Nattviol

NAT T VIOL

EN TRILOGI

NIKLAS LEAVY

NA T T V IOL

© 2017, Niklas Leavy Bokförlaget Polaris, Stockholm Utgiven enligt avtal med Partners in Stories AB Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck Printed in Germany 2017 ISBN : 978-91-88647-04-7 www.bokforlagetpolaris.se

Nattviol Stumt är livets sorl och skogens röster, daggen tillrar tyst från blad till blad, ingen strimma rodnar än i öster – äng i månskensbad. Det är här i tystnaden du talar, vita blomma, och ditt tal är doft. Vällukt vandrar över bleka dalar under dunkelt loft. Allt det svårmodstunga, osägbara i naturen strömmar från din mund. Vita blomma, du dess tolk vill vara denna korta stund. Mänskobarn, som här i natten vankar, kanske gäller talet också dig ; lägg dig ned med dina kvalda tankar här vid daggig stig ! Ställd inför din egen levnads gåta, dunkel väv av drömmar och begär, göm din kind i detta gräs, det våta – ingen ser det här. carl snoilsky, 1900

1. stockholm, en sommardag i juni

Det hade gått att ana vargarna sedan ett par år tillbaka. Länsstyrelsen hade rapporterat om en nötkalv som hittats död utanför Gnesta. De hade även konstaterat att det inte rörde sig om samma vargar som siktats norrut, mot Bålsta till. I Gnestatrakten gjorde en bonde gällande att det rörde sig om en hona med dragna spenar. Att de var uttänjda tydde på att det även fanns valpar i närheten. På ett säteri i utkanten av Gnesta kommun rapporterades knappt trettio rivna får, varav några fick avlivas. Vargen som valde att gå in i Stockholm en dag i juni var en hanne. Vid sjutiden på morgonen den 19 juni fick Stockholmspolisen in ett flertal samtal. Den siktades i Akalla och senare i Alby friluftsområde söder om Stockholm. Vargen gick på gatorna mellan villorna i Enskede, där paren grälade på varandra, brödrostarna smällde upp sina brända formbrödsskivor och barnen kämpade med att förstå de vuxna. Den fortsatte upp förbi väderkvarnen vid Gullmarsplan, där flera bilister fick sakta in innan de körde upp på bron, på väg mot sina själsdödande arbetsplatser. Ingen förstod att hannen letade efter en tik. Vargen förstod i sin tur inte varför skogen var i så uselt skick, eller varför allt blinkade och rörde på sig. Vid Skanstull vek den ner mot vattnet, förbi de hundratals sommarputsade båtarna och klättrade sedan etappvis uppför branten mot Södersjukhuset. Där vek den ner igen och kom via Tantolunden 7

upp på Ringvägen, och fortsatte förbi skräckslagna morgonpendlare till Hornsgatan. När vargen kom fram till Varvsgatan sprang den vidare till Söder Mälarstrand och på något sätt hade den sedan hittat upp på Västerbron. Under färden över bron måste den ha blivit tankfull. En lastbil hade stannat och chaufförens mobilfoto fångade djuret med tydlig skärpa. Vargen satt på cykelbanan och spanade ut över Stockholm. Den såg fullständigt trygg ut på fotografiet. Den siktades även vid S:t Görans sjukhus, Tomteboda postterminal och slutligen vid Karolinska sjukhuset. Vargen var den första som hälsat på människorna i staden på över trehundra år. Det var inte den sista.

8

2. Stockholm, vinter

Ebba Lindh hade stängt många dörrar i sitt liv. Det här var en av de enklare. Måndagen den 2 januari kl. 16:35 lämnade hon in sitt passerkort till vakten nere i källarplanet. Kulverten luktade sämre än någonsin när hon gick sina sista steg som anställd på Stockholmspolisens avdelning för interna utredningar – IA kallad. Svett, mögel och tusentals desperata människors ångest rann som kondens nerför de blygrå betongväggarna. Patrullbilarna stod som tysta rovdjur och droppade smutsvatten. I väskan hade hon, förutom det måttsydda axelhölstret, de få personliga tillhörigheter hon tillåtit sig : en bild på sonen Jakob när han var liten, några nummer av Guns & Ammo och en virkad väggbonad som det stod ”Värmland” på. Den hade Ebbas mormor gjort, i arbetsterapin under de sista ensamma veckorna när hon tynade bort på ett ödsligt äldreboende i Arvika. Lika vacker som Fryken var på försommaren, lika ful var hennes död. Tidigare på eftermiddagen hade Ebba kört ett sista hårt pass på stationens gym. Det låg fyra våningar under jord, bredvid vapenförrådet. Anton Nilsson, den enda kollega på IA hon litade på, hade satt samman ett program som man skulle kunna köra i en fängelsecell. Kroppen var det enda redskapet, och det var så Ebba ville ha det. Nu värkte det skönt i axlarna, låren och underarmarna. 9

