Program I ett hus vid tiden slut

I ETT HUS VID TIDENS SLUT

Bliver himmelen röd på morgonen Nyårsdag. Då bliver det år stor sorg och klag. Stor krig det år vi visserligen få, det betyder mycket oväder också.

Jag har en känsla av att vi är iakttagna

n gång bodde jag i ett hus som var mycket fyrkantigt. Det hade allt man behöver, väggar och tak, rinnande vatten och värme. Det var byggt tidigt 1970-tal och renoverat av någon på 1990-talet. Där fanns mycket plastmaterial och golv gjort av låtsasträ och där fanns en strukturtapet föreställande en vit tegelvägg. Jag trivdes aldrig i huset, jag passade inte in där, och huset passade inte in i det omgivande landskapet.

Bredvid dessa hus som låg som skolådor på rad fanns en massa fornminnen: gravfält, runstenar, en fornborg, stensättningar och ännu fler gravfält. Även på golfbanan i närheten hade man funnit både en gammal gård, boplatser och ännu mer gravar. Människor hade bott där länge. Nu spelade de golf där.

Det var där det hände. När jag stod och diskade så kände jag hur någon stod och såg på mig genom fönstret. Det var ingen hotfull blick, inget att vara rädd för. Utan det fanns en ömhet där. Och en blick som var mycket gammal. 12 000 år, minst. Den såg på mig och undrade vad jag höll på med. Vad vi höll på med. Undrade varför jag komplicerat allting. Undrade kanske också varför vi vänt bort vår blick från naturen och dess visdom.

Människan har alltid behövt tolka tecken i naturen. Tecken på att det blir regn. Att det inte blir regn. Dessa skrevs sedan ned någon gång på 1600-talet i det vi kallar Bondepraktikan och användes länge för att just tolka naturen. Kanske också tala med den, försöka förstå den.

Nu kan vi titta i en app. En app är inte naturen.

I ett hus vid tidens slut kom ur mötet mellan mig och Stefan Sundström och våra samtal om hur vi lever nu och hur vi behandlar

varandra och vår jord. Och hur det kanske speglar sig i våra relationer till varandra, och att vi kanske är iakttagna. Grundidén var att använda låtar ur Stefan Sundströms otroligt stora visskatt, som jag har lyssnat nära på sedan tidigt 1990-tal, men när arbetet satte i gång så kom det fler och fler nyskrivna låtar. Stefans produktion har rört sig från det relationella och mellanmänskliga via komposten till klimatet och naturen. Det är på något sätt samma väg som Ursula och Arne är på. Från den lilla världen till den stora. Från att skrämmas av naturen till att få säga ja till den och känna den nära.

Vi lever i en apokalyptisk tid. Men vad innebär apokalypsen? Arne och Ursula bor i denna vår apokalyptiska fars, med Stenåldern som går bredvid och musicerar och sjunger galentexter och sanna texter och får Ursula och Arne att göra detsamma.

Skratta - hela vägen till slutet.

Men i det apokalyptiska finns möjlighet att tro på att det går att förändras. Det går att förändra. Det går att bli Ask och Embla UTAN Ragnarök. Och att vi kan både skratta och sjunga och gråta och dansa på vägen dit.

Kan vi ändra vår kultur?

Essä av Jonna Bornemark publicerad i Sveriges Natur 3-2023

en serie av miljökriser som vi befinner oss i har en lång idéhistoria bakom sig. Den västerländska människans relation till den omgivande naturen och andra arter sitter djupt: andra djur är dem vi har definierat oss i kontrast till och naturen är där för oss att besegra och använda.

Ett sätt att berätta historien är att säga att vi vann, antropocen är här. Vi hämtar i dag allt effektivare det vi tycker oss behöva ur jorden och har omvandlat grisar till produktionsenheter. Men vinsten visade sig vara en pyrrhusseger: till vår stora förvåning upptäckte vi att vi var del av den natur vi just besegrat.

Slutar vi såga?

Hur hanterar en kultur en sådan situation? En kultur som har sågat och sågat på den gren hon sitter på och sedan blir förvånad när hon börjar ana att hon kommer falla när hon lyckas. Slutar hon såga? Eller byter hon bara ut sågen mot en som är tillverkad med fossilfri el?

Vi kan skratta åt hennes oförmåga att förstå situationen, men skrattet riskerar att dölja en central fråga: är människan en varelse som klarar av en radikal kulturförändring?

Människans kultur förändras ju ständigt, men sällan i en rät linje, och sällan så fort som nu krävs.

Snabba kulturförändringar har i mänsklighetens historia skett genom nödtvång, inte genom att hon på ett rationellt plan inser att hennes sätt att leva på är kontraproduktivt och att hon måste fånga upp andra värderingar.

Eller? Den svenska sociala ingenjörskonsten som under 1900-talet lyfte Sverige ur fattigdom kanske är ett exempel på att det går?

