Biblis 112 (Vintern 2025/26)

Biblis 112

kvartalstidskrift för bokvänner

Vintern 2025/26 sek 125

Biblis

nummer 112 vintern 2025/26 redaktör gunnel furuland

2 Richard Årlin får Berlingpriset 2025. Konstgrafiker, stilgjutare och bokhantverkare

Sune Nordgren

12 Belle da Costa Greene. Bibliotekarien som byggde samlingar och gjorde dem tillgängliga

Ingrid Svensson

19 Sigfridus Aronus Forsius och almanackorna

Martin Kjellgren

28 Hur Illustrerade klassiker illustrerade klassiker

Hans-Roland Johnsson

44 En orbaniserad författare. György Konráds svenska öde

Mats Granberg

48 Arvid Månssons örtabok. Ett auktionsfynd och 1600-talets läkekonst ur ett brukarperspektiv

Per Larson

58 Collijn, Westman, två medeltida handskriftsfragment och ett lyckligt slut

Anna Fredriksson och Per-Axel Wiktorsson

72 Nyheter & Noterat

80 Föreningen Biblis

Omslag: meteorregn ur en flandrisk handskrift från 1587 om varselbringande kometer. Baksida: träsnitt av Taneaki

Hara med den solstrykande komet som syntes mitt på dagen i stora delar av världen under september 1882.

Konstgrafiker, stilgjutare

och bokhantverkare

Richard Årlin får Berlingpriset 2025

ichard årlin har mödosamt skurit fram de 748 bokstäverna i Gunnar Ekelöfs dikt ”Höstsejd” och nu ska de tryckas. Från tio ”stockar” av 4 mm plywood, eller kryssfaner som på svenska bättre beskriver materialet, sprött och nyckfullt. Tio plattor, på över tre kvadratmeter tillsammans: fem för texten, tre för illustrerande bilder, två för försättsblad och titelsida. Han har färgat in med en mjuk vals, så att färgen gått ner längs kanterna, men också mellan bokstäverna, som gör att de framträder i tydligare relief, som med en aura omkring sig. Det knakar och smäller när träskivorna går genom den gamla imponerande Krause-pressen, fast trycket är anpassat efter det ovanliga och inte särskilt motståndskraftiga materialet. De höll för sex exemplar, nätt och jämnt. Efter tryckningen sågades bokstäverna ut och blev underlag för ett alldeles eget typsnitt, Funkiswood – Typemetal, nästan ett halvt sekel senare. Denna artikels anfang är satt med detta typsnitt.

Jag var ny på grafikskolan Forum i Malmö 1971 och det Richard höll på med var inte alls vad jag väntade mig av en utbildning för att mångfaldiga mina idéer. Grafik för mig var gravyr och etsning, men snart förstod jag att det var så mycket mer och att detta inte skulle bli som att gå på andra konstskolor. Bertil Lundberg, som lett skolan sedan starten 1964 var inte heller vilken lärare som helst. Typograflärling sedan tonåren och kemigraf på Skånska Dagbladet sedan mer är ett decennium, gjorde att han fått en pragmatisk inställning till hur konst kommer till: ”Om man som jag arbetat industriellt, yrkesmässigt med grafik länge, så finns det ingenting som är omöjligt. Alla problem går att lösa. Det finns ett brett register av ’utom-konstnärliga’ lösningar som jag kan hjälpa mina elever med och som kan berika deras uttrycksmöjligheter.”

Richard Årlin graverar, fotograferad av Sune Nordgren 1976.

Bertil Lundberg ledde skolan efter en väl beprövad ”mästare-gesäll”metod. Han uppmuntrade nya elever att gå runt bland de som redan varit där ett tag, för att se och lära. Han insisterade att grafik inte bara var inramade bilder på väggarna, utan även bruks-grafik som affischer och böcker! Han uppskattade därför verkligen Richards kombination av glädje för hantverket och rastlös experimentlusta.

Richard Årlins ”Höstsejd” blev i sanning en bok, oavsett format och upplaga. Den visades samma år som den kom till på Lilla Konstsalongen, tobakshandlaren Elvir Grönvalls galleri, i ett rum bredvid affären. De tio stora trycken fyllde galleriet och blev en massiv upplevelse. Men det var en sommarutställning, som inte blev särskilt välbesökt och som bara fick ett enda omnämnande, om än positivt, i tidningen Arbetet. Lilla Konstsalongen var trots allt en attraktiv plats att visa sin konst, mycket tack vare den hängivne innehavaren, med utställningar av flera av de bästa danska konstnärerna och efterhand allt fler av grafikskolans elever.

Höstsejd blev Richard Årlins första, handgjorda bok i en rad unika utgåvor. Bredvid en gedigen yrkesbana som konstgrafiker och framför allt som förnyare av kopparsticket som grafisk teknik, har han alltid arbetat med Boken som konstform. Sedan snart fyrtio år med det egna förlaget, Stigbergets Stamp & Press, där stampen står för papperstillverkningen och pressen för trycket, allt för egen hand. Här följer en personlig beskrivning av några av hans mest minnesvärda utgåvor.

Andra boken Menhirer kom redan 1976. Richard hade lämnat skolan och i hans ateljé stod nu en egen digelpress, som tidigare använts av en restaurang för att trycka matsedlar. Här trycktes Menhirer, som beskriver de tusentals uppresta stenarna vid Carnac i franska Bretagne. Den kände arkeologen Göran Burenhult skrev den inledande texten och Richard visualiserade med tre kopparstick. Boken är i oktavformat (12:o), innehåller 20 sidor och är tryckt på koppartryckspapper i 45 exemplar.

Elva år senare kommer mästerverket Horas de Silos (Libro de Horas de Santo Domingo de Silos, 1987). Boken är i folioformat, 64 sidor, genomgående tryckta med två färger, i högtryck (vinjetter, notlinjer) och djuptryck (tio kopparsnitt). Pappret är helt egen tillverkning med en produktionstid på två och ett halvt år, som inleddes med byggandet av ett stampverk efter konstens alla regler och ”i syfte att experimentellt undersöka tidiga, numera övergivna, metoder, samtida med kopparstickets uppkomst”. Det vill säga mitten av 1400-talet.

För Horas de Silos har Richard gjort precis allt, förutom gjutit blytyperna, vilket han skulle komma att göra, med egna typsnitt, för sina nästa utgåvor. Boken är inte bara ett mycket vackert hantverk, det är också spännande läsning. Den inleds med en personlig beskrivning av hur boken kommit till, placerar in det egna arbetet i både historia och i nutid. Huvudtexten är en dagbok från en arbetsresa och vistelse i den lilla spanska byn Santo Domingo de Silos i provinsen Burgos i Gamla Kastilien, den iskalla vintern 1984–85. Som gäst i benediktinklostret där, deltar han i munkarnas dagliga rutiner och ägnar all egen tid åt att gravera kopparplåtarna han tagit med sig.

2017 kommer Ionas Propheta, den dramatiska berättelsen om profeten Jonas, som trotsar Gud, försöker fly, kastas överbord för att stormen som Gud jagar honom med ska bedarra, hamnar i valfiskens buk, kommer under tre dagar därinne på bättre tankar, blir utspottad på land, där han fullföljer sitt uppdrag att omvända folket i den syndfulla staden Nineve. Richard Årlin har inte bara översatt den latinska originaltexten från Arnold Pannartz’ och Conrad Sweynheyms utgåva från 1471, han har också gjutit en egen version av deras typsnitt, just för denna bok. Ett typsnitt som var bland de första att användas i Gutenbergs nya uppfinning, den mekaniska tryckpressen av rörlig typ. Ionas Propheta är i folioformat, rymmer 42 sidor med ett tiotal illustrationer i både högtryck och djuptryck, samt en fotopolymergravyr som visar stilgjutarens verktyg.

Så tidigt i våras kom Print Offprint Imprint (A Playful Tract on Perseverance & Instant Transfer, 2025), Richard Årlins ”vildaste” och mest lekfulla bok hittills. Helt och hållet på engelska. Helt och hållet tryckt med det typsnitt han skapat från plywoodbokstäverna i Höstsejd. Vildaste därför att han här tillför tryckmetoder han inte använt så mycket tidigare, som blindtryck – knappast skönjbart och ”spökande” i pappret – därtill matriser av linoleumsnitt, här kallade Print-o-Magic, där han med enkla handgrepp kan skifta och lägga till nya färger. Även denna bok är i folioformat, omfattar trettio sidor med åtta illustrationer i framför allt högtryck.

Det magiska med boken förstärks av att Richard på sidan 17 skapat en egen tolkning av bilden av den heliga jungfrun, som den gestaltats från en uppenbarelse vid berget Tepeacac i México 1531. ”Som grafiker och katolik bestämde jag mig för att jag skulle trycka Vår Fru av Guadalupe som en andaktsfull handling; bön och grafisk konst har en sak gemensamt, nämligen att båda är uthålliga och meditativa handlingar som innebär att man upprepar samma ord”.

Uthållighet och eftertanke är verkligen grunden till allt Richard Årlins arbete med sina unika böcker. Det tidiga nittonhundra-sjuttiotal som såg de behändiga och lättskötta offsetpressarna översvämma marknaden, såg också begreppet ”artists’ books” födas. Nu kunde konstnärerna hantera överkomliga, moderna produktionsmedel, göra sina egna böcker, snabbt och billigt, där bild och text framställs med samma enkla matris. I denna tid av massdistribution startade Richard Årlin sin målmedvetna, envetna bana som bokkonstnär. För att skapa boken som ett konstverk – som en målning, en stenskulptur eller en vävnad – där varje ingrepp lämnar märken, som är synliga i det slutgiltiga resultatet. Inte för att han tvunget skulle gå mot strömmen, utan för att det blev nödvändigt, för att inte värdefullt hantverk skulle gå förlorat.

Berlingpriset utdelas sedan 1991 till en ”framstående svensk formgivare för föredömlig formgivning, teknisk skicklighet och utmärkt bokstavsbehandling”. Det har genom åren gått till många som levt upp till villkoren, och ingen förtjänar det bättre än Richard Årlin. Särskilt det där sista: när behandlingen av alfabetets bokstäver är lika med magi och skönhet.

i ngrid s vensson

Belle da Costa Greene

Bibliotekarien som byggde samlingar och gjorde dem tillgängliga

ag är helt enkelt en bibliotekarie”. På den punkten var Belle da Costa Greene (1879–1950) bestämd. Bibliotekarie var hennes säkra identitet. Resten var en komplicerad konstruktion av undanhållanden, fantasier och lögner, som upprätthölls långt efter hennes död. Hon byggde sitt liv lika målmedvetet och genomtänkt som hon organiserade den stenrike finansmannen John Pierpont Morgans bibliotek och utvecklade det till en institution i världsklass.

Belle da Costa Greene föddes som Belle Marion Greener i en etablerad, välutbildad svart familj i Washington. Hennes far Richard Theodore Greener var den förste svarte mannen med examen från Harvard College. Han var verksam som bibliotekarie, lärare vid University of South Carolina, författare, jurist, diplomat. Men först och främst var han en outtröttlig aktivist i sin kamp för det afroamerikanska folket. Modern Genevieve Ida Fleet Greener var musiklärare. I mitten av åttiotalet flyttade familjen till New York med anledning av faderns arbete. Föräldrarna gick skilda vägar 1896.

När Belle var i sextonårsåldern bestämde modern att hon och de fem barnen skulle ”passera” som vita, dvs. de skulle välja att identifiera sig som vita, vilket var möjligt för dem då de hade ljusare hy. Enligt rådande lag var man antingen vit eller svart. Att ”passera” var alltså ett brott. Vad det innebar för dem att lämna sin ursprungliga gemenskap är inte lätt att föreställa sig. I ett rasistiskt samhälle var det nödvändigt ”att passera” om man ville utbilda sig vid skolor öppna enbart för vita och genomföra sina yrkesplaner.

Belle visste redan i tolvårsåldern att det var rara böcker och handskrifter hon ville arbeta med. Genom sin far hade hon fått upp ögonen för dessa njutningar. Han hade själv en samling av rara böcker och dokument inom området afroamerikansk historia.

Det första steget i passeringsprocessen var en namnändring. För att fjärma sig från fadern ändrade hon efternamnet. Hon strök ”r” i Greener och kallade sig i stället Greene. Tillägget da Costa är Belles uppfinning av en aristokratisk, portugisisk bakgrund som gick väl ihop med hennes olivfärgade hy. Med den nya identiteten utbildade sig Belle till bibliotekarie, systern Louise till lärare och brodern Russell till ingenjör.

Efter grundutbildning vid Northfield Seminary for Young Ladies följde sommaren 1900 en sommarkurs i bibliotekskunskap vid Amherst College i Massachusetts där hon fick en kort mångsidig utbildning om bibliotekariearbetets olika delar. Det var här hon lärde sig den runda handstil som alla som bläddrat i KB:s gamla katalog känner igen. 1901 fick hon möjligheten att fortsätta sin bibliotekarieutbildning vid universitetsbiblioteket i Princeton; en värld stängd för en svart människa. Fyra och ett halvt år vid Princeton utvecklade henne till en skicklig yrkeskvinna med allsidiga kunskaper om allt från organisation och förvärv till klassifikation, bibliografi, utförlig katalogisering med uppgifter om proveniens, bindning etc. Biblioteket leddes av en framstående bibliotekarie: Ernest Cushing Richardson. Han var bibliograf, bibliofil och paleograf, mycket intresserad av manuskript men även tekniskt i framkant. Hans

Belle da Costa Greene, porträtt i krita utfört av Paul Helleu 1913.

sätt att organisera ett bibliotek, ekonomiskt och med klara rutiner, tog Belle med sig till J. P. Morgan. Vid Princetons bibliotek var även J. P. Morgans brorson Junius Spencer Morgan verksam. För Belle blev han en läromästare och inspiratör när det gällde italienska manuskript och inkunabler. Richardson och Morgan introducerade henne till den medeltida världen och hon förstod att det fanns en bibliotekariekarriär inom detta område. I juni 1905 förde Belle in sin sista accession i Princetons accessionsliggare. Hon var redo för nya uppgifter.

Det var Junius Spencer Morgan som rekommenderade sin farbror att anställa Belle Greene för att ta hand om hans privata samling, som från slutet av 1905 rymdes i hans nybyggda bibliotek vid 36th Street, Manhattan. Morgans samlande sträckte sig över vida fält, var av våldsam omfattning och innefattade inledningsvis främst föremål. Nu stod dock rara böcker och handskrifter i centrum, från olika tider men med särskilt fokus på medeltiden och renässansen; italienska renässansmanuskript vid sidan av 1800 ­talsförfattare. Ekonomin var inte några problem för denne man som inte nöjde sig med ett exemplar av Gutenbergs bibel. Han hade tre. Belles första uppgift var att organisera upp samlingen i det nya biblioteket, kräva in utlån som gjorts till andra institutioner samt se till att inköpta verk, som hon upptäckte inte hade levererats, kom på plats. Efter ett år hos Morgan deltog hon aktivt i uppköpen. Det var hon som kollade böcker, handskrifter och konst som erbjudits till försäljning. Det var hon som tog hand om korrespondensen med forskare. Hon lärde sig alltmer om den antikvariska marknaden för rara böcker, inte minst tack vare kontakt med handlare i London. Hon vidareutbildade sig för att bättre kunna sköta sitt jobb och tog privatlektioner i franska, latin, italienska och tyska. Hon lärde sig bokbinderi och annan bokkonst. Hon utvecklades som medeltidskännare genom bekantskap med medeltidsforskare, samlare och handlare.

Hon var snart redo att göra inköp till Morgans samling på egen hand, han litade fullständigt på hennes råd och omdöme. 1908 gjorde hon sin första affärsresa till England i sällskap av sin mor – inte kunde en ung kvinna resa ensam. I London väntade en stor Sothebysauktion, som hade lockat en hel samlarvärld. Det fanns mycket att slåss

om på auktionen vars huvudnummer var eftertraktade tryck av William Caxton, den förste att trycka engelska böcker. Frågan är om inte Morgan satte Caxton före Gutenberg. Med sin enastående förhandlingsförmåga lyckades hon förmå ägaren till de eftertraktade sjutton Caxtonvolymerna att plocka ut dem ur den planerade auktionen och sälja dem direkt till Belle Greene för J. P. Morgans räkning. Detta är en av många historier som berättas i Alexandra Lapierres bok Belle Greene. Författaren benämner sin bok roman men alla händelser är förankrade i källorna. Mer Caxton kommer det att bli. Fler resor blev det också. Under resorna utvecklade hon sitt kontaktnät med institutioner och enskilda, samlare, handlare, auktionsverk och forskare. Till Italien reste hon första gången 1910 tillsammans med den framstående konsthistorikern, experten på italiensk renässanskonst Bernard Berenson. De träffades första gången 1909 då Berenson tillsammans med sin hustru besökte Morgans bibliotek. Bernard och Belle blev blixtförälskade; han blev hennes älskare och mentor. På sin resa beundrade de manuskript i Vatikanbiblioteket och studerade mosaiker i Ravenna. De upplevde italiensk renässanskonst i alla dess uttryck. De besökte även Frankrike, där han visade henne medeltida konstskatter, och München, där en utställning väckte hennes intresse för illustrerade manuskript från den muslimska världen. Som ett resultat av det kom hon att bygga en samling muslimsk bokkonst på Morganbiblioteket. Hon förvärvade exempel på manuskripttraditioner av skilda slag: armeniska, etiopiska, indiska, persiska. Tack vare Belle har Morganbiblioteket en av världens mest betydande samlingar av koptiska manuskript.

Belle insåg tidigt att det var möjligt att kombinera bibliotekarierollen med forskarrollen. Den kombinationen var perfekt för den som fått förtroendet att förvalta och utveckla rara samlingar. Med den rollkonstellationen, som hon skickligt gjorde till sin, blev hon en likvärdig medspelare i den manligt dominerade bokexpertmiljön. Greene blev flitigt omskriven i pressen som en begåvad kvinnlig bibliotekarie med ansvar för ett prestigebibliotek. När hon 1911 ropade in Le morte d’Arthur av Thomas Malory tryckt av Caxton 1485 slog The World Magazine upp händelsen stort i en artikel som illustrerades med bilder av en självsäker och

bestämd Belle Greene i iögonenfallande hatt och elegant dräkt. Men tidningsvärlden var intresserad också för att hon var den högst avlönade kvinnan i New York, vilket gav bränsle till skvaller. Lönen gjorde det möjligt för henne att försörja mor och syskon och bekosta studier. Och den gjorde det möjligt för henne att själv samla. Liksom Morgan intresserade sig Belle även för modernare litteratur och det inspirerade hennes inköp av litterära manuskript till biblioteket. Hon inköpte 1909 det tidigaste kända manusfragmentet av Poes ”The Raven”. Med anledning av förvärvet skriver hon brev till Morgan den 23 april 1909:

I also bought the only existing ms. of the Raven by Poe. The ms. consists of a letter to Poe’s friend Shea – enclosing the eleventh stanza of the famous poem and corrections for the 10th stanza. I think it one of the most important items in Amer. lit. and as it is almost certain that the main draft of the poem was destroyed in the printing office of the Whig Review…. I felt that this belonged with your other Poe mss. It was offered by Hellman for $2500 – I bought it at $1500. I have bought other books to fill gaps –

one aim is to make the Library preeminent, especially for incunabula, manuscripts, bindings, and the classics. Our only rivals are the British Museum and the Bibliothèque Nationale. I hope to be able to say some day that there is neither rival nor equal.

Brevet vittnar om hennes höga ambitioner och hennes kunskap om de befintliga samlingarna. Hon ville fylla luckor samtidigt som hon förfinade och utvecklade samlingarna; en strategisk förvärvspolicy. Och hon var en skicklig förhandlare. Hon var intresserad av att se hur författarens process avspeglades i manuskripten. 1925 lyckades hon förvärva Balzacs manuskript till Eugénie Grandet tillsammans med fyrtioen sidor korrektur med mängder av ändringar. Det var första gången ett Balzacmanuskript lämnade Frankrike och Belle var mycket nöjd.

Efter J. Pierpont Morgans död 1913 fortsatte hon sitt arbete vid biblioteket, nu under ledning av Morgans son Jack. Det blev ett fint samarbete som avslutades först med Jack Morgans död 1943. När Belle gick i pension 1948 hade hon utvecklat biblioteket från en privat samling till en publikt tillgänglig institution och ett forskningscentrum för medeltida studier.

1924 ombildades det privata biblioteket till Pierpont Morgan Library, i dag Morgan Library & Museum, med Belle Greene som första chef. Och nu visade hon ett kraftfullt och förändringssuget ledarskap. Hon ville öppna upp biblioteket för en större publik. Hon spred kunskap om medeltida manuskript genom utställningar, visningar, program, föreläsningar och publikationer. Utställningarna fördjupades av innehållsdigra utställningskataloger. Med hjälp av populära tidskrifter fick hon ut information i vida kretsar. 1928 öppnades ett annex i anslutning till biblioteket för utställningar och med särskilda läsesalar för forskare och studenter samt en stor föreläsningssal. Detta nybygge gjorde det möjligt att tillfredsställa både forskare och en intresserad allmänhet. Här fanns plats för mer informella presentationer vid sidan av gruppbesök och internationella föreläsningar. Mellan 1924 och 1949 arrangerade biblioteket 46 utställningar och publicerade 35 böcker. Tack vare en fotoavdelning för fotostatkopiering och framställning av diabilder blev det möjligt att bedriva distansstudier samtidigt som materialet bevarades.

Belle var aktiv i ett kvinnligt nätverk för medel­

tidsforskare. Hon var även en av åtta grundare av the Hroswitha Club, en bibliografisk sammanslutning för kvinnliga författare, samlare och bibliotekarier; ett alternativ till Grolierklubben som inte släppte in kvinnor förrän 1976. Hon fungerade som mentor för andra kvinnliga bibliotekarier och hjälpte dem i deras karriärer. Hon var banbrytare för kvinnor inom området rara böcker och handskrifter. Hennes anda lever vidare i bland annat Belle da Costa Greene Award instiftat av the Medieval Academy of America samt Morganbibliotekets Belle da Costa Greene Curatorial Fellowships.

Belle Greene gjorde sig av med sina brev, dagböcker och andra papper. Men hennes röst hör vi i hennes brev till Bernard Berenson, som är tillgängliga digitalt. Breven är mycket kärleksfulla. Berenson är hennes ”Desire of my heart” (6/4 1909). Breven berättar om hennes privata och professionella liv. De är konstfulla och personliga. Med sin friska iakttagelseförmåga ger hon oss en inblick i världen av rara böcker, konst och säll­

skapsliv i New York vid sidan av biblioteksskvaller, naturupplevelser, partyn och nöjesliv, operabesök och rapporter från studier och biblioteksarbete. Den 9 april 1909 skriver hon till honom och tackar för Mille et Une Nuits som han skickat. Tusen och en natt var en av Belle Greenes älsklingsböcker och var hon inte själv en Scheherazade? Inte ens hennes livs kärlek Berenson fick vetskap om hennes bakgrund.

Till slut blev hennes ursprungliga identitet allmänt bekant och detta genom en biografi om J. P. Morgan av Jean Strouse: Morgan, American financier (1999). Tidigare var bakgrunden känd i begränsade kretsar. En av Belles systrar fick en son, Robert MacKenzie Leveridge, som senare adopterades av Belle. Han blev flygare i American Air Force. Tjugofyra år gammal var han stationerad i London. En dag mottog han ett brev från sin käresta som berättade att hennes far hade låtit genomföra en släktutredning som kommit fram till att Robert var svart. Den rasistiska kärestan bröt förhållandet. Han berövades inte bara sitt

privatliv, även hans yrkesliv skulle gå förlorat. Han tog sitt liv. Året var 1943. Hösten 2024 arrangerade Morganbiblioteket, som firade 100 år, en stor utställning som dokumenterade och hyllade Belle da Costa Greenes insatser. Jag har enbart sett utställningen digitalt, på Morgan Librarys webbplats. I boken som biblioteket gav ut i samband med utställningen presenteras och problematiseras Belle Greenes liv och verksamhet ur olika aspekter i tretton

essäer och de ger tillsammans med utställningen en mångfasetterad och intresseväckande bild av henne och hennes betydelse för biblioteket. Samtidigt utgör de en hyllning till Bibliotekarien. Bibliotekarien som bygger samlingar och tillgängliggör. Bibliotekarien som sätter kunskapen i högsätet och strider för den intellektuella friheten. En sådan bibliotekarie var Belle da Costa Greene.

