Biblis 110 (Sommaren 2025)

Biblis 110

kvartalstidskrift för bokvänner

Sommaren 2025 sek 125

Biblis

nummer 110 sommaren 2025 redaktör gunnel furuland

2 Biblioteken på van der Nootska

Mattias Lahti Davidsson

17 Adam Helms bokbranschhistoriska samling i Uppsala universitetsbibliotek

Johan Svedjedal

21 Gammal islandica i fem sydsvenska stiftsbibliotek

Steingrimur Jonsson

30 En lucka i Riksarkivets Årstasamling.

Släkten Saxenberg

Gunnel Stenqvist

46 Min egen ömma flicka. Axel Klinckowströms brev till Charlotte Österberg 1804–1810

Anna-Lena Berg

60 Vitabergsklubben och Metamorfos.

”Kampen mot sig själv för frigörelse till medvetenhet”

Mats Granberg

69 Nytt & Noterat

80 Föreningen Biblis

Främre pärmens ut- och insida: I vissa bibliotek behövs stegar. De kan vara små och enkla, som i

Georg Reimers In der Bibliothek, eller höga och stabila, som i John Arthur Lomax In the Library (beskuren) Andra biblioteksstegar i Biblis 110 syns på sidorna 11 och 19.

Biblioteken på van der Nootska

DDet hade börjat snöa över Stockholm och vinden tilltog. De fåtaliga förbipasserande på S:t Paulsgatan kunde se att det trots den sena timman strömmade varmt ljus genom fönstren en trappa upp i van der Nootska palatset. Allt annat var mörker denna februarinatt 1910.

Två svettiga och dammiga män där inne hade i flera timmar grävt djupare i packlårarna med böcker och skyndat över salsgolvet till de ännu bara delvis fyllda bokhyllorna. En bibliofil dröm plockades upp och ordnades ämnesvis, titlar rygg vid rygg. Ovädret märkte de inte.

Ivern kom sig, för den ene, av alla upptäckter han nu gjorde för första gången: ”Här finns, banne mig, åtskilligt rart!” Mannen var liten till växten; smärt. Mustaschen uppvaxad i ändarna som på kaisern. Fracken satt perfekt. Men nu krängde han den av sig, varm, och hällde i mera grogg från buteljerna i ishinken.

Den andre upplevde ett kärt återseende, böckerna hade varit hans.

”Nå Byggis: här får väl samlingen ett ståtligt hem, va? Haha!” utbrast generalkonsul Jean Jahnsson.1

Byggis, egentligen Edvard Wilhelm Berggrén,2 tittade ner från biblioteksstegen. Varje bok hade han varsamt valt ut en och en från antikvariat i hela Europa eller bjudit på i bokauktionskammaren. Nu var de sålda sedan i höstas. Generalkonsuln, som just tände kvällens andra cigarr, hade betalat 20 000 kronor kontant. Hälften hade Byggis, misslyckad byggmästare, spenderat på en fest för alla sina vänner. Den andra hälften, tja, det fanns hål att stoppa i.

”Här blir det bra”, mumlade Byggis till svar på

Jahnssons spefulla fråga. Han sneglade på klockan som var över två …

En boksamlare utan pengar och en med bottenlös skattkista. Kvällen hade kommit till sitt slut. ”Berggrén fick på sig rocken och slog upp ytterdörren”, berättar Jean Jahnsson långt senare. ”Milda makter ett sådant väder! Full snöstorm och åtskilliga köldgrader. Du kan omöjligen ge dig ut i ett sådant väder.” Van der Nootskas ägare övertalade Byggis att låna ett gästrum. ”Berggrén skulle alltså ligga kvar över natten. Han stannade tjugofyra år.”3

Ovanstående dramatisering bygger fritt på Jean Jahnssons bok En gammal guldsmed berättar, en samling underhållande anekdoter med självbiografisk prägel.

Redan titeln till Jean Jahnssons alster är vilseledande. Han var inte guldsmed, men väl hovjuvelerare. Han var föregångsman inom detaljhandeln, durkdriven affärsman och med tiden industrialist. Men det är betecknande för eran då makten höll på att flyttas från jordägande adel till näringslivets borgerskap att det var fortsatt fint med titlar som hovjuvelerare och generalkonsul, sådana hedersuppdrag som kunde kopplas till gamla pengar. Jean Jahnsson titulerade sig aldrig direktör eller fabrikör utåt.

Fortfarande under hantverkseran blev han anställd som allt­i­allo i C. G. Hallbergs guldaffär i korsningen Fredsgatan–Drottninggatan. Med tiden fick han mer och mer förtroendefulla uppdrag av guldsmeden som slutligen 1879 överlät rörelsen på den då 25­årige Jahnsson.

Vem betraktar Vicke Andréns inredningsförslag av musikrummet i van der Nootska palatset? Är det möjligen Jean Jahnsson? Detalj av skiss där en mansgestalt ger rummet dess proportioner.

C. G. Hallbergs Guldsmeds Aktiebolags butik på hörnet Fredsgatan / Drottninggatan i juli 1905.

Därpå inleddes en dynamisk omvandling av företaget. Jahnsson växlade upp omsättningen med en brett publiktillvänd detaljhandel. I stället för att som de gamla guldsmedsmästarna vänta på best ällningsuppdrag, saluförde Jean Jahnssons butiker billiga och populära smycken och andra guld­ och silversmidesvaror till förbipasserande.

”Sin framgång vann han främst genom mera aktiva och orädda försäljningsmetoder än konkurrenterna vågat pröva: han uppsökte själv omsorgsfullt valda kunder, visade sina varor i stora skyltfönster, annonserade flitigt i pressen och förmådde tidningarna att beskriva hans nyheter och märkligare utförda arbeten.” 4

En fabrik byggdes på Bergsgatan i Stockholm, där Polishuset nu ligger. Senare ännu en på Sankt Eriksgatan. Den ursprungliga guldsmedsrörelsen med knappt 20 anställda omvandlades till C. G. Hallbergs Guldsmeds Aktiebolag som i slutet av 1920 ­talet hade 600 anställda och ägnade sig åt såväl tillverkning som detaljhandel samt grossistoch exportverksamhet.5 1889 utnämndes Hallbergs Guld till Kunglig Hovleverantör.

Men fattigdom hade präglat Johans uppväxt – det förnämare ”Jean” var ett tillnamn han tog sig senare. Pappan hade varit förgyllarmästare men gått i konkurs. Mamman fick försörja sin alkoholiserade make och övriga familjen som sömmerska. Redan som elvaåring tog Johan arbete som springpojke på ett boktryckeri och bidrog således till hushållet. Från en start på botten skulle Jahnsson alltså komma att ta revansch med schvung. Inte nog med att han blev rik som ett troll, han skaffade sig högt uppsatta vänner och de fina titlarna. Han samlade också på sig alla de attribut som samtiden associerade med gamla pengar: en ärevördig patricierbostad i centrala Stockholm, ridhästar, sommarslottet Stensund, lustyacht, samlingar av silver och guld, klassiska målningar och skulpturer, konsthantverk, porslin, miniatyrer, antika vapen och möbler. Dessutom, förstås, böcker. Det är dem vi ska uppehålla oss kring här.