Privilegier måste ifrågasättas Fast den kulturförändringen var i hög utsträckning riktad uppifrån och ner. Alva och Gunnar Myrdal beskrev hur folkhemmet kunde skapas genom bättre bostäder, hygien och vandel. Det var folket som skulle ändra på sig, och det gjorde det.

Den här gången är det de med mest makt och tillgångar som måste ändra sig mest. I ett globalt perspektiv är det vi i den rika delen av världen som måste ändra oss. Privilegier måste ifrågasättas och vi har inte 50 år på oss. Är det möjligt?

Stor brist på ideal och utopier

Ett annat problem i dagens behov av kulturförändring är att vi har stor brist på ideal och utopier. Myrdalarnas arbete var inriktat mot en ljusare framtid där samhället skulle blomstra. Nu är det just en sådan blomstring med ständigt ökat materiellt välstånd vi måste ifrågasätta.

Den blomstring vi söker efter nu är ekosystemens. Hur kan vi rikta om den blicken? Hur kan ekosystemens blomstring framstå som ett grundläggande positivt ideal och inte bara som ett hot: om inte ekosystemen fungerar drabbas ”vi” av katastrofer. Hur kan vi tänka om vårt ”vi”?

När katastroferna börjar välla in över oss finns det en överhängande risk att vi håller ännu hårdare i våra redan etablerade ”vi”. Miljökatastrofer gör att vi måste skydda

människor och deras tillgångar. Migrationsströmmar riskerar att leda till ökad känsla av att ”vi” måste skydda ”vår” kultur.

Myrdalarna satt tryggt på sin kammare och funderade på hur vi kunde ändra vissa grundläggande värderingar. Nu är det ännu mer djupliggande värderingar som måste ändras och kamrarna kommer inte att framstå som lika trygga.

Hotade människor reagerar ofta med att vända taggarna utåt. I den rörelsen saknas allt utrymme för självkritik.

Än finns utrymme för självkritik

Men kanske har vi ett hål just nu. Än är kamrarna rätt trygga även om osäkerheten mullrar allt närmare. Än finns utrymme för icke-vetande, självkritik, sinnlighet, känslor och rationalitet. För vi behöver alla fem och mer därtill.

Vi behöver en mätande rationalitet som står i det vi redan vet. Som står i att koldioxidoch kväveutsläppen måste minska och att livsutrymmen för andra arter behöver växa.

Vi har några yttre parametrar att relatera till. Men vad det gör med oss, hur vi då ska leva, känna, älska och ordna våra samhällen, det vet vi inte. Och om vi inte vet vilka vi är och hur vi ska leva, då kan vi inte heller fungera i ett ekosystem.

Vad är ett gott liv?

Så vi behöver ett icke-vetande, för utan det kan vi inte lyssna efter det nya. Det som är verkligt viktigt i våra liv. Om vi redan vet osäkrar vi inte den kultur som tog oss hit.

Självkritiken är individuell och kollektiv. Kan vi vända blicken bakåt och se hur vär deringarna som tog oss hit växte fram?

tradition av just sådan kritik. (Kanske är det en av anledningarna till att de så gärna glöms bort när vi pratar om ”vetenskap”.)

Men kan vi också låta den självkritiken öppna ett icke-vetande? Kan jag, och kan vi tillsammans, för en stund låta det svindla? Vilka är ”vi”? Vad är ett gott liv? Vad är viktigt?

Sanningen är att det görs på kollektiv nivå, humaniora och samhällsvetenskap har en

Om vi gör det kanske vi kan lyssna på nytt? Men hur gör vi när vi lyssnar efter det viktiga? Här kan vi inte räkna och mäta, eftersom vi ännu inte vet vad vi ska räkna och mäta. Vår kognitiva apparat räcker inte. Vi måste använda våra sinnen och våra känslor också.

Vi behöver en sinnlighet som inte bara stoppar in sinnesdata i färdiga kategorier, utan en sinnlighet som inte redan vet och som får syn på något nytt. Och vi behöver självreflekterande känslor som relaterar till sina egna rädslor och gräver djupare i alla de komplexa känslor vi har.

Jag förstår om det låter som ett stort och allt för flummigt projekt som vi inte har tid med när världen står i brand, och ändå tror jag att det är nödvändigt.

Jag vet inte om det är möjligt, jag vet fortfarande inte om människan är kapabel till en sådan kulturförändring. Men jag vet att det är nödvändigt om den västerländ ska, ekonomiskt rika kulturen ska kunna förändras till en kultur som är en del av ett fungerande ekosystem.