Utsökt bokmåleri av Giulio Clovio för kardinal Alessandro Farnese. Tidebok (Farnese hours, MS M.69), Rom 1546.

källor

Belle da Costa Greene: A Librarian’s Legacy. Red. Erica Ciallela och Philip S. Palmer. New York: The Morgan Library & Museum / DelMonico Books, 2024. Alexandra Lapierre, Belle Greene: roman. Paris: Flammarion, 2021. [finns i eng. övers.]

mer om da costa greene

The First Quarter Century of the Pierpont Morgan Library: A Retrospective Exhibition in Honor of Belle da Costa Greene från 1949 visar ett urval förvärv från åren 1924–48. En internationell hyllningsskrift publicerades 1954: Studies in Art and Literature for Belle da Costa Greene med bidrag från Europa och USA. Från Sverige med­

verkade Johnny Roosval. Heidi Ardizzone, An Illuminated Life: Belle da Costa Greene’s Journey from Prejudice to Privilege (New York: Norton, 2007) är den första biografin om Belle Greene. The Personal Librarian (New York: Berkley Books) om Belle Greene av Marie Benedict och Victoria Christopher Murray utkom 2021. Själv bekantade jag mig med Belle Greene först genom Christopher de Hamels bok från 2022 The Posthumous Papers of the Manuscripts Club (London: Allen Lane) där han presenterar olika aktörer inom den medeltida boksfären. Breven till Berenson är tillgängliga digitalt: bellegreene.itatti.harvard.edu. Det rör sig om ca 600 brev från åren 1909–49 som med sina sökmöjligheter ger en intressant inblick i konst­ och litteraturlivet i New York. Utifrån breven har Deborah Parker skrivit Becoming Belle da Costa Greene: A Visionary Librarian through Her Letters (Harvard University Press, 2024).

martin k J ellgren

Sigfridus Aronus Forsius och

almanackorna

et är ingen överdrift att påstå att Sigfridus Aronus Forsius hör till 1600 ­talets viktigaste svenskspråkiga författare. Såväl i fråga om det publika genomslaget i hans samtid, som vad hans efterlämnade skrifter kan berätta om reformations­ och stormaktstidens litterära och intellektuella landskap, har Forsius få medtävlare. Ändå är han idag ett närmast okänt namn utanför de specialintresserades krets.

Delvis har det med genre att göra. Forsius skrev ingen naturlyrik och inga frihetstörstande sånger som Wivallius, inga burleska visor som Lucidor, och inga pastischer på episk antik lyrik som Stiernhielm. Forsius fält var i första hand naturfilosofin och stjärntydningskonsten, och hans författarskap bestod huvudsakligen av almanackor, astrologiska prognostikor, skrifter om ovanliga himlafenomen samt en stort upplagd lärobok i naturkunskap – Physica. I mindre grad omfattade hans produktion även predikningar, tillfälles­ och hyllningsdikter, samt översättningar och bearbetningar av psalmer, folkromaner och uppbyggelselitteratur. Trots att hans författarskap ger ovärderliga nycklar till senrenässansens tankevärld, rör det sig om genrer som kan tyckas otillgängliga idag, och som sällan letar sig in i de litteraturhistoriska översiktsverken.1

Men även källäget bidrar till att göra Forsius till en undflyende gestalt. Vad som kan slås fast om hans liv och gärning härrör från ett litet antal samtida urkunder och skrifter, och det mesta som går att veta om hans person härrör från hans egna texter.

Sigfridus Aronus Forsius födelseår är okänt, men tillnamnet skvallrar om att han betraktade sig som bördig från Helsingfors. När hans namn dyker upp för första gången i en notering från 1591 var han redan prästvigd och verkade som skollärare och predikant i Reval.2 Då lärartjänster vanligen innehades av juniora präster var han gissningsvis inte mycket äldre än några och tjugo år vid tillfället, och det kan därmed på goda grunder antas att han föddes i Helsingfors någon gång i mitten eller slutet av 1560 ­talet.

Inget är heller med säkerhet känt om Forsius utbildningsvägar. Att han eller hans familj hade kontakter uppåt i samhällshierarkin som möjliggjorde hans studier är dock i det närmaste givet. En genealogisk notering från sent 1600 ­tal som inte helt kan avfärdas, omnämner exempelvis att Forsius morbror var ingift i släkten Huggut, vars främste representant var den kunglige sekreteraren Henrik Mattsson Huggut (ca 1540–1617).3 Men oavsett just denna uppgifts trovärdighet är det uppenbart att det har funnits inflytelserika personer i familjens närhet som bistått Forsius ekonomiskt eller utverkat medel till hans försörjning under studieåren.

Överhuvudtaget spelar mecenaterna en central roll under hela Forsius karriär. En av hans tidigast belagda patroner är ärkebiskopen Abraham Angermannus, men att döma av två hyllningsskrifter –en bröllopsskrift från 1602 och ett ode från 1621 –har han även kontinuerligt stått i förbindelse med Åbos biskop Ericus Erici, som rimligen också var den som en gång vigde honom till präst, och till vars stift han återvände som kyrkoherde

”Een berättelse, och eenfallight judicium, om then cometen som nw j thetta åår M DC VII. j septembri och octobri månader, j 34. daghar widh pasz syntes, och ännw til är: Ther aff man förnimma kan, hwadh cometer äre til theres substantz och warelser: huru monge slags the äre: hwar aff the förorsakas och vptändas: och hwadh the betydha och werka: allom fromom och gudfruchtigom til vnderwijsning och bootförmaning. Vthsatt aff Sigfrido Arono Forsio.”

det sistnämnda året.4 Flera välkända namn, från städernas borgerskap till rikets yttersta aristokrati, dyker upp i hans hyllningsdikter och dedikationer, vilket visar hur han medvetet byggde sitt kontaktnät och försäkrade sig om sina gynnares fortsatta gunst.5

Gissningsvis har Forsius inlett sina studier vid Domskolan i Åbo, men ordvändningar i odet till Åbobiskopen antyder att han också kan ha studerat i Gävle skola under dennes tid som rektor i slutet av 1570 ­talet, ”där lusten att studera fanns hos oss i en omhuldad tid”.6 Någon högre formell utbildning än så kan dock inte beläggas. Givet hans naturfilosofiska beläsenhet och astronomiska och matematiska kunskaper är det frestande att hypotetiskt placera honom som student vid Johan III:s kollegium i Stockholm – under 1570och 1580 ­talen den främsta läroanstalten i riket –men om detta tiger såväl urkunder som Forsius egna utsagor. Inte heller går hans namn att finna i några utländska universitetsmatriklar.

I sin prognostika för år 1610 skriver Forsius med tydlig syftning på sig själv att ”den fattige Astrologum”, till skillnad från sina många kritiker bland tidens lärde, inte kunnat ”så mycket kostat på sina studia”.7 Ordvändningen kan givetvis röra sig om en retorisk figur, avsedd att betona den ojämlika motsättningen mellan Forsius och hans kritiker. Men passagen kan även tolkas som att han faktiskt inte haft de ekonomiska förutsättningarna att fullfölja sina studier, och att han, trots sina uppenbara insikter i de mer avancerade matematiska disciplinerna, i hög grad var självlärd. De olika tjänster han innehade som lärare, präst och mathematicus åren runt sekelskiftet 1600, visar dock att inflytelserika personer har tagit fasta på hans beläsenhet och kunskaper, och kontinuerligt anlitat eller rekommenderat honom för olika uppdrag.

Från mitten av 1590 ­talet går det att i någon mån följa Forsius karriär, även om det fortfarande är genom sporadiska notiser. 1595 immatrikuleras han som tämligen överårig student i det nyligen återupprättade universitetet i Uppsala. Året därpå skickades han som ärkebiskop Angermannus man för att tjäna som skolmästare i Narva, med det uttalade syftet att arbeta för en försvenskning av skolväsendet i Estland. Efter konflikter med stadens tyske kyrkoherde Lambertus Kemmerling

och andra lokala makthavare lämnade han dock snart denna tjänst; i skrivelser som bevarats i det estniska nationalarkivet framträder ett självmedvetet, men också grälsjukt och föga diplomatiskt drag i Forsius sätt att bemöta sina meningsmotståndare – ett drag som senare skulle visa sig symptomatiskt, och som kom att prägla hans fortsatta karriär.8

Vid sekelskiftet 1600 verkade Forsius som fältpräst under hertig Karls fälttåg i Finland och Livland, och i maj 1601 hamnade hans namn på en lista över personer som hertigen bedömt vara tjänliga som inspektörer av prästerskapet i de nyligen erövrade delarna av Estland. I december samma år kallade sig Forsius hertigens hovpredikant, men det är högst osäkert om han verkligen haft något formellt förordnande.9

Vid denna tid har dock hans kunskaper i matematik och astronomi rönt uppmärksamhet. Vintern 1601–1602 deltog han i en av hertig Karl initierad expedition till Torne lappmark för att ”förnimma var rätte rå Märken äre” vid gränsen mot Norge och för att positionsbestämma ett antal orter, från Torneå till Vardø vid Ishavskusten – huvudsakligen i syfte att ge underlag för beskattning av näringarna på nordkalotten.10

Efter återkomsten från Lapplandsexpeditionen följer ett par år där Forsius uppburit inkomst och sannolikt också verkat som kyrkoherde i Kimito i Finland. 1605 lämnade han dock denna tjänst för att bege sig på en studieresa till Pommern och norra Tyskland, där han rörde sig i lärda kretsar och även knöt kontakter med svenska och finska studenter, handelsmän och sjöfolk. Under en vistelse i Lübeck trädde han i förbindelse med den före detta matematikprofessorn, astrologen och almanacksutgivaren David Herlitz, som nyligen hade utsetts till stadsläkare, och de båda kom att inleda ett livslångt samarbete. Det var också i Lübeck som Forsius lät trycka sitt äldsta bevarade astrologiska prognostikon, med analys av himlakropparnas ställningar och deras inverkan på stort och smått under det kommande året.11

Sommaren 1606 var Forsius tillbaka i Finland, sannolikt i avsikt att förbereda en längre utlandsvistelse för sig själv och en av sina söner, men innan hans planer kunde förverkligas blev han fängslad, misstänkt för att i Tyskland ha haft

Stockholm från norr, gravyr av Franz Hogenberg i fjärde bandet av Civitates orbis terrarum (1588). Till höger i bild syns Klostret, nuvarande Riddarholmskyrkan, där Forsius var verksam som predikant 1613–1615.

samröre med personer lojala med den avsatte kung Sigismund. Som framgår av en bevarad försvarsinlaga erkände Forsius även att han av oförstånd översatt en stridsskrift riktad mot Karl IX och den nya regimen, och därmed gjort den tillgänglig för en svensk publik.12

Anklagelsen var allvarlig: de blodiga utrensningarna av verkliga och inbillade motståndare i inbördeskrigets spår på 1590 ­talet hade ingalunda upphört, och det fanns de som förlorat huvudet på lösare grunder än de Forsius fängslats för. Trots detta släpptes han senast på våren 1607, men misstankarna mot honom har sannolikt kvarstått, och han förbjöds fortsättningsvis att predika i Stockholm där han uppehöll sig. Sedan Forsius i november samma år låtit trycka en skrift med uttolkningar om den komet som dykt upp på natthimlen under hösten, och som lätt hade kunnat betraktas som ett illavarslande omen för

den då nykrönte Karl IX, tycks dock ett närmande till kungamakten ha skett.13

Tillsammans med de almanackor och prognostikor han tidigare publicerat, bidrog sannolikt kometskriften till att Forsius på våren 1609 förordnades att undervisa i astronomi vid Uppsala universitet. Trots att han kallade sig ”Astr. Prof. Vps.” i ett par prognostikor var det dock aldrig fråga om någon regelrätt professur: det hela rörde sig om ett tillfälligt arrangemang sedan den ordinarie professorn Martinus Olavi Stenius fallit i kunglig onåd, och ska i första hand ses som ett led i kungamaktens försök att stärka kontrollen över undervisningsväsendet.14

Sannolikt var det under tiden i Uppsala som Forsius började arbetet med sin svenska lärobok i naturfilosofi, Physica, men inget är känt om hans undervisning. Det enda spåret av hans akademiska verksamhet är att han uppträdde ”fuller och

druckin” vid ett stormigt möte i konsistoriet i januari 1610, där han därtill tog parti för den omstridde juridikprofessorn Johannes Messenius, och därmed ställde sig i opposition till den tongivande grupperingen bland universitetets professorer.15

Sedan Forsius lämnat Uppsala, följde ett par år då spåren efter honom är få. Vissa indicier tyder på att han från hösten 1610 fram till efter Karl IX:s död i oktober året därpå satt fängslad, återigen misstänkt för samröre med lojalistiska krafter i Finland. Under denna tid fullbordade han dock sin Physica, och ett fragment av en hittills okänd almanacka för 1611 som nyligen påträffades i Jäts kyrka i Växjö stift, antyder att han även under dessa år fortsatte sin kontinuerliga utgivning av almanackor och prognostikor.16

Nyåret 1613 blev Forsius utnämnd till predikant i Klostret, nuvarande Riddarholmskyrkan i

Stockholm, och i augusti samma år fick han ett privilegium som gav honom ensamrätt att låta trycka, importera och distribuera almanackor i riket. Ungefär vid denna tid börjar han också kalla sig Astronomus regius i sina tryckta arbeten, och mycket tyder på att han själv snarast betraktade tjänsten i Klostret som en form av prebende, och som avlöning för den verksamhet han bedrev som mathematicus, almanackutgivare och astrolog.17

Snart hade han dock gjort sig omöjlig genom sin ”oändelige dryckenskap”, sina ständiga bråk med hustrun Anna Larsdotter och sin osämja med de prästerliga ämbetsbröderna i Stockholm. Efter att fått en reprimand och blivit ”snubbad” av sin landsman Olaus Elimeus, pastor primarius och kyrkoherde i Storkyrkan, hade han dundrat mot denne från predikstolen och liknat honom vid Judas Iskariot, vilket knappast var ämnat att stärka hans anseende bland kollegerna.18

Författarporträtt från Forsius stora prognostika för år 1617, med en hyllningsdikt på latin av Joakim Seiler, kaplan i Tyska kyrkan i Stockholm.

På försommaren 1615 blev situationen ohållbar sedan Daniel Hjort, en långvarig vän och medresenär från Lapplandsexpeditionen, dödades vid ett fyllebråk i Forsius malmgård. Situationen blev inte bättre av att förövaren – officeren Erik Nilsson – var en släkting till Forsius hustru. Efter påtryckningar lämnade Forsius tjänsten i Klostret mer eller mindre godvilligt. Sannolikt förväntade han sig att snart få ett nytt förordnande, men därav blev intet. En bidragande orsak kan ha varit att ärkebiskop Petrus Kenicius, som själv varit närvarande vid förhören med Forsius efter dråpet, hade vädjat direkt till Axel Oxenstierna för att ”bliva av med den förargelige och orolige mannen”.19 Utan tjänst och altare fann sig Forsius därför tvungen att dra sig fram på sin penna och på sin astronomiska och astrologiska verksamhet. Men trots att han ständigt återkom till sin djupa fattigdom i företalen till sina arbeten, kunde han även i fortsättningen luta sig mot sina patroner, bland vilka han kunde räkna hertig Johan av Östergötland, och tidvis även Axel Oxenstierna, som 1616 anlitade honom för underrättelse­ och lantmäteriuppdrag i Baltikum under det pågående kriget mot Ryssland.20

Ett återkommande tema i Forsius författarskap är hur skapelsen genomsyras av Guds försyn, och hur tecken i naturen kan användas för att nå kunskap om det yttersta varat. De lovpsalmer till Skaparen som återfinns i hans Physica, är alltså inte någon pliktskyldig religiös utfyllnad, utan sätter tonen för hela hans naturfilosofiska författarskap.21 Men hans natursyn inbegrep även ett påtagligt apokalyptiskt drag. Såväl i prognostikor som i andra skrifter återkom Forsius till samtidens förfall och nödvändigheten att göra bot och bättring inför den dom som av alla naturliga och gudomliga tecken att döma var nära förestående.22 Häri var han långt ifrån ensam. Reformatorerna – inte minst Martin Luther själv – hade betonat den evangeliska rörelsens profetiska mission att vittna och predika gudsordet rent och klart i den yttersta tidens kamp mot Antikrist, och en apokalyptisk grundton, uttryckt inte minst i flygblad som spreds med tryckpressens hjälp, hade satt sin prägel på hela reformationstiden.23

De eskatologiska förväntningarna och fruktan för den yttersta tidens prövningar hade inte

mattats av med det nya seklets inbrytande. 1610talet präglades av religiös och politisk oro i hela Europa, med krigsmuller, sekterism och föreställningar om Antikrists, svärmandars, heretikers och häxors anslag mot kristenheten, och både lärda och olärda tolkade uppseendeväckande händelser i samtiden utifrån denna förståelsehorisont.

Det är därför inte särskilt uppseendeväckande att Forsius i sin stora prognostika för 1619 infogade ett kapitel ”Om någre järtecken”, där han återberättade två undersyner eller änglauppenbarelser som nyligen hade inträffat i Norrköping och Hällestad i Östergötland.24 Men i samma anda återgav han också utsagor av en olärd, självutnämnd domedagsprofet – Jon Olofsson eller Djäkne Jon som han kallades – som vandrat runt i Södermanland och Östergötland och predikat bot och bättring, men som också vänt sig mot centrala kyrkliga dogmer och bland annat ifrågasatt apostlarnas auktoritet.25

När prognostikan gavs ut, hade Jon Olofsson redan blivit föremål för världsliga och kyrkliga myndigheters ingripande, och på våren 1619 kallade Gustav II Adolf till sig Forsius för att förklara varför han tillskrivit en upprorisk bonde profeterandets gåva. Efter att ha suttit fängslad ett par dagar för att begrunda sina fel, skickades Forsius till Uppsala domkapitel för vidare rannsakning. Frågan gällde nu inte enbart det oförsiktiga auktoriserande av Jon Olofssons profetiska anspråk, utan rörde även andra ”superstitiosiske handlingar” som Forsius gjort sig skyldig till. I sitt brev till ärkebiskopen och domkapitlet nämner Gustav Adolf särskilt att Forsius ska ha utövat kiromanti – alltså konsten att utläsa en människas karaktärsdrag och öde utifrån linjerna i hennes händer.26

Domkapitlets slutbetänkande i ärendet är idéhistoriskt intressant. Slutsatserna berör knappt frågan om Jon Olofssons förmenta profetior, och kiromantin tas endast upp i förbigående. I stället fokuserar domkapitlet uteslutande på Forsius verk samhet som mathematicus och astrolog. Ändå angrips inte astrologins naturfilosofiska grunder. Tvärtom accepterar domkapitlets ledamöter, helt i enlighet med tidens gängse naturfilosofiska föreställningar, att himlakropparna utövar ett märkbart inflytande på väderleken och kroppsvätskorna. Däremot försöker de att med både religiösa och filosofiska argument dra upp linjer för vad

som kan sägas med astrologins hjälp. De slutsatser som dras visar dock att man i första hand velat hindra att astrologin användes profetiskt, eller för att undergräva statens och kyrkans auktoritet. Utöver alltför vidlyftiga, detaljerade och långtsyftande förutsägelser fördöms därför alla typer av utsagor med bäring på religion och politik. I övrigt rekommenderade domkapitlet att Forsius inte skulle tillåtas ge ut fler prognostikor, förrän han i skrift tagit avstånd från sina villfarelser.27

I praktiken fick betänkandet ingen reell betydelse. Med stöd av mäktiga patroner som bröderna Magnus och Abraham Brahe och Sten Axelsson Lewenhaupt kunde Forsius fortsätta sin verksamhet, och i hans två följande ”astroteologiska” prognostikor blev hans apokalyptiska spekulationer och profetiska anspråk mer explicita än någonsin. 1620 betecknades som ”Det Undersamma Förändringsåret” medan 1622, med tydlig hänvisning till Uppenbarelseboken var året ”På vilket det Sjätte Inseglet uppbrutit varder, och den sjätte Ängelen basunerar”. Men utöver en kritisk passage i Johannes Rudbeckius Varningspredikan från samma år, där Forsius buntas samman med flera kända astrologer – Arnaldus de Villanova, Abraham Judaeus Astrologus och Johannes Regiomontanus – som alla farit vill när de försökt förutsäga tidpunkten för den yttersta domen, finns inget som tyder på att hans spekulationer fick några som helst konsekvenser.28

Sina sista år, från 1621 till sin död på våren 1624, tillbragte Forsius som kyrkoherde i Sten Axelsson Lewenhaupts patronatsförsamling Ekenäs i Nyland. Inget är med säkerhet känt om hans sista tid, men en sen tradition gör gällande att folk i trakten kring Ekenäs stundom kunde få se sin kyrkoherde där han låg ute om nätterna, insvept i renskinn och med en bok på bröstet för att iaktta planeternas rörelser. Trots att han klagade över sin ålderdom och arbetets svårighet, fortsatte han

också med sitt astrologiska och kalendariska författarskap in i det sista, och hans almanackor och prognostikor kom ut regelbundet fram till året för hans död. Genom sitt författarskap och sitt almanacksprivilegium hade han då varit med om att revolutionera den svenska bokmarknaden: det var först med hans och hans kollega David Herlitz arbeten som årligen utkomna almanackor blev en stapelvara för bokförsäljarna i det svenska riket. Uppenbarligen betraktades hans namn som en kvalitetsstämpel och som ett försäljningsargument, eftersom boktryckaren Ignatius Meurer, med vilken han haft ett långt samarbete, försökte ge ut en almanacka för år 1625 med Forsius som angiven författare, trots att han då hade varit död i över ett halvår.29

Ur källorna och Forsius egna texter framträder bilden av en man som inte saknade karaktärsfel. Hans orolighet, fylleri, arrogans och grälsjuka är omvittnade, och de många olyckor som drabbade honom förvärrades inte sällan av hans egen omdömeslöshet. Men mitt i all mänsklig skröplighet framträder också en författare som genom sin innerliga religiositet, sina vildsinta apokalyptiska spekulationer och sin ohejdade kunskapstörst, blottlägger senrenässansens föreställningsvärld för sentida läsare.

Men Forsius är också en författare i sin egen rätt, som liksom Wivallius, Lucidor och Stiernhielm förtjänar att läsas för sina bestående litterära kvaliteter. Genom Forsius penna avslöjas ett skarpt intellekt och en formuleringskonst präglad av ett drastiskt bildspråk som inte bara gör honom intressant, utan direkt rolig att läsa än idag. Och trots att stora delar av hans tänkande är oss främmande, går det fortfarande att spegla sig i hans vedermödor, likaväl som i hans förundran över tillvarons och skapelsens djupaste mysterier.

NOTER

1. För den hittills mest uppdaterade och kompletta bibliografin över Forsius verk, se Terhi Kiiskinen, Sigfrid Aronus Forsius, Astronomer and Philosopher of Nature, Peter Lang, Frankfurt am Main 2007 s. 479–491.

2. Kiiskinen 2007 s. 30.

3. Love Kurtén, ”Gåtorna kring Sigfrid Aronus Forsius”, Genos 63 1992 s. 39–41.

4. Forsius kallar sig ”Pastor Dryopolitanus & Astronomus” i sitt

ode och hade därmed utsetts till kyrkoherde i Ekenäs när det skrevs, Sigfridus Aronus Forsius, ”In Evangeliorum quoe in Ecclesia Dei per totum annum ordinarie proponi solent Explicationes: Reverendi & Clarissimi Domini, Dn. N. Erici Erici Aboensis Episcopi dignissimi: ode Saphica”, i Ericus Erici, Postilla, Eii Vlgostoimitus, nijnen Ewangeliumitten päälle cuin ymbäri aiastaian, saarnatan Jumalan Seuracunnasa ... Präntätty Stockholmis, Christoph. Reusnerild. Anno 1621., Stockholm 1621 sig. D3r.

