Issuu

SOLO J ESPE R STE I N Översättning: Jessica Hallén

Akrash © JP/Politikens Hus A/S, København 2014 Bokförlaget Polaris, Stockholm Översatt av Jessica Hallén Omslag av Miroslav Sokcic Illustration av Jesper Roug Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-88647-55-9 www.bokforlagetpolaris.se

Nørrebro

j ve

ve j ar pe He st nr re ik ng s Kampma

rin g

Do sse Sø

m da am

rte So

Dahlerupsgade

nnsgade

R ga ose de nb or Kultorvet

de ga

a al g r y st

Vor Frue Pl.

e æd Str Vor Frue

Kirke

ers Ped Skt. Jarmers Plads

To busrnegadkee

Nørreport Station

ld Vo

rsg ade

ad rg de in Ny de Sk a Gammeltorv g

Ørstedsparken

ør

Sø

Suomisv

Skt. Jør gens

Martinsve

lø

Ga gartne de rJ Thoulius mse ns Plad s

Tures ens ga d

Gri ffe n fe lds gad e

an ac ne ob Juli Ve fæ us T hom j rds Gad sen e s

aae sve j D J

Wo rs

Astr

Stee n

Sv Trøesnd Vejts Ca r l Pl oug s Ve j

sho lm

s A llé

. Ør sted s ve j

Israels Plads

Sch a ga cksde

Lykk e

H. C

ups Allé

.Thi eles Vej

J.M

Edith Rodes Vej

St e Tøm ng T ad ga rergaode de Sl e s d Ew e gaotsBl å M a de l u ga ds gå ga rer de rd de sg ad Th e o ga rups W de es Fælle se lsg Peb dvej ad lin e g e Pe Ra Do bl in vn sse ge sb rin or g Sø gg ad Nø e rre Sø ga d e Na So ns rte en da Ry sg So m es ad r ga Do te e da de sse m rin s g Sø Øs te rS øg Rø ad me Nø e rsrr e ga Lin F de ar né sim ag ga de sg ad e

S j tudolive ej

Ka pe lv

vej Ka pe l

Svan emose gård svej -

Skytt eg Jæge rgade ad e

nsve j man

Brohusgade

Henrik Ru ngs Gade

rffs vej

Ah ga lefel de dt s-

H ar s do

K Lanjeld Ga ges de

Vester Fa rima gsg ade

Fr ed G VII’ eri a s k

M de ei nu n

wsv Bülo

M Ol aa e Ve løe j s

gs ga Fa P de be ete rsg r ad e M øl le ga Agnes de El Henningsens m Birkegade Ah Vej or

fes

sga de

Krü ga gersde Ah lm Flo a ga nn de sga rs-

es Fjo Al rd lé sA llé

an d

Br L.I .

Go the

er Ped ts feld e HvitStræd

Grøn negå rdsve j

Sm ed eg ad e

Dan asvej

æd

Vej

llé

Nørregad e

us A

str

Acaciavej

ls Eb be s e ns

Nørre Allé

e gåEdd rd aen

or sga de ga de

bæ V kg ed ad e

He in ga esde

Fa ga rum de -

fan

Ste

H ga orn de bæ

llé rA

Fa gålrkoner dsv ej

Fa lk o ne Ho st Ha rups ve

Botanisk Have

Søtorvet

Ko rsg ad e

Her m Trie an Plad rs s

tM ark

am me rsve

Dronning Louises Bro

e æd

nevej

sga de

Blågårds Plads

Rideb a

ge se n

R Tvavn æ sb rg or ad g e

de ga

hs og e Kr gad

S pe chl gr ep

Ga gadeells- de

Nie

Ba g

Forum Station

Forum

San k

es ga de

lstr

For c hh

Ha n

Fio

Bil Brahle e Vej s

Nø

Sk t.

