Issuu

Biblis 33

kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2006 sek 80

Biblis

nummer 33 våren 2006 redaktör ingrid svensson

Vingar av begär. Sv. Saml. Med. Hyg. Könsförh. i Kungl. biblioteket Pia Laskar

Den Swedenborgska depositionen i Kungl. biblioteket, Dep. 283 Olle Hjern och Susanna Åkerman

Landet under dina ögon. Kartutställning

Från vindslåda till världsminne. Astrid Lindgrens arkiv i Kungl. biblioteket Lena Törnqvist

O Choice och mörka nätter! Klara Johansons och Ellen Klemans brevväxling i Kungl. bibliotekets handskriftssamling Carina Burman

Utställningen NORDISKA BOKBAND 2005. Tal vid invigningen i Uttersberg, söndagen den 20 mars 2005 Jarl Hellichius

På shoppingrunda bland Nordiska Bokband Karin Wijkström

Nyheter & Noterat

Föreningen Biblis

Omslag Pernilla Sahlin

Göran Bäärnhielm

pia laskar

Vingar av begär Sv. Saml. Med. Hyg. Könsförh. i Kungl. biblioteket

”

t och simma i materialet” sa min handledare vid vårt första möte. Frågorna var ännu vaga, men handlade om kön och om sexualitet och hur de eventuellt hängde ihop. Källmaterialet skulle vara sexhandböcker på svenska. Det var i dem jag skulle dyka ner och dem sökte jag efter på Kungl. biblioteket i några plåtaskar med signumet ”Sv. Saml. Med. Hyg. Könsförh.” . Jag lät materialet skölja över mig, fick kallsupar och surfade på vågor och så småningom blev resultatet en doktorsavhandling.1 Att inför denna artikel reflektera över samlingen i dessa plåtaskar fick mig att fundera på hur jag en gång hittade fram till dem och vad fyndet resulterade i. I en boklåda i London hade jag 1985 inköpt Lillian Fadermans Surpass ing the Love of Men (1981). I den för hon fram den debatterade tesen att sexologerna runt sekelskiftet 1900 patologiserade kvinnors ”romantiska kärlek” vid en tidpunkt då kvinnoemancipationen flyttade fram kvinnors politiska, juridiska och ekonomiska positioner. Fram till dess, menade hon, hade det varit socialt accepterat att kvinnor skrev passionerade kärleksbrev till någon av samma kön utan att detta ansågs stigmatiserande. Ja, kvinnor hade kunnat leva ihop, till och med dela säng utan att detta föranlett associationer till att relationerna varit sexuellt perversa eller socialt opassande. Stigmat hade alltså kommit med sexologin och med psykoanalysen som ett slags vetenskaplig backlash på dåtidens kvinnokamp. Samtidig manlig romantisk vänskap problematiserades inte. Patologiseringen hade lett till att efter sekelskiftet 1900 började den romantiska väninnekärleken att tona bort i de historiska källorna. Historikern Margaret Jackson skulle så småningom ansluta till Fadermans tolkning i sin The Real Facts of Life. Feminism and the Poli tics of Sexuality c.1850–1940 (1994). Även den inhandlade jag i London. 3

Inledningsvis var Lillian Fadermans tes min ledstjärna genom materialet och formade några av mina frågeställningar i en avhandlingsförberedande magisteruppsats. Jag ville där undersöka dels sexologernas syn på kön och sexualitet, dels hur de som utpekades som abnorma uppfattade beskrivningarna. Djupdykningarna i texterna jag fann i kb:s samling skulle med tiden tvinga mig att revidera och fördjupa mina frågeställningar. Det var faktiskt Margaret Jackson som snitslade min bana till kb. Hon diskuterar nämligen Theodor Hendrik van de Veldes Het volko men huwelijk (1926) och beskriver den som extremt inflytelserik, ”the ’bibel’ of marriage manuals”.2 I tidskriften ZEITs urval av de 100 mest berömda fackböckerna (i vår kultursfär) trängs Theodor H. van de Veldes sexhandbok med verk av Kopernikus, Winston Churchill, Martin Heidegger och Theodor W. Adorno. Redan 1930 hade van de Veldes bok utkommit i 50 upplagor.3 Uta Ranke-Heinemann menar att boken fick sin stora spridning av att både katolska kyrkan och Adolf Hitler förbjöd den. Att förbud skapar begär att överträda det ska jag återkomma till. Boken översattes 1931 till svenska med titeln Det fulländade äktenska pet och flera av van de Veldes texter finns i kb:s samling under signumet ”Sv. Saml. Med. Hyg. Könsförh”. Det fulländade äktenskapet trycktes i ytterligare tre upplagor – förutom i ett flertal särtryck. Van de Veldes bok var tillräckligt innehållsrik för att väcka mitt intresse för dess signum. Jag dök ner i plåtaskarna och letade. Här fanns även Sofie Lazarfelds Hur kvinnan upplever mannen. Andras bekännelser och egna betraktelser (1938) – en författare som hyllad av dåtidens feminister direkt polemiserade mot androcentrisk sexualvetenskap. Till hyllningskören sällade sig bland andra Ada Nilsson, Elin Wägner och andra i kretsen kring veckotidningen Tidevarvet och Fogelstadskolan. Här fanns materialet jag sökte. Inom detta signum blev jag kvar i åratal. Magisteruppsatsen handlade om mellankrigstiden, men den idéhistoriska tolkningen av periodens empiri hängde i luften och fordrade ett diakront sammanhang. Jag arbetade mig bakåt i samlingens kronologi. När 1800-talet inkluderades i materialet framstod mellankrigstidens sexualvetenskapliga utsagor i ett annat ljus. Utpekandet av abnorma kvinnor kopplade till samkönad sexualitet förekom långt innan kvinnoemancipationen vid sekelskiftet 1900. Recept på hur sexuell njutning skulle fullända äktenskapet existerade både innan, under och efter den period som brukar utpekas som viktorianskt pryd. Det nya 4

ur: anna fischer-dückelmann, kvinnans könslif

under mellankrigstiden tycks vara att många av utsagorna om abnorm och normal sexualitet tog avstamp i den nya psykoanalysen istället för i föreställningar om primitivt utvecklade eller degenererade kroppar. Materialgenomgången tvingade mig att överge några av de hypoteser Faderman och Jackson inspirerat mig till och till att ställa nya frågor. De nya frågorna till materialet krävde att tolkningsramen vidgades och för den uppgiften behövdes nya teoretiska ingångar. För forskning om sexualitet erbjuder kb omfattande teoretisk litteratur. Sällan behövde jag fjärrlåna (även om min privata samling har vuxit parallellt med att den efterfrågade litteraturen saknats på kb). Signumets logik och ett urval ”Sv. Saml. Med. Hyg. Könsförh.” är en spännande samling. En av de mest populära på kb enligt framtagarna. Många studenter har skrivit uppsatser om Hinke Bergegren och Elise Ottesen-Jensen, men fortfarande finns osprättat material i samlingen. Det finns fördelar med att söka litteraturen via Regina, men att faktiskt bläddra i plåtaskarna ger mer. Jag har haft nytta av att anonyma författare eller pseudonymer avslöjats av kb:s bibliotekarier som ge5

nom åren infogat extra information på lapparna. Katalogiseringen i askarna ger också en bild av samlingens uppställning på hyllorna i magasinet. Att vistas inom ett signum under en lång tid föder frågor om systemets logik. Vem skapade denna ordning, vem bestämde hur böckerna skulle placeras? Frågorna besvaras delvis av bibliotekarierna Carina Broman och Anna Hultén. De har undersökt 1887 års katalog Öfversigt öfver Svenska Afdelningens uppställning 1887 som utarbetades för kb lokalt av Bernhard Lundstedt efter en skiss av Klemming. Klemming och Lundstedt ordnade samlingen med lokala modifikationer, men också påverkade av Francis Bacons systematik och upplysarna Denis Diderots och Jean le Rond d’Alemberts schema för kunskapers indelning i encyklopedin. I Öfversigt ligger avdelningen ”Medicin” under Matematik och Natur. ”Könsförhållanden [med prostitution]” sorterades in i ”Medicin: Allmänt” i en klass på samma nivå som till exempel ”Kolera, Rödsot”.4 Broman och Hultén drar slutsatsen att vid sidan om upplysningens kunskapssystem inverkade även i en komplex process samhällets normer och värderingar, samt bokutgivningen (till och med texternas titlar) på klassificeringssystemets utformning.5 Bibliotekarier måste även systematisera texter som faller mellan flera stolar! 1880-talet präglades av sedlighetsdebatter med tillhörande ansenlig textproduk tion i till exempel prostitutionsfrågan. Termen könsförhållanden finns inte med i SAOL men 1800talets användning av kön* indikerar att den var en samlingsrubrik för fortplantningsorganens (eller – skulle jag hellre säga – de könade organens) förhållande och till dessa hörande föreställningar och praktiker.6 kb:s katalog från 1906 följer i stort sett Öfversigt men har infört rubriken ”Hygien” på samma nivå som ”Könsförhållanden”. I 1919 års katalog kvarstår denna ordning. I kb:s signaturschema ur: van de velde, det fulländade äktenskapet

(SiSch) från 1933 har ”Hygien” blivit en egen underrubrik som sorterar under klassen ”Könsförhållanden” på samma nivå som ”Kosmetik” och ”Dödas behandling”.7 Då hade SAB , klassifikationssystemet för svenska bibliotek, redan sorterat ”Hygien” (Vn) som rubrik under Medicin (V) sedan 1921. I SAB låg under ”Hygien” klasser som till exempel ”Sexuell hygien” (Vnd) och ”Rashygien” (Vne). Klassificeringen tydliggör, menar forskaren Joacim Hansson, samtidens hygienism, det vill säga tanken att med vetenskapens hjälp och med rationella metoder förädla människan.8 Förmodligen är SiSch:ens ordning påverkad av SAB , men man behöll den äldre Öfversigtens ”könsförhållanden” istället för det mer tidsenliga ”Sexuell hygien”. Biblioteks- och klassifikationsforskare tycks överens om att signumen och dessas logik i uppställningar och klasser på olika sätt är påverkade av tidens trender och ibland av pragmatiska lösningar. Min utforskning av material i samlingen spänner från 1800 till 1920 utan att jag har behövt uppsöka ytterligare signum för källfynd. Frågan var snarare hur materialet skulle begränsas. Jag utgick från fyra kriterier som Roy Porter föreslagit för att definiera sexhandböcker. De (1) beskriver könsorganens anatomi och fysiologi, deras mekanik och eventuella funktionsnedsättningar, och tillhandahåller terapier mot defekter; (2) handlar om libidons och kärlekens natur, om optimal samlagsfrekvens, diet, klock- och årstider osv. för fulländad befruktning; (3) behandlar reproduktionsfysiologi genom att anpassa sig till rådande, rivaliserande embryologiska teorier; (4) diskuterar sociala, legala och religiösa spörsmål kring kärlek, sexualitet, kön och familj.9 Åtminstone tre av ovanstående kriterier måste dominera framställningen för att den skulle få hamna under min lupp. Sexhandbokens medicinska förankring var viktig samtidigt som dess innehåll skulle anknyta till samtidens föreställningar om känslomässig och fysisk intimitet. Vidare valde jag texter som är skrivna av medicinare, eller av skribenter som använder medicinska rön, och som riktar sig till en publik utanför läkarnas egen krets. På så sätt kunde också signumets texter om till exempel reglementeringen av prostituerade eller rena debatter om sekelslutets sedlighetsstrider undvikas.10

Sexhandbokens karaktär Fanns det verkligen sexhandböcker på 1800-talet var en fråga som jag ibland fick när jag berättade om min undersökning. Jodå! Den europeiska sexhandboken har en lång historia. Viktigt för utvecklingen av en speciell sexhandboksgenre var att tryckkonsten utvecklades på 1450-talet, därigenom kom expertkunskap att populariseras. Allt från handböcker om läkemedel och vandel, om hästuppfödning och hushållskunskap publicerades i bokform. Information om sexualitet var ett av flera teman vid utgivningen av hand- eller rådgivningsböcker. Handboken var ett sätt att sprida kunskap som skulle komma att ta ytterligare fart under och efter 1700-talets upplysning.11 Det jag kallar sexhandböcker ingick inom denna form av kunskapsspridning. Den tyske regissören Wim Wenders lät i filmen Himmel över Berlin (1987) änglarna bo i bibliotek.12 Det är ingen slump. I bibliotek och arkiv förvaras det förflutna och väntar på att få tala igen. Det är en speciell känsla att beställa fram texter ur arkiven. De åldriga sexhandböckerna kan se mycket olika ut. En del texter är tjocka och inbundna i hårda pärmar. Andra gavs en gång ut som billiga häften, en del som tunna klamrade broschyrer. En del böcker var osprättade och jag blev den första att läsa just det exemplaret. Andra böcker höll på att falla sönder och då släppte bibliotekarien dem endast ifrån sig mot dyra löften om försiktighet. När jag så småningom åter beställde fram texterna för att kontrollera citat och sidhänvisningar var det några av böckerna som inte längre lämnades ut, andra måste numera läsas i Specialläsesalen. Mycket av materialet i ”Sv. Saml. Med. Hyg. Könsförh.” 1800–1920 är översättningar. Sexhandböcker särskiljer sig inte i denna sak från annan bokutgivning under perioden. Jämfört med originaltexter dominerade översättningar länge den svenska bokmarknaden. Utifrån en sammanställning från år 1882 över proportionerna mellan svenska original och översättningar ser vi att de flesta översättningar till svenska gjordes från tyska, tätt 8

följda av texter från engelska och på tredje plats texter från franska. Översättningarna dominerade på områdena religion, undervisning och vitterhet. Till skillnad från idag auktoriserades översättningarna inte, det vill säga översättningsrätten förvärvades inte från originalutgåvans förlag.13 Under större delen av 1800-talet var originalförfattarnas rätt till arvode därmed inte reglerad, översättaren ersattes dock. Det var fritt fram att översätta utländska texter och trycka dem om och om igen i diverse utgåvor. De oreglerade utgivningarna vållade ibland utgivningskrockar. 1895 trycktes till exempel den berömde tyske kirurgen Alfred Hegars polemiska sexhandbok i två olika översättningar till svenska och utkom på två olika förlag, på två olika orter. Den ena fick titeln Den sexuella frågan. En social-medicinsk studie och översattes av läkaren A. Bergstrand, tryckorten uppges av förläggarna (Envall & Kulls förlagsexpedition) vara Malmö och Stockholm 1895. Den andra utgåvan fick titeln Den sexuella driften. En social-medicinsk studie med anonym översättare och med tillägg rörande svenska förhållanden av W-D., (förmodligen Erik Wilhelm Wretlind enligt en blyertsanteckning på lappen i plåtasken). Den utgavs av Hälsovännens förlagsexpedition i Stockholm, 1895. Så sent som 1904 anslöt sig Sverige till Bern-konventionen som fredade tidigare fria utländska verk från gratisutgivning i tio år. Gavs ett verk ut i till exempel Tyskland 1905 dröjde det alltså fram till 1915 innan det kunde översättas till svenska utan att författaren ersattes ekonomiskt. Därigenom fördyrades utgåvor av översatt nyutkommen utländsk litteratur (å andra sidan kunde ersättning krävas för svenska författare översatta och utgivna i andra länder).14 Efter 1904 blev istället nyutgåvor av redan översatta böcker lukrativa. En annan konsekvens var att förläggarna måste söka sig längre tillbaka i tiden för att finna oskyddade verk att översätta.15 Det kan till viss del förklara att fler svenska originalverk utkommer under 1900-talets första decennier. Detta avspeglas också i omtryck och kompilat av äldre sexhandböcker. Gottfried Wil9

helm Beckers Tyst! Oumbärlig rådgifvare för nygifta är ett exempel. Tyst! översattes från 8:e tyska upplagan och utkom i Stockholm 1812 för att därefter tryckas i många olika redigerade utgåvor på olika förlag fram till 1950-talet! Det klipptes och klistrades och redigerades rejält i sexhandböckerna. Helmer Gentz citerade stora block av Hufeland och hör till de få som erkände att läsningen av källan inte skett i original, utan var hämtad från en bok av Carl von Gelsen.16 Det var inte heller ovanligt att avsnitt ur texterna rycktes ur sitt ursprungliga sammanhang och spreds vidare i nya utgåvor, ibland i tvivelaktigt sällskap och på obskyra förlag. Ibland förekom utdrag ur medicinska beskrivningar som häften i så kallade förseglade paket som försåldes i cigarraffärer och av gatumånglare. Den urklippta texten lämnade sålunda ett seriöst populärmedicinskt sammanhang och hamnade i ett mer pornografiskt. Theodor van de Veldes Det fullkomliga äktenskapet strimlades i en utgåva som fokuserade enbart på samlagsbeskrivningarna och utgavs av det suspekta förlaget ”Förlaget”.17 I andra fall lyftes partier ut eller anpassades till nya teorier. Dessutom liknar vissa utgåvor andra – ibland ordagrant. Rudolf Fernaus Hemligheter ur Kärleken och Äktenskapet för förlovade och nygifta. Jemte bihang: Qvinnans könslif, Gefle 1870, tycks vara en redigerad variant av pseudonymen Fr. Richters Äktenskapets mysterier som utkom 1840. Fernau följer i stort Richters bok kapitel- och även innehållsmässigt, men med språkliga avvikelser av redigeringsart. Dessutom har Fernau-utgåvan utökats med en avdelning om fortplantningsorganen respektive ett appendix om ”Qvinnans könslif och hafvandeskapet samt dettas kännetecken” och ”Lifsfruktens utveckling”. Antingen kan en och samma författare misstänkas skriva under olika pseudonymer eller också lånar olika författare oblygt från varandra. Inte heller var det ovanligt att en översättare bearbetade olika original och saxade ihop en egen text, Oskar Heinrich Dumrath var en outtröttlig översättare och kompilator. Hans produktion borde undersökas närmare. Förbud och hemligheters avslöjanden På engelska hette Wim Wenders film Wings of Desire. I sexhandböckerna fanns information på ett till skillnad från den latintyngda fackboken lättillgängligt språk, som innebar att medicinska föreställningar om kön och sexualitet spreds i vidare cirklar och till nya läsargrupper. Flera av de undersökta sexhandböckerna kittlar med hemligheters av10

ur: o. h. dumrath, människan mannen och kvinnan (rubens backanal)

slöjanden i sina titlar, till exempel Tyst!, Hemligheter ur Kärleken och Äk tenskapet för förlovade och nygifta, Gåfwa till Nygifta eller Äktenskaps-hem ligheternes afslöjning, Kärlekens hemligheter, Köns-Hemligheterna praktiskt belysta, Nyckel till kärlekens och Äktenskapets Hemligheter, Äktenskapets pligter och hemligheter. Hur ska dessa titlar tolkas? Kanske kan hemlig heters avslöjande genom kunskapsinhämtning ses som ett begär och en njutning i sig? Det tycks som om dåtidens förläggare medvetet anspelade på detta.18 Ordet tabu betyder både helig och hemsk, invigd och förbjuden. Det finns en frestelse, ett begär att göra det som förbjuds, det finns en konflikt mellan drift och förbud, menar Sigmund Freud.19 Freuds idéer är intressanta som en bakgrund till Michel Foucaults idé att själva talet om hemligheter samtidigt är ett sätt att reglera sexualitet och skapa begär. Karaktäristiskt för det moderna samhället är att det ständigt talar om och beskriver sexualitet och samtidigt framhäver denna som en 11

stor hemlighet. Paradoxalt nog kan hemlighetsmakeriet kring sexualiteten vara det tema som driver på talet om könet, den fabel som ger form åt begäret att tala om sexualiteten.20 Att inhämta kunskap som är stämplad som förbjuden, hemlig eller smutsig, kan uppfattas som en motståndshandling. Det förbjudna laddas därmed med begär och att göra motstånd, det vill säga att bryta mot stigmatiseringen blir också begärladdat. Så ingår både definitioner av normalitet och motståndet mot dem i samma disciplinerande mönster.21 På ett annat mer konkret plan var kanske Theodor van de Veldes stora succé med Det fulländade äktenskapet just att både inköpet och läsningen av den kunde betecknas som en motståndshandling mot Hitlers bokbål liksom mot katolska kyrkans bannbulla. Kanske är också forskarnas djupdykningar i samlingarna ett begär efter att gång efter annan revidera de bilder av historiskt tid som andra tidigare utmålat? Att med nya teorier och frågor söka ny kunskap i samma gamla texter. Forskare gör motstånd mot äldre tolkningar och skapar därmed utrymme för framtida motståndshandlingar. Så åldras tolkningarna och ersätts, medan källorna och samlingarna förblir aktuella. N OTE R 1. Pia Laskar, Ett bidrag till heterosexualitetens historia. Kön, sexualitet och njutningsnormer i sexhandböcker 1800–1920, Stockholm 2005. 2. Margaret Jackson, The Real Facts of Life. Feminism and the Politics of Sexuality c.1850–1940, London 1994, 164. 3. Uta Ranke-Heinemann, ”Theodor H. van de Velde. Die vollkommen Ehe”, i Die ZEIT-Bibliothek der 100 Sachbücher, Frankfurt am Main 1984, 266ff. 4. Carina Broman och Anna Hultén, Kungl. bibliotekets klassifikationssystem över den svenska samlingen 1887, magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap 2005:112, Bibliotekshögskolan i Borås 2005, Diderot 77, medicin osv. 78–80, Bacon 94. 5. Broman och Hultén (2005), 94f. 6. SAOL, bd. 15:kön*, Lund 1939. Se även Laskar (2005) om 1880-talets sedlighetsdiskussioner, särsk. kap 8. 7. Samtal med Carina Broman som även visade fotostatkopior på signaturschemat, Stockholm 2005-11-18. 8. Joacim Hansson, Klassifikation, bibliotek och samhälle. En kritisk hermeneutisk studie av ”klassifikationssystem för svenska bibliotek”. Diss. biblioteks- och informationsvetenskap, GU, Göteborg 1999, 189ff. 9. Roy Porter, ”The Literature of Sexual Advice Before 1800”, i Sexual Knowledge, Sexual Science. The History of Attitudes to Sexuality, red. Roy Porter & Mikulás Teich, Cambridge 1994, 145. 10. Sedlighetsdebatter som pågick under andra hälften av 1800-talet var t.ex. Strindbergsfejden och diskus-

sioner om fin-de-siècle-konsten och litteraturen som dekadent, liksom kampanjer mot smutslitteratur. 11. Porter (1994), 135f. 12. Manus av Wim Wenders och Peter Handke. Wenders officiella hemsida, 2005-01-27: http://www. wim-wenders.com/movies/movies_spec/wingsofdesire/wingsofdesire.htm 13. Sven Rinman, Studier i svensk bokhandel. Svenska bokförläggareföreningen 1843–1887. Diss., litt.vetenskap, SU 1951, 246–248, 402f. Undersökningen gjordes av Harald Wieselgren, bibliotekarie vid Kungl. biblioteket. 14. Johan Svedjedal, Bokens samhälle. Svenska Bokförläggareföreningen och svensk bokmarknad 1887–1943. Volym 1: 1887–1912, Stockholm 1993, 186f. 15. Inom fiktionsprosan finns statistik som visar att utgivningen av svensk litteratur i original ökade sedan de utländska, forna gratistitlarna, började lagskyddas. (Statistik för handböcker saknas.) Svedjedal (1993), 46f, 186. 16. Helmer Gentz har översatt och bearbetat ”Smekmånaden”. Råd för nygifta efter d:r Carl von Gelsen m.fl., Göteborg 1917, t.ex. 64ff. 17. Becker (1946), Theodor van de Velde, Det fulländade äktenskapet. En studie i samlevnadens fysiologi och teknik. Stockholm 1931 (335 sidor), reviderad och utgiven under titeln Mannen, kvinnan och Erotiken i det högre äktenskapet. Fjärde delen ur det stora verket Det fulländade äktenskapet av Dr Th. van de Velde, Göteborg 1946 (89 sidor) respektive Könsumgängets fysiologi och teknik. Del