5. Martin Kjellgren, Taming the Prophets: Astrology, Orthodoxy and the Word of God in Early Modern Sweden, Sekel, Lund 2011 s. 210–214.

6. Forsius, ”In Evangeliorum … Ode Saphica”, sig. D2v: ”Et Scholæ pubem, Gevalensis aptas./Et Scholæ mentes Aboensis ornas,/Quo fuit nobis animus studendi/Tempore culto.” Ericus Erici var rektor i Gävle 1578–1583, då han blev utnämnd till biskop i Åbo.

7. Forsius, Sigfrid Aron, Prognosticon Astrologicvm … M DC X … Tryckt j Stockholm, af Anund Olufsson, 1609, sig. A2v.

8. Kjellgren 2011 s. 190–191.

9. Ibid. s. 191.

10. Ibid. s. 192–193.

11. Ibid. s. 194–195.

12. Pipping föreslår att den misshagliga stridsskriften som Forsius översatte var Oratio ad Sigismundum III de Regno Sueciae recuperando, skriven av en Nicolaus de magna Concice Mnischeck och tryckt i Paris 1606; Fredrik Wilhelm, Historiska bidrag till Finlands calendografi, Finska Litteratursällskapets tryckeri, Helsingfors 1858–1861 s. 38.

13. Kjellgren 2011 s. 196–198.

14. Ibid. s. 199–200.

15. Ibid. s. 200–201.

16. Ibid. s. 202–203; om fyndet Jät, se artikeln ”Mäster Sigfrids felande länk” i Biblis 111.

17. Ibid. s. 204–205.

18. Ibid. s. 206–207.

19. Ibid. s. 207–210; cit. Brev från Petrus Kenicius till Axel Oxenstierna 16 juni 1615, citerat i Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling Avd. 2. Bd 12. D. 1 Brev från andlige och lärde, Stockholm, 1930 s. 20–21.

20. Kjellgren 2011 s. 210–214.

21. För en redogörelse om Forsius naturfilosofiska författarskap, se Kiiskinen 2007, kap 10–12; jfr. Johan Nordström, ”Föredrag om

Sigfridus Aronus Forsius hållet vid Lärdomshistoriska samfundets årsmöte i Rikssalen 12/5 1935”, utgiven med kommentarer av Kjell Lekeby, Lychnos 2021 s. 313–325.

22. Henrik Sandblad, De eskatologiska föreställningarna i Sverige under reformation och motreformation, Lychnosbiblioteket, Uppsala 1942 s. 261–272; Kjellgren 2011 s. 254–257.

23. Forskningen om reformationstidens apokalyptiska föreställningsvärldar, och det nya medium som spred idéerna är stor och svåröverskådlig, men ett par viktiga studier är bland andra Robin Bruce Barnes,  Prophecy and Gnosis: Apocalypticism in the Wake of the Lutheran Reformation, Stanford University Press, Stanford, Calif., 1988; Robert W. Scribner,  For the sake of simple folk: popular propaganda for the German Reformation, Clarendon Press, Oxford, 1994; Andrew Cunningham & Ole Peter Grell, The four horsemen of the Apocalypse: religion, war, famine and death in reformation Europe, Cambridge Univ. Press, Cambridge, 2000; för en modern studie ur svensk horisont, se Håkan Håkansson, Vid tidens ände: om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Makadam, Göteborg, 2014.

24. Sigfridus Aronus Forsius,  Then stora prognostica til thet åår Christi M DC XIX medh flijt vthrächnat och judiceret aff naturlige orsaker, och the gamble astrologers förfarenheet: af Sigfrido Arono F. ... Cvm gratia et privilegio Ser. Reg. Maiest, Tryckt i Stockholm, hoos Ignatium Meurer., 1618, sig. D3r–D4r.

25. Johannes Rudbeckius, ”Itt kort extract aff then book, som then bonden Jon Oluffson hafuer skriffuit ifrån Michaelis Dagh til jul A. 1618”, UUB K 23; B. Rudolf Hall, ”Kyrkliga och kulturella interiörer från storhetstidens uppryckningsarbete: Utdrag ur Joh. Rudbeckii Domkapitels­ och visitationsprotokoller 1619–1628”, Kyrkohistorisk årsskrift 1915 s. 352–353.

26. RA, riksregistraturet vol. 132 fol. 143r–144r.

27. Kjellgren 2011 s. 226–229.

28. Ibid. s. 242, s. 254–257.

29. Ibid. s. 276–278.

”Om någre Wäder och Bijsolar, som med theras Cirklar eller kretzar seede ähre i thetta Åhr 1613, then 2 dagen Septembris emillan klockan 9. och 10. för middagen.”

hans - roland J ohnsson

Hur Illustrerade klassiker

illustrerade klassiker

ven om konkurrensen från olika typer av medier idag kan tyckas övermäktig, må man fort farande tro och hoppas på att god litteratur har en viktig roll att spela som källa till berikande läsupplevelser och som länk mellan tidsåldrar, samhällsskikt och etniciteter genom att skänka inblickar i andra miljöer och levnadssätt. Med tiden ändrade samhällsförhållanden och estetiska preferenser betyder att nya generationer sorterar bort äldre litterära verk som de finner alltför tidsbundna och därför mindre relevanta, även sådana som vid en viss tidpunkt vunnit en stor läsekrets. Levande och konstnärligt fulländad litteratur – från Homeros till Hemingway – betvingar emellertid tiden och förankrar sig i vår kultur.

Om skönlitteraturen kan bibringa läsaren ett stort plusvärde synes en tidig bekantskap med den vara en angelägen pedagogisk samhällsuppgift som ej får försummas. Frågan är då när och på vilket sätt unga läsare etablerar kontakt med den förstklassiga och ibland svåra litteraturen och vänjer sig vid att betrakta den som ett lika nödvändigt som naturligt inslag i tillvaron. Skolundervisningens litteraturval, ungdomsbibliotekens utbud, föräldrarnas umgänge med litteratur och kompisarnas läsintresse, om sådant finns, spelar självfallet en stor roll men själva litteraturen, dess utformning och tillgänglighet är minst lika viktiga.

Ett försök att introducera värdefull skönlitteratur till ungdomar gjordes i Sverige på 1950 ­talet med seriealbumet Illustrerade Klassiker, som baserat på den amerikansk förlagan Classics Illustrated innehöll återberättelser av kända ”klassiska” skön­

litterära verk och, men först i en senare fas i utgivningen, av betydelsefulla historiska händelser. Allt som allt gavs 228 Illustrerade Klassiker ut mellan 1956 och 1976. Albumen var i färg och med berättelser tecknade på först drygt fyrtio sidor, som senare reducerades till drygt trettio. Det första numret (Alice i Underlandet) kostade 1 kr, det sista (Erik den djärve) 2 kr och 75 öre.

Det uttalade syftet med utgivningen var att få läsarna, uppskattningsvis i åldern nio till sjutton år, att gå vidare från seriealbumet till själva ursprungsberättelsen som albumet byggde på. Därför fanns i de tidiga numren på omslagets andra sida en text som förklarade att ”Detta är en ILLUSTRERAD KLASSIKER – ett av världslitteraturens stora verk. När Du läser den möter Du händelser och hjältar som har hållit sig levande för människor genom århundraden”, och efter den sista tecknade rutan ”Nu har du läst en illustrerad klassiker! Den har försökt ge dig en glimt av den berömda boken. Låna den på biblioteket eller köp den i bokhandeln. Klassisk litteratur är rolig och spännande läsning.” Underförstått var därmed att de klassiska mästerverken var värda att lära känna. De ungdomar som satte sig ned för att läsa ett album i serien kände antagligen inte sedan tidigare till de klassiska förlagorna, om de inte redan hade kommit i kontakt med verk av författare som James Fenimore Cooper, Robert Louis Stevenson, Alexandre Dumas père eller Jules Verne i utgåvor redigerade för en yngre läsekrets, exempelvis i De odödliga ungdomsböckerna på Bonniers förlag eller Sagas berömda böcker på Svensk Läraretidnings Förlag. Det stora antalet

äventyrsskildringar och western i Illustrerade Klassiker ger anledning att tro att den primära målgruppen framförallt var pojkar – det var också en etablerad vishet att flickor gärna läste ”pojkböcker”, men att ingen pojke skulle kunna tänka sig att köpa en ”flickbok”. Det är antagligen ingen tillfällighet att på den enda teckningen av den tilltänkta läsekretsen (på omslagets tredje sida i vissa nummer) står flickan något bakom pojken. I nedanstående presentation är uppgifter om den amerikanska utgåvan hämtade från den mycket välinformerade studien Classics Illustrated – A cultural history av William Bryan Jones Jr. (McFarland & Company, tredje utvidgade upplagan, 2024). Uppgifter om förlagsverksamhet, produktionsförhållanden och internationellt samarbete rörande den svenska utgåvan är hämtade från artiklar av Claes Reimerthi i Seriefrämjandes tidskrift Bild & Bubbla, nr 164 (2004). Svenska Wikipedia har en komplett lista på albumen och, i många fall, länkar till information om ursprungsverken samt, om det rör sig om historiska episoder, till relaterade uppslagsord (i båda fallen innehåller de länkade sidorna stundom felaktigheter). Betydligt bättre är dock https://rogersmagasin.com/2020/01/29/hela ­listan­ illustrerade ­klassiker, som innehåller uppgifter om författare, kreatörer och tecknare för alla album och de olika versionerna, med bilder på omslag och vissa sidor ur de svenska och amerikanska utgåvorna. De olika källornas uppgifter är dock inte alltid konsistenta mot varandra. Det finns numera en stor mängd omfattande akademiska undersökningar rörande serietecknande som konstform. Vi har ingen möjlighet att närmare kommentera dem, men mycket av den relevanta litteraturen återfinns i bibliografin i Camilla Storskogs studie Afterlives: Scandinavian Classics as Comic Art Adaptation (Kriterium, 2023). Eftersom vårt intresse främst är fokuserat på den estetiska och etiska sidan av Illustrerade Klassiker kommer vi endast undantagsvis ha behov av att referera till sekundärlitteraturen.

För att skilja mellan det skönlitterära verket och dess tecknade version skriver vi titeln kursivt då vi refererar till serieformatet (Moby Dick) och inom citattecken när vi talar om verket i dess ursprungliga form (”Moby Dick”). Första gången ett album nämns anges också dess nummer i den svenska utgåvan.

Classics Illustrated och Illustrerade klassiker

Classics Illustrated skapades i oktober 1941 av Albert Kanter på förlaget Elliot Publishing Company och med The Three Musketeers som första nummer. Redan året efter flyttades publiceringen till Gilberton Company. Serien hette då Classic Comics Library. Namnet Classics Illustrated tillkom 1947 och nr 35 när ”comics” i USA hade fått en alltmer negativ klang och inte speglade utgivningens seriösa karaktär. Det var också nu som omslagets specifika layout – med namnet i en gul rektangel högst upp till vänster – lanserades och som pryder alla svenska album. Tidigare hade klassiska verk utkommit i följetongsformat i tidningar i USA, men aldrig som självständiga album. Publiceringen skedde under ”The Golden Age of comic books” och väckte inte bara intresse och beröm, utan även kritik för att trivialisera och förfalska stor litteratur. På 1950 ­talet började förlaget ge ut nummer i omredigerat skick och med nya omslag, vilket i vissa fall innebar att berättelserna tecknades på nytt, serienumret förblev dock detsamma. Upplagan varierade mellan 250 000 och 500 000 exemplar och, vad gäller återpubliceringar, mellan 100 000 och 250 000. 1962 upphörde originalproduktionen och 1969, med ett nytt nr 169, upphörde utgivningen.

Gilberton såg redan på 1940 ­talet möjligheterna till export. För svenskt vidkommande innebar detta att kontakt knöts med publicisten Sten Möllerström som med sju andra europeiska förläggare startade en samlad klassikerutgivning i början av 1956, i en Joint European Series. I Sverige hade då redan sex berättelse presenterats i följetongsformat. Utgivning hade globalt sett också skett i andra former, så hade exempelvis en grekisk utgåva kommit till redan 1951 (förlaget kom att göra hela nittio egenproducerade nummer med grekiskt litterärt och historiskt innehåll, se Jones, ss. 403–404). I Sverige gavs albumen ut av AB Illustrerade Klassiker. Möllerström kontaktade Pressbyrån och varuhuskedjan EPA och försäljningen skedde först genom dem. Efter att han slutade 1960 hamnade verksamheten några år senare hos Williams förlag. Kanters son William bosatte sig i England 1963 och styrde därifrån den europeiska licensproduktionen. Nya album som kom till stånd inom sammanslutningen hade inledningsvis manus av Alfred Sundel.

Lejonet från Norden, nr 104.

När utgivningen lades ned i Storbritannien 1964 flyttades nyproduktionen samt det redaktionella arbetet och tryckningen till Sverige under Bo Alls ledning. Urvalet gjordes emellertid av Sundel. De tecknade bilderna levererades av en spansk ateljé. Det producerades också sex helsvenska klassiker: Äventyret Vasa (155, bygger på en roman av Lars Widding om regalskeppet som nyss hade bärgats och som kom ut på sjutton olika språk), Kungens ring (161), Kungens karolin (176), Göingehövdingen (194), Kungens kapare (197) och Riddaren och häxan (200), de fem första illustrerade av Göte Göransson; nr 161, 176 och 200 (hämtad från en veckotidningsserie 1942–1944) är berättelser av Zacharias Topelius (Lejonet från Norden, 104, är däremot av den engelske författaren G. A. Henty). I slutet av 1960 ­talet köpte Warner upp klassikerförlagen, men gruppen splittrades efter att Warner lämnat den europeiska marknaden 1975 och samma år sålde dåvarande ägarna Williams förlag till Bonnierägda Semic Press. Det sista numret av Illustrerade Klassiker kom 1976, då hade 148 svenska titlar hämtats från den amerikanska utgåvan. Olika typer av nyutgåvor har därefter periodvis publicerats i olika länder. Sammantaget utkom seriealbumet i trettiosex länder på tjugosex språk.

Illustrerade klassiker som konstprodukt

Omslagsbilden är med få undantag målad ( Jungfrun av Orléans, 11, med Jeanne d’Arc till häst, avporträtterar Ingrid Bergman från filmen ”Joan of Arc” från 1948). För de klassiska verken är vanligtvis författarnamnet utsatt på albumets framsida, dock inte alltid, även om det är frågan om ett välbekant verk, exempelvis Melvilles spännande ”Benito Cereno”, som dessutom döpts om till Slavskeppet (171), vilket omöjliggör en identifiering av författaren. Seriens första sida fungerar nästan alltid för skönlitterära alster som ett slags andra omslag med rubrik, författarnamn, en bild på en central händelse i berättelsen och en kort inledande text. Detta grepp kunde i den senare utgivningsfasen ersättas med en vanlig seriesida, oftast då med en översta panel innehållande någon form av introduktionstext. Efter huvudberättelsen innehöll albumen vanligtvis, fram till nr 159, också annat slags material, alltid på gula sidor. Förutom författarpresentationer kunde någon känd historisk person eller händelse

uppmärksammas. Noterbart är antalet vetenskapsmän, däribland Euklides, Pasteur, von Humboldt, Marie Curie och Kepler. Även innehåll och historik vad gäller operor uppmärksammades då och då med en egen sida. Andra utvikningar kunde handla om så vitt skilda ting som kameler, en rysk fabel, antikens underverk, Napoleons återtåg eller grottforskning. Förlaget försökte även bygga upp en gemenskap hos läsarna med en medlemsklubb och genom att förmedla adresser till potentiella brevvänner i Sverige och i utlandet. Ett annat grepp var uppmaningen att visa albumen för klassens lärare så att de kunde användas i undervisningen.

Återgivandet av litterära texter och historiska händelser sker med ordnade tecknade paneler (denna term snarare än ”bildrutor”, då alla bilder inte är placerade i en ruta). En sida disponeras vanligtvis med en till fyra paneler efter varandra i två eller tre rader, stundom bara med en panel och undantagsvis kan ett helt uppslag kan bestå av en enda panel. Panelerna på sidan är ibland, i synnerhet i utgivningens första del, av olika storlekar, snedställda, ovala, buktande in mot varandra eller till del övertäckta av andra. Vissa paneler är kompakta med mycket detaljer som visar både närbilder och vyer, andra har bara ett motiv i en sparsmakad uppsättning. Stundom väljer tecknaren starkt förskjutna perspektiv. En text kan stå utan bild i en panel och en bild kan stå utan text. Variationerna i panelkompositionen skapar en dynamisk växling men de är inte lika avancerat konstruerade som vissa av dagens seriealbum med höga stilistiska ambitioner.

Genom att välja struktur på panelsammansättningen kan manusförfattaren med tecknarens hjälp komprimera eller utvidga berättelsens olika skeenden och bestämma läsningens tempo likt en solfjäder som omväxlande spänns ut eller trycks ihop. En panel kan täcka ett skeende som sammanfattar mer sammanhängande händelser. Så är till exempel i Jorden runt på 80 dagar (48) Phileas Fogg och hans vänners hastiga uppbrott från bostaden till klubben på den nästsista sidan illustrerad av en droska och med Fogg som lovar hundra pund till kusken för snabb körning (underförstått: personerna har lyckats hejda en droska, gett adressen och stigit in), nästa panel visar hur de skyndar in i salongen (underförstått: de har stigit ut ur droskan, betalat och rusat

in genom entrén till klubben). Omvänt kan tecknaren uppehålla sig vid en och samma scen och ge den flera paneler – Foggs räddning av den indiska prinsessan Aouda på bålet är ett sådant exempel. Scenen med droskan är enkel, någon bild måste dock skildra förflyttningen från hem till klubb, däremot är änkebränningen ett dramatiskt skeende och får då ett större utrymme som upptar ett par sidor. En av längsta panelsekvenserna är den som skildrar uppgörelsen mellan draghundarna Buck och Spitz i Skriet från vildmarken (52) och som täcker hela tjugosex paneler på fem sidor.

Dialog och tankar ges i ”bubblor”. Dialogen är kort eftersom det lilla bubbelutrymmet bara tilllåter en rudimentär text (även om den amerikanska redaktionen ville att den talade dialogen skulle vara hämtad från originaltexten). Den svenska översättningen är i många fall torftig, då och då även i form av slarvigt vardagsspråk.

Förvandling från urtext till seriealbum

Konverteringen från ett klassiskt verk in i Classics Illustrated eller den europeiska klassikergruppens utgåvor sker i tre steg: först förlagsansvarig som väljer ut det litterära verket, därefter manusförfattaren (”kreatören”, eng. ”adapter” eller ”scriptwriter”) som uttänker hur originalberättelsen ska omsättas i paneler, och sist tecknaren som bildsätter i enlighet med manusinstruktionerna. Dessa instruktioner kan vara mycket detaljerade och innehålla preciseringar avseende utseenden och detaljer i omgivningar på så sätt att manusförfattaren kan anses vara kreativt skapande, och inte bara den som tillser att en koherent sammanfattning av berättelsen kommer till stånd. För svenskt vidkommande anlitas också en översättare. Uppgifter om vem som fyller dessa olika uppgifter anges inte i albumet, med undantag för i förekommande fall tecknaren på seriens första sida. Slutresultatet av transformeringen blir ett nytt estetiskt objekt: ingen uppfattar Moby Dick (17) som identisk med ”Moby Dick”, men ingen skulle heller säga att de inte är relaterade till varandra. De två formerna är distinkta estetiska konstprodukter, men relationen mellan original och kopia är långt ifrån entydig. Det går inte att svara på frågan ”vad handlar romanen ’Moby Dick’ om?” med en uppmaning att

Jorden runt på 80 dagar, nr 48.

läsa seriealbumet Moby Dick, däremot skulle ett svar på frågan om vad ”Jorden runt på 80 dagar” handlar om kunna vara en hänvisning till seriealbumet.

Anpassningsproblematiken existerar av förståeliga skäl inte på samma sätt för de album som skildrar historiska skeenden eller en enskild händelse, som Slaget vid Lepanto (198), vilka saknar upphovsförfattare och därför ger kreatören fler valmöjligheter. Samma förhållande gäller också i stort för biografiskt upplagda album med historiskt innehåll, som Caesars segrar (28), vilken har namngiven källa – eller inte, vilket är fallet med De tiotusens marsch (170) som inte anger Xenofon som dess författare.

Omtransformeringen av den skönlitterära urtexten till en Illustrerade Klassiker kan lämpligen studeras med hänsyn till fyra aspekter: (A) bortval i förhållande till förlagan; (B) gjorda ändringar; (C) den visuella bilden; (D) vad den slutliga bild­ och textsammansättningen innebär för totalupplevelsen av albumet i fråga.

(A) Det som är utmärkande för Illustrerade Klassiker, och som skiljer det ifrån vanligt serieskapande, är den tvingande restriktionen att troget förhålla sig till förlagan och nödvändigheten att återge innehållet i en roman på många hundra sidor, som ”Moby Dick” eller ”Don Quijote” (117), i ett seriealbum om drygt fyrtio sidor. Av denna anledning har alla långa avsnitt i Moby Dick som handlar om valfångsindustrin och närmare utläggningar om Ahabs person lyfts bort. Däremot är nästan allt väsentligt med i album som bygger på kortromaner, till exempel Dr. Jekyll och Mr. Hyde (90) och Spader dam (156). Även om blad, kvistar, grenar och till och med hela trädgrenar måste offras i ansningen, måste textens stam förbli orörd. I inget album har kreatören valt att bearbeta materialet på så sätt att albumets framställning divergerar från det skönlitterära verkets kärninnehåll. Ett album kan därför i sin helhet förstås som en i bild nedtecknad sammanfattning av det basala händelseförloppet som i litteraturvetenskapliga termer ganska väl skulle överensstämma med en så kallad aktantanalys (i vilken de olika fiktiva personerna steg för steg bidrar till att forma en strukturerad handling) i lingvisten

A. J. Greimas efterföljd.

Om läsaren redan känner till det illustrerade skönlitterära verket kommer läsningen av albu­

met, som ett annorlunda estetiskt objekt, oundvikligen att ske i ljuset av denna tidigare erfarenhet. Denna ”andra” läsning kan säkerligen både bekräfta och kanske till och med förstärka en första uppskattande läsning, däremot kan man gissningsvis förmoda att den andra läsning i albumsformatet inte kan vända ett tidigare positivt omdöme om verket till ett negativt. Det är helt säkert så som K. Kukkonen (se Storskog, s. 31) anför att ”[a]n adaptation which translates a classic for a new audience places it into a new context”, däremot är det tveksamt, åtminstone vad gäller Illustrerade Klassiker, om detta då ”suggests new perspectives on a well­known text”.

Ett tillkommande krav är att det färdiga resultatet måste vara anpassat för en yngre publik, en anpassning som exempelvis innebär att alla eventuella sexuella anspelningar sorteras bort. Detta är näppeligen ett problem då kända klassiska verk med ett sådant innehåll – man kan tänka på ”Madame Bovary”, ”Nana” eller ”Lysistrate” – i första rummet inte kommer i fråga för att inkluderas i serien. Kvinnor är av denna anledning aldrig opassande klädda. I utomeuropeiska länder med varmare klimat bär kvinnorna dock vanligtvis en lättare klädsel, som danserskorna i Henry Rider Haggards Kung Salomos skatt (26). Lorna Doones djupt skurna klänning i utgåvan från 1946 ansågs för djärv och hon fick ta på sig en mindre vågad modell i versionen från 1957 (am nr 32, sv nr 107, Fredlös). Mest utmanande utstyrsel har Kirke i Odyssén (25), vilket ju passar en förförerska.