Vad finns att säga om Byggis? Född 1852 var han två år äldre än Jean Jahnsson. Efter byggmästaroch arkitektkurs på Konstakademien tycks han

På bilden från 1896 syns det förfallna van der Nootska palatset på S:t Paulsgatan 21. Jean Jahnsson inledde renoveringen 1903.

ha varit yrkesaktiv i sin pappas företag från 19 års ålder. 1889 vann han burskap som byggmästare. Sedermera blev han sin egen. 1898 betalade han den så kallade bottenavgiften till Murmestare Embetet. Men mycket tid spenderades på bokauktionskammaren. Ekonomin måste med tiden ha blivit knackig, varför annars sälja ögonstenen, boksamlingen? Karriären kom av sig. 1912 är sista året han betalar årsavgift till Murmestarna. ”Upphörde med sitt yrke” gjorde han 1914, enligt dödsrunan i DN. Men vid det laget hade han sannolikt redan en tid bott och verkat i van der Nootska, under Jean Jahnssons beskyddande vinge.

En gammal guldsmed berättar bär vittnesmål om en vurm för klippet med stort K. Jean Jahnsson tycks mer än något annat ha älskat köpslåendet. 1907 vet Dagens Nyheter att berätta att ett konsortium bestående av tre personer, varav Jahnsson är en, tjänat 400 000 kronor på att sälja vidare

Skärsätra egendom på Lidingö till villaspekulation. Konsortiet hade bara ägt fastigheten en månad! 6 Vid ett annat tillfälle vann Jahnsson i hård konkurrens budgivningen på ett guldkors med infattade diamanter. Han köpte för 2 000 kronor, men sålde senare för 12 000. En annan gång kom han över en hett eftertraktad antik möbel. ”Min billigaste Hauptbyrå” som han låter avbilda i memoarboken. Jean Jahnsson uppehåller sig även kring köpet av van der Nootska palatset på S:t Paulsgatan på Södermalm i Stockholm. Å ena sidan ett rivningsobjekt vid förra sekelskiftet, å andra sidan ett minnesmärke från stormaktstidens 1600 ­tal vars bevarande debatterades i dagspressen. Köpeskillingen blev 125 000 kronor. ”Och länge dröjde det inte, förrän jag kom underfund med, att restaureringen och inredningen skulle gå löst på mycket, mycket mer än vad huset kostat i inköp.”7

1902 blev van der Nootska således åter herremansbostad. Att en boksamlare flyttade in, framstod snart tydligt nog. Två stora rum samt en av de största salarna vigdes till böcker. Grå biblioteket för historia och topografi, Gustavianska biblioteket för vitterhet samt Stora biblioteket för alla möjliga andra ämnesområden. Det blev med tiden en mycket omfattande boksamling. Någon formulerad avgränsning för samlandet tycks inte ha funnits.Snarare var det idén om universalbiblioteket som var vägledande, en samling av det allra mest åtrådda.

Jahnsson hade gjort flera förvärv av hela boksamlingar, Byggis bibliotek var alltså bara ett i raden. Typografiska ungdomsförbundets bibliotek, det Nordenfeldtska biblioteket från järnbruket i Värmländska Björneborg samt Essénska samlingen på Wik var tre exempel. Vid ett tillfälle köpte Jean Jahnsson delar av August Strindbergs privata bibliotek direkt av generationskamraten.8

Jahnsson ägde även det anrika Klemmings antikvariat 1897–1905. Och det var ett annorlunda sorts antikvariatsdrift hovjuveleraren ägnade sig åt. Somliga skulle kanske kalla det rovdrift. ”Jahnsson visade genom sitt sätt att rycka i trådarna från kulissen vad han var ute efter. Han ville använda sig av antikvariatet för att skaffa sällsynta och värderade böcker till lågt pris för sin egen samling” skriver Bengt Rur i en kort historik över Klemmings antikvariat.9

Enligt Rur var Jahnsson angelägen om att hans agerande skulle ske i det fördolda. Det var bakom denna täckmantel guldhandlaren 1898 inledde förvärvet av den så kallade Tranemålasamlingen.

Lars Månsson, storbonde i Blekinge och en tid andrakammarledamot, hade under två–tre decennier av intensivt samlande ihopbragt en fin svensk samling som spände från 1400 ­talet till nutiden och inte tycks ha saknat mycket av det ur samlarsynpunkt mest eftertraktade.

”I Tranemåla fanns sådana saker och nummer som Birgittas Uppenbarelser i Lübeckupplagan från 1492; Petri mässor och Petri predikningar: Olaus Magnus historia och Johannes Magnus krönika; Bureus visor och Swedbergs psalmer; Rudbecks Atlantica komplett med Atlasen, därtill i flera enstaka delar…” vet Göran Mattisson

att berätta i sin inkännande prosalyriska betraktelse över en passionerad biblioman på svenska landsbygden.10

Vidare hade bonden censurerade katekeser, kompletta sviter av almanackor från 1600 ­talet och framåt, bondepraktikor, sällsynta skillingtryck, Åbo ­ och Visingsborgstryck, Linné och dennes lärjungar, Swedenborg med mera, med mera.

När Lars Månsson kring de 70 började tappa sina krafter blev frågan om avyttrande av biblioteket aktuell. Efter misslyckade förhandlingar med bibliotek i USA och med Göteborgs Stadsbibliotek, hamnade Månsson i Jahnssons garn. Det är intressant att Jean Jahnsson förbigår förvärvet av Tranemålabiblioteket med tystnad i sin minnesteckning för nog tycks han ha gjort ett fenomenalt klipp. Biblioteksmannen Severin Hallberg har desto noggrannare nagelfarit transaktionen i ett kapitel i antologin Bokvandringar. 11 Förhandlingarna i USA hade utmynnat i ett bud på 30 000 kronor. Av olika skäl blev det ingen affär.

Jag har tittat närmare på brevväxlingen mellan Klemmings antikvariat, fjärrstyrt av Jean Jahnsson, och bonden i Tranemåla.12 Det är två väsensskilda samlartyper på kollisionskurs.

Lars Månsson, som ej är en ”skrifkarl”, uttrycker ömma känslor och stor oro för sina böckers fortsatta öde. Samlingen måste ses på plats. Han nämner några juveler: Birgittas Revelationes (Lübeck, Gotham 1492), Rudbecks Atlantica samt ”de äldsta teaterpjäserna”. Han vill sälja då barnen inte är bokvänner, ”dessutom är det för mycket att lemna efter mig, då det kunde slarfvas bort”. Lars Månsson har varit sjuk och även brutit lårbenet ”ehuru tämligen på bättringsvägen att jag kan gå på jämn mark, men ej på trappor i biblioteket”.

Varken Klemmings, företrätt av Nils Eskilsson, eller Jean Jahnsson har tid att åka till Blekinge. Istället efterlyser man i Stockholm en katalog över samlingen.

Månsson svarar att om han ska sända den skrivna katalogen i paket måste det ske ”ifrån jernvägsstajon ej från Ringamåla som är gångepost”.

”Men det får jag säga att det ej ger synnerlig ledning för bedömandet af Biblioteket i sin helhet. Det antecknade är öfver nedre våningens södra del. Stor del religiöst. Den norra delen har deremot manuskripterna, gammal Danska, äfven­

Klemmings antikvariat, Brunkebergstorg 11, ca 1910. Fem år tidigare hade Jean Jahnsson avyttrat sina aktier.

som Planchverk. Öfre våningen har Kartverk, äldre Tidningssamlingar, myntsamlingar, Lagverk. Men det är alldeles nödvändigt att Herr Eskilsson reser hit till Tranemåla i maj månad. Jag skall då möte vid Hofmansbygd med Skuts.”