lgå

ad eg

Skt. Hans Torv

g Te

Bom h Hav offs e Hel e ne vej Am alie ve j

John str Allé ups

rs ge in de Irm ga

sen sve j

E ga gede

es Ry

Ab ild Je ga a ns W Ju rdsg ie . de els G. W eb wel t Sø ersga sg. l vg Rø d rh ad e o Ol e e S lms g uh ad Ga Sølvrs m Ga e torvet m de ga elt de oft s-

d stræ slej Lar

læg eve

rva ld

j Ve

enø rns Fu g Allé leva ngs vej

s V’

Dyr

Steenwin kels vej

Ros

Nazaret Kirke

Fredensbro

e ad

J. N. T ho

I ng e-

Ado Stee lph Alléns

Bl Læ ssø

ade sg en ns slin Na ho e rt ad Ba g

vej

Kirke

j ve

nsgad

Mosaisk Begravelsesplads

Å b o u l e v ar

d Lun gaings d p Fr as Sø e ed sa en ge sg n ad e

sg er nd Ve

eds Skt. Thomas -

j Ve

Rol ig h

ga Tr de e ga pka Fredens de s- Kirke

s Gunthers Skt. Johans Po m p Passage Kirke ga pelda de eg e

Ba Hans Tavsens n ga ge Park de rts Ha T n jø rn s Str eg T a ue de av ns s Væv en P ee s Helligkors gader- Jørrins ga Ra e Ga Ga gen de nt de s de Kirke Ko za us ga rsde Brorsons gad e Kirke

De Døves Kirke

es en

ie ar M

sv m da g le

N Sid ørre eall é

e ad

Hj or t L Gaore de nz e

Panum Instituttet

Alderstrøst

Assistens kirkegård

Brumleby

Al le

Retsmedicinsk Institut

Rigshospitalet

n ia

Simons Kirke

tte

Al lé

Frederik Bajers Plads

Hans Kirks Vej

rlo ha

Bo ru ps

Thit Jensens Vej

e ad sg nd ll a De æ Sj Gamles By

gade

ldb

Rungsted Plads

N ørre bro

Fælledparken

l Ju

ad ar k g

ns g

sen e Fy ad g

U db

Nørrebros Runddel

C se es

Nærumgade

Stev

Nørrebroparken

F en s m

s in Pr

Sandbjerggade

Stefans Kirke enrg de So iga e fr ad g te l Ho

Ar r e

sve

oeb dd e Nø gad

ade

de s ø ga

næsgade

srm e Gogad sr le e Algad Skt.

Ta g

Refs-

rødg Hille

ør

or s g TFh Yd r g u gaeja adensde sSamuels Kirke Lø P. vs D. Al Od lé Guldins bergs ga Plads de

Tib irke-

Esrom gad e

dm Rå

sg ad

ar ke n

de ga ds n a

st e

Nørre Allé

e im

na sg

ge dm

er ed Fr

Br a Ba ge lde sga rsg de ad Æg e irs ga de

He im ga dals de -

e ad

Nørrebro Hallen

e ad sg ar e gm de ad Da ga ade sG de e des G ga é om e ds Ege urids Skaus Gade ad m Bl ll rø ad Han u La s g A og us lle e i g e l Hu lkes br or gad Sø gad Ju sb e lms re g de r Bj er rsho Nordbanegade g kga bo Hø lebæ de Jæ on Hel Kr kga bæ mle Hu