(B) En annan del i transformeringsprocessen gäller ändringar i texten. Som ovan har konstaterats är utrymmet för sådana ingrepp mycket litet. Några intressanta fall kan dock konstateras. Så har manusförfattaren vad gäller Cyrano de Bergerac (66) valt att ändra slutet av pjäsen så att de skador som Cyrano slutligen kommer att dö av inte orsakas av det vedträ som kastas ned på hans huvud, utan av en droska som kör på honom. En annan noterbar ändring är att Ismael i den sista panelen i Moby Dick håller sig flytande med hjälp av en planka, och inte en kringflytande likkista, vilket skulle ha nödvändiggjort tecknandet av en annan tidigare scen för att göra förståelig denna märklighet. Att det i Iliaden (13), och inte i Odyssén, berättas om Trojas fall är säkerligen ett riktigt manusval, även om en vanlig

missuppfattning om i vilket epos som den trojanska hästen omtalas således traderades vidare (trähästen finns till och med på omslaget till Iliaden).

Transformeringen kan i sällsynta fall innebära inskott av händelser som inte finns i ursprungsberättelsen. I Cyrano de Bergerac har två sidor inledningsvis lagts till om Cyranos barndom, en ändring som emellertid inte ger en orimlig psykologisk bakgrund till hjältens temperament.

Vad gäller Classics Illustrated är jämförelsen inte endast mellan originalberättelsen och serieformen, utan också mellan en första tecknad version och, om en sådan tillskapades, en senare, eventuellt ganska annorlunda, version. Ändringar kan då avse det som visas eller inte. Ett talande exempel är den första amerikanska utgåvan 1941 av De tre musketörerna: i slutet visas dramatiskt explicit i närbild hur bödeln höjer svärdet över Milady som står på knä med blottad nacke och utslaget hår (kopierat från en fransk bokillustration). När romanen tecknades på nytt 1959 (sv nr 91) ändrades scenen radikalt och man kan nu knappt ana avrättningen på andra sidan stranden bakom en böjd och beklämd Athos i panelens framdel. Illustrationerna i den svenska utgåvan med Classics Illustrated som källa är, som i detta fall, baserade på den andra nytecknade versionen om en sådan gjordes . Intressant nog kan innebörden av en sådan nytolkning också studeras i Illustrerade Klassiker ­ serien då, av någon anledning, ”Taras Bulba”, Gogols kosacknovell, utgavs i två olika versioner: nr 138 och 226 (innehållet i Akilles vrede, 227, är hämtad från ”Iliaden” och berättas således också i Iliaden, men detta andra album –en mycket tråkigare version än den första – har hjälten som centralgestalt). Märkligt är också att Topelius Kungens ring blev återberättad i Riddaren och häxan (som dessutom ritades än tidigare, se ovan). Omslagen ändrades i en annan omfattning, så är exempelvis omslagsbilden på Ringaren i Notre Dame (119) den fjärde i ordningen i den amerikanska utgåvan.

(C) En viktig aspekt att uppmärksamma vad gäller bildkompositionen är det faktum att även om berättelsen förkortas i förhållande till originalets text, kompletteras den visuellt genom seriealbumets illustrationer, eftersom tecknaren måste fylla ut det givna utrymmet. I detta liknar panelerna de bilder som ibland förekommer i utgåvor av originaltexten (Illustrerade Klassiker skulle

kunna läggas sida vid sida till bokens text och vid läsningen fungera på detta sätt). Förutom den i berättelsen omtalade personen tillförs exempelvis i en gatubild andra fotgängare, droskor, hästar, husfasader och affärer som inte får några omnämnanden i urtexten. När Fogg passerar genom olika länder uppehåller sig Verne snarast vid strapatser och äventyr än vid miljöskildringar. Vad gäller änkebränningen (se ovan) måste tecknaren således föreställa sig omgivningar, dräkter, musik instrument och annat. Han följer inte alltid Vernes ganska korta redogörelse och lägger till flera egna inslag. Tecknarens arbete exemplifierar här sanningen att ”en bild säger mer än tusen ord”. De olika redaktörerna vinnlade sig om att illustrationerna skulle vara historiskt korrekta vad gäller gatumiljöer, interiörer, klädsel, frisyrer och vapen. Tecknaren hade därför att informera sig om den epok han (det är nästan alltid en han) var satt att återge. I de tidiga albumen försäkrade redaktionen på omslagets andra sida att detaljerna i teckningarna ”är så historiskt riktiga som det över huvud taget är möjligt att framställa dem.” De tecknade bilderna är generellt betraktat konventionsbundna: unga kvinnor har en tendens att se likadana ut och vänsterhänta personer är ytterst sällsynta (på omslaget till De tre musketörerna håller D’Artagnan sin värja i vänster hand, men inne i albumet fäktar han med den högra; när omslaget 1971 ritades om med samma motiv för serien Sjärnklassiker flyttades värjan till höger hand).

(D) Teckningarnas kvalitet och dialogernas slagkraftighet, i kombination med hur väl panelerna är utformade och sammanfogade till varandra, skapar sammantaget totalupplevelsen av en Illustrerade Klassiker. Detta betyder att teckningarna inte primärt är att förstås som konstnärligt syftande manifestationer, utan som underordnade själva berättelsens betingelser. Skriet från vildmarken är ett exempel på lyckad samverkan av alla beståndsdelar i harmoni med varandra och med ett slutresultat som tål att jämföras med Londons original, så även Världarnas krig (6) och Dr. Jekyll och Mr. Hyde. I andra fall, såsom i Rob Roy (37), av Walter Scott, är teckningsdispositionen för lam och totalintrycket inte tillräckligt spänningsskapande. Ett annat exempel på hur den bildsatta berättelsen visserligen skickligt drivs framåt men utan att ge rättvisa

åt romanen är Varg ­Larsen (49), en annan mycket intressant roman av London. Så mycket i den är upphängt på Larsens karaktär som illustrationerna inte lyckas spegla (till skillnad mot Ahab i Moby Dick, en annan roman som utspelar sig till havs med en färgstark och udda kapten, men i vilken hans okuvliga vilja formas till ett tydligt och berättarvänligt projekt).

Det är noterbart att alla album med få undantag är tecknade i en realistisk­konkret tradition –som skulle kunna kallas för ”Hal Foster­traditionen” (Foster tecknade Tarzan och Prince Valiant) – och detta i så hög grad att de olika tecknarnas personliga stilar kan liknas vid dialekter av ett och samma språk, trots att ett stort antal tecknare medverkade i Illustrerade Klassiker (Rogers seriemagasin, se ovan, kan, förutom de som förblivit anonyma, namnge mer än åttio stycken). Det enhetliga bildspråket i fiktiva likväl som historiska berättelser, tillsamman med en i stort sett lik artad uppsättning panelformationer, skapar en sammanhållen värld, ty allt synes kunna skildras på ett och

samma sätt följande en given formel som tillåter olika ingredienser. Att läsa alla album i följd från första till sista numret är som att lyssna på Haydns över etthundra symfonier en efter en: de är lätta att känna igen även om tematiken varierar.

Klassiska Illustrerade klassiker

Seriealbumen i Illustrerade Klassiker kan delas in i två grupper: skönlitterära klassiker och historiska skildringar. Fiktiva verk med angivet författarnamn utgör den litterära delen av utgivningen. Antalet album i denna grupp är sammantaget 179 stycken, eller 78 procent. Albumen kan här ordnas in i två utgivningsomgångar. Den första (nr 1 till 144) innehåller 123 skönlitterära verk vilka samtliga är baserade på den amerikanska utgåvan. Den andra omgången, om åttiofyra nummer, innehåller femtiosex litterära album, varav endast tre är hämtade från den amerikanska utgåvan. Kaparkaptenen (145) av Defoe från 1962 är det första numret som är europeiskt producerat.

I gruppen klassiska skönlitterärt verk återfinns både kanoniska verk för en vuxenpublik och mindre kända titlar. De ”klassiska klassikerna” –till exempel Hamlet (4), Moby Dick, Samhällets olycksbarn (121), Don Quijote och Jane Eyre (133) –är dock inte så många totalt sett. Flera titlar bygger på romaner som idag primärt anses vara ungdomslitteratur (bland vars författare vi finner Defoe, Dumas, Swift och Verne).

Valet av klassiska skönlitterära texter gjordes först av det amerikanska förlaget. Några av deras beslut är intressanta. Så, exempelvis inkluderades Dostojevskijs ”Brott och Straff” (am nr 89) under det att ”Idioten” exkluderades. Noterbart är avsaknaden av romaner författade av Jane Austen, men hennes reflektiva och ironiskt underfundiga romaner ansågs kanske för svåra att föra över till serieform. Trots att Haggard är representerad med hela fem böcker, saknas ”She”, hans bästa roman (som dock hade getts ut av ett annat serieförlag 1949). Hawthornes ”Den eldröda bokstaven”, från 1850 och en av de främsta ”The Great

American Novel”, ratades av redaktionen då den ansågs olämplig som ungdomslektyr (se Jones, s. 328), eftersom huvudpersonen Hester har barn utanför äktenskapet med församlingsprästen. ”Brott och Straff” kom aldrig i svensk översättning – den tecknade versionen är skickligt utförd men utelämnar en av huvudpersonerna, Sonja, vilket möjligtvis kan vara anledningen till att den uteslöts (däremot gav man plats åt den föga ungdomsvänliga Det döda huset, 211, som ej fanns med i den amerikanska utgåvan). Mycket förvånande i den svenska utgivningen är frånvaron av Frankenstein, vars amerikanska utgåvan (am nr 26) trycktes i hela nitton upplagor mellan åren 1945 och 1971. Lika överraskande saknas också ”Baskervilles hund” (i am nr 33).

De mest representerade författarna är Verne (12 album), Dumas (9), Cooper (8) och Stevenson (7). Vad gäller nationell fördelning noteras följande: brittiska författare (67 stycken), amerikanska (49), franska (32) och nordiska (9).

De äldsta verken i kategorin skönlitterära verk

Skrattmänniskan, nr 125.

förslavade tenderar ibland åt karikatyr. Detta album, som tillkom 1943 (am nr 15), ritades konstigt nog aldrig om (med undantag för omslaget och några detaljer i teckningarna; se Jones, s. 45). Hentys roman belyser våld mot slavar men tar inte ställning mot det system som tillåter våldet och det faktum att den handlar om en soldat i sydstatsarmén gör albumet problematiskt.

Illustrerade klassiker som estetisk uppfostrare

Det är inte lätt att göra en utvärdering av Illustrerade Klassiker eftersom serien är unik både som seriealbum och litterär produktion. I utgivningens begynnelse möttes den stundom av en dubbel kritik (se Jones, s. 7). Å ena sidan kunde försvarare av klassisk litteratur mena att även om Illustrerade Klassiker hade litterära förlagor, förblev den

ett seriemagasin och att den därför saknade värde; å andra sidan kunde försvarare av seriemagasin mena att även om den var tecknad, blev den ej ett seriemagasin då den hade litterära förlagor och att den därför saknade värde. Bortsett från denna kritik är att konstatera att även om en jämförelse mellan albumsversionen och originalverket är oundviklig, måste varje enskilt album bedömas efter estetiska kriterier som inte går utanför ramen för ett seriemagasin, det vill säga utvärderingen måste ta hänsyn till vilken grad läsar tillfredsställelse skapas – på samma sätt som Verdis ”Macbeth” ej försökte få operabesökarna att bli läsare av Shakespeares pjäs är det fel att kräva att Macbeth (22) ska vara det första steget till pjäsen, samtidigt som det deklarerade syftet är just att få den unge läsaren att ta detta steg. Om kritiken kunde vara dubbelsidig, är Illustrerade

Klassiker ’s paradox att, så att säga, sväva mellan två modus: som (självständigt) seriealbum och som (osjälvständig) klassikerpresentation. Ett Illustrerade Klassiker­album ska vara intressant och spännande men på samma gång också så otillräckligt för att locka till läsning av originaltexten.

Givet att mycket av en skönlitterär text inte kan krympas ned till drygt fyrtio tecknade sidor och att denna produkt är annorlunda än sin källa, kan albumet förmedla andra känslor och därför bli mer intresseväckande och dramatiskt än originalet. Efter att ha läst en Illustrerade Klassiker tycker sig läsaren möjligtvis ha fått en tillräckligt berikande upplevelse av den tecknade versionen. I så fall kan den koncentrerade framställningen i serieform trumfa över en mångordig roman. En faktor som talar för detta är att det tar flera dagar att läsa ett större seriöst litterärt verk, men endast drygt en timme att ta sig igenom ett nummer av Illustrerade Klassiker då läsningen kan ske koncentrerat utan pauser. Sett i detta perspektiv skulle albumet Mannen med järnmasken (56) kunna skänka mer läsartillfredsställelse än Dumas omständliga roman ”Le Vicomte de Bragelonne ou Dix Ans plus tard” på mer än 800 sidor (vari berättelsen om en tvillingbror till Ludvig XIV ingår). Därför är det inte säkert att seriealbumen leder läsaren vidare in i det skönlitterära verket (även om utgivarna av Classics Illustrated menade att så var fallet).

Läsaren uppmanas att gå från seriealbum till originalformat, men den huvudsakliga lärdom albumen förmedlar kan vara av annat slag, nämligen en mer kultiverad förmåga att tänka estetiskt i bilder, ty även där den skönlitteräre författaren (i sitt verk) ger preciseringar avseende utseende, klädsel och omgivningar, är det tecknaren (i albumet) som visualiserar dem och präglar den föreställning som läsaren gör sig av en person eller miljö. På så sätt etsar sig bilden av Mr. Hyde fast och ackompanjerar en senare läsning av ”Dr. Jekyll and Mr. Hyde”. Det är därvid säkerligen som så att läsaren, inte nödvändigtvis en ung sådan, med sin nyförvärvade sensibilitet i sin kontakt med annan seriös litteratur ”översätter” texten till bilder på ett sätt som är i samklang med Illustrerade Klassiker s framställningssätt. Det kan också vara som så att läsaren lär sig att kanalisera andra typer av upplevelser till ett konstnärligt mentalt och visuellt uttryck utan hjälp av AI eller andra datatekniska hjälpmedel. Han eller hon kommer att bära med sig en förfinad bildestetik och förståelsen att en händelse vilket som helst kan framställas i en kreativ form och att denna form aldrig är given utan betingad av estetiska överväganden. Trots ett överrikt utbud av texter, filmer och bilder på kulturmarknaden, verkar det idag saknas en motsvarighet till Illustrerade Klassiker som kan skänka sådana insikter och sådan läsartillfredsställelse.

Erik den djärve, nr 228 (det sista numret).

mats gran B erg

En orbaniserad författare

György Konráds svenska öde

Författaren György Konrád var en av de intellektuella arkitekterna bakom Jaltaöverenskommelsen och Ungerns demokratisering. Idag är han bortglömd, och i vanrykte. Hans position som en ungersk författare i exil ter sig idag sällsynt aktuell då László Krasznahorkai nyligen fått Nobelpriset i litteratur.

I antikvariatens fyndlådor trängs de otidsenliga, böcker och författare som är den kommersiella bokbranschens motsvarighet till börsens skräpaktier. Vill man veta vilka författare som är helt ute är det i fyndlådorna man ska leta.

I en låda hos Rönnells Antikvariat hittar jag en märklig bok. Framsidans etikett med författarens namn och bokens titel har fallit bort, kvar återstår bara en grå rektangel på det limhäftade kartongomslaget som nog varit blått. Ryggen är solblekt men här finns texten kvar: Stadsgrundaren György Konrád Likaså är bakgrundstexten bevarad. Ett citat: ”Redan i sin första roman, Besökaren, ställde den ungerske författaren György Konràd en rad livs­

viktiga frågor på sin spets, och med sin ovanliga psykologiska och konstnärliga intensitet väckte han omedelbart internationell uppmärksamhet . ”

Idag skulle texten inte betraktas som särskilt säljande. För mig är boken oemotståndlig.

Ett skäl till att jag köper Stadsgrundaren från 1977 är att jag redan läst Konráds essäböcker Antipolitik (1984) och Från Europas navel (1990) samt romanen Trädgårdsfesten (1987). Jag vet alltså något lite om författaren, dissidenten och aktivisten György Konrád. I mitt olästa bibliotek finner jag också romanen Stenklockan från 1995.

Vad hände sen? Min nyfikenhet har väckts. Jag söker upp György Konráds svenska Wikipediasida och blir förvånad. Här finns det information om hans författarskap, men mycket handlar om hans angiveri och tvivelaktiga exilstatus. Kort sagt: sidan har blivit Orbaniserad.

Den engelska Wikipediasidan är både mer tillförlitlig och utförlig; där framstår György Konràd (1933–2019) ännu som en stor författare, dissident och människorättskämpe.

Stadsgrundaren gavs ut i Maria Ortmans (1939–2018) översättning. Förlaget var Alba, ett helägt Bonnierförlag som startade samma år med förläggaren Daniel Hjorth (1931–2020) som chef. Albas mål var att ge ut kvalificerad skönlitteratur i mindre upplaga, billigare och med enklare design. Alba gav även ut svensk poesi av Stig Larsson, Kristina Lugn och Eva Ström. 1992 slogs Alba samman med Bonnier Fakta till Bonnier Alba med Björn Linnell som chef. Sex år senare gick Bonnier Alba upp i Albert Bonniers Förlag och försvann som imprint.

Men mitt exemplar av Stadsgrundaren blir bara bättre.

Den forna läsaren och ägaren av boken har visat boken kärlek, uppskattning och omsorg. I den ligger ett gulnat tidningsklipp: en halv sida ur Dagens Nyheter, daterad den 31 mars 1983. Litteraturkritikern Bengt Holmqvist har mött Konrád i Västberlin. Orsaken till artikeln är hans stöd till Solidaritet i Polen, som gjort honom till en misshaglig författare i den Sovjetstyrda ungerska regimens ögon. DN och den danska tidningen Politiken ska dela ut sitt gemensamma Frihetspris till Lech Walesa och har samtidigt bjudit in György Konrád att hålla högtidstalet till pristagaren.

För Holmqvist berättar Konrád om sin judiska barndom i Berettyóújfalu söder om Debrecen. Hur han var nära att avrättas av fascistiska pilkorsare, men att hela familjen överlevde Förintelsen. Och hur han i det sovjetstyrda Ungern hade svårt att anpassa sig och att han under femtiotalet deltog i studenternas reformrörelse och i revolutionen 1956. Han studerade litteraturhistoria och sociologi men hade svårt att finna arbete. Tillsammans med sociologen och vännen Iván Szelényi skrev han en bok om den östeuropeiska intelligentian, som senare utkom i engelsk översättning, The Intellectuals on the Road to Class Power. För denna bok blev de fängslade och erbjudna att emigrera. Konrád valde att stanna i Ungern. Övervakning och censur var stående inslag i hans författarliv. Dels handlade det om att gömma och smuggla manuskript, och dels att skriva så att censuren inte förstod samhällskritiken. Konrád skrev om sina erfarenheter som student, fältarbeten som sociolog och stadsplanerare på ett sätt som utvecklade den centraleuropeiska romanen.

György Konrád romandebuterade 1969 med Besökaren (på svenska 1974). Därefter följde Stadsgrundaren och Förloraren (1980). I den senare boken konstaterade Konrád att ”Vi har tjänat turkar, tyskar och nu ryssar: två härskardömen har fallit sönder, det tredje kommer också att falla sönder ”

Detta var för mycket för den ungerska regimen som stoppade den officiella utgivningen. Nu var Konrád en samizdatförfattare. Han lämnade Ungern temporärt, belades vid hemkomsten med publiceringsförbud och lämnade därefter Ungern för Västberlin. Så långt György Konráds historia fram till 1983, som den framgår av Bengt Holmqvists text.

Talet, publicerat i Dagens Nyheter den 3 april 1983, handlar om Jaltaöverenskommelsen som starten för det delade Europa och det kalla kriget, som tillät supermakterna Sovjetunionen och USA att låta människorna i Ungern, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och Albanien leva under förtryck och antidemokrati.

Då framstod det som en sensationell kritik. Idag är det åter aktuellt när USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin vill diktera fredsvillkoren för Ukraina, som Ryssland varit i krig med sedan 2014. Kanske är vi på väg mot en ny Jaltaöverenskommelse utan Europas medverkan.

Själva prisceremonin på Dramaten i Stockholm dokumenterades också i bokform. Polens frihet –och vår gavs ut i Stockholm 1983 i ett samarbete mellan förlaget Ordfront och Dagens Nyheter. Inläggen som hölls under den två dagar långa prisceremonin och seminariet finns publicerade och det är György Konrád som är huvudförfattare. Han har två inlägg i boken, dels talet och dels en hyllning till Frihetspristagaren Lech Walesa.

Någon har sagt att en bok är en maskin att tänka med. I så fall är den här boken en tidsmaskin att tänka med. Vi är tillbaka i Östeuropa 1983.

Läget är följande: Den fria fackföreningen Solidaritet bildades efter en framgångsrik strejk på Leninvarvet i Gdansk 1980, då de strejkande arbetarna lyckades nå en överenskommelse med den Sovjetstyrda polska regeringen. Lech Walesa blev Solidaritets ledare. Den fria fackföreningen

György Konrád läser i en bokhandel i Berlin efter att den tyska förläggar- och bokhandlarföreningen tilldelat honom Tyska bokhandelns fredspris den 13 oktober 1991.

blev populär och ställde krav på att Polen skulle bli en demokrati. Den 13 december 1981 införde Polens regering krigstillstånd och ledarna för Solidaritet greps och fängslades. Walesa satt elva månader i fängelse. När han tilldelades Frihetspriset på vintern 1983 vågade han inte åka utomlands för att ta emot det; han var rädd för att regeringen inte skulle låta honom återvända. Detsamma gällde när han belönades med Nobels fredspris senare samma år.

György Konráds ställning är stark vid den här tiden, både på grund av sitt författarskap och sin roll som intellektuell systemkritiker. Det visar hans ställning vid prisutdelningen och seminariet, där också namn som Horst Bienek, Miroslaw Chojecki, Jerzy Kosinski, Zdenêk Mlynár samt Krzysztof Pomian deltar. Bokens tidsmaskinmässiga aspekt beror på att debatten förlorat sin aktualitet. Akademikernas medverkan framstår idag som överspelad. Deras inlägg har en ofrånkomlig distans till de intellektuellas praktiska erfarenheter.

Vid nästa besök på Rönnells införskaffade jag

Förloraren. Den finns inte i någon fyndlåda men är billig ändå. Utformningen är annorlunda. Det

här är ingen billighetsutgåva fastän förlaget är detsamma, utan med hård pärm och ett riktigt omslag. Konráds status har höjts, nästan till skyarna. Mitt exemplar av Förloraren har – i likhet med Stadsgrundaren – ett gulnat tidningsklipp från DN instucket i boken. Det är från den 16 februari 1986 och innehåller en litterär text om Budapest. Och han introduceras med: ”György Konrád, född 1933, är inte bara en av de främsta författarna i Europa, han är också en av de tyngsta systemkritikerna i öst.”

Kort sagt: Under åttio ­ och nittiotalen var Konrád en nobelpriskandidat i litteratur med sina tre romaner och två essäböcker. Åtminstone med svenska ögon sett. Och så föll det system som György Konrád kritiserat. Ett kort tag efter murens fall var han aktiv i politiken. Han var en av dem som bildade Ungerns liberala parti (SZDZ) men detta kom att överflyglas av ett annat yngre liberalt parti, Fidesz, lett av Viktor Orbán. Hans parti skulle gå från en liberal till en nationalistisk inriktning. När hans regim började att driva antisemitiska kampanjer flyttade Konràd till Berlin.

Under samma decennium skrev Konràd också flera texter om judisk identitet, ungerskt medborgarskap

och nationalism, och vad det innebar för honom att vara jude. Dessa texter finns inte översatta till svenska men de är samlade i boken The Invisible Voice: Meditations of Jewish Themes (Harcourt, 1999). Där förklarar han sin dubbla identitet: ”I am Hungarian and I am Jewish, that’s the way things have developed. It doesn’t cross my mind to think one part is genuine and the other is not. I do not wish to dissect myself, nor could I.”