Efter passet hade hon motvilligt lämnat in sitt tjänstevapen, en Sig Sauer 226. Det var en stor kärlek hon förlorade, men hon hade redan ansökt om medlemskap i en skytteklubb i Örnsberg, och lagt in en vapenorder som privatperson. Snart skulle hon äga en alldeles egen 226:a. Hon brydde sig inte om att ta farväl av de andra på avdelningen. Kriminalkommissarie Peter Lindström, avdelningschefen, vinkade till henne när hon gick förbi i korridoren. Polisbrickan hade hon slängt ifrån sig på det tomma skrivbordet. Ljusrören flämtade över de institutionsmålade väggarna och det luktade bränt kaffe från fikarummet. Hon hade aldrig stått ut med Lindström. Redan första dagen hade Ebba Lindh förstått att han inte ville ha henne på IA. Anledningen till att hon befordrades och förflyttades till avdelningen var att polischefen upptäckt något ovanligt med henne – hon var en av mycket få poliser som fick något gjort, och att få något gjort verkade vara Peter Lindströms sista prioritering. Han satt för det mesta och sålde sportfiskeprylar från sin egen hemsida. Det var omöjligt att rangordna vad som var värst med honom : hans illasittande skjortor, hans stinkande andedräkt, hans moraliska bankrutt eller att han pratade med Ebbas bröst så fort han var i närheten. Han förstod att hon visste att han bröt mot alla regler, men båda begrep att hon aldrig skulle öppna en utredning mot honom. IA var den enda enheten inom Stockholmspolisen som inte stod under IA:s bevakning. Det var en säker plats för män som Peter Lindström. Hon visste inte riktigt varför hon älskade sin Sig Sauer som hon gjorde. Det var polisens standardvapen, men hon kände ändå att det valts ut till just henne. Att hon vunnit flera utmärkelser som skickligaste skytten inom IA spädde på känslan av utvaldhet. De utmärkelserna visste hon sved i många. Ofta betedde sig kollegor som om hon satt kulorna i dem personligen. 10

Vissa luftade sina sårade känslor i anonyma mejl som förklarade varför kvinnliga poliser inte skulle handskas med vapen, bilar eller förvänta sig samma löner som sina manliga arbetskamrater. 16:37 stod Ebba utanför grindarna, redo att gå vidare. Fem år av misstänksamma blickar i lunchrummet, hotfulla telefonsamtal mitt i natten och inte minst känslan av att vara en golare hade tagit ut sin rätt. Nu var det dags. Hon visste mycket väl hur korrupta hennes kollegor var. Mutor var det minsta problemet. När Kapten Klänning åkte fast med sin lilla våldtäktsväska föll de sista fjällen från Ebba Lindhs ögon. Skadan han åsamkade gick inte att reparera. Hon visste redan att poliserna ute på fältet inte sällan fabricerade och planterade bevis, men att all den skinande mässingen uppåt i hierarkin bara var billigt kattguld – det var för mycket. Hon förstod även att hon befunnit sig upp till midjan i en tystnadskultur, och i en sådan är den som blåser i visslan en fiende. När hon vaknade ensam på sin 45-årsdag hade någon skickat henne en dödsannons via sms – hennes egen. Någon tänkte se till att hon inte skulle fira några fler födelsedagar. Hon gick förbi några amfetaminvrak på Scheelegatan och svängde in på Hantverkargatan på väg mot T-Centralen. Stadshuset stod lika ståtligt oavsett tid på året och blickade ut över vattnet. Efter ett par veckors blidväder hade det slagit om och rysskylan ylade in i staden, som hukade sig och längtade bort. Stockholm, en av världens vackraste städer, tappar helt självförtroendet någon gång i början av januari. Inte förrän i april börjar hon putsa sina grusiga, solkiga fjädrar. Under årets första, mörka dagar sätter staden sina invånare på prov. De bär januaris leda och förtvivlan stoiskt, men på sluttande axlar. Alla låtsas som att de står ut, men ingen gör det. Tunnelbanespärren gled isär och stängde sina käftar bakom Ebba. Hon ställde sig på höger sida i rulltrappan och gled ner i underjorden. När röda linjen mot Norsborg rullade in ställde hon sig vid sidan av dörrarna och lämnade plats åt avstigande. 11