Nils Eskilsson svarar nästan en månad senare, i slutet av april, att både han och Jean Jahnsson avser komma ner till Tranemåla ”för att bese böckerna”. Eskilsson beskriver Jean Jahnsson som ”Hofjuvelerare Jahnsson, som nu har ekonomien omhand i Klemmings antikvariat”.

Det är dock endast Eskilsson som slutligen gör ett besök. Ett hårt köpslående vidtar. Till sist, nednött och utled, godtar Lars Månsson skriftligen anbudet på 8 000 kronor. Det är då Jean Jahnsson och inte antikvariatet, som står som köpare. Lars Månsson kan inte dölja att han är sur över den låga köpeskillingen. I ett brev betonar han vikten av att ”priset på Biblioteket ej bekantgöres, hvarken i Tidningar eller annars […] ty då fick jag skämmas som såldt till ett så uselt pris”.

Att avyttra ett livsverk är ingen lätt sak men Jean Jahnsson framstår som kallsinnig, målinriktad som han är i sitt köpslående.

Hovjuveleraren bodde vid tiden för detta stora för värv ännu kvar i sin våning på Regeringsgatan. Kanske började det bli trångt så att det egentligen inte fanns plats för Tranemålasamlingens 25 000 volymer. Eller så var avsikten hela tiden att plocka de bästa bitarna ur bondens samling och sedan sälja vidare det återstående. Så skedde nämligen. August Röhss köpte det Jahnsson inte ville behålla för 16 000 kronor med avsikten att donera till Göteborgs Stadsbibliotek. Med andra ord ännu ett klipp som bär Jean Jahnssons signum. 1904 utkom Carl Magnus Carlanders andra upplaga av storverket om svenska boksamlare, mycket omarbetad och utökad. Byggis, som vid den tiden fortfarande ägde sin samling, kvalade in för en kort notis:

”Edvard Wilhelm Berggrén har hopbragt ett stort och värdefullt svenskt bibliotek.” Carlander beskrev Byggis exlibris i kopparetsning: ”utfördt i A. Tallbergs atelier: Genom öppningen i en åldrig mur synes den ur hafvet uppgående solen.”13

Jahnsson omnämns på fyra ställen i det stora bokverket: för köpet av biblioteken i Björneborg14 och Tranemåla,15 för förvärvet av en stor samling Strindbergbrev16 som han ska ha donerat till Författareföreningen samt för att han ägde en Livius, tryckt 1537 och som hade tillhört Jöran Gylta.17 Uppenbarligen ansåg Carlander vid tiden inte att Jahnssons bibliotek var av tillräcklig dignitet för att omnämnas, eller så var det för att juveleraren saknade bokägarmärke.

Att E. W. Berggrén blev Jean Jahnssons personliga bibliotekarie var också ett av de många klippen. Guldsmidesdirektören fick insiktsfull bevakning av budgivningen vid Stockholms bokauktionskammare, platsen där mycket av det mest samlansvärda gick under klubban de första årtiondena av 1900 ­talet. Berggrén hade för vana att alltid sitta med. Denne hade gjort sina första inköp på kammaren 1867, blott 15 år gammal. Det var en kvalificerad bibliofil expertis som Jean Jahnsson erhöll till lågt pris.

”Som bibliotekarie hos mig hade Berggrén ingen lön. Han ville ingen ha. I mitt hus fick han allting som han behövde för sitt livsuppehälle,

eget rum naturligtvis, tvätt, betjäning, mat och dryckesvaror. Ville han ha en grogg på aftonkröken var det bara att säga till. När han med långa mellanrum behövde lite kontanter ”lånade” han av mig några tior eller en hundralapp.”18

Upplägget var till ömsesidig glädje, bedömer vännen och antikvariatsbokhandlaren Eric Österlund.19 Genom att så att säga ”följa med i köpet” fick Byggis fortsätta sköta omvårdnaden om sina böcker. Han fick också fria händer att utöka samlingen. ”Han specialiserade sig på en ämnesgrupp i sänder och lämnade inte den grupp han för tillfället koncentrerat sig på förrän bottensvepen bragt i dagen allt av värde, som fanns att komma över. En period koncentrerade han sig exempelvis på ordensväsendet, en annan höll han på med böcker om urmakeri, en tredje med topografi och så vidare, och på det viset blev mitt bibliotek både så fullständigt och rikt, att det överträffade de flesta privata bibliotek i riket”, skriver Jahnsson berömmande.20

Helt gnisselfritt tycks det dock inte ha varit mellan den nyrike Jean och ex­byggmästaren. Byggis kunde vara för snål i vissa budgivningar, ansåg hovjuveleraren som ibland valde att själv dyka upp på bokauktionskammaren för att bevaka något särskilt. ”Blev Berggréns sista bud överbjudet, […] fortsatte jag från dörröppningen att bjuda tills jag fått vad jag ville ha – allt under ursinniga blänganden från Berggrén.”21

En sådan incident har Eric Österlund fångat i sin uppsats ”Bokvandringar” i antologin med samma namn. Budgivningen hade gått het om ett handkolorerat planschverk över arméuniformer, men Byggis hade stannat vid 400 kronor. När mäklaren konstaterar 420 kronor och gör sig redo att låta klubban falla hörs från farstun budet ”425”. Alla i lokalen vände förvånat blickarna ditåt, konstaterar Eric Österlund, som satt bredvid Byggis.

”Där stod en liten man, med cigarett i munnen, fullkomligt oberörd av det uppseende han väckte. Striden togs upp på nytt. Även Byggis hade vänt sig vid ljudet av rösten och sade överraskad: åh fan! Kom han själv! Den lille mannen hemför slutligen segern. 712 kronor. Klubban föll.”22 ”Jean Jahnsson”, konstaterade utroparen. Men den lille mannen var redan borta.

Ovan: Stora biblioteket mot söder 1928. Bokhyllan till vänster om den stora porträttmålningen på kortväggen var även en lönndörr till Jean Jahnssons ”privatrum”. Nästa Uppslag: Stora biblioteket mot norr.

1910 ­talet med första världskriget förflöt liksom 1920 ­talet med flera goda år. Den förnämliga boksamlingen på van der Nootska växte till sig. En siffra som ofta nämns är 100 000 volymer.

Vid ett tillfälle slog Jean Jahnsson upp portarna för ett hemma­hos­reportage. Journalisten Carl Forsstrand berömde huset efter renoveringen ”såsom en av hufvudstadens vackraste och i afseende på den inre dekoreringen m. m. märkvärdigaste i privat ägo varande byggnader”.23 Det var en privatbostad som förmedlade ett ”intryck af gammaldags solid lyx”, ett omdöme som Jean Jahnsson måste ha gillat. Biljardbordet är en märkvärdighet, noterar Forsstrand, ”då det en gång stått i Åkerstens bekanta källare vid stora torget i Uppsala och hjälpte Gluntarna att fördrifva tiden mellan studierna och sången”.

Den stora bibliotekssalen beskrivs som färgsatt ”i Drottningsholmsblått och guld efter möns­

ter af Gustaf III:s sängkammare på det vackra Mälarslottet”. Forsstrand noterade att boksamlingen bestod av ”de flesta litteraturgrenar och flera tusen band, […] många praktverk och rariteter. Särskildt rik är samlingen af svensk dramatisk litteratur. Äfven finnas åtskilliga hand skrifter, bland hvilka träffas bref af Magdalena Rudenschiöld, Georg Adlersparre, Geijer, Atterbom, medlemmar af släkterna Nordenfeldt, von Hofsten m. fl.”