1990 blev Konrád vald till president för Internationella PEN, ett uppdrag han skulle behålla till 1993. Fyra år senare blev han vald till president för Akademie der Kunste i Berlin. Och det uppdraget behöll han i två perioder till 2006.

I Sverige fortsatte man utgivningen av Konráds romaner: Melinda och Dragoman (1992) och Stenklockan (1995). Efter den sistnämnda blev det tyst. Den svenska bokbranschens utgivning av Konráds böcker varar i tjugoett år, från 1974 till 1995. Större delen av tiden har det varit rena kärlekshistorien, stödd av medierna och hyllad av kritikerna.

2002 fick äntligen en ungrare Nobelpriset i litteratur. Men det tillföll inte György Konrád utan Imre Kertész (1929–2016). Den senare hade introducerats på svenska 1975 med romanen Steg för steg (senare återutgiven under titeln Mannen utan öde, bägge titlarna i Maria Ortmans översättning). Det var ett bra beslut då de hade en liknande bakgrund. Bägge var judar. Kertész överlevde Förintelsen i Auschwitz istället för i Budapest. Det präglade dem på olika sätt. Konrád blev författare utan illusioner men med visioner och – som person – hade han en ljusare livshållning. Kertész är en svartsynt, ibland cynisk, författare. Men den idé som han kallar ödeslöshet omfattas även av Konrád; båda visste att de överlevt judeutrotningen av en slump. Kertész flyttade också till Berlin när antisemitismen blev officiellt sanktionerad av Orbáns regim.

I den svenska utgivningen kom Kertész att efter träda Konrád, precis som om de inte kunde ges ut parallellt. Kertész roman Kaddish för ett ofött barn, i översättning av Ervin Rosenberg, född 1935, publicerades 1996, året efter Stenklockan. Och under tvåtusentalet dominerade Kertész utgivningen helt, som den Nobelpristagare han var.

György Konrád fortsatte att skriva böcker, bland dem en självbiografi i två volymer. För den amerikanska marknaden slogs de samman 2007 under titeln A Guest in my Own Country: A Hungarian Life (Den andra delen är förkortad med Konráds godkännande jämfört med originalet på ungerska).

I slutet av denna bok heter det: ”I have been a spy for the writing profession in all my roles: welfare officer, urban researcher, dissident (The things we got ourselves into!). With the political changes in 1989 I turned oracle for a while, a role that required some reflection. Does this mean I strayed onto the path of sin by selling myself to the devil of worldly vanities?”

Den första delen av A Guest in my Own Country utspelar sig under de sista åren av andra världskriget och skildrar hur György Konràd och hans syster Eva mirakulöst överlever som ensamma judiska barn i Budapest. Det var en slump som gjorde att de inte greps på gatan, fördes till Donaus kajer, avrättades av tyska nazister eller ungerska pilkorsare och dumpades i Donau. Efter kriget återförenades György Konrád med sina föräldrar som överlevt ett deportationsläger i Österrike.

Barndomen bidrog till att skapa ett egenartat psyke hos Konrád som vuxen. Så länge han inte riskerade livet för sitt författarskap uthärdade han trakasserier, husrannsakningar och uppsägningar så länge han inte tvingades i exil. Efter Stadsgrundaren publicerades bara hans böcker i samizdatutgåvor i Ungern. Författarskapet var viktigast. Tillfällen att utvandra på eget initiativ saknades inte. Han blev inbjuden till vistelser i Berlin, USA och Israel. I sin självbiografi skriver han: ”If anything, my goal was internal emigration: a garden I would leave only to satisfy obligations I felt obliged to comply with. I had no desire to win or to lose, just to hold on a while longer.”

György Konráds författarskap, civila strategi och politiska aktiviteter bidrog till att göra Ungern till en demokrati. Det varade inte så länge, men vi kan alla lära av hans exempel. Särskilt nu, när länder i Europa åter hotas av att förlora sin frihet.

Per l arson

Arvid Månssons örtabok

Ett auktionsfynd och 1600 ­talets läkekonst ur ett brukarperspektiv

Ett defekt exemplar av Arvid Månssons örtabok, första upplagan tryckt i Kalmar 1628.

På auktionssajten Tradera dök det vintern 2019 upp ett synnerligen defekt och hårt slitet exemplar av en svensk örtabok, inte närmare tidsbestämt än till ”16–1700 ­tal”. Av de få bilder som visades i auktionen rådde det inget tvivel om att det var Arvid Månssons Een mykit nyttigt örta book, vilken trycktes i sammanlagt åtta upplagor under perioden 1628–1654.1 Den första trycktes av Christopher Günther i Kalmar, och efter tryckeriets överflyttning till Linköping 1635 tryckte han ytterligare tre upplagor 1637, 1641 och 1650. Därtill tryckte Eskil Mattsson två upplagor i Uppsala 1643 och 1644 och Ignatius Meurer två upplagor i Stockholm 1642 och 1654. De båda Stockholmsupplagorna har på slutet kompletterats med samme författares till omfånget avsevärt mindre Een nyy träägårdz­ book med första tryckår 1643. Günther hann alltså trycka tre upplagor av denna stormaktstidens bästsäljare innan någon annan tryckare också insåg dess efterfrågan och eventuella förtjänstmöjligheter.

Av det utbjudna exemplarets typografi stod det klart att det inte kunde vara tryckt av någon annan än Christopher Günther – och inte efter 1645 då han gick över till den stil som sedan några decennier varit gängse i närmast alla svenska tryckerier.2 Linköpingsupplagan 1650 kunde alltså räknas bort. Frågan var då vilken av de tre återstående upplagorna det handlade om, den första

upplagan från Kalmar eller någon av de två tidigaste Linköpingsupplagorna? Under den vecka budgivningen pågick kollationerades auktionsbilderna med det exemplar av Linköpingsupplagan 1637 som finns i Linköpings stiftsbibliotek. Resultatet blev negativt – sättningen överensstämde inte. Återstod då förstaupplagan från Kalmar 1628 – en raritet av högsta rang – och Linköpingsupplagan 1641, också den mycket sällsynt. Enda sättet att komma till klarhet var att lägga ett förhoppningsvis tillräckligt högt bud för att ropa hem boken, hålla tummarna under auktionens sista skälvande sekunder och sedan – om det ville sig väl – invänta dess ankomst för en noggrannare undersökning.

Den första boken om medicinalväxter på svenska Arvid Månssons örtabok är en tidig form av ”självhjälpsbok” som i 132 kapitel beskriver 140 medicinalväxter – alla är dock inte örter och några kapitel beskriver flera växter – samt deras dygder (värdefulla egenskaper) utifrån en kombination av traditionella folkmedicinska föreställningar och den inom skolmedicinen dominerande galenska humoralpatologin.3 Den humoralpatologiska sjukdomsförståelsen utgår från de fyra kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla. Sjukdom

betraktas som en obalans mellan kroppsvätskorna där jämvikten går att återställa genom att bortskaffa den vätska som det finns för mycket av. Det låter sig bland annat göras genom åderlåtning eller laxering, men också med hjälp av medicinalväxter som genom sin komplexion, det vill säga egenskaper som kalla eller varma och torra eller fuktiga, har förmåga att till exempel torka ut eller främja flödet av vätska. Om rova (22:1) skriver Månsson att den är het och våt och ”ätes hon suden / tå blöter hon inne i Brystet then onda wättska som ther sammandragen är / och körer henne vth”. Detsamma gäller rödlök (38:1) som enligt Månsson med hänvisning till Galenos är varm i den fjärde graden. Månsson skriver: ”Äter man honom om Morgonen medh Salt / tå dragar han vth alla ondh wättska aff Bröstet.” För att dra ut vätska ur leder rekommenderar Månsson korn, som är något mera kall än varm: ”Om Biuggmiöl warder sudit vthi starka Ättickio och Beck / tå är thet gott til at bruka för then onda wättska / som sigh vthi Lenderna församblat haffuer / om thet lägges ther vppå” (96:4). Mer utförliga eller exakta än så är sällan Månssons kurer. Varje kapitel inleds med en kort beskrivning av örten, ofta inskränkt till dess tyska och latinska namn, dess komplexion och i vissa fall när på året den ska skördas. Därefter följer en numrerad uppräkning av dess dygder, det vill säga mot vilka sjukdomar den verkar, och hur den ska beredas och intas eller appliceras. Antalet dygder varierar kraftigt från ört till ört, från en enda (lungrot) till 41 (karbenedikt och nässla).

Till skillnad mot tidigare läkeböcker utgår Månssons örtabok alltså från växterna och inte från sjukdomarna, vilket gör att den kan betraktas som den första boken på svenska om medicinalväxter. Det är dock inte Arvid Månsson själv som författat innehållet. Örtaboken är ett kompilat där han översatt och sammanställt lärdomar inhämtade från utländsk litteratur på latin och tyska. Att den var skriven på svenska, okomplicerad till språket och huvudsakligen inriktad på inhemska växter4 gjorde den mycket populär hos den bredare allmänhet som inte hade råd eller möjlighet att anlita läkare, vilket också kan förklara de många upplagorna. Läkare var det ont om och i stiftsstaden Växjö – Arvid Månssons närmaste tätort med ungefär 500 invånare – fanns det ingen alls under första halvan av 1600 ­talet.

Människorna var i hög grad utlämnade åt sig själva när det gällde att kurera och lindra sjukdomar och åkommor.

Den typ av traditionella folkmedicinska behandlingsmetoder som Månsson tillhandahöll spelade alltså en viktig roll i allmogens vardag, och kom så att göra under lång tid innan den professionaliserade skolmedicinen hade utvecklats och fått en mer allmän spridning. Till exempel har flera av Månssons råd och anvisningar, några gånger närmast ordagrant, inarbetats i den från Livland till Norrköping inflyttade kyrkoherden, författaren och boktryckaren Reinerus Broocmans En fulständig swensk hus­hålds­ bok (1736–1739).5 Månssons örtabok var också en av de första böcker som Carl von Linné ägde, och han studerade den flitigt i sin småländska ungdom. I hans anteckningsbok från 1725, då han var i 18­årsåldern, finns åtskilliga hänvisningar till Månsson. Som framgångsrik naturforskare och botaniker konstaterade han långt senare att den var till usel vägledning.

Bonde och naturläkare

Arvid Månsson föddes på 1590 ­talet i småländska Rydaholms socken där fadern Magnus Arvidi var kyrkoherde. Han var bosatt vid Skaftarps kvarn och till yrket bonde. Utbildningen inskränkte sig – enligt egen utsago i förordet – till den grundläggande katedralskolan i Växjö där han uppenbarligen lärde sig inte bara latin utan också tyska. Någon medicinsk utbildning hade han således inte, vilket dock inte hindrade honom från att titulera sig ”medico” i det senare arbetet Practica som huvudsakligen var inriktat på åderlåtning (första upplagan tryckt i Linköping 1642 och en andra upplaga i Stockholm 1645). Praktikan är också en sammanställning och översättning från tyska och latinska källor, men boken är inte uppställd efter medikamenterna utan efter sjukdomarna – från huvudet ned till fötterna. I förordet skriver Månsson att han sporrats av framgången med örtaboken (som då utkommit i två upplagor), men någon ny succé blev det inte. Att boken inte fick samma framgång som örtaboken kan dels bero på att behandlingarna var lite för avancerade för ”gemeent och fattigt folk” som målgruppen kallas i förordet, dels på att en högre utbildad läsekrets knappast lät sig imponeras av

lekmannens läsefrukter i den medicinska konsten.

Vid sidan av jordbruket tycks Arvid Månsson alltså ha bedrivit en framgångsrik praktik som självlärd och självutnämnd naturläkare. Det antyds också i en av de ytterst få passager där Månsson lämnar sina rent deskriptiva instruktioner och övergår till att skriva i första person. Här är det inte läsefrukter ur andras arbeten som kommer till uttryck utan egna erfarenheter som talar. Vi får en – om än mycket liten – skymt av människan bakom boken och hans egen praktiska verksamhet, där han uppenbarligen inte bara tar emot patienter utan också besöker dem i deras hem. I kapitlet om vallört skriver han:

War Jagh een gångh hoos een Qwinna som hade hafft sin Månadtz tijdh vthi halfftannat åhr så öffuerflödigt / at hon war så wansmächtat / at hon icke förmåtte wäl gå öffuer golfwet / tå thog jagh ett quintin6 aff thessa örtz root / och ett quintin Tormentille root / och ett quintin Bursa pastoris, Taske ört / och stötte alt til pulfwer / och gaff henne thet at dricka medh Ööl / och Gudh halp henne / at hon bleff helbregda / och haffuer jagh brukat thetta tilförna till många / och the haffua alla fåt bättre. (79:6)

En inte helt ofarlig verksamhet

Att verka som självlärd naturläkare var under 1600 ­talets första hälft inte helt ofarligt – till skillnad från den mer teoretiska läkekonsten byggde örtaböckerna på en kunskap som var grundad på folktro och myter, stundtals i strid med kyrkans lära. Den som förknippades med trolldom eller samröre med djävulen riskerade dödsstraff, vilket drabbade den läkedomskunnige danske prästen Jens Rusk som anklagades för att ha använt magi i sina kurer. Han dömdes till döden för trolldom och brändes på bål i Ribe 1611.7 Det fanns alltså en påtaglig risk att anklagas för vidskepelse eller trolldom, i synnerhet om kurerna misslyckades och någon klagade hos domkapitlet eller häradsrätten. Detta dabbade den med Månsson samtida bondsonen och kaplanen Sveno Jonae i närliggande Rottne vilken gjorde sig vida känd som naturläkare. Flera gånger rannsakades han vid andlig och världslig rätt, bland annat för att som magus – trollkarl – ha vållat långvarig sjukdom och plötslig död. Hans medicinska rykte måste

Arvid Månssons Practica, tryckt I Linköping 1642, med kompletterande recept inskrivna för hand på pärmens insida. Privat exemplar.

emellertid varit gott, för han klarade sig undan allvarligare repressalier. Det påstås till och med att han kallades till Stockholm för att bota grevinnan Maria Sofia De la Gardie, dotter till riksrådet och greven Jakob De la Gardie och en av Sveriges första kvinnliga storföretagare. Det av honom eftertraktade avancemanget inom kyrkans värld uteblev dock.8

Mindre bra gick det för pigan Ingrid Svensdotter i början på 1760 ­talet. Hon åtalades vid Växjö rådhusrätt för att ha utfört en rad underliga kurer som hon inhämtat från Månssons örtabok. Målet gick ända upp till Göta hovrätt där hon dömdes till böter.9 Drygt 130 år efter den första tryckningen – och drygt 100 år efter den sista – var örtaboken alltså fortfarande i praktiskt bruk och kunde få konsekvenser för den som använde den på ett mindre framgångsrikt eller försiktigt sätt.

Arvid Månsson tycks själv ha klarat sig ifrån rättsliga efterräkningar, vilket kan ha att göra med att utgivningen redan från början hade kyrkans välsignelse – Växjöbiskopen Petrus Jonae Angermannus redigerade och bekostade den första upplagan och stod därmed som garant för innehållet. I förordet bedyrar biskopen Arvid Månssons förfarenhet på örternas krafter och intygar att han själv och människor i hans om­

givning har haft nytta av dessa kunskaper. Arvid Månsson skriver i sitt eget förord att han provat många kurer själv. För säkerhets skull ger han flera bibelhänvisningar som visar att örterna är en gåva från Gud och ger exempel på hur djuren kurerar sig själva med naturens hjälp, till exempel den sjuka hunden som purgerar sig med gräs. Om de oskäliga djuren hjälper sig själva och sina ungar med de medel som Gud givit dem, varför skulle då inte människorna på samma sätt bemöda sig om att hjälpa sig själva och sina barn?

Månsson aktar sig för att förmedla den typ av esoterisk kunskap som kloka gubbar och gummor ansågs besitta och som kunde förknippas med trolldom eller magi. Dock tangerar han sådana föreställningar då han påstår att röken från renfana skyddar barn mot onda spöken (40:8) eller att åbrodd är en säregen ört mot all trolldom som berövar mannens lust till kvinnan (28:8). I båda fall är dessa korta partier författade på tyska, möjligen för att markera att det inte är hans egen erfarenhet som talar utan något som han har läst sig till. När han skriver om att hålrot skyddar mot onda fiender och trolldom är han noga med att poängtera att det inte är örten i sig som ska tillskrivas förmågan utan Gud allena, allt annat vore vantro:

”Hwar som man haffuer Holört i / ther kommer ingen ondt fiende til / och ingen Trolkona eller Förgörerska skal göra någon någrom skada / ty är thet sedwenia i sombliga Landom / at Barnaföderskan henne hoos sigh haffua / sigh och Barnet ther med röckia / och är thet inthet orätt giordt så framt man örten icke thetta tilägnar / vthan Gudhi allena / och all troo på honom sätter / eller wäre thet en wantroo.” (55:17)

Ett luggslitet exemplar

Efter någon veckas väntan dök boken till slut upp, inlagd i en äldre pärm av trä och med ett löst bifogat, handskrivet register över innehållet. En snabb kontroll av vinjetterna och deras placeringar visade att det verkligen var Kalmarupplagan 1628 – ”en raritet som få har sett”, som Ove Hagelin skriver i en uppsats om örtaböckerna i Linnés ungdomsbibliotek.10 Günthers Kalmartryck tillhör förvisso de sällsyntaste svenska 1600talstrycken, men Kungliga biblioteket i Stockholm har ett komplett exemplar och på Carolina Redi­

viva i Uppsala finns ett exemplar som är komplett sånär som på de avslutande sexton sidorna. Så möjlighet att få se den finns således. Det här exemplaret var dock som förväntat i sämre skick. Av de ursprungliga (16) + 352 + (22) sidorna återstod bara sidorna 81–318, och bland dessa saknades ytterligare 26 sidor. Det som återstod var alltså drygt hälften av sidorna i boken. Och pappret var solkigt, sprött och med åtskilliga revor, veck, fuktfläckar och mindre pappersförluster.

Träpärmen som boken låg i var av enklast möjliga slag, med urtag för ett spänne som nu saknades och utanpåliggande skinnrygg utan invikning runt pärmkanten. Bakre pärmen hade spruckit på längden och var sammanfogad med två mässingsbleck fastsatta med kopparnitar som perforerade insidans pärmfyllnad. Inlagans bindgarn var placerade så att de överensstämde med spåren av pärminfästningen, så sannolikt har den en gång varit bunden i pärmen. Dock fanns ett fragment av en äldre skinnrygg under pärmfyllnaden, så antagligen har bandet tidigare inrymt någon annan bok och återanvänts för örtaboken. Pärmfyllnaden, som förefaller samtida med örtaboken, består av pappersfragment med latinsk handskrift – av stilen att döma utförd av flera personer, kanske av djäknar vid skolan i Kalmar eller Växjö.

Det handskrivna registret är upprättat i småländska Lilla Häradsskögle den 2 juni 1873 av Claes Otto Johnson, möjligtvis identiskt med den Klas Otto Jonsson (f. 1841) som i folkräkningen 1880 var arrendator i närliggande Långaryd, Näshult. Registret börjar på sidan fem med muskotnöt, som utgör bokens tredje kapitel. Redan då saknades alltså företalen och de två första kapitlen. Därtill saknas kapitel sex till elva och kapitel femton. Boken i nuvarande tillstånd börjar mitt i kapitel 16. När registret upprättades för närmare 150 år sedan återstod således drygt sex kapitel till i början som i dag är borta. Registret slutar på sidan 317, så ingenting mer har försvunnit på slutet. De 26 sidor som saknas i inlagan tycks också ha saknats 1873. Märkligt nog har kapitlen numrerats om utifrån vad som återstod av boken och överensstämmer således inte med den ursprungliga kapitelnumreringen. De nya siffrorna har emellertid inte förts in i inlagan, utan den som vill använda registret får utgå från sidhänvisningarna.

Sista och första sidan i det som återstod av örtaboken 1628. Insidan av pärmen som örtaboken 1628 en gång varit inbunden i.

Utsidan av pärmen som örtaboken 1628 en gång varit inbunden i.

”han reeser kuuken”

Örtaboken tillhör den typ av litteratur – liksom kalendrar, biblar och psalmböcker – som lästes flitigt och därmed utsattes för hårt slitage. Det var böcker som användes i det vardagliga livet, och med tiden satte det ofta sina spår i form av tumavtryck, fläckar, revor och andra skador. Bland bruksspåren finner man stundtals också marginalanteckningar, förstrykningar, understrykningar och liknande. I min egen bokhylla finns till exempel ett exemplar av Arvid Månssons tidigare nämnda Practica (Linköpingsupplagan 1642) med åtskilliga recept, kurer, tillägg och kommentarer inskrivna där utrymme medgivits. Av sådan läsar­

Det löst bifogade registret till örtaboken1628, upprättat av Claes Otto Johnson i småländska Lilla Häradsskögle 1873.

genererad marginalia finns ingenting i detta exemplar av örtaboken. Med ett enda undantag. I kapitel 72 om krasse sägs örten ha nitton dygder, det vill säga värdefulla egenskaper, bland annat som bot för bölder, håravfall, hosta, tandvärk och hörselnedsättning. Den första dygden handlar dock om örtens förtjänst som afrodisiakum: ”Krasse giör Mannen lust til Quinno, han renser buuken, fördrifwer Choleram om han drickes så mykit som 10 quintin.” Här har någon ändrat två bokstäver för hand så att ”renser buuken” i stället lyder ”reeser kuuken”. En vitsig justering av det studentikosa slaget eller ett seriöst menat förtydligande? Kanske båda delarna, för i sak är det ju

Två för hand justerade bokstäver i örtaboken 1628 ändrar ”renser buuken” till ”reeser kuuken”.

också ett annat och rakare sätt att uttrycka vad Månsson avser med ”lust til Quinno”.

Fågelvägen mellan Lilla Häradsskögle utanför Åseda, där registret upprättades, och Arvid Månssons Skaftarp är det bara sju och en halv mil. Vem vet, kanske har boken levt och verkat hela sitt liv i Småland fram till dess att den korsade Östgötagränsen på sin resa från Växjö till min brevlåda i Linköping för några år sedan. Med dagens tekniska landvinningar är kunskaps­ och informationsspridningen så mycket enklare och snabbare. Med blixtens hastighet förmedlas oavbrutet ändlösa mängder text mellan jordens alla vinklar och vrår. Bara några minuter efter att örtaboksfyndet delgivits en vän på andra sidan Östersjön kom hans glada tillrop om att börja odla krasse i köksfönstret. Om biskop Angermannus i Växjö någonsin själv provade just denna kur lär vi aldrig få veta. Att Arvid Månsson inte gjorde det vet vi, eftersom han i boken tillagt ”probatum est a me” eller ”thet är pröfwat aff migh” för de kurer han själv provat.

Intressant på ett helt annat sätt är det exemplar av Linköpingsupplagan 1641 som en antikvariatsbokhandlare erbjöd mig drygt fyra år senare. Även detta exemplar är defekt, men i avsevärt bättre skick än Kalmarexemplaret. Åtta saknade blad har ersatts med skrivpapper av god kvalitet (vattenmärke pro patria) vid en senare ombindning, med utgångspunkt i bandets karakteristika förmodligen utförd någon gång under andra halvan av 1700 ­talet. Detta är intressant i sig eftersom anteckningar på skrivbladen således kan vara införda tidigast vid mitten av 1700 ­talet, vilket återigen visar under vilken lång tidsrymd örtaboken var i bruk.11 Och det är just de rikhaltiga anteckningarna, marginalnoteringarna, korshänvisningarna, understrykningarna och markeringarna som utmärker just det här exemplaret – införda inte bara av en hand utan av flera händer, sannolikt också under tre olika sekler.

Arvid Månssons örtabok i Linköpingsupplagan 1641. Senare halvskinnband.

Det för hand kompletterade sjukdomsregistret i örtaboken 1641.