Asminderødgade

Balders Plads

Na n

Kingos Kirke

Aksel Larsens Plads

Zoologisk Museum

ga ts le

Æ gi rs ga

He im

da lsg

ad e

Mjølnerparken

Prolog April 2009

Han visste det. I samma ögonblick som Göran Eklund drog honom åt sidan och frågade om de inte skulle gå ut och ta sig lite frisk luft. Känslan av en förestående katastrof satte sig som en klåda mellan huden och kindbenet, på ett odefinierbart ställe strax under ögat. Jens Jessen hade aldrig kunnat lokalisera det, men klådan spred sig likt spasmer i huden tills det ryckte i hela ansiktet. De hade stått på kajen på Nordatlantens Brygge efter lunch, under konferensen med de nordiska polischeferna om ett utvidgat samarbete i kampen mot den organiserade brottsligheten. Han hade känt Göran Eklund i tolv år. De hade följt varandras karriärer och haft flera yrkesmässiga beröringspunkter, i synnerhet när Jens var chef för den danska underrättelsetjänsten, PET. Nu var Göran näst högsta chef för Säpo, och eftersom Jens var chef för den vanliga polisen hade informationsutbytet under några år varit sparsamt. ”Minns du Dmitri, den ryska maffians kontaktperson hos oss?” frågade svensken medan de stod och tittade bort mot Nyhavn. Ping, så ryckte det i hela ansiktet, och Jens vände sig bort från Göran och betraktade hamninloppet under en rad ögonkramper som fick Börsens spira, Lejerbos murstensmonolit och Christiansborgs murgröna att hoppa upp och ned likt modellhus under ett blixtkrig. Jo, Jens mindes skandalen mycket väl. Svensk polis hade slagit till mot Dmitri och sett till att få mannens fru och barn ur vägen innan hans ryska maffiavänner fick tag på dem. Dmitri anklagades för mord, 7

rån och narkotikahandel. Och han snackade. I utbyte mot att familjen fick en ny identitet, i ett annat land. Och det han sa var inte vackert, för han avslöjade kontakter med Säpomedarbetare, advokater och tre ämbetsmän på justitiedepartementet. ”Jo, det var en bra fångst. Var det inte vissa av er som helst hade sluppit den, när skandalen avslöjades?” ”Inte jag, för fan. Vi fick röjt upp. Jag brydde mig inte om att det kom fram.” Det kom lite för snabbt för att Jens skulle tro på det, så han visade upp sitt pokeransikte och vred om kniven ytterligare medan han förtvivlat försökte komma fram till vad en avhoppad rysk maffiaboss i Sverige hade med en dansk polischef att göra. ”Fick ni någonsin reda på vem som tog livet av honom?” Dmitri hade hittats hängd i sin cell en morgon. ”Nej, och det kommer vi heller aldrig att få reda på. Men han räknade ju själv med att dö. Det sa han till mig. Han var bara intresserad av att rädda sin familj.” Jens Jessen försökte komma fram till om han själv skulle ha kunnat göra samma val. Skulle han gå i döden för att rädda Cecilie, hennes sjuåriga dotter Emma och deras nyfödde son Anton? Gud förbjude att han någonsin skulle behöva fatta ett sådant beslut. ”Varför tar du upp Dmitri?” frågade han med neutral röst. ”Problemet var ju att han dog innan vi hade förhört honom färdigt. Vi fick inte ur honom allt. Det fanns saker vi aldrig kom till botten med.” ”Som vad då?” frågade Jens, men han hade redan gissat. ”Som den danska kopplingen.” ”Vad går den ut på?” ”Enligt Dmitri är Bratvan precis lika mäktig i Danmark som den var i Sverige. Dess nätverk är inte lika stort och förgrenat, men den har en ledare som heter Tolstoj – det betyder den Fete. Dmitri hade aldrig träffat honom, men han har en roll som skiljer sig från de andra kontakternas. Han är sin egen boss och han leder en stor organisation.” Jens andades ut, det här var ingenting. 8

”Det där är inget nytt rykte. Den Fete har spökat i åratal.” ”Ja.” Göran drog efter andan och vände sig om och såg Jens i ögonen. ”Men det är väl nytt att han har en kontakt inom polisen, eller?” Den här gången lyckades han inte dölja ryckningarna i ansiktet för Göran. ”Vad handlar det här om, Göran?” ”Precis det jag säger. Högt uppsatt, var vad han sa. Den Fete har en polis på avlöningslistan och det är inte någon av dem som patrullerar på Tivoli. Det är någon som har tillgång till uppgifter om insatser mot narkotikahandeln. Och han ska ha hjälpt till med att sabotera ett tillslag mot en av era gängledare.” ”Sa Dmitri det?” ”Han nämnde inte gängledaren vid namn, men det ska ha varit någon vars leveranser skyddades med hjälp av poliskontakten. Leveranser som den Fete ligger bakom.” Dmitri dog för ett år sedan. ”Hur länge har du vetat om det här?” ”Sen han berättade det för mig.” ”Men varför har du inte talat om det tidigare?” ”Du är inte den förste jag berättar det för.” ”Va?” Jens Jessen fick kontroll över ansiktet, men bara tills han hörde namnet på den man Göran Eklund lämnat informationen till. Simon Scavenius, hans efterträdare i PET, som internt gick under namnet Cowboyen på grund av sina boots och sin drumliga framtoning, mannen som var hans främste konkurrent. När Simon Scavenius för två år sedan försvann till Haag som ledare för det danska sambandskontoret vid Europol, hade Jens trott att han skulle slippa honom för gott. Men det gick som det alltid hade gått, ända sedan han träffade honom för första gången för femton år sedan på polisstyrelsen där de börjat som biträden. Den gången hade Scavenius kommit inridande med sadelväskorna fyllda av lika delar bondtur, självsäkerhet och charm och tagit alla med storm – en storm som 9

