Issuu

Biblis 99

Biblis 99 kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2022 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBjcnlP FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-463-6

Biblis

nummer 99 hösten 2022 redaktör ulf jacobsen

Bokmaskinsvärlden

Om statyer av lärda män i bibliotek

Jonas Ellerström Peter Sjökvist

22 Samhörighetens tempel. Ett bidrag till forskningen om kulturpolitikens förhistoria och de svenska folkbibliotekens etableringsperiod Johan Sundeen 40 Anteckningar om flygbladet ‘En kamrats ord’ (1906) och Kamporganisationens underjordiska tryckeri Rikard Heberling 46

En kvanting träder i salen in

Sabon: Tschichold & Hochuli (Corvus Works)

Rapport från ILAB:s kongress i Oxford 2022

Nyheter & Noterat

Föreningen Biblis

Magdalena Gram

Mats Petersson

Framsida Marmorerat band, Sabon: Tschichold & Hochuli (Corvus Works, 2021) Baksida Arthur Högstedt (1899)

Jonas Ellerström

Bokmaskinsvärlden

tockholm har långa, innehållsrika gator. De låter inte hejda sig av vikar och fjärdar utan fortsätter gärna med hjälp av broar över till nästa ö. Sankt Eriksgatan sjunker mjukt och sakta hela vägen från Norrtull och över till Kungsholmen. Strax efter Fridhemsplan kommer så den sista, mer markerade nedförsbacken mot Riddarfjärden och i ett av de sista husen på vänster sida, nr 10, ligger Författares Bokmaskin. En flagga med den emblematiska gåspennan sticker ut i gatan, annars vore det lätt att passera förbi. När jag första gången sköt upp den tvådelade trädörren undrade jag också lite grann om jag kommit rätt, men så såg jag graffitikonstnären Emilianos målning av en tryckpress på väggen till höger och tvekade inte längre. Hela den opretentiösa entrén med en trätrappa ned till källarlokalerna ger samma stabilt hantverksmässiga känsla som en gång i tiden förlaget Bakhålls kombinerade tryckeri och redaktion under ett studenthus i utkanterna av Lund, med ingång direkt från parkeringsplatsen. Du vet så fort du kommer in att här utförs det rejält arbete. Bokmaskinen har legat här på Sankt Eriksgatan i snart fyrtio år, men de åren rymmer inte hela historien om den seglivade organisationen. Verksamheten startade hösten 1972 på Götgatan efter det att redaktören och biståndsarbetaren Gunnar Rydström skrivit en artikel i förbundstidskriften Författaren om att ge ut böcker själv. Han föreslog att en central borde upprättas där författare kunde skriva och få hjälp att producera egna verk. Tre personer intresserade sig starkt för idén: författarna Arne Jacobsson och Harry M. Hällgren och

formgivaren John Hedberg. De satsade 5 000 kronor var och fick ihop till en liten A4-tryckpress, till en så kallad plockorgel, en skärmaskin och den Executive skrivmaskin som represen terade det tekniska nytänkandet. Ingen kunskapskrävande sättningsutrustning, vare sig lösa typer eller radgjutningsmaskin, utan en enkel apparat som alla kunde hantera men som till skillnad från vanliga skrivmaskiner kunde åstad komma marginaljusterad text, alltså ett textblock med rak högermarginal. Precis som i en riktig bok.

En grundtanke var att produktionsmöjlig heten skulle vara öppen för alla. Ingen lektörs bedömning av manuskript gjordes alltså. En annan var att göra de tryckta böckerna billigare genom att författarna själva tog del i framställningsprocessen: de skrev in sin text, monterade originalsidor, plockade ark, skötte limbindningsmaskinen och renskar de färdiga böckerna. En viktig ekonomisk och litteratursociologisk bakgrund till initiativet med Bokmaskinen var att utgivningsklimatet hårdnat i och med avskaffandet av de fasta bokpriserna 1970. De stora förlagen ställde om sin utgivning i riktning mot säkra kort och populära genrer, vilket innebar att poeter och romanförfattare som inte hörde till de bästsäljande helt sonika refuserades. Det är ingen tillfällighet att två av Bokmaskinens fyra grundare tidigare hade hört hemma på Bonniers. När små upplagor bedömdes som olönsamma inom de stora förlagen uppstod som en motrörelse dels det kooperativa Författarförlaget, dels en mängd stencilförlag och inte minst Författares Bokmaskin. Det är ett gott tecken på kontinuiteten i verk-

samheten att när jag kommer dit för ett samtal i början av oktober 2022 möter jag inte bara Ann och Per Svenske, som övertog ruljangsen 1991, utan också Arne Jacobsson, en av de ursprungliga fyra som startade det hela, och Lena Rydström, dotter till ytterligare en av grundarna. Framför oss på kaffebordet ligger den nyutkomna jubileumsboken 50 år med Bokmaskinen, givetvis producerad i de egna lokalerna. Det är det varierade och perspektivrika innehållet i boken som tillsammans med det livliga samtalet

på Sankt Eriksgatan har gett material till min artikel. Författares Bokmaskin är en del av och speglar förlags- och tryckeribranschens utveckling genom fem dramatiska decennier, då en tidigare trygg och relativt stillastående sektor plötsligt fick uppleva en dittills oanad teknisk och strukturmässig omvandling. De stabila förlagshusen med sina redaktioner, ateljéer och egna sätterier och trycke rier har fått ställa om först till offsettryck och sedan till datorstyrd produktion, parallellt med att bokhandelns villkor och försäljningens karaktär helt förändrats. De snabba kasten, inte minst vad gäller den kostsamma maskinutrustningen, har inte gjort tillvaron enkel för de på varandra följande gene rationerna bokmaskinister. Skrivmaskinen efter träddes av en composersättare, A4-pressen av sådana som kunde ta A3- och A2-format, och så fick composern ersättas först av en fotosättningsmaskin och därefter av persondatorer med ordbehandlings- och formgivningsmjukvara. De stora tryck- och lackpressarna har för åratal sedan sålts vidare till Indien och Uruguay, medan

tekniskt överspelade rester av tidigare decenniers utrustning, som den en gång i tiden bländande nya composern, fortfarande står i olika hörn och väntar på att bli körda till tippen. På ett annat, ännu mer påtagligt sätt rymmer Bokmaskinens lokaler verksamhetens historia.

Per Svenske.

Ann Svenske.

Arne Jacobsson.

Det är de långa raderna av bokhyllor där femtio års utgivning står samlad årsvis. I jubileumsboken finns en förteckning över tryckta titlar genom decennierna. Den upptar sextio trespaltiga sidor, vilket är imponerande nog men bleknar vid sidan av det fysiska intrycket av meter efter tiotals meter av fyllda bokhyllplan. Sammanlagt rör det sig enligt den statistik som Per Svenske lämnar mig om 4 785 titlar. Idag trycker Bokmaskinen mellan 120 och 150 nya titlar per år. Till den siffran kommer 150–200 tilltryck av tidigare producerade böcker – möjligheten att med bibehållen rimlig ekonomi trycka små upplagor har ju visat sig vara en av de stora vinsterna med den digitala bokproduktionen. När större upplagor önskas, normalt från 200 och uppåt, skickas originalen vidare till offsettryck. En traditionell förlagsstruktur skulle naturligtvis inte kunna styra en sådan jätteproduktion på tre nya titlar och lika många tilltryck per vecka, varje vecka under året. Det är något av ett under redan att Bokmaskinen med sin lilla personal styrka klarar av att trycka och binda alla beställningar. Den ursprungliga tanken att erbjuda författare hjälp att framställa egna böcker, utan att redigera eller korrekturläsa, marknadsföra och distribuera har man hållit fast vid, och det har visat sig vara ett gott val. Ett försök att driva en ambulerande bokhandel gjordes under första hälften av 1980-talet, men lyckades inte nå lönsamhet. Denna grundläggande skillnad mot ett traditionellt förlag, att inte välja bland inkomna manuskript, inte bearbeta dem redaktionellt och att överlåta reklam, försäljning och lagerhållning till författarna själva ådrog Författares Bokmaskin en hel del kritik under de första decenniernas verksamhet. Det ansågs helt enkelt inte lika fint att ge ut en bok där som att få den utgiven av ett stort, etablerat förlag. Idag, när branschen rymmer mycket av uppdragsutgivning, finansierad produktion och så kallade hybridförlag (bolag som står för viss redigering, formgivning och tillhandahållande i bokhandeln, men låter författaren betala tryckkostnaderna) är affärsidén inte på samma sätt främmande. Det ligger en ohjälplig ironi i ordet ‘affärsidé’, eftersom Bokmaskinens verksamhet är baserad på starka idéer men knappast på marknadsekonomiska tankar om vinst och utveckling. Lena Rydström sammanfattar det hela väl i sin artikel

Jonas Ellerström.

‘Litteraturlandskap i förändring’ i den nya jubileumsboken: Bokmaskinen är inte ideologisk, även om många människor genom åren gärna velat göra den till det. Men den är idébaserad och den idén är fortfarande bärande: att alla ska vara inkluderade, att man ska kunna inkludera sig, att det ska finnas rum där det är längtan och viljan att uttrycka sig och tillhandahållandet av redskap för att kunna göra det som står främst och kreativitet och skapande är navet.

I grunden står alltså Författares Bokmaskin för yttrande- och tryckfrihet utan någon politisk eller annan begränsning. Arne Jacobsson är angelägen att framhålla att man i början ville komma bort från den censur som man uppfattade att förlagens lektörer och redaktörer utövade: ‘För Bokmaskinen har det aldrig varit av betydelse om författarna är nobelpriskandidater eller enkla pekoralister för meningen har hela tiden varit att det är författaren som bestämmer vad han eller hon skall skriva och tänka.’

Eftersom svensk lagstiftning gör tryckeriet till i sista hand ansvarigt för en skrifts innehåll frågar jag om Författares Bokmaskin någon gång blivit indragna i ett tryckfrihetsmål. Sådana är sällsynta i Sverige och svaret blir nej – det närmaste man kommit var väl när Taubestalkern Mona WallénHjerpe hade gett ut sin bok Sjösala brinner, där hon berättade hur Evert i drömmen gett henne uppdraget att bränna ner familjens sommarhus i skärgården, känt från flera älskade visor. Efter ett inledande mediedrev vägrade bokhandeln befatta sig med boken och upplagan makulerades. Så skapas en antikvarisk raritet. Om författarna tidigare var direkt inblandade i produktionen levereras idag de allra flesta manu skript antingen som ordbehandlings doku ment eller som färdigformgivna sidor. Datortekniken innebär att kunderna finns överallt: det lundensiska förlaget Edition Tegnér, närmast ett författarkooperativ som jag är ombud för, trycker och låter Ann Svenske formge sina dikthäften och

poesiböcker på Bokmaskinen sedan starten för snart tio år sedan. Vad kostar det då nuförtiden att ge ut sin egen bok? frågar jag. Svaret är att det naturligtvis beror på sidantal och upplaga, men Per höftar ett snittpris på 4–5 000 kr för en diktsamling och för en roman i 100 exemplar kanske upp till 10–15 000 kr. Poesin har genom decennierna varit den största genren på Bokmaskinen. Idag står diktsamlingarna för 30 procent av utgivningen och romaner och novellsamlingar har fått sällskap av sakprosa, inte minst av hembygdsböcker, släktforskning och självbiografier. De genrerna uppskattar Ann står för 45 procent av den aktuella utgivningen. Deckare har naturligtvis sin plats, medan en annan viktig genre i bokhandeln, kokböckerna, inte tar mycket utrymme. Sin verkliga demokratiska styrka visar kanske Författares Bokmaskin genom att trycka så mycket litteratur på minoritets- och invandrarspråk. Förutom på de officiella minoritetssprå-

ken finska, meänkeli, samiska, romani chib och jiddisch har maskinen under femtonårsperioden 1996–2021 spottat fram nära tusen titlar på ytterligare 47 olika språk. Viktigast är kanske lexikonen, både allmänna som Svensk–bengalisk ordbok och specifika som Bilguide på arabiska och svenska. Ann och Per Svenske skriver i 50 år med Bok maskinen att: ‘Från vårt källarhål är utsikten obefintlig men strömningarna uppifrån gatan har alltid sipprat in.’ Öppenheten gentemot omvärlden, tron på det berättigade i att låta vem som helst formulera sig och förmågan att följa med den tekniska utvecklingen har gjort att Författares Bokmaskin idag har en så imponerande verksamhet och respektingivande historia. Mycket av 1970-talets övriga idealism försvann i grupp strider och käbbel. Med sitt fokus på individen har Maskinen envist arbetat vidare och är idag kanske mer tidsenlig än någonsin förut. Frågan om verksamhetens själva grundval, den

fysiska bokens framtid, har stötts och blötts så länge nu att den närmast besvarat sig själv. Nej, den tryckta skriften är inte längre ett självklart val. Det är enklare, billigare och kanske effektivare att publicera sig digitalt. Men ja, den tryckta boken fortsätter att vara den form som lockar flest författare, äldre och medelålders och unga. ‘Det var faktiskt en riktig bok som det stod mitt namn utanpå’, minns Gert Magnusson i jubileumsboken. ‘Jag satt där i tunnelbanan och höll den varsamt i mina händer medan vagnens dova dunkanden lät som hyllningsrop och sprakande högtalarröster sjöng prunkande lovsånger till konsten. För oavsett vad som sedan händer, om en författare höjs till skyarna eller sågas jäms med fotknölarna, är det ändå det ögonblick då hen håller det första exemplaret av sin bok i sina händer, som är det starkaste minnet.’ 50 år med Bokmaskinen. Stockholm: Författares Bokmaskin, 2022.

Samtliga bilder, foto Lena Rydström, Författares Bokmaskin.

peter sjökvist

Om statyer av lärda män i bibliotek

är Joachim Johann Mader (1626–1680), rektor för gymnasiet i Schöningen och verksam vid hertig August II:s berömda bibliotek i Wolfenbüttel, år 1666 i Helmstedt utgav en antologi med sjutton viktiga texter på temat bibliotek och arkiv, inkluderade han ett bidrag av en svensk upphovsman.1 Detta bland så betydande lärde som Justus Lipsius, Fulvio Or sini, Guido Panciroli och Barthélémy de Chasse neux. Tio år tidigare hade nämligen en professor i historia i Uppsala, Emund Figrelius (1622–1675), senare adlad Gripenhielm med en lysande karriär i kungens tjänst, låtit publicera en mäktig behandling på latin av statyer över bemärkta romare på över 300 sidor.2 Detta verk, som dedicerats till kungen Karl X Gustav, visar onekligen på författarens stora beläsenhet i både antik och samtida litteratur på området, och spreds snabbt och gjorde intryck i den lärda världen även på kontinenten.3 Det tjugofjärde kapitlet av Figrelius genomgång berör de antika romarnas bruk att smycka bibliotek med statyer och bilder av olika slag, och detta var något som i hög grad också intresserade biblioteksmän och -ägare i Figrelius och Maders samtid. Vi behöver inte besöka många tidigmoderna biblioteksmiljöer för att inse att detta kom att bli en spridd praktik, även i Sverige. Mader lät således hela kapitlet från Figrelius ingå i sin samling texter, och därigenom fick det på sätt och vis ett eget liv, vid sidan av det ursprungliga sammanhanget. Maders antologi Titelsida av Emund Figrelius, De statuis illustrium Romanorum (Stockholm: Janssonius, 1656). Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

blev också så populär att en andra utgåva utkom 1702–05.4 Det är denna del av Figrelius verk om antikens statyväsen som är ämnet även för föreliggande artikel. Avsikten är här att presentera en svensk översättning av just detta tjugofjärde kapitel ur Figre lius bok om romerska statyer, vilket Mader givit titeln De statuis doctorum in bibliothecis (Om statyer av lärda män i bibliotek). Översättningen åtföljs i detta sammanhang endast av en kort inledning samt belägg av citat och referenser i texten, och har utförts utifrån Figrelius ursprungliga publikation från 1656. Innan vi kommer till översättningen skall vi dock först se närmare på författarens liv och gärning helt kort, och sedan någorlunda ge en bakgrund till företeelsen med bilder i bibliotek, samt sätta in den i en samtida kontext. Det är egentligen också svårt att överdriva den långsiktiga betydelse som Figrelius har haft i svensk bibliotekshistoria. Som författare, som enskild bokägare och som verksam vid kungens kansli har han gjort avtryck som vi ser resultaten av ännu idag. Biografisk notis5 Emund Figrelius föddes i Skövde 1622 som son till en kyrkoherde, och blev som artonåring student i Uppsala. Där blev han bland annat informator åt Gustav Karlsson Banér, som han följde på bildningsresor utomlands under 1645–50 till Livland, Holland, Tyskland, Frankrike och Italien. 1650 blev han professor i historia i Uppsala, och efter det går karriären snabbt uppåt. 1657

blev han sekreterare i kansliet och handsekreterare åt Karl X Gustav, och deltog som sådan vid fredsförhandlingarna med Danmark 1659–60. På sin dödsbädd utsåg kungen honom till lärare åt kronprinsen, sedermera Karl XI, och adlandet skedde samma år. Figrelius blev sedan statssekreterare 1662, hovråd 1665, hovkansler 1671, riksråd 1673, och häradshövding i Österbotten 1674. Han dog i Stockholm 1675, och begravdes året efter i Uppsala domkyrka. I biblioteksvärlden utmärkte sig Figrelius särskilt såsom inspektor för Kungl. biblioteket, och det är faktiskt honom som lagen om pliktleveranser brukar tillskrivas, den som ingick i kansli ordningen 1661. Via arbetet på Kungl. biblioteket kom det sig även att böcker som tagits som krigsbyte från Danmark och de kungliga biblioteken i Polen under 1650-talet hamnade i Figrelius privatbibliotek, vilket var betydande. Lönen från Kungl. biblioteket bestod helt enkelt i att få dess duplettexemplar. Efter hans död köptes således hans bibliotek in av Karl XI och donerades till Lunds universitetsbibliotek.6 Figrelius var även en god kännare av numismatik och ägde en stor egen samling romerska mynt. Som författare gjorde sig Figrelius ett namn på flera områden. I Uppsala satt han preses vid arton disputationer, på ämnen inom bland annat politik, etik och den romerska historien.7 Han skrev även dikter både på latin och svenska – hans poetiska produktion på latin möter särskilt uppskatt ande ord i eftervärlden8 – och fortfarande i vår tid finns en psalm kvar i psalmboken som han har författat, den som har nummer 635 (‘En gång dö och sedan domen’). Hans viktigaste lärda arbete var dock utan tvekan det om antika statyer. Men för just delen om statyer och bilder av lärda personer i bibliotek hör det till saken att han inte var den förste att behandla ämnet, även om företeel sen i vissa avseenden kunde ses som ett ganska nytt påfund i hans samtid. Bilder i bibliotek När Justus Lipsius (1547–1606) skrev sin betydelse fulla De bibliothecis syntagma (En kort avhandling om bibliotek), vilken publicerades 1602, ägnade han nämligen hela det tionde kapitlet just åt företeelsen med bilder och statyer av lärda män i bibliotek. Samtidigt noterade han att detta

vällovliga bruk, som romarna börjat med under antiken och som man enligt hans mening borde imitera, ännu inte hade tagits efter i hans samtid.9 Han skriver: Visst var det vackert och ljuvt för ögonen och tanken? Av naturen dras vi till att lära känna de bildverk och avbilder av stora män, och de kroppar, eller härbärgen, i vilka den himmelska anden har tagit sin boning: se, här var den! Skrifter av Homeros, Hippokrates, Aristoteles, Pindaros, Vergilius, Cicero, och andra, kunde man se eller få en glimt av med ögonen, och samtidigt med det även få en bild av författaren.10

I resten av kapitlet, precis som tidigare i sin genomgång, använder Lipsius sedan den real-filo logiska metod som även Figrelius arbetar enligt, nämligen att dra slutsatser om det romerska bruket av bilder i bibliotek utfrån bevarade belägg i den romerska litteraturen. Och nästan alla textställen som Lipsius lyfter fram har sedan Figrelius även använt i sin text, även om han utvidgar omfattningen och har ett annat syfte än Lipsius. Särskilt betonas hos Lipsius ett uttryck från Plinius d. ä. Naturalis historia (35.11), vilket även Figrelius nämner, om att företeelsen med bilder och statyer i bibliotek faktiskt var ett nytt påfund hos romarna (novitium inventum), och att statsmannen och litteratören Asinius Pollio var idégivaren till bruket. Att Lipsius text varit viktig för Figrelius behöver vi inte heller tveka om. Som vi kommer att se hänvisar han också uttryckligen till honom en bit in i sin text, som den ena av två referenser till samtida auktoriteter.11 Om Lipsius i sin Syntagma företrädesvis gick igenom bibliotek under antiken, var den andra stora bibliotekstraktaten från seklet mer praktiskt inriktad, och kom som sådan att få ett väldigt inflytande under den tidigmoderna perioden. Det rör sig givetvis om Gabriel Naudés (1600–1653) välkända Advis pour dresser une biblio thèque.12 Den både översattes och gavs ut i flera nya upplagor redan under 1600-talet. Naudé, som själv under sin karriär var bibliotekarie för bland andra kardinalerna Richelieu och Mazarin, samt drottning Kristina, och som dog på hemvägen från Stockholm 1653, förespråkade bland annat att förmögna personer skulle sträva efter att samla ett slags universalbibliotek och göra dem tillgängliga för allmänheten. Böcker

skulle förvärvas utan förutfattade meningar, katalogen skulle ha ingångar både på författare och ämne, och böckerna skulle ställas upp ämnesvis efter tidens fyra fakulteter. Ett kort kapitel mot slutet av boken berör frågan om hur ett bibliotek lämpligen bör utsmyckas och dekoreras, och när det gäller den antika praktiken lutar sig Naudé tungt mot de nionde och tionde kapitlen av Lipsius Syntagma.13 Självklart skall det finnas statyer och bilder av lärda i bibliotek. Det är där emot inte nödvändigt att försöka få tag i delar och fragment av gamla statyer, välgjorda kopior av bilder på de mest firade lärde räcker fint. Och syftet med sådana är helt klart:

[…] för att man samtidigt skall kunna bedöma författarnas snille genom deras böcker och deras kroppar, utseende och fysionomi med hjälp av dessa tavlor och bilder, vilka tillsammans med de beskrivningar som många gjort av deras liv enligt mig tjänar som en kraftfull sporre för att få en ädel och välboren själ att följa i deras spår […]14 Interiörbild från Skoklosters bibliotek. Foto: Helena Bonnevier, Statens historiska museer (CC BY 4.0). Följande uppslag: Interiörbild från The Long Room, Trinity College Library (Dublin). Foto: Courtesy of The Board of Trinity College.