Vidare de mindre biblioteken på översta våningen: ”två ytterst smakfullt inredda och med böcker fyllda boksalar. Den ena af dessa, inredd i gustaviansk stil innehåller uteslutande svensk skönlitteratur, medan den andra fyllts med svensk historia och topografi. Synnerligen fullständiga, bjuda bägge samlingarna på många värdefulla verk och rariteter från äldre tider.”

Van der Nootska är idag fest­ och konferens­

anläggning. Många interiörer är bevarade sedan Jean Jahnssons dagar, bland annat Stora biblioteket och den platsbyggda hyllinredningen i Gustavianska biblioteket. Det är rörande att beskåda den rejäla biblioteksstegen i stora biblioteket. Kolonnerna är dolda skåp. Återkommande lyser monogrammet ”JJ” i bladguld mot det Drottningsholmsblåa.

Riksbibliotekarie Isaak Collijn hade 1914 startat utgivningen av Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen. Tidskriftens första era har tillgängliggjorts elektroniskt av Projekt Runeberg. Vid ett tillfälle nämns Jean Jahnssons samlande. Signaturen F. Dahl gör ett bibliografiskt detektivarbete kring några engelska Gustaf Adolfstryck.24 Två böcker tagna ur samma band hade vid en auktion i september 1924 hamnat hos olika ägare. Den ena hade tillfallit KB, den andra hade förvärvats av

”Van der Noothska biblioteket”. Av texten framgår att artikelförfattaren måste haft möjlighet att närstudera Jean Jahnssons bok i sin bibliografiska strävan.

1927 blev den då 73­årige Jean Jahnsson änkling. Han gifte genast om sig med en 45 år yngre sångerska. Engagemanget i C. G. Hallbergs Guldsmedsaktiebolag hade han börjat trappa ned. 1928 stod äldste sonen som VD i företaget. Men de goda åren tycks ha varit över. Det nämns skatteskulder som Jean Jahnsson någon tid sökte undvika genom utlandsvistelser.25 Stockholmsbörsens dominant, Kreugerkoncernen, började få problem med uppsagda lån vid denna tid. I vilken utsträckning Jean Jahnsson var exponerad ter sig oklart.

Oavsett orsakerna såg han sig uppenbarligen nödsakad att sälja det mesta av sina ägodelar. Guldsmedsbolaget med fabriker var redan i andras

händer. Stensunds slott, konstsamlingarna och van der Nootska, allt avyttrades. Även boksamlingen, som är denna artikels röda tråd, behövde realiseras.

Byggis Berggrén förlorade därmed basen för sin tillvaro, skriver vännen Eric Österlund, ”den dag då S:t Paulsgatans port för alltid stängdes för honom. Från den dagen åldrades han fort.”26 I ett försök att fortsätta följa sin bibliofila ledstjärna gjorde Byggis ett och annat inköp på auktionerna. Men samlandet tog ingen riktig fart. Fem år senare var han död. På Stadsarkivet hittar jag bouppteckningen efter Byggis. När begravningskostnader samt räkningar från läkare och sjukhus subtraherats hamnade dödsboet på minus 572 konor och 70 öre. Bland de bibliofila spåren i bouppteckningen kan listas ett bokskåp värderat till tio kronor samt ”diverse böcker” värderade till 165 kronor. Bland minusposterna finns en räkning på 36,75 kronor till C. E. Fritzes Bokhandel samt en räkning från Bokbindare Bergkvist på 17 kronor.

Duon Jahnsson/Berggrén, skaparna till biblioteken i van der Nootska, hade trätt tillbaka. Men en ny tid skulle inledas för samlingarna. Visserligen skulle de komma att skingras i alla väderstreck, men samtidigt förtecknas till gagn för breda kretsar boksynta.

Medan många av de övriga skatterna av guld och silverföremål, miniatyrer med mera spreds i auktioner som hölls på plats i palatset, inköptes boksamlingen av en enskild aktör: Björck & Börjessons antikvariat.

Vid den här tiden, 1934, var Björck & Börjesson Skandinaviens största och främsta i sin bransch. Ägare och VD var Karl Börjesson.

Firman fick betala ”betydligt mer än 100 000 kronor” enligt den legendariske antikvariatsanställde Gustaf Otto Adelborg, en summa som var svår för företaget att uppbringa. ”Börjesson satte emellertid en ära i att förvärva just denna jättesamling och lyckades ordna saken på förmånligt sätt”, skriver Adelborg.27

Omfånget var någonstans mellan 30 000 och 40 000 nummer. Genomgången av bokbeståndet var ett lagarbete men sista ordet om prissättningen i varje enskilt fall hade Karl Börjesson personligen. Han kunde hinna med att värdera 100 böcker i timmen, enligt Adelborg.

Bokmängderna från S:t Paulsgatan fyllde ett stort antal av Björck & Börjessons kataloger på 1930talet. Bland annat framställdes tre raritetskataloger och flera specialkataloger om bibliografi, konsthistoria, topografi, historia och vitterhet. ”Generalkonsul Jean Jahnsson” stod det emblematiskt i spärrade versaler på katalogerna nr 293, 297, 300, 305, 309, 317 och 333.

Karl Börjesson var alltid angelägen om att de ämnesinriktade katalogerna skulle vara så fullständiga som möjligt. Maximalt många relevanta titlar skulle finnas med.28 Därför fylldes nästan alltid på med böcker av annan proveniens än van der Nootska. Det står ”huvudsakligen från generalkonsul Jean Jahnssons bibliotek” eller ”till största delen härrörande ur” eller ”till övervägande del härstammande från”. Katalogerna kan alltså inte ses som något slags facit över Jean Jahnssons samling. Men det är uppenbart att det osedvanligt stora inköpet gjorde det möjligt för Karl Börjesson att nå långt i sin strävan mot ”kompletta” kataloger.

Det har samlare, specialister och bibliotekarier länge varit tacksamma för. Bibliofilen Thore Virgin medverkade liksom Gustaf Otto Adelborg i minnesboken över Karl Börjesson. I sin artikel listar han några av antikvariatets kataloger som han hade haft störst glädje av och bland dessa nämndes ”Jahnsson­katalogerna”.29

Som av en händelse äger jag Thore Virgins exemplar av katalogerna 297, 305 och 317. De är sammanbundna i ett klotband med bibliofilens förgyllda superexlibris på främre omslaget och stämpeln ”Biblioteca Qvarnforsiana” på smutstitelbladet.

Det bär syn för sägen att antikvariatets kataloger fick denna behandling. Värdet som referenslitteratur går inte att ta miste på och det behövdes ett slitstarkt bokband för att skydda de sköra trycksakerna. Mellan mig och Virgin har åtminstone en annan ägt samlingsbandet: antikvariatsbokhandlare Åke Andersson. Dennes exlibris, ritat av Gunnar Brusewitz, sitter på främre pärmens insida.

Thore Virgin lät även binda in katalog nr 333 över svensk litteratur. Denna volym har senare funnits i Carl Olov Sommars bibliotek.30

Ännu en medverkande i minnesboken över Karl Börjesson är biblioteksmannen J. Viktor

Johansson. Hans artikel ägnar sig åt just katalog nr 333, utgiven av antikvariatet 1939.

Johansson talar uppskattande om Karl Börjessons metod att ta från olika källor så att en specialkatalog blir så ”komplett” som möjligt. Nackdelen är dock att den enskilda boksamlingen inte blir redovisad som ett avgränsat helt. Det hade kunnat vara motiverat, skriver han, i fallet van der Nootska. ”Här gäller det ett övervägande svenskt bibliotek av den storlek, att man knappast kan räkna med att en enskild man någonsin kommer att skapa ett motstycke därtill.”