Ett välanvänt bruksexemplar

Detta är således ett bruksexemplar, en bok som har använts från en nyttosynpunkt – av den rika förekomsten av marginalia att döma troligtvis inte bara för eget bruk utan också för att hjälpa andra, kanske av någon som i likhet med Månsson fungerat som lokal praktiserande naturläkare. Vad som starkt talar för det är de handskrivna kompletteringar och sidhänvisningar som förts in i det avslutande sjukdomsregistret. Dessa utgör de äldsta noteringarna, möjligen samtida med boken eller något senare på 1600 ­talet. Registret hänvisar till kapitlen, vilka som framgått är uppställda efter örterna och inte sjukdomarna, vilket gör att man kan få leta en stund innan man hittar örtens ”dygd” för just den sjukdom man söker. Genom att i stället hänvisa till den sida där en specifik sjukdom omtalas blir boken avsevärt lättare att navigera i – den blir med modernt språkbruk mer användarvänlig. Samma hand har också på olika ställen i marginalen infogat en rad korshänvisningar mellan kapitlen samt vissa längre och av tidens tand mycket svårtydda kommentarer i anslutning till några av växtbeskrivningarna.

Var boken hade sin geografiska hemvist när sjukdomsregistret försågs med sidnummer är omöjligt att säga. De enda geografiska markörerna är sekundära, det vill säga utan koppling till bokens innehåll, och har förts in långt senare –ett antal förmodade bondsöner (samtliga med sonnamn) har lite valhänt skrivit sina namn på främre pärmens insida och på några av skrivpappren där utrymme funnits. I några fall har också platsen angivits liksom årtalen 1851 och 1855: Gärdslösa, Störlinge och Odens flisor. Vid mitten av 1800 ­talet fanns boken alltså på mellersta Öland.

Månssons register över örterna saknas i detta exemplar, men på bakre pärmens insida har någon förtecknat 35 växter med sidhänvisningar – dock inte i alfabetisk ordning. Detta handskrivna register har således upprättats efter ombindningen och tidigast vid mitten av 1700 ­talet. Av de 35 uppräknade örterna har 27 någon form av marginalia i respektive kapitel. Registret tycks alltså ha fyllt en nyttofunktion ett drygt sekel efter bokens tryckår. Möjligen kan urvalet ge en antydan om vilka örter som ansågs mest verksamma

Exempel på marginalia.

Exempel på kommentar med korshänvisning.

boken söka bot för dessa besvär tycks således inte ha funnits.

Den medicinhistoriska litteraturen om äldre tiders sjukdomar brukar huvudsakligen koncentrera sig på de mest allvarliga och livshotande, till exempel epidemiska sjukdomar som pest, kolera och smittkoppor, sällan på vardagsplågor som svullna eller rinnande ögon.13 Vardagssjukdomarna, som var nog så plågsamma men sällan utgjorde någon fara för livet, har behandlats mer styvmoderligt. I detta exemplar av örtaboken är det dock huvudsakligen kurer mot de vardagliga åkommorna och hälsoproblemen som har markerats – förutom de redan nämnda kategorierna till exempel feber, problem med mun och tänder, sårbehandling, epilepsi och svullnad.

Den kategori hälsoproblem som har flest markeringar är som sagt ögonsjukdomar, och markeringarna är införda under hela bokens brukstid av flera personer med tydligt urskiljbara personspecifika handstilsegenskaper. De ögonproblem Månsson beskriver är i mångt och mycket allmänt hållna, stundtals bara benämnda som ögonsjukdom, ibland överlappande och omöjliga att avgränsa från varandra. Han tar upp kurer mot till exempel ögonsveda, rinnande ögon, flytande ögon, svullna ögon, heta ögon, kalla ögon, röda ögon, mörka ögon, hinna på ögonen, blemmor i ögonen, ögonsot, värk i ögonen, böld i ögonvrån, sammanklistrade ögon, böld och blod i ögonen samt hur man rensar ögonen och får klar syn. Kurer mot flertalet av dessa ögonbesvär finns markerade i boken, och merparten av symtomen är typiska för bindhinneinflammation (konjunktivit) och ögonlocksinflammation (blefarit). Några av dem kan också vara indikationer på vaglar, starr eller irritation då något främmande föremål kommit in i ögat. Även åldersrelaterade synproblem i kombination med dåliga belysningsförhållanden kan ge överansträngningssymtom med samma typ av besvär. Det var först på 1700talet som glasögon kom att tillverkas i större skala så att fler kunde tillgodogöra sig deras nytta.14

Mervärde av marginalia

Att dra några generella slutsatser om sjukdomars vanlighet utifrån noteringar och markeringar i ett enda exemplar låter sig självfallet inte göras. Men med tanke på att flera användare har satt

sina spår under hela bokens bruksperiod kan det i alla fall ge en indikation på vilka hälsobesvär som var vanliga i befolkningen, i alla fall inom det begränsade geografiska område där boken har använts. Att ögonproblem var vanligt förekommande är knappast förvånande med tanke på levnadsomständigheterna. Trångboddhet, dålig hygien, damm och smuts, rök från eldstäder och talgljus, drag, kyla och näringsbrist är alla faktorer som kan påverka ögonen och synen.

Vad som däremot kan förvåna en aning är att endast 16 av de 42 örter som rekommenderas för olika ögonbesvär har marginalia knuten till just ögonen. Varför föredrog man blodrot, nypon och råg men inte gåsört eller kungsljus mot rinnande ögon? Varför ringblomma men inte skelört mot röda ögon? Svaret är kanske så enkelt att man använde de örter som fanns tillgängliga

lokalt och därmed var lätta att få tag på. På så sätt kan den typen av marginalia också säga något om jordmån och växtbetingelser på den plats där boken brukades. En systematisk och fördjupad studie av marginalia, vad som markeras och inte markeras i anslutning till örter och sjukdomar, skulle kanske i någon mån kunna ringa in i vilken naturmiljö boken har använts. Det här exemplaret kan knytas till mellersta Öland vid mitten av 1800 ­talet då boken i stort sett hade spelat ut sin roll som medicinsk vägledare. Den marginalia som återfinns från den tiden är av sekundär karaktär. Var den tidigare har befunnit sig är okänt. I andra fall, då ett visst exemplar går att knyta till en plats där boken faktiskt har använts, kan denna typ av marginalia eventuellt berätta en del om växtförekomsten på 1600 ­ och 1700talen.

1. Stavningen enligt första upplagan, tryckt i Kalmar 1628. Samtliga citat ur boken är hämtade från den upplagan. Stavningen och ordalydelsen varierar något mellan upplagorna. Till exempel stavas hjälpverbet ”ha” i presens ”haffuer” i Kalmarupplagan 1628 och ”hafwer” i Linköpingsupplagan 1641. Första siffran efter citaten hänvisar till kapitlet, andra siffran till dygden. För den som vill bekanta sig med Månssons örtabok finns en faksimilutgåva av Stockholmsupplagan 1642 utgiven 1987, vilken också innehåller en lätt moderniserad version med latinska bokstäver: Arvid Månsson Rydaholm, En myckit nyttigh Örta-Book (Stockholm: Rediviva).

2. Om Günthers typografi, se Per Larson, Christopher Günther – Boktryckare i Linköping 1635–1654 (Linköping: Antikvariat Per Larson, 2022), s. 49–54.

3. För en kortfattad presentation av humoralpatologin, se till exempel G. J. Ljungqvist, Om sjukdomsbot och mediciner (Stockholm: Forum, 1965), s. 16–22.

4. Jens Heimdahl hävdar att Månssons flora speglar det allmänna kulturlandskapets apotek och att omkring 80 procent av växterna i örtaboken kan ha funnits tillgängliga för majoriteten av 1600 ­talets hushåll. ”Arkeobotaniska spår av medicinalväxtodling och örtmedicinsk praktik i Sverige 1000–1700”. I Anna Andréasson m.fl. (red.) Källor till trädgårdens historia (Alnarp: Fakulteten för landskapsarkitektur, trädgårds­ och växtproduktionsvetenskap, Sveriges Lantbruksuniversitet, 2014), s. 117.

5. David Dunér, ”Att leva och överleva: Broocman om medicin, hälsa och dietetik”. I Håkan Tunón (red.), En Fulständig Swensk Hus-Hålds-Bok af Reinerus Reineri Broocman: En handbok i gårdsoch hushållsskötsel i vid mening från 1700-talets första hälft samt Broocmans värld och hushållsbok belyst i åtta artiklar av nutida forskare (Stockholm: Kungliga Skogs och Lantbruks Akademien, 2016), s. 1084. För de örter som Broocman hämtat från Månsson, se not 32 s. 1101.

6. Kvintin är ett gammalt viktmått som motsvarar 3,32 gram.

7. Troels Lund, Hälsobegrepp i Norden under sextonde århundradet (Stockholm: Gebers, 1901), s. 97–98.

8. Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män. Tolfte bandet (Uppsala: Lindhs förlag, 1846), s. 267–268.

9. Paul Wilstadius, ”Arvid Månsson Rydaholmensis – Smålands förste medicus. Något om hans härstamning och släkt”, Genealogisk tidskrift 13 (1958), s. 7.

10. Ove Hagelin, ”Örtaböcker i Linnés ungdomsbibliotek”, Kronobergsboken 1994 (Växjö: Kronobergs läns hembygdsförbund i samarbete med Smålands museum, 1994), s. 64.

11. Anna Lillie Svensson har i en studie av användarspår i ett sextiotal exemplar av örtabokens olika utgåvor konstaterat att den haft ett visst praktiskt medicinskt värde ända in på 1800talet, ”Biblio ­botany in pre ­ Linnaean Sweden: user traces in Arvid Månsson’s Örta­book”. I Fabrizio Baldassarri (red), Epistemic Practices and Plant Classification in Premodern European Botanical Knowledge (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2025), s. 195.

12. Sjukdomsregistret tar upp närmare 200 sökord och skiljer sig marginellt mellan upplagorna, men inte på några avgörande punkter. Någon gång rör det sig om rena sättningsfel. Intressant nog tar det upp mer än enbart symtom/sjukdomar, till exempel bistick, brännskador, hur man får skägget att växa, hur man dräper flugor och hur man skyddar böcker mot insektsangrepp.

13. Inte heller Olof Cronbergs Gamla tiders sjukdomsnamn (Sveriges släktforskarförbund, 2018) har något särskilt kapitel som tar upp ögonsjukdomar. Ögonfluss, ögoninflammationer och ögonsot tas upp i ordlistan, men det är också allt.

14. Om glasögonens historia, se Peter Englund, Tystnadens historia och andra essäer (Atlantis, 2003).

anna

fredriksson och P er - a X el W iktorsson

Collijn, Westman, två medeltida handskriftsfragment och

ett lyckligt slut

Förvärvet

I november 2024 kontaktade en antikvitetshandlare Uppsala universitetsbibliotek (UUB) angående ett förvärv han gjort – av två fragment ur en medeltida svensk laghandskrift. Fragmenten, två bladbitar, hade legat bland Karl Gustaf Westmans efterlämnade papper, som förvarades hos privatpersoner. Westman (1876–1944) var politiker och professor i rättshistoria vid Uppsala universitet. När fragmenten påträffades var de inte helt identifierade, men antikvitetshandlaren hade sparat de medföljande äldre omslagen.

När han visade upp sitt fynd för oss på biblioteket såg vi att det vikta pappersark som fragmenten låg i hade påskriften ”Ur 33:271” och ”Uplandslagen Ärfdabalken xxii” med blå penna. Den här sifferkombinationen tyckte vi såg bekant ut på något sätt. Den liknade UUB:s inkunabelsigna. En sökning i Libris gav träff på UUB:s inkunabel 33:271. I den exemplarspecifika informationen stod “Half leather binding, in the covers fragments of an old Swedish manuscript of the Uplandslagen, Ärfdabalken XXII”.

Vi insåg att det ju måste vara just de blad som vi hade framför oss – men varför var de inte längre kvar i inkunabeln, som det stod i katalogen att de var? Det kunde vi först inte förklara – kunde det ha varit fråga om en stöld?

Men på omslaget till fragmenten kunde vi inte bara läsa påskriften om Ärvdabalken. Där stod också ”Herr Bibliotekarien I. Collijn” i blyerts. Och på ett medföljande trasigt kuvert stod ”Fragment av Upplandslagen” skrivet med Isak Collijns

handstil i bläck. Uppenbarligen hade Isak Collijn varit inblandad på något sätt.

För att få klarhet i dessa förhållanden behövde vi veta mer om fragmenten. Till att börja med skulle vi behöva identifiera vilka texter som fanns på dem, och med den saken fick vi bistånd av professor emeritus i nordiska språk, dr. Per­Axel Wiktorsson. Wiktorsson transkriberade texten och kunde bidra med viktiga iakttagelser som har hjälpt biblioteket till en rimlig förklaring till att fragmenten kom att lämna biblioteket och återkomma så långt senare.

Artikelns disposition

Ett par artiklar som tidigare publicerats av Elin Andersson respektive Wolfgang Undorf har tagit upp olika situationer som uppstått i samband med att Isak Collijn, Sveriges riksbibliotekarie under åren 1916–1940, arbetat med olika biblioteks äldre samlingar.1 Föreliggande artikel har delvis samma ämne, och denna första del kan förhoppningsvis vara ett bidrag till en framtida bredare framställning om Collijns arbetsmetoder och dess konsekvenser. Den andra delen av föreliggande artikel ger utrymme åt fragmenten själva och vad som gör dem speciella. I denna andra del meddelar professor emeritus i nordiska språk Per­Axel Wiktorsson sina iakttagelser angående fragmenten och presenterar en första utgåva av deras text tillika med en översättning av densamma från fornsvenska till nusvenska.

Det vikta pappersark som fragmenten låg i.

Collijn och medeltida fragment

Isak Collijn (1875–1949) började sin bana vid Uppsala universitetsbibliotek, och han gjorde sig snart känd som en skicklig katalogisatör av äldre tryckta böcker. Det var Collijn själv som först beskrev UUB:s inkunabel 33:271 i den katalog över bibliotekets inkunabler som publicerades 1907.2 Han var också den som i sin katalog noterat, att i pärmen till inkunabeln fanns fragment av en medeltida laghandskrift innehållande Upplandslagens Ärvdabalk xxii, alltså den uppgift vi idag ser överförd till Libris. Det bör alltså ha varit någon gång efter 1907 som just detta medeltida lagfragment kom att tas loss från sin värd­volym.

Som Andersson, bibliotekarie vid Strängnäs domkyrkas bibliotek, och Undorf, bibliotekarie vid Kungliga biblioteket, gör tydligt i sina respektive artiklar var Collijn en flitig uttagare av medeltida fragment ur äldre tryckta böcker som han hanterade. Sådana fragment ses ofta som inbindningsmaterial i andra böcker, och på dem kan man hitta både kända och okända medeltida texter. Även i UUB:s samlingar kan man se spår som bekräftar den bild som framkommer i Undorfs och Anderssons framställningar, nämligen att Isak Collijn letade sällsynta texter och ansåg att dessa fragment borde för varas på en annan plats än i en bokpärm. Det finns indikationer på att detta var ett arbetssätt som praktiserades även vid andra bibliotek i Sverige och i utlandet.3 Vid ungefär samma tid pågick projekt som gick ut på att föra samman liknande fragment, ibland i form av foton av dem, och återskapa förlorade, tidigare uppstyckade handskrifter och tidiga tryck.4

I vilket fall är det sannolikt att syftet med att lösgöra fragment från band har varit att göra fragmenten synliga och tillgängliga för forskningen, inte, så vitt vi vet idag, att stjäla dem för egen vinning – även om hanteringen av dem ibland tycks ha varit ganska lättvindig.

Så här något hundratal år senare kan vi konstatera att UUB har en ganska omfattande samling av fragment; något under 400 stycken finns i den katalogiserade, latinska delen. Hur många av dessa som är löstaget, tidigare inbindningsmaterial är inte fastställt.

Fragmentens tidigare kontext

Åter till de nyligen återfunna fragmenten. Om man tittar i Ink. 33:271 ser man tydligt att det ena av fragmenten, nu med nummer 2 b, passar på bakpärmens insida som hand i handske. Det har där legat direkt mot träpärmen, delvis vikt mot bokryggen som stöd för bindgarnet. Ett äldre papper har i sin tur delvis legat över eller varit klistrat över fragmentet. Vid löstagningen har man till en början skurit och sedan dragit bort pergamentet från det överliggande pappret. Detta något brutala arbetssätt kan tolkas som att det inte var en yrkesverksam bokbindare som engagerats för löstagningen.

Det andra fragmentet, nu med nummer 2 a, är till sitt yttre inte särskilt likt det första, och har uppenbarligen varit med om en ytterligare olämplig behandling. Det är förkrympt och så genomskinligt och mörkt att texten är svår att läsa. Enligt Adam Larsson vid UUB:s Samlingsvård kan pergament bli genomskinligt och krympa om det utsätts för fukt och, som det uppenbarligen blivit i det här fallet, för hård press. Detta fragment är alltså helt slätt.

Men även det bör ha tagits från Ink. 33:271: Dels pekar Wiktorssons analys av texten på detta

(se nedan), dels har verkligen material tagits loss från frampärmen. Om man tittar på insidan av inkunabelns frampärm kan man nämligen i överkanten se spår av att spegelbladets papper tagits loss – säkerligen genom att det först blötts upp –och sedan lyfts upp – för att ta ut det som låg under. När sedan pappret har klistrats tillbaka på pärmen igen har man inte lyckats föra ihop kanterna på det isärrivna pappret så som de var före denna operation. Det blir särskilt tydligt i bilden av den stiliga hjort som är ritad med bläck på spegelbladet, där man kan se, att pennans linje på pappret är bruten på några ställen. Troligtvis sparade man det överliggande pappret i det här fallet för att anteckningarna på det är medeltida.

Lånet till K. G. Westman

Det är mycket som talar för att det är just Isak Collijn som antingen låtit plocka ut, eller själv plockat ut fragmentet ur inkunabeln. Men frågan kvarstår hur det hamnat hos K. G. Westman. Inga lånejournaler från den här tiden finns bevarade och inget nämns i den privata korrespondens mellan Collijn och Westman som finns i UUB. Det enda dessa brev visar är att Westman

UUB Ink. 33:271, insida frampärm

var inblandad i tillsättningen av en tjänst på Kungl. Biblioteket som Collijn sökt 1916, vilket torde vara tjänsten som Riksbibliotekarie, och att Collijn med fru var bjudna på lunch till Westman med fru år 1936. 5

Precis som de exempel som givits av Andersson och Undorf framstår det här för oss idag som lite olustigt. Även i det här fallet får vi tänka oss att transaktionen har med tidigare bibliotekstraditioner att göra.6 Artikeln om Collijn i Svenskt biografiskt lexikon noterar: ”Collijn tillhör den äldre krets av biblioteksmän, som började sin gärning under de relativt idylliska förhållanden, som rådde, innan den moderna biblioteksrörelsen helt slagit igenom”.7

Angående de två lagfragmenten menar vi att det går att hitta en rimlig förklaring till den situation som uppstått, den att UUB efter ungefär 100 år får tillbaka ett fragment, som senast 1907 utgjort inbindningsmaterial till en av dess inkunabler: Det är ett faktum att Collijn under sitt arbete med katalogisering av UUB:s inkunabler noterade att i Ink. 33:271:s pärmar fanns fragment med fornsvensk text, nämligen lagtext ur Upplandslagens Ärvdabalk xxii. Han var noga med att skriva in detta i katalogen över Uppsala UB:s inkunabler, som publicerades 1907. Det är uppenbart att man därefter kommit på tanken att fragmentet bör tas ut ur inkunabeln. Vi vet inte varför, men det kan ha varit för att fragmentet förutom Ärvdabalken också bär på en annan text, som väckte Collijns intresse just för att han inte lyckades identifiera den. Det skulle i så fall ha varit för att få hjälp med detta, som man skickade fragmentet till Westman, som ju var professor i rättshistoria och en auktoritet på området medeltida lagar.

Enligt detta tänkta scenario torde därnäst K. G. Westman ha identifierat den okända texten som Manhelgdsbalken, även den från Upplandslagen. Ett stöd för detta antagande är de blyertsanteckningar som också står på det tidigare nämnda omslaget som fragmenten låg i, och som noterar ”MB 7” och ”MB 8”, sannolikt en förkortning för Manhelgdsbalken flock 7 och 8. Det torde då också ha varit K. G. Westman som, förutom dessa notiser, på omslaget har skrivit ”Herr Bibliotekarien I. Collijn” i blyerts för att det med sitt innehåll skulle sändas åter till sin avsändare.

Detta skulle kunna ha hänt mellan åren ca. 1907 och 1913, då Collijn ännu inte fått en fast anställning vid Kungliga biblioteket, och tidvis arbetade vid UUB, men det kan också ha hänt senare i hans karriär.8 Ett oroväckande sammanträffande är att både det fragment som Undorfs och Anderssons respektive artiklar behandlar, St. Ragnhilds epitafium, och de två lagfragmenten, påträffats i privata samlingar varifrån de senare köpts tillbaka av Uppsala universitetsbibliotek.9

Att Westman aldrig fick iväg försändelsen till Collijn må vara honom förlåtet så här bortåt 100 år i efterhand. Som innehavare av flera tunga regeringsposter hade Westman mycket annat på sitt bord än fragment. Han var justitieminister under andra världskriget, men avgick i förtid på grund av sjukdom och dog ett år senare, år 1944.

Så långt det vi kunnat hitta om fragmentens tidigare historia under den korta tid som stått till förfogande.10 Nu är det på sin plats att berätta mer om själva fragmenten, och jag lämnar här över till Per­Axel Wiktorsson, som alltså är författare till återstoden av artikeln.

Fragmentens skick och plats i ursprunglig volym

Av de båda fragmenten är det ena (2 a) i fråga om textmängd litet större11 och litet mera illa medfaret, medan det andra (2 b) är i fråga om textmängd litet mindre och i bättre kondition. De båda fragmenten hör tätt samman (någonting mycket ovanligt), på så sätt att om man lägger dem bredvid varandra utefter långsidorna (det större fragmentet ovanför det mindre) bildar de

Skiss av dubbelbladet och hur man delat upp det.

tillsammans ett helt ark ur en handskrift av Upplandslagen. Arket har en gång varit dubbelvikt och har legat näst längst ytterst i ett lägg, som omfattade inalles fyra dubbelvikta ark (troligen lägg nummer 6 i handskriften). Detta innebär att arket har utgjort blad 2 och 7 (alltså sidorna 3–4 och 13–14) i lägget. Det första av de båda bladen innehåller flockarna 17pr–21:2 (Schlyter s.122 rad 8–s.125 rad 8) av Ärvdabalken och det andra bladet omfattade flockarna 6:1–9:3 (Schlyter s.135 rad 11–139 rad 9) av Manhelgdsbalken.

Textens tillkomsthistoria

Skrivaren är obekant, men handskriften bör ha tillkommit på 1310 ­talet, eller, om skrivaren är litet äldre, på 1320 ­talet. Texten i fragmentet ligger närmast F­handskriften av Upplandslagen. Denna handskrift förvaras i Uppsala universitetsbibliotek med signum B 53 och tillkom i slutet av 1500 ­talet. B 53 har en gång tillhört riksmarskalken Claes Fleming.

I vissa fall följer texten i fragmenten inte den gängse texten i Upplandslagen. Förklaringen skulle kunna vara att skrivaren har haft en förlaga med marginalanteckningar och att skrivaren har ombetts föra in dessa anteckningar i själva lagtexten. Då dessa texter är svårtydda på grund av fragmentets dåliga skick, har de här blivit till stora delar olästa i den transkription som följer och jag har avstått från alla försök till översättning av just dem. – I något fall har text i lagen utelämnats av skrivaren, som t. ex. i Manhelgdsbalken flock 6 § 5.