Det bruna syntettyget raspade mot byxorna. Någon hade taggat hela vagnen, som krängde ut från den myllrande stationen på väg söderut. Ebba hade bestämt sig för att köpa skaldjur och en flaska vin för att fira att hon äntligen skulle slippa känna sig som ett jagat villebråd. Vid kajen i Gamla stan låg en gammal fiskhandel som hon gillade. Men när hon väl klev av rämnade illusionerna. Hon blev stående i den obarmhärtiga kylan på den södergående perrongen, och bestämde sig för att åka hem. Hon orkade inte sitta och låtsas, med god mat och vin i en tom lägenhet. Ensamheten. Stora isflak låg och slog flisor ur varandra i Riddarfjärden. Bromsarna jämrade sig när tåget frustande kom upp ur tunneln. Gamla stan var en kort sträcka ovan jord. Redan vid Slussen dök vagnarna in i berget igen, på sin oroliga färd söderut. Mörkret faller hårt och tidigt den här tiden på året. Solen hade dränkt sig i skärgårdsdiset som sträckte sig långt ut, bortom de välrenoverade villorna i Nacka och Lidingö. Människorna som satt i de upplysta vagnarna var panka, bleka och såg håglöst ut över stadens mörka vatten. Nåden fanns ingenstans. Ebba såg Finlandsfärjorna ligga som glittrande monster längs kajen på Södermalms nordöstra sida. Tysta låg de på rad ; skymningsvarelser som väntade på att träda in i natten. Underbetalda gästarbetare fyllde upp dem med diesel, transfett, rena lakan och alkohol, alltmedan förväntansfulla passagerare väntade i de långa glastunnlarna som sträckte sig ut från land. Ebba kunde inte rå på svärtan. Vi människor är inte skapta för att bo så här långt norrut på planeten.

12

3. liljeholmen, tisdag den 3 januari

För första gången på mycket länge lyckades Ebba Lindh sova flera timmar i sträck. Vinet hon hällt i sig kvällen innan låg som ett spännband över pannan, men hon hade ingen ångest. Ett välbekant, nästan hemtrevligt pulserande ljus spelade över sovrumstaket. En olycka på Liljeholmsbron, tänkte hon och försökte somna om. När hon väckte mobilen såg hon att klockan bara var 03:45. Det finns absolut inte en enda person som är vaken av egen fri vilja vid den här tidpunkten. Sedan hörde hon sirenernas sång. Fler bilar på väg. Hon hörde hur de skar genom Södermalm på Hornsgatan, förbi alla krimskramsaffärer och taxifik, pengatvättande kemtvättar och familjeägda anakronistiska affärer som säljer lampor, herrkläder och tyska kvalitetsskor. Vakthavande på Södermalms polisstation måste ha satt högsta prioritet på det här ärendet, tänkte hon. Ebba satte sig upp och drog på sig morgonrocken. Utsikten mot Tantolunden hade hon aldrig riktigt kunnat vänja sig vid. Den kändes som ett svek mot alla som inte hade råd att bo i den här staden ; att hon av alla människor kunde bo som hon gjorde. Den svarta skrapan stod stolt och vaktade gränsen mellan innerstaden och förorterna. Ebbas lägenhet låg högst upp, med en lång rad två meter höga, glänsande glasrutor som skydd mot årstidens mollackord. 13