fick Jens egna bedrifter att te sig som övningar i ingenting alls. Varje gång han som ungt biträde lutat sig tillbaka i stolen på kontoret med ett nöjt leende, väl medveten om att han tagit poäng hos ministern eller chefen för polisstyrelsen, var gång han vilat på lagrarna om så bara en sekund, hade det kommit in någon praktikant som sagt, ”Har du hört att Simon …?” Och sedan hade sekreterarposten i någon prestigefull arbetsgrupp, besöket hos CIA med ministern eller jobbet som ministersekreterare gått till Cowboyen. Och Jens hade inte fått komma till förrän Scavenius ridit vidare. Så när Jens lämnade chefsposten på PET för halvtannat år sedan kom Scavenius naturligtvis hem från Haag och övertog arbetet plus ytterligare tre avdelningar, så att han fick dubbelt så många medarbetare under sitt breda tandkrämsleende. Och Jens hatade honom som han aldrig hatat någon förr. ”Och vad sa han, då?” ”Han sa att han skulle undersöka saken.” ”Var det allt?” ”Ja, det är ju ert problem, eller hur? Jag lägger mig inte i.” ”Ni är ju så jäkla ordentliga, ni svenskar.” ”Inte mer än att jag nu berättar det här för dig, eftersom jag tvivlar på att jag vände mig till rätt person för ett halvår sen.” ”Jo, jo, naturligtvis.” Han tänkte sig för. ”Det är ju minst sagt en obehaglig situation.” ”Ja.” ”Ja, och ingen annan vet om det?” ”Nej.” Han hade funderat på det i en vecka. Sedan hade han gått till chefen för polisstyrelsen med informationen om angivaren. ”Om Scavenius fått reda på saken måste vi utgå från att problemet har blivit åtgärdat”, blev slutsatsen. Men ändå inte. De enades om att Jens själv borde undersöka det hela, eller rättare sagt, chefen enades med sig själv om det. De bestämde att Jens bara skulle gå vidare och 10

dra in andra i saken om han hade något konkret att gå på. En helgardering från chefens sida, som lade över hela ansvaret på Jens. Det kunde bli triumf eller fiasko. Högt spel. Det passade honom perfekt. Han använde de följande månaderna till att samla information. Han inhämtade rättsfall från en sekreterare i Rikspolisen under förevändning av att han undersökte personalåtgången i stora narkotikautredningar. Han gick igenom fallen och gjorde upp listor. Först en lista över utredningar där stora drogleveranser hade sluppit igenom, försvunnit eller gått under radarn, trots intensivt polisarbete. Det var utredningar där både polisens narkotikarotlar och PET:s avdelning för organiserad brottslighet var inblandade. Sammanlagt fjorton ärenden i hela landet under de senaste fem åren. Undersökningar som runnit ut i sanden, säkra tips som visade sig inte vara vattentäta, insatser där de blivit grundlurade. Han kunde inte avgöra hur många som berodde på läckor, men det var tre uppenbara och en tvivelaktig som stack ut – två från Köpenhamn, ett från Ålborg och så ett två år gammalt ärende i vilket ett större narkotikaparti och en gängledare från Nørrebro figurerade. Därefter gick han vidare med de inblandade poliserna och deras överordnade. Nya listor med namn. Många namn. Rosenquist, Corneliussen, Cowboyen, Henriette Nielsen, Kristian Kettler, John Darling, Axel Steen och tjugosju andra personer på kommissarienivå eller högre upp – ja, till och med hans eget namn dök upp. Men när han avgränsade sin sökning till att omfatta bara de fyra utredningarna, krympte fältet och kvar på listan blev fem namn: Cowboyen, Kristian Kettler, Henriette Nielsen, John Darling och Axel Steen. Jens gick igenom namnen, ett efter ett. Cowboyen kunde han tro om vad som helst. Kettler var Cowboyens bulldogg, hans högra hand i fälttåget mot den organiserade brottsligheten, som under Jens tid som PET-chef arbetat tillsammans med Henriette. Hon var utan tvekan den skarpaste hjärnan och den mest ambitiösa av de båda, men nu hade hon manövrerats ut på ett sidospår av Cowboyen. Så var det chefen för grova brott i Köpenhamn, John Darling, som han 11

