skriver sina versifierade memoarer ser han tillbaka på ett stundtals rastlöst liv. Otålig har han varit. Dumhet har han fördömt. Fördomar har han haft. Svårmod har svärtat honom. Nostalgi har förlamat. Självupptagenhet har dominerat. I efterordet konstaterar han att sonetterna tillkom 2012–2014, en tid då »många idéer och projekt snurrade« i huvudet och då hans yrkesroll var ifrågasatt både av honom själv och andra. »I efterhand kan jag sex år senare tänka att jag var väl dyster.« I sista sonetten bekänner han: Visst trött av mitt museums sinnesvilla, en irrgång under osynligt befäl, men egna hjärnan vill mig knappast illa, – jag tror jag kan försonas med min själ.

Och det tror även läsaren. För både Ranbys och egen del. HENRIK RANBY KRÄVER en hel del av sin läsare. Här vimlar av referenser till exempelvis Prousts madeleinekaka, till Renoirs Moulin de la Galette eller till Brunelleschis dôm i Florens. Men tvärtom vad man kunde tro blockerar sådan name-dropping inte läsningen. I alla fall inte för mig. Jag tvingas tänka till ett ögonblick, men de pigga jamberna i versen driver mig raskt vidare. Och jag kapitulerar gång på gång inför Ranbys ständigt och naturligt flödande och bildande lärdom. En del googlande får det bli, förstås, under färden genom de 484 stroferna. Vilka var nu Mnemosyne och Clio? Vad är Möllekuriren nr 1 • 2020

atlanter och karyatider? Och vad betyder noblesse oblige? Av dylik aktiv läsning växer jag som människa. Jag blir alltmer bildad. Samt klok. Och glad. Upptäcker, jag var inte obildbar! En märklig sak är också att Henrik Ranbys diktarlust smittar av sig. Jag erfar starkt efter läsningen av hans Museum att det är dags även för mig att börja skriva sonetter. Hos mannen är ju ord och handling ett. Jag ger mig direkt verket an. Därför, varsågod, min första sonett! Jämförelser med sonettmästare som Petrarca och Ranby undanbedes vänligt men bestämt. Jag är ju nybörjare. Ett uppdrag fick jag ifrån Wallentin. Om Ranbys diktverk skulle skrivas recension. Sa’ sorglöst ja, för jag var fast i egna tron att recensionen säkert bleve fin, Ifall jag inte la’ sordin på invant skrivande på min fason; att skjuta myggor med kanon. Men ack, det var ej melodin. Jag kunde inte skriva vanlig skröna, ty Ranbys dikter var så sällsamt sköna. De kunde ej beskrivas med satir. Så recenserar gör jag aldrig mera. Mig passar bättre fantisera och spåna fritt i vår kurir.

 Henrik Ranby: Museum – Sonetter ur medelålderns nätter, Mölle 2020, 128 sidor, Lilla Förlaget. Boken kan köpas direkt från förlaget; mejla till info@lillaforlaget.se. Priset är 200 kronor inklusive moms och leverans. Den kan också köpas i bokhandeln.

Köpmansgatan 13. Höganäs. Tel 042-34 01 97. Öppet måndag–fredag 10–18, lördag 10–15