Katalog 333 blev tack vare Karl Börjessons kunskaper och långa erfarenhet ”en uppslagsbok över svensk litteratur, som i långliga tider kommer att vara samlare till nytta och glädje” resonerar J. Viktor Johansson.

Katalogen är innehållsrik. ”Den ytterst rara” originalutgåvan av Liljor i Saron av Stagnelius betingade 70 kronor, vilket är blott 2 500 kronor i dagens penningvärde. Stiernhielms Musæ suethizantes finns i fyra exemplar som tillsammans ger en bild av den komplicerade tillkomsten av de olika upplagorna 1687–88 och priserna är måttliga 5 700 till 6 250 kronor (dagens penningvärde).

Haquin Spegels Gudz werk och hwila finns i tre exemplar och kostar som mest 90 kronor (3 210 kronor).

35 årgångar av 1700 ­talstidningen Stockholms Post-Tidningar är katalogens dyraste nummer då det i sviten bland annat finns exemplar som saknas hos KB och det sammantaget rör sig om ”utmärkt vackra bredrandiga ex.” 4 000 kronor då är drygt 140 000 kronor i dagens penningvärde.

Näst dyraste numret är Rudbecks Atlantica för 3 000 kronor (107 000 kronor idag). Om Atlantican lär man sig att del IV inte förekommer på privata marknaden längre ”sedan 150 år tillbaka” då endast nio exemplar undgick branden 1702 och dessa funnit sin väg till offentliga bibliotek. Detta är exemplaret från Tranemålasamlingen. ”Allt som allt ett av de bästa ex. som förekommit på den svenska bokmarknaden.”31

Duodesupplagan av Almquists Törnrosens bok i komplett skick betingar 225 kronor (8 000 kronor i dagens penningvärde). ”På bokauktioner under de sista 20 åren ha blott 3 à 4 ex. förekommit, varav ett betingade 660 kr” skriver Björck & Börjesson.

Vidare hittar man i katalog 333 åtskilliga exemplar av det mest åtråvärda från Bellman, Bremer, Geijer, Lenngren, Lucidor, Runeberg, Tegnér och många, många andra. Det är en svensk kanon! E. W. Berggrén nämns i katalogens förord tillsammans med bibliofila storheter som Manderström, Stråle, Eichhorn och Bukowski. Böcker vandrar från ägare till ägare.

Just katalogiseringsverksamheten har givit Björck & Börjesson en särställning. Branschkollegan på Thulin & Ohlson, Erik A. Ohlson beskriver Karl Börjesson som en ”pionjärgestalt” i synnerhet för sina förkortningar som blev branschstandard.32

Mats Rehnström är en annan sentida branschkollega som håller Börjesson­katalogerna högt. Om Katalog 300 Svensk topografi skriver Mats Rehnström på antikvariat.net: ”Fortfarande ett av de bästa referensverken på sitt område.” Katalog 309 Konst, konsthistoria, konsthantverk karakteriseras som ”den bästa av firmans konstbokskataloger och innehåller ett stort antal äldre arbeten”. Katalog 333 ”ger en oöverträffad överblick över äldre tiders svenska skönlitterära verk och småskrifter”.

Men självklart begick antikvariatet en del misstag. J. Viktor Johansson skriver att han genom katalog 333 vinner insikten att de flesta exemplar av Olof von Dalins Poetiska arbeten i två band (nummer 1045) innehåller tre inklistrade kopparstick trots att ett fullt komplett exemplar ska ha fyra. Det är en kunskap som endast den som skärskådat många exemplar kan besitta. Vid en koll på anikvariat.net finner jag att Mats Rehnström har en invändning: ”En av vinjetterna, ’Den sanna critiquen’, inklistrad på s. 175 i del II saknas i vissa exemplar. I flertalet finns den dock på plats och är alltså inte den stora sällsynthet, som ibland gjorts gällande.” Så vem har rätt, Björck och Börjesson 1939 eller Mats Rehnström 2025? Jag vet förstås inte säkert. Men till Mats Rehnströms fördel kan konstateras att alla i skrivande stund33 saluförda exemplar av verket i svenska nätantikvariat har fyra inklistrade kopparstick, liksom mitt eget.

De flesta antikvariatskataloger, i allt väsentligt reklamtryck för postorder, kastas när man är klar

med dem. Men flera av Björck & Börjessons kataloger fick alltså med tiden en annan status. Än idag handlas det med dessa kataloger. En slagning på antikvariat.net respektive bokborsen.se med söksträngen ”Björck & Börjesson katalog” ger 300 respektive 191 träffar. Det är inte alldeles ovanligt att enskilda kataloger lämnats till bokbindaren. Ägaren har haft nytta av katalogen som referensverk, även efter det att antikvariatets lager tömts och den blivit inaktuell att beställa från. Ämnesspecifika kataloger har blivit standardlistor över vad som är värt att samla på. Katalogerna ger värdefull bibliografisk information om vad som utgör ett komplett verk. Dessutom har det stora antikvariatet i viss mån fungerat prisnormerande.

Även i senare tider visar det sig att Jean Jahnssonsamlingen ”står sig”. I det urval litteratur som Björn Dal redovisar i sitt vackra översiktsverk om Sveriges zoologiska litteratur finns nio kataloger

från Björck & Börjesson, varav två är Jahnssonkataloger (nr 297 och 305).34

På många sätt var hovjuveleraren en man mitt i modernismen. Han förstod sig på massproduktion, konsumtionssamhälle, dagstidningar och reklam. Så passande då att få sin bibliofila samlargärning odödliggjord i något så prosaiskt som reklamkatalogerna från ett antikvariat. Med namns nämnande på omslagen. Men bibliotekets medskapare E. W. Berggrén står inte med på några förstasidor. Dock omnämns han i både en och annan katalogpost. Här ett exempel: nummer 824 i Katalog 333, Brinkmans Elegien bär arkeologen och numismatikern Johan Henrik Schröders exlibris. Vidare har överbibliotekarie Klemming givit volymen som gåva till bibliografen Carl Broberg som i sin tur skänkt den till E. W. Berggrén. Så kom även Byggis med på ett hörn. Indirekt och diskret, vilket säkert passade honom väl.

NOTER

1. Bror Johan (Jean) Teodor Jahnsson, 1854–1944.

2. Edvard Wilhelm Berggrén, 1852–1939.

3. Jean Jahnsson, En gammal guldsmed berättar (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1941), s. 83–84.

4. ”Ragnar Amenius”, Svenskt biografiskt lexikon (elektronisk resurs).

5. Näringslivets utveckling i Sverige under å ren 1859–1929, Sveriges Handelskalender, jubileumsupplaga (Stockholm: Bonnier, 1929), s. 106–107.

6. ”Tomtspekulationerna på Lidingön”, Dagens Nyheter, 11.4 1907.

7. Jahnsson, s. 71.

8. Jahnsson, s. 103.

9. Bengt Rur, ”Klemmings antikvariat”, Svenska antikvariat, red. Tomas Lidman (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1986).

10. Mattisson, Göran, En bokpassion på bondlandet (Lund: Ellerströms, 1995), s. 63–64.

11. Bokvandringar: Uppsatser om böcker och boksamlare, red. J. Viktor Johansson (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1945), s. 209–53.