1. utdrag ur det stora verket Det fulländade äktenskapet av Dr Th. van de Velde, Göteborg 1953 (30 sidor). 18. ”Federationen för bekämpande av den reglementerade prostitutionen” uttryckte i en skrivelse från 1879 oro över att skenbart vetenskapliga skrifter framställde osedlighet som nödvändigt och samhällsnyttigt. Rinman (1951), 340. 1907 skulle Jakob Billström, med. kand. och ordförande i Kulturella ungdomsrörelsen i Stockholm, i sin definition av det samtida begreppet smutslitteratur inkludera småskrifter med titlar som

Bröllopsnattens hemligheter vilka, enligt honom, vanligen försåldes i cigarraffärer, se Ulf Boëthius, När Nick Carter drevs på flykten. Kampen mot ”smutslitteraturen” i Sverige 1908–1990. Stockholm 1989, 29. 19. Sigmund Freud, Totem och tabu. Några överensstämmelser mellan vildars och neurotikers själsliv. (1913), Göteborg 1995, 49. 20. Jfr Michel Foucault, Sexualitetens historia 1. Viljan att veta (1978), Stockholm 1980, 46–48. 21. Foucault (1980), t.ex. 30ff.

KÄLLO R O CH LITTE R ATU R Becker, Gottfried Wilhelm. Tyst! Oumbärlig rådgifvare för nygifta. Stockholm 1812. Boëthius, Ulf. När Nick Carter drevs på flykten. Kampen mot ”smutslitteraturen” i Sverige 1908–1990. Stockholm 1989. Broman, Carina och Anna Hultén. Kungl. bibliotekets klassifikationssystem över den svenska samlingen 1887, magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap 2005:112. Bibliotekshögskolan i Borås 2005. Faderman, Lillian. Surpassing the Love of Men. Friendship and Love Between Women from the Renaissance to the Present. London 1981. Fernau, Rudolf. Hemligheter ur Kärleken och Äktenskapet för förlovade och nygifta. Jemte bihang: Qvinnans könslif. Gefle 1870. Foucault, Michel. Sexualitetens historia 1. Viljan att veta (1978), Stockholm 1980. Freud, Sigmund. Totem och tabu. Några överensstämmelser mellan vildars och neurotikers själsliv (1913). Göteborg 1995. Gentz, Helmer. ”Smekmånaden”. Råd för nygifta efter d:r Carl von Gelsen m.fl.. Göteborg 1917. Hansson, Joacim. Klassifikation, bibliotek och samhälle. En kritisk hermeneutisk studie av ”klassifikationssystem för svenska bibliotek” (diss. biblioteks- och informationsvetenskap, GU). Göteborg 1999. Hegar, Alfred. Den sexuella frågan. En social-medicinsk studie, övers. A. Bergstrand. Malmö och Stockholm 1895. Hegar, Alfred. Den sexuella driften. En social-medicinsk studie, övers. W-D. (förmodligen Erik Wilhelm Wretlind. Stockholm 1895. Jackson, Margaret. The Real Facts of Life. Feminism and

the Politics of Sexuality c.1850–1940. London 1994. Laskar, Pia. Ett bidrag till heterosexualitetens historia. Kön, sexualitet och njutningsnormer i sexhandböcker 1800-1920 (diss. idéhistoria SU). Stockholm 2005. Porter, Roy. ”The Literature of Sexual Advice Before 1800”, i Sexual Knowledge, Sexual Science. The History of Attitudes to Sexuality, red. Roy Porter & Mikulá Teich. Cambridge 1994. Ranke-Heinemann, Uta. ”Theodor H. van de Velde. Die vollkommen Ehe”, i Die ZEIT-Bibliothek der 100 Sachbücher. Frankfurt am Main 1984. Rinman, Sven Studier i svensk bokhandel. Svenska bokförläggareföreningen 1843–1887 (diss. litteraturvetenskap SU). Stockholm 1951. SAOL, bd. 15. Lund 1939. Svedjedal, Johan. Bokens samhälle. Svenska Bokförläggareföreningen och svensk bokmarknad 1887–1943. Volym 1: 1887–1912. Stockholm 1993. van de Velde, Theodor. Det fulländade äktenskapet. En studie i samlevnadens fysiologi och teknik, Stockholm 1931. van de Velde, Theodor. Mannen, kvinnan och Erotiken i det högre äktenskapet. Fjärde delen ur det stora verket Det fulländade äktenskapet av Dr Th. van de Velde. Göteborg 1946. van de Velde, Theodor. Könsumgängets fysiologi och teknik. Del 1. utdrag ur det stora verket Det fulländade äktenskapet av Dr Th. van de Velde. Göteborg 1953. Nätadresser Wim Wenders officiella hemsida, 2005-11-13: http:// www.wim-wenders.com/movies/movies_spec/ wingsofdesire/wingsofdesire.htm

ur: anna fischer-dückelmann, kvinnans könslif

olle hjern och susanna åkerman

Den Swedenborgska depositionen i Kungl. biblioteket, Dep. 283

itt under vad vi kallar den europeiska upplysningstiden framträdde i Sverige en ung akademiker och biskopsson som besjälades av en brinnande kunskapstörst och likaledes bildningsiver, i det han såg människornas kommande i en allt gedignare kunskap och erfarenhet av en, som det tycktes, både rationell och ”avförtrollad” verklighet. Tidens nya uppfinningar ville han förena med ”de gamles”, de forntida visas nästan förlorade kunskap och vishet. Genom att i denna världens företeelser se ”korrespondenser” eller ”motsvarigheter” började denne ingenjör och ämbetsman ana möjligheten av kunskap om högre världar och människoandens liv efter kroppens död. Mannens namn var Emanuel Swedenborg (1688–1772), och utan någon spektakulär brytning med bestående religionssystem – alla hade ju en kärna av sanning – kom han i en stor mängd skrifter att presentera en religionsfilosofi vars huvudpunkter han såg som inspirerade från ovan. I en vision ansåg han sig i den andra världen ha sett orden ”Herrens ankomst” skrivna på hans egna böcker. I överensstämmelse med hans tanke på analogier och korrespondenser såg han helt naturligt också fulla bibliotek i den andra världen, i varje fall i den goda delen därav. Något kyrkosamfund grundade Swedenborg inte men många sådana i olika delar av världen har hämtat sin inspiration från Swedenborgs budskap. Hur naturligt är det då inte att grupper av ”swedenborgare” skapat bibliotek och låtit dessa bli centrala i såväl den andligen uppbyggande verksamheten som för impulserna till forskning.

Nya Kyrkans arkiv och bibliotek genom seklen Svenska Kyrkans främste prästman i London, Arvid Ferelius, synes ha varit en varm vän och anhängare av Swedenborg. Ferelius förrättade Swedenborgs jordfästning i London år 1772 och blev senare prost i Skövde i Västergötland. Familjen Ferelius måste ha skapat början till ett swedenborgsbibliotek. Emanuel donerade bl.a. ett komplett exemplar av sitt verk Arcana Coelestia (Himmelska lönnligheter), åtta stora volymer på latin, möjligen också det enda på engelska. En av döttrarna, skall ha gjort en ”swedenborgsk” katekes för barnen. Hon gifte sig också med den hängivne trosfränden, sidenfabrikören och entomologen Carl Johan Schönherr, verksam som fabrikör i Stockholm och senare som godsägare i Västergötland. Under sina sista år hade Swedenborg onekligen sina mest trofasta vänner i Göteborg med lektorerna Gustaf Andersson Beyer och Johan Rosén, rådmannen Wenngren samt Lars Lindström och Peter Hammarberg, de båda senare kopplade till Ostindiska kompaniet. I periferin fanns då de unga skalderna Thomas Thorild och Bengt Lidner. Det är högst naturligt att bland dessa tidigt ett litet swedenborgsbibliotek uppstått vars rester finns hos oss, i Swedenborgsbiblioteket i Stockholm. Särskilt imponerad blir man av en översättning av Äktenskapliga kärleken, skriven med Gabriel Andersson Beyers handstil. ”Denna bok har blivit mig given av min käre far 1782” skriver Lindströms dotter Beata på slutet, dvs. det år då Lindström dog. Det finns uppgifter om ett ”Filantropiskt sällskap” kring Swedenborg i Göteborg men renlärighetsivrande kyrkomänniskor och misstänksamma politiker hindrade effektivt varje offentligt framträdande. Gustaf III:s attityd var ambivalent och först 1786 kunde den swedenborgska kretsen framträda offentligt under namn av Exegetisk-filantro piska sällskapet, under sin medlem hertig Karls beskydd. Snart stundade emellertid kärvare tider, inte minst i samband med mordet på konungen. Delar av de äldre sällskapens arkiv finns bevarade, och en huvuddel finns hos Herrens Nya Kyrka (Nya Kyrkans Bekännare) och hos Nykyrkliga Bokförlaget. Nya Kyrkans arkiv genom seklen Material från Emanuel Swedenborgs omgivning i Göteborg under livstiden och senare från dem som samlats i det swedenborgska sällskapen 18

Exegetisk-filantropiska sällskapet 1786 och Pro fide et caritate från 1796–ca 1840 finns till stor del kvar i vårt arkiv. Sällskapens arkivalier har senare delats och kommit till olika arkiv, en viktig del till Kungliga Vetenskapsakademiens. I det senare finns då bl.a. Carl Jonas Love Almqvists väl utarbetade tal som ordförande för Pro fide et caritate, hållna under åren omkring 1820. Ett dominerande inslag i den äldre delen av vårt arkiv är onekligen de många Swedenborgs-manuskript i översättning, där traditionen från G. A. Beyer fortsättes. Man kunde emellertid efter 1809 i regel lättare ge ut Swedenborg på svenska än tidigare men tryckfriheten beträffande religiösa verk var ingalunda självklar. En mycket stor del av manuskripten fram till 1850 är gjorda av publicisten Carl Deleen (d. 1850) vilkens stora barnaskara inte hindrade honom från att göra en stor kulturell insats, påbörjad redan under 1790talet. En senare vårdare av våra samlingar, juristen Frans G. Lindh, förklarade vid ett tillfälle: ”Du förstår att jag kände en av Deleens döttrar som berättade att swedenborgarna alltid brukade samlas i deras hem.” Deleen gav ju själv flitigt ut böcker, och kring honom samlades utan tvivel allt värdefullt bok- och arkivmaterial. Till 1850 kunde således swedenborgarna samlas hemma hos Deleen, den otroligt flitige Swedenborgs-översättaren under det seklet. Ett intressant manuskript, säkerligen av C. J. L. Almqvist, finns i vår samling, vilket vi återkommer till nedan. Bland det sista Love Almqvist gjorde före sin plötsliga avresa till Amerika tycks ha varit att närvara vid vännen Carl Deleens begravning. Deleens manuskriptsamling beskrivs i viss mån i Achatius Kahls Nya Kyrkan och dess inflytande (4 vol. Lund, 1847–1864). Den tysk-amerikanske latinprofessorn och swedenborgsprästen Rudolf L. Tafel besökte på 1860-talet Stockholm främst för att söka efter Swedenborgsdokument, och från början ställde sig den ”swedenborgska” författarinnan Anna Fredrika Ehrenborg vid hans sida i arbetet. Detta gjorde även hennes svärson, Ebbe Bring, som var teologiprofessor i Lund och senare biskop i Linköping. Givetvis måste arkivstudierna i Linköping ha varit enormt intressanta för Tafel men ännu bättre upptäckter väntade nog i Stockholm. Tafel skriver härom i den amerikanska tidskriften New Church Mess enger, i december 1868: Och nu vill jag vända mig till det nuvarande nykyrkssällskapet i Stock-

holm. Under de första 4 veckorna hörde jag intet därom. Men sista lördagen lärde jag känna deras mötesplats och deltog om söndagen i deras gudstjänst. Efter denna stannade jag en stund och förklarade ämnet för min mission. Några dagar därefter fick jag besök i hotellet av sällskapets ledare, Herr T. (Tyboni) och visade honom då de skatter jag samlat. Vid sitt avsked bad han mig komma nästa dag till honom för att se något intressant. Jag gick och fann bland de böcker som av honom förvaras, ett kvartsband innehållande åtskilliga manuskriptsamlingar och bland dem en journal för Sällskapet Pro fide et caritate vilken innehåller Swedenborgs leverne, skrivet av dess ledamöter och grundat till stor del på hörda meddelanden av personer som varit bekanta med honom själv.

I den av Tafel nämnda levernesbeskrivningen avtrycks även en intressant brevsamling, mottagen av Christian Johansén, fordom ledamot av Exegetisk-filantropiska sällskapet. Bland dessa brev är flera skrivna av swedenborgspionjären Benedict Chastanier från Paris, sedan han hade lämnat London. Mot slutet i volymen finns ”Samlingar” som angår sällskapet och åtskilliga dokument som i detsamma varit upplästa. Vissa ”original” dvs. originalversioner av Swedenborgs brev nämns också. Harry Lenhammar gjorde på sin tid ett pionjärarbete med att belägga dessa samlingar i avhandlingen Tolerans och bekännelsetvång (Uppsala, 1966). Rudolph L. Tafel ivrade för forskning rörande Swedenborg och samtidigt för organiserandet av swedenborgska frikyrkoförsamlingar men kom genom sitt på två språk utgivna verk Authority in the New Church; Auktorität in der Neuen Kirche att inleda en starkare auktoritetstro i fråga om Swedenborgs inspiration. Samtidigt inledde han 1869 produktionen av facsimil av allt vad Swedenborg skrivit – vi har en god samling härav i vårt bibliotek. Sällskapet för Nya Kyrkan bildades i september 1866, kort efter avskaffandet av det s.k. Konventikelplakatet som avsåg att säkra Svenska Kyrkans monopol på regelbundna gudstjänster i Stockholm. Dock har vi i biblioteket sällsamt nog en tryckt gudstjänstordning för Nya Kyrkan (C. Deleen) redan från 1820-talet. Några ledamöter av Sällskapets första styrelse hade professorstitel, Oscar Tyboni på grund av sin verksamhet inom hovkapellet och kompositören Peter Cronhamn på grund av sina funktioner inom Kungliga musikaliska akademien. Stora möten organiserades senare i Köpenhamn och Stockholm, och från 1874 antog man namnet Nya Kyrkans Bekännare och inledde en större, nära 20

nog riksomfattande, verksamhet. Från 1855 tillkom att man organiserade sig, enligt dissenterlagstiftningen statserkända församlingar, och publiceringsverksamheten organiserades då av Nykyrkliga bokförlaget, för. u.p.a. som främst utgav nya upplagor av Swedenborgs skrifter på svenska och tidskriften Skandina visk Nykyrktidning, senare Nya Kyrkans Tid ning. Samma organisation tog då också hand om bibliotekets uppbyggnad. Pastorerna A. Th. Boyesen, Albert Björck och C. J. N. Manby kom också att ta aktiv del i detta arbete. Att kombinera kyrklig förkunnelse med en stark biblioteksverksamhet blev något självklart för den ”swedenborgska” gruppen. Bland bibliotekets vänner och understödjare under 1800-talet kan nog särskilt räknas tvillingbröderna Fåhreus, båda efter varandra civilministrar i Karl XV: s regering. Från den äldre av dem härrör flera skinnband av Swedenborgs förstaupplagor och dessutom en ”slaktad” Schmidius-bibel från 1600-talet, där Fredrik Fåhreus i sin swedenborgska iver, av denna Emanuel Swedenborgs latinska favoritbibel har låtit göra två band, ett med de enligt Swedenborg fullt inspirerade skrifterna och ett annat med de övriga, mer ”apokryfiska”, bl.a. alla Paulus’ brev. Fåhreus fick också som civilminister 1855 underteckna beslutet om decimalsystemet införande, vilket också i en liten skrift lanserats av Swedenborg. Ordförande för biblioteket och bokförlaget var länge kommendören Nils Sundström som ofta nämns vid sidan av sin medarbetare pastor C. J. N. Manby. Denne gjorde regelbundet sina ”missionsresor” över landet, vanligen avslutade i semesterorten Marstrand dit även mer prominenta swedenborgsvänner sökte sig, inte minst kommendören Sundström. På gamla Marstrandsbilder kan han ses konverserande med sin förtrogne vän, Oskar Frederik eller Oscar II, Sveriges konung. Någon förebrådde denne för att han anlitat swedenborgaren Sundström som lärare för sina söner Karl och Eugen, men i Sundströms dödsruna återges att Oskar då svarade kort och gott: ”Swedenborgare det är jag själv.” Pastor Manbys brev och papper omfattar en betydande del av Swedenborgsbibliotekets nuvarande arkiv, och när han 1920 efter en tids omvårdnad hos familjen Sundström lämnade det jordiska, befanns han 21

ha donerat hela sitt nykyrkliga bibliotek till Nykyrkliga bokförlaget för ett Swedenborgsbibliotek. Men alla ovidkommande trycksaker måste gallras ut, skrev han. Den gallringen pågår ännu. Särskilt för att vårda traditionen från Pastor Manby grundade juristen Frans G. Lindh 1925 Nya Kyrkans Bekännares Församling inom vilken också Manbys forne medhjälpare Erik Hjerpe blev prästvigd. Därefter sköttes Swedenborgsbiblioteket, och böckerna ordnades i goda lokaler vid Karlavägen 64 i Stockholm, av Erik Hjerpe (död 1951) och hans maka Tora Hjerpe intill år 1957. Från detta år, på enhällig inbjudan av de kvarvarande inom Nykyrkliga bokförlaget och Nya Kyrkans Bekän nare, blev Olle Hjern föreståndare. Pastor Albert Björck, en gång Manbys kollega i Stockholm, återkom 1937 efter resor i England och Amerika till huvudstaden, där han en gång också startat den framgångsrika bokhandeln och förlaget Björck och Börjesson, på vars förlag han också gav ut en samling Frödingdikter på engelska. Likaledes kom han att ha några synnerligen lyckosamma kontakter med August Strindberg. Detta resulterade också i ett nytt kompanjonskap med bokförläggarfamiljen Bonnier för Albert Björcks del, och han etablerade tillsammans med Åke Bonnier en bokfirma i New York. August Strindberg hade sänt manuskript av ”De Blå Böckerna” till Björck och Börjesson med sin meddelade förhoppning att pastor Björck som ”känd swedenborgare” skulle förstå dessa texter. Strindberg och Björck hade också personligen träffats, men nu var Björck på flyttning till Amerika. ”De Blå Böckerna” blev dock utgivna med en ödmjuk dedikation till läraren Swedenborg från lärjungen Strindberg och denne tycks också ställt ett eget boklager i Amerika till förfogande för Björck och Bonnier. Men projektet med svensk litteratur i Amerika tycktes inte särskilt bra, varför Björck återvände till det swedenborgska prästämbetet. Efter att åter ha arbetat i Sverige, särskilt i Jönköping under några år, avled han 1938. Under Björcks båda sista år i Sverige representerade han den då tämligen nybildade internationella Nova Hierosolyma Kyrkan, en swedenborgskyrka till vilken biblioteket också nära blivit knutet. Produktionen av nya skrifter, särskilt Swedenborgsöversättningar, har under några decennier fortgått i samarbete med Skandinaviska Swe denborgssällskapet där Björn Boyesen i Mullsjö och Ulf Fornander i Jönköping i fråga om översättningar under senare år gjort de viktigaste insatserna. För att förvalta detta arv hoppas vi att kunna bygga upp ett stabilt 22