Möllekuriren nr 1 • 2020

Behöver Behöver du Behöver Behöver du du du hjälp i och hem och trädgård? hjälp i hem trädgård? hjälp i hem hjälp och i hem och trädgård? trädgård? Ring 042-611 50 50 Ring 042-611 50 50 Ring 042-611 Ring 042-611 50 50 50 50 FemtioFemPlus Kullabygden, Tel 50 042-611 50 50,kajsa@femtiofem.se, E-post: kajsa@femtiofem.se, www.femtiofem.se FemtioFemPlus Kullabygden, TelKullabygden, 042-611 50, E-post: www.femtiofem.se FemtioFemPlus FemtioFemPlus Kullabygden, Tel 042-611 50 Tel50, 042-611 E-post:50kajsa@femtiofem.se, 50, E-post: kajsa@femtiofem.se, www.femtiofem.se www.femtiofem.se ALLA AV TYPER AV STÄDNING • FÖNSTERPUTSNING • MÅLNING • SNICKERIER • RENOVERING & ALLA TYPER STÄDNING • FÖNSTERPUTSNING • MÅLNING • SNICKERIER RENOVERING & & ALLA TYPER ALLA AV TYPER STÄDNING AV STÄDNING • FÖNSTERPUTSNING • FÖNSTERPUTSNING • MÅLNING • •MÅLNING SNICKERIER • •SNICKERIER • RENOVERING • RENOVERING & UNDERHÅLL • TRÄDGÅRDSARBETEN • HEMSERVICE • FÖRETAGSTJÄNSTER UNDERHÅLL •UNDERHÅLL TRÄDGÅRDSARBETEN • HEMSERVICE • FÖRETAGSTJÄNSTER UNDERHÅLL • TRÄDGÅRDSARBETEN • TRÄDGÅRDSARBETEN • HEMSERVICE • HEMSERVICE • FÖRETAGSTJÄNSTER • FÖRETAGSTJÄNSTER

Möllekuriren nr 1 • 2020

Mรถllekuriren nr 1 โ ข 2020

Foto Peter P. Lund, Höganäs museum 2620.Beskuret

På väg hem efter

Tjurpremiering i Höganäs Foto Peter P. Ludh Text Christer Wallentin

Möllekuriren nr 1 • 2020

DÅ OCH DÅ kommer Karl-Gunnar Nilsson förbi och visar mig någon bild som han har i sina gömmor. Karl-Gunnar växte upp på Krapperup och arbetade där i över tjugo år, så han vet mycket om godset. Om det här fotografiet berättade han: – Mannen på bilden är Frans »August« Sjöberg, 1854–1913. Han var ladugårdsförman på Krapperup och morfar till min far, Otto. – Man kan se att kavajen buktar ut en aning. Där hade han en halvliter, påstod Far. August var känd för att vara glad i brännvin. – Han hade varit på tjurpremiering i stan år 1900, och tjuren hade fått pris. Det ser man på prydnaden uppe på huvudet.

– Husen i bakgrunden tillhör Steglinge gård, en bit utanför Höganäs. Också på den tiden en viktig egendom. August hade tydligen klätt upp sig inför tjurpremieringen. Plommonstop, vit skjorta, väst med klockkedja och kavaj hörde nog inte till vardagen. Men stövlarna bryter av från finkläderna. FOTNOT Caroline Ranby har med en obeskuren version av bilden i sin bok Kongl. hoffotograf Peter P. Lundh – Det bästa ljus och nutidens bästa instrumenter, Höganäs 2013, sidan 171. I bildexten skriver hon: »Prisbelönta tjurar ville man gärna få fotograferade. Här är det ryktare Sjöberg som håller en av Krapperups tjurar Nero. Nero föddes 1897 och fick pris i Höganäs 1900. Tjurens farfar, Sir Jasper Riby, importerades från England och var likaledes prisbelönt. På mödernet fanns idel högmjölkande kor.«

Fotot är från ett vykort ur Björn Rasmussens samling. Bilden togs av Peter P. Lundh

Vid förra sekelskiftet

Mest tyska och danska sommargäster i Mölle Av Leif Holmberg

en tyske kejsaren Wilhelm II var mycket intresserad av Skandinavien och vurmade för vikingatiden. Han lät till exempel uppföra en 26 meter hög skulptur av sagovikingen Frithiof vid Sognefjorden i Norge. I juni 1905 hade kejsaren träffat vår Oskar II och kronprinsen, den blivande Gustav V. Kejsaren ville informera sig om den nyligen genomförda unionsupplösningen mellan Sverige och Norge. Mötet skedde på kejsarens lustjakt Hohenzollern som låg utanför Gävle med sin eskort. Lustjakt är måhända ett missvisande ord. Fartyget var en ombyggd pansarkryssare som var 120 meter lång och hade trehundra mans besättning. Kejsaren återkom till Sverige två år senare, i juli 1907. Då besökte han bland annat Mölle. Vid den här tiden var majoriteten av turisterna i Mölle tyskar och danskar; svenska sommargäster kom först på tredje plats. Ryktet om skandalbadet i Ransvik hade nått vida omkring. Det uppseendeväckande var att män och kvinnor badade tillsammans. Alla hade visserligen täckande baddräkter, men gemensamhetsbadandet väckte ändå anstöt; så var tidsandan. Något annat som bidrog till Mölle som turistort var att många kungligheter från framförallt Sverige och Danmark besökte Kullaberg. De vandrade upp till Kullens fyr med alpstavar i händerna och beskådade fyren och den hänförande utsikten. Klara dagar kunde man se upp till femtio kilometer. Kejsarens nyfikenhet förde honom till Mölle. Hohenzollern ankrade utanför