Vem ägaren har varit vet vi inte. Kanske var han en av Upplands många häradshövdingar. Av vikelserna i texten skulle kunna vara partier från en häradshövdings äldre lag, som han gärna ville ha med i sitt nya exemplar av lagen. Handskriften är att betrakta som en brukshandskrift. De båda fragmenten har alltså en gång hört tätt samman. Därefter måste de ha skilts åt. Detta framgår av deras olika yttre kondition. Det textmässigt något större, övre, fragmentet (2 a) är betydligt mer illa åtgånget än det textmässigt något mindre, nedre fragmentet (2 b). Så lyckosamt då att de nu är återförenade – och dessutom i ett bibliotek, där deras närmaste släkting bland handskrifterna av Upplandslagen (handskrift B 53) finns.

TRANSKRIPTION

Ärvdabalken

Ä 17pr–18 ––– Schlyter s. 122 rad 8–123 rad 5

balk er

nar neka ware gal… … oc …

eþe hafd e inne arf mz … … dagha … hin hawer laghlica … wert en … … manni … en han .… … byrþ … broþor … at er i ett .sin . Ew … som mister . Nu seghia fy… … þet … þre andra þa þet føt war … … sigh … barn war quict føt oc þet barn þa miolk … … spi na syntes a horn oc har þær … … oc … inne waro mz henne þa þet barn: … swa ofrelse cono som frelse Comb er moþor faþ er … arwe… … ero … .… hus oc .alle … … hawe … Sæz alt i bat man oc cona Her six om ofsin[nis arf ] 17 oc barn mz þem Wet engin hwar først dør eller senast gange þer fæþ er ne til fæþ[ernis] ok møþerne till møþernes Sættæs alt i slæþa [bonde hustru ok barn ok aka all i enæ wak wet engen] hwar[ lænxst liwær æller fyrst dør] gang er oc þer [ fæþerne til fæþernis oc møþerne til møþernes þet] callar of sinnis [ar]f Brind er [all inne bonde oc husfru] ero samo lagh [. Ganger] her a [land dræ]per ok brinder [wet ængin] [hwar fyrst dør æller længst liwer] –––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– ware lagh samo . Swa oc en men i striþ døa . Hwa som þan drep[er] han erwa atte . han er skild er wiþ arf . oc bøte lxxx Ma rker vta[n] þet se mz waþe til comet . tolf men scolo þet wita hwa[r] han halder til arfs drap eller egh . Aflar barn i løskalegh[i] 18 oc taker man siþan þa [con]o til laghgifta husfro . þa .take[r] þet barn arf oc orf sum [annat aþal con]obarn æn þo at [conu eller man hawi þes j mellum a andra giptu gangit.] Fester man cono siuke eller helbrøghþe mz fastom oc skelo[m] þa han fyr fore frillo hawþe oc barn mz hawt . þa han hawer hona swa fest som nu er sact . þa ware barn aþalco no barn e hwat bonden liwer eller dør Aflas barn i fes[tum] take þet barn arw . Dela þer om oc sighe hona ei lagh leca feste wara þa fylle þen konung fore biscope twa af manna halwo m oc twe af hanna . þe agho sweria at þe[r]

Ärvdabalken

Ä 18–22 § 1 ––– Schlyter s. 123 rad 6–125 rad 8

erfda

[þa wiþ] waro þa han hana laghlika feste hier six om 19

[Nu tak]er frels maþ er ofrelsa cono mz laghs þrela arf

[oc lan]z ret oc mz eghanda vilia afla þøn barn saman

[þet barn] a frelst wara oc swa conan . oc alt þet af henne

[føþis siþ]an Tak er ofrels man frelsa cono mz lagh oc lanz

[ret ga]ng er awogh vtt . v . ett sinne fa þøn barn saman

[þær gan]ge barn a betre halwo Her six om rantakna 20

[Nu wær]þ er cona waltaken oc warþ er conæ barns arff

[ j þy si]nne hawande mz barne oc warþ er man laghwon

[nin til] mz tolf mannom þa take þet barn arw oc orw

[æ hwar] þy can arf til falla . Her six om biltughe

[Nu wær]þ er man biltugha laghþ er rymer af mans arf

[land ] oc husfrw hanz mz hanom afla barn meþan þøn

[biltugh] ero þet barn a ei arw taka Nv can þæt barn

[aflæs in]lendes oc føþas vtlendes . þet barn ma ei arf

[takæ] Nv kan man barn afla men han biltogha er vtlen

[dis oc fø]ther inlendes take þet barn arf oc orf . Nv vær

[þær biltu]gha oc rymer land oc husfru hanz siter quar [æptir han]om comb er han at[er] oc awlar barn mz henne . fyr [æn han friþ far . æi ma þæt barn arf tak]a þet barn hetir [rishofþe] Nv can biltughum manne falla arf til handa hwat arwi [þet] helzt er were han skilder

21

wiþ arf . oc þe erwen som nester ero. Can þan friþ fa oc fald er hanom siþan arw til þa ma han arw taka oc encte af þy fyrra til fioll . þa han biltogha war . W are lighre bot o frels manz Her six om lighris bøt er 22 oc ofrelse cono [swa som frels mans oc frelsæ cono] Nu later ... o frels mø lighra [sik aff møiar aldri] halw femte Ma rker bot at . Lat er lighra [sik annæn timæ ok annæn man . at Marke r] þrear Lat er lighra sic þriþia tima . þriþia man tolf øra bot at . Lat er lighra sic optare fae þa bot enga . Nv lat er enkia lighre sic . bot . iij . Ma rker . Lat er lighra sic annan tima tolf øra bota at . Lat er lighra sic þriþia tima . þer er bot engen at . af þesso lighre er bot engen mere en nu er saghþ . krewer þessa bot oc far ei . þa skal hon til þings fara ok sekia vtt lighris bøter oc a . iij . Ma rker

Manhelgdsbalken

M 6 § 1 – 8 ––– Schlyter s. 135 rad 11 – 137 rad 9

til knehøgha [ garþi falder a man ok far af ba]na gilder mz

waþa geldom M[arkum siu þær] som brunder er a garþen . Er ei orw… …are i xiij marker Agho flere brun saman [ gielde þen fellir] oc ei þen bygger . Vill man rete sten eller stoþ falder a man oc far af bana gilder mz vaþe geldom M arker siu . gelde þan gengis biþer

Op dret skipa oc vteskøt skipa . warþ er man fore lonnom eller borþom . far af bana . gilder mz waþa geldom M arker siv till þessa waþa werka skal bot bøta . oc engen eþ er fylghia

Taker bonde annars þrel lane ganga baþe i skogh søman far þrel bana af gielde bonden þrel att er mz M arker siv fa ba þe bana af . liggin baþer ogilder . Hogge twer tre ett eller stene welta . fa baþer bana af . liggen baþ er ogilder far an nar bana af . gilde þa annar annan att er mz M arker siv

Siter man i sate will Her six om waþa bøter 7 diur skiute warþ er maþ er fore sum eþer fylghir ligge han i waþa bøtom M arker siv . J þessom malom nu ero sagþ . þa a han biuþa waþa eþ oc waþa bot han a festa eþ . xviij manna oc tu witn[e] Far bot takom [i hen] der han skal biuþa a grewar backe a hundares þingom

Hwar som swa biuþer . friþi han oc hans goz Drep er faþ er eller moþ er barn sitt mz waþa . liwa þen hion baþen kerer annar þera til þes er drepet hawer þa fylle waþa eþ ok waþa bot oc quele

––––––––––––––– þet engin høghra . hwarte til lagha eller bota . E hwar som man skal tilbuþe . fylghia i waþa nom . falder att tilbuþe . þa comb er waþe i wilia werk . Dør cona i barn sot . þe i løskalæghe ligg er . siu Ma rker at waþa bot . Her six om dulgha drap oc danar arff 8

Warþ er man wighin oc [slaghin j ] gatom o[c i] hiorþlotu m [øknum eller allmæningium kirkiu mællum æller] [køpungi han er gilder at tiughum fiurum] hitiss ei bane . þa bøta bolstaz men . xiii . Ma rker fore han comb er reter erwingi innan nat oc iamlanga mz bref oc full skel . take op . xiii . M arker af þem þer bolstaþ Comb er siþan er vte er nat oc iamlange . þa ta[ke] op . xiij . Ma rker . oc malseghande gange fra . bøte fore þæn ørtogh a i by . som þan half ørisland a . Warþ er han drepen a almenninge . þa a hundare bana finne eller geldom oppe halda . swa som fyr er sact . Hittis bana

Manhelgdsbalken

M 8pr–9 § 3 ––– Schlyter s. 137 rad 9–139 rad 9

oc a þinge [wiþkennes þa a erwinge] af bana sak at søka oc bøter [af hanum kræfie . Hwar som] synis a like handawærk . þer [a ængen bot fo]re drap crewia oc e hwar som man v[et draparen] mz samo . þer vera þe hundrade oc bolstaþa mæn sakløser ma maþ er drepin wera . comb er erwingi hanz innan nat oc iam langa mz fulskel . han a arw taka oc bøt er krewia oc comen war comb er han ei innan nat oc iamlan ga … … arw hana tælia . Syns conungs man ni þer goz aat sea oc haua siþan ingan arwe comit som nu er sact bøte . xl . Ma rker en þet er þrim Ma rker mera bøte swa fore oc enge arf som fore hans þan som arvet hawer handa mella n . fører þet oc ondan bøte oc xl M arker oc fore goþit att er vnder iampnaþa hen der mz sornom eþe tolf manna Dør infödder . man comb er ei arwe hans innan þriggiæ ara frest skiptis þa arf hans til klosters oc kirkiu fore sial hans [Nu dræpes gester af bonde Nv six om viliaverks drap oc] 9

Nu dræp er gester gest warþ er bane fvnnen [ geste] han a botom vpe halda þen a efte bana leta sin hawer mist oc bonden ware sakløs . Nv møtas twe

men drep er hwar annan . ligge þer man gen manne fore erwingiom beggia þera . oc erwinge bøten cononge hwar þera . xiij . Ma rker . oc atta ørtogh oc swa hunda reno . Nv drep er man annan . comb er han til þings . oc wiþ drap kennes hava malseghande wald hwat han will han [antigen hæmpna æller wiþ botum] ta[kæ will ærfwingi wiþ botum takæ … … wald sin] hawer latet nemna slikan til bana er a wighwalle war som han will . nekar han þat can witas . þa a þan wald sin hawer latit binda han wiþ er mz þrim wit nom oc þre tolftom eþe witna han wiþ binda . bøte lagha bot xl . M arker . orcar han ei þen wiþ binda þa were hin [en] sic mz witnom þrim oc [þre tolft]om eþe wers han fore dra peno ware sakløs . oc ei ma erwingi flerom þet drap er

ÖVERSÄTTNING

Ärvdabalken

Ä 17pr–18 ––– Schlyter s. 122 rad 8–123 rad 5 balken

Sätts allt i båt man och kvinna Här sägs om arv efter olyckshändelse 17 och barn med dem, vet ingen vem som först dör eller senast, där går fäderne till fäderne och möderne till möderne. Sätter sig alla i en släde, man, hustru och barn och åker alla i en vak. Ingen vet vem som [längst lever eller först dör.]

Också där [ går fäderne till fäderne och möderne till möderne. Det] kallas arv efter olyckshändelse. Brinner [alla inne man och hustru] är lagen densamma. Går här i land, dräper och bränner. Vet ingen vem som först dör eller längst lever, är lagen densamma. Så också om män dör i strid. Var och en som den dräper som han skulle ärva, han är skild från arv och bötar 8 marker utom om det är med våda skett. Tolv män skall undersöka om han håller för arvsdråp eller inte. Avlar (man) barn i lönskaläge 18 och tar mannen sedan den kvinnan till laggift hustru, då tar [det barnet arv och egendom som annat äkta kvinnas barn även om] [kvinnan eller mannen har däremellan gått in i annat gifte.]

Fäster en man en kvinna, sjuk eller helbrägda, med fastar och laga former, som han förr hade som frilla och haft barn med, då han har henne så fäst som nu är sagt, då är barnet laggift kvinnas barn, vare sig mannen lever eller dör. Avlas barn i trolovning, det barnet tar arv. Tvistar de därom och säger att hon inte är lagligen trolovad, då fyller den kungen för biskopen två å mannens sida och två å hennes. De skall svära att de

Ärvdabalken

Ä 18–22 § 1 ––– Schlyter s. 123 rad 6–125 rad 8

Ärvda­

[då när]varade då (han) lagligen trolovade henne. Här sägs om 19 [Nu tar] en fri man en ofri [kvinna med lag] trälars arv [och lands]rätt och med ägarens vilja. Avlar de barn tillsammans, [det barnet] skall vara fritt och likaså kvinnan och allt det av henne [föds sed ]an. Tar en ofri man en fri kvinna med lag och lands[rätt, går] (hon) baklänges ut ur sin ätt. Får de barn tillsammans

[där går] barnen till den bättre hälften. Här sägs om en våldtagen 20

[Nu blir] en kvinna våldtagen och blir kvinnas barns arv

[då] havande med barn och mannen blir överbevi­

[sad därtill] med tolv män, då tar det barnet arv och egendom

[när helst] arv kan tillfalla det. Här sägs om fredlös 21

[Nu blir] man dömd fredlös, rymmer från mans arv

[landet] och hans hustru med honom, (de) avlar barn, medan de [fredlösa] är. Det barnet skall inte ta arv. Nu kan det barnet [avlas] inomlands och födas utomlands. Det barnet får inte arv [ta]. Nu kan en man avla barn, medan han är fredlös utom[lands och barnet] föds inomlands. Det barnet tar arv och egendom. Nu blir [man fred ]lös och rymmer från landet och hans hustru sitter kvar [efter honom]. Kommer han åter och avlar barn med henne innan [han får fred. Inte skall det barnet ta arv]. Det barnet heter [rishuvud. Nu kan till en fredlös man] arv tillfalla.

Vad slags arv [det] helst är, skall han vara skild från arvet, och de ärver som är närmast. Kan han fred få och tillfaller honom sedan arv, då må han ta arv och ingenting av det som förut tillföll (honom), då han var fredlös.

Skall vara lika bot för ofri man Här sägs om lägersböter 22 och ofri kvinna [såsom fri mans och fri kvinnas.] Nu låter mö lägra [sig i en mös ålder] fyra och en halv markers bot och låter lägra [sig en andra gång och (av) en annan man till marker] tre. Låter lägra sig en tredje gång av en tredje man: tolv öre bot därför. Låter lägra sig oftare, får bot ingen. Nu låter änka lägra sig: bot 3 marker. Låter lägra sig en andra gång: tolv öres bot därför. Låter lägra sig en tredje gång: därför är bot ingen. I detta lägers(mål) är ingen mera bot än nu är sagd. Kräver (hon) därför bot och får inte, då skall hon fara till tings och söka lägersböter och därtill 3 marker

Manhelgdsbalken

M 8pr–9 § 3 ––– Schlyter s. 137 rad 9–139 rad 9

och på tinget [erkänner, då skall arvingen] mot banemannen talan föra och böter [av honom kräva. Var än] syns på lik våld, där [skall (man) ingen bot] för dråp kräva och var än som man känner [dråparen] med säkerhet, där är de, hundaret och bymännen, saklösa. Där man dräpt var, kommer hans arvinge inom natt och år med fulla skäl, han skall taga arv och böter kräva och var kommen. Kommer han inom natt och år, … … arv hans berättar. Nekas kungen man det godset att se, och har sedan ingen arvinge kommit, som nu är sagt, böte 40 marker, om det är mer än tre marker. Böte så därför och inget arv, liksom för honom den som arvet har om hand. För han det också undan, böte också 40 marker och för godset tillbaka i opartiska händer med svuren ed av tolv män. Dör infödd man, kommer inte arvinge hans inom tre års frist, då skiftas hans arv till kloster och kyrka för hans själ.

[Nu dräper en gäst en bonde] Nu sägs om dråp med vilja och 9 Dräper en gäst en annan gäst, blir banemannen funnen, gäster han skall svara för böter. Den skall söka efter banemannen, som sin (frände) har förlorat, och bonden skall vara saklös. Nu möts två män. Dödar de varandra, där skall ligga man mot man för bådaderas arvingar och arvingarna skall böta till kungen vardera 13 marker och åtta örtugar och likaså till hundaret. Nu dräper en man en annan, kommer han till tinget och vidgår dråpet, då har målsäganden rätt, om han [vill antingen hämnas honom eller ta emot böter.] [Vill arvingen ta emot böter … makt, som sin (frände)] har mistat, att nämna en sådan till baneman som på brottsplatsen var, som han vill. Nekar den som det kan tillvitas, då har den rätt, som sin (frände) har låtit binda, att honom därvid med tre vittnen och tre tolfters edvittne binda honom därvid. Han skall böta laga bot 40 marker. Förmår han ej den därvid böta, då skall den andre värja sig med tre vittnens och [tre tolfters] ed. Värjs han för dråpet, är han saklös, och inte skall arvingen flera för det dråpet, som

Här bryts texten av, och följs av sidor som inte längre är bevarade, eller ska vi säga ”som ännu inte är återfunna”?

Fragmenten är digitaliserade och kan ses på kulturarvsplattformen Alvin.12 De kommer inte att sättas tillbaka i inkunabeln utan de fogas till bibliotekets fragmentsamling där de nu har signum UUB Fragm. Ms & lib. svec. 2 a och b.

NOTER

1. Elin Andersson, ”S:ta Ragnhilds epitafium: försvunnet och återfunnet” i: Biblis (Tidskrift)., Nummer 94 Sommar 2021, sidorna 62–67; Wolfgang Undorf, ”Svenska inkunabelförvärv” i: Bokhistorier. Studier tillägnade Per S. Ridderstad, Stockholm, 2007, ssk. s. 218–221.

2. Isak Collijn, Katalog der Inkunabeln der Kgl. UniversitätsBibliothek zu Uppsala, Uppsala, 1907. Uppgiften finns under nummer 539. Av denna ursprungliga notis på tyska framgår det inte om det rör sig om ett eller två fragment. Den engelska återgivningen i Libris ger ”fragments”, d v s plural. Registreringen i Libris har sannolikt gjorts utan att man haft inkunabeln i sin hand.

3. Det vore intressant att veta mer om hur praktiken uppstod, men att ta reda på det ligger utanför ramen för denna artikel.

4. Exempel på publikationer som härrör från detta arbete är G.E. Klemming, Riksbibliotekarien Klemmings cirkulär från Kungl. biblioteket angående komplettering av Missale Strengnesense, 1487

(…), Stockholm, 1875; Manuale Upsalense (Stockholm 1487) : den svenska kyrkans äldsta tryckta handbok / efter det nyrekonstruerade exemplaret i Kungl. biblioteket med inledning utg. av Isak Collijn. – 1918[1487]; Densamme, ”Blad ur vår äldsta svenska boktryckerihistoria. 7, Missale Strengnense, 1487”, i Nordisk boktryckarekonst, häfte 10, 1934.

5. Uppsala universitetsbibliotek, K. G. Westmans arkiv, brev från I. Collijn till K. G. Westman 1916 och 1936.

6. Jfr Andersson, S:ta Ragnhilds epitafium, ssk. s. 64.

7. Isak G A Collijn, urn:sbl:14922, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Nelson.), hämtad 2025­ 04­16.

8. Även som riksbibliotekarie fortsatte Collijn uppenbarligen att ”flytta” fragment, till och med från andra bibliotek än KB och till andra bibliotek än KB, se Andersson, S:ta Ragnhilds epitafium, om att Collijn arbetade med Strängnäs stiftsbiblioteks inkunabler på 1920 ­talet och att han då tog loss ett fragment ”för UB” (= UUB), som det ser ut, utan att underrätta stiftsbibliotekarien.

9. Detta fragment kom senare att befinna sig i Christian Hammers boksamling /bibliotek. Enligt en lapp som ligger vid fragmentet idag är det köpt av Uppsala universitetsbibliotek 18/2 1932 från Österlunds antikvariat, Stockholm. Samma lapp uppger att handskriften härstammar från Hammerska auktionen ”för ca 10–15 år sedan”.

10. Mer information skulle möjligtvis kunna hittas i UUB:s korrespondens åren 1907–1940, men det ligger utanför ramen för föreliggande artikel.

11. Fragment 2 a är större såtillvida att det bär på en större bit text än det andra fragmentet, 2 b. På grund av att 2 a är förkrympt är dock dess fysiska mått idag mindre än måtten på 2 b.

12. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:alvin:portal:reco rd­ 633956

nyheter & noterat

Bokblade – ny norsk tidskrift

En tur till Oslo innebär för min del alltid ett besök på trivsamma Norlis antikvariat. Varje gång gör jag fynd och mitt senaste tror jag kan intressera Biblis läsare: Bokblade, tidsskrift for samlere. Så här presenterar utgivarna Fredrik Delås och Tore Gimse sin satsning: ”Vi har mål om at Bokblade skal bli et tidsskrift for alle som är intressert i bøker, utover det å lese dem. Med bøker mener vi trykte bøker, trykksaker og trykk av ulike slag. Og annet som relaterer seg til dette, inkludert det å samle på slike objekter. Bokblade skal inneholde lengre artikler, små notiser, nyheter og kuriosa. Vi vil inspirere og informere om bøker og boksamling.” Hittills (juni 2025) har två nummer utkommit: 2024 nummer ett och nummer två och bägge lever upp till programförklaringen med tillägget att böcker inte behöver vara tryckta. Handskrifter hör hemma i sammanhanget. Bokblade bjuder exempelvis på ”Bibliofilens 5­minutter”, rapporter från bokauktioner, djupdykningar i särskilda tryck, inblickar i bibliotek och antikvariat, bibliografiska funderingar, samlares presentationer av sina samlingar och tips om hur man kan samla. Jag fastnar förtjust i Victor Plahte Tschudis artikel om att samla Jon Fosse. Detta samlande innebär bland annat regelbundna träffar med författaren på Kaffistova i Oslo dit Victor kommer med senaste boklasset och Jon – som inte samlar böcker men väl reservoarpennor –med lämplig penna för dedikationer!

Bokblades redaktörer vill gärna bli kontaktade och nås via mejl. Fredrik Delås post@antikvariatbryggen.no och Tore Gimse togimse@gmail.com

Ingr I d s vensson

ILAB i Melbourne

Den Internationella antikvariatföreningen, ILAB, höll i år sitt årsmöte i Melbourne i Australien med representanter för 10 olika nationella antikvariatföreningar närvarande. ILAB består av sammanlagt 22 nationella föreningar, varav den svenska är en. Själv deltog jag i egenskap av vice ordförande i ILAB. Mötet hölls samtidigt med den årliga Melbourne Rare Book Week, som alltid avslutas med en antikvarisk bokmässa.

Melbourne Rare Book Week som i år anordnades för 11:e året i rad har blivit ett stort evenemang med ett imponerande program. Initiativet togs från början av den australienska och nya zeeländska antikvariatföreningen, ANZAAB, och är idag ett samarbete mellan dem, State Library Victoria, Melbournes universitet, National Gallery of Victoria samt en mängd andra större och mindre bibliotek, litterära sällskap, förlag m.m. Veckan, som i år varade mellan den 24 juli och 2 augusti, ägnas helt åt den fysiska boken, både äldre och nyare, och består av ett flertal olika utställningar samt föredrag av bibliotekarier, forskare, bokhandlare och andra om ämnen inom bokhistoria, boksamlande, bokrenovering etc. Melbourne Cricket Club deltog t.ex. med en paneldebatt om ”Rare Sports Books and Ephemera”. Sammanlagt omkring 50 olika evenemang samlades under paraplyet Melbourne Rare Book Week.

Som en del av programmet anordnade ILAB den 30 juli ett symposium: ”Old Books, New Perspectives: Rare Booksellers & Libraries in Dialogue”. Symposiet, som var det fjärde som anordnats av ILAB efter starten i New York 2019, bestod av tre sessioner.