Swedenborg Centrum i Stockholm, med ett rikhaltigt bibliotek och i livlig dialog med kultur och människor. Arkivet: en översikt över depositionen i Kungl. biblioteket Nya Kyrkans arkiv består av 32 kartonger, varav de första 8 innehåller material från senare delen av 1700-talet. Ett antal av Swedenborgs auto grafer finns i samlingen i form av kollektivt undertecknade förslag från Bergskollegium där han var assessor, samt förslag från arbetsgrupper i Riddarhusets riksdagar, speciellt då ett från 1762 om inrättandet av merkantil papperstillverkning. Huvuddelen 1700-talsdokument är tidiga översättningar från latin till svenska av Swedenborgs religiösa skrifter, samt kommentarer till dem. Manuskriptsamlingen tog sin början på 1790-talet genom det för swedenborgianismen viktiga, men slutna, sällskapet Pro fide et caritate. Flera dokument har bundits in och varit uppställda hos sällskapets förste sekreterare Carl Johan Schönherr på Packartorget i Stockholm, där de blev kvar efter hans flytt till gården Sparresäter i Västergötland. Den andra delen av arkivet är en väldig samling av dokument tillhörande Swedenborgspastorn C. J. N. Manby (1849–1920). Han var aktiv som präst i de swedenborgska församlingar som fortsatte verksamheten i sällskapet Nya Kyrkan. Swedenborgsbibliotekets samlingar blev förvarade hos olika funktionärer och i olika lokaler med anknytning till Nya Kyrkan, fram till 1995 när pastor Olle Hjern deponerade arkivdelen på kb. 8 trälådor, samt tämligen unika låneregler, finns bevarade från verksamheten på 1870-talet och arbetet med ”flyttbiblioteket”: böcker packades i trälådorna och sändes iväg ut i landet på järnväg. Den äldre delen av samlingen, 1760–1850 De flesta av översättningarna från 1700-talet är nedskrivna av Gabriel Andersson Beyer, som vi sett tillsammans med Schönherrs svärfar, Arvid Ferelius, lärt känna Swedenborg och hans krets i Göteborg. Ferelius hade då redan kommit i kontakt med Emanuel i London. Några av den nuvarande samlingens dokument ärvdes 1782 av Beata Lindström, dotter till köpmannen Lars Lindström i Skara som också var en ivrig swedenborgare. I Skarakretsen verkade också Anders Knös och hans bror, Gustaf, som sedermera blev professor i Uppsala. Den allra första kretsen av swedenborgare bildades vid himmelskäl23

lan i Varnhem 1786, genom Exegetisk-filantropiska sällskapet. Detta var en delvis sluten krets av swedenborgläsare vars undersökningar om religiösa alternativ till luthersk ortodoxi skulle ha förbjudits om de hade kommit i dagen. Ändå var statsministern Anders Johan von Höpken på äldre dagar deltagare i deras möten och hans tryckta exemplar av Beyers Index till Swedenborg är ännu i Swedenborgsbibliotekets förvar. Mårten Sturtzenbeckers Fribyggarsällskap diskuterade Swedenborgs skrifter och fribyggarna bidrar till samlingen med handskrifter från denna första generation av swedenborgare. Ett antal swedenborgare hade kontakter med, och inflytande över, Gustaf III; såsom tryckfrihetsförespråkaren Gustaf Halldin, alkemisten August Nordenskiöld, konstnären Carl Gustaf Ehrenswärd och författaren Johan Gabriel Oxenstierna. Åren närmast efter Gustaf III:s död var emellertid swedenborgarna mycket lågmälda, trots att Karl XIII var deras inofficiella beskyddare. Misstankar fanns att några var inblandade i kretsen kring mordet på maskeradbalen. Det är även vid denna tid som parallella swedenborgsdokument deponeras i det slutna Frimurararkivet i Stockholm. Med romantiken kom ett öppet swedenborgsintresse fram genom bl.a. skalden och reformpedagogen Arvid August Afzelius. Redan på 1810-talet började prästen Johan Tybeck skriva kontroversskrifter för Swedenborgs kristendomssyn. Tybeck ställdes inför åtal för kätteri 1816, men han gav sig inte utan skrev ett antal försvarskrifter och en krets bildades för hans understöd. Musikern vid hovkapellet Oscar Tyboni hade lärt känna den åldrande Tybeck och såg till att efter den ökande religionsfrihetens införande, en nykyrklig församling kunde bildas hösten 1866. Vänder vi oss till den äldre delen av samlingen kan vi lägga märke till att frågor om inspiration och uppenbarelsens möjligheter står i centrum. Så till exempel i skriften från Pro fide et caritate 1796, Om Gudom liga Försynens lagar på 132 sidor. Sannolikt viktigast för swedenborgianismen i Sverige är den aldrig på svenska utgivna skriften Apocalypsis Explicata som här finns i komplett översättning med titeln Uppenbarelse boken Förklarad efter den andeliga meningen hvarest upptäckas Hemligheter, hwilka därstädes äro förutsagde och hittills varit fördolda. Handskriften följer den engelska utgåvan utgiven av Robert Hindmarsh i London 1785 och utgör 4 tjocka volymer på 1 409 + 1 225 + 695 + 1 168 sidor. Översättningen är gjord av publicisten Carl Deleen och ingenjören Christian Johansén, båda mycket aktiva swedenborgare. Swedenborgs syn på Ordet, dvs. de inspirerade delarna av Bibeln, är att det finns 24

en inre mening i den heliga skrift, som rätt fattad på nytt uppenbarar Guds kärlek och visdom. Till ett utdrag ur Swedenborgs sista verk, den Sanna Christna Religionen om Catechismen eller Tio Guds Bud, läggs denna tanke med orden, Såväl i hänseende till deras utvärtes som invärtes mening förklarade. En kontroversiell, men därför samtidigt mycket åtråvärd skrift, är Swedenborgs De amore conjugiali från 1763, här originellt översatt till svenska, Äktenskaps-kärleken och dess Ljufligheter. Hvarefter följer den otuktiga kärleken och dess ursinnigheter. Verket är bundet i två delar på sammanlagt 961 handskrivna sidor. En ytterligare översättning anger titeln: Vishetens Delicier om Ägtenskapliga Kärleken hvarefter följa Galenska pens Välluster om Horagtiga Kärleken. 504 sidor. Även fantasin tog hjälp av skriften, som t.ex. i fyra sidor anonym vers rörande Bewis och exempel på Twännes förening till Ett, såsom i ett ägtenskap. Swedenborgarna ägnade sig också mycket åt pedagogiska sammanställningar, så har Johan Rosén skrivit översikten Kärnan av den Sweden borgska läran och Gustaf Silfverhjelm nedtecknade redan 1789 texten Uppmuntran i den nya församlingen med några utdrag ur Swedenborgs storverk Arcana Coelestia. De omfattar: Om nya födelsen; Om skillnaden på Sinligheter, Wetenskapligheter och Sanningar; Om andlig köld; Om människans naturlighet och förnuftighet; Om Ordet. Sällskapet Pro fide et caritate hade en egen publikation: Församlingstid ning, utgiven med början 1796. Ett sådant nummer innehöll ett typiskt utdrag ur Swedenborgs lära: ”Något om Herrens kärlek, och om den kärlek, i hvilken Himmelen är, öfversatt ur Arcana Coelestia.” Det är också kring denna tid som intresset för animal magnetism, för undersökandet av kroppens attraktioner, stod i sitt flor. Några dokument tar upp magnetismen, exempelvis i brev från baron Gustaf Silfverhjelm till boksamlaren professor Johan Lidén. Ett kuriöst möte av denna typ avges i en avskrift på fem sidor av ett Protocoll, hållit af C., då Herr L var magnetiserad, som är klarseende. Om andeverlden och naturverlden. Kring 1810 sätts också ljuset på andligt helande genom den av flera händer avskrivna anonyma skriften Reglor som följes och i agt tages vid händers på läggning å de sjuke till sjukdommars häfvande. Samlingen dokumenterar också vanliga människors siarförmågor, som i avskriften av en tryckt 25

text från 1780: En märkvärdig berättelse om et ungt fruentimmers besyn nerliga syner. Utdrag ur en engelsk journal. Till denna historia fogas en svensk berättelse om händelser natten mellan den 2 & 3 martii 1782 som omtalar pigan Catrina i Glostorps, vid Bälinge prästgårds, drömmar och syner. Vidare en text om Inhyses människan Lena Svensdotters syn natten emellan lång-fredag och därpå följande lördag år 1788. En vanlig typ av skrift är korta utdrag ur Swedenborgs lära med tillämpning på någon aktuell händelse, exempelvis den alltid giltiga varningen, Girighetens förskräckliga följder. Dessa tillämpningar användes som en form av predikningar, dock ännu i möten utan kyrkoform. En anteckningsbok från första delen av 1800-talet innehåller tankar över ett för tiden präglande spiritistiskt tema: Om andar som kunna materiali sera sig på tillstånd av Herren och bliva synliga på det naturliga planet. En av samlingens mest intressanta skrifter som ännu inte allmänt uppmärksammats är ett slags lexikon med titeln Correspondencer. I an seende till godt i Himmelska änglars språk. [Lexikon från Aron … Hoppande vagn … till Öronringar]. Almqvistforskaren Stig Jägerskiöld har muntligen påpekat att han själv var ägare av ett liknande manuskript till en sådan motsvarighetslära, funnet då han övertog sin herrgård Fagervik i Finland. Jägersköld höll dessa manuskript som Carl Jonas Love Almqvists. Faktum är att Almqvist på 1820-talet efterträdde Schönherr och Afzelius som Pro fide et caritates ordförande. Almqvist älskade att utröna ords korrepondenser och etymologier och de yttre omständigheterna pekar mot hans författarskap. Efter en inspektion av vattenstämplar och bokstavsskrift undersöks nu manuskriptet av forskare inom det stora utgivningsprojektet av Almqvists samlade verk. I samma stil av sökande efter andliga korrespondenser till världsliga föremål är ett helt annat manuskript om insekter i Schönherrs samling, en anonym För tekning uppå de maskar och insekter som nämnes i Bibeln, och hwarest de där förekomma. Schönherr och Lundgren, båda hängivna Nya Kyrkan anordnade också gudstjänster i sin lokal vid Packartorget, nuvarande Norrmalmstorg. Mycket tyder på att familjen Lundgren fortsatte att vårda eventuella arkivalier efter Schönherrs flyttning till Västergötland, givetvis i samarbete med Carl Deleen, översättare, boktryckare m.m., som tydligen överlämnade sitt material till kretsen kring Tyboni. Den mest kände medlemmen av den rätt stora familjen Lundgren var konstnären Egron Lundgren. En del måste ha blivit överlämnat till den första swedenborgska statserkända församlingen, Nya Kyrkans Församling, som leddes 26

av prästen Adolph Theodor Boyesen. Denna församling upphörde på 1910-talet, och dess material överfördes så till Kungliga Vetenskapsakademiens arkiv varigenom Pro fide at caritates papper alltså delades på olika arkiv, i varje fall delvis med hjälp av swedenborgsforskaren Alfred H. Stroh. I denna del av Vetenskapsakademiens arkiv finns också en renskrift av Pro fides hela arkiv, utförd av adjunkten Hjalmar Kylén. Författare till den i flera handskrivna exemplar förekommande skriften om helande genom händers påläggning var gotlandsprästen Pehr Klingvall, som också deltog i översättandet av Swedenborgs Arcana Coe lestia. Budskapet i handpåläggningsskriften innebar en kombination med den på kontinenten vanliga ”animala magnetismen” och Swedenborgs läror, särskilt de rörande den andliga världen. Denna gav i Stockholm upphov till en ”ockultistisk” rörelse i det högsta samhällsskiktet, innebärande medvetna kontakter med den andliga världen, troligen själva ursprunget till den moderna spiritistiska eller spiritualistiska rörelsen. Några ”swedenborgianer” blev dock mycket negativa till denna. Bland dem som kom att bekämpa denna linje fanns också August Nordenskiöld, ”konungens guldmakare”, vars Församlingsformen i det Nya Jerusalem, tryckt i Köpenhamn 1790, vi har i några exemplar. Den ger bilden av en starkt profilerad, starkt separatistisk, ordning där brytningen med den traditionella kristna kyrkan är total. Den förebådar också en kommande strid med anledning av några medgivanden rörande utomäktenskaplig sexualitet från Swedenborgs sida, framställda i verket Äktenskapliga Kärleken. Swedenborg bildade dock själv ingen frikyrka och en annan väg har varit att inte separera men låta hans förnuftspräglade kristna humanism steg för steg prägla människor och samhällen omkring oss. Manbysamlingen, 1868–1920 Den större delen av arkivet är dokument och brev från Carl Johan Nilsson Manbys aktivitet som Nykyrkopastor i Göteborg och Stockholm. De äldsta dokumenten är material från Manbys studietid, med universitetsexamen i Uppsala 1868. Manby följde Pontus Wikners filosofiföreläsningar, särskilt de om Platon och den platonska traditionen. En stor del av Manbysamlingen utgörs annars av räkenskaper och beställningar till Nykyrkliga Bokförlaget och Systrarna Lundbergs Tryckeri. Jenny och Augusta Lundberg drev tillsammans det tryckeri som ofta anlitades för tryck av swedenborgskrifter i Nya Kyrkans tradition. 28

Systrarna arbetade också på förlaget och tog hand om beställningar av böcker av och om Swedenborg. En sådan beställare var Selma Lagerlöf, som undertecknat en sådan beställning, men som också klagade på att böckerna inte hade kommit fram. Ett brev med svart sorgkant från den nyblivna änkan Georgine Nordenskiöld till Manby, den 19/9 1917[07?, stämpeln oläslig], visar emellertid att Selma Lagerlöf och Fru Elkan var på visit och nu talade livligt om Swedenborg efter läsning av Martin Lamms biografi. Selma hade då ännu inte läst Swedenborgs böcker, men bad att få beställa hans vitt spridda skildring Himmel och Helvete och den smärre utläggningen Om yttersta domen (De Ultimo Judicio), båda skrifter som beskriver andevärlden och om hur änglarna en gång varit människor. Sophie Elkan å sin sida, ville ha första delen av det stora verket Himmelska hemligheter (Arcana Coelestia). Lagerlöf var troligen inspirerad av Swedenborg när hon skrev Körkarlen (1912). En annan tungt vägande författare som kontaktade Nya Kyrkan var Verner von Heidenstam, vars originalbrev finns bevarade. Gustaf Fröding korresponderade med den yngre Swedenborgspastorn i Stockholm, Albert Björck: skalden skrev sex brev mellan 1897–1898. Frödings syster Cecilia följde upp denna kontakt och skrev tre brev till Björck, som besvarade dem, under åren 1900–1904. Litteraturvetaren Kersti Rydelius lade 1964 fram en trebetygsuppsats med titeln, ”Gustaf och Cecilia Frödings brev till Albert Björck” som också finns att tillgå i samlingen. Björcks brev till och från Nathan Söderblom skrevs i samband med planeringen av den religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm 1897. Swedenborgs universalism, att alla kan bli frälsta oberoende av vilken religion de formellt tillhör, om bara den goda viljan finns och en inre förståelse av de heliga skrifterna utvecklas, motsvarade Söderbloms egen inriktning på global religionsekumenik. Två barnsagor av Mina Wulff pekar på det breda engagemanget i den swedenborgska rörelsen vid denna tid. Två av hennes bevarade handskrivna berättelser, ”Endast en liten flicka, lilla Greta” och ”Solstrålen” inleder med orden: ”En liten flicka som liknade solstrålen…” En annan, offentligt verksam och kämpande, kvinnlig, swedenborgare var Anna Fredrika Ehrenborg i Linköping. På 1860-talet, anonymt, efter några kritiska angrepp på rörelsen, gav hon ut svarsskriften Swedenborgianismens faror som de af av dess fiender målas. Omvärldens polemik var ofta föregripen av den religiösa övertygelsens texter som skrevs, och föredrogs inom Nya Kyrkan, varav en exempelvis innehöll: ”Några blickar på det Nya tidehvarvets religionslära som af Emanuel 29

Swedenborg blifvit kungjord för werlden, och nu såsom senapskornet i jordens sköte wäxer till det träd som skall öfverskugga menniskorna. 1. Om Gud. 2. Om menniskorna.” Ett stort antal av Manbys predikningar finns kvar där han lägger ut Swedenborgs skrifter mer systematiskt. Manby har också bevarat Christian Johanséns uttrycksfulla geometriska plansch över swedenborgska idéer: Theosophisk Uppställning om Gud, Ordet, Himmel, Dyrkan och Män niskorna eller om Skaparen och Ordningen för Människans lycksalighet, graverad i Stockholm, 1820. Under 1910-talet inträdde en period av starkt ökat publiceringsarbete av litteratur av och om Swedenborg, och då fullbordade Pastor Manby sitt program rörande översättning av alla av Swedenborg självt utgivna verk till svenska, inte minst det stora Arcana-verket, 17 volymer på svenska. I skriften Mina öfversättnings-principer beskriver han sitt nära samarbete i arbetet med byråchefen Magnus Wennerman. Man syftade givetvis samtidigt till att ge goda bidrag för uppbyggandet av ett centralt Swedenborgsbibliotek. Manby gav sina bidrag härtill, och uppdraget anförtroddes vidare organisationerna Nya Kyrkans Bekännare och Nykyrkliga Bokförlaget. Manby kom också att verka internationellt med svenskar i utlandet, speciellt finns en mängd brev från svenska utvandrare till Amerika. Swedenborgsintresset var stort bland dem och församlingar fanns bl. a. i Philadelphia, Minneapolis, Chicago och i svenskstaden Rockford, Illinois. Nya Kyrkan stöddes ekonomiskt av amerikanska motsvarigheter och det skänktes bidrag till Swedenborgs Minneskyrkas byggande i Tegnérlunden i Stockholm. Tempelfonden blev namnet på den framgångsrika insamling med vars hjälp man lyckades uppföra kyrkan, som invigdes 1904. Manby reste samma år till Förenta Staterna. Han reste även till London och Paris, och i den senare huvudstaden 1888 söker han upp ett antal firmor som tillverkar nya uppfinningar för en större marknad: uppvärmningsanläggningar, kammarduschar, vattenklosetter, tandkrämer, kassaskåp m.m. Manby själv ansökte om patent i Stockholm, särskilt ville han tillverka fåtöljer som genom ett antal snabba handgrepp kunde omvandlas till en personlig dusch. Han inledde ett samarbete med Glömsta fabrik i Huddinge, för tillverkning av möbler, slangar och duschar. Reklamblad för olika produkter på engelska och franska finns följaktligen bevarade bland Manbys papper, tillsammans med artiklar om nymodigheter, dessvärre också en beskrivning av en fransk korrigeringsanstalt för bråkiga gossar, som 30

i klosterliknande miljö sätts under övervakning för att bättre kunna genomföra sina skolstudier. Manby som flitigt arbetade på sina texter, predikningar och översättningar, lade också märke till den nyttiga uppfinningen ”Carlyle’s New Manifold Writer”, som lätt skulle kunna minska på kansliskrivarnas skara. En annan intressant aspekt av samlingen är de talrika fotografier över swedenborgare som samlats av Manby vid olika tidpunkter. De flesta är dock utan namnbeskrivningar så det är näst intill omöjligt att identifiera personerna i fråga, de står där uppställda och färdigkammade framför fotografen i olika ateljéer i Göteborg, Stockholm, och andra svenska städer. Manbys närmaste släktingar och vänner är dock dokumenterade och bilderna ger relief till de talrika namn som återfinns på brev, koncept, post- eller vykort. Ett stort antal tidningsartiklar från 1909 dokumenterar transporten per båt av Swedenborgs kvarlevor, från sin ursprungliga grav i London, till avtäckningsstunden vid hans magnifika marmorsarkofag i Uppsala Domkyrka 1910. Uppslutningen kring denna händelse blev stor och visar hur Swedenborg nu blivit en nationell förebild. Så lät Alfred Stroh samma år föranstalta föredrag i Kungliga Vetenskapssocieteten i Uppsala, varav Manby bevarat trycket: Några vittnesbörd om vetenskapsman nen Swedenborg, en text som behandlar Swedenborgs undersökningar om hjärnfysiologi, där hans idé att olika områden i hjärnan har olika funktioner ännu idag betraktas som giltig. Det breda intresset för Swedenborg väcktes delvis i samband med flytten av hans lusthus till Skansen, då Arthur Hazelius 1896 undrade om inte ett Swedenborgsbibliotek borde inrättas intill byggnaden. Hazelius’ tanke blev aldrig genomförd. Samlingen av Swedenborgs skrifter skulle inte bli ett museum, utan blev kvar, tillgänglig för läsning, hos Nya Kyrkans pastorer. August Strindberg var viktig för denna nya uppskattning och Manby bevarar en artikel om ”Swedenborgs Bibeltolkning” där Strindberg särskilt gick in på idén om förebildningar och korrespondenser. Året innan Swedenborgs nya gravläggning i Sverige publicerade man i England en guidebok om Swedenborgsplatser i huvudstaden: Emanuel Swedenborg: An Adress to English visitors in Stock holm (London, 1909). I stora stycken är den fortfarande användbar på litterära promenader i staden.