Den tyske kejsaren besökte Mölle 1907. Han kom på sin magnefika lustjakt Hohenzollern och hade åtta andra fartyg som eskort.

inloppet till Mölle hamn. Den sedvanliga eskorten om tre pansarkryssare och fem fregatter låg tillsammans med moderfartyget på Mölle redd. Barkasser förde dignitärer och tjänstefolk till hamnen. Wilhelm II var för det mesta klädd i uniform, dag som kväll. Men under besöket i Mölle ville han vara inkognito och uppträda som en tysk herre på besök. Den dagen som han skulle gå upp till fyren var han klädd i en tysk jaktkostym med hatt, och han var utrustad med en alpstav. Han hade alltid med sig några ur hovet som uppvaktning. Även dessa var klädda i civila kläder, och de hade beordrats att hålla ett avstånd på 100–150 meter till kejsaren, så att de som såg sällskapet inte skulle förstå vad det var fråga om. När kejsaren kom tillbaka från fyren gick han nedför Gyllenstiernas allé, trygg i tanken att vara en okänd man.

terna reste sig genast upp och utbrast i sång. De sjöng Wacht am Rhein som vid denna tid var minst lika populär som nationalsången. Kejsaren såg först irriterad ut över att ha blivit igenkänd. Sedan vinkade han glatt när han embarkerade barkassen för vidare färd ut till Hohenzollern. Någon dag senare fortsatte kejsar Wilhelm med sin eskort till Kiel. 

Uteserveringen vid Hotel Kullaberg var fullsatt, och de flesta var tyskar. När kejsaren passerade blev han omedelbart igenkänd. GäsMöllekuriren nr 1 • 2020

GLAD PÅSK!! Växthuset är öppet hela påsken, långfredag t.o.m annandag påsk kl 13-15. Hjärtligt Välkomna! Kerstin, Kristina, Nadia & Gunnel.

Möllekuriren nr 1 • 2020

JANE HORNEY

LIKVIDERAD UTANFÖR KULLEN

aoul Wallenbergs insatser i andra världskrigets slutskede är allmänt hyllade och omvittnade. Men hur många som är födda efter 1970 är bekanta med namnet Jane Horney? Kvinnan i Sveriges tjänst som fick sitt öde beseglat av danska motståndsmän. För 75 år sedan klev Jane Horney ombord på den danskregistrerade fiskebåten Tärnan i Höganäs hamn. Hon var då bara 26 år gammal – och skulle inte bli äldre. För att få veta mer om hennes öde kontaktade jag Lennart Rasmusson, som förra året gav ut Livlinan. I boken skildrar han framför allt de danska judarnas flykt över Öresund, men ett helt kapitel handlar om Jane Horney och när hon mötte sin baneman. Lennart har varit pilot i flygvapnet, och hans far var Gunnar Nilsson, tullmannen i Höganäs som under krigsåren spelade en viktig roll i omhändertagandet av danskarna. Inför den här artikeln träffade jag Lennart i hans bostad på fjortonden våningen i Höganäs högsta hus, landmärket på Köpmansgatan. Han berättade:

Av Magnus Hellstrand – För drygt tre år sedan beslöt kommunen att ett antal gator skulle få nya namn. Gång- och cykelvägen mellan Sundstorget och småbåtshamnen fick då heta Gunnar Nilssons stråk. – Anledningen var att min far, som under andra världskriget både var tulltjänsteman och hemvärnschef i Höganäs, var direkt involverad i mottagandet av de judiska flyktingarna. – När sedan de danska fiskarna, som hade seglat med flyktingar själva tvingades i landsflykt, köpte far deras båtar, svenskregistrerade dem och lät dem transportera vapen till den danska motståndsrörelsen. Min fars

berättelser och hans sparade anteckningar la grunden till att jag började forska i ämnet och därefter skriva boken. – Jane Horney var enligt en samlad bedömning en gladlynt skönhet. Hon hade rött hår, ett medryckande skratt och massor av charm. – Jag vill påstå att hon var 25 år före sin tid när det gällde kvinnors sätt att vara. Männen föll för henne, men det viktigaste var nog att hon var en generös person som visade omtanke om andra människor. – Att den danska motståndsrörelsen har svartmålat hennes karaktär, och påstått att hon var spion, angivare och äventyrerska, var san-

nolikt helt medvetet för att undergräva hennes trovärdighet för eftervärlden. – I dag vet vi att danskarnas anklagelser mot henne till stor del var falska, och att det som motståndsrörelsen kallade för avrättning i själva verket var ett mord som planerades in i minsta detalj av den danska motståndsrörelsen.

Jane Horney var enligt en samlad bedömning en gladlynt skönhet. Hon hade rött hår, ett medryckande skratt och massor av charm

Foto webben

Sjökort webben

JANE HORNEYS UPPVÄXT Jane föddes i Stockholm 1918 som Ebba Horney. Hennes far, Fredrik Horney, var uppvuxen i Helsingborg, där hennes farfar Johan var häradshövding i tingsrätten. Janes far var civilingenjör och arbetade med patent. Modern Nina var danska och sjuksköterska. Jane hade två yngre syskon, Johan och Britt-Marie. Det finns inte mycket skrivet om Janes uppväxtår, men av familjens fotoalbum framgår att man reste en hel del. Jane var ofta med familjen i Köpenhamn, där hennes mamma var uppväxt. I farfars sommarhus i Mölle tillbringade hon många somrar.

Från januari 1938 till augusti 1939 arbetade Jane på fem olika fartyg som uppasserska. Under en del av tiden gjorde hon fyra resor till Grönland. När hon kom tillbaka till Stockholm skrev hon flera artiklar om sina äventyr och lyckades få dessa publicerade i Stockholms-Tidningen. Tidningens chefredaktör, Herje Granberg, blev förälskad i Jane. Trots femton års åldersskillnad inledde de ett förhållande och gifte sig i december 1939. Under året som följde var de ett känt par i Stockholms nöjesliv, där de umgicks med författare, skådespelare och konstnärer. På hösten 1941 blev Granberg Aftonbladets korrespondent i Berlin. På jobbets vägnar träffade han och Jane många inflytelserika personer, även ledande nazister. Äktenskapet var inte så lyckligt. Makarna skildes, och i september 1943 lämnade Jane Tyskland. Hon reste till Möllekuriren nr 1 • 2020

Jane var ett livligt barn. Det hände att hon hittade på saker som gränsande till det otillåtna. För föräldrarna var det viktigt att deras barn fick en grundlig utbildning, och de placerade därför Jane i Anna Sandströms flickskola i Stockholm. Efter sjunde klass flyttades hon till Hässleholm för att ta realen, men någon examen blev det inte. Senare skickades hon till en privatskola i England, där hon under ett år skulle förkovra sig i engelska. Då passade hon på att ändra sitt namn från Ebba till Jane. Avrättningsplatsen utanför Kullen markerad med ett kryss.