Även om Figrelius inte refererar till Naudé i sin egen text, är det uppenbart att den tanke Naudé här formulerar både överensstämmer med den som Lipsius tidigare givit uttryck åt och förklarar varför Figrelius text sågs som oumbärlig i en antologi av det slag Mader satte samman. I en tid när antiken tjänar som förebild på de flesta områden i den lärda världen, är det väsentligt att veta hur romarna hade hanterat frågan i sina bibliotek. Justus Lipsius hela Syntagma inleder Maders publikation, och i den ingår alltså ett kapitel om bilder och statyer i bibliotek. Figrelius behandling av samma ämne i samma publikation innebar i jämförelse en väsentlig utvidgning och fördjupning, även om fokus där snarare låg på statyer än på bibliotek. Både Lipsius och Naudé hade förklarat varför statyer och bilder var viktiga bland böcker i sin egen samtid. Figrelius lämnar den frågan okommenterad, och konstaterar i stället neutralt hur man hade tänkt om saken i antikens Rom. Man ser sedan även att Figrelius blir regelbundet hänvisad till när liknande ämnen behandlas efter honom i den lärda världen. Ett exempel ser vi i den disputation pro loco med titeln De ornamentis librorum apud veteres usitatis (Om de utsmyckningar av böcker som använts bland de gamle) som Christian Gottlieb Schwartz (1675– 1751) lade fram 1705 vid universitetet i Leipzig. Diskussionen kom efter ett tag in på bilder i bibliotek, och Figrelius bok om antika statyer nämns som den första referensen.15 I bokauktionskatalogen efter Schwartz bortgång ser man även att han ägt både Figrelius bok och Maders antologi i sitt privata bibliotek, men referensen går alltså till den tidigare av dem.16 Ett annat exempel är Thomas Bartholins d. y. (1659–1690) De libris legendis dissertationes VII (Sju dissertationer om läsvärda böcker), där Figrelius vid flera tillfällen får gälla som den samtida auktoriteten på antika statyer.17 Översättningen Som sades tidigare har den text som presenterats här översatts från det ursprungliga sammanhanget, som är tjugofjärde kapitlet i Figrelius De statuis illustrium Romanorum från 1656. Det exemplar som har använts för uppgiften finns vid Uppsala universitetsbibliotek.18 Både Figrelius verk och bägge upplagorna av Maders antologi

finns dock även fritt tillgängliga i flera digitaliserade versioner på internet, även om kvaliteten på digitalisaten varierar väsentligt.19 Titeln till översättningen har dock lånats från Maders antologi. Figrelius metod innebär ett rikligt referer ande till den antika litteraturen, och i några fall till senare skribenter. När citat och referenser beläggs här har för den antika latinska litteraturen de förkortningar använts som rekommenderas i Thesaurus linguae Latinae.20 Vidare innehåller texten ett stort antal namn på personer och omnämnaden av företeelser i det antika samhället, vilka kanske inte alltid är bekanta för läsare i vår tid. Den läsare som så önskar finner dock nu för tiden för det mesta grundläggande information om dessa genom enkla sökningar på internet. Nu till översättningen. EMUND FIGRELIUS — OM STAT YER AV LÄRDA MÄN I BIBLIOTEK A Jag underlät nästan att säga några ord om de offentliga bibliotek som det fanns flera av i staden Rom. Vi har från den tidens hävder lärt oss att man i dem satte upp statyer och bilder. Vi skall här alltså lyfta fram vad den skriftliga traditionen har att erbjuda angående dessa. Där uppsattes i synnerhet statyer av lärda män. Plinius, vars ord jag strax skall anföra, och Isidorus, tillskriver Asinius Pollio denna tradition. Isidorus säger om Pollio: ‘Som den förste öppnade han de grekiska och latinska biblioteken i Rom för allmänheten, och satte upp bilder av författare i dem.’ 21 Vissa av dem, vilkas statyer uppställdes i biblioteken, blev upphöjda på så sätt medan de levde, även om det till en början var sällsynt. Plinius 7.30: ‘En bild av Marcus Varro, som den ende som fortfarande var i livet, uppsattes i det bibliotek som var det första i staden att öppnas för allmänheten i Rom av Asinius Pollio med intäkter från krigsbyte.’ 22 Dock blev denna sedvänja senare mycket van ligare. Ty Horatius antyder i första bokens fjärde satir i Sermones att bilder av de förnämsta skalder, som reciterade sina dikter, brukade placeras i musernas boning. Han ondgör sig där över att denna heder hade tillfallit den mycket undermåliga poeten Fannius Quadratus, vilken senaten befallde

skulle upptas i de goda författarnas skara, efter att han hade erbjudit en bild av sig själv, för att man inte så ofta skulle tvingas höra hans skräp. Horatius själv gjorde sig däremot inte förtjänt av denna nåd, menade han, han skrev ju satirer som han inte vågade läsa upp offentligt. Han sade: Fannius är lycklig, som självmant har burit dit boklådor och en bild.23

Till detta ställe anmärker en gammal kommen tator: ‘Den som hade fått högt anseende fick sin bild uppsatt bland skalderna.’ 24 Att detta också hände Sidonius Apollinaris medan han ännu levde syftar han själv på i bok 9, brev 16: När Nerva Trajanus såg en staty med mina hederstitlar sättas upp för evig tid, placerad bland författarna i båda biblioteken.25

och menade med dessa ord både det grekiska och det latinska biblioteket. De flesta uppställdes dock på detta sätt efter sin död, av samma anledning som vi uppskattar de gamla skriftställarna, och dem som fanns till före vår tid, mer än de nutida och levande, hur bra de än är. Ty avunden gör sällskap med dem som lever, men den tystnar efter döden, enligt Martialis ord: Varför skulle jag säga att det är så att berömmelse förvägras dem som lever, och att en läsare sällan är förtjust i sin egen tid? Det har nämligen avunden för vana, Regulus, att den alltid föredrar det gamla framför det nya.26

Vidare framställdes de, vilkas anletsdrag man inte kände till, likväl med ett påhittat utseende. Plinius XXXV, 3. ‘Att visa lysande mäns bilder på ett falskt sätt var ett slags kärlek till deras dygder, och var mycket mer hedervärt än att förtjäna att någon inte önskade se bilder av en själv. Vi skall inte heller förbigå ett nytt påfund, nämligen att de personer hedras i biblioteken, vars odödliga själar talar på just dessa ställen, inte bara gjorda av guld eller silver utan åtminstone helt säkert av brons. Ja det som inte finns kvar hittar man till och med på, och det väcker en saknad efter anletetsdrag som inte bevarats, vilket är fallet med Homeros. Det finns inget större slags lycka, enligt min mening, än att alla alltid önskar veta hur någon person har varit.’ 27 Detta ställe visar samtidigt att det har varit en högtidlig sedvänja

att de författare hedras just på den plats, där deras skrifter och böcker finns, men framför allt de gamla författarna. Med stor omsorg införskaffades alltså bilder av dem, om de kunde påträffas. Plinius d.y. skriver i första boken av breven om Saturninus: ‘Om han hade varit framstående före vår tid, bland dem vi aldrig har sett, skulle vi inte bara förvärva hans böcker utan även bilder av honom.’ 28 Lärdomen och bildningens ära tog man alltså framför allt hänsyn till på dessa platser, och man brydde sig inte mycket om den övriga ställningen i livet. Därför fick Numerianus Caesar, när en staty av honom skulle uppställas i ett bibliotek, en plats där inte i namn av sin kejserliga värdighet, utan på grund av sitt prisade snille och vältalighet. Flavius Vopiscus säger om honom: ‘Hans tal sägs ha innehållit så mycket vältalighet att det beslutades att en staty skulle uppställas över honom i Bibliotheca Ulpia, inte såsom kejsare utan såsom rhetor. På den löd underskriften: ÖVER KEJSAR NUMERIANUS, SIN TIDS FRÄMSTE TALARE .’ 29 Före honom berättas det av Plinius d. y. i brev 60 att Trajanus, som instiftade Bibliotheca Ulpia, och som var en konst ernas och de framstående snillenas välvillige mecenat, på samma sätt hade en staty i biblioteket i Brussa i provinsen Bithynien. Han skriver: ‘Jag var själv där, och såg även din staty placerad i biblioteket.’ 30 Härav får vi både veta att att samma sedvänja som fanns i Rom också varit i bruk i provinserna, och att Trajanus mest av allt blivit hedrad på denna plats på grund av sitt snille. Trajanus var framstående i lärdom. Ty han skrev om krigen i Dakien. Priscianus anför i bok 6 något ur Trajanus första bok för sin egen sak.31 Men, som jag sade, det var inte bara offentliga bibliotek som utsmyckades på detta sätt, utan de lärde inredde var och en sitt eget privata bibliotek, inte bara med böcker, utan också detta slags bibliotek med statyer och bilder. Således vittnade de därigenom samtidigt både om sin kärlek till den goda litteraturen, genom att utsmycka dess hemvister, och genom själva anblicken av de anleten som visade män som var lysande och berömda av lärdom, inspirerade de till att förvärva en liknande ära i vishet och dygd. Med detta syfte uppställde de således bilder inte bara av de gamle utan även av samtida, vilka de framför allt vördade på grund av dygd och vänskap. Därför skrävlar Martialis i företalet till bok nio av epigrammen om att Ster-

tinius, som han kallar Avitus, ‘ville uppsätta hans bild i sitt bibliotek’.32 Ja sådant bestyr var till och med till heder och ära bland de gamle. Men däremot ansågs det nästan löjligt och galet om någon gång olärda personer inte bara samlade ihop författare och böcker av alla slag under en falsk förevändning av lärdom, utan även köpte på sig bilder och statyer av gamla filosofer för att placera dem i sina bibliotek, i avsikten att de skulle ses i deras hem. Sådana hycklare hånas vasst av Juvenalis i den andra satiren, där han säger: Jag vill fly bortom Sarmaterna och den isbelagda oceanen så snart de vågar säga något om moral, vilka låtsas vara som curierna men lever i bacchanaler. Först och främst är de olärda, fastän man finner att allt är fullt av gipser av Chrysippus. Ty den av dem är mest fulländad, som har köpt en bild av Aristoteles eller Pittacus, och vill att hans bokhylla skall rymma original av Cleanthes.33

Förutom det som har sagts här, noterar vi även av detta ställe, att de statyer som placerades i bibliotek inte bara var av metall, utan även av gips, efter måttet av var och ens förmögenheter. Vidare kan man därav även anta att de under antiken inte alltid smyckade sina bibliotek med statyer framställa i naturlig storlek, utan att de inte sällan använde mindre statyer som man ställde på bokhyllorna, som den högst lärde Lipsius noterar till detta ställe i sin Syntagma de bibliothecis.34 Ty bokhyllan bestod av en snett anlagd skiva, som var upprätt på en av sina sidor på ett sådant sätt att de böcker som placerats där på ett mer bekvämt sätt var synliga för de läsandes ögon. Över sådana bokhyllor verkar poeten ha menat att de statyer ibland var placerade som återgav lärda personers anleten, antingen som bilder eller byster eller med bara ett huvud. Detta avsåg kanske Cicero då han skrev till Atticus i första bokens nionde brev, när han beställde ‘två små statyetter för bokhyllan’ [plutealia sigilla duo]. Ty så läser man kanske stället bättre än som ‘brunnsinfattningar med bilder i relief’ [putealia sigillata].35 De skulle givetvis vara lämpade att ställa i bokhyllor. Men jag vill också i förbifarten påminna om att det som har sagts om statyer, som det delvis redan har hävdats och som de ställen som anfördes i början bekräftar, även

måste underförstås om målade bilder av lärda män som är placerade i bibliotek. Detta avser Seneca i kapitel nio av Om själens lugn. Lyx ogillar han dock. Han säger: ‘ett bibliotek iordningställs också bland kalla och varma bad som en nödvändig prydnad för hemmet. Jag skulle helt förlåta detta om det hade sin orsak i en mycket stor lust till studier. Nu införskaffas dessa heliga snillens utsökta verk, också illustrerade med bilder av dem, för väggarnas utseende och utsmyckning.’36 Något mer uttrycksfullt påvisar Plinius d.y. just detta i den fjärde bokens brev 28. Han skriver: ‘Den mycket lärde mannen Herennius Severus värderar högt att ställa bilder av dina landsmän Cornelius Nepos och Titus Cassius i sitt bibliotek, och ber att om där finns några, vilket är troligt, att jag skall välja ut några att kopiera och måla av.’37 Något liknande antyder Cicero i brev 4.9 till Atticus. Han säger: ‘Jag vill hellre sitta på din lilla stol, som du har under bilden av Aristoteles, än i deras fina ämbetsstol.’ 38 Om sådana bilder bör man kanske förstå Suetonius i Tiberius, kapitel 70: ‘Han skapade även dikter på grekiska, och imiterade Euphorion och Rhianus och Parthenius. Så till en grad förtjust i dessa poeter skänkte han deras skrifter och bilder till de off entliga biblioteken att ha bland de gamla och mest framstående författarna.’ 39 De gamle brukade också publicera böcker där de inte bara till eftervärlden förmedlade lovtal över män som blivit berömda antingen genom sina gärningar eller av vishet och lärdom, utan även bilder och hur deras ansikten hade sett ut. Plinius d.ä. bekräftar i 35.2 att Marcus Varro och Atticus har givit ut sådana volymer. Han skriver: ‘Att det en gång har funnits en stark kärlek för bilder omvittnar både Ciceros vän Atticus, i den volym han utgav om sådana, och Marcus Varro genom sitt mycket kloka påfund, när han i sin rika bokskörd inte bara infogat sjuhundra berömda personers namn, utan även bilder av dem på något sätt, eftersom han inte tillät deras utseenden att gå förlorade eller att tidens gång skulle ha någon kraft mot människorna.’ 40 Detta verk av Varro, Hebdo mades, uppkallade efter de sju avdelningar om 100 personer som där beskrivs, hade samtidigt som en andra titel Om bilder på samma sätt som Platons böcker. Se Louis Carrion, Emendationerna, 2.14.41 Förutom Plinius minns även Cornelius Nepos i biografin över Atticus det verk som denne

givit ut. Han säger: ‘han hade skrivit en bok om berömda män, och beskrivit deras gärningar och ämbetsutövning med inte mer än fyra eller fem versrader under var och ens bild.’ 42 Jag ansåg det mödan värt att återge detta här för att göra dem nöjda, som kunde undra varifrån de personer, som de gamle berättar har brunnit med sådan iver och gjort statyer över män som för länge sedan dött, kunde få information från allra äldsta tid om människors porträttlikhet och utseende. Jag vill att det som nu har sagts om bibliotek även underförstås vad gäller de gamles akademier och gymnasier. Ty med sådana utsmyckningar prydde man för det mesta konsternas och den goda litteraturens boningar. Således läser man hos Cicero i andra talet mot Verres att en staty av Verres uppställts i gymnasiet i Leontini 43 och hos Tacitus i femtonde boken av annalerna att en viss staty av Nero uppställts i ett gymnasium.44 Givetvis skedde detta i enlighet med grekernas sedvänja och efter deras exempel. I det gymnasium i Aten som kallades det Ptolemeiska fanns det, enligt Pausanias i Attika, statyer av Ptolemaios, Iuba och Chrysippos.45 Och om en staty av Berosus säger Plinius d. ä. i sjunde bokens trettiosjunde kapitel: ‘Berosus var framstående inom astrologien, och över honom uppställde invånarna i Aten på offentlig plats i ett gymnasium en staty med förgylld tunga, på grund av hans gudomliga förut sägelser.’ 46 Men likväl finner jag att statyer av människor inte har placerats på dessa platser i lika stor utsträckning som gudabilder enligt den antika sedvänjan. Pausanias säger i Attika, om det bibliotek i Aten som byggts av Pisistratos, och som först förstörts av Xerxes och sedan av Sulla, och som den romerske kejsaren Hadrianus reparerade: ‘här finns också rum med förgyllt kassettak av alabastersten som ovanpå är smyckade med tecken och bilder, och där förvaras böckerna.’ 47 Och eftersom det under antiken fanns ett väldigt stort antal gudar, eftersom hedningarna inte kände den sanna Guden, vidtog man den försiktighetsåtgärden i denna fråga att inte alla gudabilder skulle ställas utan åtskillnad på alla platser, utan för varje plats utvaldes de guda bilder som var mest lämpliga och passande just där, vilket man hade att bedöma utifrån den kraft och makt som varje gudom i allmänhet troddes ha. Så bestämde man att bilder av Merkurius, vilka kallas hermer, skulle pryda gymna-

sier och akademier – det samma gällde för bilder av Minerva – men framför allt hermathener, nämligen statyer som byggts av Merkurius och Minerva tillsammans. Om hermer skriver Cicero till Atticus i första bokens åttonde brev: ‘jag väntar ivrigt på de bilder av Megara och hermerna, som du skrev till mig om. Tveka inte att skicka vad helst du har av det slaget som du tycker är värdigt akademien.’ 48 På samma sätt skriver han i femte boken i talet mot Verres: ‘Jag åkallar dig Merkurius, som Verres har ställt upp vid brottningsarenan i någons privata hus, och som Publius Africanus ville skulle stå i våra bundsförvanters stad och gymnasium, som beskyddare och föreståndare för ungdomen i Tyndaris.’ 49 Om Minerva skriver Juvenalis i den tredje satiren: ‘Denne kommer att ge böcker, bokhyllor och en Minerva till mitten [mediamque Minervam].’50 Här förklarar uttolkarna mediamque Minervam på två olika sätt, nämligen att hon kallades så antingen eftersom hon ställdes i mitten för att utsmycka biblioteket, eller eftersom hon inte avbildades i hel och full storlek, utan blott i halvfigur, och var framställd ända till naveln och bara visade sin huvuddel. Om Hermathena skriver Cicero till Atticus 1.4: ‘jag är mycket tacksam för det som du skriver till mig om Hermathena, en prydnad som är passande för min akademi, eftersom Hermes är gemensam för alla och Minerva är speciell för detta gymnasium.’ 51 Gemensam för alla, säger han, eftersom det fanns vissa gymnasier där de övade sina kroppar, och andra där anden uppodlades i diskussioner och föreläsningar om filosofiska ämnen. För båda var alltså Merkurius gemensam, men Minerva var särskild och speciell för dem som enbart inriktat sig på själens uppodling. Det är ju allmänt känt att de är gudomar som är vänligt inställda och gynnar konsterna, och att Merkurius och Minerva har ansetts vara de fria snillenas föreståndare. De gudabilder som Cicero alltså kräver från Atticus som utmyckningar av gymnasiet, kallar han γυμνασιώδη [passande för ett gymnasium] i sjätte brevet av sagda bok: ‘Jag skulle vilja att du, om du någonstans kan finna utsmyckningar som passar för ett gymnasium [γυμνασιώδη], inte försummar det som hör till den plats, som du känner väl till.’ Och i åttonde brevet: ‘Av detta slag är min passion. Det som mest av allt passar för ett gymna sium [γυμνασιώδη], det söker jag.’ 52 På samma

sätt kallar han det i det följande brevet i mer generella ordalag för οἰκεῖα, det som hör till huset och som liksom är karaktäristiskt för varje plats. Han skriver: ‘jag skulle vilja att du inskeppar våra gudabilder, både Hermeracles, som du skriver, när du på lämpligaste sätt kan det, och om du finner något annat som passar till huset [οἰκεῖον] på denna plats, som du känner väl, och framför allt det som för dig synes passa till idrottsplatsen och gymnasiet.’ 53 Men varför, säger du, finns Herkules på denna plats och i gymnasiet, eller Herkules med Merkurius, som är Hermakles? Detta lär oss Eumenius Rhetor bäst i talet För återinrättandet av skolor. Han säger: ‘När Fulvius Nobilior var härförare i Grekland hade han uppfattat att Herkules var musernas ledare, det vill säga, musernas följeslagare och ledare, och samtidigt helgade han som den förste under den mäktigaste gudens beskydd nio gudabilder, det vill säga av alla sånggudinnor, vilka överförts från staden Ambracia. Detta eftersom de ömsesidigt borde glädjas och smyckas ut med verk och belöningar. Frid för muserna genom Herkules försvar, och dygd för Herkules genom musernas ord.’54 Om Herkules och musernas tempel säger Suetonius i kapitel 29 av boken om Augustus: ‘Mycket byggdes av

många, liksom Herkules och musernas tempel av Marcius Philippus.’ 55 De såg alltså noga till att gudabilderna skulle passa så bra som möjligt till varje plats, för att de inte skulle synda mot gudarna, eftersom dessa mest av allt syntes vilja vördas och uppvisas på sina egna hemvister. Det samma har också skett med statyer av människor, och i valet av plats har man inte bara tagit hänsyn till deras ställning och levnadssätt, så att de placeras på rätt och lämplig plats, utan statyernas själva resning och utseende måste även anpassas på rätt sätt till platsens ande och natur. Licinius Mathematicus klandrar alabanderna för att detta har försummats i Vitruvius 7.5, och säger att de: ‘anses skarpa nog i all slags politik, men att de hade bedömts vara korkade på grund av ett inte särskilt stort fel, nämligen det opassande. Det var så att de statyer som fanns i deras gymnasium alla var av politiker, Men på torget höll de i diskusar, sprang eller kastade spjut. Således tillfogade den olämpliga uppställningen av bilderna, med tanke på platsernas egenskaper, en skada för stadens anseende i det offentliga’, säger han.56 0

NOTER

1. De bibliothecis atque archivis virorum clarissimorum … libelli et commentationes. Cum praefatione de scriptis et bibliothecis antediluvianis, ed. Joachim Johann Mader (Helmstedt, 1666). Boken har ansetts som en av de viktigaste tidiga publikationerna inom biblioteksvetenskapen, jfr Thomas D. Walker, ‘Justus Lipsius and the Historiography of Libraries’, Libraries and Culture, 26:1 (1991), s. 57. 2. Emund Figrelius, De statuis illustrium Romanorum. Liber singularis (Stockholm, 1656). 3. Jfr Allan Ellenius, De arte pingendi. Latin Art Literature in Seventeenth-Century Sweden and its International Background (Uppsala, 1960), s. 266. 4. De bibliothecis atque archivis virorum clarissimorum libelli et commentationes. Cum praefatione de scriptis et bibliothecis antediluvianis. Antehac edidit Joachimus Joan. Maderus, 2:a uppl., ed. Johann Andreas Schmidt (Helmstedt, 1702–05). 5. Den biografiska informationen här bygger på Stellan Dahlgren, ‘Emund Gripenhielm’, i Svenskt biografiskt lexikon, bd 17, red. Erik Grill (Stockholm, 1967–69), s. ??? 6. För uppgifter om Figrelius bibliotek, se Otto Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten, del 2 (Uppsala, 1920), s. 272–292. En handskriven katalog över Figrelius bibliotek daterad 1662 finns vid Uppsala universitetsbibliotek, signum U 279. 7. Johan Hinric Lidén, Catalogus disputationum, in academiis et gymnasiis Sveciae … (Uppsala, 1778), s. 179–80. 8. Se exempelvis Johan Ihre (pr.)/ Johan Wåhlberg (resp.), De poetis in Svio-Gothia Latinis, del 1 (Uppsala, 1739), s. 23–24. 9. Justus Lipsius, De bibliothecis syntagma (Antwerpen, 1602),

s. 29–31. Lipsius’ verk kom för några år sedan ut i engelsk översättning. Se Thomas Hendrickson, Ancient Libraries and Renaissance Humanism: The De bibliothecis of Justus Lipsius (Leiden, 2017). Den romerska bruket av bilder i bibliotek har senast behandlas i David Petrain, ‘Visual Supplementation and Metonymy in the Roman Public Library’, i Ancient Libraries, red. Jason König, Katerina Oikonomopoulou och Greg Woolf (Cambridge, 2013), s. 332–46. 10. Nonne pulchrum et suave oculis ac cogitationi fuit? Natura trahimur ad simulacra et effigies magnorum virorum noscendas, et illa corpora, sive hospitia, quibus caelestis se animus inclusit: ecce hic erat. Homeri, Hippocratis, Aristotelis, Pindari, Virgilii, Ciceronis et alia scripta videres et libares oculis, una etiam imaginem scriptoris adiunctam. Lipsius, De bibliothecis syntagma, s. 29. 11. Jfr Hendrickson, Ancient Libraries and Renaissance Humanism, s. 286. Hendricksons påstående att Figrelius borrows heavily från Lipsius är dock skevt. När Figrelius använder alla Lipsius referenser till den romerska litteraturen utom en är det inte att betrakta som lån, utan som användande av samma källor. 12. Gabriel Naudé, Advis pour dresser une bibliothèque (Paris, 1627). Försök till svenska översättningar av Naudés biblioteksrekommendationer föreligger av både den första upplagan från 1627 och av den andra upplagan från 1644, se Gabriel Naudé, ‘Råd om inrättande av ett bibliotek’, övers. Erik Carlquist, i Mänsklighetens minne: En bibliotekshistorisk antologi, utg. Erik Carlquist och Harry Järv (Helsingfors, 2008), s. 251–333, samt Gabriel Naudé, ‘Råd för upprättandet av ett bibliotek’, övers. Bertil Jansson, i Svensk biblioteksforskning, 15:3 (2006), s. 1–62.

13. Naudé, Advis pour dresser une bibliothèque, s. 145. 14. […] pour iuger en un mesme temps de l’esprit des Autheurs par leurs liures, & de leur corps, figure & physiognomie par ces tableaux & images, lesquelles jointes aux discours que plusieurs ont faict de leur vie, servent à mon advis d’un puissant esguillon pour exciter une âme genereuse & bien née à suivre leurs pistes […] Naudé, Advis pour dresser une bibliothèque, s. 148–49. 15. Christian Gottlieb Schwartz (pr.)/ Constantin Benjamin Meese (resp.), De ornamentis librorum apud veteres usitatis, del 1 (Altdorf, [1705], s. ??? D1r. Schwartz dissertationer gavs sedan ut i ny upplaga 1756 under titeln De ornamentis librorum et varia rei librariae veterum supellectile dissertationum antiquariarum hexas (Leipzig, 1756). 16. Bibliothecae Schwarzianae pars I, seu catalogus librorum … quos olim possedit Christianus Gottlib. Schwarzius (Altdorf & Nürnberg, [1753]), s. 25 och 47. 17. Thomas Bartholin, De libris legendis dissertationes VII (Köpenhamn, 1676), s. 136 och 171. För ytterligare exempel, se den utförliga informationen i fotnot i Petrus Svedelius, (pr.)/ Olof Andersson Knös (resp.), Historia litteraria poëtarum Vestrogothiae Latinorum, del. 2 (Uppsala, 1779), s. 48–49. 18. Signum Cr. 5:221 (1), s. 205–212. 19. I en tid när det med rätta ofta talas om bristande digitalisering av svenska biblioteksresurser, i jämförelse med andra länder, bör det betonas att betydande portioner svensk litteratur sedan länge har digitaliserats av utländska institutioner när de har gått igenom sina bestånd. Detta gäller även i Figrelius fall. 20. Thesaurus linguae Latinae (Leipzig, 1900–). 21. Isid. orig. 6.5.2. 22. Plin. nat. 7.115. 23. Hor. sat. 1.4.21–22. 24. Schol. Hor. sat. 1.4.22. 25. Sidon. epist. 9.16.25–28. 26. Mart. 5.10.1–4. 27. Plin. nat. 35.8–10.