Landet under dina ögon K A R T U T S TÄ L L N I N G

Kungl. biblioteket planerar en kartutställning som skall öppnas i mitten av juni 2006. Arbetsnamnet är ”Landet under dina ögon” (inspirerat av en formulering i Karl IX:s uppdrag till Andreas Bureus 1603 att upprätta en karta över Norden ”därutinnan Hans Kungliga Majestät alla landskapers och städers lägenheter sig för ögonen ställa kunde”). Vad som kommer att visas är några exempel på världsbildens utveckling sedan antik och medeltid, Sverigebildens utveckling, som går från stor formmässig variation under 1500-talet till standardisering vid 1800-talets början, varefter variationen i stället tar sig uttryck i kartornas tematik, kartor som praktfulla maktinstrument och maktsymboler under renässans och barock, några exempel på svenska kartografer i främmande världsdelar (Per Lindeström i Nya Sverige, Anders Sparrman i Sydafrika, Sven Hedin i Centralasien), några exempel på skämt- och fantasikartor och kartor som konstverk. Utställningskommissarie är Göran Bäärnhielm, producent Greger Bergvall. En referensgrupp med företrädare från forskarvärlden och den kartografiska branschen kommer att bidra till utställningskatalogen. gör an bä ärnhielm

Battista Agnese, portolanatlas 1542. - 19 x 26 cm

Borgiakartan, 1400-tal. - 80 x 68 cm

Portolan, Roussin, Marseille, 1680. - 45 x 74 cm

Ptolemaios - Claudius Clavus, Norden, 1482. - 44 x 58 cm

Per Lindeström, Nya Sverige. Kopia i Rålambska samlingen, Rål.Fol. 201

Rudbeck, Charon, ur Nora Samolad, 1701. - 25 x 20 cm

Angling in troubled waters, 1899. - 55 x 77 cm

Fool’s Cap, 1590. Vykort.

Mappamundi, 1300-tal. - 24 x 34 cm

lena törnqvist

Från vindslåda till världsminne Astrid Lindgrens arkiv i Kungl. biblioteket

”

ärkligt” är ett ord som förekommer ofta i Astrid Lindgrens verk och märkligt är också ett ord som kan användas för att beteckna hennes eget livsverk. En småländsk bonddotter som debuterade vid trettioåtta års ålder, slog igenom med Pippi Långstrump året efter (1945) och inom mindre än tio år skapat sig en ställning som en av världens främsta barnboksförfattare. En författare vars böcker lästes – och läses – av en publik mellan tre och nittiotre år, som fick motta belöningar av lärda akademier och sällskap över hela världen (men som i gott sällskap med andra framstående författare aldrig fick Nobelpriset) och mottog fyra hedersdoktorat, som vid den tid då de flesta drar sig tillbaka från offentligheten fick en ställning som Sveriges främsta opinionsbildare, fick en regering på fall och var upphov till tre lagändringar, som fungerade som biktmor och ställföreträdande farmor och mormor till hela det svenska – och halva tyska – folket, som uppvaktades av statsöverhuvuden och kungligheter på sina bemärkelsedagar, som är översatt till mer än nittio språk, som under sitt långa liv såg Sverige förändras från jordbrukarland till it-samhälle, som följdes till graven av hundratusen människor på Stockholms gator och som lämnade efter sig ett arkiv som troligen är det största i Sverige efter en enskild person – visst kan man kalla det märkligt! Och till detta kan man nu lägga till att arkivet av Unesco bedömts vara av stort värde att bevara för hela mänskligheten och därför utnämnts till Världsminne. För Astrid Lindgrens inflytande sträckte sig långt utanför Sveriges gränser. Hen-

nes böcker läses av barn – och deras föräldrar och föräldrars föräldrar – över hela världen. Barnen i Thule på Grönland och i Johannesburg i Sydafrika kan njuta av dem på sitt modersmål liksom barn i Nepal, på de frisiska öarna och på Seychellerna. Det finns inte många hörn av världen dit inte Pippi, Karlsson och alla de andra nått. När Astrid Lindgren röt till om våld i barnuppfostran, om skatter på 102 procent eller om inhuman djurhantering gav det eko i massmedia i Tyskland och USA och många andra länder. Den lag om djurhållning, som Ingvar Carlssons regering presenterade som en hyllning till hennes 80årsdag 1987, hamnade på förstasidan av New York Times (1988-10-25) och ännu efter sin död skapar hon nya rubriker. När för ett par år sedan en liten bortglömd berättelse om Pippi Långstrumps julafton hittades i en bilaga till en jultidning i Kungl. bibliotekets gömmor, skickade tre utländska tv-bolag egna team för att göra nyhetsinslag och händelsen återgavs i pressen över hela klotet, från Moskva till Seattle. Astrid Lindgrens efterlämnade papper täcker en period av närmare sjuttio år. De första pressklippen är från 30-talet och fortfarande överförs aktuella klipp från de bolag som förvaltar hennes kvarlåtenskap. Även annat material har tillförts arkivet efter författarens bortgång, bl.a. kondoleansbrev och -böcker. Efter snart fyra års heltidsDe renskrivna manuskripten innehåller mycket få ändringar. Här inledningskapitlet till Mio, min Mio, som först publicerades i Idun 1950:50. (Boken kom först 1954.)

arbete är uppordnandet av arkivmaterialet långt ifrån avslutat. Manuskript och en del annat material är katalogiserat, men den omfattande brevsamlingen enbart sorterad. Katalogiseringen av breven är inte ens påbörjad. En försiktig gissning ger vid handen att samlingen kommer att uppta minst hundra hyllmeter då den är färdigbehandlad och kanske omfatta upp mot 75 000 brev från 30–35 000 brevskrivare. Men detta är bara gissningar, definitiva siffror är svårt att ge, då delar av samlingen med nödvändighet är behandlad ganska summariskt. Så gott som alla barnbreven och mycket av de sista decenniernas beundrarbrev, inklusive en allt stridare ström från autografjägare, förvaras i lådor efter enbart en grov geografisk och kronologisk sortering. Som nämndes tidigare påbörjades samlingen till och med innan Astrid Lindgren debuterat som författare. De första pressklippen rör hennes man och det finns ett antal manus till opublicerade korta sagor som verkar vara skrivna direkt för dottern Karin. De har föga litterärt värde – om ens något – men är förstås intressanta ur andra synpunkter. Redan debutåret 1944 börjar Astrid Lindgren systematiskt samla både manuskript och annat och snart anländer också de första beundrarbreven. Boskillnaden mellan den privata korrespondensen och vad som från och med 1946 hörde till hennes arbete på Rabén & Sjögrens förlag tycks

ha varit ganska oklar, och hur mycket som gått förlorat kan vi bara ana. Från den här perioden finns heller inga arkiv bevarade på förlaget. Tillräckligt mycket hamnade dock på vindskontoret i hemmet på Dalagatan för att ge material till forskare för många år framöver. Den första som fick tillgång till de s.k. vinds– lådorna var Ulla Lundqvist, som 1979 lade fram en avhandling om Århundradets barn. Fenomenet Pippi Långstrump och dess förutsättningar. Under arbetet med avhandlingen fick hon möjlighet att utnyttja Astrid Lindgrens då helt osorterade arkiv, och delar av det fördes över till Riksarkivet för uppordning. Bakom detta arrangemang stod Vivi Edström, sedermera innehavare av Skandinaviens första professur i barn- och ungdomslitteratur och Ulla Lundqvists handledare, samt arkivrådet Josef Edström. Men snart insåg man att materialet var alltför omfattande och alltför osorterat för att kunna användas för avhandlingsarbetet och Vivi Edström tog kontakt med Kungliga biblioteket och Harry Järv, som vid denna tid förestod handskriftsavdelningen, för att försäkra sig om att arkivet skulle bevaras för eftervärlden. Harry Järvs instruktioner till Astrid Lindgren var att ”inte kasta någonting” utan låta allt gå i lådor som togs upp på vinden. Denna uppmaning följdes nästan bokstavligen. När så vindskontoret var fyllt ringde man till biblioteket, som kom och hämtade materialet.

Astrid Lindgren frågade dåvarande finansministern Gunnar Sträng om råd beträffande vissa avdrag i december 1975 och fick svar från honom personligen. Knappt tre månader senare, den 10 mars 1976, publicerade Expressen hennes saga ”Pomperipossa i Monismanien”. Den efterföljande debatten ledde till regeringsskifte vid valet i september.

Sammanlagt rör det sig om ett par hundra kartonger av skiftande storlek som överförts till Kungl. biblioteket vid olika tillfällen, en del av dem efter Astrid Lindgrens bortgång. Det mest privata materialet behölls i lägenheten och delar av det finns fortfarande där. Uppordningsarbetet inleddes 1999 och pågick under ett år, för att sedan återupptas i januari 2002 med medel som erhållits från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. I skrivande stund bedrivs projektet på 25% tid och anslagen räcker till och med 2006. Därefter behövs nya resurser. Astrid Lindgrens arkiv är inget typiskt författararkiv. Det ger begränsad inblick i hennes arbete som författare, innehåller få brev från författarkolleger där gemensamma frågeställningar diskuteras och så gott som inga spår av diskussionerna mellan förläggaren och författaren. Skälen till det senare ligger förstås i hennes arbetssituation. Hon var i praktiken sin egen förläggare eftersom hon under större delen av sin verksamma tid också var ansvarig för barnboksutgivningen på Rabén & Sjögrens förlag och hon tycks ha varit mycket självständig och tystlåten om de egna verk hon för tillfället arbetade med. Inte ens i brevväxlingen med nära vännen Elsa Olenius nämns det annat än i förbigående. ”Härmed har jag nöjet meddela att jag haver börjat på sista kapitlet. Jag gjorde det i går […] Jag tycker jag har levt med de där jäkla Lejonhjärtana i åratal nu”, står det i ett av breven, men utförligare än så blir inte kommentarerna. Det material som framför allt speglar den skapande processen och skulle kunna ge en inblick i hennes arbetsmetod är oåtkomligt för de flesta eftersom det är stenograferat och svårtytt. Över femhundrafemtio stenogramblock från 1944 och långt in på nittiotalet finns bevarade. Även sedan synen svikit henne nästan helt var stenografin det naturliga sättet för Astrid Lindgren att fånga sina tankar och hon stenograferade de sista åren hon arbetade med en tjock tuschpenna. Britt Almström, lärare i stenografi och riksdagsstenograf har gjort ett storverk då hon på sin fritid inventerat ca 400 av dessa block och förtecknat vad de innehåller. Den förteckningen kommer att bli ovärderlig för framtida forskning. Britt Almström visar att vid sidan av manuskript i alla arbetsstadier finns i blocken också

Som utbildad sekreterare stenograferade Astrid Lindgren först ner alla sina idéer och manus och det är i stenogrammen alla ändringar sker. I samlingen ingår mer än 550 block. Debutboken Britt-Mari lättar sitt hjärta kom ut 1944.

telefonanteckningar, brevutkast, utkast till tal och artiklar och vad som närmast kan betecknas som dagboksanteckningar och försök att bringa reda i de egna tankarna. Det är i stenogrammen som meningarna prövas och slipas och de är här de slutliga formuleringarna kommer till. Först därefter skrivs manuskripten rent på maskin och eftersom Astrid Lindgren hade en gedigen sekreterarutbildning finns i manus nästan inga rättelser och tveksamheter. Med andra ord, manuskripten är skäligen ointressanta annat än som museiföremål. Men betraktade som sådana är det förstås mycket glädjande att de allra flesta finns bevarade. Det var en ganska märklig känsla att i en smutsig och lätt vattenskadad kartong fin na originalmanuskriptet till Bröderna Lejonhjärta slarvigt instoppat i en plastficka tillsammans med beundrarbrev, affärsförslag, pressklipp, cirkulärbrev, gamla veckotidningar, virkade grytlappar och andra presenter.

De flesta breven nådde fram till Dalagatan 46 i Vasastan

Britt-Mari lättar sitt hjärta var den bok som först gavs ut (1944). Det bevarade manuskriptet ger vid handen att ursprungstiteln var ”Britt Hagström, 15 år” och sändes in till Rabén & Sjögrens tävling av signaturen ”Wolfgang”. I sammanhanget kan nämnas att Mozart var Astrid Lindgren favorittonsättare. Trots att titeln ändrats på debutverket och en del andra ändringar genomförts (t.ex. huvudpersonens namn) har manuskriptet varit så tydligt att det kunnat användas som sättmanus. De manuskript Astrid Lindgren levererade var mycket prydliga och en dröm för en förlagsredaktör. Det är stenogramblocken som vittnar om alla omarbetningar och omformuleringar som gjordes innan hon var nöjd med resultatet. Ett annat unikt material är de många och detaljerade royaltyredovisningarna som finns bevarade. Till skillnad från de flesta författare skötte Astrid Lindgren själv sina utländska rättigheter, som förlagsanställd hade hon ju nödvändiga kunskaper och kontakter. Det innebär att vi genom de årliga avräkningarna och den tillhörande brevväxlingen kan följa försäljningen i många länder år för år. En guldgruva för litteratursociologer framöver, inte minst med tanke på att det rör sig om Sveriges mest översatta författare. Över huvud taget ger denna del av arkivet en bild av

affärskvinnan Astrid Lindgren, som inte är så allmänt känd. Korrespondensen innehåller få brev från vänner, kolleger och släkt. Den stora mängden brev kommer från beundrare i alla åldrar eller innehåller olika typer av affärsförslag. Barnbreven har genomgående lagts åt sidan såvida det inte varit avsändare som kunnat identifieras av någon speciell anledning. Så finns t.ex. brev från den 13-årige redaktören Jarl Hammarberg, som i början av 50-talet beställer en saga till sin tidskrift Den maskrerade draken[!]. Han fick också det önskade bidraget och utlovar i gengäld friexemplar och ”2 krånor” i honorar. Långt senare gavs historien ut som bilderbok med titeln Draken med de röda ögonen (1985). En tolvårig skaldinna vid namn Ylva Nilsson, senare Ylva Eggehorn, och Lena Kjersén, 6 år, som långt senare kom att doktorera i barn- och ungdomslitteratur, är andra identifierade unga brevskrivare. Ett brorsbarnbarn till Astrid Lindgren tackar 1981 för boken (Ronja rövardotter) och klagar samtidigt över bristande inspiration: Jag kan inte fatta hur du bara kan komma på en helt ny idé och skriva en helt annorlunda bok efter att ha skrivit ett antal också de helt olika böcker. Vad som

Beundrare i alla åldrar och från alla samhällslager hörde av sig i tiotusental

också är hemskt svårt att förstå är att det samtidigt sitter en blodsbunden släkting nere i Småland och för sitt liv inte kan skriva en uppsats om ”en dag i torparen August i Nyckelbos liv”. Denna släkting råkar vara jag!

Denna släkting heter Karin Alvtegen, och vi vet i dag att skrivkrampen så småningom gick över. De senaste åren har hon etablerat sig som en av våra deckardrottningar. Många av barnbreven – som ofta anlände från hela skolklasser eller t.o.m. hela skolor – innehåller buntar med barnteckningar och här finns ett rikt fält för framtida forskning. Ibland fick postverket god användning för sin fantasi när de skulle tyda adressaten, men det mesta hittade vägen till Dalagatan 46. Vid mitten av 80-talet förlorade Astrid Lindgren nästan helt synen och fick hjälp med besvarandet av alla breven. Tidigare hade hon besvarat det mesta själv. Samtidigt ökade brevskörden lavinartat och till sin 90-årsdag 1997 fick hon fjorton postsäckar med gratulationsbrev, två av dem med kurir från Litauen. De allra flesta av dessa har bara sorterats efter svenska och utländska skribenter. Men det finns också en stor mängd brev, även

sådana som kan räknas till gruppen beundrarbrev, som sorteras in på avsändare för att i framtiden då arkivet blir tillgängligt lättare kunna återfinnas. Här finns bland annat vad Astrid Lindgren själv kallade ”Lejonhjärtabrev” och ”Ronjabrev”. Speciellt Bröderna Lejonhjärta har väckt starka känslor och samlingen rymmer många bevis på vad den boken har betytt för människor i svår sorg. Andra brev har inte haft den starka känslo laddningen men visar ändå den läsupplevelse och glädje hon skänkt sina läsare ur alla samhälls lager. Här återfinns brev från litteraturprofessorer, präster, busschaufförer, politiker, företagsledare, lärare och hemmafruar. Många, många av breven är djupt personliga. Astrid Lindgren åtnjöt människors absoluta förtroende och de lade ofta bokstavligen sina liv i hennes händer. Därför kommer brevsamlingen under lång tid framöver inte att var allmänt tillgänglig. Av hänsyn till tredje persons integritet kommer det att krävas skriftlig ansökan och speciellt tillstånd att få tillgång till korrespondensen. Innan uppordnings- och katalogiseringsarbetet är slutfört är ingen del av samlingen tillgänglig. Målsättningen är dock att betydande delar av den kan öppnas 2007, det år Astrid Lindgren skulle ha fyllt hundra år. Under hela sin karriär fick Astrid Lindgren

brevledes och på andra sätt motta ett stort antal mer eller mindre fantasifulla affärsförslag. Det var personer som ville samarbeta med henne i olika projekt, allt ifrån fängelsekunden som ville att hon skulle skriva en bok om hans liv ”androm till varnagel” till förhoppningsfulla entreprenörer som hade lysande affärsidéer. Oftast ville de att hon skulle satsa pengar eller låna ut sina litte rära gestalter. Även hennes eget namn ville man låna i reklamsyfte. Till de mer originella förslagen hör det från en reklambyrå som drev kampanjen ”Det kloka toalettpappret” med hjälp av ”kända, kloka människor” och försäkrade att det ”inte handlar om några otrevliga annonser som luktar dass”! Andra gånger gällde det att sitta i juryn till en tävling anordnad av Rörfirmornas Riksförbund, att lära svenska folket laga husmanskost eller att ge namn åt en bokhandel som ”förmedlar och sprider böcker om livet. Om livet nu. Om livet sedan. Om allt liv överallt”. Astrid Lindgren värjde sig framgångsrikt mot flertalet förslag och har ofta gjort en anteckning på kuvertet om sitt svar: ”Jag är visserligen galen, men inte på det viset!” står det på ett kuvert och på ett annat ”Nej, nej, nej!!!!” Till högtidstunderna i sorteringsarbetet hör att stöta på de relativt få breven från författarkolleger och illustratörer. Ett brev från t.ex. Björn Berg uppväger hundratals stereotypa autografbrev. Det verkar som om Björn Berg inte kan avhålla sig från att teckna – det är hans naturliga uttryckssätt. Även då det gäller helt vardagliga besked pryder han sin brev med de omisskännliga figurerna och breven blir till små konstverk. De allra flesta brev besvarades som nämnts fram till mitten av 1980-talet av Astrid Lindgren själv och därefter, då hennes ögon svek henne, med bistånd av medhjälpare. Vid några tillfällen i samband med de jämna födelsedagarna såg hon sig tvungen att standardisera tacken, något som inte alltid togs nådigt upp av beundrarna. Det förekommer att man då skriver igen och klagar över att man inte fått ett personligt underskrivet svar. Som alla andra arkiv innehåller även Astrid Lindgrens en mängd dokument och handlingar som på olika sätt belyser hennes liv och verk. Ända sedan 1945, i samband med utgivningen av Pippi Långstrump, har hon prenumererat på pressbevakning och hon är Observers och dess

föregångares Pressurklipps äldsta privatkund. Pressklippen är sorterade årsvis och sviten fortlöper fortfarande. Gissningsvis rör det sig om minst 100 000 klipp. Dessutom har hon från sitt tyska förlag Oetinger under en lång rad år försetts med tyska bokrecensioner och senare även klipp om teateruppsättningar i Tyskland. Dokument som vittnar om alla de belöningar och utmärkelser som under åren kom henne till del ingår förstås även i arkivet, liksom handlingar från några av de sammanslutningar hon verkade inom. Astrid Lindgren var t.ex. sedan 1963 ledamot av Samfundet De Nio, en tid även dess ordförande, och under några år styrelsemedlem i svenska Världsnaturfonden. Ett dokument från Underståthållaren vittnar om hennes uppdrag i brevcensuren under andra världskriget, en period i hennes liv som fick stor betydelse för hennes samhällsengagemang. Fotografier och annat bildmaterial liksom video- och ljudkassetter är en materialgrupp som kräver speciell behandling. Här återfinns en del föreställningsfoton från uppsättningar av teaterpjäser över hela världen. Pippi Långstrump på scenen dominerar i sammanhanget, men där finns även t.ex. bilder från en helaftonsbalett av Ronja rövardotter på Helsingforsoperan i slutet av 80-talet. Däremot finns få foton av arkivbildaren själv. Teater- och evenemangsaffischer, dedikationsexemplar av böcker och särtryck, teaterprogram, manus för granskning, politiska upprop och pamfletter liksom en mängd annat disparat material ingår också. Slutligen några ord om de kopior av hennes egna utgående brev som ingår i arkivet. De är i sammanhanget inte så många, ca 400 allt som allt. Astrid Lindgren tog i allmänhet inte kopior av utgående brev, hon skrev oftast på korrespondenskort och besvarade också många brev med ett telefonsamtal. Men ibland när det gällde frågor där hon ville vara säker på att kunna gå tillbaka och verifiera hur hon svarat, skrev hon med genomslagskopia på sin vanliga skrivmaskin. Någon elektrisk dito eller ordbehandlare ägde hon aldrig. De bevarade brevsvaren kan gälla tillfällen där hon utförligare motiverar varför hon inte ger sitt tillstånd till någon produkt eller bearbetning av hennes texter, en översättning hon granskat och har synpunkter på eller då hon någon enstaka

gång går i svaromål på skriverier rörande henne själv och hennes ställningstaganden. Vid sällsynta tillfällen kan man läsa ut att hon varit ordentligt irriterad, som t.ex. i följande reaktion på ett korrektur från en läroboksproducent: Gud skydde alla sagohungriga små barn för [förlagets] läsebok i religionskunskap! Är det av religiösa skäl som grådvärgar inte får vara grådvärgar utan ”i verkligheten vanliga stenar i skogen”? Och vem är det som tillåter sig en så beskäftig för att inte säga enfaldig tolkning? Grådvärgar är – sanna mina ord – de otäckaste små levande väsen (ehuru fega!) som nånsin har skrämt en unge från vettet. Och ingen vuxentolkare och ödeläggare ska med mitt goda minne komma och smälla i vidpass 6 000 barn att ”i verkligheten” finns det inga sagor. Rumpnissar och vildvittror och skumtroll, vad är dom för nånting ”i verkligheten” enligt nyare tolkning? ”Nånting som du tycker dig se i mörkret men som inte finns i verkligheten”? Jag säger som rumpnissarna: ”Voffor gör di på dette viset?” Men alltså inte med min text! Högaktningsfullt Astrid Lindgren