Sverige via Köpenhamn. Där blev hon kvar några veckor och umgicks bland annat med en ledande tysk pressman, som efter kriget visade sig ha varit en aktiv motståndare till nazistregimen. Den 1 oktober 1943 inledde tyskarna sin landsomfattande aktion mot de danska judarna. Samma dag reste Jane till Stockholm. Men efter bara en månad återvände hon till Danmark. Jane fick då kontakt med medlemmar ur motståndsgruppen De frie danska. En i gruppen var textilfabrikören Jörgen Winkel, som hon blev blixtkär i. Winkel var efterspanad av Gestapo och levde mer eller mindre under jorden. Winkels kamrater var inte lika förtjusta i svenskan, som plötsligt hade dykt upp och kunde bli en risk för deras hemliga verksamhet. I början av december greps Winkel av tyskarna. Jane besökte Gestapos huvudkontor

för att försöka få honom fri, och blev då sedd av personer i motståndsrörelsen. Detta stärkte deras tidigare misstankar att hon gick nazisternas ärenden.

Under 1944 hårdnade motståndet i Danmark mot tyskarna. Alla som samarbetade med dem, eller kunde misstänkas göra det, kallades för stikkers, förrädare

Janes aktiviteter i Köpenhamn och Stockholm vid årskiftet 1943–44 undgick varken danska eller brittiska ögon. Jane var ovetande om de rykten som gick om henne, men plötsligt stod det i tidningen att Jane var en tysk spion. Då tog Jane kontakt med den svenska säkerhetspolisen, Säpo, på ett sådant sätt att man trodde att hon ville bli värvad. Men i stället för att erbjuda henne ett jobb började Säpo bevaka Jane.

Under 1944 hårdnade motståndet i Danmark mot tyskarna. Alla som samarbetade med dem, eller kunde misstänkas göra det, kallades för stikkers, förrädare. För danskarna var Jane en sådan. Endast en månad efter Janes besök hos Säpo kom uppgifter om att motståndsrörelsen hade dömt henne till döden. När Jane var tillbaka i Köpenhamn i juli väntade flera motståndsmän på henne. De avvaktade rätt tillfälle att likvidera henne, men det verkade dröja. Då gillrade danskarna en fotofälla för Jane. De uppmanade henne att träffa det tyska legationsrådet i Stockholm. I samband med mötet fotograferades hon, och bilderna ingick som bevis i en stor anklagelseakt som lämnades till Säpo. Säkerhetspolisen hade emellertid gjort egna efterforskningar. Visserligen arresterades Jane, men efter långa förhör kunde man bara Artikeln fortsätter på nästa sida

konstatera att anklagelserna var ogrundade. Detta rapporterades till den danske säkerhetskaptenen i Stockholm, och den 14 oktober släpptes Jane. Strax före jul kontaktade två danska motståndsmän Jane i Stockholm. De sa att de ville att hon följde med till Köpenhamn för att rentvå sig från beskyllningarna. Att deras egentliga avsikt var en helt annan hade Jane inte en aning om. På kvällen den 17 januari tog hon tillsammans med de båda motståndsmännen tåget till Malmö. Med på resan var också en kvinnlig dansk legationsmedarbetare, vilket troligen hade betydelse för att Jane skulle följa med. Två dagar senare åkte Jane vid tiotiden på kvällen med sina danska följeslagare i bil till Höganäs. Omkring midnatt var de framme och gick ombord på fiskaren Edvard Lyses båt Tärnan, som väntade på dem i småbåtshamnen. Vädret var dåligt med hård sydostlig vind, och därför

beslöt man att invänta bättre väder. På morgonen vid 07.30-tiden var vädret snarast ännu sämre, men båten satte ändå kurs mot den plats nordväst om Kullens fyr, som Lyse hade utsett. På vägen dit befann sig det övriga sällskapet i kajutan, där den höga sjön hade gjort dem illamående. Exakt vad som hände när båten nådde sin destination är okänt. Men det framkom av förhöret med Lyse efter kriget att Jane hade fått veta att de skulle möta ett danskt fartyg på internationellt vatten. Hon och en av danskarna skulle gå ombord på det fartyget och sedan fortsätta till Danmark. Jane blev ombedd att komma upp på däcket när det mötande fartyget påstods vara i sikte. Strax efter henne följde Hjalmar Ravnbo, en av danskarna. Han sköt Jane bakifrån med två dödande skott. Därefter virade man in kroppen i en järnkätting och dumpade den överbord.