själv hade tillsatt. Mister Clean, så fläckfri att det nästan var misstänkt, en paragrafryttare som inte tålde avsteg om de inte gjordes av hans gamle polare Axel Steen, en gång i tiden Köpenhamnspolisens bäste mordutredare. På sistone hade han tacklat av, tappat gnistan, för mycket droger och för många minnesluckor. Cecilies före detta. Hans plastdotters far. En man som räddat Jens liv för ett knappt år sedan, men också en man som vid åtskilliga tillfällen hade setts tillsammans med ledaren för Nørrebrogänget, som enligt narkotikaroteln var en av de främsta mottagarna av den ryska maffians narkotikaleveranser till Danmark Det måste vara en av dem. Han kunde knappt tro det, men det måste vara så. Det var för många misslyckanden – och de var för uppenbara. Inte var för sig, men sammantaget blev helhetsintrycket att de kriminella var utomordentligt sluga och att polisen var några riktiga amatörer. Och så var det inte, det visste han. Ta bara de fem namnen, ingen av dem var amatör, de var extremt duktiga alla fem. Men en av dem var köpt. Han hade gått igenom deras bank- och skatteuppgifter, men där fanns inget att hämta. Det betydde ingenting. Pengarna kunde ha gömts undan på annat håll. Det var inte ens säkert att det handlade om pengar. Han kunde ana lösningen där ute i dimman och han måste erkänna att det var glädjen över att kunna skylla det hela på Cowboyen, som inte hade reagerat på varningarna, eller som kanske till och med själv var angivaren, som drev honom framåt. Men han hade ett problem. Han behövde ett ärende för att kunna inleda sin undersökning. Och han behövde stöd från en eller flera av de fem, för att hitta det ruttna äpplet i korgen. Han öppnade kassaskåpet på sitt kontor och lade in en minnessticka med de krypterade filerna där. Så satte han sig att vänta.

DEL ETT DUVORNAS, MÅSARNAS OCH RÅTTORNAS STAD

1 September 2009 Fredag

Det tog ett dygn för Axel Steen att inse att något var fel. Att hon inte var tillsammans med honom för att hon var förälskad i hans fantastiska varelse, hans pundarsjäl eller hans äventyrliga kuk. Hon var planterad. Han visste inte av vem, eller varför, men han var säker. Och han brydde sig inte. Han njöt av samvaron med henne. Kokain, hasch, drinkar, restaurangbesök och hämtmat, barer, långa sugande tungkyssar och sex, massor av sex. Han behövde uppleva något okomplicerat. Slippa se sig själv utifrån, delta i handlingen i stället för att vara en åskådare som visste att allt snart skulle ta slut. Kanske var det hans dimmiga tillstånd som gjorde att han upplevde umgänget med henne på det viset. Drogruset. Eller, rättare sagt, rusen, för det var många olika droger inblandade. Men han brydde sig inte. Han hade träffat henne i fredags kväll på Drone, ett svartmålat fyllehak på Nørrebrogade, där såväl priserna på drinkar som gästernas ålder var i den lägre delen av skalan. På morgonen hade han följt sin sjuåriga dotter Emma till skolan, sagt hej då till henne väl medveten om att det var tolv dagar till dess att han fick träffa henne igen. Han skulle aldrig erkänna det för någon, men han var lättad. Det kändes som om han blivit befriad. När hon var hos honom försökte han låta bli att röka, och klarade det. Någorlunda. Han hade i alla fall varit ren en kväll, men den spädde han ut med vin eller öl när hon hade somnat. 17