28. Plin. epist. 1.16. 29. Hist. Aug. 30.11. 30. Plin. epist. 10.81. 31. Prisc. gramm. 6.3. 32. Mart. 9. praef. 33. Juv. 2.1–7. 34. Justus Lipsius, De bibliothecis syntagma (Antwerpen, 1602), s. 30. 35. Cic. Att. 1.10.4. 36. Sen. dial. 9.7. 37. Plin. epist. 4.28. 38. Cic. Att. 4.10. 39. Suet. Tib. 70. 40. Plin. nat. 35.2. 41. Louis Carrion, ‘Emendationum et observationum … liber primus’, ur Lampas, sive fax artium liberalium, hoc est thesaurus criticus … Tomus tertius, red. Ianus Gruterus (Frankfurt, 1604), s. 166. 42. Corn. Nep. Att. 18. 43. Cic. Verr. 2. 44. Tac. ann. 15. 45. Pausanias, Attika, 1.17.2. 46. Plin. nat. 7.37. 47. Pausanias, Attika, 1.18.9. Figrelius har eventuellt hämtat den latinska översättningen av grekiskan från Johannes Meursius, Athenae Atticae. Sive, de praecipuis Athenarum antiquitatibus, libri III (Leiden, 1624), s. 153. 48. Cic. Att. 1.9. 49. Cic. Verr. 5.185. 50. Mart. 3.219. 51. Cic. Att. 1.4. 52. Cic. Att. 1.9. 53. Cic. Att. 1.10. 54. Paneg. 9.7.3. 55. Suet. Aug. 2.29. 56. Vitr. 7.6.

johan sundeen

Samhörighetens tempel Ett bidrag till forskningen om kulturpolitikens förhistoria och de svenska folkbibliotekens etableringsperiod

november 1906 fattade en produktiv representant för den konservativa bildningsaristokratin pennan. Filosofie doktor Adrian Molin satte närmare bestämt en programförklaring på pränt; ett redaktionellt manifest byggt på distinktionen mellan det gamla och det nya Sverige (Molin 1907). Det senare uttrycket var också namnet på den tidskrift som han stod som ansvarig utgivare för. Den år 1899 vid Göteborgs högskola disputerade Adrian Molin personifierade i flera avseenden en ny, samtidigt radikal och konservativ intelligentia – samlad i den så kallade unghögern (Elvander 1961, s. 293–308). Nätverket var fast förankrat i den akademiska världen såväl som i det utredningsväsende som var kopplat till den nya, under 1800-talets slut framvuxna, moderna och expansiva industristaten (Kilander 1991). De frågor som fångade hans engagemang var nationella, sociala och kulturella till sin karaktär. Såväl den svenska försvarskraften, arbetarfrågan som den av nationell anda burna konsten och litteraturen hade sina platser i Molins program. På grundval av en bestämd livsåskådning rymde Det nya Sveriges portalartikel utgångspunkter för att ta sig an det samtida samhällets mest brännande utmaningar. Tidskriften ville tjäna den moderna tidens idéer (Molin 1907). Det gamla Sverige kännetecknades, enligt Molins programförklaring, av ett ‘kvavt privatliv […] trånga vyer och småsint intressepolitik’ (Molin 1907, s. 2); vidare av nationell apati och partifana-

Samtliga bilder hämtade ur Valfrid Palmgrens artikel ‘Amerikanska bibliotek och bibliotekssträvanden’ i Ord och Bild nr 8, 1908.

tism. Som kontrast målas bilden av morgonrodnadens land upp, kännetecknat av allmänanda, pånyttfött nationellt liv och sedlig sundhet. Det gamla Sverige representerade splittringen, det nya Sverige samlingen. Försumpning och nedgång skulle förbytas i andlig och materiell styrka. Sverige skulle på nytt göra sig gällande i kampen mellan nationerna. Den grupp medborgare på vilket detta förvandlingsverk – livsvärdenas realiserande – hängde beskrev Molin som kännetecknad av bildning, plikt och gemenskapsanda (Molin 1907, s. 2f). Brytpunkten mellan det nya och det gamla Sverige fixeras i en av den första årgångens principiellt viktigaste essäer, skriven av den nationellt och konservativt sinnade biskopen J. A. Eklund, till den svensk-norska unionens upplösning. Under den programmatiska rubriken ‘Efter år 1905’ levererar biskopen i Karlstad en svidande analys av den anda som anges ha orsakat Sveriges förnedringstillstånd (Eklund 1907. För en analys, se Sundeen 2008, s. 198ff). Den nationella krisen kan förstås som en förutsättning för den fosterländska mobilisering som gick under namn av det nya Sverige. Pronationalistiska konstellationer, heter det i en kulturhistorisk analys, tycks bara bli ‘politiskt effektiva […] när politiska strukturer faller och upplevs vara i behov av genuin rekonstruktion’ (Björk 2002, s. 131). Om de kulturella yttringarnas betydelse i det nationella projekt som var bland andra Molins och Eklunds kan sägas att litteraturen – det inhemska språkets främste bärare – konsten och bildningslivet i stort var oumbärliga för identitetsbygg ande strävanden och det till desamma kopplade

‘nationella stämningsmakeriet’. Björk pekar på betydelsen av ‘en kulturell fond att tillskriva samhörighet med’ (Björk 2002, s. 131). Till medarbetarna i de första årgångarna av Det nya Sverige hörde fil. dr Valfrid Palmgren. Hon hade som första kvinna lyckats få en anställning på Kungliga Biblioteket och därefter blivit ett namn inom svensk bildningsliv och biblioteksväsende. I anslutning till studieresor till USA och Tyskland publicerade sig Palmgren i facktidskrifter som Folkbiblioteksbladet och kulturtidskrifter som Ord och Bild (Lundgren, Myrstener och Wallin 2015). Hennes ideologiska hemhörighet avspeglade sig genom medverkan i högerorgan som Ungsvensken och Det nya Sverige. 1909 kommer hon i tryck i Adrian Molins ‘tidskrift för nationella spörsmål’.1 Hennes essä bär den med sekelskiftstidens konservativa kultur- och bildningssyn kongeniala titeln ‘Folkuppfostran eller halvbildning?’ (Palmgren 1909a). Rubriken utgör en markering av möjligheter som öppnas, men också hot som ger sig till känna, när tillgången till det skrivna ordet, och härpå följande krav på samhällsinflytande, har spritt sig i folkdjupet. Bildning och bibliotek är medel var med ett folk kan danas, rustas att bli värdiga och mogna det aktiva medborgarskapet. Därmed blir massorna också delaktiga i kulturens skatter. De inkluderas i språkets skönhet, litteraturens rikedom och läsningens personlighetsformande verkan. Folkuppfostran behöver organiseras genom den moderna industri- och förvaltningsstaten. Det är en kärna i Palmgrens budskap (Palmgren 1909a). I det nationella perspektivet på uppfostran utgör tilltron till de bättre lämpades förmåga att verka kvalitetshöjande en viktig komponent. Släpps folket fritt hotas samhället av halvbildningens skadeverkningar (Palmgren 1909a, s. 465). Vägledning har en central betydelse i folkuppfostrans ideologi. Palmgren fäster vikt vid att biblioteken befolkas av för ändamålet bildade och fackutbildade experter. När skollärarna har gjort sitt är det i första hand bibliotekarier som ska tilldelas uppgiften att ‘verka uppfostrande i samhället, höja dess kulturståndpunkt’ (Palmgren 1911, s. 100). Antonymen till folkuppfostran är alltså halvbildning. Genom bruket av detta uttryck ställer Palmgren sig i en lång tradition inom det svenska

lärdomslivet. Mot halvbildningens demoner hade titaner och kulturhjältar som Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér och Hans Järta kämpat under 1800-talet. Idéhistorikern Nils Runeby karakteriserar i en begreppshistorisk essä halvbildning som ‘ett fortlöpande problemkomplex inom den pedagogiska och sociala debatten’ (Runeby 1995, s. 59). I kritiken av halvbildning förenades i 1800-talets utbildningspolitiska debatt elitism, nyhumanistiska personlighetstankar och ett försvar för en bestående, ståndsbaserad samhällsstruktur (Runeby 1995). Forskningsproblem Frågan om de svenska folkbibliotekens etablering i allmänhet och dessas ideologiska motivering i synnerhet hör hemma i den period i det svenska 1900-talets kulturhistoria som idéhistorikern Anders Frenander har karakteriserat som kulturpolitikens förhistoria (Frenander 2005, s. 13). Härmed åsyftas det tjugonde århundradets första hälft, en tid då ett systematiskt och terminologiskt specificerat statligt politikområde för de estetiska och bildningsinriktade verksamheterna ännu återstod att definiera. Frenander menar att kulturpolitikens förhistoria utspelar sig inom en inre och en yttre ram, där den förra utgörs av bildningsdebatten och den senare av det moderna industrialiserade och demokratiserade Sveriges framväxt i allmänhet och folkhemsprojektet i synnerhet (Frenander, 2005, s. 13). Personnamnet framför andra i det svenska folkbibliotekssystemets grundläggningstid har vi redan mött. Vid 1910-talets ingång utnämndes Valfrid Palmgren till statlig utredare av det allmänna biblioteksväsendet (Lundgren, Myrstener och Wallin 2015). Här möter vi Palmgren i en av konservativa akademiker i det tidiga 1900-talet ofta intagen position: den statliga expertens. Idéhistorikern Conny Mithander talar om en specifik typ i det offentliga livet – den utredningsintellektuelle. Under den moderna statens begynnande expan siva era bestod denna kategori personer ofta av i Uppsala eller Lund skolade bildningsaristokrater, hemmahörande till höger politiskt och kulturellt sett (Mithander 1995). Valfrid Palmgrens bibliotekssträvanden har ofta beskrivits påfallande sammanhangslöst inom hittillsvarande forskning. Dels saknas det en djupgående analys av hennes

ideologiska be vekelsegrunder, dels har hennes program för nationell förnyelse i bibliotekens skepnad inte, annat än i förbifarten, relaterats till de intellektuella och idépolitiska sammanhang hon var en del av. Hennes biblioteksprogram behöver sättas in i ett idéhistoriskt perspektiv med vakenhet för konservativa bildningssträvandens betydelse, vilka i sin tur relateras till de existentiella utmaningar som det moderna, industrialiserade och i tilltagande grad demokratiska Sverige ställde samhällsbevarande bildningsaristokrater inför. I sin år 1901 publicerade kartläggning Sveriges sockenbibliotek skriver Verner Söderberg att en statlig satsning på folkuppfostran, folkbildning och folkbibliotek inte bara är en förpliktelse visa vi breda befolkningslager utan också en ‘praktisk intressesak för alla vänner av en lugn, från våldsamma omstörtningar fredad samhällsutveckling’ (Söderberg 1901, s. 59). Tydligare än så kan knappast en konservativt laddad utsaga om bibliotekens preventiva och sammanhållande funktioner formuleras. Betydelsen av Valfrid Palmgrens ideologiska hemvist och samhörighet med högerorienterade intellektuella cirklar har inte helt försummats av forskningen. I en översikt över hundra år av svensk folkbibliotekpolitik framhåller Anders Frenander att Valfrid Palmgrens ‘idéer slöt […] väl an till de strävanden som unghögern gett uttryck’ för (Frenander 2012, s. 28). Han finner det paradoxalt att modersgestalten till det svenska folkbiblioteksystem, som han och andra forskare nära förknippar med socialdemokratins progressiva samhällsbygge, hörde hemma inom den politiska högern. Tentativt ser han en tänkbar förklaring i den reformvänliga unghögerns inriktning och pekar på behovet av en närmare undersökning av Valfrid Palmgrens ställning till kretsarna kring Rudolf Kjellén och Adrian Molin (Frenander 2012, s. 31). Som kommer att framgå av avsnittet om tidigare forskning nedan har idéhistoriska analyser inriktade på konservativa idéers betydelse för bildningsdebatt och bildningsinstitutioner varit svagt representerade i svenska historiska framställningar. Liknande konstateranden har gjorts inom ramen för amerikansk bibliotekshistorieskrivning. I en studie av biblioteksrörelsen under åren 1876–1920 polemiserar Dee Garrison

med ‘den progressiva tolkningen’ av USA:s tidiga bibliotekshistoria, vilken enligt honom på ett felaktigt sätt har framställt biblioteksfädernas ideologiska bevekelsegrunder. Garrison menar att progressiva historiker har överdrivit grundläggarnas demokratiska etos och inte tillräckligt beaktat det faktum att dessa herrar tillhörde patricierskiktet i det amerikanska samhället (Garrison 2003, s. xiff.). I viss mån kan här dras en parallell till svensk folkbildningskontext. Bernt Gustavsson påpekar i en skrift om folkbildningens idéhistoria att den svenska berättelsen hårt knutits till folkrörelserna, men att den samlade bilden är mer komplex än så (Gustavsson 2007, s. 19). Vid sidan av underifrån-berättelsen finns det anledning även i en nordisk kontext att beakta ovanifrån-berättelsen med dess inslag av patriarkala, filantropiska och samhällsskyddande perspektiv. Syftet med föreliggande artikel är att utifrån en idé- och begreppshistorisk ansats söka ge nya perspektiv på sekelskiftstidens folkbildnings- och folkbiblioteksdebatt genom att sätta reformkonservativa idéer i unghögerns skepnad i centrum; vikt läggs härvidlag vid att relatera manifestationer av dessa bildnings- och biblioteksideologiska strävanden till samtida livsåskådningskamp och förståelse av begreppet kultur. Min artikel kan ses som en förstudie till ett kommande större projekt kring konservatism och folkbildning i svensk sekelskiftesmiljö. Teoretisk tolkningsram: Kulturpolitik och kulturkamp De i svensk sekelskiftstid flitigt diskuterade frågorna om läsning, bokmarknad och bibliotek har bäring på frågor om modernitet, demokrati och konkurrerande livsåskådningar (jfr Björk 2002, s. 97). I sammanhanget gör sig inte minst begreppet kultur påmint, både deskriptivt och historieanalytiskt. Som idéhistorikern My Klockar Linder har framhållit, formuleras i det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Sverige en lång rad för det offentliga samtalet viktiga begrepp med ordet kultur som språklig stam. Hit hör bland annat kulturkris, kulturgemenskap, kulturradikalism, kulturidealism, kulturproblem och kulturnation (Klockar Linder 2014, s. 25). Med hänvisning till den idealistiske filosofen Vitalis Norströms mot nivellering, uniformering

Philadelphias fria bibliotek, filialbibliotek Västra Philadelphia (öppna hyllor).

och kvantifiering av människotillvaron riktade stridsskrift Masskultur (Norström 1910) konstaterar Klockar Linder att ‘kring begreppet kultur utkri stalliserades en rad brännande frågor’ (Klockar Linder 2014, s. 26). De av akademiskt förankrade folkbildningsentusiaster som Valfrid Palmgren och Verner Söderberg formulerade biblioteksideologiska manifest som utgör mitt huvudsakliga primärmaterial behöver historieanalytiskt förstås i en teoretisk och begreppshistorisk ram – som utöver konservatism – innefattar två uttryck för sekelskiftstidens begreppsliga kluster: Kulturpolitik och kultur kamp. I ett auktoritativt begreppshistoriskt lexikon framhålls att kultur är ett av de mest komplexa och komplicerade begrepp som existerar (Williams 1983, s. 87). Det saknas här skäl att ge sig in i den terminologiska djungeln. Min ambition begränsar sig till att dels orientera om hur begreppet kultur brukades inom intellektuella unghögerkretsar, dels att i min egen analys använda mig av kultur med sammansättningarna politik och kamp. När begreppet kulturpolitik gör sig gällande vid tiden för det tjugonde seklets inbrytande sker detta inte i en estetisk utan i en samhällspolitisk kontext. Från flera till Svenska Dagbladet knutna

profiler förs en kring ordet kultur centrerad lösen fram för att lyfta Sverige upp ur träsket.2 För sociologen Gustaf Steffen står kultur för det högsta hos människan. Det är inom en uttalat nationell ram som begreppet anses höra hemma. Kultur är ett uttryck för det gemensamma, fosterländska livet. Kulturen tillhör den offentliga sfären och kan inte som hos liberaler och socialdemokrater hänvisas till privata rum respektive klassammanhang. Kulturens karaktär av nationell egendom understryks av att begreppet förknippas med allmänintresset. Kulturpolitik ställs mot klasspolitik (Klockar Linder 2014, s. 28–35). Vi har att lägga märke till att förhållandet mellan kultur och politik i sekelskiftstidens diskussion är en invertering av den kulturpolitik som bär 1960- och 1970-talets förtecken och för vilken politisering av kulturen är ett starkt framträdande karaktärsdrag (Sundeen och Blomgren 2020 samt Blomgren och Sundeen 2021). I sekelskiftesmiljön är det inte politik som ska genomsyra kulturen. Det är kulturens höga ande som ska sätta sin prägel på politiken (Klockar Linder 2014, s. 54ff.); uttryckt med Gustaf Steffens ord: ‘giva samhällsutvecklingen impulser utifrån ett klart kulturmedvetande’ (Steffen 1897). Begreppet kultur fick i unghögerkretsar en

Carnegiebiblioteket i Pittsburgh. Barnens rum i filialbiblioteket vid Wylie Avenue.

närmare utgestaltning inom ramen för filosofen Vitalis Norströms arbete Masskultur (1910). Med anknytning till samtida tysk intellektuell debatt lägger den personlighetsfilosofiskt inriktade bildningsaristokraten Norström distink tionen mellan civilisation och kultur i botten av sin begreppsliga utredning. Medan civilisation i tysk kontext kopplas samman med den franska samhällstypen representerar kultur den djupare, mera andliga, tyska formen (Elias 1989). Norström urskiljer tre villkor för att kulturbegreppets fulla innebörd ska kunna sägas vara uppfyllt: (1) All kultur bygger på att människan har överkommit naturens makt, detta är tecknet på civilisation. (2) För det andra innefattar kultur en själslig, andlig dimension. ‘En kultur måste kort sagt innebära ett andligt liv som uttrycks i vetenskap, konst, moral, politik och religion.’ För det tredje kännetecknas kultur av att den är en helhet, ett uttryck för en gemensam anda (Persson 1994, s. 329). I en analys som strävar efter att analysera Palmgrens biblioteks- och bildningsideologiska ståndpunkter i sammanhang av sekelskiftstidens reformkonservativa program är det befogat att introducera ytterligare ett begrepp i den teoretiska apparaten. Den idéhistoriska företeelse som begreppsliggjorts som kulturkampen,3

och som tillsammans med klasskampen har sagts vara karakteriserande för motsättningar i 1800-talets samhälls- och kulturliv (Richardson 1963). Om klasskampen är social till sin natur, är kulturkampen ideologisk. Begreppet fångar ett djupgående och varaktigt ställningskrig mellan livsåskådningar. Kulturkampen rör storheter som världsbild, vetenskapsuppfattning, historiebruk samt människo- och samhällssyn. Det är en livsåskådningsstrid som yttrar sig i filosofi, vetenskap, politik, litteratur, konst såväl som teologi. Några viktiga fronter i denna strid gick mellan kristendom och fritänkeri, konservatism och liberalism, idealism och materialism samt borgerliga ideologier och socialism (Sundeen 2008, s. 21–24; Persson 1994, s. 174f.). Tidigare forskning Svensk historievetenskaplig och statsvetenskaplig forskning inom området partiväsende och politiska ideologier uppvisar en slagsida; intresset i befintliga studier kantrar kraftigt åt det socialdemokratiska hållet (Frenander 2005, s. 80; Sundeen 2019, s. 481). Tendensen går som redan antytts igen i bibliotekshistoriska framställningar, vilka satt den reformerade delen av arbetar

rörelsen i centrum i tecknandet av 1900-talet (Torstensson 1996; Frenander 2012). Slagsidan kan naturligtvis i icke obetydlig utsträckning förklaras av socialdemokratins dominans av det politiska livet under det tjugonde seklet. I en populär, men till aktuell forskning kopplad, framställning av den svenska kulturpolitiken konstaterar den borgerliga skriftställaren Lars Anders Johansson: ‘Den svenska kulturpolitikens utveckling under 1900-talet är en spegel av den politiska utvecklingen i stort, inte minst inom det socialdemokratiska arbetarpartiet’ (Johansson 2017, s. 11). Dominansen inom forsk ningen för den idésfär som satt sin prägel på kulturpolitiken kan emellertid också röja en whighistorisk tendens, där segrarens perspektiv står i centrum för intresse såväl som tolkningar. Bristen på forskning kring konservativt bildningsliv torde, annorlunda uttryck, delvis kunna förstås som ett resultat av konservatismens undanträngande från svenskt offentligt liv under efterkrigs tiden i allmänhet och den vänsterradikala 68eran i synnerhet (jfr Sundeen 2020a; Sundeen 2019, s. 481). Till de för forskningsläget utmärkande egenskaperna hör att frågor om kultur, både i en livs åskådningsmässig och i en estetisk bemärkelse, inte ägnades nämnvärt intresse i det stora projekt som genomfördes kring det svenska Högerpartiet/ Moderata samlingspartiets historia i början av 2000-talet (Nilsson 2004; Nilsson 2002). Det har vidare hävdats att det historiska källmate rialet med vars hjälp konservativa bildnings- och kulturpositioner, utvecklade under kulturpolitikens förhistoria, kan fångas är högst begränsat (Frenander 2005, s. 80ff.). My Klockar Linder har berikat det sparsamt utvecklade fält som utgörs av idéhistoriskt inriktad kulturpolitisk forskning genom en studie av begreppet kulturpolitiks introduktion, användning och anknytningspunkter i det tidiga 1900-talets Sverige. Av särskilt intresse för vår del är att flera av de akademiskt förankrade deltagare i det offentliga samtalet som intar viktiga platser i hennes språkbrukshistoriska studie tillhörde den inre kärnan, eller återkommande medarbetade, i Det nya Sverige: statsvetaren Rudolf Kjellén, sociologen Gustaf Steffen, språkvetaren Vilhelm Lundström och historikern Harald Hjärne. Kulturbegreppet i allmänhet, och kulturkamps-

diskursen i synnerhet, är av central betydelse för idéhistorikern Mats Perssons studie Förnuftskam pen (1994). Perssons enligt äldre lärdomshistorisk tradition utformade, doktorsavhandling har unghögerns viktigaste filosofiska impulsgivare och kulturkritiker – Vitalis Norström – som ämne. Dennes skriftställarskap belyses i perspektiv av tysk och svensk idealistisk filosofisk tradition och den svenska sekelskiftstidens livsåskådningsstrider. Statsvetaren Nils Elvanders framställning Harald Hjärne och konservatismen (1961) och min egen studie av teologen J. A. Eklunds del i kulturkampen – Andelivets agitator (2008) – är andra bearbetningar av vikt av det slutande 1800-talets och begynnande 1900-talets konservativa landskap. I min doktorsavhandling utgör empiriska belysningar och analyser av förhållandet mellan nationalism, konservatism och bildning en viktig del (Sundeen 2008, kap. 4 och 5). Nydanande perspektiv på förbindelsen mellan unghögerns tankegods och det socialdemokratiska folkhemsprojektet har givits av idéhistorikern Conny Mithander (2000). När det gäller förståelsen av relationen mellan Valfrid Palmgrens konservativt förankrade livsåskådning och hennes biblioteksideologiska agitation har det främsta bidraget inte givits av biblioteksvetare utan av sociologen Micael Björk. I Upplösningens dialektik (2002) relaterar han sekelskiftstidens debatter om bokmarknad, kulturinstitutioner, bildningssträvanden och bibliotek till moderniteten, mött både som möjlighet och som problem. Sekelskiftstiden, konservatismen och folkbildningen Som ett för sekelskiftstidens idépolitiska landskap karakteristiskt drag har det påpekats att ‘det konservativa lägret’ i ökad utsträckning ‘tvingades […] kämpa på samma villkor som radikalismen’ (Persson 1994, s. 174). Ett uttryck för detta faktum är att de samhällsbevarande krafterna i en ursprungligen av liberala intellektuella torgförd nationalism såg en möjlighet till en massmobilisering – och till solidaritetskänslor – inbjudande idé, tänkt att fylla funktioner liknande socialismens plats hos arbetarrörelsen. Ett annat uttryck finner vi i en organiseringsvåg med konservativa förtecken. Kring sekelskiftet grundas