Många år senare satt Lennart och hans far en dag vid köksbordet och pratade om gamla minnen då samtalet kom att handla om Jane Horney. Vad hände egentligen när hennes öde beseglades? – Far kunde erinra sig en händelse då han en natt, någon gång efter nyåret 1944/45, hade släppt in en bil med en kvinnlig passagerare, som skulle över till Danmark. Han följde bilen ner till malmkajen där en båt låg och väntade. Ur bilen klev en rödhårig kvinna och några andra personer.

hon upplevde satte djupa spår. I maj 1942 skrev hon en dikt som speglade de känslor och det vemod hon kände. Med tanke på det slut som hon själv fick den 20 januari 1945 känns sista strofen i dikten nästan som en förutsägelse. Med sådana rorsmän i båten Styr vi hän genom livets skär man slits mellan hoppet och gråten när man vet varthän seglingen bär



 I Livlinan skriver Lennart avslutningsvis: Bakom den yttre fasaden som den livliga, spontana och impulsiva Jane Horney fanns en annan sida. Flera av hennes kamrater från ungdomstiden har vittnat om hennes hjälpsamhet och att hon värnade om människor i nöd. Under sitt äktenskap med Herje Granberg kom Jane att följa honom på reportageresor till östfronten. Det

Lennart Rasmusson, fotograferad av Magnus Hellstrand i Höganäs hamn.

Agenternas världskrig – Jan Guillou berättar. Det första avsnittet handlar delvis om Jane Horney. Det kan ses på SVT Play till den 21 december.

Möllekuriren nr 1 • 2020

Storstadspuls mitt i

ÖDEMARKEN! Öppet från 10 till sent måndag–söndag Vareviga dag från tidig morgon till sena kvällen stretar vi på med stekpannor och drejskivor, i med och motvind. För att bevisa att man kan existera här vid vägs ände satsar vi oss ur denna urblöta och hemska vinter med hjälp av två nya kockar och allsköns löst folk! Vi tror nog att vi vågar utlova samma gamla Krukmakeri, men i en lite ny skrud. Nya viner, ny öl, ny mat, nya krukor, nya skålar, nya sardinburkar, nya livespelningar, ny Club Kastrull och en rejäl nypa splitterny vårkänsla! Kom förbi och hjälp oss att mota det heeeeemska

SVÅRMODET! mollekrukmakeri.se 042-34 79 91 krukmakeri • fester • bröllop • dop catering • à la carte • café • pizza Napoletana djävlar anamma

Möllekuriren nr 1 • 2020

Mรถllekuriren nr 1 โ ข 2020

FÖRENINGSSIDAN

KAPELLFÖRENINGEN

i samarbete med brunnby församling Gudstjänster Den 9 april│Mässa i Brunnby kyrka klockan 19. Den 10 april│Gudstjänst i Brunnby kyrka klockan 10. Den 12 april│Trumpet från tornet i i kapellet kl 07.50; därefter Påskotta klockan 8. Den 12 april│Högmässa i Brunnby kyrka klockan 10. Den 13 april│Gudstjänst i Mölle kapell klockan 14. Konsert i kapellet Den 29 mars│Romans- och operamusik med sång, cello och piano klockan 16. Medverkande: Amelia Jakobsson, John Löfgren och Joachim Olsson. Förbokning av biljetter til konserten kan göras till claesgu@gmail.com • Läs mer om konserten på sidan 14. Årsmöte Den 15 mars│Årsmöte i stationshuset klockan 14.30.

MÖLLE BOULEKLUBB molleboule.se

Mycket finns att läsa på vår hemsida Den 19 mars│Årets första tävling, singel med 2 set, klockan 13. Den 9 april│Partävling, fritt val, 3 set, klockan 13. Den 7 maj│Singeltävling, 3 set, klockan 13. Den 21 maj│Partävling Mixed, fritt val, 3 set, klockan 13. Ny tävlingsform. Den 4 juni│km Dubbel, klockan 10. Den 18 juni│Singeltävling, 3 set, klockan 13.