Han var ingens pappa. Han var Axel Steen på katastrofkurs mot tillvarons botten. Han firade friheten med att gå ned till langarna i Nørrebroparken och köpa tre gram och en joint. Sedan fortsatte han ned till Assistenskyrkogården, gick in genom grinden vid Jægersborggade där någon hade skrivit Fuck aina på den tvåhundrasjuttio år gamla gula muren som en hälsning till honom och hans kollegor, ned genom lindalléns gröna schakt, förbi nunnornas grav och bort till den gigantiska, kupolformade pilen. Han satte sig på granitbänken vid Kløvedals grav och tände jointen. Plötsligt svepte duggregnet in. Först hörde han det bara, likt en tusenfaldig viskning mot blad och stammar, men sedan kände han den kalla filmen på sin hud. Han sökte skydd under trädets kupol, rökte färdigt och kände hur lugnet spred sig som en vätska i alla nervbanor. Där stod han en stund, lutad mot det gamla trädet som var fullristat med flera decenniers kärleksförklaringar. Det surrade i kroppen och han smälte, till ingenting. Till sist slet han sig loss och klev ut på gångarna. Blind för omvärlden och innesluten i sig själv vacklade han stelt omkring i kvarteret. Han återfick varken lokalsinne eller medvetande förrän han stod framför Stefanshus, där han gick in och köpte sig en kopp kaffe som han tog med ut. Himlen var grå, men det var inte särskilt kallt för att vara i september. Han satt och rökte och tittade på gatan som hade förändrats radikalt under den tid han bott i området. Från ett rått dyhål där föräldrar satt och drack öl på lekplatsen på förmiddagen medan de kastade mögliga bollar till en hund som hette Satan, till ett ekologiskt hipsterområde med Christianiacyklar, vinbarer, Michelinrestauranger och unga par som stekte chorizo och merguezkorvar på bärbara webergrillar och åt dem med quinoasallad och surdegsbröd medan deras barn lekte omkring dem. Stefanshus hade lidit offer för samma utveckling. Efter att i många år ha varit ett glest besökt biljardhak med skum belysning, ännu skummare bartendrar och ett klientel som bestod av småskojare, studenter, lokala fyllon och ett så begränsat antal kvinnor att man alltid lade märke till dem, var det i dag knökfullt med unga människor av båda könen. 18