Ibland skänkte hon en tacksamhetens tanke till sina föräldrar, som sålt en stor gård med köttdjur långt innan de blev för gamla för att ta hand om lantbruket. Bara för att hon, storasyster Annika och minstingen Robert alla skulle kunna få leva ut sina febriga drömmar om att bo i storstan. Som om Värmland var ett fängelse man muckade från. Ebba ägde en stor lägenhet på Liljeholmskajen, Annika hade flyttat tillbaka till det lilla värmländska samhället efter en solkig skilsmässa och sladdbarnet Robert hade äntligen lyckats hitta en liten etta vid Mariatorget, 100 meter från sin arbetsplats på polishuset vid Torkel Knutssonsgatan. Annika hade förlorat hälften av sitt arv i skilsmässan, Robert hade bränt pengarna på resor och krogen. Ebba satt där i sitt penthouse, med både pengar och något som ibland liknade sinnesro. Liljeholmens Privatbyrå var det logiska steget nu när hon hade bestämt sig för att sluta på IA. I vissa IA-utredningar tog de hjälp av privatspanare, och hon hade lärt känna några av dem ganska väl genom åren. Hon kom att tänka på en kvinna som drev sin byrå från ett garage i Gustavsberg. Hon hade berättat hur hon formligen badade i pengar. Nu när polisen inte längre kunde hitta en katt i ett träd vände sig desperata människor till privatspanarna för hjälp med att lösa brott de blivit utsatta för. Sedan fanns ju evighetsarmén av försmådda män och kvinnor som ville veta vad deras respektive egentligen hade haft för sig när de kom hem från den senaste firmafesten med ett lyckligt leende fastsmetat i ansiktet. Andra gånger hjälpte privatspanarna de där lyckliga leendena att hitta på ursäkter. Allt var till salu – det handlade bara om prislappen. Ebba var inte orolig över att gå sysslolös. Ute i vardagsrummet stannade hon till och funderade på om hon skulle gå fram till panoramafönstren. Från tjugofemte våningen visste hon att hon skulle kunna se numren på patrullbilarnas tak nere på bron. Kanske skulle Robert stå där ute och frysa i det bleka blåljuset ? 14

I stället gick hon till köket, hällde upp ett glas grapefruktjuice som hon tömde i ett svep och fortsatte in till Jakobs rum. Jakob – finaste lilla Jakob. Han hade aldrig varit meningen. Ebba fick honom året innan hon började på Polishögskolan. Åren då han gick på dagis och hon fullgjorde utbildningen mindes hon knappt längre. En höstdag, i parkleken vid Drakensbergsgatan när Jakob var fyra år gammal, satt hon med sin kaffetermos när solen bröt igenom molnen över kolonilotterna. Då visste hon att hon skulle klara av allt som kom hennes väg i livet. Hon hade genomgått sin prövning. Trodde hon då. Det hon inte hade räknat med var att livet inte spelar med rena kort. Att Jakob var annorlunda hade hon förstått tidigt. Han hade egentligen bara en enda vän, grannpojken Pontus. Både Pontus och Jakob var tystlåtna och höll sig för sig själva. Skolan skötte de båda pliktskyldigt, men utan att avslöja varken begåvning eller motvilja. Flera gånger hade Ebba betraktat dem tillsammans, på avstånd. Då och då kunde båda pojkarnas ansikten lysa upp och utstråla något slags tillhörighet. Sista året på gymnasiet skulle Pontus åka till sina morföräldrar i Falun över sportlovet. Glada och förväntansfulla hade de väntat på den vintergnistrande perrongen i den falnande eftermiddagssolen. Pontus kom aldrig fram, han hade försvunnit utan ett spår, och efter den dagen slöt sig Jakob helt. Polisen hade lagt ner förundersökningen och Jakob verkade lägga ner alla planer på vänskap. Det hade varit som att han gick och väntade på något. Vad hade hon ingen aning om. Morgonen efter studenten kom han in i köket och berättade för Ebba att han skulle flytta till Barcelona. ”Älsklingen, Jakob, varför då ? Du känner väl ingen där ?” ”Nej, mamma. Det är klart jag inte gör. Jag måste bort bara. Det är åtminstone sol och värme där.” ”Men … har du verkligen tänkt igenom det här ordentligt ? Hur ska du försörja dig ?” 15