Det har tidigare påpekats att Astrid Lindgrens arkiv inte är något vanligt författararkiv. Hon hade en helt unik ställning i svenskt samhällsliv under andra halvan av 1900-talet. Nästan samma ställning hade hon också i Tyskland och även i många andra länder påverkade hon framför allt synen på

barn, barnkultur och barns livsvillkor. I Polen är hennes böcker obligatorisk läsning i skolorna, i Slovenien anordnas varje år en speciell Pippi-festival i staden Velenje, och i Litauen firades hennes 90-årsdag i en hel vecka över hela landet. När hon uttalade sig mot jakten på sälkutar kom en rad upprörda brev från Norge och hennes inlägg i djurskyddsfrågan resulterade i många brev från USA och Canada. På så sätt – och genom sitt omfång – blir hennes arkiv en tidskapsel, som visar människors liv och vad som engagerade dem under 1900-talets sista decennier, och en källa inte bara för litteraturforskare utan även för till exempel etnologer och samhällsvetare. Till sist ett brevsvar som på tre korta rader fångar Astrid Lindgrens humor och konstnärliga integritet: I början av 1980-talet fick hon en förfrågan från gruppen After Dark, som ville inleda ett samarbete, förmodligen för att få tillgång till några av hennes gestalter. För att göra det ännu mer lockande skickade man med en påkostad broschyr från en uppsättning. I arkivet låg Astrid Lindgrens maskinskrivna utkast till svar instoppat i broschyren. Det löd kort och gott: Nä, si det går inte. After Dark, då sover jag. Och när det är ljust, då skriver jag men bara för barn. Så tyvärr, tyvärr. Med vänlig hälsning [Astrid Lindgren]

Foto från 1904

carina burman

O Choice och mörka nätter! Klara Johansons och Ellen Klemans brevväxling i Kungl. bibliotekets handskriftssamling

etta är en historia om kärlek, brev och kvinnosak. Den utspelar sig i Stockholm, där de kvinnliga nätverken i landet var som mest hopnystade. Bipersonerna är därför många – huvudpersonerna endast två. Berättelsen börjar strax efter nyår 1908. Klara Johanson (1875–1948) var bekant litteraturkritiker i Stockholms Dagblad. Efter en lysande fil.kand. i Uppsala började hon 1898 sin bana som redaktionssekreterare på Dagny, Fredrika Bremerförbundets tidskrift, men övergick vid sekelskiftet till dagstidningskritik. Hon hade översatt ett antal romaner, skrivit noveller och kritik i Ord och Bild, publicerat två kåserisamlingar samt engagerat sig i prostitutionsfrågan med Den undre världen (1907). Karriären tycktes alltså ha kommit en god bit på väg. Personligen kände sig dock K.J. (som hon kallades) inte fullt så lyckad. Hon vantrivdes i en dyster dubblett på Karlavägen, släkten var död eller i Amerika, och inte heller kärleken kändes direkt levande. Under studentsketiden hade hon haft en passionerad kärleksaffär med Lydia Wahlström, som dock redan 1898 bröt förbindelsen och anklagade K.J. för att vara ”en frestelse”. Försöken att lappa ihop eländet till något slags vänskap kollapsade sommaren 1902. ”Vi tål inte varandra, det är den korta formeln”, konstaterade K.J.1 I K.J.:s korrespondens är längtan efter en modersgestalt tydlig. Hennes egen mor bodde långt bort, var gammal och sjuklig och dog för övrigt 1905. Fadern hade begått självmord redan 1889. Till K.J.:s förvärvade modersgestalter hörde Lotten Dahlgren, redaktör på Dagny, och författar-

innan Anna Maria Roos, som båda beskyddade henne och lyssnade till förtroenden. K.J. var dessutom hopplöst opraktisk, vilket ivrigt understöddes av skilda väninnor, som fann tafattheten näpen. Under uppsalatiden fick hon alltid sin mat lagad av andra och fick t.o.m. hjälp att byta tåg i Stockholm. Politiskt och samhällsmässigt var hon ganska ointresserad. Dock brann hon för kvinnosaken i alla dess former och var dessutom fredsivrare. K.J. längtade också efter en lycklig erotisk kärlek. Under några år på 00-talet tycks förbindelsen med översättaren Ellen Wester ha uppfyllt en del av behoven, men Wester var en självständig gestalt som inte lät sig styras av K.J.:s längtan. Inte heller arbetet fungerade så väl som man kunde tro. K.J. vantrivdes på Stockholms Dagblad. Det var inte redaktionen eller kamraterna som var problemet, utan tvånget att ständigt skriva recensioner. Hon drömde om att bli fri författare, och inför varje säsongsslut mådde hon fysiskt illa av stress. ”I måndags bröt det befarade ut, och sedan dess har jag genomgått några dagar av infernaliska lidanden (den vanliga genren: yrsel, kväljningar, kräkningsanfall), som småningom övergick i det tillstånd av kroppslig och intellektuell matthet, vari jag nu befinner mig.”2 Då och då funderade K.J. på att säga upp sig på Stockholms Dagblad. Goda vänner försökte febrilt avråda henne. Saken var klar. Vilken väninna som helst kunde ha berättat det: Klara Johanson behövde ta itu med sitt liv. Om nu inte någon annan gjorde det.

Ellen Kleman, sannolikt från 1920-talet

Vykort från Ellen Kleman – Choice – från rösträttskongressen 1913

* Vid nyår 1908 blev Ellen Kleman (1867–1943) redaktör för Dagny efter Lotten Dahlgren, som bestämt sig för att gå i pension. Kleman kom från en högborgerlig familj i Karlskrona och hade börjat sin bana som bankkassörska. År 1907 publicerade hon romanen Fabian Wendts hustru. Till skillnad från K.J. var hon engagerad i samhällets alla frågor, men allra mest i kvinnosaken. Hon var påfallande vacker och hade i ungdomen haft åtskilliga beundrare, som hon behandlat ganska kallsinnigt. Också hon var bosatt på Östermalm, där hon delade våning med systern Anna, en ännu mer radikal rösträttskvinna än hon själv.3 Under 1900-talets första år fortsatte K.J. att skriva i Dagny. Där fick hon ett spelrum, som dagstidningen inte gav henne, både vad gällde ämne och uttryckssätt. Mellan 1903 och 1908 medarbetade hon inte i tidskriften, kanske på grund av arbetstrycket på Stockholms Dagblad. När hon återvände var det med satiriska feministiska debattinlägg och ganska anspråksfulla essäer. Det är ovisst om hon återupptog medarbetarskapet för att Dagny

bytt skepnad, eller på grund av dess nya redaktör. Om första mötet vet vi inget. Förmodligen skedde det på Dagnys redaktion strax efter årsskiftet. Det första brevet är sannolikt en odaterad försändelse från Kleman, skriven på Dagnys brevpapper och undertecknad med hela namnet: ”Tack för i går! Här är Lindhagen, jag kan verkligen icke, det skulle endast blifva fiasko.”4 Oavsett vad diskussionen gällde är brevet typiskt för Klemans försiktighet i början. Hon var en väluppfostrad, fin flicka och vågade inte ge sig hän. Ändå tycks förälskelsen ha kommit nästan genast. Den resulterade i en kärleksaffär, där det fysiska elementet tycks ha varit viktigare än vad tidigare forskare ansett. Den eldiga tonen i breven lämnar knappast rum för någon tvekan. ”Jag kysser dig från pannan och hela, hela vägen. Urs, vad jag är hungrig! Kom!!!” skrev K.J. (22.10 1909) och ”Jag kysser dina blåa ögon, din panna, din mun, hela dig” skrev Kleman (5.6 [1913]). Hösten 1912 flyttade K.J. hem till Kleman. I våningen bodde fortfarande Anna Kleman, men paret tycks till stor del ha hållit sig för sig själva. De levde ihop fram till Klemans död 1943.

* Kärlek kan vara flyktig. Den här var långvarig. Den har dessutom dokumenterats noga i brev, ty paret vistades ibland på skilda håll. Framför allt var det Kleman som reste. Hon representerade Sverige vid åtskilliga internationella rösträttsoch kvinnosakskonferenser och vistades vid flera tillfällen på kurort med sin gifta syster Maria Stenberg, som var sjuklig. På senare år reste också K.J. ut på egen hand. Då hade hon inlett ett förhållande med skulptrisen Sigrid Fridman – som levde ihop med en annan kvinna – och följde vid flera tillfällen med henne på utställnings- och rekreationsresor. Det var dock genom Kleman som K.J. först lärde sig uppskatta resandets glädjeämnen, men under dessa färder växlades förstås inga brev. Klara Johansons och Ellen Klemans brevväxling förvaras i Kungl. biblioteket (L 2 suppl.). Som brevsamling är den ganska ovanlig. Åtskilliga är de samlingar, som belyser ena sidan av en vänskap eller ett förhållande. I många fall kan man hitta den andra sidans brev, ofta i ett helt annat arkiv. Mera sällan kan man som här följa ett livslångt förhållande i en och samma brevsamling. På så sätt kan breven alltså läsas vartefter de skrivits och tagits emot, och vi kan alla våndas över postgången till Prag eller Upplands Väsby. Brevskrivning är en särskild konst. Länge ansågs kvinnor ha särskild fallenhet för den – deras brist på formell bildning var bara en fördel, och deras förment virriga tänkande gjorde helt enkelt breven charmerande.5 Bland goda brevskrivare finner man faktiskt både kvinnor och män, och utbildningsnivån tycks nu inte ha särskilt mycket med det omedelbara uttrycket att göra. Göran Hägg har kritiserat den ”lösliga meningsbyggnaden” i K.J.:s brev, men brevgenrens behag ligger just i det flyktiga, i ett språk som påminner om det vardagliga talet.6 Sjuttonhundratalets brevskrivare strävade i allmänhet efter att bevara ett slags konversationskonst, som skrevs ned istället för att talas. Sådana är K.J.:s brev. Hon är också en vida bättre stilist än Kleman, vilket inte innebär att Klemans brev är tråkiga. Tvärtom. Man kan vara en nog så god skribent utan att för den skull aspirera på akademimedaljer. Men det är dags att låta breven komma till tals. Det är vår, året är 1908 och Klara Johanson har

tillbringat alldeles för mycket tid på Dagnys redaktion: Det slår mig med fasa, att jag i dag igen har ockuperat hela din redaktionella mottagningstid, och till på köpet i fullkomligt onjutbart skick. Du är ju underbart tålig, men nu borde du verkligen sätta upp en räkning på de timmar jag frånlurat dig denna vecka. Hildebrand betalar… Emellertid ber jag ödmjukt om förlåtelse och lovar inte att aldrig göra så mer. (9.5 1908)

Hildebrand var Stockholms Dagblads chefredaktör, och i sitt svarsbrev lovar Kleman att vänta med räkningen. Som synes har de redan lagt bort titlarna, något som K.J. annars var rätt försiktig med. Till sommaren for Kleman med sin gifta syster till Turisthotellet i Borghamn, vid Ombergs fot. Nu hade tonen blivit varmare. K.J. skrev: ”Jag har visserligen ingen bild av dig, bara dina pampuscher, men jag finner, att jag kan ditt ansikte sällsynt bra. Jag har annars så svårt att minnas ansikten. Ditt ser jag nu för mig och kysser det – på avstånd, ditt famösa avstånd!” (15.7 1908) Denna passage har setts som ett bevis på förhållandets rent andliga art.7 Man kan dock notera att avståndet dels var högst verkligt, dels att brevet skrevs efter ganska kort tids bekantskap. Kleman var fortfarande lite avvaktande till den heta uppvaktningen, men suckade från sin semesterort: Jag längtar efter dig. Det är ingen, som kysser mina händer. Du har inte gifvit mig något namn, jag har ju inget att sätta under – om icke Du. ([16.7 1908])

Hon och K.J. delade intressen och fick åtminstone med tiden samma slags humor. Skillnaderna dem emellan speglas i sättet att skriva. K.J. var den akademiskt bildade bohemen, som kunde göra halsbrytande sammanställningar – mellan porträtt och pampuscher – och hade liksom många av nordisten Adolf Noreens lärjungar varit extrem nystavare. Det kom över henne hösten 1895, när hon samtidigt tog sig igenom sin seminarieuppsats och en svår förkylning. Efter stavningsreformen 1906 slutade hon med många av sina egenheter. Ellen Kleman, med sin borgerliga uppfostran i flickläroverk, skrev fullständiga meningar och vågade till en början sällan skoja i breven. Som svar på brevet om pampuscher och av-

Brev från K.J. till Ellen Kleman under deras första sommar

Odaterad brevlapp från Kleman till den morgonsömniga K.J.

stånd skrev hon om stillheten på landet, som känns nästan ångestfull. Kanske var det konventionerna som styrde henne. Hon hade inte heller övergivit den gamla stavningen: Du skall icke skämta med mitt ”afstånd”. Det är en allvarlig sak. Ja, du har ju rätt att le – men ändå! Där finns två naturer i mig. Och sådant gör understundom ondt. […] Jag vet ju inget om dig. (17.7 1908)

Ändå längtade båda och ville komma närmare varandra. Efter bara några dagars skilsmässa bestämmer sig K.J. för att resa till Borghamn. Jag känner dig ju så lite! Därför blir jag plötsligt så osäker och försagd. Jag längtar våldsamt efter dig, och mitt i det överfalles jag av skräck för att du hälst vill vara i fred för mig. Då blir jag förtvivlad och hittar på helvetesstraff åt mig själv. […] Således vill du nog ha mig, och inte bara av filantropi? Vill tåla mig och låta mig kyssa dina händer. Det svider i mig av längtan. (19.7 1908)

Under fyra veckor vistades de tillsammans i Borghamn. Sedan fanns ingen tvekan längre. Kyssarna är nu ömsesidiga. ”Jag kysser de blåa solarne”,

skriver ”Din”, dvs. Kleman (17.8 1908), och i ett odaterat, tidigt brev kallar hon K.J. ”min blåögda cyklon”. K.J.:s ögon prisades ofta av hennes vänner. Båda kvinnorna talar nu om ”lycka”, snarare än om kärlek. Men K.J. skriver: Jag har ensliga kvällar nu! Ack du älskade, som jag har plågat och smekt och tröttat och ”söft”, när ska jag ha hunnit vänja mig att leva på avstånd från dig? Jag fattar inte hur det ska bli i Stockholm, men jag försöker låta bli att grubbla över det. Vi måste ju kunna mötas så, när vi får mötas, så att vissheten räcker över mellantiderna. Vi har ju varandra. Det är dåligt för dig gunås, men mig jälper du att leva, mig gör du rik och lycklig. (19.8 1908)

”Ja – vi kan ju icke vara utan hvarandra”, svarar Kleman (21.8 1908). Överenskommelsen är nådd. De måste leva tillsammans, men omvärlden hindrar dem. Under de närmaste åren blev breven sporadiska – uppenbarligen höll de sig så nära varandra det någonsin gick. När Kleman hösten 1909 var i Göteborg för att jaga pengar till Dagny spreds oändlig längtan och ömhet i de korta breven. Det var nu K.J. skickade hungriga kyssar över

Choice skickar vykort till K.J. från kvinnosakskonferens i Mussolinis Rom år 1923

hela kroppen. Sommaren 1910 for de till Tyskland tillsammans och vandrade bl.a. i Goethes fotspår. Och i september 1912 skrev K.J. i sin dagbok: Det var en högtidlig dag i går, så riktigt fest. Choice flyttade mina penater hem till sig och himlen och landskapet firade händelsen med sin bästa septemberståt. Morgonen gnistrande vit av rim, slånhäcken slöjad som av ny vårblom, solen brinnande på det renblåaste valv man sett i denna månad och kvällen ett dimhav i fullmåneglans.8

Den ensamma tiden var över. Allt hade fått ett lyckligt slut, om man ska se det hela litterärt. Fast egentligen var det ju nu som förhållandet började på allvar. I breven märks en utveckling från hetta till ömhet. Längtan och kyssar har fortfarande stort utrymme, men K.J. blir alltmera liten och ömhetstörstande, medan Kleman istället växer och blir moderlig. Det märks också i brevens språk. I de tidigaste råder fortfarande uppvaktningens osäkra situation. Båda försöker imponera på den andra med sina kloka reflexioner och sin brinnande längtan. K.J. undertecknar med ”Parveln”, studentske

tidens smeknamn. Bland stockholmsvännerna kallades Klara Johanson oftast K.J., och ibland Huck Leber, efter sin manliga pseudonym. Till Lotten Dahlgren skrev hon sig Eyolf, fast den pseudonymen bara gästspelat under något år på nittiotalet. Kleman underströk i början att hon inte fått något namn av K.J. – kanske kändes smeknamn nödvändiga i den tidens relationer. I de kretsar där de rörde sig kallades vännerna sällan vid sitt riktiga namn, och smeknamnen var inte heller entydigt kvinnliga. Anna Maria Roos var Alfaro, efter sin pseudonym, skulptrisen Sigrid Blomberg hette Blomman, den lundensiska litteraturforskaren Hilma Borelius Bojelius, teologen Emilia Fogelklou Klou, och Lydia Wahlström – som under studentsketiden varit ordförande i Kvinnliga Studentföreningen i Uppsala – kallades Ordföranden. Wahlström och hennes väninna Anna Gustafsson förefaller nästan infantila med sitt nojs kring ”mejs” och ”dejs”. Också till den rätt stela Borelius kunde K.J. skriva om att ”pänna böst” (spänna bröst).9 Det var alltså inte underligt att K.J. och Kleman skaffade sig egna namn och ett eget språk. K.J.

Kortbrev, ett praktiskt mellanting mellan vykort och brev, från K.J. till Kleman 1927. Se även s. 62

hade alltid föredragit manliga smeknamn. Det är oklart om hon tog sig dem eller om hon accepterade de namn som andra gav henne. Hösten 1909 har hon blivit ”din övergivne lille buse” i breven, medan Kleman är ”Din ögontröst”. Ett par år senare har Kleman fått det smeknamn hon skulle behålla – Choice, den utvalda. Dessutom kallades hon från slutet av tiotalet också för ”Mams”. Det moderliga draget var på väg att utvecklas. I samma takt förbarnsligades K.J.. Kleman kal lar henne sitt ”barn”, och sommaren 1913, när Kleman var på rösträttskonferens i Europa, förökades K.J. från en enda Buse till hela sex stycken. Denna stora barnaskara förekommer sedan ofta i breven, ibland kallade ”barn”, ibland ”busar”, ibland ”korvar”. K.J. raljerar gärna med sin identitet som barnaskara och utesluter inte ett sexuellt element. Under rösträttskonferensen 1913 skrev hon till Kleman: ”Hon måste stiga upp och bekänna för kongressen hur många barn hon har – det går inte an att hon deltar under false pretences. Gud vad anglosaxiskorna ska bli shocked!” (16.6 1913) Förklädnaden av förhållandet till en mor– barnrelation var inte ovanlig bland förra sekelskiftets lesbiska par.10 Det var ett av många sätt att skapa ett slags familj, som inte passade i tidens samhälle. Samtidigt är det förstås en lek, sådant nojs som alla par håller sig med. Givetvis var det också ett sätt för K.J. att betona sitt beroende av kärestan. I juni 1925 beskrev hon brevledes sitt ensamma sänggående. ”Men jag glömde bort att ’dicka’. Kudden kan jag inte få i den rätta vinkeln, det tricket kan bara mams.” (8.6 1925) Utan Ellen Kleman kunde hon inte ens gå och lägga sig på rätt sätt. Kleman for, och K.J. stod kvar. Man erinrar sig John Donnes dikt om de båda älskande, som när de är åtskilda har kvar sitt band, ”like gold to aery thinness beat”. Så var det med dessa två. Breven var bandet dem emellan, och blev breven fördröjda uppstod fullkomlig katastrof. Kanske man bör erinra sig att det inte handlar om två tonåringar, utan om vuxna kvinnor. När de möttes var K.J. trettiotre år gammal och Kleman fyrtioett. Samtidigt förekommer alla de vardagsföreteelser i breven, som makar och arbetskamrater brukar diskutera. Passionerade utrop varvas hos Kleman med redogörelser för automobilfärder och bierrestauranger. (5.6 1913) K.J. skriver några dagar senare om längtan och läsning:

Dagarna är så tomma (utom på tankar), jag ser gärna slutet på dem [...]. Emersons Journals har jag börjat komma in i tillräckligt för att njuta dem. I sådana böcker får man lov att orientera sig, innan man kan suga något ur dem. Det är en mycket hög rymd som välver sig över dem, fast landskapet kanske är bra nog kalt. Men just nu föredrar jag en blå eter framför jordens alla brokiga ting. (15.6 1913)

K.J. var kluven i anden. Dels var hon hos Kleman på kongress, dels höll hon på att försjunka i artonhundratalet. Till hösten skulle utgivningsarbetet av Fredrika Bremer ta sin början. ”De döda talar tröstande till mig, de möter mig som likar, men det är hemskt när de levande upphäver sina stämmor till trivialt joller mitt inne i en hög tanke, en melodisk sats, ett andarnas gästabud.” (21.6 1913)

Vykort med rösträttsaktivist

De båda kvinnorna levde på sätt och vis i ett sådant kamratäktenskap, som var snart skulle bli modernt. Samvaron var så självklar att breven blev allt svårare att skriva. Våren 1923 skrev K.J. till Kleman, som var på kvinnosakskonferens i Rom: Det är så svårt, så onaturligt att skriva till min mams. Hon har vår själ med sig och jag har ingenting i den vägen att röra mig med. Choice borde ha lämnat kvar en bit till daglig utminutning som pepparkakorna. Kärleksbrev brukar ju utmärka sig för en outsinlig svada, men vi har hunnit långt förbi det stadiet, vi kan bara leva ihop. (12.5 1923)