När regndropparna började trumma på bordet gick han in och satte sig vid bardisken, där han beställde en öl. Han såg sig om i lokalen. Unga män med huvudbonad. I soffan under fönstret en flicka som precis hade sökt skydd för regnet. Hon satt med korslagda ben och läste, klädd i en gulnad fuskpäls, militärkängor och svarta strumpbyxor. Hyn var blek och hon hade små mörka fräknar, svart pageklippt hår och nyfikna, mörkbruna ögon som var helt uppslukade av boken. Hon läste med alla sina ansiktsuttryck och verkade helt omedveten om att Axel hade blivit fascinerad av henne. Pälsen fick henne att se enorm ut eftersom den var uppknäppt och under hade hon en T-shirt med breda svarta och vita ränder som stramade över brösten. Det var något elegant över henne och hon verkade bortkommen bland de unga männen med slarviga hängrövar, välansade getskägg, engelska halmhattar och fula randiga mössor som påminde honom om den de äldre pojkarna alltid hade brukat slita av honom på skolgården på sjuttiotalet och kasta i toaletten. Hon var malplacerad, men inte lika mycket som Axel, som kände sig som en fornlämning. Han drack ur ölen, vände sig mot bartendern och beställde en ny, tog tidningarna som låg till höger om honom på bardisken och bläddrade planlöst i dem. Hejdade sig när han läste om den utredning han själv deltagit i och påmindes om att han troligen skulle bli ombedd att bistå åklagaren under veckan som kom. Spektakulärt, var ordet som användes i artiklarna. Ett trippelmord. Utan offer. Ledaren för gänget på Blågårds Plads, Moussa, stod åtalad för att ha beställt tre mord på rivaler på den köpenhamnska gäng- och narkotikascenen. Huvudvittnet var en serb vid namn Milo, före detta kompis till Moussa, som satt inne i Belgrad. Han hade sagt till PET, som till Axels förtrytelse hade lagt sig i det hela, att Moussa bett honom ta kontakt med en serbisk yrkesmördare som skulle ta livet av de tre rivalerna. Milos vittnesmål var åklagarens tyngsta artilleri mot gängledaren. Den förmodade yrkesmördaren hördes av serbisk polis, men förnekade all kännedom om saken, och det hade inte varit möjligt för vare sig PET eller polisens danska sambandsofficer på Balkan att få tag på honom igen. Axel kände Milo från 19

Nørrebro, där han hade haft en bar som frekventerats av invandrargäng och deras kriminella kontakter. Han var en klenbegåvad, vidlyftig och halvschizoid typ som hade haft sin storhetstid i området, men som nu hade tacklat av en hel del. Axels uppfattning beträffande hans vittnesmål och Moussas makt, var att Milo, så snart han satte foten i en dansk domstol, skulle ta tillbaka sitt uttalande fortare än kvickt och rentvå sin gamle vän, men det hade folket från PET inte velat höra talas om. De hade försökt sätta dit Moussa för organiserad brottslighet i åratal, och det här var deras sätt att rättfärdiga resursslöseriet. PET hade annan information som inte ens Axel hade fått lov att ta del av, vilket gjort hans engagemang i utredningen minimalt. Han hatade lekar och hemlighetsmakeri, han var mordutredare – och ingen var död. Att Moussa hade beställt de tre morden betvivlade han inte. De hade enligt uppgift gått i stöpet på grund av att man varit oense om betalningen. Moussa tyckte att sjuttiofemtusen per skalle var för mycket, så han hade förhandlat ned det till sjuttiofemtusen för alla tre morden, vilket, det måste man säga, var att töja rejält på begreppet mängdrabatt. Dessutom hade Axel, baserat på en pålitlig angivare och rykten som florerade i gängkretsar, fått intrycket av att den serbiske yrkesmördaren trots ett blodigt CV från Balkankriget hade spelat på bortaplan i Danmark så till den milda grad att han inte hade lyckats hitta två av offren när han skulle döda dem. Och så hade han, till Moussas ursinne, stuckit hem, eftersom han var sur över ersättningen. Lika kallblodig och beräknande som Moussa oftast var, lika impulsiv och amatörmässig kunde han vara emellanåt. Rättegången beräknades inledas om fem dagar, så pressen hade fått tillgång till stämningsansökan och den figurerade därmed i alla medier. Axel gissade att Moussa hade goda möjligheter att gå fri. Nittio-tio till hans fördel, om inte Milo sålde ut honom under rättegången. Men det var en sak som gjorde Moussa nervös, det visste Axel. Han var inte dansk medborgare, och om han blev dömd skulle han få ett utvisningsbeslut med på köpet. Moussas advokat, en oduglig typ som hette Adam Dudzik, kallade det hela justitiemord. Dudzik var en av Axels största hatobjekt, efter20