• Det är träning på måndagar och tors-

dagar klockan 14 samt på tisdagar och onsdagar klockan 10. Kom 10 minuter innan utsatt tid; då sker lottningen.

NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN snfkullabygden.n.nu

SPF SENIORERNA KULLABERG MÖLLE

spfseniorerna.se/kullabergmolle

Den 29 mars│Strandstädning på Mölle fälad. Samling klockan 10 i Vattenmöllan vid banvaktstugan. Upplysningar: Ulrik Alm, 070-465 43 54.

Den 17 mars│Medan tid är, Cathrine Nyander, Familjens jurist, informerar om framtidsfullmakt, testamente m.m. i stationshuset klockan 14.

Den 18 april│Grod- och paddexkursion. Vart vi beger oss bestäms dagarna innan utflykten. Samåkning klockan 20 från P-platsen nordost om Gruvtorget i Höganäs. Exkursionsledare: Göran Paulson, 073-588 47 40.

Den 19 mars│Musikgruppen History underhåller med sextiotalsmusik i Tivolihuset i Höganäs klockan 14.

Den 9 maj│Besök på Wapnö gård nordost om Halmstad. Fågellokalen Klarningen besöks på uppresan. Samåkning klockan 07.30 från P-platsen nordost om Gruvtorget i Höganäs. Anmälan till Gunnel Petersson senast den 20 april, 070-763 46 32. Se vår hemsida för vidare information. Den 13 maj│Kvällskonsert i Kristinelunds bäckravin. Samling klockan 19 på parkeringen vid Tempo i Viken; undvik kundparkeringen. Exkursionsledare: Göran Paulson, 073-588 47 40. Den 5 juni│Naturnatt vid Skälderviken. Vi vandrar från Arild och österut i riktning mot Skäret. Samåkning klockan 20 från P-platsen nordost om Gruvtorget i Höganäs; alternativt anslutning på hamnplan i Arild klockan 20.15. Exkursionsledare: Ulrik Alm, 070-465 43 54.

Ett samarrangemang för medlemmar i SPF Seniorerna Tre Byar, Höganäs; Viken och Kullaberg.

Den 31 mars│Lunch på restaurangskolan i Ängelholm klockan 12. Vi äter en två- eller trerätters lunch, tillagad och serverad av skolans elever. Samåkning från stationshuset klockan 11.15. Den 21 april│Vardagshälsa, Linda Franzon ger tips och råd om vad vi kan göra för att må bra. Hon informerar om mat, fysisk aktivitet, sömn och avslappning, social gemenskap och psykisk hälsa i stationshuset klockan 14. Den 19 maj│Vi besöker Sofiero slott klockan 14. Lucia Dieden guidar oss i parken. Efter rundvandringen blir vi serverade kaffe med äpplekaka. Alla medlemmar och andra intresserade är välkomna att delta i aktiviteterna. Om du vill anmäla dig till någon av dem, eller om du har frågor – kontakta: Britt Gudmundson 070-868 14 81; brittgu@gmail.com

FÖRENINGEN VATTENMÖLLANS VÄNNER vattenmollan.se

Den 25 april│Öppet hus i Vattenmöllan klockan 14–16.

MÖLLE-ARILD ROTARYKLUBB

Dessutom följande dagar under våren och försommaren: den 9 maj med Mitt Europa, den 23 maj och den 6 juni.

Den 19 mars│Monica Bengtson, Att vara lärare och våga gå utanför rutan.

På vår hemsida finns fyllig information om möllans historia, vänföreningen med mera. Där ser du också hur du kan bli medlem i föreningen.

rotary.se/molle-arild

Den 26 mars│Ransvik, företagsbesök. Den 23 april│Katarina Gill, företagsbesök. Den 7 maj│Joakim Bengtsson. Den 28 maj│Björn Ranelid. Den 4 juni│Kerstin Tham, rektor för Malmö universitet. oOo

Välkommen att vara med, men anmäl dig först till Monica Bengtsson: 042-36 76 25 monicaochingemar.bengtson@telia.com Möllekuriren nr 1 • 2020

Mรถllekuriren nr 1 โ ข 2020