Allmänna valmansförbundet som en gemensam plattform för parlamentariker till höger, i samma veva etableras Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). I den för svensk idépolitik så viktiga Uppsala miljön, där det moderna genombrottet haft en spjutspets i kulturradikala Verdandi, slöt sig fosterländska och samhällsbevarande studenter samman i Föreningen Heimdal 1891 (Uggla 1950). Mera lösliga nätverk av intellektuella utgjordes av unghögern, med en gren i Göteborg och en annan i Uppsala, och den för förnyelse av bildnings- och samhällslivet på kristen grund verkande ungkyrkligheten (Tergel 1969). Utöver Det nya Sverige kom högern att få ett intellektuellt organ i den 1911 jämförelsevis mera moderata och anglosaxiskt orienterade Svensk Tidskrift (Aronson 2000). Det är ett talande faktum att den politiska högern hela tiden, eller i vart fall oftast, befinner sig steget efter organisationsmässigt och att dess plattformar kommer till åtminstone delvis som en reaktion på socia listiska eller kulturradikala sådana: Allmänna valmansförbundet bildas efter Socialdemokratiska Arbetarpartiet, SAF efter Landsorganisationen, Föreningen Heimdal efter Verdandi. Valfrid Palmgren stod i aktiv relation till flera av de ovan nämnda konservativa plattformarna. Hon medverkade som framgått i Det nya Sverige och hade under sin studenttid kommit i beröring med Föreningen Heimdal, dit hon som pionjärgestalt i svenskt biblioteksliv kom att återkomma som föreläsare såväl som skriftställare (Sundeen 2022, s. 115–21 och Wallin 2015). Hon engagerade sig i Allmänna valmansförbundet med den för tidens politiska kamp helt avgörande försvarsfrågan som motiv.4 Palmgren, som gång efter annan var med och bröt ny mark för det kvinnliga könets räkning, var en av de två första kvinnorna som blev invalda i Stockholms stadsfullmäktige. Här engagerade hon sig inte minst i sociala frågor (Petersson 2009; Wallin 2015). Som framgått var unhögerrörelsen sekelskiftskonservatismens kanske viktigaste intellektuella centra i frågor med bäring på kulturkamp och kulturpolitik. I mera handfast inriktade bildningssträvanden utgjorde Föreningen Heimdal en fyrbåk. Den under konservativ och fosterländsk flagg tillkomna Heimdal inriktade under en tioårsperiod till största del sin verksamhet på folkbildning. Föreningen ville framstå som opo-

litisk men dess inre liv dominerades även under det neutrala decenniet av intellektuella med en konservativ ideologisk profil (Föreningen Heimdal 1931, s. 19 och 27). Från Heimdal utgick en rad folkbildningsinitiativ, bitvis i samarbete, bitvis i konkurrens med Verdandi. Till uttrycken för samverkan hörde arrangerandet av en stor nordisk folkbildningskonferens i Stockholm. Vid denna sammankomst framträdde den danske biblioteksauktoriteten Andreas Schack Steenberg med ett uppmärksammat föredrag om folkbibliotekens betydelse. I föredraget introducerades den anglosaxiska public library-idén för en nordisk publik. I en anda påminnande om den som skulle komma att känneteckna det moderna svenska utredningsväsendet genomförde heimdaliterna en rad kartläggningsprojekt. Vid sidan av Verner Söderbergs översikt över sockenbibliotekens omfattning och status, gjordes en liknande genomlysning av stifts- och landsbiblioteken (Tynell 1931, s. 90ff). Flerfaldigt pläderades från Heimdals sida för behovet av ett modernt folkbiblioteksväsende. Slutkapitlet i Verner Söderbergs utredning om sockenbiblioteken bär rubriken ‘De svenska folkbibliotekens framtidsutsikter’; det är i denna del av sin annars för sakförhållanden strikt redogörande utredning som Söderberg antar biblioteksideologens skepnad. I ordvändningar påtagligt påminnande om vad som sedermera skulle återfinnas hos Valfrid Palmgren skriver Söderberg om det allmänna biblioteksväsendets eftersatta status i Sverige. Han manar beslutsfattarna att följa stora kulturländers exempel; exempel som ‘borde […] egga till oförtrutet arbete på att få bort den skammen, att Stockholm, vår huvudstad ännu saknar ett modernt folkbibliotek’ (Söderberg 1901, s. 63). Bildningsarbetet organiserades bland annat i Föreningen Heimdals folkbibliotekkommitté och folkbiblioteksbyrå – den senare sysslade inte minst med förmedlingen av förmånligt prissatt, för samhällsutvecklingen gagnelig, litteratur till folkbibliotek (Meddelande från Föreningen Heimdal angående dess folkbiblioteksverksamhet, 1900). Det folkuppfostrande biblioteket Valfrid Palmgren var en sträng kritiker av det svenska biblioteksväsendets tillstånd. När hon

skulle ge perspektiv på Sveriges efterblivenhet inom bildningslivets områden i förhållande till Tyskland, England och USA framhöll hon inte sällan att dessa kulturnationer ägde en djupgående förståelse för begreppet folkuppfostrans innebörd. I en skarp ordvändning dömer hon ut de många ytliga gestalter som befolkar det svenska folkbildningsväsendets salonger och som ‘inlägga gärna i ordet uppfostran något av pedanteri och skolmästeri’ (Palmgren 1909a, s. 464). Det verbala krut med vilken salvor som denna avfyrades är i sig vittnesbörd om den centrala ställning i Valfrid Palmgrens samhälls- och biblioteksideologiska vokabulär som begreppet folkuppfostran hade. Uttrycket möter oss återkommande i boktitlar och artikelrubriker, till exempel i hennes mest spridda skrift Bibliotek och folkuppfostran (1909b). När Palmgren reflekterar över folkuppfostrans betydelse är perspektivet inte sällan nationellt, begreppet ses som synonymt med nationalfostran – en hela den svenska samhällsgemenskapen omslutande uppgift (Palmgren 1910a). Hon anlägger sålunda en för ett konservativt sekelskiftsperspektiv karakteristisk fosterländsk vinkel på bildnings- och biblioteksuppgiften, att skilja från en liberal individualistisk och en socialistisk klassbestämd dito. Folkuppfostran är på en och samman gång andlig-kulturell till sin natur och nationalekonomiskt betydelsefull; bildning bygger upp nationens immateriella karaktär såväl som ekonomisk-politiska styrka (Palmgren 1910a). ‘Det fria offentliga biblioteket kan fylla en hög uppgift i nationellt, uppfostrande och socialt avseende’ slår hon fast i en karakteristisk formulering (Palmgren 1910b, s. 46). Palmgren fascinerades över den amerikanska biblioteksanda som i bokläsandets praktik såg det främsta medlet till förståelse människor emellan. Ett för hennes folkfostringsideal utmärkande drag, är att nationalfostran omspänner alla samhällsklasser. Folkuppfostran är organisk till sin natur, den gäller samhällskroppen Sverige. Problem i behov av att avföras på kulturell-andlig väg finns inte bara bland de kroppsarbetande: ‘Inom vilket samhällslager finns ej missförhållanden, som inga lagar avhjälper, utan för vilkas avskaffande man trots allt blott har att hoppas på […] verklig folkuppfostran?’ (Palmgren 1909a: 465). Till skillnad från materialistiskt inriktade ideologer och politiker tror hon inte på lagstiftnings

och reformers allena saliggörande verkan. Människohjärtat måste tas med i beräkningen. Varje individ har ett arbete att utföra med sig själv, detta är hennes plikt mot den svenska nationen (Palmgren 1910a). I uttalanden som det citerade speglar sig Palmgrens konservativa hemhörighet; hon står – medvetet eller omedvetet – i en tradition odlad inte bara av kristendomen utan också av antikens greker och romare, vilken betonar betydelsen av människans moraliska karaktärsdaning för den egna delens såväl som samhällets välmående. Självförbättring är med andra ord enligt detta synsätt en viktig del av att bygga och upprätthålla en kultur (t. ex. Söderbaum 2020). Valfrid Palmgrens genomslag i svensk offentlighet, liksom hennes etablering som en av landets ledande biblioteksideologer, var nära knuten till en med statliga och egna medel finansierad studieresa som hon företog till USA 1907. Ändamålet var att på plats närmare bekanta sig med det amerikanska, världsledande, public libraryväsendet (Lundgren 2015). Anspelande på Julius Caesars ord efter segern vid Zela skrev Palmgren (gift Munch-Petersen) i en tillbakablick på sitt möte med USA:s public library-väsen: ‘Jag kom, jag såg, jag blev besegrad ’ (Munch-Petersen 1960, s. 171). Hennes Amerikaresa är för vår del särskilt intressant av det skälet att förebildslandet för unghögerns drömmar om en ny, med fredliga verktyg byggd, svensk stormaktstid var Amerikas förenta stater. Det var ‘den amerikanska arbetsetiken och industriella slagkraften som imponerade och som skulle importeras till Sverige’ (Mithander 2000, s. 206). Den av Palmgren eftersträvade försvenskningen av det amerikanska public library-väsendet kan ses som ett tillämpat uttryck för denna unghögeranda: När vi i vårt land med dess fäderneärvda kultur och dess i grund och botten kärnfriska befolkning få sådana bibliotek och bibliotekarier […] skulle man då icke hava rätt att hoppas att i detta land skulle uppväxa ett boksynt släkte, som älskar litteraturen, som giver fantasin vad fantasin tillhör, men likväl är starkt och manligt, när det gäller att handla, på vilkets hela väsen man märker, att det är människor vana att umgås i gott sällskap, det som goda böcker erbjuder? (Palmgren 1909c, s. 43)

Valfrid Palmgrens fascination för det stora landet i väster handlade långt ifrån enbart om USA:s allmänna biblioteksväsende. Under de veckor hon gästade bibliotek i bland annat New York, Cleve land, Chicago, Philadelphia, Boston och Washington imponerades hon av de dygder och värden som det stora landet i väster vårdade sig om, likväl som hela den amerikanska framåtandan (Palmgren 1909b). Hon avslutar en uppräkning av vad hon funnit varit utmärkande för den amerikanska folksjälen med att betona: ‘Sist men ej minst är en varm fosterlandskärlek en för amerikanen utmärkande egenskap’; det är medborgarens skyldighet att göra sitt yppersta för sitt land och vårda sig själv i ‘moraliskt, andligt och materiellt hänseende’ (Palmgren 1909b, s. 169). Naturligtvis finns det en inhemsk faktor med i bilden när Palmgren förbinder folkuppfostran och medborgarskap med varandra. När hon skriver sina böcker och artiklar i biblioteksfrågan så är allmän rösträtt för män en nyhet i det svenska samhällslivet (jfr Hansson 1998, s. 46ff.), införd under Arvid Lindmans högerregering.5 Reformerna genomfördes åren 1907–1909. Dee Garrison har som framgått framhållit att det finns anledning att söka förstå de offentliga bibliotekens framväxt i USA inte enbart i termer av framväxten av en demokratisk idealism utan också som en process betingad av att söka motverka en egalitaristisk hotbild (Garrison 2003). I Palmgrens medborgarskapsrelaterade argumentation finns en tydlig samhällsbevarande dimension; en vilja att slå vakt om ett Sverige som i hennes förståelse har det gemensamma bästa, inte enskilda klassers intressen, som grund för samhällsbygget (Palmgren 1910a). I sin idéhistoriskt orienterade framställning över folkbibliotekens framväxt i de nordiska länderna poängterar Heimer Lindström att det finns en stark tro på västerlandets överlägsenhet nedlagd i sekelskiftstidens bildningsidealism (Lindström 1996). Det skulle kunna sägas att Palmgrens inom ramen för folkuppfostrans ideal utvecklade uppfattning om bibliotekens samhälslsroll är ett exempel på den biblioteksideologiska strategi som Douglas Raber benämnt conservative response. Biblioteken förbinds här med strävanden som att främja den västerländska civilisationen, utgöra en motpol till samhällets förflackning samt bidra till att skapa goda liv för medborgarna (Raber 1996).

3 1. Folkbiblioteket i Neenah, Wisconsin. 2. Vandringsbibliotek uppställt i en handelsbod på landet i Wisconsin. 3. Vandringsbibliotek uppställt i ett postkontor på landet i Wisconsin.

Clevelands folkbibliotek: 1. Woodlandfilialens barnrum. 2. Broadwayfilialens barnrum. 3. Hembiblioteksgrupp i ett emigrantdistrikt. Bibliotekarien utdelar nya böcker

Palmgren står på historiska titaners axlar. Till exempel satte konservativa förgrundsgestalter i brittisk och tysk 1800-talspolitik som Benjamin Disraeli respektive Otto von Bismarck folkbildning och samhällelig stabilitet i förbindelse med varandra (Myrstener 1998, s. 29). Som biblioteksagitator använder Palmgren inte sällan ett måleriskt och svärmiskt språk. Biblioteken karakteriseras av henne i Föreningen Heimdals skriftserie som ljushärdar. I en till folkbildningsvänner riktad artikel skriver hon att ‘samhället behöver bibliotek för att av detta göra sig en medelpunkt, från vilket ett rikt andligt liv ska utstråla’ (Palmgren 1908a, s. 11). Begreppet andeliv stod i centrum för ungkyrklighetens i allmänhet och J . A. Eklunds kultursyn och bildningssträvan i allmänhet (Sundeen 2008). Rörelsens frontgestalt Manfred Björkquist formulerade detta bildningsmål sålunda: ‘Människans mål ligger icke i riktning mot människan, icke ens i riktning mot medmänniskor utan i riktning mot det övermänskliga’ (Björkquist citerad efter Cederblad 1932, s. 121). Valfrid Palmgren tillskriver folkfostrans skolande och disciplinerande verkningar inte bara andliga utan också materiella, politiska, sociala, kulturella och själsliga värden. Den institution som framom andra tänks förverkliga den folkuppfostrande idealvärld som hon målar upp i reseberättelser, pamfletter, kulturartiklar och offentliga utredningar är det fria offentliga biblioteket; av Palmgren också benämnt det allmänna biblioteket. Hon ogillade det med henne av eftervärlden förknippade begreppet folkbibliotek, för henne hade det proletära konnotationer och skapade associationer till hjälpinrättningar som folkkök (Palmgren 1909a, s. 473f.). Till Valfrid Palmgrens närmast utopiska tilltro till böckers och kunskapers välgörande verkan hör läsningens bidrag till en stabil och av kontinuitet präglad samhällsutveckling. Hon hyste övertygelsen att de arbetande massorna kan mogna från klasshat till ett ansvarsfullt deltag ande i samhällsutvecklingen, och att bättre bemedlande grupper kan komma till insikt om de skyldigheter som följer av en god samhällsställning. Bra böcker kan tillhandahålla dygdemönster vilka motverkar habegär samt egoism i såväl individens som klassens skepnad: ‘Studium av böcker, som […] tala om ädla personligheter, om

kamp för sanning och rätt skall […] giva människorna högre mål för deras strävanden’ (Palmgren 1908b, s. 388). Här finns en parallell till argumentationen hos Verner Söderberg för folkuppfostrans och läsningens samhällsstabiliserande funktioner. Med vad som får antas vara en åsyftning på arbetarklassen skriver Söderberg att ‘kunskap innebär nämligen icke blott makt utan även besinning’ (Söderberg 1901, s. 59). Till de samhälleliga värden som Palmgren förknippar med folkuppfostrans ideal ska läggas ännu ett – sedlighet. Den sociala dimensionen i hennes program för fria offentliga bibliotek går inte minst ut på att söka övertyga om läsnings och samhälleliga kulturmiljöers betydelse för att bekämpa elände som alkoholmissbruk, tjuveri och sänka fattigvårdskostnaderna (Palmgren 1910b. s. 46). Palmgren underbygger sin sociala argumentation med hänvisning till aktuell internationell och samhällsorienterad bibliotekslitteratur. Den tyske biblioteksauktoriteten Ernst Schultze sägs i sitt författarskap statistiskt ha bevisat att ‘verklig folkbildning […] inverkar förmånligt på det allmänna välståndet i ett land […] motverka[r] fattigdom, kriminalitet och dryckenskap’ (Palmgren 1909d, s. 156). Den i folkdjupet spridda läsningen hade emellertid i konservativ diskurs också givna baksidor. Halvbildningens fara har berörts ovan. Ett annat gissel utgjordes av den i massupplagor spridda smuts- och kolportagelitteraturen. Valfrid Palmgren var en av kulturelitens talespersoner i den symboltyngda kampen mot den amerikanske deckargestalten Nick Carter (Boëthius 1989). Också på denna front stred Palmgren med offentliga biblioteks välsignelse som argument. Genom desamma skulle ungdomen förmås att välja bättre läsning än sedlighetssänkande spänningsromaner (Boëthius 1989, s. 302). Alltifrån det brittiska parlamentets antagande av The Public Libraries Act 1850 har den sociala dimensionen intagit en central plats i de offentliga bibliotekens historia. Parlamentsreformen innebar ett klartecken för att bruka skattemedel på bibliotek, vilket ska ses mot bakgrund av de utmaningar som industrialisering, urbanisering och politisk-social oro i Europa utgjorde (Lerner 2009, s. 130). Den sociala dimensionen är stark i det sena 1800- och tidiga 1900-talets folkbildningsdiskurser. Till exempel höll positivisten An-

ton Nyström på Stockholms arbetarinstitut föreläsningar om upplysning och sedlighet (Frängsmyr 1991, s. 39). Avsändarnas ideologiska hemhörighet synes här inte vara av någon större betydelse. Om Palmgrens bildningssyn i många andra avseenden tydligt bryter av mot föreställningar odlade inom arbetarrörelsen, så föreligger i fråga om bildningens sedliggörande verkan en betydande överensstämmelse dem emellan: ‘Den social demokratiska bildningsrörelsen hade ända sedan starten haft ett starkt uppfostrande inslag’ (Hansson 1998, s. 74). Sett till samhällets sociala struktur kom således disciplineringen av den kroppsarbetande klassen både ovan- och underifrån. De inom arbetarnas egna led odlade ordentlighetsidealen har kartlagts och analyserats av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson (2017). Valfrid Palmgren och unghögern Till skillnad från i tidigare forskning analyseras i föreliggande uppsats betydelsen av Valfrid Palmgrens politiska hemhörighet systematiskt i akt och mening att förstå hennes bildnings- och biblioteksideologiska skriftställarskap. Hon stod i förbindelse med tre i sammanhanget viktiga arenor: Föreningen Heimdal i Uppsala, Allmänna valmansförbundet och unghögern. De förenande länkarna mellan dessa tre plattformar utgjordes av nationalism och konservatism. Statsvetaren Nils Elvander menar att innehållet i unghögerorganet Det nya Sverige var av två slag – dels ideologiskt material, dels artiklar av mera faktapräglat slag (Elvander 1961, s. 302). De tre första årgångarna innehöll i den senare genren bland annat allmänt hållna översikter över sjöfart, industrinäringar, statsförvaltning, jordoch skogsbruk och järnvägar samt handel och affärsväsen (Det nya Sverige, 1907–1909). Palmgrens år 1909 publicerade bidrag – ‘Folkuppfostran eller halvbildning’ – tillhör utan tvekan det idépolitiska materialet. Det är i denna artikel och i ett alster av hennes hand till Ungsvensken som vi finner de rikligaste källorna till hennes samhällspolitiska tänkande. Som i så många andra sammanhang som hon uppträdde i tillhörde hon de lätträknade representanterna för sitt kön i Det nya Sverige.6 Som exempel på till Palmgrens artikeltematik angränsande ämnen i samma och närliggande årgångar kan nämnas ett bidrag

om Sveriges nationella bildning av biskop J. A. Eklund (1909), en essä kretsande kring filosofen Vitalis Norströms stridsskrift Masskultur (Lagerwall 1910) samt den på bildningsfrågan i Norrland fokuserade artikeln ‘Vår folkuppfostran’ (Carlgren 1910). Palmgrens medverkan i Det nya Sverige ter sig naturlig genom hennes nationella hållning, hennes förening av ett ideologiskt och ett facktekniskt perspektiv på samhällsfrågor samt inte minst hennes hemhörighet i universitetsrelaterade högerkretsar. Adrian Molin beskriver unghögern som ‘fruktansvärt akademisk’ till sin natur. Det hörde till den reforminriktade sekelskiftskonservatismens karaktärsdrag att den ‘hade tillgodogjort sig modern vetenskap’ (Persson 1994, s. 179). I ett av formuleringsglädje präglat textparti framhåller Molin att ‘forskaroch tänkarhjärnorna’ håller på att vinna mark på bekostnad av ‘de grova skollärarpekpinnarna, de raka juristlinjalerna och fackföreningsschablonerna’ (Molin 1912, s. 416). Ett uppvaknande, intellektuellt präglat, Sverige tar i hans tidskrifts spalter form. Anspråken på att representera en ny tid kanaliserades på ett tidstypiskt sätt i prefixet ‘ung’ för höger. På motsvarande sätt fanns det bland annat ungsocialister och en ungkyrklighet i svensk 1900- och 1910-talsdebatt (Berggren 1995; Tergel 1969). Jag presenterar nedan närmare ett antal, för Palmgrens biblioteksideologiska skriftställarskap relevanta, exempel på förekomsten av en åskådningsgemenskap med den i unghögern kanaliserade reformkonservatismen.7 Storsvenskheten och kampen för tillvaron. Unghögern var en revanschistisk rörelse i den meningen att viljan att överkomma Sveriges av unionsupplösningen 1905 orsakade förnedringstillstånd var en central drivkraft bakom utvecklandet av en ny nationalistisk reformkonservatism. Sverige skulle emellertid inte bli stort och mäktigt igen på krigets fält, utan i den med fredliga medel bedrivna kamp vars armé utgjordes av industrin. Förebilden för den nya storsvenskheten var som framgått USA . Palmgrens intresse för att engagera storindustrins män för bildningens sak (Palmgren 1910b) har sekelskiftstidens reformkonservativa intellektuella kontext som en av sina förklaringar. Bildning kapslas hos henne in som

en för produktionskrafterna positiv faktor, efter känt amerikanskt och tyskt exempel. USA är för Palmgren flitens, driftighetens, innovationernas, klassresornas och industrimagnaternas förlovade land (Palmgren 1909b). Ett lands livskraft i sekelskiftstiden bestämdes i ekonomiska termer, och hos Palmgren återkommer gång på gång socio-evolutionära tankegångar om att vi måste hävda oss i kampen för tillvaron. Att satsa på bildning handlar om nationell själv bevarelsedrift (Palmgren 1910b, s. 18ff.). Inom unghögern odlades synsättet att små och svaga stater var dömda att gå under i den drabbning som utspelades på den globala handeln slagfält (Elvander 1961, s. 301). Med unghögerlika formuleringar skriver Palmgren 1910: ‘Det är de folk, som äro kunskapsrikast, som behärska världsmarknaden och de kunnigaste folken äro även de politiskt mäk tigaste’ (Palmgren 1910a, s. 28). Socialpolitisk offensiv. I Adrian Molins programförklaring för Det nya Sverige kan den sociala dimensionen sägas hamna näst högst upp på agendan, bland de svenska livsfrågorna var endast den nationella av större vikt (Molin 1907). För Molins vapendragare Rudolf Kjellén gav socialpolitiska reformer hopp om att en ny nationalanda skulle komma att genomsyra det svenska folket (Elvander 1961, s. 293). De socialpolitiska frågornas tilltagande betydelse märks över huvud taget i de intellektuella och politiska sammanhang som Valfrid Palmgren stod i relation till. Föreningen Heimdals styrelse anslog 1906 ett årligt belopp som skulle vigas åt inköpande av i första hand social litteratur. Ett för allmänheten tillgängligt socialvetenskapligt bibliotek öppnades (Föreningen Heimdal 1891– 1931, s. 24). Tilltron på att medels systematiserad kunskap och experter kunna föra den sociala frågan till en lösning, och därmed överkomma hotet från klasskampen har lyfts fram som karakteristisk för den socialt engagerade sekelskiftskonservatismen (Mithander 2000). Ett för vår analys centralt faktum utgörs av det faktum att hanteringen av den sociala frågan ses som direkt anknuten till kulturpolitik, förstådd som en politisk anda som förkroppsligar allmänintresset och nationens bästa. Perspektivets vikt antyds av att Klockar Linder ägnar ett delkapitel åt frågan om ‘kulturpolitik och det sociala’ (Klockar Linder 2014,

s. 33ff.). Det kan i sammanhanget framhållas att Verner Söderberg i en översyn över sekelskiftstidens svenska bibliotek berömmer Stockholms arbetareinstitut för att dels ha en omfattande socialpolitisk litteratur, dels ha satt samman denna samling ‘med berömvärd opartiskhet’ så att skilda livsåskådningar har blivit företrädda (Söderberg 1901, s. 52). Den socialt medvetna konservatism som Valfrid Palmgren representerade (Munch-Petersen 1996) och applicerade på bildningssektorn och de allmänna bibliotekens verksamhet var sålunda i hög grad ett tidens tecken. Tankefiguren folkuppfostran gav uttryck för hur idealet om kultiveringen av människan, i samspel med den moderna statens arsenal av ekonomiska och organisatoriska resurser, kunde höja nationens ekonomiska och sociala standard (Palmgren 1910a, s. 27). Splittringen längs sociala skalor är – tvärtemot vad Forsman (1986) hävdar – ett avgörande problem för Valfrid Palmgren. Hon återkommer i flera av sina skrifter till frågans aktualitet och de bidrag till dess lösning som folkuppfostran kan erbjuda (t. ex. Palmgren 1909a och 1910b). Hennes konservatism påminner om Molins unghöger åskådning i det avseendet att social medvetenhet mindre ensidigt än hos Kjellén sågs i ett nationellt perspektiv (Elvander 1961, s. 300). Hon och Molin hade blick för, och vilja att göra något åt, mänskligt lidande. Palmgren skriver om ‘de vid riga förhållanden’ som är kännetecknande för delar av den kroppsarbetande befolkningens villkor (Palmgren 1910a). Etatism och samhällsplanering. Som den avgörande skiljelinjen mellan unghögern och den 1800-talskonservatism som densamma profilerade sig emot till lyfter forskningen fram en bejakande syn på statens tillväxt. Den gamla högern hade haft den ekonomiska liberalismen och den begränsade staten som viktiga fundament. Rätten att associeras med värdeord som progressiv och modern som akademikerna kring Kjellén och Molin gjorde anspråk på handlade inte minst om rörelsens etatistiska drag. Den förra menade att tilltron till staten utgjorde det vitala, framtidsdugliga elementet i socialismen (Elvander 1961; Mithander 2005). Valfrid Palmgren talar sällan explicit i termer av en omfångsrik stat, men hennes biblioteksideologiska program har en sådan som sin förutsättning.