som han umgicks med de kriminella privat, ljög, lämnade ut konfidentiella dokument till sina klienter och beordrade dem att inte uttala sig. Och eftersom Axels exhustru Cecilie hade haft honom som lärare på universitetet, och hon var gång Dudziks namn kom på tal talade om honom med den sortens gränslösa överseende som får män med anlag för svartsjuka att tro att det har varit något. Han hörde hur flickan med pälsen reste sig och kastade en blick bakåt, mötte hennes ögon helt hastigt. Hon log på ett sätt som fick honom att automatiskt börja nynna och fortsätta med det när hon gått. Med de märken han hade i ansiktet, ett långt ärr efter en kniv på ena sidan och ett brännsår på den andra, var han van vid att människors blickar fastnade på ärren för att sedan svävande och nervöst flytta sig till hans ögon. Så lämnade han Stefanshus och gick upp till korsningen vid Nørrebrogade där han bodde nu, och tog ut de trehundra kronorna han hade kvar på kontot. Ännu en övertrassering. Banken ville ha ett möte. Han satt i skiten, var tekniskt sett insolvent på grund av bostadskrisen, med ett banklån som bara växte och växte på grund av de stigande räntorna. Banken hade beviljat kredit de senaste månaderna och han skulle bli tvungen att utnyttja den också den här månaden, men pengarna brukade inte ta slut förrän i slutet på månaden. Han var snart tvungen att göra något åt saken. Få ordning på det. Eller skaffa mer pengar. På kebabstället en bit ned på gatan gick han in och köpte en durumrulle. Så fort han hade ätit översköljdes han av trötthet. Han lutade huvudet mot väggen och såg som i trans på det fettglänsade pappret som maten legat inlindad i. Det glittrade, genomskinligt och rött, chilioljan hade skapat ett abstrakt mönster av rubinröda droppar som var något av det vackraste han sett i hela sitt liv. Han var på vippen att somna. Han gick hem. Två duvor fick stryk av en mås i kampen om det kladdiga innehållet i en påse söndertrampade kycklingspett som någon tappat på trottoaren. Köpenhamn är en stad bebodd av duvor, måsar och råttor, tänkte han. 21

Han snubblade över Emmas gosehund Fido och ett Kalaha-spel i hallen, där de legat på mage i morse och spelat. Hon hade vunnit stort. Spåren efter dottern fyllde lägenheten och han påmindes återigen om att han hade annat i livet att ta hand om än sitt eget förfall. Förr hade den här tidpunkten i veckan fyllt honom med saknad och en nattsvart sorg, nu kände han sig befriad från dottern, lättad över att vara lämnad åt sig själv. För några år sedan hade han och Cecilie haft många konflikter, om Emma och i synnerhet om Axels livsstil, men sedan Cecilie för nio månader sedan fått ytterligare ett barn, hade hennes kontroll över Axel minskat. Han utgick ifrån att hon hade tillräckligt att ta hand om där hemma med bebis, karriär och ny man. Om hon ville veta något om Axels förfall, kunde hon bara fråga sin man, som var Axels högste chef. Han lade sig på soffan i det innersta rummet som vette mot Gormsgade. De hade tagit bort ställningarna kring fastigheten mittemot. Han hade en känsla av att hela kvarteret höll på att renoveras, inte bara fastigheterna. Man byggde nya takvåningar, satte upp balkonger, anlade innergårdar, planterade murgröna och träd på sidogatorna som om det var något jävla friluftsmuseum. Det skulle vara så fint och snyggt, men det var inte hans Nørrebro, hans var förfallets, desperationens, rusets och skrikens kvarter, skriken på hjälp, frälsning, våld och sex. Han betraktade det gula Zøllnerhuset, som han gjorde nästan varje kväll. Det var byggt i strängt funktionalistisk stil, till skillnad från hans egen fastighet med dess utsirade utsmyckningar, glaskors och spiror. Genom trädets raster av svarta grenar betraktade han liven som utspelade sig innanför sex rektangulära fönsterpartier. Bakom immiga rutor satt en man och arbetade. Ett par grälade. En pappa spelade Ludo med sin dotter. Fem unga män tittade på fotboll. En kvinna klädde på sig för att gå ut. Han njöt av synen av hennes kropp i trosor och bh, såg henne prova blusar och klänningar, ta dem av klädhängaren och kasta dem på sängen sedan de blivit underkända. Ett fönster var lika mörkt som hans eget liv. Till slut vann sömnen över hans självömkan. 22