12. Brevväxlingen finns i avskrift på Göteborgs universitetsbibliotek, Handskriftsavdelningen

13. C. M. Carlander, Svenska bibliotek och ex-libris, vol. IV (Stockholm: Förlagsaktiebolaget Iduna, 1904), s. 369.

14. Carlander, vol. IV, s. 121.

15. Carlander, vol. IV, s. 148.

16. Carlander, vol. IV, s. 350.

17. Carlander, vol. II, s. 31.

18. Jahnsson, s. 85.

19. Eric Österlund, E.W. Berggré ns minne (Stockholm, 1939).

20. Jahnsson, s. 84.

21. Jahnsson, s. 85.

22. Johansson, s. 25.

23. Carl Forsstrand, ”Von der Nothska huset”, Svenska hem i ord och bilder, fjärde häftet, april 1913.

24. Folke Dahl, ”En engelsk bokhandlarspekulation av å r 1632 i ett Gustaf Adolfstryck”, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 22 (1936), s. 201–11.

25. Monica Eriksson, ”Jean Jahnssons samling”, i Stadsvandringar, red. Carl Heideken (Stockholm: Stockholms stadsmuseum, 1988), s. 145.

26. Eric Österlund, E. W. Berggré ns minne (Stockholm, 1939).

27. Gustaf Otto Adelborg, Karl Börjesson 1877–1941: En minnesbok (Stockholm: Svenska antikvariatföreningen, 1942).

28. Adelborg, s. 31.

29. Thore Virgin, ”Några minnen från förbindelsen med Karl Börjesson och hans firma”, i Karl Börjesson 1877–1941: En minnesbok (Stockholm: Svenska Antikvariatföreningen), s. 145.

30. Carl Olov Sommar, Boksamlare och deras jaktmarker (Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1968), s. 28.

31. Nr 3594.

32. Erik A.Ohlson, ”Om antikvariatkataloger och konsten att förstå dem”, i utställningskatalogen Alla tiders böcker (Stockholm: Svenska antikvariatföreningen, 1959), s. 17.

33. Januari 2025.

34. Björn Dal, Sveriges zoologiska litteratur: En berättande översikt om svenska zoologer och deras tryckta verk 1483–1920 (Kjuge: Orbis Pictus, 1996), s. 299.

Adam Helms bokbranschhistoriska samling i Uppsala

universitetsbibliotek

AAdam Helms (1904–1980) var under decennier en energikälla i den svenska bokhandeln. Orädd, idérik och med ett stort kontaktnät var han med om att modernisera den svenska bokbranschen under en ovanligt händelserik period, en där bokhandelssystemet gjordes om (delvis under hans inflytande), bokklubbarna slog igenom, bokpriserna släpptes fria och en ny statlig kulturpolitik på bokområdet infördes.

Liksom många reformatorer inom den svenska bokbranschen var Adam Helms invandrare, med värdefulla kunskaper om hur saker ordnades på andra ställen i bokvärlden än i Sverige.1 Han kom ifrån Danmark, där han hade arbetat i bokhandel. På ett nordiskt bokhandelsmöte träffade han Greta Nilsson (1903–1990), då bokhandelsmedhjälpare i Stockholm. Vid slutet av 1930 ­talet flyttade han till Stockholm där de gifte sig. Där arbetade han i bokhandel, medan Greta hade blivit försäljningschef på Albert Bonniers förlag. Genom henne förmedlades Adams idé till en bokklubb som skulle sälja sina böcker via bokhandeln –Svalan. Adam Helms blev en viktig gestalt bakom klubbens stora initiala framgång. Några år senare värvades han som chef för ett nytt förlag inom Bonniersfären, Forum, som bland annat skulle ge ut en klassikerserie med det bästa ur världslitteraturen (Forumbiblioteket). Med hårt arbete och nya idéer för marknadsföring gjorde han förlaget till en succé. Hans reklamkampanjer blev beundrade. Ett exempel var den för Thor Heyerdahls nautiska flotteäventyr Expedition KonTiki (sv. övers. 1949), ett annat lanseringen av det matematikhistoriska verket Sigma (1–6, 1959–1960),

Adam Helms och hans medarbetare på Forum ordnar ett jippo 1968 i samband med lanseringen av Kåre Rodahls Lev och lev längre – en bok för alla som klagar över trötthet.

som enligt all hävdvunnen branschlogik borde ha varit närmast osäljbart.

Adam Helms pensionerades från Forum 1971. Själv önskade han att den 27 år yngre kollegan Solveig Nellinge skulle ta vid efter honom, men så blev det inte. Istället startade de tillsammans

bokförlaget Trevi som de drev tillsammans fram till Adams död. En av förlagets specialiteter blev översatta romaner av ledande utländska kvinnliga författare som Doris Lessing (som de fick med sig från Forum) och Sylvia Plath, vars Glaskupan alla andra svenska förlag hade sagt nej till. Nellinge uttryckte det själv som att Trevi snabbt sågs som ”kvinnoförlaget med stort K”.2

Som bokförläggare och bokhandlare var Adam Helms en framgångsrik praktiker, men han intresserade sig också mycket för bokbranschens teori och historia. Gärna deltog han också i debatten om olika frågor i det bokens samhälle som han hade givit sitt yrkesliv. Debatten förde han bland annat i de två böcker han gav ut, en om förläggaryrket och en om bokklubbarnas historia (som också rymmer en användbar lista över bästsäljare i Sverige).3 Branschen fångade olika aspekter av hans insats i en minnesbok, utgiven året efter hans död.4

Ett viktigt uttryck för Helms intresse för bokbranschfrågor var den stora samling av litteratur på området som han byggde upp under många

decennier. Efter hans död beskrev förläggaren Per I. Gedin den som ”en av världens förnämsta samlingar av böcker om branschen”.5 Fokus låg på material om den svenska bokbranschen, (där han hoppades kunna vara fullständig) men Helms samlariver sträckte sig också till nordiskt och övrigt utländskt material.

Efter Helms död skänktes den stora samlingen – omfattande cirka 6 000 volymer – till Svenska Bokförläggareföreningen och 1987 deponerades samlingen hos Stockholms universitetsbibliotek.6 I samband med uppordnandet av samlingen gav Helms änka Greta i uppdrag åt antikvariatsbokhandlaren Ove Hagelin att göra en systematisk katalog över samlingen som den då förelåg. Med Per A. Sjögrens ord omfattade katalogen inte allt i samlingen, men väl ”det centrala bokmaterialet med uteslutande av det stora beståndet av tidningar och tidskrifter, småtryck, reklammaterial och kuriosa.”7 Trots dessa inskränkningar blev katalogen mycket utförlig: drygt tvåhundra tätt tryckta sidor i tvåspalt. Även om den inte är komplett är den med god råge det närmaste vi har kommit en svensk bokbranschhistorisk bibliografi för tiden fram till 1980.

Katalogen finns numera publicerad i digital form (tillgänglig som pdf via Diva Portal), så den är både lätt att få fram och enkel att söka i. Bredden i samlingen är sådan att alla underavdelningar här inte kan nämnas: i samlingen finns litteratur om tryckeri­, förlags­ och bokhandelshistoria, om censur, branschföreningar, antikvariat, bibliotek och läsvanor. Där finns centrala förordningar och olika branschdokument, böcker om boksamlare och boksamlingar, till och med en liten avdelning med fiktionslitteratur om bokbranschen. Vid närmare granskning visar den sig innehålla många sällsynta särtryck, flera av dem från festliga sammanhang där skrifterna bara spreds i en ytterst begränsad upplaga och därför är svårfunna.