Hon sätter inte likhetstecken mellan bibliotek och statlig/kommunal drift, men stommen i ett modernt lands allmänna biblioteksväsende måste vara offentliga inrättningar. Välgörenhetsbibliotekets dagar är förbi. Etatismen hos henne framträder inte minst genom den vikt hon lägger vid centralplanering, planmässighet, rationalism, stordrift och organisation (jfr Björk 2002, s. 147). Biblioteket är en del av en framväxande samhällsmaskin, en apparat vars handhavande kräver tillgången till yrkesutbildade, fackkunniga, experter. Det är inte långsökt att associera till den av Palmgren och unghögern beundrade svenska storindustrin och dess ingenjörer. Nationell samling och nationell identitet. En av Palmgren relativt flitigt begagnad synonym till folkuppfostran är som framgått nationalfostran. Till det som är karakteristiskt för unghögern hör att det är det svenska folkkollektivet – nationen, riket – som står i fokus oavsett om det är ekonomi, socialpolitik eller kultur som diskuteras (Elvander 1961, s. 295). Dess politiska program kretsar kring Sverigebilden, på en gång kännetecknad av de moderna tidernas framsteg och av andan från epoken då ärat landets namn flög över jorden. Också industrisamhället behövde inslag av historiskt förankrad Gemein schaft (Mithander 2005). Bildningslivet och de allmänna biblioteken framstår hos Palmgren som viktiga blågula plattformar ur framförallt två perspektiv: den nationella samlingens och den nationella identitetens. Palmgren poängterar med fosterländskt laddade metaforer att kultiveringen av människan i den organiserade bildningens form är en nödvändighet för att göra de många människorna, och de olika klasserna, till del i en och samma identitetsbärande enhet – den svenska nationen (Palmgren 1910a). Den nationella samlingens program skrevs fram som ett tänkt botemedel mot samhälls sjukdomar som klasstrider och gruppegoism. Sociala, politiska och kulturella medel skulle samverka till målet om folkets enhet (Mithander 2005). Vi hittar hos Palmgren typiska uttryck för detta: medan halvbildningen bär söndringens och det illa sedda partiväsendets prägel, verkar folkuppfostrans krafter enande (Palmgren 1909a).

Läseklubb i Compromise Alley, ett fattigkvarter i Pittsburgh. Klubben leds av en av Carnegie bibliotekets biliotekarier.

Konservativ bildnings- och biblioteksideologi – avslutande reflektioner Föreliggande artikel placerar sig inom ramen för den del av kulturpolitisk forskning som sysselsätter sig med att idéhistoriskt kartlägga och analysera i kulturpolitikens historia uppträdande aktörers ideologiska motivkretsar (jfr Engberg 2004). Min text vill ge bidrag till den underdimensionerade forskningen om en i konservativ livsåskådning förankrad bildningssyn i allmänhet och biblioteksideologi i synnerhet.8 Av vikt har varit att sätta sekelskiftstidens kultur- och bildningsdebatt i politiska, sociala och ekonomiska sammanhang (jfr Frenander 2005, s. 29). I tidskriften Ungsvensken skriver Valfrid Palmgren 1910 en mening som utgör en prisma genom vilket sekelskifttidens konservativa biblioteks- och bildningssyn kan beskådas och förstås: en för tidens behov ändamålsenlig folkbildning blir, heter det, ‘liktydig med uppfostran till ett gott medborgarskap, ty vi skola genom den bliva i tillfälle att grundligare lära känna […] värdet av det samhällsskick i vars hägn vi bygga och bo’ (Palmgren 1910a, s. 27).

Valfrid Palmgren artikulerar i det koncentrerade citatets form en bildningssyn som vilar på en samhällsbevarande ansats, som präglar innebyggarna till aktivt ansvar för sig själva och samhällsgemenskapen och som samtidigt synliggör en inkluderande strävan. Kunskap skapar – kort sagt – delaktighet, kunskap skapar samhörighet, kunskap skapar lojalitet. Bildningen ska höja det offentliga livet från parti- till kulturpolitikens anda, från gruppegoismen till allmänintresse. På den bokbaserade kunskapens grund skapas den samhällsanda som kan hålla demokratin i schack, förhindra dess urartning till majoritetsförtryck eller anarki. Demokratin skulle föras bort från de röda fanorna och in under de blågula. Projektet kom att lyckas i den meningen att medborgarbildningen inom några decenniers rum vann mark på bekostnad av den socialistiska kampbildningen,9 inom socialdemokratin (jfr Klockar Linder 2005, s. 48f.). Begreppen kultur, folk och nation hänger i konservativ åskådning samman med varandra på det sättet kulturen gestaltade i nationen inneboende, eller genom historien nedlagda, idéer; idéer

som skapade ett folk av individernas miljontal och som var höjt över klassernas gruppegoistiska spel.10 Mot å ena sidan liberalismens individualism och frihet och å den andra socialismens klassbaserade kollektivism och egalitära strävanden satte sekelskiftshögern nationalism och samhällsgemenskap (jfr Elvander 1961). Det har i en komparation mellan svensk och dansk folkbildningsanda sagts att den förra bär upplysningens prägel, den senare romantikens (Gustavsson 1992, s. 18). Men sekelskiftets konservativa svenska kultur- och bildningsdiskurs är i hög grad relaterad till en tysk-idealistisk bakgrund. Idéhistoriska rottrådar går tillbaka till den i romantikens anda verksamme filosofen Johann Gottlieb Fichte; ‘grundläggaren av idén om nationaluppfostran’ (Cederblad 1931, s. 90). I likhet med en gång Fichte efter Napoleons framfart (Cederblad 1931, s. 90) sökte den svenska sekelskiftskonservatismens lärdomsaristokrati åstadkomma en nationell upprättelse efter 1905 – unionsupplösningens år – genom att formulera ett lyftande bildningsideal.11 För att förstå hur bildningen kunde tillskrivas sådan potentiell verkan behöver vi förstå kopplingen mellan kultur och det högsta hos människan inom konservativ intellektuell tradition (Frenander 2005, s. 42ff.). Vi behöver vidare beakta hur en inför modernitetens, industrialiseringens och demokratins utmaningar ställd bildningsaristokrati söker, av endera övertygelse eller härtill nödd och tvungen, transformera kulturens ideal – demokratisera desamma – från de få till de många. I sin klassiska traktat Culture or Anarchy skriver Matthew Arnold: ‘Hela

avsikten med denna essä är att rekommendera kulturen som den stora hjälparen ur våra förehavande svårigheter genom att lära oss […] det bästa som tänkt och sagts i världen’ (Arnold citerad efter Frenander 2005, s. 44). Detta synsätt ekas i Palmgrens efter sekelskiftstidens politiska, sociala och ekonomiska utmaningar avpassade biblioteksideologi. Kulturen, kanaliserad inte minst genom statligt finansierade institutioner, skulle återskapa och därefter vidmakthålla samhälls gemenskapen. För Valfrid Palmgren och hennes åsiktsfränder var biblioteksinstitutionen härvidlag av helt avgörande betydelse. Den tryckta litteraturen, vars massa kraftigt tilltog kring 1900-talets ingång (Björk 2002, s. 18; Persson 1994, s. 173), innefattade i sig den det moderna samhällets problematik som kretsade kring å ena sidan spridningens möjligheter och å den andra dess risker. Anknytande till Benedict Andersons (1993) nationalismteori, har Björk fångat detta dilemma, sett mera från möjligheternas än från problemens perspektiv: ‘Mitt i den bokflod som uppfattas som en hotande malström frågar sig reformvänner om inte böcker och läsande kan bidra till den anmärk ningsvärda förvissning om gemenskap i anonymi tet som är moderna nationers kännetecken’ (Björk 2002, s. 133). Biblioteken – samhörighetens tempel – var enandets rum. Det faktum att rik och fattig, lärd och obildad, gammal såväl som ung rör sig i en och samma miljö som får Palmgren att fälla omdömet att allmänna bibliotek är ‘det vackraste uttryck för sann demokrati, som kan tänkas’ (Palmgren 1909b, s. 11).

Sagotimma i New York Public LIbrary, Websterfilialen.

REFERENSER

Ambjörnsson, Ronny. 2017. Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930. Fjärde utökade upplagan. Stockholm: Carlsson. Anderson, Benedict. 1993. Den föreställda gemenskapen: Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Översättning av Sven-Erik Torhell. Göteborg: Daidalos. Aronson, Torbjörn. 2000. För kung och fosterland: Svensk Tidskrifts nationalistiska opinionsbildning 1911–1914. Uppsala: Provita. Aronson, Torbjörn. 2008. Den unge Manfred Björkquist: Hur en vision om kristendomens möte med kultur och samhälle växer fram. Diss. Uppsala: Uppsala universitet. Berggren, Henrik. 1995. Seklets ungdom: Retorik, politik och modernitet 1909–1939. Stockholm: Tiden. Björk, Micael. 2002. Upplösningens dialektik: Bildningsmål och politisk modernitet i Sverige kring sekelskiftet 1900. Eslöv: Symposion. Blomgren, Roger och Johan Sundeen. 2021. ‘Politisk aktivism inom kulturpolitikens genomförandeled’. I Framtidens välfärd: Hållbar styrning, organisering och ledning, red. Maria Wolmesjö och Rolf Solli, s. 169–200. Lund: Studentlitteratur. Boëthius, Ulf. 1989. När Nick Carter drevs på flykten: Kampen mot ‘smutslitteraturen’ i Sverige 1908–1909. Stockholm: Gidlunds. Bokauktionen för Pansarbåten: Katalog. 1912. Stockholm: Tryckeri aktiebolaget Fylgia. Burman, Anders och Per Sundgren, red. 2010. Bildning: Texter från Esaias Tegnér till Sven-Eric Liedman. Göteborg: Daidalos. Carlgren, Albert. 1910. ‘Vår folkuppfostran med särskild hänsyn till Nordsverige’. Det Nya Sverige, s. 353–65. Cederblad, Carl. 1932. Bildningens väg: Idéerna och livet. Uppsala: Lindblads. Det nya Sverige, årgångarna 1907–1912. Eklund, J. A. 1907. ‘Efter år 1905’. Det nya Sverige, s. 332–45. Eklund, J. A. 1909. ‘Vår religiösa och nationella bildning’. Det nya Sverige, s. 25–36. Elias, Norbert. 1989. Civilisationsteori, Del 1, Sedernas historia. Översättning av Berit Skogsberg. Stockholm: Atlantis. Elvander, Nils. 1961. Harald Hjärne och konservatismen: Konservativ idédebatt i Sverige 1865–1922. Diss. Stockholm: Almqvist & Wicksell. Engberg, Jens. 2004. ‘Hvad er kulturpolitik?’. Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift, 1/2004, s. 24–41. Forsman, Birgitta. 1986. ‘Folkbiblioteket – samhällsbevarare eller samhällsomdanare? En undersökning av Valfrid Palmgrens målsättningsidéer’. Bibliotek i Samhälle, 1/1986. Frenander, Anders. 2005. Kulturen som kulturpolitikens stora problem: Diskussionen om svensk kulturpolitik under 1900-talet. Hedemora: Gidlunds. Frenander, Anders. 2012. ‘Statens förhållande till folkbiblioteken 1912–2012’. I Styra eller stödja: Svensk folkbibliotekspolitik under hundra år, red. Anders Frenander och Jenny Lindberg. Borås: Högskolan i Borås. Frängsmyr, Tore. 1991. ‘Föreläsningar för folket’. Lychnos, s. 35–39. Föreningen Heimdal 1891–1931. Uppsala: Lundequistska. Garrison. Dee. 2003. Apostles of Culture: The Public Librarian and American Society, 1876–1920. Madison: University of Wisconsin Press. Gustavsson, Bernt. 1992. Folkbildningens idéhistoria. Borgholm: Bildningsförlaget. Hansson. Joacim. 2005. Folkbibliotekens ideologiska identitet: En diskursstudie. Borås: Valfrid. Johansson, Lars Anders. 2017. Att dansa efter maktens pipa: Kultur i politikens tjänst. Stockholm: Timbro. Kilander, S-B. 1991. Den nya staten och den gamla: En studie i ideologisk förändring. Diss. Uppsala: Uppsala universitet.

Kjellén, Rudolf. 1908. Ett program: Nationella samlingslinjer. Stockholm: Geber. Klockar Linder, My. 2014. Kulturpolitik: Formeringen av en modern kategori. Uppsala: Uppsala universitet. Lagerwall, Axel. 1910. ‘Masskultur’. Det nya Sverige, s. 300–10. Lerner, Fred. 2009. The Story of Libraries: From the Invention of Writing to the Computer Age. London: Continuum. Lindström, Heimer. 1996. Människor och idéer i folkbiblioteksrörelsen: En idéhistorisk undersökning om folkbildningsrörelsen i Skandinavien och Finland fram t.o.m. första världskriget med särskild hänsyn till impulserna från den anglosaxiska världen. Åbo: Åbo Akademi. Lundgren, Lena. 2015. ‘Resan till Amerikas förenta stater’. I Lundgren, Myrstener och Wallin, Böcker, bibliotek, bildning. Stockholm: Stockholmia. Lundgren, Lena, Mats Myrstener och Kerstin E. Wallin. 2015. Böcker, bibliotek, bildning: Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk. Stockholm: Stockholmia. Meddelande från Föreningen Heimdal angåede dess folkbiblioteksverksamhet (1900). Mithander, Conny. 1995. ‘Svenska intellektuella från utredare till rådgivare’. Ord & Bild, 1995, nr 6. Mithander, Conny. 2000. ‘1905 – genombrottet för en ny konservativ nationalism’. I Union & secession, red. Ragnar Björk och Sven Eliæson. Stockholm: Carlsson. Molin, Adrian. 1905. Svenska spörsmål och kraf. Stockholm: Geber. Molin, Adrian. 1907. ‘Det nya Sverige’. Det nya Sverige, s. 1–7. Molin, Adrian. 1912. ‘Unghöger’. Det nya Sverige, s. 409–28. Munch-Petersen, Erland. 1996. ‘Valfrid Palmgren: En biografi’. Biblioteksbladet, 1996, nr 4, s. 99–100. Munch-Petersen (Palmgren), Valfrid. 1960. ‘Sveriges första kvinnliga biblioteksamanuens’. Biblis 1959/1960, s. 157–78. Myrstener, Mats. 1998. På väg mot ett stadsbibliotek: Folkbiblioteksväsendets framväxt i Stockholm t o m 1927. Borås: Valfrid. Nilsson, Torbjörn, red. 2002. Anfall eller försvar?: Högern i svensk politik under 1900-talet. Stockholm: Santérus. Nilsson, Torbjörn. 2004. Mellan arv och utopi: Moderata vägval under hundra år, 1904–2004. Stockholm: Santérus. Norström, Vitalis. 1910. Masskultur. Stockholm: Hierta. Olsson, Stefan. 2000. Den svenska högerns anpassning till demokratin. Uppsala: Uppsala universitet. Palmgren, Valfrid. 1908a. ‘Den amerikanska biblioteksrörelsens utveckling under de sista decennierna’. Folkbiblioteksbladet, s. 6–17. Palmgren, Valfrid. 1908b. ‘Amerikanska bibliotek och bibliotekssträvanden. Med 12 bilder’. Ord och Bild, s. 385–404. Palmgren, Valfrid. 1909a. ‘Folkuppfostran eller halvbildning? Några reflexioner och jämförelser’. Det nya Sverige, s. 464–78. Palmgren, Valfrid. 1909b. Bibliotek och folkuppfostran: Anteckningar från en studieresa i Amerikas Förenta stater. Stockholm: Norstedts. Palmgren, Valfrid. 1909c. Biblioteket – en ljushärd: Något om Förenta Staternas biblioteksförhållanden. Föreningen Heimdals småskrifter, 5. Uppsala: Almqvist & Wiksell. Palmgren, Valfrid. 1909d. ‘Litteratur om biblioteksrörelsen i utlandet 1’. Folkbiblioteksbladet, 4/1909. Palmgren, Valfrid. 1910a. ‘Om principerna för vår folkuppfostran’. Ungsvensken, 1910, nr 2, s. 26–28. Palmgren, Valfrid. 1910b. Om folkuppfostran. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Palmgren, Valfrid. 1911. Förslag angående de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjandet af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige. Stockholm: Ivar Haeggströms boktryckeri.

Persson, Mats. 1994. Förnuftskampen: Vitalis Norström och filosofins kris. Stockholm: Symposion. Petersson, Anne-Marie. 2009. ‘De första moderata kvinnorna i stadsfullmäktige’. I Moderata kvinnor i stad och kommun efter 1909, red. Ann-Cathrine Haglund och Anne-Marie Petersson. Stockholm: Sällskapet för moderata kvinnors historia. Raber, Douglas. 1996. ‘ALA Goal 2000 and Public Library Ambiguities and Possibilities’. Public Libraries, 1996, nr 4. Richardson, Gunnar. 1963. Kulturkamp och klasskamp: Ideologiska och sociala motsättningar i svensk skol- och kulturpolitik under 1880-talet. Göteborg, Akademiförlaget. Roos, Anna M. 1907. ‘Obligatorisk kristendomsundervisning eller ej?’. Det nya Sverige, s. 462–71. Runeby, Nils. 1995. Dygd och vetande: Ur de bildades historia. Stockholm: Atlantis. Steffen, Gustaf. 1897. ‘Kulturpolitik och partipolitik’. Svenska Dagbladet, 2/5 1897. Sundeen, Johan. 2008. Andelivets agitator: J A Eklund, kristendomen och kulturen. Diss. Skellefteå: Artos. Sundeen, Johan. 2012. Reflektioner från periferin: Böcker, bildning, idédebatt. Borås: Borås Tidning. Sundeen, Johan. 2019. ‘Kalla kriget som ideologistrid: Konservativ och marknadsliberal kritik av Svenska kyrkans internationella agerande 1965–1989’. I Innan murarna föll: Svenska kyrkan och kalla kriget, red. Lennart Sjöström. Skellefteå: Artos. Sundeen, Johan. 2020a. ‘Nya länkar i obruten ideologisk kedja’. I Samtida röster om konservatism, red. Per Selstam och Martin Tunström. Malmö: Svensk Tidskrifts förlag. Sundeen, Johan. 2020b. ‘I öppna hyllors landskap’. Axess Magasin, nr 6, 2020.

Sundeen, Johan. 2022, ‘Från Ansgar till Valfrid: Svenska bibliotek genom tiderna’. I Biblioteksgeografin: En antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning, red. Katarina Michnik, Roger Blomgren och Johan Sundeen. Lund: Studentlitteratur. Sundeen, Johan och Roger Blomgren. 2020. ‘Offentliga bibliotek som arena för aktivism: En fallstudie av vänsterpolitisk biblioteksideologi på 1970- och 2010-talet’. Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift, 2020, nr 2. Söderbaum, Jakob E:son. 2020. Modern konservatism: Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd. Stockholm: Recito förlag. Söderberg, Verner. 1901. Sveriges sockenbibliotek och öfriga anstalter för folkläsning. Stockholm: Norstedts. Söderblom, Anna. 1909. ‘Något om kvinnovälde och kvinnokall’. Det nya Sverige, s. 186–95. Tergel, Alf. 1969. Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalismen. Diss. Stockholm: Verbum. Torstensson, Magnus. 1996. Att analysera genombrottet för de moderna folkbiblioteksidéerna: Exemplet Sverige och några jämförelser med USA. Göteborg: Göteborgs universitet. Tynell, Knut. 1931. Folkbiblioteken i Sverige. Stockholm: Norstedts. Uggla, Arvid Hj. 1950. ‘Från åttiotalet till första världskriget: Radikalism och nationell rörelse’. Upsalastudenten genom tiderna: En skildring utgiven med anledning av Upsala studentkårs hundraårsminne. Uppsala: Lundequistska. Wallin, Kerstin E. 2015. ‘Politiken och kvinnosaken’. I Lundgren, Myrstener och Wallin, Böcker, bibliotek, bildning, s. 142–56. Stockholm: Stockholmia förlag. Williams, Raymond. 1983. Keywords: A Vocabulary of Culture and Society. London: Fontana Press.

NOTER

1. Att Palmgrens essä har tillmäts vikt i den idéhistoriska förståelsen av sekelskiftstidens bildningsdebatt framgår bland annat av att hennes text är inkluderad i den av Anders Burman och Per Sundgren redigerade källtextantologin Bildning (2010). 2. Begreppet kulturpolitik lanseras av Helmer Key. Det kan i sammanhanget noteras att unghögermannen och utgivaren av Det nya Sverige Adrian Molin var politisk redaktör för Svenska Dagbladet, tidningen där begreppet kulturpolitik lanseras, år 1906–1907. 3. Kulturkamp i den här använda meningen ska inte förblandas med den mera avgränsade kulturkamp som rasade i tyskt 1800-tal mellan Bismarck och den katolska kyrkan. 4. Ett uttryck för bildnings- och försvarsfrågornas närhet i den vid universiteten verkande sekelskiftskonservatismen är katalogen Bokauktionen för Pansarbåten (1912). Uppsalastudenter sålde här delar av sina mödosamt insamlade bibliotek till förmån för pansarbåten Sverige. På ett mycket tidstypiskt sätt och med kristna undertoner poängteras i katalogens företal offertankens betydelse för den nationella samlingen. Den som i svensk offentlighet framför andra kopplade ihop offertanken, fosterlandskärleken, kristendomen och försvarfrågan var unghögermannen Manfred Björkquist, se Aronson 2008. 5. För perspektiv på den i partiväsendets form organiserade konservatismens brottning med folkstyrets idé och praktik, se Olsson 2000. 6. Bidragen från kvinnliga artikelförfattare i de första årgångarna kan räknas på ena handens fingar, till dessa hörde bland annat Anna Roos, ‘Obligatorisk kristendomsundervisning eller ej?’, Det nya Sverige, 1907 och Anna Söderblom, ‘Något om kvinno välde och kvinnokall’, Det nya Sverige, 1909.

7. Den reservationen bör uttalas att Palmgren även kan ha hämtat impulser till nedanstående från andra håll, unghögerns idéer var ingen monopolegendom – bitvis rörde det sig om tankar som allmänt rörde sig i tiden. 8. Dryga 60 år skiljer Carl Cederblads Bildningens väg (1931, s. 9) och Bernt Gustavssons Folkbildningens idéer (1992, s. 7) åt, likväl konstaterar båda författarna att intresset för tekniska och organisatoriska aspekter på folkbildningsarbetet har tenderat att överskugga frågan om de ideologiska bevekelsegrunderna för detsamma. 9. Rörande begreppet kampbildning, se Cederblad (1931, s. 115ff.). 10. Gustavsson (1992, s. 18) framför den diskutabla ståndpunkten att medan folk i dansk kontext förknippas med nationen så är det i svenskt sammanhang mer förbundet med arbetarklassen. Det svenska sekelskiftstida folkbegrepp som den konservativa intelligentian använde sig av var dock fyllt med nations- och inte klassinnebörd. Det kan i sammanhanget noteras att folkhem används av flera konservativa gestalter – Rudolf Kjellén, Adrian Molin och ungkyrkohövdingen Manfred Björkquist – innan det lanseras av socialdemokraten Per Albin Hansson. Rörande unghögern, ungkyrkligheten och folkhemsbegreppet, se t. ex. Sundeen 2012, s. 73ff. Det kan i sammanhanget noteras att Palmgren associerade det goda biblioteket med begreppet hem. Se Sundeen 2020b. 11. Den tolkningsram som i föreliggande uppsats formulerats kring den reformsinnande konservatismens förnyelsesträvanden är en annan än den som presenteras i Mithanders (2005) framställning. Han tar i högre grad än undertecknad fasta på unghögerns förväntningar på storindustrialismen och ger sålunda ett annat, större, utrymme åt de materiella aspekternas betydelse i ung högeråskådningen.

rik ard heberling

Anteckningar om flygbladet ‘En kamrats ord’ (1906) och Kamporganisationens underjordiska tryckeri

det följande återges två exemplar av ‘En kamrats ord’, ett flygblad som spreds över en natt i juli 1906 till försvarsanläggningar runt om i Sverige. Upplagan lär ha varit 200 000 exemplar. Flygbladet var en av många antimilitaristiska trycksaker utgivna i en tid som präglades av mobilisering i samband med unionskrisen och det vapenskrammel som kulminerade i första världskriget. ‘En kamrats ord’ uppmanade soldater att rikta sina vapen mot befälhavarna: Kom ihåg att vi ha makten i våra händer, om du och dina kamrater tvinga edra s. k. befälhafvare att lyda er. Vilja de icke godvilligt, begagna då edra vapen och det skall visa sig, att vi ha makten.

Det olagliga budskapet – uppmaning till myteri – kan förklara varför flygbladet saknade uppgifter om tryckort. Svenska tryckerier var sedan länge förpliktade att förse sina produkter med sådan information, i den händelse att en skrift skulle utredas för tryckfrihetsbrott. Den enda upplysningen om flygbladets avsändare var den intetsägande pseudonymen ‘Kamporganisation’. Misstankarna riktades mot Socialistiska ungdomsförbundet, de så kallade ungsocialisterna: den yttersta vänstern inom den svenska arbetarrörelsen. Under brottsutredningen sökte polisen igenom postlistor över hela landet och alla ungsocialister som fått leveranser dagarna före flygbladets spridning togs i förhör. Boktryckare anlitades för att analysera flygbladets typsnitt i hopp om att därigenom spåra det skyldiga trycke riet. Men det enda man kom fram till var att de använda typerna inte fanns på något tryckeri

med koppling till ungsocialister. Spridningen av flygbladet var så välorganiserad att polisen aldrig lyckades spåra personerna som låg bakom aktionen. En av Kamporganisationens kamrater, Axel Holmström, skulle senare redogöra för flygbladets tillkomst i tidningen Brand: En julikväll 1906. Vi kom överens om att överflygla landet med flygblad. Som en av oss var något hemma inom typografin, skaffade vi oss en liten tryckpress och därtill nödig stilmaterial. En av oss fick upp draget att skriva uppropet, och när detta var gjort fick vi andra ta hand om det, vad gäller sättning och tryckning. När vi köpte denna tryckpress, yppade sig de första svårigheterna, då vi ej ville röja hemligheten till vad ändamål den skulle tjäna. Vi löste frågan så, att vi själva skulle hämta densamma för att vilseleda, så att ingen skulle veta vart den blev förd. Häst och vagn hyrdes och lät vi så frakta maskinen den några mil långa vägen, där vi sedan i lugn kunde arbeta. Allt gick lyckligt, och vi såg vårt första upprop ‘En kamrats ord’ ligga i press. Framgång sporrar, så ock i detta fall. Då polisen på alla vis sökte komma oss på spåren men misslyckades, var det vi som satte i gång tryckning av ett flertal andra upprop […]. En del händelser gjorde sitt till och fick ‘Kamporganisationen’, efter att endast kort tid ha verkat, nedlägga sin verksamhet. För att utplåna varje spår där vi hade hyrt in oss, lät vi sänka allt i jordens djup. Jag minns en höstkväll då vi var samlade och skulle övervara begravningen, då vi lät sänka tryck-

pressen 3 alnar under jord i ett potatisland. En kamrat höll ett tal, där han i några enkla ord gripande tolkade den saknad vi alla kände, då vår gamle vän tryckpressen lämnade detta jordiska.