Ändå är breven inte mindre vältaliga under Romresan än under annan frånvaro. Kleman levde ”världshistoria på den mest världshistoriska scen”, betraktade häpet Mussolinis svartskjortor och fördjupade sig i den italienska kulturen. K.J. rapporterade från bokrummet om den svenska politiken – där propositionen om kvinnans rätt till statlig tjänst just gick igenom i riksdagen – och om sina egna våndor med själ och arbete.11 Kasten mellan personligt och professionellt finns genom hela brevväxlingen. Sommaren 1930 vistades Kleman på kurort med systern Maria, som nu var svårt sjuk. Ett par dagar efter avfärden skriver K.J.: Min hjärtemams, jag har just kommit upp ur sängen och skriver till henne innan jag springer ut på min morgonrond. Har mamsen det bra? Det måste jag få tänka mig. Tre ensamma dagar har jag nu genomsträvat. Värst var ju den första, och reskvällen ska vi inte tala om. […] Arbetat har jag emellertid. I går gnodde jag tolv timmar vid skrivbordet med fråndrag av målen, som inte torde ha vållat mycken reduktion. Till en början slets jag av grubbel på arbetsfördelningen – för mig är det alltid ohyggligt att ha två jobb samtidigt – men så stannade jag vid dagböckerna. Dels för att de nu synes angelägnast, dels för att jag far bättre av att göra något som märkbart går undan, dels för att befria Croceriet från de jäktande baktankarna på Arnoldskapet. (1.7 1930)

Arbetet den här gången var en översättning av Benedetto Croces Estetiskt breviarium och en utgåva av väninnan Emilia Fogelklou-Norlinds avlidne makes Arnold Norlinds dagboksanteckningar. Senare samma sommar skulle K.J. åka till Sigrid Fridman och hennes sambo Ragnhild Bark-

man på Masesgården, utanför Rättvik i Dalarna. Paradoxalt nog är gården numera hälsohem. På trettiotalet ägnade sig dess invånare istället åt ivrigt rökande, och understundom också drickande. Inför resan var K.J. orolig. Hur skulle hon få med sig sina kläder? När inte Kleman fanns på plats blev den opraktiska litteraturkritikern nästan handlingsförlamad. ”Packningen står över huvud för mig som ett stort bekymmer. I forna dagar begagnade jag en väldig koffert där jag handlöst vräkte ner allting. Kappsäckar och suitcases har jag inte lärt mig att manövrera.” (6.7 1930) Och – värst av allt – hur skulle hon kunna få med lite vin och sprit till vännerna i obygden? Hon skrev till Schweiz och bad om hjälp. Med vändande post svarade Kleman. Hennes brev känns mycket upplysande för den som ingen aning har om resande på trettiotalet, och måste därför ha hjälpt även K.J. något. Nu fick hon veta exakt var man köpte biljett, hur en suit-case, en literväska och ett reseinlägg skulle användas, samt i ett PS det allra svåraste: Jag undrar om inte systemet packar och skickar av vin, om inte sprit är med. Och vill du ha en O.P., så kanske den flaskan kunde tas i en av väskorna. Fråga om vinet på systemet, men lite i tid, annars får väl Mina söka reda på någon liten låda och packa med papper och trassel, och så kan den ju tas med i kupén […]. Kanske kan det också få rum i dens väska. (8.7 1930)

Omedelbart drabbades dock Kleman av ångest över att instruktionerna inte varit nog tydliga. Nästa morgon skrev hon ett skyndsamt men försiktigt postkort: Jag har legat och funderat på de där sakerna du vill ha med till Mases. Det går bestämt att lägga dem i resinlägget med morgonrocken och Pariströjan omkring och kanske också några underkläder. Men bed dem i boden sätta fodral på vardera, de har sådan där randig pappmassa, som brukar bestås boksändningar från finare förläggare. Undrar om mitt råd kommer för sent. ([9.7 1930])

Rådet gällde dock inte bara vinflaskor i wellpapp, utan också att K.J. absolut inte fick glömma bort att tåget växlade spår under uppehållet i Krylbo. Inte kunde de små busarna få bli borttappade på perrongen! Och K.J. understödde Klemans oro, som om det var rätt trevligt att någon låg i en

Vykort från Dresden 1913, Georgentor och slottet.

hotellsäng i Schweiz och funderade på hur man skulle packa klänningarna och spriten. Brevväxlingen tar slut i december 1939. Kleman befann sig då på Vattenkuranstalten i Tranås, ett ställe som med ökad ålder allt oftare blivit deras tillflyktsort. Nu låg systern Anna för döden. I Stockholm försökte K.J. uthärda ensamheten, som Fridman i viss mån lättade upp. Då och då ringde telefonen – och det var nästan alltid någon av de flyktingar, som Kleman ägnade sin omsorg. Kriget gjorde K.J. deprimerad. Krig ogillade hon sedan gammalt, och både kvinnorna var glödande antinazister. Innan kriget var slut skulle också Kleman dö. Men det visste ännu inte K.J., när hon 4 december skrev till sin Choice och bad henne stanna borta så länge det behövdes: ”På korvarna går det ju ingen lekamlig nöd – att lida i själen på många vis hör ju till dagens ordning.”

NOTER 1. Frestelse, KB, L 2:16, brev från K.J. till Lotten Dahlgren, 9.7 1898. Tål inte varandra, brev från K.J. till Lydia Wahlström 21.8 1902, Klara Johanson, Brev (Stockholm, 1953), s. 39. 2. KB L 2:16, brev från K.J. till Lotten Dahlgren, 27.12 1908. 3. Uppgifter om Klemans liv innan hon träffade K.J. har jag fått från hennes brorsbarnbarn Ivar Kleman vid en intervju 20.12 2002. 4. Brevväxlingen förvaras i KB, L 2 suppl. 5. För en översikt av brevskrivningen, se bl.a. Stina Hansson, Svensk brevskrivning. Teori och tillämpning, Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet 18 (Göteborg, 1988). En samling studier av brev finns i Brevkonst, red. Paulina Helgeson och Anna Nordenstam (Stockholm, 2003). 6. Göran Hägg, Övertalning och underhållning. Den svenska essäistiken 1890–1930 (diss., Stockholm, 1978), s. 219. 7. Särskilt Greger Eman har förfäktat åsikten att förhållandet mellan K.J. och Kleman var platoniskt, medan det med Sigrid Fridman var sexuellt, se Greger Eman, Nya himlar över en ny jord. Om Klara Johanson, Lydia Wahlström och den feministiska vänskapskärleken, Monografier utgivna av Stockholms stad 78:I (Stockholm, 1993), s. 62, 64. Detta tyder dock på en ganska enögd läsning av breven. En närmare diskussion om förhållandets art kommer att finnas i min kommande biografi över Klara Johanson, som utkommer på Bonniers 2007. 8. Klara Johanson, Ur dagböckerna. Urval, inledning och noter av Greger Eman (Lund, 1989), s. 24. 9. För K.J.:s språkbruk, se exempelvis hennes Brev, passim. Lydia Wahlströms jargong nämns bl.a. av Eman 1993, s. 69. 10. Martha Vicinus, Intimate Friends. Women who loved women, 1778–1928 (Chicago, 2004), kap. 5. 11. Kampen om kvinnans rätt till statlig tjänst var lång och besvärlig. Den har skildrats ingående av Greta Wieselgren, Den höga tröskeln. Kampen om kvinnans rätt till ämbete (Lund, 1969). För 1923 års proposition, se s. 231–238.

jarl hellichius

Utställningen NORDISKA BOKBAND 2005 Tal vid invigningen i Uttersberg, söndagen den 20 mars 2005

okbindarmästare, Gesällskapets medlemmar, Mina Damer och Herrar. Det är en stor och oförtjänt ära att vara med och inviga utställningen Nordiska Bokband 2005. Jag skulle ljuga om jag inte sa, att jag är både glad och stolt att få stå här idag. Det har gått snart 9 år sedan utställningen SVENSKA BOKBAND öppnades här på Galleri Astley, hösten 1996. Enligt min mening är det alltför lång tid mellan bokbandsutställningarna i Sverige. Femton långa år har gått sedan den senaste Nordiska bokbindartävlingen. Det blev även den sista. Årets utställning är av en helt ny typ. Men innan jag säger något om denna, några mycket personliga och privata tankar kring böcker och bokband. Att äga och umgås med böcker har alltid roat mig. Naturligtvis för böckernas innehåll, men även ur estetisk synpunkt. Jag är en liderlig älskare av allt som är vackert. Det innefattar, utöver min sköna, underbara hustru sedan mer än 40 år, möbler, tavlor, skulptur, textil, keramik m.m. samt naturligtvis framför allt böcker. Finns det någon vackrare interiör än ett bibliotek eller en vägg klädd med böcker. Vad är det man ser? – banden. Varje bokband döljer sitt innehåll, men signalerar till betraktaren. Signalerna är skapade av handbokbindaren och tolkas av åskådaren. Vad är det för budskap? Vill bokbindaren förmedla något av bokens innehåll, eller ska bandet bara vara en signallampa som säger, kom och ta mig? Kanske vill bokbindarmästaren skapa ett eget konstverk, en skulptur som kan avnjutas fristående från innehållet?

En handbunden bok får en individualitet som ger den en personlighet. Den är inte längre en i mängden. När den föds efter en längre eller kortare skapandeprocess är den en egen unik varelse. Den kan ha temperament eller blygt gömma sig i obemärkthet. Det kan vara den fula ankungen eller en strålande vacker uppenbarelse. Vi kan finna ett enkelt pappersband eller ett exklusivt praktband i oasis. Skapelsen kan vara oinspirerad och nästan död eller en konstnärlig skönhet man genast tar till sitt hjärta. Ibland hör man ”goda bokband lever i kraft av sin osynlighet”. Men är det verkligen så? Osynliggör man då inte också bokens budskap och innehåll? Och bokbindaren, vart tog hon eller han vägen? I Sveriges nya stora uppslagsverk NE band 3 (1990) står det ”bokband, sammanfattande benämning på bokens pärmar och rygg, bokbandets huvuduppgift är att skydda bokbladen”. Nej, nej, nej, inte idag och absolut inte för en handbunden bok. Att skydda bokbladen är något man får på köpet. Huvuduppgiften, enligt min mening, är att bandet skall samspela med inlagans text och bild och skapa ett aktivt intresse för boken och dess innehåll samt för själva bandet. NE:s bibliofilupplaga, där Pierre Olofsson har tecknat dekoren och Sven-Olof Nystedt i samverkan med ett antal kolleger har bundit serien är ett bra exempel på hur banden skapar ett aktivt intresse. Bokband är konst, ibland av högsta kvalitet, när hantverksskicklighet och konstnärlighet samverkar. Det har under de senaste tio åren funnits en

tendens att bokbindare skapar bokobjekt. Bokobjekten är inte avsedda att läsas och kan ibland/oftast inte läsas. Bokobjekten är en form av skulptur och kan vara både roliga och vackra. Bokobjekt är alltså inte bokband, men bokband kan vara skulpturala. Jag har alltid ett eller några handbundna bokband placerade som skulpturer i vårt hem. Och, kära bokvänner, det är konst med stort K, som man dessutom får ta i, hålla i handen, dofta på, känna skinnet som en smekning mot kinden, beundra det vackra handstickade franska kapitälet i tre nivåer som tar upp bandets olika färger, njuta av den handförgyllda pärmdekoren, inandas bandets färg och form. Bokbanden kan/skall i likhet med andra skulpturer betraktas från alla håll. Dessa bokband som, märk väl, inte är bokobjekt, tål väl att jämföras med skulpturer av våra mest välrenommerade bildhuggare och skulptörer. Och de kan läsas både ut- och invändigt. Utställningen Nordiska Bokband 2005 står stadigt på tre ben: (a) skisser, förlagor, tankar till det utställda bokbandet; (b) bokbanden; (c) katalogen. I min inledning sade jag att årets utställning innehåller flera nyheter. En mycket trevlig och positiv förändring är att för första gången visas nu ett antal skisser, förlagor till vissa band. Arrangörerna med projektledaren, bokbindarmästare Johanna Röjgård-Sjöberg i spetsen har med detta initiativ startat en utveckling som på sikt påtagligt kommer att öka intresset för bokband. Många av Er som är här idag har säkert på samma sätt som jag själv funderat över skapandeprocessen, då Ni hållit ett vackert band i handen. Hur såg skisserna till bandet ut? Vad var det för tankar och idéer som ledde fram till bokbandet. All sådan information ökar gruppen potentiella bokbandköpare. Bifogar man sedan även uppgifter om material, teknik, ev. medhjälpare osv. blir gruppen ännu större. För medlemmar i Bokbindarmästareföreningen och Bokbindaregesällskapet borde detta vara obligatoriskt. Ytterligare en förändring är att tävlingsmomentet i stort sett utgår och därmed även indelningen i klasser typ helt skinnband, millimeterband, pappersband och klotband. För att upprätthålla den tekniska kvalitén på banden granskas alla av en kommitté. Denna genomgång ledde till att ett antal av de insända banden ej togs med på utställningen. Det som återstår av tävling är att

en speciellt utsedd jury gör ett urval av de 25% ”bästa banden”, utifrån kriterierna formgivning och materialval. Personligen applåderar jag att man sätter större fokus på formgivning. Tekniskt är många av våra bokbindare bedövande skickliga, men när det gäller det estetiska är det alltför få som visat framfötterna. Ska vi kunna tala om bokbandskonst måste formgivning och det estetiska ägnas mycket mer uppmärksamhet av bokbindarna. Av de 81 deltagande bokbindarna är ca 60% kvinnor, 40% kommer från Sverige medan de övriga fyra nordiska länderna har ca 15% vardera. I inbjudan till bokbandsutställningen stod det ”Vi vill med utställningen visa en nordisk karaktär såväl i val av boktitel som i formgivning och val av material och teknik”. Det är upp till varje besökare att under sin rundvandring se hur bokbindarna hörsammat arrangörernas uppmaning. När jag själv vandrade runt fäste jag mig vid en helt annan sak. 50% av alla utställda band är hela skinn- eller pergamentband, alltså lika mycket som alla andra bandtyper tillsammans. Vad är det som fått hälften av alla deltagande bokbindare att välja denna den mest exklusiva och dyraste av alla bandtyper? Inte kan det väl vara i förhoppning att få sälja? Om vi skall tro katalogförfattaren Lars Forsberg finns det bara 6–8 personer i hela Norden som samlar på moderna bokband i helt skinn. Jag väljer att tro att bokbindarna satsar rätt, att intresset för konstnärligt formgivna, tekniskt välgjorda band i högklassigt material är betydligt större än Lars Forsberg antyder. Vidare är jag övertygad om att målgruppen genom fler utställningar, ökad marknadsföring samt att banden kompletteras med information om tillblivelseprocessen kraftigt kan ökas. Det är frestande att ta Er med på en rundvandring band för band. Att peka på att metallen titan, känd för sin styrka och lätthet med stora användningsområden inom flyg- och rymdindustrin, medicinskt för implantat i olika former som material i smycken även kan användas som bokpärmar, vilket Manne Dahlstedt gjorde. Att man kan hitta ett mästerligt band i olikfärgade laxskinn av Johanna Röjgård-Sjöberg eller ett antal textilband. Nej, varför skall jag ta bort nöjet för Er att själva botanisera bland de 81 unika bokbanden och finna det som just Ni tycker är spännande och intressant. Köp en katalog, vandra runt och

njut av all hantverksskicklighet och konstnärlighet som visas. Många av banden är till salu. Ta chansen att köpa ett eller flera. Kontakta Hans Nyhlén eller berörd bokbindare för diskussion. Tänk på att man ångrar aldrig ett vackert band som man köpt, det är bara de man inte köper man ångrar. Jag vet. Glöm inte att vid rundvandringen också ta del av samlingen Nordisk Grafik som visas i samarbete med Grafikens Hus i Mariefred. Samtliga nordiska länder är representerade även i grafiken. Det kan bli möjlighet till trevliga jämförelser mellan bokbandskonst och grafikens olika uttrycksformer. Ett stort TACK till, – arrangörerna för en härlig bokbandsutställning med flera element av kreativt nytänkande, – Galleri Astley, som med denna utställning ytterligare manifesterar sin ställning som en av Sveriges viktigaste kulturarenor, – Hans Nyhlén, Sveriges mest begåvade curator, då det gäller böcker, bokkonst och bokband.

Hur länge förgäves att fånga en skymt av skatten hans åtrå har plågat, hur grymt den förr gått hans näsa förbi. Nu vecklar han saligt och ömt upp paketet – förväntansfullt och självmedvetet – och äntligen, äntligen är det hans eget. Förvånat, förläget han njuter dess svarta och vita magi berövas han sansen och virvlas av skaldens skyar av ord i härliga former levandegjord av sinnlig men pur fantasi i bokbröllopsdansen. Mina Damer och Herrar, Nordiska Bokband 2005 är invigt.

Sten G. Lindberg invigningstalade vid bokbandsutställningen 1996. Låt mig därför avsluta med att läsa några rader ur Bibliofilens morgondröm, där han skildrar känslan av att ha förvärvat en länge sökt bokklenod. Där strövar i staden en bibliofil och ingen som han har sin egen stil. Han strövar med glättiga fjät hemåt på stadens vilda stråt, han stannar och ler åt sitt köp, det känns som det levde och nöp, han gäckas med ismer och ikonoklastar, han tager för ro skull en bil, han kan icke vila, hem genast han hastar som verklig bibliofil att falla på knä invid randen av boken han håller i handen. Hans anlete skimrar, hans blick blir klar av glädje åt bilden, som boken bar, den visar Groliers ättling hur lycklig och listig han var.

Kungl. bibliotekets praktrum

karin wijkström

På shoppingrunda bland Nordiska Bokband

är Johanna Röjgård-Sjöberg i Biblis nr 28 aviserade den kommande tävlingen/ utställningen av Nordiska bokband började köplusten spira. Nu kom åter ett tillfälle att utöka Kungl. bibliotekets samling av moderna bokband, utställda i Praktrummet längst ner i de underjordiska magasinen. Efter en diskussion med Förvärvsenheten, som håller i penningpåsen, bad jag en kollega att följa med som smakråd och så vandrade vi iväg till Konstakademiens lokaler. Den pampiga invigningen med prins Carl Philip hade jag missat, likaså invigningen i Uttersberg. Nu pågick inget glamoröst mingel i salarna på Fredsgatan. Men intrycket med de stora statyerna och mångfalden av montrar med de vackra och fantasirika banden var väl så glamoröst och överväldigande. Det var många bokband – enligt uppgift den största nordiska utställningen hittills. En första rundvandring gjorde klart att här måste man ha en strategi för att kunna välja rätt. Av de 81 utställda banden var 35 till salu. Det var till dessa vårt intresse i första hand koncentrerades. Våra inköp måste komplettera samlingarna i Praktrummet. Många av de svenska ”till salu-bokbindarna” finns redan representerade där, såsom Manne Dahlstedt, Ingrid Lundgren, Per Anders Hübner, Anna Åkerström m.fl. Mannes band stod som vanligt i en särskild klass för sig, denna gång med pärmar i titan, blåfärgad pergamentrygg och de långa binden hängande löst. I Anna Åkerströms pergamentband känner

man igen influenserna från Sture Åkerström men omstöpta i en egen elegant och lekfull stil. Idén med fågelns rörliga vinge hämtad från barnböckernas formspråk kan man se i sin mest fulländade form i Meggendorfers barnböcker från tiden runt förra sekelskiftet. I kb bevarade i en samling av Gustav VI Adolfs barndomslitteratur. Men Anna köpte vi på Leksandselevernas utställning våren 2001. Då hade hon skapat ett funkishus, där Eyvind Johnsons Krilon-serie har sin boning och kan gå ut och in efter behov. Husformen har hon för övrigt drivit till fulländning på sin utställning i Roggeborgen. Ett av de viktiga namnen saknas och nu hade vi tillfälle att införskaffa ett verk av Johanna Röjgård-Sjöberg. Här fanns ett band som skulle matcha vår samling perfekt. Ett modernt, välkomponerat band med Ulf Lundell som inlaga. Till det fanns också skisser och nedskrivna tankar. Och bundet i laxskinn! I Praktrummet har vi en samling fiskskinnsband, de flesta bundna av Ingeborg Börjesson under hennes Paristid 1919–36. Där finns marulk, haj, havskatt (och orm). Dessutom ett litet ryskt band från 1996 i blått och grönt karpskinn. Men inte lax! De franska bokbindarna lägger ofta in en liten intarsia i fiskskinn och under kriget, när det rådde brist på skinn, bands även gesällproven där i fiskskinn. När vi talade med Johanna visade det sig att hon hade bundit ett variantband med samma inlaga – ett i våra ögon ännu mer perfekt band. Här behåller hon laxskinnets naturfärg i ljusare och mörkare grått, utnyttjar dess naturliga form och skapar en dekor inspirerad av glasvingefjärilens vingar. Några få