Allsång:

Stigande temperaturer

Stigande temperaturer

En sommar som gör mig så glad

Nu tar vi små segelturer Och efter så tar vi ett bad

Ett bad som är varmt och lite bubbligt

För Havet är slemmigt och grönt

Vi behöver ej resa bort söderut

Nu när värmen har kommit till oss, va skönt

Låtlista

Text & musik: Stefan Sundström om inget annat anges

Inspelning och arrangering av backtracks samt ljuddesign: Sebastian Aronsson

AKT 1

Du hänger på gärsgårn

Text: Stefan Sundström och Bondepraktikan

Det är vi som är bilkön

Du gav ett hjärta till en bild

Den första och den sista

Psalm för Alice (1993)

Jag ville bara vara - Ursula

Vals till SSI (1990)

En kaka till (Bossa Nova)

Jag ville bara vara - Arne

Stigande temperaturer

Text: Stefan Sundström och Helena Röhr

AKT 2

Visan om Fålen (efter Visan om Fällen 2021)

Jorden gråter

Teddybjörnen (1995)

Alla ska i jorden (2004)

Resa med lätt bagage 2.0 (2024)

Text: Stefan Sundström och Helena Röhr

Bachkantat över Resa med lätt

bagage av Helena Röhr och Birgitta Henriksson

Konstnärligt team:

Helena Röhr regissör & dramatiker

Stefan Sundström, musik, sångtexter & ljuddesign

På scen:

Joel Torstensson, Arne

Mala Kyndel, Ursula

Anna Wallander, Stenåldern

Hansson Sjöberg, scenografi & kostymdesign

Sebastian Aronsson, ljuddesign

Toril Hallqvist, ljusdesign

Linda Nieminen, maskdesign

Birgitta Henriksson, kapellmästare

Teknik & tillverkning:

Johanna Hurtig, rekvisita

Åsa L Tigerstrand, kostymmästare

Sandra Bergstrand, teaterskräddare

Linda Nieminen, maskör

Erik Kjellander, dekorsnickare

Toril Hallqvist, scenmästare & ljustekniker

Simon Ljungberg, ljudtekniker

Jakob Ollinen, vik. ljudtekniker

Desiré Åkerstedt, praktikant ljud

Produktionsavdelning:

Anton Höjer, SoMe-ansvarig/innehållskreatör

Jonas Martinsson, marknadsansvarig säljstrateg

Ledning:

Daniel Rylander, teaterchef

Eva Erdman, produktionschef

Mikael Horvath, teknisk chef

Marica Hallgren, ekonomiansvarig

Övriga:

Lovena L’Intelligent, löneadministratör

Linda Hunter, suffli

Anton Höjer, föreställningsfoto

Johan Bodin, omslagsfoto

Jonas Martinsson, programlayout & -grafik

Tack till:

Harald Leander, Ellis & Beppe

När de röde skyar på himmelen stå, Om aftonen när solen nedergår, Den nästa år bliver gärna skön, Det giver oss

STÅL

Nostalgifaktorn är total.

I teaterföreställningen STÅL blir publiken blir en fluga på väggen; ett vittne till livets pulserande dans i Borlänge i början av 1990-talet. I hjärtat av bruksorten bultar berättelser om den nyinflyttade flickan, vars öde hänger på stadens rytm. Om bröderna som präglade av sorg kämpar för att hitta sina egna vägar. Om mysteriet kring mannen som tar ett modigt kliv uppåt på karriärstegen och ställs inför livets prövningar. Och vad är så speciellt med mellanläsken på Clock i det nyinvigda Kupolen? Kärlek, liv och död passerar revy allt medan stålet härdas outtröttligt i stadens bultande hjärta.

Vi känner honom som den lycksökande drängen Carlsson i Hemsöborna. Vi känner honom som Emil i Lönnebergas gormande far och den sjungande luffare som slår följe med Rasmus. Vi känner honom från Fanny och Alexander, Utvandrarna, Spöksonaten och Limpan. Vi har läst hans böcker, sjungit med i visan om den lilla bäcken som rinner mot stora hav, vi har dansat i en omfamning till hans Dystervals. Men vem var Allan Edwall? Och hur kom han att bli en sån som alla känner igen?

Pjäsen Allan är ett varmt och levande porträtt av mänskan Allan Edwall. Och om de själar, sammanhang och tillfälligheter som böjt och format hans väg.

Spelperiod:

Jämtland v. 11–19 (premiär 2 mars) & Dalarna v. 40–47, 2024 (nypremiär 28 september)

Premiär 5 oktober

Spelperiod: 5 oktober–16 november, 2024

Samtidsskildringen STÅL speglar kärlek, liv och död i bruksortens hamrande själ där varje ögonblick blir ett viktigt penseldrag på livets konstverk. Lucas Svensson, manusförfattaren bakom detta teatermåleri, färglägger med kärleksfull blick och humoristisk ton det osynliga broderi som utgör vardagen för vanliga människor. Regissör är Gagnef-bördige Lars Bringås som låter STÅL vara mer än en teaterföreställning; blir en känsloladdad resa genom ett bultande småstadshjärtas alla nyanser - från den ljuva kärlekens toner till de maskinella ekona av industrihistoria till det bittra arvet av förlust.