”Arvet från morfar. Studiestöd. Oroa dig inte. Jag hör av mig när jag vet mer.” ”Om vadå ?” ”Om allt. Orkar inte prata mer om det här nu. Hälsa Robert. Jag har redan pratat med Annika. Hon har min adress om du vill skriva eller så.” Förbannade Annika. Hon och Jakob hade en mycket närmare relation än Ebba hade med honom. Inte ett enda ord hade han låtit undslippa sig, förrän det redan var för sent. Ebba hade ändå gjort ett sista försök ; den julen prövade hon att köpa sin sons kärlek för pengar. Nu satt hon där, med ytterligare en bostadsrätt : en nyinköpt etta i Midsommarkransen. Nycklarna hade hon på bordet framför sig. Hon hade förstått att Jakob behövde avstånd mer än andra – därför hade hon tagit ett lån och köpt honom lägenheten. Hon hade trott att det räckte med ett par stopp på tunnelbanans röda linje, men Jakob ville vara längre bort än så. Inne på hans rum vek hon upp flyttkartongerna hon köpt på Clas Ohlson. Det behövdes bara två stycken. Det var som om hennes son hade velat utplåna spåren efter sig själv. När de få lösa föremålen var undanstuvade såg rummet ut som på ett stadshotell – tidlöst, själlöst, tröstlöst. Hon bestämde sig för att ställa kartongerna nere i källarförrådet. Det fanns ingen mening med att köra ut dem till lägenheten i Midsommarkransen. Motvilligt tvingade sig insikten på henne : hon hade förlorat sin ende son, och det hade hänt utan att hon gjort motstånd, för länge sedan. Visste hon ens när ? Det fanns en hel del annat Ebba var tvungen att ta itu med. Framför allt måste hon starta upp Liljeholmens Privatbyrå. Efter alla år som utredare på IA hade hon lärt sig att prioritera, och nu handlade det om att rangordna problem. Hon kunde inte göra något åt relationen till Jakob mitt i natten en tisdag i januari. Registrera firman hade hon redan gjort, men för att 16

få sina första kunder krävdes någon form av insats. Hon ville inte springa till någon av privatspanarna och be om arbete det första hon gjorde. En annan, minst lika brännande fråga, gällde sex. Hon hade fått nog av att hålla tillbaka sin drift. Hon hade tappat räkningen på alla de gånger hon suttit i fikarummet på IA och försökt skratta åt värdelösa sexskämt och klumpiga insinuationer. Det värsta var att hon kände sig så smutsig av den futtiga vanligheten i den trötta bild allt frammanade. Sedan lång tid tillbaka kände sig Ebba trygg i sin sexualitet, men hon hade av omständigheter utanför sin egen kontroll varit tvungen att avstå från att leva ut den. Visst kunde hon njuta för egen hand, men om man går i gång på att orsaka andra smärta är det just en annan människa som behövs för att det verkligen ska fungera. Njutningens råvara : en varm, undergiven manskropp. Hon hade så klart också varit medveten om att alla de poliser som hon satt dit genom åren hade försökt sprida rykten om henne. Därför hade hon valt att prioritera bort sex. Men nu, arbetslös och utan Jakob att ta hand om, var det dags att släppa kontrollen. Ebba visste att det fanns villiga slavar överallt i Stockholm. Hur börja ? Om två timmar skulle hon promenera över bron till Hornstull för att öppna härbärget. Ebba tog så många pass hon kunde. När jobbtiderna tillät det brukade Robert också vara där. Den gamla, ståtliga lokalen slog upp sina dörrar vid sextiden varje morgon. Då väntade redan uteliggare, romska tiggare och diverse trasiga liv utanför. Fimpar repades upp och rullades till cigaretter. Drömmarnas gravstenar stod lutade mot fasaden, loppor och löss hade hittat några hamnar, medmänsklighetens inflammation bröstade upp sig och bilister behövde inte ens anstränga sig för att förbli blinda. 17

Ebba vek aldrig med blicken. Skärvor av människor flöt ut helt kort, för att därefter sammanfogas inför hennes ögon. Hon ville se dem. Den här dagen skulle likna alla andra. Brödpåsarna, ostarna, gurkorna och tomaterna skulle metodiskt bli till stora fat med smörgåsar. Tomatsoppan och kaffet skulle stå där och ryka och vara den värme som annars förvägrades vissa. Ebba skulle lyssna. De som ville ha beröring skulle få den. Sår skulle tvättas och läggas om. Kläder kastas, nya tas fram. Duschar, sängar och dagstidningar skulle tillfälligt framstå som de underverk de är. Varje morgon jagade Ebba ett ögonblick som gjorde livet värt att leva. Något skulle vika upp verklighetens kanter och skaka allting mot mitten. En persons osannolika resa mot livets botten, de tomma soppskålarna och det försiktiga klirret av bestick och porslin. Alla skulle långsamt släppa misstänksamheten, den omhuldade bitterheten, och sjunka in i en tanke, ett samtal eller en tidningsartikel. Då kryper kärleken fram och sätter sig bakom grindstolpen, drar upp haspen och öppnar. Alltid lika nyvaken, alltid lite trumpen, men stärkt av sin långa vila. Även den här morgonen räknade Ebba med att hon skulle få möta henne. Alla andra nöjde sig med Ebba.