Om det nu är sant, som Holmström skriver, kan man verkligen tala om ett underjordiskt tryckeri. Oavsett vilket var upphovspersonerna skickliga på att sopa undan spåren efter sin verksamhet och samtidigt bidra till mytbildningen om densamma. ‘En kamrats ord’ finns i dag bevarat i minst två samlingar, i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek samt i Svenskt bokmuseum, och i bådadera förekommer flygbladet i två exemplar. Vid första anblicken ser exemplaren ut som två identiska tryck från samma upplaga, men om man tittar när mare framgår det att bladen skiljer sig åt till form och innehåll. Brödtexten är visserligen av samma typsnitt i båda versioner, men texten i fetstil och rubrikerna har olika utseende. Dessutom förekommer skillnader i radbrytning, formuleringar, stavning och användning av skiljetecken. Varför dessa två snarlika varianter? Det rör sig förmodligen om två upplagor, satta och tryckta vid olika tidpunkter, och skillnaderna kan bero på ändringar som gjorts i den senare upplagan. Man kan också tänka sig att flera tryckerier var inblandade i aktionen och att avvikelserna kommer av att det är olika typförråd som har använts. Om uppgifter kring flygbladets tillkomst är knapphändiga så är dokumentationen över spridningen desto mer omfattande. Detta tack vare den registrering av påträffade exemplar som gjordes på uppdrag av justitiedepartementet. Avslutningsvis återges här ett utdrag ur en debatt i riksdagen den 9 maj 1908 om skärpta straff för antimilitaristisk propaganda, där justitieministern Albert Peterssons anförande vittnar om flygbladets spektaku lära genomslag och i vilken grad det upplevdes som ett hot mot samhällsordningen: Eftersom jag nu är inne på frågan om behofvet [av skärpta straff för antimilitaristisk propaganda], vill jag nämna några data och fakta ur det lefvande lifvet, hvilka kanske kunna tala ett tydligt språk. Den 7 april 1906 beslöt Kungl. Maj:t, på föredrag ning af dåvarande chefen för justitiedepartementet, att anbefalla cheferna för truppförband och militära utbildningsskolor samt kår- eller fartygschefer vid

flottan eller högre befälhafvare att – om vid trupp eller ombord å fartyg spriddes tryckt skrift, som syntes innehålla brottslig uppmaning till olydnad mot lag eller mot befäl – ofördröjligen insända sådan skrift till chefen för justitiedepartementet. Jag har låtit genomgå de anmälningar, som på grund af denna befallning inkommit under tiden från och med april 1906 till och med december 1907, således under icke fullt ett och tre kvarts år. Resul tatet är, mina herrar, följande. Antalet inkomna anmälningar uppgår till 239 stycken och antalet anmälda anarkistiska skrifter utgör 40 stycken. Dylika skrifter ha utdelats vid alla regementen och kårer utom fyra samt vid flottan och alla fästningar. Af de olika skrifterna kan jag som exempel nämna några. Skriften ‘En kamrats ord’, utgifven af kamporganisationen, har utdelats vid 32 truppförband; skriften ‘Kamrat’, utgifven af socialdemokratiska ungdomsförbundet, vid 32 truppförband; skriften ‘Kamrat i vapenrocken’, utgifven af socialistiska ungdomsförbundet, vid 11 truppförband; en skrift med samma titel, utgifven af socialdemokratiska ungdomsförbundet, vid 12 trupp förband; flygblad N:o 1 med titel ‘Kamrater’, utgifven af militäragitationskommittén, vid 12 truppförband; flygblad N:o 2, med samma titel och samma utgifv are, vid 21 truppförband; flygblad N:o 3, med samma titel och utgifvare, vid 8 truppförband; skriften ‘Ned med vapnen’, en broschyr af Z. Höglund, vid 18 truppförband, o. s. v. De mest uppmärksammade regementena hafva varit följande: vid Vaxholms grenadiärregemente har dylik utdelning skett 14 gånger under nämnda 1 3/4 år, vid Hallands regemente 11 gånger, vid Jönköpings regemente och Bohusläns regemente hvardera 10 gånger, vid Upplands infanteriregemente 8 gånger, vid hvart och ett af Dalregementet, Göta artilleriregemente, Karlsborgs artilleriregemente och Lifregementets dragoner 7 gånger, samt vid hvart och ett af Svea och Göta lifgarde, Första Lifgrenadiärregementet, Västerbottens regemente, Kronobergs regemente, Svea artilleriregemente, Kron prinsens husarregemente, Flottans station i Karlskrona, Elfsborgs fästning och Kungsholms fort 5 à 6 gånger, o. s. v. För att nu belysa tillvägagångssättet vid spridningen, skall jag såsom exempel så summariskt som möjligt redogöra för hvad rapporterna innehålla angående en af dessa skrifter; jag tager den jag först nämnde: ‘En kamrats ord’. Jag vill därvid särskildt

bedja herrarna lägga märke till den planmässighet i utdelningen, som framgår af tiden för densamma. Denna skrift är utdelad vid följande truppförband och har anträffats på de ställen och på de dagar jag nu också vill angifva. Vid beväringsrekrytskolan å Ljungbyhed anträffades skriften inom logementena den 28 juli – det är 1906, det alltjämt här är fråga om. Vid Göta lifgarde anträffades skriften å öfningsplatsen och inom regementets park natten mellan den 28 och 29 juli, och syntes skriften vara spridd där i ett halft tusental exemplar. Vid kusteskadern utdelades skriften den 28 juli på Karlskrona gator till manskap af flottan och kustartilleriet af en civilklädd person. Vid Norrbottens regemente insmugglades i kasernen flera hundra exemplar enligt anmälan af den 29 juli, det måste således hafva skett samtidigt med de förut omnämnda fallen. Vid Svea trängkår uppklistrades natten till den 30 juli ett antal exemplar på en uthusbyggnad invid kasernområdet. Vid lifregementets dragoner uppklistrades fem exemplar på en stallvägg den 29 juli. Vid Svea ingeniörskår inkastades ett 20-tal exemplar genom ett öppet fönster den 29 juli; de kommo i underofficerarnes matsal. Vid flottans station i Karlskrona utdelades af en arbetare enligt anmälan af den 30 juli ett antal exemplar till beväringsmännen, utdelningen skedde således uppenbarligen föregående dag. Vid Bohusläns regemente utdelades skriften den 29 juli bland värnpliktige utom lägerområdet. Vid Göta artilleriregemente utdelades skriften den 28 juli. Vid skånska trängkåren inslungades enligt anmälan af den 30 juli ett antal exemplar i kasernen, troligen genom ett matsalsfönster. Vid Svea lifgarde anträffades inom regementets parkområde den 29 juli ett stort antal exemplar. Vid Upplands lifregemente uppsamlades och beslagtogs natten mellan den 28 och den 29 juli inom kasernetablissementet och å exercisfältet ett hundratal exemplar. Vid Kronprinsens husarregemente inkastades den 29 juli 45 exemplar inom etablissementet. Vid andra lifgrenadiärregementet uppklistrades enligt anmälan af den 31 juli ett exemplar på en barackvägg och ett annat exemplar på en anslagstafla. Vid Skånska husarregementet utdelades den 29 juli ett antal exemplar inom regementet och uppklistrades på ett staket omkring detsamma. Vid Upplands infanteriregemente utspriddes skriften på Polacksbacken enligt anmälan af den 30 juli. Vid Hallands regemente utdelades den 28 juli skriften i en barack och å målskjutningsbanan i ett betydligt antal

exemplar af en okänd person. Vid Svea artilleri regemente utdelades skriften i kasernen den 30 juli. Vid Andra lifgrenadiärregementet anträffades två exemplar enligt anmälan af den 4 augusti. Vid Södra skånska infanteriregementet insmugglades den 13 september ett antal exemplar af skriften i diverse dagliga tidningar, hvilka sändes som korsband till värnpliktige. Vid Norrbottens regemente spriddes i en barack å Notvikens mötesplats den 16 september ett femtiotal exemplar och vid Kustartilleriregementet i Karlskrona spriddes skriften i april 1907 å regementets kaserngård. Detta gäller en af dessa 40 skrifter; jag har statistik äfven för de återstående 39, men jag vill icke besvära kammaren därmed; det kan vara nog med hvad jag nu sagt. En agitation, som bedrifves med sådan plan mässighet och energisk hänsynslöshet, kan icke stäfjas utan kraftiga medel till dess bekämpande. Icke sker det därigenom, att man blott plockar upp de exemplar af agitationsskrifterna, som möjligen kunna anträffas såsom öfverblifna rester af de tusental och åter tusental, som strös ut bland militären. Vill man stäfja denna samhällsupplösande propaganda, så måste man också välja de medel, som härför erfordras.

K ÄLLOR

Karl Fernström, Ungsocialismen: En krönika (Stockholm: Federativ, 1950), s. 116–21. Axel Holmström, ‘Vi och »rättvisan«, V, En kamrats ord!’, Brand, 1916, nr 10, s. 1–2. Riksdagens protokoll 1908. Andra kammaren, nr 59, s. 11–13. Flygbladet ‘En kamrats ord’ (1906) finns bevarat i Anarkistiska propagandaförbundets arkiv, Arbetarrörelsens arkiv och bib liotek (refnr 1210/8) samt i en svart låda utan signum i Svenskt bokmuseum. Vid tidpunkten för denna artikels färdigställande är samlingen Svenskt bokmuseum, som tillhör Einar Hansens biblioteksstiftelse, deponerad i Lunds universitetsbibliotek men kommer inom kort att flyttas till annan lokal.

• Ovanstående är utdrag ur och extramaterial till min ‘Kommentar till Folkets väl: Tidning för tro och fosterland. Ett bidrag till den politiska smäde skriftens historia’ som ingår i en nyutgåva av Einar Håkanssons tillfällestidning Folkets väl: Tidning för tro och fosterland (1906) (Stockholm: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Förlaget Damm, 2022). Tack till Erik Bohman, Kristina Lundblad och Jonas Nordin.

Magdalena Gr am

En kvanting träder i salen in

En kvanting träder i salen in – en bok om Arthur Högstedt

Johan Melbi. 120 s. Stockholm: Tragus förlag, 2022. isbn 978-91-985840-6-6

E n kvanting träder i salen in – en bok om Arthur Högstedt har utkommit på Tragus förlag. Författare är Johan Melbi, känd som formgivare. Bokens inledande titeltext refererar till första versraden i ‘Kväsarvalsen’, en slagdänga vid sekelskiftet 1900. Musiken bygger på en folklig valsmelodi som Högstedt fångat upp och gärna visslade. Efterhand skriver han också en text, på söderslang, till melodin. Våren 1898 publiceras ‘Kväsarvalsen’ i ett nummer av skämttidskriften Strix med text och illustration av ‘Arthur. (Yrke) Bräckarkvanting’ samt notskrift. Revykungen Emil Norlander hör visan och anpassar texten till sin nyårsrevy på Södra Teatern 1899. Spridningen tar nu ordentlig fart, och på ett omslag till boulevardtidningen Figaro samma år återges Högstedts självporträtt från 1898 med upplysningen ‘Han som gjort Kväsarevalsen’. Tillämpningen av upphovsrätten var ofta skral vid denna tid, och trots ‘Kväsarvalsens’ stora spridning lär Högstedt inte ha tjänat många slantar på sitt sammansatta verk. Det gav honom ändå ett renommé, och i Figaro blir han en återkommande gestalt. Numera finns ‘Kväsarvalsen’ tillgänglig via Arthur Högstedt, Självporträtt. – Den blonda, ostyriga kalufsen var en viktig del av konstnärens identitet. Håret rakades i samband med hans intagning på mentalsjukhus.

nätet i flera inspelningar. Jag rekommenderar Olle Adolphsons lågmält rytmiska tolkning på övert ygande eken-dialekt. Kvantingen är en proletär släkting till ‘grilljannen’, en snobb tillhörande 1800-talets växande medelklass (den unge Hjalmar Söderberg uppfattades ibland som grilljanne). Båda kategorierna ingick i 1890-talets stockholmska subkultur. Närmare släkt med kvantingen är kväsaren, en ‘ligapojke’, och begreppet ‘kväsarkvanting’ var frekvent. En kväsarkvanting uppträdde gärna i vegamössa med knäckt skärm, ett tecken på att han klarade av slagsmål. Byxorna skulle vara ‘slängarbrallor’ med vida byxben som dolde skorna, helst av modell myggjagare. Ett annat signum

‘Kväsarvalsen’ i Strix nummer 17 1898. – Högstedt tecknar åter kommande slutet på manliga proletärers ben som stora grodfötter, antagligen en referens till kväsarkvantingens ‘slängarbrallor’.

Enruting i Strix nummer 26 1898. Bilden är textsatt: ‘Åt helsike med nappen. Hit med en pilsner i stället.’ – Högstedt tecknar ett till synes både grymt och välnärt spädbarn, medvetet om sin plats i världen. Själv antas Högstedt sedan tidiga år ha lidit av undernäring.

Brand 1898, julnummer. Omslag. – Motivet med en manlig eller kvinnlig gestalt som höjer frihetens fackla förekom ofta i socialdemokratins barndom.

var sidenhalsduken som skulle knytas i rosett. En viss gångstil gällde också. De veka dragen i Högstedts självporträtt förefaller knappast tillhöra en person som dras till råkurr. Högstedt var dessutom småväxt och späd, ofta blyg. Det är samtidigt känt att han gärna umgicks med både kväsarkvantingar och konstnärsbohemer och levde ur hand i mun. Den sociala vreden fanns där också. ‘Kväsarvalsen’ hade i Strix 1898 föregåtts av ‘Kungsholmsligans paradmarsch’ med text och illustrationer av Högstedt – vem som är upphovsman till den redovisade tonsättningen är oklart. Verkligheten bakom marschen var en uppgörelse mellan två rivaliser ande gäng, på väg att skipa rättvisa på sina villkor. I Högstedts tolkning framstår ligatågets trashankar – liksom flera andra proletära gestalter i hans bildvärld – som varelser på gränsen mellan djur, troll och människa. Samtidigt utstrålar de värdighet. Paradmarschen fick också gehör bland ungsocialister. Högstedts vrede kanaliseras även i hans teckning av ett ursinnigt spädbarn, publicerad i ett senare nummer av Strix 1898. Bilden är textsatt: ‘Åt helsike med nappen. Hit med en pilsner i stället.’ Ett vekare lynne kommer till uttryck i ‘Kväsarstämning’, även den i ett nummer av Strix samma år, där ‘Arthur’ i ord och bild gestaltar sin kärlekssorg. Kväsaren har dragit sig tillbaka till skogen, spelar på sitt ‘Magdeburgerskåp’ och klagar inför månen om sin förlorade ‘Agusta’. Till slut dignar han ner på en blomsterbädd, omsluten av natten. I Högstedts avslutande vinjett har kväsaren förvandlats till ett oskyldigt gossebarn. Högstedt var av allt att döma både musikalisk och verbalt begåvad, men det är främst som tecknare han försöker försörja sig. Man kan också notera att han, till skillnad från flera kollegor, oftast signerar sina teckningar. Troligen var han, trots allt, medveten om sitt värde som konstnär. Hans fantasi är gränslös och högspänd, hans ‘skämtteckningar’ ofta präglade av dovt tungsinne och svart humor. Förutom i Albert Engströms Strix publicerades Högstedts teckningar bland annat i den socialdemokratiska skämttidningen Karbasen och i ungsocialisternas Brand. Till Brands julnummer 1898 tecknar han ett omslag med en ung proletär som höjer frihetens brinnande fackla. I inlagan bildsätter han K. J. A. Jansons text ‘Lärpojken’. 1899

Söndags-Nisse nummer 14 1899. Inledande enruting med Högstedts första svar på ‘Hvad jag skulle göra om jag blefve millionär?’ – De följande teckningarna präglas av social satir och svart humor.

vinner Högstedt en teckningstävling i SöndagsNisse med en svit enrutingar, där han svarar på tävlingsfrågan ‘Hvad skulle jag göra, om jag blefve millionär?’ Den första bildrutan visar en liten figur – av det ostyriga håret att döma ett självporträtt – med snoret rinnande. Ena handen sträcker han fram som en tiggare, med den andra håller han tag om en lång blyertspenna. Teckningen är försedd med texten: ‘Ge mig en million att fortsätta min konstnärsbana med!’ Konstnärsödet Arthur Högstedt var skomakarson från Melböda på Öland, född 1877. Fem år gammal flyttar han 1882 med far, mor och en yngre bror till Stockholm och Södermalm. 1892 föds en syster. Familjens förhållanden är knappa, och Arthur lämnar den tidigt. Stödet hemifrån är skralt, men Högstedt är också stolt och väljer att gå sin egen väg. 1897 arbetar han en tid som litograflärling, ger upp och fortsätter sitt osäkra bohemliv. Svält och förtvivlan hotar, men någon självömkande lipsill är han knappast – för en sådan attityd fanns heller inte utrymme. När modern dör 1899, förlorar Högstedt ett viktigt känslomässigt stöd. Fadern flyttar tillsammans med den minderåriga dottern tillbaka till Öland. Högstedts ‘konstnärsöde’ – beteckningen är frekvent vid den aktuella tiden och delvis kopplad till det konstnärsproletariat som växt fram – skildras i journalisten Gustaf Uddgrens roman Stockholmsbohême (1912). Även denna bok har Högstedts självporträtt på omslaget och några illustrationer av honom, mestadels av det skämtsamma slaget, är infogade på planschsidor. Uddgren hade levt tillsammans med Högstedt i bohemkretsar och även skildrat honom som ‘Josef’ i kåserier i Figaro 1898–99 (vissa av dessa texter har Melbi låtit interfoliera i brödtexten på blåtonade sidor). Stockholmsbohême kan betraktas som en lätt dramatiserad och relativt fri nyckelberättelse med ‘Arthur’ som huvudperson. Någon pålitlig källa är den knappast. Flera av bokens karaktärer har fiktiva namn men är inte svåra att identifiera. Att konstnären Richard Bergh står bakom ‘Brage Richardsson’ står utom tvivel, likaså att den konstintresserade bankmannen Ernest Thiel utgör förlaga till ‘grosshandlaren’ som byggt en villa i Sundbyberg ‘för välgörande ändamål’.

Konstnären ‘Acke’ som figurerar är dock inte Akke Kumlien, vilket någon friskt gissat i en Wikipediaartikel om Högstedt. Det fanns gott om begåvade konstnärer decennierna kring sekelskiftet 1900, och flera försörjde sig som tecknare och illustratörer. De lärde i hög grad av varandra, inte minst genom de många tidskrifterna med deras bidrag. Till tidens utpräglade dubbelbegåvningar, som behärskade både ord och bild, hörde den mera etablerade Albert Engström, utgivaren av Strix. Att Högstedt, särskilt under tidiga år, tar intryck av Engströms persongalleri, är tydligt. Bland hans generationskamrater fanns även den geniale O. A. (Oskar Andersson). Melbi antar att O. A. och Högstedt aldrig träffades, fastän de rörde sig i delvis samma stockholmsmiljöer. Deras personlighetsdrag skiljer sig också åt, men likheter finns bland annat i deras energiska teckningsstil. Båda använder sig gärna av jugendrörelsens elastiska linje, O. A. mer disciplinerat än Högstedt, och båda kan hänge sig åt explosiva överdrifter vid gestaltning av en händelse eller ett uttryck. Flera av de konstnärer som försörjde sig på enrutingar i skämtpressen eller illustrering av böcker drömde om att få ägna sig åt den fria – och kanske mindre flyktiga – konsten. Även Högstedt närde tidigt sådana konstnärsdrömmar. 16 år gammal målar han 1894 i olja ett motiv från Norrbro, ett stadslandskap som präglas mera av topografisk exakthet än av fantasi. Han försöker också på egen hand orientera sig i den stora konsten, bland annat genom att kopiera kända mästares verk. Resultatet försöker han sälja på gatan. Att döma av Uddgrens berättelse påbörjade Högstedt flera målningar med fria motiv utan att lyckas avsluta dem. För att komma vidare hade han antagligen behövt en handfast utbildning. Trots vissa försök lyckas Högstedt aldrig nå dithän. Flera kända personer uppfattade Högstedts brådmogna begåvning. Både Albert Engström och August Strindberg försökte på olika sätt bistå den fattige konstnären. Att de inte riktigt lyckas kan bero både på den ofrånkomliga klassklyftan och på Högstedts obändiga frihetsbehov. 1899 gör Gustaf Uddgren och Högstedt ett gemensamt besök hos Strindberg, då boende i Lund, för ett reportage om den femtioårsjubilerande författaren. Till den text som publiceras i Svenska Dagbladet

bidrar Högstedt bland annat med ett porträtt av Strindberg vid skrivbordet. Porträttet är betydligt hövligare än den karikatyr som Högstedt tecknar vid samma tillfälle och som 1904 publiceras i Salta biten, en tillfällig publikation. Högstedt får även illustrera några böcker utgivna av Bonniers. Hans måste då förhålla sig till en text och avstå från öppen agitation eller skämt. Ernest Thiel är en tid Högstedts mecenat, och ett par år kring sekelskiftet bor han periodvis i den villa i Neglinge i Nacka som Thiel upplåter som tillfälligt hem för konstnärer och författare i behov av arbetsro. Här träffar Högstedt bland annat Ivar Arosenius och Hjalmar Söderberg. Arosenius intryck av Högstedt är märkbara både i hans teckningar och hans sena självporträtt. Hur Söderberg uppfattade Högstedt är inte känt, men ‘Kväsarvalsen’ är en av de bakgrundsmelodier författaren fångar upp i Den allvarsamma leken (1912). Högstedts känslighet var ett faktum. 1903 befinner han sig i ett uselt skick, fysiskt och psykiskt, och fruktar för sitt förstånd. Ett besök på Öland ger ingen lindring. 27 år gammal blir han 1904 inlagd på mentalsjukhus, senare får han diagnosen schizofreni. Högstedt försvinner från scenen, interneringen blir livslång och han uppfattas ibland som avliden. Helt bortglömd var han ändå inte, Högstedt får ta emot besök och hans namn dyker då och då upp, bland annat i rapporter från sjukhuset. I Ny tid 1906 berättar en vän till konstnären om hans sorgliga belägenhet och försöker även samla ihop material till en utställning. 1925 visas några teckningar av Högstedt på ‘Humoristernas salong’ på Gummesons konstgalleri. 1937 är han representerad på en utställning med handteckningar på Konstakademien. Högstedts inre ljus har då slocknat. 65 år gammal avlider han 1942 i den slutna sjukhusmiljön. Förutom prästen är två personer närvarande vid begravningen, en av dem är Viktor Ek. Ek var en av Högstedts samtida beundrare och blev sedermera socialdemokratisk politiker. Han hade träffat Högstedt under hans bohemtid, troligen i ungsocialistiska kretsar, och letade på 1940-talet upp hans efterlämnade originalteckningar och privata brev. Efterhand kompletterar han materialet med tidningsartiklar, förmodligen med avsikten att författa en biografi. Ek hinner skriva en del artiklar och göra vissa inlägg,

inte sällan för att vederlägga en viss mytbildning kring konstnären. 1972 avlider Ek, och materialet han samlat säljs på auktion. Illustratören och sagotecknaren Arthur Högstedts bokillustrationer är till antalet begränsade men vittnar tydligt om den rastlöse tecknarens potential. Jag tillåter mig här en utvikning för att särskilt lyfta fram dem. Teknikerna skiftar, Högstedt växlar mellan penna och pensel, experimenterar med djärva bildbeskärningar och hisnande perspektivförskjutningar. I en bildtext ställer Melbi den närmast retoriska frågan: ‘Vem kan avgöra vad som är ›sjukt‹ eller ›normalt‹ ifråga om skapande fantasi?’ Själv föreställer jag mig att Högstedts bildvärld speglar både hans friska vrede och de inre demoner som alltmera hotar honom. Sjukdomen kommer smygande under en längre tid, innan den tar honom i besittning. Hans dragning till ‘Das Unheimliche’ är den utsatta särlingens, och vissa motiv kan leda tanken till Edvard Munchs ‘Skriet’ (1893). Jag finner det också troligt att Högstedt såg Munch-utställningen i Stockholm 1894. För Bonniers tecknar Högstedt 1897 omslaget till den svensk-tyske författaren Adolf Pauls UngHans’ kärleksbref. Kompositionen är både kraftfull och dekorativ med ett ramverk av lila penséer. Samma år debuterar Högstedt som illustratör av sagor.