Pärlbroderat band av Eva M. Eriksson

inlägg av blåfärgad havskatt och punktstämplar i guld, blått övre snitt. Hon förklarar att hon inspirerats av naturen på Runmarö. Försättbladens blå och gula färger går tillbaka på porträttbilden av Ulf Lundell. Och detta fina förvärv tack vare Nordisk Bokbandsutställning. Vad köpte vi då mer av svenska bokbindare? Jo, ett pärlbroderat band av Eva M. Eriksson, Malmö Nya Bokbinderi. Inlagan är Karl XI, en biografi av Göran Rystad. Rygg i gult skinn med blått titelfält. Broderade pärmar i blått med Karl XI:s monogram i gult. En fullkomligt oemotståndlig parafras på de otaliga kungaband, oftast i röd saffian med pärmmonogram i guld, som finns i kb:s samlingar. Ett synnerligen iögonfallande band var Karl Sjöbloms tolkning av Gunnar Ekelöfs Köp den blindes sång. Enligt katalogens beskrivning är det ett Rubowband – ett pappersband med skinnskoning. Ett par äkta blindglasögon stirrar emot oss mot en brungul bakgrund med några få dekorlinjer. När jag talade med Karl Sjöblom berättade han att när han fick boken i sin hand gick tankarna omedelbart till hans morfars blindglasögon. Dessa hade han tyvärr städat bort men lyckats få tag i ett par nya på auktion. Det är ett mycket suggestivt band, som vi är glada att kunna förvärva. När vi fyllt vår svenska kvot förde vi över inköpsproblematiken till det övriga Norden. Danmarks bidrag (11 st) är mestadels mönstrade pappersband med skinnrygg (millimeterband resp. Rubowband), ett textilband, några hela

skinnband – en samling sparsmakade, stilrena om dock konventionella inbindningar. Med ett undantag: Peter Reinhardts plastiska skinnband som omsluter Holger Drachmans Digte og sange. Ett stort öga i polykromt veckat skinn upptar större delen av frampärmen. En klar influens från Philip Smith – ett imponerande band. Ett okonventionellt band men i konventionell stil är Arne Stephansens hela skinnband med dekorerat snitt och påklistrade pappersbilder som dekor. Inlaga är Sigrid Undsets Kristin Lavransdatter tryckt i Köpenhamn 1964. Poul Martin Trnka ställer ut ett helt skinnband med en intarsia av ett mansporträtt i profil; färgskalan är brunt/svart/beige. Men Danmark får stå över denna gång. Vi har redan en stor samling millimeterband av NB-gruppen (Nota-Bene-Klubben) samt gruppen runt Henrik Park, den s.k. HP-gruppen. Vi har skinnband av Henrik Park, Anker Kyster m.fl. Dessutom står Danmark på tur när vi nu ska välja en bokbindare till vår egen svit av ”Årets Nordiska Bokbindare”. Märkligt nog äger kb nästan inga band från vårt broderland Norge. Fram till 2004 endast ett modernt band komponerat av Herman Bongard och bundet av A. Fossum i M. Fredriksen Bogbinderi, Oslo. Men 2004 bad kb Hjørdis Harmens Kaland att binda det Årets Nordiska Bokband, så nu har vi två moderna band. Hjørdis Kaland visar här ett intressant pappersband med öppen rygg

Kalevala bunden av Terhi Hursti (bakpärm)

i s.k. blandteknik. Vi hade hoppats kunna utöka det norska beståndet med Odd Gimle. Han ställer ut ett halvskinnband med skimrande, transparenta pärmar i plexiglas genom vilka man ser Lars Jonssons fågelbild. Ett så vackert band som både framhäver och hemlighåller innehållet. Men verket innehåller en originalakvarell av Lars Jonsson vilket drev upp priset till en nivå som inte rymdes inom våra ramar. Vi koncentrerade oss istället på Island. Det är märkligt att ett så jämförelsevis litet land är representerat med hela 14 band. kb:s första Årets Nordiska Bokband år 2003 bands av Sigurthór Sigurdsson. Här bidrar han med ett synnerligen stramt vitt skinnband. Det är intressant att notera färgvalet bland de isländska banden. Svart och orange dominerar stort. Hela åtta band har den konstellationen, ibland med ett litet inslag av vitt. Två band går i färgskalan vitt/gult/brunt resp. vitt/grått/svart. Två band är helt vita: Sigurthór Sigurdssons skinnband och Sigurgeir Orri Sigurgeirssons band iklätt vita spetstrosor. Inte en blå eller grön ton! Med ett undantag: Hildur Jónsdóttirs pappersband har ett mycket intagande motiv av mor och barn i svart och gult mot blå bakgrund. Här trodde jag ett kort ögonblick att jag funnit ett hittills dolt isländskt nationaldrag, nämligen en stark kärlek till färgerna svart och orange! Men det berodde enligt Anders Zitting på att nästan samtliga isländska bokbindare bestämt sig för att binda böcker ur samma serie och

Kalevala (frampärm)

Karl Sjöbloms tolkning av Köp den blindes sång

även välja samma typ av skinn. Det hela känns lite fantasilöst eftersom även designen är likartad. Påfallande många band har också grafitsnitt. Den stora merparten av de isländska banden var ej till salu. Då återstår Finland, som deltar med 13 band varav endast tre är till salu. Ena hälften av banden är hela skinnband, den andra innehåller mer originella tekniker som öppen långsticksbindning, böljande pärmar, ett koptiskt band med dubbla öppna pärmar och höga skinnpålägg m.m. Jag slog länge mina lovar kring Juhani Harviainens band i brunt skinn med en tvinnad lädersnodd som bildar ett dekormönster ringlande över pärmarna och slutar på ryggen i ett lås av ben. Men det var inte till salu så jag inriktade mig på mitt andra finska favoritband: Kalevala bundet av Terhi Hursti. Ett magnifikt skulpturalt skinnband i helt svart. På frampärmen är ett ansikte uppbyggt i relief och kassetten också den i svart skinn låses med ett svärd av smeden Kimmo Hämäläinen instucket i en naturalistisk svärdsslida. Inlagan Kalevala är tolkad som ett modernt seriealbum. Och det bandet fick vi köpa! Därmed var hela inköpskvoten fylld. Min vän och kollega på kb Anders Zitting har bundit in Palle Nielsen utgiven av Grafikens hus i Mariefred. Som överdrag har han valt ett karduspapper som suttit som skydd på något band i kb:s äldre samling. Det har blekts genom åren

och man ser avtrycken från omkringstående volymer. Bandet pryds av äkta silvernitar av Jesper Blomquist – ett utomordentligt elegant återbruk. Anders har sin bokbindarateljé i Finland och ser sig som en representant för Finland, trots att han är bosatt i Sverige. Även det band av Anders som finns i kb:s samlingar har Palle Nielsen som inlaga men där med skinnpärmar i orange och en rygg bestående av mångfärgade papper slipade till en oändlig mjukhet i s.k. stubb-bindning. Nitarna på detta band är franska arkivskruvar. Stubb-bindning används också på ytterligare ett svenskt band av Tommy Eklund, här i kombinationen helt pergamentband, stubb-bindning och japansk fyrhålsbindning. Resultatet blir avskalat stilfullt, passande till inlagan Anmärkningar om saknaden, författare: Per Gunnar Evander och utgiven av Rosenlöfs Bok. Norges bidrag till stubb-bindningstekniken är utfört av Linda Sommerstad Nilsen och hon låter pärmarna bli en bur av hönsnät som omsluter texten – en av de mer fantasifyllda kompositionerna. Hon får stark konkurrens i klassen uppfinningsrikedom av Idha Holmlund, Sverige, som använder sig av koptisk bindningsteknik och grammofonskivor för att framställa ett ungt modernt band till The Song of Young Sweden – en fanzinesamling. Uppfinningsrikt är också Anna Lisa Fransdotter Lanttos halvskinnband. Inlagan Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf gestaltas realistiskt med skurhink, trasa och skurborste på pärm och kassett. När det kommer till textilband har tre svenskar använt siden som överdrag – med eller utan övrig utstyrsel. Åsa Norén har skapat ett rart naivistiskt omslag till Nordens flora, där hon broderat vad jag tror är någon art av sippor. En broderad bokpåse medföljer. Det finns så många vackra band – man kan inte nämna dem alla. Men Helena Strömquist Dals näverband till Karin Boyes För trädets skull måste man nämna – även om vi redan sett det på utställningen Möjligt och Omöjligt 1998. Helenas band höjer sig över mängden med sin skönhet. I Praktrummet står hennes himmelskt vackra tolkning

av 1700-tals textil. En katalog över Anders Berchs samling i Nordiska Museet. Där använder hon siden i toner från blått till violett samt ett grängat blågrått papper som påminner om vadmalstyg till en form inspirerad av 1700-talets seméband. Det är fascinerande att se hur innehållet i en bok kan inspirera till skapelsen av ett nytt konstverk. För oss som inte kunde bedöma det tekniska utförandet på de inlåsta böckerna blev det helt och hållet det konstnärliga uttrycket som avgjorde inköpen och även de omdömen som här kommit på pränt. En liten besk bismak ger katalogen – avsaknaden av register gjorde att den inte var till någon större nytta och glädje. Bildmaterialet lämnar också en del att önska. Vi stod frågande inför affischen med fågeln som enligt Lars Forsbergs text symboliserar den nordiska bokbindaren – en klumpig nordisk fågel med små löjliga vingar, oförmögen att flyga – men som likväl klarar sig. Så lämnar vi utställningen, belåtna med inköpen, förtjusta över att ha sett de många vackra banden och nöjda med att det finns ett så pass stort intresse för den moderna bokbindarkonsten.

Johanna Röjgård-Sjöbergs band i laxskinn (inlaga Ulf Lundell)

n yheter & no t e rat

Den nya kvinnostaden. Pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år

av Nina Burton. 427 s. Albert Bonniers Förlag, 2005. isbn 91-0-010770-0 ”Det är en bok om gränsöverskridanden”, säger Nina Burton i Prologen till Den nya kvinnostaden. Kvinnor har historien igenom hejdats vid de flesta gränser, eftersom de stått utanför medborgarskap, yrkesskrån, utbildningar och institutioner – dvs. det offentliga livets scen. Konst och vetenskap är ett offentligt samtal inom just de institutioner som de utestängts från. De har således hänvisats till små privata världar, där de varit omyndiga, outbildade, och instängda. Dock finns det kvinnor som brutit sig ut, eller kanske snarare in, i offentligheten och varit framgångsrika och nyskapande inom konst och vetenskap. Men i stället för ett hyllat medborgarskap har de blivit dubbelt hemlösa. De mantalskrivs inte i idéhistoriens annaler. Nina Burton har sökt upp dem, följt dem i spåren och vandrat längs de stigar som de röjt. Hon färdas från antiken till våra dagar. Hon låter oss möta många hundra kvinnor, vilkas namn hon samlat till ett personregister som hon kallar ”en egenmäktig encyklopedi”. En mäktig kvinnoförsamling i den nya verkliga kvinnostad som Burton vill vistas i. Respektfullt men definitivt lämnar hon den drömstad av kvinnliga förebilder som Christine de Pisan, Europas första yrkesförfattarinna, samlat i sin bok om damernas stad, Le Livre de la Cité des Dames (1405). Hon söker inte gudinnor och drottningar. Hon söker de kvinnor

som frågat och forskat; som svarat och skapat. I hennes ”nya” kvinnostad lever kvinnor från antiken, från det minoiska Kreta, där den som söker finner kvinnor överallt i det offentliga livet. De driver handel och sjöfart. I linear B-tavlorna nämns t.ex dubbelt så många kvinnliga hantverkare som män. Antikens kvinnliga poeter och filosofer känner vi till nöds, men författarinnan breddar vårt synfält. Medeltiden, och särskilt 1100-talet är hennes älsklingssekel; ”ett sekel då ett milt klimat gav goda skördar och då horisonten både geografiskt och kulturellt kunde vidgas”(s. 71). Tre kvinnor med namn som börjar på H (som i Helgon, trots att ingen av dem blivit kanoniserad): Hroswita av Gandersheim (som visserligen levde under 900-talet) samt Herrad av Landsberg och Hildegard av Bingen ser hon som historiens märkligaste triumvirat. Tre kvinnor, nunnor, som tillsammans täcker nästan alla litterära genrer; dramatik, lyrik, essäistik m.m, liksom musik, konst och naturvetenskap. Nina Burtons skildring av detta triumvirat skänker oss en värld av svindlande intellektuell och konstnärlig kraft. Sin samtids största – ändå utan fullt medborgarskap i den europeiska kunskapstraditionen. Som läsare är man lycklig – och skamsen. Hon finner förklaringen till deras storhet i de tyska klostrens kulturella miljö. En miljö, ja den enda miljö, som erbjöd kvinnor en möjlighet till studier och utbildning, en möjlighet att delta i samtidens kultur- och samhällsliv. Triumviratet visade, säger Nina Burton, att kvinnor som på manliga villkor fått ägna sig åt skapande och

forskning kunde bli sin tids stora nydanare. De ”slapp” äktenskap och graviditeter, de levde mer än dubbelt så länge som sina ständigt barnafödande systrar. Klostren var den enda plats där kvinnor kunde leva ett liv som liknade männens ”De var ett reservat utanför kvinnorollen”(s. 120). När så universiteten växer fram under 1200-talet, så flyttar kunskapen med och hamnar åter utom räckhåll för kvinnor. 12- och 1300-talens nunnor var visionärer och mystiker, men med reformationen försvann klosterlivet i Nordeuropa och de skrivande nunnorna ströks ur litteraturen. Nina Burton låter oss sedan möta konstnärinnor som italienskorna Sofonisba Anguissola (1535– 1625) och Artemisa Gentileschi (1593–1653), nederländskan Clara Peeters (f. 1594), holländskorna Judith Leyster (1609–60) – vars verk under lång tid tillskrevs Frans Hals – och Maria van Oosterwijk (1630–93). Kvinnor som i sin porträttkonst och sitt stillebenmåleri tillhör sin tids största. Och ändå. Maria Sibylla Merian (1647–1717), en av världens första entomologer, studerade insektsvärlden med exakt observation och minutiöst återgivna illustrationer. Hennes resa till Surinam år 1699, resulterade i verket Metamorphosis Insectorum Surinamensium (1705), vars utsökta bilder visar att hon är en av världens främsta vetenskapliga illustratörer. Hyllad av Carl von Linné har hon ändå fått leva vid sidan av sin vetenskaps allfarvägar. I den nya kvinnostaden bor också kompositörer, forskare, upptäcktsresande, ballongfarare och astronauter. Nina Burton söker upp dem på deras hemorter – i verkligheten eller i tanken. Hon för dem samman i denna stad, denna anade stad, utan könsroller, där hon känner att samtalen kan börja. Den egensinniga encyklopedin visar sig inte blott i den i alla avseenden imponerande personförteckningen, men också i den guldgruva som litteraturförteckningen är för den som vill vidga sitt vetande ut mot den hälft av vår civilisations historia, som alltför länge levt i ett skymningsland. Det är inte segraren som skriver historien; det är den som skriver, som skriver historien. Det visar oss Nina Burton i sin lågmält lärda och intensivt levande text. anita ankarcrona PS. Bokens formgivning är en glädje. Den klassiskt rena inlagan omslutes av pärmar vars insida

bildredaktören Tove Rauscher och formgivaren Birgitta Emilsson utnyttjat för ett härligt bildcollage. Skyddsomslagets insida är en vacker affisch som ger oss verkets tidsaxel.

Om exportförbud på svenska böcker, bland annat I och med Internets intåg har ju en boksamlares vardag ändrats kraftigt. Antalet butiker med lokaler IRL (In Real Life, som det heter på it-slang) minskar, och Internetsökning blir allt betydelsefullare. Denna utveckling har ju både goda och dåliga sidor. Det finns inte lika många boklådor att gå och botanisera i som för bara tio år sedan, och mysfaktorn i ett sådant bokletande kan ju vara rätt hög, som vi alla vet. Tidskriften Bokvännen hade förr om åren en nära nog stående rubrik ”Bokvandringar”. Där beskrevs olika antikvariatrundor, gärna i Paris eller London, och nästan alltid med ett spektakulärt fynd av något sällsynt. Det kunde heta ungefär: – Men precis innan jag skulle gå så fick jag syn på en hög häften, högst uppe på hyllan alldeles invid dörren. Jag frågade handlaren, som vid det här laget ignorerade mig mer än någonsin, var än mer insjunken i sin tidskrift och som nu hade rökt upp nästan hela cigarren, vad det kunde vara. Häftesryggarna såg upphetsande bekanta ut. Oh, I have no idea, but we could have a look, sade handlaren… Jag minns att Lasse Forsberg vid sitt tillträde som redaktör för Bokvännen bannlyste dessa rätt hemtrevliga men lite nattståndna bokletarartiklar. Själv är jag lycklig nog att ha hunnit träffa några verkligt originella bokhandlare av den gamla sorten, t.ex. Bokviktor i Uppsala (vars boklager efter hans död skickades till värmeverket i Uppsala). Så jag har känt en doft av den gamla goda boksamlarvärlden, även om man som biblio fil i princip alltid är född för sent. Tänk om man t.ex. hade kunnat gå in på Björck & Börjesson på gamla Drottninggatan när Katalog 333, Svensk litteratur genom fem århundraden just hade utkommit 1939. Och med sin nutida plånbok konverterad till dåtida sedlar… (En dag under min värsta Strindbergssamlartid tog jag tåget till Uppsala, och gick raka vägen

till Bokviktor, i hans nya lokaler i källaren på Rundelsgränd. Som tur var råkade han ha öppet denna eftermiddag. Jag var rätt säker på att han någonstans i gömmorna skulle ha Vitter Kalender, utgifven af Upsalastudenter från 1872, där Strindberg medverkade. Svaret kom prompt: ”Nej den har jag inte, men vad skall du med den till, den är ju skittråkig.” O gamla klang- och jubeltid! O quae mutatio rerum!) Samtidigt finns det oerhörda fördelar med de nya Internetsajterna. För en 46-årig småbarnspappa med hämtningstider på dagis och skola att passa är inte eftermiddagarna efter jobbet fria och lediga längre. Och då passar det utmärkt att istället sitta vid datorn och leta böcker. Speciellt när man söker en bestämd bok så finns ju fantastiska möjligheter nu. Jag behöver bara nämna några av de stora sökmotorerna som antikvariat.net, BokBörsen och Boknätet. Här ges också en översikt, ett tvärsnitt och en provborrning av marknaden, som var helt otänkbar på den gamla goda tiden. Jag brukar regelbundet kolla vissa bestämda saker varje vecka, till exempel om det kommit några nya exemplar av mitt favoritverk Svensk Botanik. Eftersom jag själv kom över en fin svit av band 1–10 på en auktion för några år sedan, så är det intressant att hålla koll på utbudet. Denna artikel skrevs ursprungligen 2003, men lades åt sidan. Under våren 2005 fick jag plötsligt anledning att aktualisera texten igen. Och därmed kommer vi in på det ämne som anges i artikelrubriken. Det har ju publicerats rätt många artiklar den senaste tiden om svenska antikviteter som försvinner till utlandet. Om föremålen är tillräckligt gamla och värdefulla kan de beläggas med exportförbud. Bestämmelserna om utförsel och export av kulturföremål omfattar även böcker, men jag tycker att regelverket borde skärpas. Jag tror mig aldrig sett någon svensk bok i en auktions- eller antikvariatskatalog som haft exportförbud. Lite märkligt faktiskt! Här finns tusen och ett exempel att andraga, men man kan för enkelhetens skull bara ställa några frågor. Varför skulle Nathan Söderbloms exemplar av Gustav Vasa-bibeln vara mindre kulturhistoriskt intressant och värdefullt än en Hauptbyrå? Borde inte Birger Schöldströms exemplar av Röda Rummet (i citronfärgad marokäng) med författarens dedikation vara lika värd att bevara inom Sverige som en silverkanna av Pehr Zethelius? Och alla

magnifika exemplar av Suecia Antiqua som går under auktionsklubban – det verket om något borde väl med lagstöd få stanna inom vårt lands gränser? Man kunde också nämna mycket annat som borde ha exportförbud – kompletta sviter av Vetenskapsakademiens Handlingar, bröderna von Wrights Svenska Foglar, Birgittas Revelationes 1492 och Palmstruchs Svensk Botanik. Om man i april 2005 sökte på antikvariat.net efter Palmstruchs Svensk Botanik, så fann man något rätt intressant. Fyra sviter av olika fullständighet och magnificens – varav tre salubjöds av DANSKA antikvariat. De två förstnämnda sviterna har funnits till salu åtminstone sedan 2002, då jag gjorde de första sökningarna efter Palmstruchs verk. 1. Först en svit från en butik i Frederiksberg: Svensk botanik. 10 vols. Stockholm and Uppsala 1802–1829. 720 leaves + 720 handcoloured plates. Later (20th century) nice half calf bindings, spines gilt. The volumes are slightly stained throughout. Volume 2 with damp stain on upper margins throughout, title-page lacking in volume 6 and volume 8.

Priset 2002 var 55 000 dkk = 67 757 sek, 2003 höjt till 65 000 dkk = 79 172 sek. (Var i december 2005 såld.) 2. Sedan en liknande svit med volym 1–10, från ett antikvariat i Köpenhamn: Svensk Botanik. Vol. 1–10. Sth., C. Delén a. others, 1802–1829. Lex8vo. 10 nice hcalf from ab. 1900 in old style, richly gilt backstop edge gilt.(G.Hedberg). Spines a little faded. Uncut. With 720 handcoloured engr.plates.

Priset 2002 var 65 000 dkk = 79 355 sek, 2003 höjt till 85 000 dkk = 103 532 sek. (Fanns kvar i december 2005, till oförändrat pris.) 3. Och till sist en praktfull komplett svit som salubjuds av ett annat antikvariat i Köpenhamn: Svensk botanik. 11 vols. Stockholm and Uppsala 1802–43. 774 leaves + 774 handcoloured plates + 23 pp. index. Last volume with orig. wrappers. Later red half morocco, spines richly gilt in compartments, top edge gilt. Binding signed by G. Hedberg, Royal

bookbinder in Stockholm. All plates nicely handcoloured and clean. Very rare with the 11th volume.