Svenska Bokförläggareföreningen deponerade samlingen på Stockholms universitetsbibliotek där den blev ett viktigt verktyg för forskning och undervisning på området. Biblioteket lade också ner stort arbete på att komplettera samlingen med nyutkommen litteratur (jag satt med i en rådgivande arbetsgrupp de första åren, bestående av branschpersoner, forskare och bibliotekarier).

Ansvarig bibliotekarie för samlingen var Bodil Edvardsson, som under många år såg till att dess synlighet och kvalitet ökades. Ytterligare vikt för universitetet fick denna levande samling när en förlagsutbildning startade där 1992.

Ganska snart uppkom också idén att årligen hålla en bokbranschhistorisk föreläsning, The Adam Helms Lecture, för att bidra till debatten om branschen. Som något av en tumregel gällde att föreläsningen vartannat år skulle hållas av en branschföreträdare eller bokbranschforskare, vartannat år av en författare. Ambitionerna var högt ställda: helst skulle internationella auktoriteter bjudas in (svensktalande föreläsare kom först efter ett antal år – början gjordes med Eva Bonnier, 2003). De första åren, 1994–1996, hölls föreläsningarna av Robert Darnton, Hans Hertel och Janice Radway. För de praktiska arrangemangen kring föreläsningen – inklusive administration av gästlistan och den överdådiga buffén – svarade Bodil Edvardsson och Lena S. Karlsson (den sena re fram till 2002). Redan från början trycktes föreläsningarna och när digitaliseringen slog igenom blev föreläsningarna också tillgängliga som inspelningar i ljud och bild. Framväxten av föreläsningsverksamheten och dess betydelse för Stockholms universitet dokumenteras i en bok som kom ut till tjugoårsjubileet, Always On the Hunt: Adam Helms Lecture 20 år. 8 Under många år kompletterades den prestigeföreläsning som the Helms Lecture kom att utgöra av ett mer informellt seminarium om aktuella branschfrågor,

Av olika skäl beslöt Stockholms universitetsbibliotek vid slutet av 2010 ­talet att den inte ville behålla Helms­ samlingen. Svenska Förläggareföreningen (som den nu hette) vände sig då till Uppsala universitetsbibliotek med frågan om det ville överta samlingen, detta dels med hänvisning till traditionen på universitetsbiblioteket att tillvarata och vårda viktiga samlingar inom det humanistiska området, dels till den undervisning och forskning kring bokbranschen som länge bedrivits vid universitetet, främst vid Avdelningen för litteratursociologi men också vid andra institutioner. Dåvarande överbibliotekarien Lars Burman tog emot förslaget med stor entusiasm och 2019 donerade Förläggareföreningen Adam Helms bokbranschhistoriska samling till Uppsala universitetsbibliotek. Samtidigt beslöts,

naturligt nog, att den årliga föreläsningen skulle flyttas över till Uppsala universitet, där den ges i regi av Uppsala universitetsbibliotek och enligt samma uppläggning som hade etablerats så framgångsrikt i Stockholm.

Att ta hand om samlingen var förstås ett åtagande som krävde reflexion av universitetsbiblioteket, men samtidigt ett naturligt beslut. Även om Uppsala universitetsbibliotek har vari drivande i digitaliseringsarbetet på olika nivåer har det samtidigt som en självklarhet försvarat den tryckta boken och de sammanhållna specialsamlingarna. Och bokhistorisk litteratur – i vid mening – har biblioteket bokstavligen förvärvat i sekler. Förhoppningsvis kan samlingen få ett permanent hem i Uppsala.

Rent praktiskt behöll Stockholms universitetsbibliotek de titlar som förvärvats till Helmssamlingen sedan den kom dit. Men det övriga materialet (motsvarande det som förtecknas i Hagelins katalog) skickades till Uppsala, där det placerades på huvudbiblioteket Carolina Rediviva. Stora delar av materialet är katalogiserat i Libris. Pågående renoveringar och omdisponeringar inom biblioteksbyggnaden har gjort att samlingen har ambulerat inom huset. När detta skrivs förvaras större delen av samlingen i ett eget rum på plan 9, där den är systematiskt uppställd. (Rummet är låst av säkerhetsskäl, men personal släpper in den intresserade.) En del arkivmaterial (främst en klippsamling) finns i ett annat utrymme, och kan beställas fram till Specialläsesalen på samma sätt som material i andra personarkiv. Förteckning över denna klippsamling finns i Helmsrummet på plan 9.

Traditionen med en årlig Helms­föreläsning fortsatte i Uppsala med början just 2019. Hittills har de varit:

2019 Kjell Westö, Från Tipp-Ex till iCloud eller Mina trettio år mellan elitismens Skylla och kommersialismens Karybdis

2020 Per I. Gedin, De två kulturerna

2021 (Uppskjuten p.g.a. Covidpandemin)

2022 Elly Griffiths, Murder is Unique

2023 Jeff Deutsch, On the Use of the Bookstore in the 21st Century

2024 Richard Ovenden, What is a Library?

Som förut trycks föreläsningarna efter författarens medgivande (nu i serien Scripta minora Bibliothecae regiae Universitatis Upsaliensis) och publiceras samtidigt digitalt. Energiflödet från Adam Helms fortsätter att berika den svenska bokvärlden.

NOTER

1. Biografiska uppgifter nedan om Adam Helms ur Per I. Gedin, ”Adam Helms – ett liv för boken”, Stockholms universitetsbibliotek 25 år: Festskrift, red. Märta Bergstrand m. fl. (Stockholm: Stockholms universitetsbibliotek, 2002), s. 53–57.

2. Om Trevi, Bodil Edvardsson, ”What happened to that beautiful girl? Nellingearkivet i Stockholms universitetsbibliotek”, Always On the Hunt: Adam Helms Lecture 20 år, red. Leif Friberg och Emi­ Simone Zawall (Stockholm: Stockholms universitetsbibliotek, 2013), s. 57–67. Nellinge citerad efter s. 62.

3. Adam Helms, En förläggare fattar pennan (Stockholm: Forum, 1969); Världens största klubb: bokklubbarna (Höganäs: Bra böcker, 1975).

4 . Innan bilden bleknar: Några röster kring Adam Helms (Stockholm: Trevi, 1981).

5. 5. Per I. Gedin i ”Adam Helms död”, Svensk Bokhandel, nr 19, 1980 (s. 1251–53), s. 1252.

6. Samlingens storlek, Gedin 2002, s. 56.

7. Per A. Sjögren, “Förord”, Adam Helms bokbranschhistoriska samling = The Adam Helms Collection of Books in the History of Publishing and Bookselling. Catalogue prepared by Ove Hagelin (Stockholm: Svenska Bokförläggareföreningen, 1987) [s. 7–8], s. 8.

8 . Always On the Hunt: Adam Helms Lecture 20 år, red. Leif Friberg och Emi­ Simone Zawall (Stockholm: Stockholms universitetsbibliotek, 2013). Också denna bok finns som pdf via Diva Portal.

s teingrimur Jonsson

Gammal islandica i fem sydsvenska stiftsbibliotek

ILinköpings stiftsbibliotek finns en unik samling islandica, böcker tryckta på Island eller som är skrivna av islänningar eller handlar om isländska ämnen och är tryckta utomlands. Samlingen har sitt ursprung i Uno von Troils resa till Island hösten 1772 med Joseph Banks och Daniel Solander och donerades till biblioteket 1784.1

Sommaren 1772 planerade Banks sin andra upptäcktsresa med James Cook. Banks var en mycket förmögen naturvetare som hade varit med och bekostat den första upptäcktsresan med Cook 1768–71. Strax innan den planerade avfärden blev Banks och Cook osams, och Banks drog sig ur planerna. Eftersom allt redan var klart så beslöt Banks att istället göra en antropologisk och naturvetenskaplig upptäcktsresa til Island. Tyvärr var tiden inte den bästa, hösten var nära, flyttfåglarna borta när de anlände till Hafnarfjörður den 28 augusti. Sällskapet gjorde en resa till den världsberömda varma källan Geysir och vulkanen Hekla som hade haft utbrott sex år tidigare. Vid återresan den 8 oktober hade de med sig flera saker, däribland ett stort antal tryckta böcker som för Banks del skänktes till British Museum och blev stommen till den isländska boksamlingen där.