Omslag till Toini Topelius Sommarsjö och vintersnö (1897). – Som omslagstecknare visar Högstedt sinne för både slagkraftiga och dekorativa kompositioner.

Illustration till ‘Vildhjärna’ i Toini Topelius Sommarsjö och vintersnö (1897).

Sagan var populär decennierna kring sekelskiftet, både som motiv i bildkonsten och som litterär genre, och flera nya så kallade konstsagor skrevs. På omslaget till Toini Topelius – dotter till Zacharias Topelius, den store finlandssvenske sagoberättaren – Sommarsjö och vintersnö: Sagor och berättelser (1897) låter Högstedt stora snökristaller bilda ramverk kring ett oroväckande sagomotiv. I inlagan står han bakom sju av bokens åtta helsidesplanscher (författarens svåger, konstnären J. A. G. Acke, har bidragit med en). Högstedts illu strationer varierar från det groteska och hemska till en mer distanserad och stiliserad jugend. Barnets perspektiv är märkbart i flera motiv. Bonniers anlitade även Högstedt för en ny upplaga av den tyske folklivsskildraren Fritz Reuters Valda berättelser med illustrationer av flera svenska konstnärer. Till del tre, Smärre berättel

ser från 1897, tecknar Högstedt 14 illustrationer. Jämfört med konstnärskollegan Nils Larsons godmodiga teckningar, utmärker sig Högstedts genom nerven och det ofta demoniska draget. Perspektivet är ibland förskjutet som i en ångestriden mardröm. C. O. Nordensvans skildring Finska kriget 1808–1809 (1898), även den utgiven av Bonniers, bildsattes med teckningar av såväl utländska som svenska och finlandssvenska konstnärer. Bland de idag mera kända kan nämnas Albert Edelfelt, Olle Hjortzberg, Nils Kreuger, Bruno Liljefors, August Malmström och Helene Schjerfbeck. Högstedt befann sig således i en krets av lovande eller kända konstnärer. Endast en teckning i den digra volymen är av hans hand och återges i en helsidesplansch med bildtexten ‘Döbeln aftackar trupperna’. På bilden sitter Döbeln, svensk hjälte

Illustration till ‘Inspektor Bräsigs äfventyr’ i Fritz Reuters Smärre berättelser (1897). – Bildtexten är hämtad ur Reuters berät telse: ‘Jag steg således in i en tredje klassens kupé.’ I originalet laborerar Högstedt med blyerts, tusch och gouache.

Illustration ‘Döbeln aftackar trupperna’ i C. O. Nordensvans Finska kriget 1808–1809 (1898). – Två av de soldater som Högstedt fokuserar i teckningen vittnar om fysiskt och psykiskt lidande.

i 1809 års krig, till häst. Han är placerad i bildens mitt men på avstånd från Högstedts egentliga fokus i förgrunden: en närbild bakifrån av några soldater i trupperna, två av dem tydligt sargade. Det är en teckning av hög kvalitet, och man kan fråga sig varför Bonniers släpper taget om konstnären. Kanske är det Högstedt som inte mäktar hålla sig framme. Högstedt dyker dock upp igen i Bonniers utgivning med en vinjett och två helsidesillustrationer till Harald Östensons (pseud. för P. M. E. Petterson) Äfventyrssagor (1904). Sagosamlingen omfattar ett tjugotal planschsidor av flera olika illustratörer, bland dem Högstedts vän Ludvig Kumlien. Högstedts bidrag, en vinjett och två illustrationer, är daterade 1898, således sex år före bokens utgivning. Hans illustrationer särskiljer sig om igen genom det suggestiva anslaget.

Flera av Ivar Arosenius sagomotiv vittnar om Högstedt som inspiratör. Det gäller även John Bauers sagovärld i samlingarna Bland tomtar och troll – sedan 1918 Åhlén & Åkerlunds långvariga bestseller. Som Melbi påpekar, måste det vara Bauer som lärt av Högstedt, inte tvärtom. Tilläggas kan att Bauers sagomotiv inte är lika skrämmande som Högstedts. Hos Bauer kan man ana närvaron av en osynlig men beskyddande förälder som dämpar det lyssnande barnets oro. Högstedts sagovärld förmedlar knappast någon sådan förnimmelse. Johan Melbis konstnärsmonografi I samband med Arthur Högstedts död 1942 uppmärksammas hans levnadsöde i flera olika sammanhang, bland annat i en notis i tidskriften

Konstvärlden 1942. Konstnärskollegan Nils Ringström presenterar honom samma år i antologin Konstnärsfolk som en av skämtteckningens pion järer. Ringström belyser även sin egensinnige väns liv och leverne genom trovärdiga anekdoter. Valter Ek skildrar i Aftonbladet 1957 ‘Den bisarre Arthur Högstedt’, samma år sammanfattas Högstedts livsgärning av Torsten Palmér i Svensk konstnärslexikon (3, 1957). Stig Möllerström dokumenterar helt kort Högstedts teckningskonst i Alla våra skämttecknare (1976). Där upptäcks han av Melbi. Jämte det material som Ek samlat in och som senare ropades in på auktion av en privatperson har Uddgrens roman utgjort de grundläggande byggstenarna i Melbis konstnärsskildring. På omslaget till En kvanting träder i salen in återges självporträttet, där Högstedt framträder i kväsarkvantingens sidenhalsduk, knuten enligt den kollektiva seden. På en inledande sida har Melbi diskret låtit infoga Högstedts konstnärssignatur, som vinjett på titelsidan fångar han upp den fi-

gur som inleder Högstedts teckningssvit i Strix 1899. Vid en hastig blick kan betraktaren få intrycket att gestalten gör en gest för att inbjuda till läsning och bläddrande. Den som nappar på en sådan inbjudan och ger sig i kast med boken kommer att belönas. Melbi har väl förvaltat det material han haft tillgång till. Hans bok är relativt nätt till format och omfång, innehållet är både informativt och substantiellt. Berättelsen har en rytm och samspelar väl med bildmaterialet. Melbi har dessutom lagt ner möda på en genomarbetad bakvagn med noter, förteckningar av olika slag och personregister. Det material Ek samlat in redovisas som en enda källa, via bakvagnen kan det tryckta materialet i hans klippbok letas upp. I en särskild bildsvit har Melbi placerat ett dussintal illustrationer som inte fått plats i anslutning till texten. Exemplen stärker intrycket av rikedomen i en tidigt avbruten konstnärsgärning. Melbi ger både ingångar och uppslag till den som vill gå vidare.

kväsarstämning, ur strix nr 24 1898.

Sabon: Tschichold & Hochuli

Sabon: Tschichold & Hochuli, framställd av Christopher Wakeling i den egna privatpress-verksam heten Corvus Works ägnas Jan Tschicholds typsnitt Sabon. Då Biblis alltsedan nr 32 sätts med Sabon (i nyskärningen Sabon Next) vill vi gärna här bjuda på några uppslag ur boken.

Sabon: Tschichold & Hochuli. Formgiven och tryckt av Christopher Wakeling. Corvus Works: Durham, 2021. – Med bidrag av Jan Tschichold och Jost Hochuli m. fl. Tryckt på Hahnemühle och Zerkall. 16 sidor + 8 sidor + 4 sidor. 275 mm × 990 mm. 90 ex. corvusworks.co.uk

66 House Sayers-gruppen.

mats petersson

Rapport från ILAB:s kongress i Oxford 2022

en internationella antikvariatföreningen, ILAB , inbjuder vartannat år alla med lemmarna i de 22 nationella medlemsföreningarna till en gemensam kongress. Arran gör är alltid någon av medlemsföreningarna och platsen varierar således från gång till gång. I år, den 10 till 14 september, var det den engelska föreningen ABA som stod som värdar för en kongress i Oxford. Vid sidan av formella möten och symposier, som är nog så intressanta, erbjuds på dessa kongresser alltid ett smörgåsbord av spännande besök på bibliotek, både offentliga och privata, museer eller kulturella miljöer. Oxford gjorde i detta sammanhang ingen besviken, tvärtom. Arrangörerna hade riktigt bemödat sig om att sätta ribban högt och att inte utelämna något av vad denna fantastiska universitetsstad har att erbjuda ur bok- och lärdomshistoriskt intresse, vilket för de cirka 120 deltagarna innebar ett hårt tempo under fyra dagar. Nästan samtliga deltagare bodde i ett gammalt fängelse mitt i Oxford som blivit ombyggt till hotell Malmaison och som var nära till allt. I samma veva som kongressprogrammet skulle starta avled drottning Elizabeth II och hon hedrades förstås med en tyst minut på den första gemensamma middagen. En viss oro spred sig dock bland arrangörerna hur dödsfallet skulle påverka programmet och än större var oron för hur det skulle påverka bokmässan Firsts i London, som skulle gå av stapeln direkt efter kongressen och således ligga närmare begravningen. Det visade sig dock att inget behövde ändras eller ställas in.

Programmet och mässan kunde genomföras som planerat. Till att börja med delades deltagarna in i åtta olika grupper, eller Houses – det är trots allt Oxford. House Shelley, Tolkien, Sayers, Wilde, Carroll, Yousafzai, Murdoch och Pullman. Själv hamnade jag i House Sayers, vilket passade bra eftersom jag som reselektyr hade tagit med mig Clouds of Witness. Därefter startade det digra programmet. Dag 1 var The Museum Day och grupperna gick iväg åt olika håll. Vår grupp startade på det dinosaurierika Museum of Natural History, vilket för övrigt hänger ihop med det fantastiskt överhopade Pitt Rivers etnografiska museum. Vi fick först en presentation av några av museets böcker som hade plockats fram för visning. Där finns bl. a. William Jones (1745–1818) fjärilsbok Papiliones heliconii från 1780-talet med hans handtecknade fjärilar, teckningar som de facto ligger till grund för klassificeringen av åtskilliga fjärilar. Där förevisades även förlagorna till de första geologiska kartor som någonsin producerats och mycket annat. Därefter fick vi en kort stund på oss att själva vandra runt på museet och titta på till exempel de enda kvarvarande resterna av en dront innan det var dags att springa iväg till History of Science Museum. The History of Science Museum är egentligen ett ganska modernt museum och grundades på 1920-talet, men det är inhyst i ett hus från 1683 som rymde det ursprungliga Ashmolean Museum och är världens äldsta hus specialbyggt för

The Library, All Souls College.

att vara en museibyggnad. På History of Science Museum förevisade den entusiastiska guiden den svarta tavla där Einsteins uträkningar med krita från en av hans föreläsningar 1931 på något för underligt sätt har blivit bevarade liksom Lewis Carrolls (Charles Dodgson) kamerautrustning. En specialutställning visade penicillinets väg från upptäckt till massproduktion. Efter lunch var det så dags för Ashmolean Museum, där vi fick ta del av ett antal olika visningar. En bokvisning förstås, där det visades unika kartor och atlaser, men även en rundtur med visning av de äldsta delarna av samlingarna och en visning av den aktuella utställningen av Prerafaeliter. Även den utställningen blev bokrelaterad genom William Burges stora bokskåp med panelmålningar av Burne-Jones, Rossetti och andra. Vid sidan av det som visades upp var emellertid nästan det mest fascinerande med Ashmolean allt som vi bara sprang förbi på väg till de olika visningssalarna, och som vi inte fick tid att titta på. En av de italienska deltagarna trodde inte att det var möjligt att något museum utanför Italien skulle kunna ha så fin italiensk renässanskonst som anades i en av korridorerna vi passerade. Den stora avdelningen med antik konst skymtade fram nere i bottenvåningen genom den ganska luftiga och öppna planlösningen som museet har. Middag denna kväll var i den stora salen i Balliol College som mycket väl hade kunnat fungera som bankettsal i Harry Potter-filmerna. Dag 2 var The Bodleian Day, dvs. dagen ägnades helt åt Bodleian Library. Här slogs våra grupper ihop till fyra grupper som gick runt om varandra

till dels tre olika avdelningar i den moderna delen, The Weston Library, där varje avdelning presenterade sina respektive skatter för oss och dels en rundtur i det gamla Bodleian. I rundturen till de äldsta bevarade delarna av biblioteket, The Duke Humfrey’s Library, med sina fasta pulpeter och kedjade böcker passerade vi förstås även Divinity Hall, rummet som apropå Harry Potter användes som sjukhusflygel i filmerna. Till den salen var för övrigt även kvällens middag förlagd. Bland de framplockade böckerna i den första av bokavdelningarna fanns bl. a. det enda kända exemplaret av Shakespeares Venus and Adonis från 1593, ett av tre kända exemplar av första upplagan av Don Quixote från 1605, den äldsta kända handskriften av Iliaden, ‘The Hawara Homer’ med delar av andra boken skrivna på papyrus på 100-talet e. Kr., den första kända texten på engelska av en identifierad författare, skrivet på 1200-talet av en person med det skandinaviskt klingande namnet Orm. I avdelningen med moderna handskrifter visades Händels egenhändiga handskrift till oratoriet Messias, försedd med hans egna extra anteckningar inför sina framför anden av detsamma. Här fanns Pauline Baynes arbetsförlaga till sin stora karta över Tolkiens Middle Earth, med Tolkiens egenhändiga blyertskommentarer om olika avstånd och relationer mellan platserna på kartan. Bredvid den låg Wittgensteins originalmanuskript till Tractatus! Därefter följde litteraturavdelningen, med originalmanuskript av Jane Austen, Mary Shelleys handskrivna utkast till Frankenstein etc.

Shakespeares Venus and Adonis 1593, enda kända exemplaret. The Bodleian Library.

Wormsley LIbrary.

Dag 3 var The College Day. Återigen delades vi upp i våra olika grupper och sprang iväg åt olika håll. House Sayers startade dagen med All Souls College som ligger strax bredvid Bodleian. Vi samlades i biblioteket som tidigare hette The Codrington Library men som numera helt enkelt heter All Souls College Library. Det tidigare namnet var efter den viktiga donatorn på 1700-talet Christopher Codrington, vars donation hade möjliggjort byggande av bibliotek flygeln. Hans väldiga förmögenhet kom dock från slavarbete på hans stora sockerplantager i Västindien, och de senaste årens uppmärksamhet och kritik mot Englands koloniala förflutna

har förstås ställt All Souls College inför ett svårt dilemma. Hur skulle man hantera denna tveksamma donator? Mitt i biblioteket finns även sedan gammalt en staty av Codrington. Man valde att inte försöka förneka det förflutna. Namnet på biblioteket ändrades och vid entrén sattes upp en tydlig plakett: ‘In memory of those who worked in slavery on the Codrington plantations in the West Indies’. Statyn inne i biblioteket har också fått stå kvar men på den projiceras nu sprickbildningar och namn på flera av de slavar som dog på hans plantager, och i biblioteket har man även inrättat en specialsamling om det engelska slaveriet i Västindien.

‘Articuli Associationis Bibliopegæ’, Wormsley Library.

All Souls College Library, som förstås är väldigt vackert, är delvis inriktat på historia. Det innehåller många sällsyntheter men är även ett referensbibliotek, där dess studenter kan sitta och studera. Jag skulle gärna vara student på All Souls College. Jag lyckades hitta avdelningen för svensk historia och där fanns de engelska 1900-talsböckerna om Sverige prydligt uppradade tillsammans med Henrik Schück, Nils Ahnlund m. fl. i trevliga engelska band. Biblioteket hade dessutom gjort speciella montrar med sina rariteter för ändamålet och tryckt upp en spe ciell ‘Guide to the Exhibition for the International League of Antiquarian booksellers’. Därefter väntade University College, som en

ligt egen uppgift var det äldsta colleget. Den uppgiften upprepades dock av flera. Förmodligen trötta på frågan så nämnde flera av guiderna även att det som i Oxford ser medeltida ut är viktoriansk gotik medan det som är medeltida inte ser medeltida ut. University College var ändå något mer lågmält än de andra. I dess moderna biblioteksbyggnad (1900-tal) visades en fin Oscar Wildeutställning. Bibliotekets trapphall hade även i sitt stora fönster glasmålningar som bildade ett porträtt av Oscar Wilde. Genom vindlande gångar och trädgårdar kom vi även till det äldre bibliotekshuset som dock inuti var ett fullt fungerande modernt studiebibliotek med två jättestatyer över donatorerna till biblioteket. I anslutning fanns

även det stora och lite märkliga minnesrummet över Shelley med staty förställande den drunk nade Shelley. Efter en kort lunch där det även gavs tid att klättra upp i klocktornet på The University Church of St Mary the Virgin (St Mary’s, for short), med en fantastisk utsikt över staden, begav sig Sayers och Yousafzai iväg till Christ Church College. Här hade biblioteket förberett mycket ambitiösa utställningsmontrar. Här visades bl. a. en fin isländsk handskrift med Grettis saga. Collegedagen avslutades sedan med Merton College. Där fick vi först en rundvandring runt i collegemiljön. Det var mellan terminer så det var ganska få studenter på plats och i trädgården pekades Tolkiens favoritträd ut, under vilket han brukade sitta och läsa. Därefter besökte vi Mertons gamla bibliotek från 1373 med dess medeltida bänkar och kedjade böcker. Visningen av biblioteksmiljön tog dock så lång tid att vi inte ens hann titta på de böcker som var upplagda i montrar för visning för nu var det bråttom att hinna fram till kvällens aktivitet, nämligen punting på floden Cherwell. Dag 4 var utflyktsdag, dvs. bussturer till två privatbibliotek utanför Oxford. Det var dock inte vilka privata bibliotek som helst utan det ena var Sir Paul Gettys Wormsley Library och det andra Rothschilds Waddesdon Manor. Till denna utflykt behövdes två bussar. Den ena av de abonnerade bussarna fick dock problem så istället för en modern luftkonditionerad buss kallades en Nostalgic Tour dubbeldäckare från åtminstone 1960-talet in, och i den hamnade vår grupp. Det var knappt att den klarade uppförsbackarna. The Wormsley Library blev nästan programmets höjdpunkt. Det visade sig att inte ens de mest namnkunniga av de engelska handlarna som deltog i kongressen hade varit där. Med ett undantag, Maggs. Bryan Maggs hade varit nära vän till Paul Getty och fungerat som hans biblio tekarie och bokkonsult under uppbyggande av det enastående biblioteket och de fungerade fortfarande som rådgivare. Vid sidan av den äldre Bryan var även flera andra från Maggs på plats och guidade bland böckerna. Filantropen och bibliofilen Paul Getty (1932– 2003) var son till oljebaronen John Paul Getty och far till den olycklige John Paul Getty III

som 1973 kidnappades av den italienska maffian ’ndrangheta. Paul Getty samlade medeltida illu minerade manuskript, inkunabler, engelsk private press, illustrerade engelska och kontinentala äldre böcker samt byggde inte minst upp en fantastisk historisk bokbandssamling som fortfarande kompletteras med nya beställningar på moderna bokband. Hans intresse var ”The Art of the Book”. Allt detta inhyst i en kanske lite märklig men fascinerande biblioteksbyggnad byggd på 1980-talet med doriska kolonner av sandsten, enorm takhöjd med stjärnhimlar målade i taken och överallt bokhyllor fyllda med bara utvalt det bästa av det bästa. Här visades det tredje mest kompletta exemplaret i världen av Caxtons berömda första tryckning av Chaucers Canterbury Tales från 1476–77, en engelsk handskrift från 650-talet som är det äldsta kända, Grolierband, fanfarband, de mest påkostade Sangorski & Sutcliffe-banden, illuminerade bestiarier från 1200-talet och mycket annat, bl. a. förstås även en first folio av Shakespeare. På inget annat av biblioteken hade de plockat fram lika mycket godis som här. På ett stort bord i mitten av rummet låg alla de stora verken från Morris The Kelmscott Press utlagda, flera av dem tryckta på pergament. ‘It’s a Home Run’, utropade en känd engelsk antikvariathandlare när han såg dem och svepte med handen över bordet. På övre galleriet och i ett litet sidorum fanns referensböckerna och framförallt bokbandslitteraturen uppställd. Där var även Sverige representerat med handskrivna stadgar för Stockholms bokbindare 1749, ‘Articuli Associationis Biblio pegae’, bundna i ett mycket fint svensk skinnband med pärmar med spegeldekor fast med speglarna ‘brutna’. Biblioteket på Waddesdon Manor var av helt annat slag. Baron Ferdinand de Rothschild (1839– 1898) samlade på allt. Han lät bygga Waddesdon som en kopia av ett franskt renässansslott för att där kunna ha och visa upp sina samlingar av konst, möbler, konsthantverk, tapeter och allt vad man skulle samla på under andra halvan av 1800-talet. Givetvis köpte han även dyrbara och fina böcker. Här var dock inte böckerna huvudsaken på sa mma sätt som på Wormsley. Visningen omfattade även till större del själva slottet och det som var kvar av originalsamlingarna men med tanke på gästerna hade även en utställning av de vackrare

bokbanden och planschverken ställts i ordning, bl. a. ett fantastisk franskt album från mitten av 1700-talet med handtecknade skådespelare i olika teaterroller. Men det mest minnesvärda var nog ändå den mekaniska elefanten som tillverkats av den franske klockmakaren Hubert Martinet omkring 1770. Även shahen av Persien tyckte att den var roligast när han 1889 besökte Waddesdon. Med detta var själva kongressen slut men inte aktiviteterna. Nu var det ILAB:s tur att bjuda på symposier i Weston Library. ILAB:s symposier startade i New York i samband med mässan 2019 och blev då en stor framgång. Nu var det dags att ta upp dem igen och även denna gång lyckade de få till intressanta debatter inför en fulltalig och engagerad publik. Det var tre sessioner; ‘Where Do Books Belong? Competition & Cooperation between Private and Institutional Collecting’ med en panel av en bibliotekarie från Bodleian, en antikvarie från USA och antikvariathandlare från både England och USA ; ‘Changes and Challenges: Navigating the Tricky Waters of the

Wormsley LIbrary, Sir Paul Gettys privatbibliotek.

International Movement of Antiquarian Books in the 2020s’ med en expert på den internationella konsthandeln, en representant från franska kulturdepartementet samt antikvariathandlare från Italien och USA med olika erfarenheter av exportsvårigheter; ‘Collaboration, Communication, Transparancy: Security Affects All’ inleddes med två poliser från Scotland Yard som berättade om sitt arbete med att ringa in den internationella liga som för ett antal år sedan borrat sig genom taket till ett speditionslager och kommit över böcker för miljontals kronor, följt av den ansva rige för Heritage Library i Qatar som berättade om smuggelvägarna för de handskrifter och artefakter som illegalt lämnar Mellanöstern varje år och dyker upp framförallt i Europa. Evenemanget avslutades därefter med utdelandet av årets Bres lauerpriser i bibliografi till de tre vinnarna. Arrangörerna och ABA satte onekligen ribban högt och det ska bli spännande att se hur den nederländska föreningen ska matcha detta när de år 2024 är värdar för nästa kongress i Amsterdam.

nyheter & noterat

Biblioteksgeografin: En antologi om biblioteksväsende och biblioteksforskning

Red. Roger Blomgren, Katarina Michnik och Johan Sundeen. 418 s. Lund: Studentlitteratur, 2022. ISBN 978-91-44-15948-5 Framstegens halvsekel: 50 år av folkbiblioteksutveckling

Red. Barbro Thomas, Magdalena Gram och Tommy Olsson. 215 s. Borås: Biblioteksmuseet, 2022. ISBN 978-91-527-1228-3 Två nyutkomna antologier behandlar svenska bibliotek, men på olika sätt och med skiftande syften. Studentlitteraturs Biblioteksgeografin har som undertitel biblioteksväsende och biblioteksforskning medan Biblioteksmuseets Framstegens halv sekel blickar tillbaka på femtio års folkbiblioteksutveckling. De må bedömas var och en för sig. Biblioteksgeografin har tillkommit för att fylla en lucka och vänder sig till studenter i biblioteks- och informationsvetenskap samt till själva professionen. Det har länge behövts ett modernt läromedel om de svenska bibliotekskategorierna ur ett begreppsligt, historiskt och juridiskt perspektiv. Antologins tre redaktörer presenterar ett omfattande material i tretton kapitel författade av nitton författare, enskilt eller tillsammans. Inledningen för oss in i det teoretiska fältet kring biblioteksforskningen. Man poängterar att denna forskningsgren inte bara får betraktas som en underdisciplin till informationsvetenskapen – den måste få ett större utrymme ‘inom såväl som utom disciplinen’ (s. 16). Den tanken är riktig, men

alltför försiktigt framförd. Som handledare inom biblioteks- och informationsvetenskap under fem ton år har jag märkt att bokliga och litterära ämnen för de blivande bibliotekariernas master uppsatser inte står högt i kurs inom det akade miska fältet. Men bland studenterna själva finns det uppenbara och starka intressen att lära mer om hur bokmarknad och litteratur fungerar, men de matas mest med teknik där verktygen ofta inte är avpassade för verkligheten ute på biblioteken. De bibliotekstyper som antologin uppehåller sig vid kan delas in i tre tillhörigheter: geografiskt på lokal, regional och statlig nivå, utifrån uppdrag och finansiering. Ett kartverktyg för biblioteksgeografin (begreppet myntades av Magnus Torstensson och Romulo Ehnmark, men när och var?) har vidareutvecklats av Catarina Eriksson och Angela Zetterlund 2008 och uppdaterats 2013 i ett arbete kopplat till Högskolan i Borås. Termen är välfunnen och fungerar bra som kappa för det omfattande och skiftande material som boken innehåller. Jag försöker läsa antologin som en student. Varje kapitel avslutas med en välmatad referenslista, som kan vara bra att ha om man vill borra vidare i frågorna. Det första kapitlet om begreppet bibliotek är författat av Katarina Michnik. Här diskuteras begreppet bibliotek i förståelsen av det i sex varianter: en byggnad, ett rum, en samling, beskrivna funktioner, arbetsverktyg och de värden som biblioteket bidrar till. Kapitlet kan säkert utgöra underlag för diskussioner kring vad ett bibliotek egentligen är. Sådana frågor förs också fram i avslutningsorden.