Priset 2003 var 325 000 dkk = 396 777 sek, april 2005 sänkt till 250 000 dkk = 304 507 sek. (Fanns kvar i december 2005, men prissänkt till 185 000 dkk = 234 712 sek!) Den sistnämnda sviten, som är helt komplett och i bästa tänkbara skick, utbjöds på antikvariatmässan på hotell Anglais i Stockholm i slutet av november 2002 för 150 000 kronor. Två månader senare återfanns den i Köpenhamn, till betydligt mer än dubbla priset. Sviten försvann efter några månader från antikvariat.net. Men i april 2005 så dök den upp igen. Nu var priset nedsatt från 325 000 till 250 000 dkk. Och i december 2005 är priset 185 000 dkk – drygt hälften av det ursprungligen begärda priset. Efter att denna svit lades ut på nätet första gången 2003, höjdes priset rätt omedelbart på de båda andra danska sviterna (med 720 planscher, volym 1–10) från 55 000 till 65 000 dkk, respektive från 65 000 till 85 000 dkk. 4. Under 2004 dök ytterligare en komplett svit upp som salubjuds av ett SVENSKT antikvariat: Svensk botanik x–xi. Stockholm 1803–1819, 1843 (Band 1-8, 11); Upsala 1823–1829 (Band 9–10). Vol i i andra upplagan. Några smärre noteringar med blyerts. Ett fåtal textblad med smärre reva eller reparation i margen. Vol VI med liten bläckfläck i nedre mar. Planscherna 520–534 med veck. I övrigt rent och vackert ex. Band i–x i samtida slitna vackra skinnband med rikt dekorerade ryggar. Skador på ryggarnas huvud och fot. Band xi 1900-talsband av Gustaf Hedberg i nästan identiskt utförande. 120 000 sek. (Fanns kvar i december 2005.)

Priset är alltså ungefär hälften jämfört med den magnifika sviten i Köpenhamn. Och mindre än en tredjedel (!!!) jämfört med den danska svitens ursprungliga pris, då den först lades ut på antik variat.net. Även om skavankerna medtas i bedömningen, är det svenska priset uppseendeväckande mycket lägre än det danska. Frågan är väl om denna svenska svit också snart säljs till Danmark. Är det början på en dansk bokockupation vi ser? Där böckerna så småningom vidareskeppas längre söderut i Europa, eller – hemska tanke – över Atlanten!

5. Dessutom har det på antikvariat.net under hösten 2005 tillkommit ytterligare en komplett svit – utbjudet av ett antikvariat i OSLO ! Svensk Botanik. 1–11. Stockholm & Uppsala 1802–43. Bind 1 i 2. oppl. Nyere røde maroquinbd. Rik ryggdekor i gull. Helt gullsnitt. Hvert enkelt bl. gullbelagt. (Hedberg). Bind 9 med orig. bakomsl. Bd. 10 og 11 med alle orig. hefteomsl. 774 bl. + 23 s. (register). 774 håndkolorerte plansjer. 185 000 nok = 222 295 sek.

Se upp! Snart har ALLA sviter av Svensk Botanik försvunnit till utlandet, för att inte tala om andra, ännu mer värdefulla böcker. Bevara Sveriges bokskatt – sälj era värdefulla böcker inom landet! Vi vet alla vad bokvännen Ernst-Hugo Järegård skulle sagt: DANSKJÄVLAR !!! göran martling

Kommentar till Göran Martlings artikel Det finns regler för utförsel och export av böcker. Men det kan diskuteras hur pass effektiva de är! Kortfattat gäller följande: Bestämmelser Från den 1 juli 2000 är kb:s uppdrag som tillståndsmyndighet väsentligt utökat och omfattar: svenska böcker tryckta före år 1600, oavsett värde; svenska böcker som är äldre än 100 år och har ett värde över 10 000 kronor; utländska böcker (efter år 1500) som har funnits i Sverige i mer än 100 år och har ett värde över 10 000 kronor; utländska inkunabler som har ett värde över 50 000 kronor; svenska tryckta kartor som är äldre än 100 år och har ett värde över 10 000 kronor; utländska tryckta kartor som har funnits i Sverige i mer än 100 år och är värda mer än 10 000 kronor. Tillstånd till utförsel skall ges, om föremålet inte är av stor betydelse för det nationella kulturarvet. Om en ansökan fått avslag kan beslutet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Om ett föremål beläggs med utförselförbud medför inte detta att staten eller tillståndsmyndigheten har skyldighet att köpa. Utförseltillstånd krävs för objekt som förs ut till annat eu-land. För objekt som förs ut ur eu krävs därtill särskilt exporttill-

stånd. Observera att värdegränserna för exporttillstånd inte överensstämmer med värdegränserna för utförseltillstånd. Handläggningsordningen är dock densamma. Ansvaret för att bestämmelserna efterföljs ligger hos köparen. Så ser i stora drag bestämmelserna ut. För mer information – kontakta Riksantikvarieämbetet (raä). Handläggningsordning, ansökan om tillstånd till utförsel Den som önskar erhålla tillstånd till utförsel rekvirerar blankett från raä och skickar den ifyllda blanketten tillsammans med fotografier i två exemplar till raä. raä stämplar, diarieför och skickar blanketten vidare till respektive tillståndsmyndighet. Om kb så önskar skall föremålet lämnas in i kb för granskning. Ett utförseltillstånd gäller i ett år från dagen för beslutet. Om inte särskilda komplikationer föreligger kommer kb att behandla ansökan samma dag den anländer till myndigheten. Regeringen uppdrog genom beslut den 12 september 2002 åt Riksantikvarieämbetet att i samråd med Kungl. biblioteket, Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde, Riksarkivet, Stiftelsen Nordiska museet och Tullverket se över de insatser som görs för att förhindra olaglig utförsel av äldre kulturföremål. I uppdraget ingick att föreslå en samlad strategi för området; analysera de problem med tillämpningen av reglerna om utförsel av kulturföremål, som kan finnas; se över möjligheten att ingå bilaterala överenskommelser på området samt undersöka hur samarbetet mellan berörda institutioner och dessas möjligheter till folkbildande insatser kan utvecklas. Rapporten kan beställas av Anna-Gretha Eriksson raä, här vill jag bara helt kort passa på att informera om några av arbetsgruppens konstateranden och förslag. Arbetsgruppen konstaterade att det med nuvarande bestämmelser finns små möjligheter att förhindra olaglig utförsel av kulturföremål till eu-området. Vid direktexport från Sverige till tredje land finns större möjlighet att förhindra olaglig export. Om exporten till tredje land sker via annat eu-land är möjligheten att förhindra olaglig export i praktiken mycket liten. Det gäl-

lande regelverket förutsätter existensen av nationella gränser med en inhemsk nationell tullkontroll. Regelverket för bl.a. gränskontroller förändrades vid eu-inträdet och därmed har också en i grunden viktig förutsättning för den nationella lagstiftningen, avseende skydd mot utförsel av kulturföremål, satts ur spel. Arbetsgruppens förslag till stödjande skyddsåtgärder Eftersom arbetsgruppen inte ser hur utförsellagstiftningen skulle kunna effektiviseras föreslås istället ett antal stödjande skyddsåtgärder. 1. En fond behöver inrättas för att möjliggöra inköp av hotade kulturföremål. Fonden bör finansieras av staten, men också vara öppen för privata donationer. Arbetsgruppen föreslår ett grundkapital på mellan 50 och 60 miljoner kronor. 2. Även i Sverige bör prövas, efter fransk modell, möjligheten till s.k. ”droit de succession”, dvs. att arvinge som avstår ett eller flera betydande kulturföremål till staten och till de offentliga samlingarna medges skattelättnad. 3. Den förhandsgransknig av auktionsföremål som Stiftelsen Nordiska museet har utfört sedan 1970-talet och fram till idag har troligtvis haft stor betydelse för att förebygga en olaglig utförsel av berörda föremål. Stiftelsen Nordiska museet och övriga tillståndsmyndigheter behöver tilldelas de resurser som krävs för att de skall kunna arbeta med förhandsgranskning av föremål och inläggning av bilder på dessa föremål i en bilddatabas. 4. Kungl. biblioteket, Nationalmuseum och Riksarkivet har en relativt god bild av vad som finns i samlingar av kulturföremål, böcker och arkiv men medel och resurser behövs för att fördjupa kunskapen om dessa för att bättre kunna hantera tillståndsärenden som rör samlingar och enstaka föremål. ingrid svensson

St Bride – allt om tryckning Corporation of London är kanske något som turister inte vet vad det är, om de överhuvudtaget stöter på namnet. Men om man i stället säger City of London, så klarnar det. Också känt som The Square Mile, är det en helt fristående del av London med en befolkning som inte överstiger 6 000, men så är det ju mest kontor. Tactius beskrev redan 62 e.Kr. The City of London som ”ett livligt centrum för handel och köpmän”. Det är kring denna historiska kärna som det moderna London vuxit fram och man har fortfarande sin egen borgmästare och sina egna bestämmelser och drottningen måste be om lov att besöka The City of London och handel florerar fortfarande. The City upphör aldrig att överraska med sina många institutioner och gamla pubar och kyrkor. Mycket förstördes under andra världskriget och tidigare under den stora branden 1666. Vid den tidpunkten försökte Christopher Wren (som vann stor berömmelse för St Paul’s Cathedral) att bygga upp the City med raka och breda gator, men hans moderna idéer väckte föga genklang och man byggde upp stan efter i princip samma gatunät som tidigare och detsamma hände i stort sett efter 1945. Det är kanske en del av charmen med den delen av stan. Bland alla dessa institutioner och specialiserade bibliotek hittar man St Bride Printing Library som öppnade 1895, men dess historia går tillbaka till 1891, en relativ nykomling för vissa av skråinstitutionerna. St Bride Printing Library ligger granne med St Bride Church på Bride Lane, som är en liten gata som leder från Fleet Street. Just detta område har varit ett centrum för böcker och tidningar sedan före 1500 och det var ganska naturligt att förlägga biblioteket hit. Dessutom tror man att det bara ligger ett stenkast från den plats dit Wynkyn de Worde flyttade Englands första tryckpress. Fleet Street har idag inte mycket med tidningar att göra – de flyttade ut till Canary Wharf för ett antal år sedan. St Bride Printing Library fick en flygande start i och med att ett antal större privata bibliotek in-

förlivades med samlingarna från 1891 och framöver. Främst kan nämnas William Blade (1824–90), en tryckare och forskare i William Caxton, Talbot Baines Reed (1852–93), en stilgjutare med stort intresse av historien bakom stilgjutning samt John Southward (1840–1902), en teknisk journalist med intresse för den pågående utvecklingen. Dessa samlingar gjorde att St Bride fick mycket tidigt material och likaså en mängd kataloger och liknande som vi ju alla vet är hart när omöjliga att hitta efter ett antal år. Som alla sådana institutioner led St Bride av brist på pengar för inköp och man var också rädd att mista sina lokaler. Detta fick sin lösning 1992 när Corporation of London tog över, men efter sex år fick St Bride besked om att Corporation of London inte längre ville vara med och betala kalaset. Därmed gick St Bride tillbaka som stiftelse 2004 och tillbaka till penningproblemen. Trots detta skall man bygga ett nytt läsrum som bättre motsvarar tidens krav. Det man använder idag är ganska litet och man har inte mycket böcker i öppna hyllor. Det nya planeras ha 10 000 böcker i öppna hyllor och det gamla läsrummet blir ett rum där man kan studera specialsamlingarna. För att i någon mån försöka att hålla ett visst flöde på inkomsterna finns det idag två Friends of the St Bride Printing Library: en europeisk vänförening och en amerikansk. Dessa försöker att få folk att donera material och hjälper till att köpa in äldre böcker och arkiv som delvis bekostas av bibliotekets egna fonder. Man söker också sprida information om bibliotekets omfattande möjligheter. Trots denna brist på likvida medel är alla intresserade välkomna att utnyttja samlingarna utan avgift, fotokopiering är inga problem och fotografering är också tillåtet om man beställer tid först. Och visst användes biblioteket inom många olika discipliner: av affärsfolk, designers, utbildning, film och TV och många andra från i stort sett hela världen, för St Bride samlar inte bara på sig böcker på engelska utan har inga som helst restriktioner vad gäller språk så länge böckerna eller tidskrifterna handlar om tryckning och därmed hörande områden som bokbindning, grafisk formgivning, typografi, kalligrafi, papperstillverkning, boksamlande och i stort sett vad ni vill som faller inom områden som har med papper

och tryck att göra. Självfallet har det en i stort sett komplett räcka av Bokvännen och den påföljande Biblis medan den gamla årsboken Biblis är sämre representerad. Man hoppas dock på någon svensk donator. (Vi skickar! red:s anm.) På ett tidigt stadium började man också samla på sig tryckblock med bokstäver som kom från Chiswick Press, detta har byggts på med material från Eric Gill som donerades av Monotype Corporation 1976. Genom sina goda kontakter med tryckerier och liknande har man under årens lopp byggt upp stora samlingar av typer och man kan hitta hieroglyfer och Linear A om man söker lite i typlådorna. För tillfället är det en aning rörigt, delvis för att man har ont om utrymme och delvis för att man skall bygga om för att få bättre ordning och plats. I ett litet museum finns gamla tryckpressar och annat som ju också hör intimt samman med tryckning som man började samla på allvar kring 1960 och man kan följa hur tryckning utvecklats från första början och nästan fram till idag. Även den delen kommer att byggas om, inte minst för att göra den handikappvänlig, men detta ligger några år fram i tiden. Det nya läsrummet kommer alltså att innehålla ca 10 000 böcker, men hela bibliotekets bestånd är över 40 000 böcker och broschyrer. Det säger ju sig självt att samlingarna på engelska är tämligen omfattande, men som sagts ovan, är policyn att köpa in eller ta emot allt. De prenumererar exempelvis på över 200 tidskrifter. Till detta kommer 3 000 titlar som innehåller kataloger, branschkalendrar och äldre tidskrifter som för länge sedan upphört. En intressant specialsamling är stenografi som innehåller bortåt 3 000 handböcker och tidskrifter. Fotografier och patent finns naturligtvis också bara för att nämna några områden i detta fantastiskt vittomspännande och spännande bibliotek. Chefsbibliotekarien, Nigel Roche, säger att 50% av besökarna är sådana som håller på med högre utbildning, 25% är branschfolk och 25% är privatpersoner. Nigels kontor är naturligtvis fullt med fyllda bokhyllor som en gång specialbeställts av William Blade för hans böcker. Nu passar de fint in hos Nigel, men han har inte speciellt mycket plats att röra sig på. Nigel är kanske den mest entusiastiske och optimistiske bibliotekarie jag träffat och vi vandrar

fortfarande runt bland böcker och arkiv och samlingar långt efter strängningsdags, kanske mycket för att vi delar intresset för böcker och tryckning. Nigel vill visa vad biblioteket förmår och så kan han dessutom berätta om det mesta – han är otroligt insatt och känner i stort sett alla personer som är värda att känna i branschen vilket naturligtvis är värdefullt. Han har mycket goda kontakter med exempelvis private press som gör sitt till för att stödja biblioteket. Ta gärna med St Bride på din lista över platser att besöka i London, det är lätt att hitta och inträdet är gratis och det finns mycket mer att titta på än vad jag nämnt. Gå också in på www. stbrideinstitute.org för att få veta ännu mera och se panoramor av läsrummet och utställningshallen. Vi skall nog vara tacksamma att det finns ett sådant specialbibliotek som St Bride och att de är lyckliga nog att ha en bibliotekarie som Nigel Roche. thorsten sjölin

Unescos Världsminnen

Föreningen Biblis program under våren

Unesco initierade 1992 programmet Memory of the World – Världsminne – med uppgift att uppmärksamma och skydda värdefulla dokument i arkiv och bibliotek. Ett Världsminne är av största värde för hela mänskligheten och för eftervärlden. År 2005 fördes Astrid Lindgrens arkiv i Kungl. biblioteket och Emanuel Swedenborgs arkiv på Kungliga vetenskapsakademien som de första svenska arkiven upp på Unescos lista över Världsminnen. Världsminne skall inte blandas ihop med Världsarv, som har till uppgift att skydda kulturhistoriska och naturhistoriska miljöer.

Einar Hansens Stiftelses Bibliotek i Malmö besöks i mars. Anders Björnsson håller föredrag om Alberto Manguel i kb:s hörsal den 5 april. Föreningen Biblis håller årsmöte den 6 april kl. 18 i Anna Lindhbiblioteket. I april arrangeras en weekendresa till Antwerpen med besök i Plantin-Moretus-museet och Bibliotheca Wittockiana. Berlingpriset och Berling Bildningsstipendium delas ut i Kungl. biblioteket den 16 maj.

Art & Métiers du Livre

anita ankarcrona är fil.dr i litteraturvetenskap och författare till bl.a. Makt och minne och Bud på böcker. carina burman är författare och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. göran bäärnhielm är fil. dr och kb:s kartexpert. jarl hellichius är bokälskare, med speciell kärlek till den konstnärligt utformade handbundna boken. olle hjern är pastor och föreståndare för Nya Kyrkans bibliotek. pia laskar är fil.dr i idéhistoria och är i sin forskning inriktad på medicinsk och politisk idéhistoria ur ett genusteoretiskt och postkolonialt perspektiv. göran martling är musiker och författare. pernilla sahlin går andra året på Grafiska Institutet samt driver företaget PS Grafisk Design. thorsten sjölin är ingenjör, översättare och skribent. Bosatt i England. lena törnqvist är bibliotekarie och Astrid Lindgren-kännare. Svarar för uppordnandet av Astrid Lindgrens arkiv vid Kungl. biblioteket. karin wijkström är bibliotekarie vid Kungl. biblioteket och ansvarar för bokbandssamlingarna. susanna åkerman är Ph.D. i filosofihistoria och har arbetat som forskare i idéhistoria i Uppsala och Stockholm.

För den bokbandsintresserade rekommenderas tidskriften Art & Métiers du Livre. kb prenumererar och tidskriften ligger framme i tidskriftsläsesalen. Varje nummer innehåller artiklar om bokband – både äldre och moderna. I nr 247 får vi inblick i dagens internationella bokbandskonst, i nr 248 berättas bl.a. om en utställning på Bibliotheca Wittockiana och i nr 248 rapporteras från 8:e biennalen – bokband från hela världen, se även: http://www.ville-st-remy-chevreuse.fr/reliure/accueil/ Svensk Bokkonst 2005

Invigs i Kungl. biblioteket den 30 mars. Fler vårprogram i kb

Stockholm 1851 – staden, människorna och den konservativa revolten. Thomas von Vegesack talar kring sin bok den 9 mars; Janis Kreslins talar om ”biblioteket som trädgård” den 18 mars; Billiga häften – bibliotekens rariteter. Om romanen som vardagsvara från Lars Johan Hierta till Albert Bonnier. Föredrag av Gunnel Furuland den 23 mars; Åke Hodell – poet, dramatiker, ljud- och bildkonstnär. Ett program med Bengt af Klintberg, Ann Smith och Mats Lindström den 20 april; i april visas bokband av Ole Olsen; ”Djävulen är en kvinna” – föredrag kring Codex Gigas av Wolfgang Undorf den 4 maj; Landet under dina ögon – kartutställning invigs 15 juni och pågår till 15 oktober.

Medarbetare i Biblis 33

Biblis tackar Svenska Akademien för bidrag.

N o: 3 MUNDUS LINNÆI SERIES A kaleidoscope of works centred on the world of Linnaeus. The series incorporates various topics written by leading experts in such fields as culture and the arts, and natural history. POSTAL ADDRESS

IK Foundation & Company P O Box 70 Whitby North Yorkshire YO21 1YD United Kingdom EMAIL & FAX

contact@ikfoundation.org +44 1947 811 999 WEB SITE

www.ikfoundation.org

Christopher Tärnströms Journal En resa mellan Europa och Sydostasien år 1746 Mundus Linnæi no:1. Christopher Tärnström (1711 - 1746) var den första av Linnés lärjungar som skickades ut i världen utanför Europa för att dokumentera flora och fauna, därav eptitet den första linnéaposteln. 260 år efter Tärnströms död föreligger hela hans journal publicerad för första gången. Folio (302 x 205 mm), 264 sidor. Svensk text med engelsk summary. Kommentarer av Kristina Söderpalm. isbn: 1-904145-07-8.

År 2007 publiceras

Linnés anteckningsbok från 1725 Läs mer om den unika utgivningen av Mundus Linnæi no:2 på www.linnaeus.info.

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungl. biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.kb.se/biblis Styrelse: Margareta Törngren (ordf.), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Gunilla Eldebro (sekr.), Magdalena Gram, Gunnar Göranzon, Gustaf Holgersson (programansvarig), Tomas Lidman (vice ordf.), Peter Luthersson, Gunnar Sahlin (kassaförv.) och Clas-Ove Strandberg Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungl. bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare: Margareta Törngren Redaktör: Ingrid Svensson, 08-463 42 31, ingrid.svensson@kb.se Redaktionella rådgivare: Magdalena Gram, Ulf Jacobsen, Stefan Lundhem och Per S. Ridderstad medlemskap i föreningen biblis / prenumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studentavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Biblis, Kungl. biblioteket, att. Gunilla Eldebro, Box 5039, 102 41 Stockholm, tel. 08-463 41 52, e-post: gunilla.eldebro@kb.se prenumerationsärenden Biblis, Jacobsen & Ragnarsson, Skånegatan 4, 620 12 Hemse, 0498-48 48 93, biblis@nattugglan.se

© Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2006 Formgivning och produktion: Jacobsen & Ragnarsson, Hemse Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Repro- och fotoenheten, Kungl. biblioteket om inget annat anges; Göran Bäärnhielm s. 33–41, Lennart Durehed s. 68–69 Tryck: Preses Nams, Riga 2006 issn 1403-3313

Biblis 33

kvartalstidskrift för bokvänner Våren 2006 sek 80