18

4. Stockholm, tisdag den 3 januari

Kriminalinspektör Robert Lindh satt med sin kollega kriminalkommissarie Stellan Backlund i en civilbil med blåljusen skrikande i framrutans överkant, som ett rättvisans stroboskop. De underdåniga polisaspiranterna som stod vakt kring avspärrningarna vid avfarten mot Gröndal lyfte på den blåvitrandiga tejpen och släppte igenom deras mörkblå Audi. Robert släppte upp kopplingen lite för häftigt, och dubbdäcken rev i den fårade vägbanan. De körde förbi en mörklagd kraftstation där en vit plym slog upp ur skorstenen, svängde höger ner mot vattnet och anlände vid brottsplatsen kl. 03:51. Framför dem badade en öde parkering i ett onaturligt ljus. Kriminalteknikerna hade parkerat sin amerikanska van vid ett stängsel som omgärdade vad som såg ut att vara en gammal industrilokal. De hade redan börjat dra på sig sin skyddsutrustning och ställt ifrån sig sina mystiska väskor i en snövall. Robert tittade upp och såg hur lyktorna över den gamla klaffbron, som förbinder Södermalm med Liljeholmen på fastlandet, spillde sitt ljus ner på platsen där de befann sig. Han hörde trafiken dunka över skarvarna högt där uppe. Människor var hela tiden på väg ut ur staden, in i staden, på väg mot Gud vet vad. De började gå mot mörkret under brovalvet. Robert märkte för första gången att det egentligen var en dubbelbro. Gjutjärnspelare höll upp vägbanorna, på deras trotsiga färd ut över 19

vattnet. I mellanrummen skymtade han stjärnorna. Kullerstenarna var glashala under det tunna snölagret. De såg hur två ambulanssjukvårdare sakta kom ut ur skuggorna. De såg bleka ut och satte sig i ambulansen utan att röra en min. Sakta började den rulla ut över det knastrande gruset. ”Vad fan ? Räcker det inte med att slå ihjäl varandra längre ? Så var det förr ska du veta. Det här ser ju för helvete ut som en jävla skräckfilm”, muttrade Stellan Backlund. Offret låg, nästan instoppat som kanten på ett täcke, invid en låg stenmur. Det gick inte att avgöra ålder eller kön. Personen såg ut att ha på sig kläder i något slags tajt syntetmaterial och ett par röda träningsskor av märket Puma. Överkroppen var delvis naken och ena underarmen var avskuren i höjd med armvecket. Huvudet var omöjligt att känna igen som en mänsklig skalle. Några hårtestar var det enda som avslöjade vilken kroppsdel det rörde sig om. Resten var en enda sörja av blod, benflisor och hjärnsubstans. Av vinkeln att döma verkade det som att offret slagits med enorm kraft upprepade gånger i kanten på den låga stenmuren. Märkligt nog såg det också ut som att någon huggit eller skurit upprepade gånger i bålen, på höger lår och i det som en gång varit ett mänskligt ansikte. Hundförarna rapporterade över radion att de inte kunde få ut hundarna ur bilarna. Robert Lindh lyssnade på den förvånade tonen i kommunikationen med ledningscentralen. Längre bort lyste flera patrullbilar som kommit söderifrån upp hela kajkanten åt Årsta till. Han såg dörrar som öppnades, tjänstevapen som drogs ur sina hölster och den där ryckiga koncentrationen som alla poliser får när det är skarpt läge. Var gärningsmannen i närheten ? ”Bor inte din syrra där ?”, frågade Backlund och pekade mot ett av Liljeholmens högresta bostadshus. ”Jo, visst gör hon det”, svarade Robert och vred ner blicken mot den döda kroppen. 20