Texten innehåller ganska täta referenshänvisningar till tidigare forskning, även till och med sidhänvisningar i löpande text. Ingen invändning mot detta, men jag finner som uppmärksam läsare ett problem i att man nästan genomgående (gäller hela boken) utesluter förnamn i löpande text och i referenslistan. När till exempel efternamn som Johannesson och Burman nämns vore det bra att veta deras förnamn. Även karaktäristiker av vilken typ av forskare som det refereras till behövs. Detta för att man ska kunna greppa det sammanhang som studierna tillkommit i och vilka vetenskapliga utgångspunkter författarna har. Man behöver faktiskt lära sig att Hansson heter Joacim Hansson och inte bara är J. Hansson och ett årtal. Forskare blir snabbt historia och det tillhör allmänbildningen att kunna både för- och efternamn. Kerstin Rydbeck har i det andra kapitlet tagit sig an lagstiftning och styrdokument för de offentliga biblioteken. Denna text löper lätt och ledigt igenom ett snårigt område. Ett klargörande stycke uppehåller sig kring hur statsbidragen till folkbiblioteken format deras verksamhet. Kapitlet innehåller även avsnitt om bibliotekssekretess, biblioteksstatistik, pliktleverans, dataskyddsförordning och upphovsrätt. Johan Sundeen har fått den svåra uppgiften att fånga svensk bibliotekshistoria på cirka 45 sidor från Ansgar till Valfrid som rubriken så träffande anger. Man kan fråga sig varför detta kommer som tredje kapitel, men troligen har tanken varit att de två förstnämnda kapitlen skall ge ett samtida perspektiv för dagens bibliotekarier. Sundeen utgår från sin egen profession som idéhistoriker och följer politisk-historiska epokindelningar. Klokt nog avslutas översikten vid folkbibliotekens etableringstid, eftersom dessa behandlas utförligt i resten av antologin. Här är intressant att notera att de bibliotekshistoriska forskarna relativt frekvent presenteras med sina förnamn – den humanistiska traditionen präglar i detta fall referenshanteringen. Stycket om bibliotekshistoria som studieområde är viktigt, men det smärtar en bokvän att se att tidskriften Biblis, som särskilt ägnar sig åt bokformgivning och bokhistoria (ofta kopplat till bibliotek och utgående från KB!) inte nämns i den lite plockiga framställningen. Här saknas även det bibliografiska perspektivet, som före datoriseringen lade grunden för kunskaper om

bibliotekens samlingar och den litterära och bokliga kulturen i stort. Det tillhör sannerligen bildningen för en bibliotekarie! Man kan inte förbigå Linnström, Bygdén, Lundstedt osv. Lisa Olsson Dahlquist och Hanna Carlsson, bägge doktorer i biblioteks- och informationsvetenskap med inriktning mot folkbibliotekens roll i det digitala samhället, uppehåller sig vid hur idéer och praktiker samverkar i dessa gränsöverskridande institutioner. Folkbiblioteken är en del av samhället och berör kultur- utbildnings- och informationspolitiska frågor. Här presenteras Åse Hedemarks forskning tydligt på flera ställen, men uppsatsen är lika mycket en sammanfattning av författarnas egna intresseområden. Pia Borrmans artikel om folkbibliotekens verksamhet för och med barn är handfast och konkret om vad man kan göra och gör. Här blir det en hel del råd och dåd som kan upplevas som pekpinnar eller överflödiga påpekanden som att plexiglas med information på disken skymmer sikten för de kortaste barnen. Cecilia Gärdén fångar in den regionala biblioteksverksamheten. Dagens konsulenter vid regionbiblioteken behöver vara både pedagogiska och kommunikativa. Man försöker identifiera behov hos folkbiblioteken och arbetsuppgifterna är skiftande och självständiga. Större kommun överskridande kompetensutvecklande projekt, som exempelvis KUB -projektet (se s. 200), har jag själv erfarenhet av utifrån kommunhåll. Det gav inte ett vitten av fördjupad kunskap och visar på svårigheterna att få den regionala ansatsen att passa in i verkligheten. Sara Ahlryd och Fredrik Hanell lyfter fram sjukhusbibliotek och medicinska bibliotek. Under 2020 fanns det 58 fysiska sjukhusbibliotek och medicinska bibliotek vid landets sjukhus. De så kallade patientbiblioteken har sedan 1990-talet minskat i omfattning i takt med att landstingen tagit över efter kommunerna som huvudmän. Här omtalas frekvent en HTA-praktik som innebär ett standardiserat arbetssätt för att strukturera arbetet med att samla medicinsk evidens inom sjukvården. Verksamheten riktar sig idag alltmer mot att vara ett stöd för vårdpersonalen. Jonas Nordin, professor i bok- och bibliotekshistoria i Lund, är som historiker synnerligen lämpad att presentera KB , Kungliga biblioteket, vårt nationalbibliotek. Framställningen är kort

och koncis, men inte utan egna anmärkningar. Till exempel noteras att KB:s utställningsverksamhet numera ligger på is ‘på grund av lokalbrist och försummelse’. Särskilt intressant är stycket om kataloger och digitala strukturer. Söktjänsten Sondera för samtida sökningar i Libris, SMDB och NAD avvecklades 2020 på grund av låg användarfrekvens. Överhuvudtaget drabbas man av matthet inför alla olika digitaliseringsprojekt med brist på strategier och långsiktiga planer. Hur prioriterar man? En diskussion om kvaliteten på katalogposterna i den nationella samkatalogen Libris i ljuset av att man numera öppet inbjuder alla möjliga bibliotek att använda det webbaserade katalogiseringsverktyget LibrisXL hade varit behövlig. Likaså borde problematiken med alla audivisuella katalogposter i Libris ha uppmärksammats. Här saknas resurser att utveckla och fördjupa. Databasen tenderar att kantra och många vet nog inte om att böckerna snart är en banal bisak i Libris som innehåller många medietyper. Arvid Jakobsson presenterar sin arbetsplats Bernadottebiblioteket, karaktäriserad som ett kungligt biblioteksmuseum, även öppet för forskning. Man kan fundera om inte ytterligare några intressanta specialbibliotek såsom Hagströmerbiblioteket och Vitterhetsakademiens bibliotek hade varit förtjänta att porträtteras. I Mauritz Jadefrids och Katarina Michniks avsnitt om lärosätesbiblioteken möts utbildning och forskning. Redan i antologins inledning påpekas att sådana även kallas forskningsbibliotek eller universitets- och högskolebibliotek, men lärosäten blir en mer allmängiltig benämning. Dessa bibliotek omfattar vida fält och spretiga användargrupper alltifrån studenter till lärare och forskare. Arbetsuppgifter som undervisning och öppna föreläsningar ingår självklart i bibliotekarieyrket. Handledning, sökuppdrag och förlagsliknande sysslor kan också förekomma vid denna typ av bibliotek. Utställningar börjar bli alltmer intressanta för att föra ut forskning och visa upp samlingarna. Storlekarna på lärosätesbiblioteken skiftar i fråga om antalet studenter, forskningspublikationer och proportionen mellan samlingar av tryckt och elektroniskt material. Detta påverkar förstås hur yrket utformas vid de olika läro sätena. Användarfokus, samarbete och pedago-

gisk kompetens är egenskaper för så kallad anställningsbarhet. Man kan inte under studierna välja inriktning mot lärosätesbibliotekarie, men vissa kurser vetter åt det hållet. Någon specialistkompetens behövs enligt artikelförfattarna inte, utan kompetensutveckling sker på de enskilda läro sätesbiblioteken. Nyfikenhet och öppenhet räcker långt. Denna öppna hållning är visser ligen lovvärd, men nog vore det tacknämligt om specialister efterfrågas eller att åtminstone en för djupad kompetens premieras. Tre författare presenterar skolbiblioteken – Ulrika Centerwall, Pamela Schultz Nybacka och Maria Ringbo. Alla tre har engagemang och lång erfarenhet av dessa viktiga men så svårstyrda institutioner i bibliotekslandskapet. Skolbiblioteken har ett brett uppdrag; både att befinna sig nära undervisningen, samtidigt som de ingår i ett demokratiskt och folkbildande sammanhang. Här ges en grundlig historisk bakgrundsteckning. En mängd utredningar har under åren presterats på området. Den senaste utredningen (SOU 2021:3) av Gustav Fridolin fick symptomatiskt rubriken Skolbibliotek för bildning och utbildning. Men redan 2019 hade Pamela Schultz Nybacka lämnat sitt bidrag till den nationella biblioteksstrategin genom utredningen Värdet av skolbiblioteket. Det deklareras och ordas mycket om skolbibliotek. Trots detta saknar mer än hälften av landets elever tillgång till sådana, vilket lagen kräver. Utbildade bibliotekarier är ingen självklarhet och bokbeståndet ter sig ofta undermåligt. Ann-Christin Karlén Gramming och Elisabeth Ejemyr har fått uppgiften att behandla specialbiblioteken. Bägge är bibliotekarier och informationsspecialister. Olika typer av huvudmän som staten, privata näringslivet eller andra hybridformer förekommer och byten av huvudmän är vanligt. Generellt sett är denna bibliotekstyp lågt bemannad. Målgruppen är avgränsad och ofta inriktad mot den egna organisationen. Marknadsföring och kommunikation kring biblioteket kan i många fall vara centrala uppgifter för bibliotekarien. Myndighetsbibliotek, musei- och arkivbibliotek, Svenska Akademiens Nobelbibliotek är exempel på denna typ. Specialbibliotek har ibland i stället för att läggas ner införlivats i andra bibliotek. Ann-Christin Karlén Gramming tar sig även an företagsbiblioteken. Hon poängterar att även om själva de fysiska biblioteken kan försvinna

kommer det i framtiden att efterfrågas informationsspecialister för att guida i det ständigt ökande informationsflödet. Tekniska kunskaper som filmredigering, programmering och algoritmhantering samt funktioner som upphovsrättsspecialister, dataskyddsombud och omvärldsbevakare är sysslor som alltmer står i centrum. Den lustiga avslutningsknorren lyder att böcker snarast kommer att användas som inredningsdetaljer. Doften av läderinbundna böcker kan alltid köpas som rumsspray. Jag hade gärna sett ett avrundande kapitel efter de välmatade tretton kapitlen som en allmän utblick och framtidsspaning. Även ett personregister hade gjort boken mer användbar. Men arbetet med antologin var säkert tungt nog ändå att ro i land. • Biblioteksmuseets kavalkad över fem decenniers folkbiblioteksutveckling med den talande titeln Framstegens halvsekel är tillbakablickande. Redaktörerna Barbro Thomas, Magdalena Gram och Tommy Olsson har alla tre lång erfarenhet av skilda typer av bibliotek. Boken struktureras utifrån decennierna 1950-tal till 1990-tal och man har bjudit in olika skribenter som var med då det begav sig. Men det är redaktörerna som drar det tyngsta lasset. Magdalena Gram deltar med hela sex bidrag, som främst gäller folkbibliotekens arkitektur. Detta är ingen lätt materia, men hanteras med klokskap och överblick. Som vanligt är Gram synpunktsrik, välbalanserad och bygger sina artiklar på gedigen kunskap om relevant litteratur. Ett mer generöst bildmaterial från biblioteksbyggnaderna skulle ha varit fint, men överskrider nog bokens allmänna syften. Det är givet att en sådan här sammanställning av olika personers minnen blir stilistiskt ojämn, spretar åt olika håll och är präglad av skilda temperament. Men det är hög tid att ta tillvara äldre tongivande bibliotekariers erfarenheter av ett synnerligt expansivt skede. Texterna är genomgående lättlästa, och ibland har korrekturläsningen gått lite för snabbt. Men formgivningen med ett svårfångat bildmaterial och en tidskapsel från varje decennium gör att läsaren får en tydlig ingång till de olika decenniernas samhällsförhållanden. Magnus Torstenssons avsnitt om hur folkrör elsebiblioteken kommunaliseras och bibliotekarie utbildningen förändras från skola till akademi är välbehövliga. Likaså har Barbro Thomas med snärt

i pennan tagit sig an utredningar, politiska konvulsioner och Btj:s öden och äventyr. Tommy Olssons tankar om organisationen av bibliotekens arbetssätt och ledning ger värdefulla synpunkter från ett långt arbetsliv. Centrala inslag är skildringarna av de stora folkbiblioteken i Göteborg och Malmö och deras hövdingar Sigurd Möhlenbrock och Bengt Holmström. En liknande framställning om Stockholm saknas. I rubriksättningen borde ha tillagts att Ingrid Atlestams artikel om ‘Huset Möhlenbrock’ handlar om Göteborgs stadsbiblioteks organisa toriska utveckling. Likaså borde Ulla Broheds uppsats ‘Från mörkret stiga vi mot ljuset’ tillfogats ett förtydligande om att det gäller Malmö stadsbiblioteks nya byggnad på 1990-talet. För övrigt är det bra med ett personregister och att vissa bidrag försetts med förteckning över källor och litteratur. Det är en lång rad skribenter som deltar förutom de ovan nämnda: Lillemor Widgren Matlack, Inger Eide-Jensen, Kerstin Ericsson, Tove Persson, Birgitta Modigh, Lena Lundgren, Kerstin Magnusson, Gerd Jansson, Margareta Törngren, Ingrid André, Irma Ridbäck, Ingar Beckman Hirschfeldt, Anna-Lena Höglund och Ola Gustafsson. De har alla fått frihet att vara personliga med egna iakttagelser. Så mycket hände under dessa fem decennier på flera plan! Förvaltningsmässigt blev en mängd landskommuner komprimerade till 278 kommuner 1974. Ett otal små utlåningsstationer centraliserades i sällan skådad omfattning. Kulturpolitiken förändrades, politiserades och biblioteksdebatten präglades av en revolutionär ungdomsgeneration. Framförallt genomgick de framväxande folkbiblioteken en rad olika teknikskiften, men själva låneinstitutionen hölls intakt och likvärdig för alla. I redaktörernas eftertankar kastas en rad frågor fram, som passeras lika snabbt som de väcks. Kanske är det folkbibliotekets styrka men även svaghet att hela tiden följa med tidens flöden, hänga med och anpassa sig. Man stannar inte upp och reflekterar. Men i viss mån kan tankar om vadan och varthän spåras i flera moment i denna charmfulla skrift om en samhällsinstitution som alla verkar vilja krama och omhulda, men allt färre på allvar utnyttjar både som be sökare och låntagare. Gunnel Furuland

RUTGER MACKLEANS BOKSAMLING UTE I DAGSLJUSET I Biblis 91 (Hösten 2020) beskriver Martin Kjellgren det sorgliga tillståndet för kyrkliga boksamlingar som kan vila på kyrkvindar och sakristior under sekellång sömn, störda bara av kyrkmöss och silverfiskar och utsatta för fukt, mögel och skadedjur. Jag vill tillägga damm, lager av grått fuktigt damm. Friherre Rutger Macklean (1742–1816) är känd av eftervärlden för sin omvälvande modernisering av jordbruket på sitt gods Svaneholm i Skurup i Skåne med efterföljd så småningom i hela Sverige. År 1782 ärvde han det stora godset och avled 1816 utan bröstarvingar. Hans boksamling om drygt 700 band sändes till Lunds Bokauktionskammare, förtecknades och försåldes. Den del av beståndet som inte såldes forslades tillbaka till Svaneholm och förde en osäker tillvaro tills domkyrko- och slottsarkitekten Carl Georg Brunius (1792–1869) vid sin odyssé mellan skånegodsen i mitten av 1840-talet noterade samlingen och ansåg att det borde skapas en värdig interiör till samlingen, vilket också skedde. Brunius hyllinredning finns kvar, men inemot år 2020 i mycket dåligt skick, med nedfallna bakstycken, söndriga dörrglas och glipor i sidostyckena. Skadade lås. Den tryckta bokförteckningen från Lund 1816 finns kvar i ett inbundet exemplar i Universitetsbiblioteket vid Lunds universitet och ett i pappomslag på KB. Förteckningen är nu digitaliserad och tillgänglig i Alvin. Hela boksamlingen var 2020 i ett mycket dåligt skick.

Boksamlingen ägs av Vemmenhögs härads fornminnes- och hembygdsförening. Föreningen bedriver ett framgångsrikt förnyelsearbete delvis med medel ur ett EU-anslag tillsammans med Svaneholms Slott Andelsförening. Men som Martin Kjellgren säger: det finns inget lagstadgat skydd för antikvariska boksamlingar – böcker definieras varken som arkivhandlingar eller museala artefakter. Att utveckla kunskapen och skyddet kring boksamlingen har inte prioriterats av olika skäl. Mera av en slump nyupptäcktes Rutger Mackleans boksamling i samband med ett utställningsprojekt 2019–2020. Museiföreningen ansökte om bidrag från Kungl. Patriotiska Sällskapet och beviljades 40 000 kr till en bearbetning av posterna i 1816 års bokförteckning, modernt läsbar och användbar i museets interna och publika arbete. För historisk forskning finns 1816 års förteckning oförändrad tillgänglig i Alvin. Våren 2021 beviljade Riksantikvarieämbetet Museiföreningen 100 000 kr ur årets budget för kulturarvsarbete. Bidraget avsåg en inventering av bokbeståndet, restaurering av de svårt skadade bokhyllorna och restaurering av ett utvalt antal skadade bokband. Efter en insats av en möbel konservator står nu bokhyllorna i baronens bokrum i sin forna glans. En visningshylla pryds av bokband, restaurerade av en bokkonservator i Lund. Restaureringsbehovet av bokband är dessvärre mycket stort och kan förhoppningsvis ske efterhand, där det överhuvudtaget är möjligt.

Till vad nytta har nu allt detta gjorts? En rad forskningslinjer erbjuder sig. För det första en utvidgad berättelse om boksamlaren: Vad kan en boksamling berätta om en person som var en av sin tids offentliga berömdheter – men person ligen och privat så okänd? Personhistoria, idé historia och bokhistoria i gamla boksamlingar där privata brev, dagböcker och andra personliga dokument saknas. Hur kunskapsspridningen gick till i Europas lysande 1700-tal? Projektet utgör ett tillskott till det lokala kunskapsuppbygg andet som till stor del drivs på ideell bas kring slottet, människorna och deras historia. Det kan också ses som en utökad resurs i samverkan mellan kulturarvet och skolan, där ett lokalt museum kan utgöra en intresseväckande lärandemiljö och mötesplats. För hembygdsföreningen återstår frågan om boksamlingens tillsyn och nyttiggörande framöver. Men framförallt behövs ett lagstadgat skydd för antikvariska boksamlingar, som det sägs i Biblis 91. En inventering av gamla boksamlingar i Sveriges hembygdsföreningars ägo vore en önskvärd början. För oss som regelbundet går förbi statyn över godsägaren och hans hund vid ingången till slottsparken – ett monument över ett modernt sökande kraftfullt intellekt i det internationella 1700-talet och en lika kraftfull praktisk handlingsmänniska. Spåren avtecknar sig i boksamlingen. Varav ett tiotal titlar inte återfinns i Libris. Och somliga är verkliga rariteter. Lisbeth Thorsén Carlberg Svensk Bokkonst 2021

Det var en varm oktoberkväll ute i Humlegården och en varm stämning inne i Kungliga bibliotekets hörsal, den 27 oktober, när årets pristagare av Svensk Bokkonsts diplom för god bokform fick ta emot sina diplom av årets konferencier, skådespelaren Rebecka Hemse. Samma kväll öppnades utställningen där alla 25 böcker finns att studera fram till nyår. Här finns möjlighet att hämta ett exemplar av årets katalog. Böckerna kommer dessutom att presenteras på NK Bokhandel under hösten och turnera i Sverige och utomlands under kommande år. 268 bidrag anmäldes till Svensk Bokkonst från 2021 års utgivning. 2021 var bokbranschen fort farande påverkad av pandemins konsekvenser.

Det rådde global pappersbrist som försvårade bokproduktionen. Flera pappersbruk hade tvingats stänga ned sin verksamhet under pandemin och när efterfrågan ökade igen och produktionen kunde ta fart kunde pappersmassa inte tillverkas i tillräcklig mängd utifrån vad som efterfrågades. Därför är det glädjande att Svensk Bokkonst ändå har fått in nästan lika stor mängd böcker till tävlingen för 2021 och böcker med lika hög kvalitet som före pandemin. Bland de inlämnade bidragen finns flera exempel där mindre, ofta lösa enheter eller delar samlats ihop till paket, lådor och boxar. Boken som ett paket och gåva är ett genomgående tema i före gående års utgivning och boxen används flitigt i olika utformningar. 2021 var ett år då ett behov att fånga in och sy ihop splittrade fragment uttrycks i bokproduktionen, både för att skydda det ömtåliga, men även för att sätta ljus på det unika och flyktiga. Här finns dessutom ett bidrag med bipacksedlar i en medicinbox där olika ordklassers medicinska användningsområden beskrivs. Det finns en läkande dimension i omsorgen bakom att välja ut, samla ihop, arkivera och packa in. Ett av

de inlämnade bidragen kom inpackat i en gul Furoshiki. Furoshiki är ett tygstycke som används i stället för papper för att slå in gåvor i den japanska paketinslagningstraditionen. Årets katalog är formgiven av Studio Parasto Backman, en färgsmäll där Parasto Backmans omisskännliga färgskala och mönsterrika visuella uttryck har landat. I det infärgade snittet träder mönster fram som sedan återkommer i inlagan. Exklusiva mönster inspirerade av färger och former från årets 25 utvalda böcker drar oss in med visuell kraft i en sprakande yta, som för att skapa en försäkran om att vi inte skall lockas att titta bort. Ytan skjuter pilar från djupet av formgivningen och Svensk Bokkonst 2021 finns där under och viskar och busvisslar om den goda bokformens tradition och revolution. ylva sommerland Folkets väl – Tidning för tro och fosterland

Faksimilutgåva med introduktion av Rikard Heberling och essäer av Evelina Mohei och Mathias Wåg. Stockholm: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek / Förlaget Damm, 2022. ISBN 978-91-527-5135-0, ISBN 978-91-988156-0-3

I november 1906 utkom första numret av Fol kets väl. Denna ‘tidning för tro och fosterland’ presenterade sig som en ny konservativ röst i ett Sverige som höll på att fördärvas av socialism, gudsförnekelse och antimilitarism. Men mellan raderna dolde sig en smädeskrift riktad mot det borgerliga samhället och dess makthavare. Bakom den skenheliga tidningen stod typografen, författaren och anarkisten Einar Håkansson (1883–1907), som förutom innehållet också svarade för tidningens produktion och distribution. I Folkets väl häcklar Håkansson sina politiska motståndare genom att karikera deras fraser. Han tar i från tårna när han hälsar kungen med honnör, glorifierar kriget, fördömer anarkisternas illdåd och förkunnar den kristna tron. Borgerligheten framträder som i en skrattspegel. Men tidningen är mer än ett skämt. Imitationen av maktens retorik är också ett försök att säga det förbjudna och samtidigt undslippa tryckfrihetsåtal – något som vid denna tid ofta drabbade oppositionella tidningar i Sverige.

Medarbetare i Biblis 99

jonas ellerström är författare och förläggare; lisbeth thorsén carlberg, fil. mag., biblio tekschef. Efter pensionering från statlig tjänst bibliotekskonsult med inriktning mot äldre boksamlingar; gunnel furuland är bibliotekarie och fil. dr i litteraturvetenskap; magdalena gram är fil. dr i konstvetenskap; rikard heberling är doktorand i bokhistoria vid Lunds universitet; mats petersson är antik variatbokhandlare; peter sjökvist är docent i latin och bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek; ylva sommerland är bibliotekarie, Kungliga biblioteket och verksamhetsansvarig för Svensk Bokkonst; johan sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria och verksam vid Bibliotekshögskolan.

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Jonas Nordin (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Ulf Jacobsen, Arvid Jakobsson och Lars Paulsrud Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Jonas Nordin Redaktör : Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjök vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / prenumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 swish 123 519 4303 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 99 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2022 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Författares Bokmaskin s. 2–9; Uppsala universitetsbibliotek s. 10; Statens historiska museer s. 13; Trinity College (Dublin) s. 14–15; runeborg.org s. 22–37; Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek s. 40, 42–43; Tragus förlag s. 46–54; Svensk Bokkonst s. 78; Centralantikvariatet s. 66–72; Rikard Heberling s. 79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2022 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-463-6

Biblis 99

Biblis 99 kvartalstidskrift för bokvänner Hösten 2022 sek 125

01 02 FnL1 ZXRlcgBjcnlP FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ 02 0044

isbn 978-91-7000-463-6