Den första sessionen, ”Why It Matters: Care and Integrity in Cataloguing”, behandlade den alltmer viktiga frågan om hur känsligt och kontroversiellt material bör katalogiseras etiskt korrekt med t.ex. etniska och kulturella hänsyn. Diskussionsgruppen som leddes av ANZAAB:s ordförande Dawn Albinger bestod av professor Lynette Russel från Monash University, Nina Whittaker från Museums Victoria och antikvariatbokhandlaren Alexander Akin från Bolerium books i San Francisco.

Den andra sessionen, som leddes av mig, hade rubriken”Ethics and book repair: What’s the big deal?” och behandlade frågan om vad som kan

anses etiskt korrekt i fråga om renovering eller ombindning av böcker. Var går gränsen mellan boken eller bokbandet som historisk artefakt, dvs. dess skick som en del av dess historia, gentemot dess behov av lagning eller ombindning för bevarande eller värdehöjande. Sessionen inleddes med ett föredrag av konservatorn Natasha Herman om vad som menas med etik inom renovering allmänt och vilka etiska regler som bokbindare och konservatorer följer. Hon följdes av bibliotekarien dr Anna Welch från State Library Victoria som berättade om hänsyn inom biblioteksvärlden med olika exempel, samt av antikvariatsbokhandlaren Nicolas Malais från Paris som gav synpunkter från antikvariatsvärlden.

Den tredje sessionen, under ledning av amerikanske antikvariatbokhandlaren Scott DeWolfe, behandlade säkerhet under rubriken ”Security –A Shared Concern”. Hur kan bibliotekarier och handlare gemensamt bekämpa stölder och bedrägerier, båda är utsatta för dem. Philippa Stevens från Winston Churchill Memorial Trust i Sydney höll först ett föredrag om hur bibliotek kan och bör förbättra den yttre och inre säkerheten och hur balansen mellan öppenhet och säkerhet kan hållas. Därefter berättade antikvariatbokhandlaren Pom Harrington från London delvis utifrån egen erfarenhet om digital säkerhet, om hur man med ganska enkla medel kan skydda sig från bedrägerier på nätet.

Hela symposiet filmades och finns nu tillgängligt på https://www.youtube.com/@ilabbooksellers 2253. Sammanfattningsvis var det mycket lyckat med över 140 registrerade åhörare, såväl bibliotekarier som handlare och andra intresserade. Alla var

efteråt överens om att dessa symposier fyller en viktig funktion som ett forum, där biblioteksoch antikvariatsvärlden kan mötas och diskutera gemensamma frågor och problem samt komma fram till en bättre förståelse för varandra. Nästa symposium kommer att äga rum i samband med ILAB:s kongress i Berlin i september 2026.

m ats Petersson

hållit ångan uppe i drygt 90 år. I en intervju på Svensk Bokkonsts hemsida ger hon sina perspektiv på bokens ställning och framtid.

Vi fick ta del av en mångfald olika bokverk och dessa presenterades utifrån olika kriterier i grupper om fem i taget. En talesperson för respektive bok intervjuades av Pekka Heino. Mellan grupperna musicerade en trio och stämningen var god och festlig.

Svensk Bokkonst på KB

Vid ett arrangemang på Kungliga biblioteket den 9 oktober fylldes hörsalen med personer som intresserar sig för grafisk formgivning och boken som konstnärlig produkt. Biblis redaktion var på plats och kunde ta del av de 25 titlar som juryn valt ut. Ingen specifik titel blir vinnare – alla kallas vinnare! 240 böcker hade lämnats in till tävlingen.

Några trender som man kan skönja är ett intresse för återbruk och gröna böcker med stark inspiration från skog och natur. Ett markant antal böcker i kvadratiskt format noteras. Schweiziskt band (öppen rygg) ser också ut att vara en trend bland de böcker som skickats in från produktionen för år 2024.

Den nytillträdda ordföranden i Svensk Bokkonst, Nina Ulmaja, hälsade alla välkomna och uppmärksammade att den ideella föreningen nu

En mycket speciell katalog hade framställts till evenemanget av designbyrån Lundgren + Lindqvist. Som byråns formgivare Mónica Tomás berättade från scenen hade hon och hennes kollega Andreas Friberg Lundgren i sin kreativa process kommit fram till att det vore ”reduktionistiskt” att återge vinnarböckerna i bild. Så istället för att lyfta fram de aspekter av böckerna som juryn tagit fasta på hade en lösryckt sida ut varje bok bundits in – ett grepp som säkert hade fungerat mycket bra om böckerna faktiskt också hade avbildats. Som dokumentation av årets urval faller denna programmatiska anti­katalog därför platt till marken.

Ett nyinrättat pris av Grafiska Företagen för att främja inhemsk bokframställning delades ut till en av de utvalda böckerna i Svensk Bokkonsts tävling. I år gick det första priset till Greger Ulf Nilson för en katalog formgiven och producerad i Sverige.

gunnel furuland

licering, och måste bedömas därefter. Den serie som katalogen är publicerad i, Brills Library of the written word, har producerat flera viktiga volymer genom åren, men den saknar obligatorisk peerreview, och det kan vara en del av förklaringen till att tillräcklig granskning uteblivit i detta fall. Man undrar hur redaktörerna har resonerat. Omdömet är hårt och skall här i korthet motiveras, med en redovisning av ett urval av anmärkningarna. Helt klart är att grundläggande bibliografiska och språkliga färdigheter och noggrannhet har saknats hos upphovsmannen.

Blandning av bibliografiska nivåer

Underlaget för Kärrholms förteckning är dels ca 4 500 avhandlingar från en privat samling, dels ca 14 000 avhandlingar som han har hämtat uppgift om från existerande kataloger och bibliografier. De 14 000 avhandlingarna presenteras med sina basuppgifter i vad som, trots bokens titel, är en bibliografi (beskrivning av publikationerna på manifestationsnivå), medan de 4 500 avhandlingarna från den privata samlingen får en djupare presentation, där även exemplarspecifika detaljer (såsom bokband, samt förekomst av dedikationer och namnteckningar) presenteras. Dessa avhandlingar ligger på sin vanliga plats i förteckningen men utmärks av att preses och respondentens namn står med fet stil. Denna blandning av manifestationsuppgifter och egna exemplarsuppgifter är fatal, och ett nybörjarfel. Detaljerna i Kärrholms egna exemplar är helt irrelevanta (hårt skuret, med omslagspapper, med handskriven dedikation, etc.) i det bredare sammanhang som förteckningen vill täcka, och är bara förvillande. Ett annat olyckligt resultat av grunden i den egna samlingen och de egna exemplaren är att han i sin bok även har tagit med ett antal avhandlingar från Szczecin (Stettin), Greifswald och Altdorf (se t. ex. nr 3163, 4679, 6571) enbart för att de råkar finnas med där. Dessa har naturligtvis inget att göra i en förteckning över avhandlingar från Uppsala, Lund och Åbo.

Bristande bibliografisk akribi och konsekvens

Kärrholm utelämnar hela tiden det bibliografiska formatet, vilket för äldre avhandlingar i regel är

8:o eller 4:o, samt i några undantagsfall 2:o. Detta är en omistlig information för att identifiera produkten, och för att omfånget rätt skall kunna uppfattas. I flera fall är omfångsangivelsen felaktig även i övrigt (se exempel nedan), trots att en jämförelse enkelt kunnat göras med posterna i Libris och Johan Hinric Lidéns gamla men vederhäftiga bibliografi över de äldre disserationerna.1 Ibland ges översättning av avhandlingarnas titlar, ibland inte. Ibland ges kort sammanfattning, ibland inte.

Bristande latinkunskaper

Kärrholm kan uppenbarligen inte latin, vilket givetvis blir ett problem när nästan alla förtecknade publikationer är på det språket. Felaktigheter finns precis överallt i texten. Många avhandlingar i äldre tid har en titel som inleds med ordet ”Om …”, detta uttrycks i latinet med prepositionen De, och det ord som därefter följer måste stå i kasus ablativ. Prepositionen de är i sammanhanget betydelsebärande, och förklarar varför de följande orden är böjda som de är. Detta de kan inte utelämnas. Till exempel på sid. 44 sägs att Chesnecopherus/Starbecchius avhandling från 1620 heter Plantis. Rätt är de De plantis – prepositionen måste stå med för att förklara varför ordet är böjt som det är, utan prepositionen kan orden Plantis betyda ”för plantor”, ”åt plantor”, ”med plantor”, ”genom plantor” etc. I uppskattningsvis 50 % av titlarna har detta lilla de uteslutits, men finns kvar bland övriga titlar (exempel finns överallt, se t. ex. nr 96 och 97 där prepositionen finns på plats, men saknas i nr 404 och 405). Och i post 2802 läggs exempelvis ett de felaktigt till framför ferrum.

Ovanan vid latinets böjningsformer leder också till ett betydande slarv med böjda personnamn. En avhandling kan vara framlagd under en persons presidium (genitiv) eller med en person som preses (ablativ). Dessa namnformer måste givetvis anges i normalform i nominativ vid katalogiseringen, eftersom ingen användare skall behöva söka på alla böjda former ett namn kan ha. När Kärrholm har hämtat uppgifterna från moderna kataloger fungerar det fint, men när han katalogiserar de avhandlingar som ingår i den privata samlingen utgår han troligen från det egna exemplaret och skriver då av precis som det står där,

och då blir det fel. Johannes Schefferus blir till exempel Joanne Scheffero i avhandling nr 2007 och 2028. När det gäller avhandling nr 2185 får vi veta att den innehåller dedikationer till A. Omaenio, P. Laurentino och T. Fegraeo (alla namn i dativ), men de heter givetvis Omaenius, Laurentinus och Fegraeus. Det finns massor av fel av detta slag. Preses nr 196 anges som Laurentius Norrmann. Men hans namn är antingen Laurentius Norrmannus eller Lars Norrmann.

Bristande klassifikation

När det gäller ämnesklassifikationen kan man konstatera att posterna över dem i Kärrholms privata samling generellt sett är djupare och bättre, även om uppenbara fel förekommer även här. I det övriga materialet blir den ibland alltför ytlig och ofta felaktig och inkonsekvent. Anders Celsius avhandlingar till exempel har i många fall fått gå under beteckningen ”natural sciences” (t. ex. nr 7630, 7631, 7634, 7635, 7645, 7646) där en förväntad klassifikationen givetvis måste vara ’astronomi’. Ibland blir klassningen av en avhandling i den privata samlingen korrekt och ytterst detaljerad som i nummer 8831 Ulphilas illustratus, som helt rätt betecknats som ”Codex Argenteus/ Gothic/languages”, men där nr 8890, 8978–8985, som också handlar om Silverbibeln, alla bara fått klassifikationen ”languages”. Fler exempel kommer nedan.

Undermåliga och ovetenskapliga sammanfattningar

I ett antal fall har Kärrholm valt att sammanfatta dissertationernas innehåll kortfattat. Med tanke på det tidigare sagda, inte minst den vacklande latinförmågan, närmar man sig dem med en viss skepsis. Farhågan besannas också, tyvärr även i fall där en rik sekundärlitteratur finns att tillgå. Här endast två, men viktiga, exempel, där även brister från punkterna 1, 2, 3 och 4 ovan skall utpekas för att exemplifiera det sagda, samt ytterligare några fel som visar på opålitligheten i det som presenteras:

Post nummer 236: År 1620 lade teologie doktorn och fältpredikanten Johannes Botvidi fram ett antal teser till offentlig diskussion vid Uppsala universitet, rörande frågan om ryssarna var krist­

na eller inte. Ämnet hade befallts åt honom av Gustav II Adolf, vilket skrivs rakt ut i dissertationens latinska förord. Hela Kärrholms post ser ut som följer:

[International relations/Political science/Social sciences] Botvidi, Johanne (praes) Prytz, M. Andrea Johannis (resp) Utrum Muschovitae sint Christiani? Apr. 1620, Stockholm, Reusneriano, (4)+22+(2) pp. Printed ded. to Gustaphus Adolphus. Old signatures on title page. |Dissertation about whether Russians were Christians (a question that is answered with a yes in this thesis). Russians were not considered to be very literate by the Swedes, as they often only spoke Russian, and sometimes were in business with non­ Christians. The question of the thesis was thus of interest to diplomacy and international affairs, which perhaps is also why the King Gustavus Adolphus attended the defence. The thesis was reprinted in Leipzig 1705, and was translated into Russian by Mokroborodova in 2013. Bergius also gives reference to this dissertation in his work on Russian religion (see Bergius). NLS, ÖL, SUL, UUL. USTC 253626

Ämnet för dissertationen är enligt boken International relations/Political science/Social sciences. Men ämnet är ju enligt titeln själv ’om ryssarna är kristna’, framlagt vid teologiska fakulteten av en teologie doktor. Det rätta ämnet hade alltså varit ’teologi, eller ’religion’, enligt Kärrholms eget system. Preses har angivits som ”Botvidi, Johanne”, vilket korrekt skulle ha varit ’Botvidi, Johannes’. Respondenten har angivits som ”Prytz, M. Andrea Johannis”, vilket korrekt skulle ha varit ’ Prytz, M. Andrea s Johannis’. Tryckuppgifterna anges som ”Stockholm, Reusneriano”, när det korrekta är ”Stockholm, Reusner”. När det gäller omfånget, där Kärrholm alltså inte anger den nödvändiga informationen att det bibliografiska formatet är 4:o, anger han ”(4)+22+(2) pp.”. Men hela dissertationen är opaginerad. Korrekt vore alltså antingen [26], eller [4], [22], som det står i Libris, eller 3 ¼ ark, som Lidén har i sin förteckning. Kärrholm har dessutom felaktigt tagit med ett eftersättsblad i sin omfångsangivelse. Detta är bibliografiska nybörjarmisstag. Lite senare anger han ”old signatures on title page”. Men det är alltså inga tryckta signaturer, utan information som hör till Kärrholms eget exemplar, inte hela upplagan, och hör inte hemma här, utan är bara förvillande. I den korta sammanfattningen missar Kärrholm

också helt själva poängen med dissertationens fråga, och varför Gustav II Adolf beordrat den. Efter freden i Stolbova 1617 hade Kexholm och Ingermanland lagts till det svenska riket. En följd blev att den svenske kungen nu även blev härskare över rysk­ ortodoxa kristna. Det behövde nu alltså utredas om dessa personer verkligen var kristna, också från luthersk synvinkel, eller om stora omvändelseansatser måste anställas. Frågan var alltså främst inrikespolitiskt motiverad, men ämnet är fortfarande teologiskt. Flera forskare har skrivit om detta. Allra sist anges förkortningar av de bibliotek som äger exemplar av dissertationen, vilka helt överensstämmer med Libris, förutom referensen till USTC2, trots att publikationen enkelt kan påträffas även i andra samlingar, exempelvis vid Rogge­biblioteket i Strängnäs, som har digitaliserat sin katalog och tillgängliggjort den på internet, även om poster ännu saknas i Libris. Post nummer 9397: år 1758 presiderade professor Petrus Ekerman för en avhandling som diskuterade det latinska språkets ställning som akademiskt och vetenskapligt språk. Respondent var Daniel Svedelius, sedermera kyrkoherde i Malung. Kärrholm skriver:

[Uppsala University/Academia/History of ideas] Eker man, Petro (praes) Svedelius, Daniel (resp) De sermone Latino optimo scientiarum interprete academiaeque Upsaliensi commendatissimo, 6 May 1758, Uppsala, L. M. Höjer, (2)+26 pp. Printed ded. to P. and S. Lampa, and R. Naessman.|The dissertation discusses Latin as a scientific language used in Uppsala. It starts with a discussion of other languages, including English, Hebrew, Arabic, German, etc. From page 14, the discussion is about Uppsala (e.g., about Johan Skytte). LUL, SUL, UUL.

Enligt Kärrholm är ämnet för avhandlingen Uppsala University/Academia/History of ideas Den diskuterar latinets ställning som vetenskapligt och akademiskt språk, en diskussion som var mycket vanlig vid tiden för avhandlingens publicering. Latinet ifrågasattes mer och mer, och känslorna var starka, både bland dem som var för latinet och dem som var emot (för en utförligare diskussion om den här debatten se Bo Lindbergs bok De lärdes modersmål, latin humanism och vetenskap i 1700 ­talets Sverige [Göteborg 1984]). I avhandlingen görs jämförelser med andra språk och exempel ges från Uppsala universitet, såsom varande det

äldsta och då största universitetet i Sverige. Författaren avslutar med att rekommendera att latinet bör fortsätta att användas vid universiteten, inklusive givetvis vid Uppsala universitet. Rätt ämnesord hade varit ’latin/språkhistoria/allmän idéhistoria’. Det här är inte en avhandling som specifikt behandlar Uppsala universitet. Preses har angivits som ”Ekerman, Petro” när det korrekta vore ’Ekerman, Petrus’. Formatangivelsen 4:o saknas. Befintliga exemplar räknas bara upp från Libris, när de enkelt kan återfinnas även vid andra bibliotek.

Varför slutar förteckningen 1820?

Ingenstans i hela verket förklarar Kärrholm heller varför han har valt att sluta sin förteckning med året 1820. Det naturliga hade varit att fortsätta fram till 1852, det år då det gamla systemet för disputationer med preses och respondent upphörde, och detta är Kärrholm helt medveten om (se sid. 24). Det går inte att förstå hur han tänkt, gränsen verkar helt slumpartad och konstlad. Så har varken Gabriel Marklin gjort i sina fortsättningar av Lidéns bibliografier3, så har inte bibliotekens samlingar ordnats, och inte heller har Bo Lindberg agerat så, i sin Disputation, dissertation, avhandling. Historien om en genre (Stockholm, 2022), för att ge några tungt vägande jämförande exempel.

En stor mängd

fel

Massor av faktafel påträffas i boken, även mycket banala sådana. I post 5537 står exempelvis att Stockholms blodbad ägde rum 1518, när det korrekta året är 1520. I post 5674 anges att en av gratulationsdikterna har skrivits av en Petros Ouollínios, men personen heter Petrus Wollenius och namnet har transkriberats fel från grekiskan. I post 5676 påstås det att Varnhem ligger i Östergötland. I många fall hävdas felaktigt att det endast finns digitala versioner av vissa dissertationer vid Uppsala universitetsbibliotek (t. ex. nr 9977, 17059–17061, 17063–17066, 17069–17078, 17638, etc.), när man enkelt finner poster över dem i Libris.

Helt slumpmässiga hänvisningar till översättningar och litteratur

I ett antal fall hänvisar Kärrholm till översättningar av enskilda dissertationer, men dessa är helt slumpmässiga. Faktum är att ett ganska betydande antal äldre avhandlingar nu har översatts och behandlats vetenskapligt, antingen som doktorsavhandlingar framlagda vid svenska universitet, eller som publikationer framställda genom Svenska Linnésällskapet, Bibliotheca Neolatina Upsaliensis, Skara stiftshistoriska sällskap, för att bara nämna några sammanhang. Förteckningen ger därför en missvisande och stympad bild av det forskningsarbete som lagts ned på de äldre dissertationerna.

Den mycket slumpartade och inkonsekventa redovisningen av uppgifter, referenser, översättningar, tillsammans med de bibliografiska och språkliga tillkortakommandena gör förteckningen opålitlig och svårarbetad. Tillför den då något? Ja, redovisningen av de personer som bidrar med sociala kringtexter är ny – det önskar man att även posterna i Libris kunde ge besked om – även om själva namnformerna ofta är felaktiga. Men dessa redogör Kärrholm bara för när det gäller dissertationer från den egna begränsade samlingen. Med hjälp av den kan fler medverkande personer hittas än vad som tidigare varit fallet. Men, och det är värt att betona, om katalogen skall konsulteras och hänvisas till, måste uppgifterna obönhörligen kontrolleras mot Libris eller andra mer pålitliga källor innan de sprids vidare. Och, igen, denna bedömning bygger på att boken har publicerats på ett av de största internationella vetenskapliga förlagen. Med detta faktum i åtanke, samt det pris som satts på produkten (€124.02 + 139.92), är resultatet dessvärre att betrakta som både opålitligt och undermåligt.

Peter s jökv I st och k r I ster ö stlund

NOTER

1. Johan Hinric Lidén, Catalogus disputationum, in academiis et gymnasiis Sveciæ, atque etiam, a Svecis, extra patriam habitarum, quotquot huc usque reperiri potuerunt (Uppsala: Edman, 1778–1780).

2 . Universal Short Title Catalogue (USTC). An Open Access Bibliography of Early Modern Print Culture. Url: https://www.ustc.ac.uk/

3. Gabriel Marklin, Catalogus disputationum in academiis Scandinaviæ et Finlandiæ Lidenianus continuatus (Uppsala: Akademiska tryckeriet, 1820), samt Catalogus disputationum in academiis Sveciæ et Fenniæ habitarum Lidenianus: annis 1820–1855 iterum continuatus (Uppsala: Wahlström, 1856).

I sin senaste bok, The Writer’s Lot: Culture and Revolution in Eighteenth ­ Century France (The Belknap Press of Harvard University Press 2025), nagelfar Robert Darnton självkritiskt ett av sina tidiga arbeten, ”The High Enlightenment and the Low­Life in Pre­Revolutionary France” (1971), och skriver fram delvis nya aspekter av en ständigt fascinerande bokhistoria.

Medverkande Biblis 112

anna fredrIksson, fil. dr i latin och bibliotekarie vid Uppsala universitetsbiblioteks avd. för Specialsamlingar; gunnel furuland, bibliotekarie och fil. dr i litteraturvetenskap; mats granberg, kulturjournalist; hans­roland johnsson, fil. dr i franska och fil.mag. i antik grekiska; martIn kjellgren, lektor i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet; Per larson, facklitterär översättare och författare samt driver ett nätantikvariat; sune nordgren, förläggare, curator, konstnär, formgivare och konstkritiker; mats Petersson, antikvariatsbokhandlare och driver Centralantikvariatet; Peter sjökv I st, docent i latin och bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek; IngrId svensson, bibliotekarie och fil.lic. i litteraturvetenskap; Per­axel wIktorsson, docent i nordiska språk vid Uppsala universitet, professor i svenska språket vid Örebro universitet; krIster östlund, fil. dr i latin och 1:e bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek.

föreningen biblis

Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis

Styrelse : Jonas Nordin (ordförande), Ulf Jacobsen (skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen

Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Helena Hegardt, Arvid Jakobsson, Lars Paulsrud

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags­ och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening

tidskriften biblis

Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare : Jonas Nordin

Redaktör : Gunnel Furuland, gunnel.furuland@gmail.com

Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Rikard Heberling, Ulf Jacobsen, Johan Laserna, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjökvist, Ulf Strömquist, Ingrid Svensson

Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

Utges med stöd från Statens kulturråd

medlemskap i föreningen biblis / prenumeration

Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor

Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år

Studerandeavgift 200 kr/år

pg 55 43 03­8 bg 5221­2248 swish 123 519 4303 medlemsärenden

Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden

Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072­204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 112 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2025

ty P ografi Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson (Sabon Next och Frutiger)

graf I sk Produkt Ion, bI ldredakt Ion Johan Laserna

bI ldbehandl I ng David Laserna

bI ldkällor Omslaget s. 1, 3 Kometenbuch, Universitätsbibliothek Kassel; s. 2 Auctionet; s. 4 Collection of the National Astronomical Observatory of Japan. Inlagan s. 2, 4 foto: Sune Nordgren; s. 5, 6 foto: Bukowskis; s. 7 foto: Moderna Museet; s. 8, 9 foto: Auctionet, s. 11 foto: Lars Reveman, foto: Sune Nordgren; s. 13–18 The Morgan Library & Museum; s. 20 Alvin; s. 22–23 Bukowskis; s. 24 Alvin; s. 27 Uppsala universitetsbibliotek; s. 28–43 foto: Hans­Roland Johnsson; s. 44 foto: Mats Granberg; s. 48–56 foto: Per Larson; s. 59–62 foto: Uppsala universitetsbibliotek; s. 72 foto: Antikvariat Bryggen; s. 74 foto: David Frederiksen, KB

tryck Livonia Print, Lettland 2025 I ssn 1403 ­3313 I ssn 2002 ­ 1747 I sbn 978 ­ 91 ­ 7000 ­ 500 ­ 8