Även von Troil fick med sig omkring 40 böcker, framför allt dubbletter av det som Banks hade fått, och tog med sig dem hem till Sverige.

Efter Islandsresan fördjupade sig von Troil i isländska frågor av olika slag. Redan i England på väg hem till Sverige skrev han sin första artikel om Island, den andra artikeln skrevs i Holland och den tredje hemma i Stockholm i juni 1773.

Artiklarna skulle bli 22 som slutligen publicerades i en bok, Bref rörande en resa til Island 1772, tryckt och utgiven i Uppsala 1777. Förutom artiklarna innehåller originalutgåvan en förteckning över 105 skrifter rörande Island. En ganska ofullständig förteckning bibliografiskt sett men ändå den första publicerade bibliografin i Sverige om skrifter om Island.

Samlingen utökades de närmaste åren och blev 121 titlar innan von Troil blev biskop i Linköping år 1780 och avslutade sitt boksamlande för att ägna all kraft åt ämbetet. År 1786 blev Uno von Troil ärkebiskop i Uppsala där han tjänstgjorde fram till sin död 1803.

Uno von Troils samling av islandica består delvis av nytryckta böcker som fanns i lager 1772 i Islands enda tryckeri i Hólar, delvis av redan använda isländska böcker som han fick tag i på Island. Efter hemkomsten kompletterade von Troil sin samling med böcker rörande Island, varav de flesta var tryckta utomlands. Dock finns två böcker, tryckta i det nyetablerade tryckeriet i Hrappsey 1774, det vill säga efter von Troils Islandsresa. Men dessa båda var delvis avsedda för utländsk marknad eftersom de var tvåspråkiga, Tullins kvæði på isländska och danska, och Skarðsárannálar på isländska och latin.

Hela boksamlingen skapades under åtta år, vilket i sig är ett bevis på vilka böcker som fanns att få tag i under denna korta tid, nytryckta eller antikvariskt. Eftersom samlingen begränsades till islandica så kan vi även se vilka böcker rörande ämnet som inte fanns att få tag i. Samlingen belyser således bokmarknaden gällande islandica.

Bland de antikvariska böckerna finns både isländska tryck och utländska. De isländska är litet nötta som visar i vilket skick exempelvis Jónsbók, en lagbok tryckt 1709, var drygt 60 år senare. Eller i vilket skick Lossius Catrechismus, en liten volym innehållande flera religiösa texter i duodes tryckta 1693 och 1694, var efter 80 år.

De flesta nytryckta böckerna som von Troil fick med sig från tryckeriet var in materia, alltså obundna. Hemma i Uppsala lät von Troil binda in böckerna i enkelt bruksband av halvfransk typ, såkallat välsk band, med en tunn odekorerad rygg av billigt skinn och stänkta pappersöverdrag. Skickligt inbundna, minimalt skurna, således med breda marginaler.

Det är just bandet på några olika böcker som väcker frågor. Hur kan böcker, tryckta på Island i tryckeriet som just de åren var beläget i Skálholt, tryckta 1688, 1689 och 1690, vara inbundna i exakt samma typ av band som böcker tryckta i Danmark 1772? Det finns endast ett möjligt svar: Böckerna har funnits obundna i Köpenhamn när von Troil efter hemkomsten beställde islandica från en bokhandlare. Det är inget konstigt att det i Köpenhamn fanns nya böcker som Ólafsson och Pálssons Rejse igennem Island, utgiven i Sorø 1772 i två band och diverse islänningasagor vetenskapligt utgivna av den Arnamagneanska kommittén på 1770 ­talet med isländsk och latinsk parallelltext.

Men varför fanns det på 1770–talet obundna, olästa exemplar í Köpenhamn av de isländska Skálholtstrycken, Landnámabók, Are den frodes Schedæ (den första isländska historieskildringen), Christendoms saga och Grönlandia, skriven på latin av Arngrímur Jónsson och översatt till fornisländska av Einar Eyjólfsson, alla tryckta 1688? Frågan kräver en utredning.

Bokexport till Sverige?

Danmarks och Sveriges storväldesdrömmar under 1500 ­ och 1600 ­talen skapade en stor efterfrågan på isländska handskrifter innehållande berättelser av historisk karaktär. Framför allt efterfrågades skildringar om tidigare kungar och storheter under vikingatiden. Vid 1600 ­talets slut fanns knappast något kvar av medeltida handskrifter på Island. Även en del trasiga äldre handskrifter hade kopierats och skrivits om på nytt och exporterats till Danmark och Sverige. Kanske var det då tanken

väcktes av biskop Þórður Þorláksson í Skálholt att massproducera forna historier som tryckta böcker för export till Danmark och Sverige?

Ett faktum som stödjer denna hypotes är att Skálholtsböckerna är ytterst rara på Island och de få exemplar som finns där är mycket nötta. Däremot finns flera exemplar av dessa böcker i Sverige. De finns förstås i Lunds universitetsbibliotek som har en stor samling islandica och även i Linköping stiftsbibliotek. Men en undersökning av det isländska bokbeståndet i de fem övriga stiftsbiblioteken i Södra Sverige kunde kanske styrka hypotesen?

Inventeringen visade att det isländska bokbeståndet i de fem stiftsbiblioteken i Kalmar, Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö stiftsbibliotek tryckt före 1800 var ett fyrtiotal titlar, därmed inkluderande flera dubbletter.

Kungasagor

Inte förvånande så visade det sig att kungasagor var den största kategorin. Intresset för tidig svensk kungahistorik var mycket stort under 1600 ­talet.

I Västerås finns två exemplar av Snorre Sturlasons nordiska kungasagor Heimskringla på danska översatt med titeln Norska kongers chronica, utgiven av Ole Worm och tryckt i Köpenhamn 1633 i två band.

Den första svenska utgåvan av Snorre Sturlasons Heimskringla finns i flera exemplar i Kalmar och Strängnäs. Den har titeln Norlands Chrönika och Beskriffning Hwaruthinnan förmähles The äldste Historier om Swea och Götha Rijken, sampt Norrie, och eendeels om Danmark … och trycktes på Wijsingzborg 1670, i två folioband. I Strängnäs finns även en dubblett.

Av Heims kringla eller Snorre Sturlusons Norrländska Konunga Sagor som utgavs av Johan Peringskiöld i två folioband och trycktes i Stockholm 1697 med text på isländska – och således första tryckta utgåvan på isländska – samt översättning till svenska och latin, finns två exemplar i Kalmar. I Strängnäs finns fem exemplar av band 1 och två exemplar av band 2, varav det ena var inbundet i en volym tillsammans med band 1, båda delarna defekta, och de saknade sidorna ersatta med handskrivna blad.

Ytterligare en av Peringskiöld utgiven kungahistorik, Sögubrot af nokkrum fornkonungum í

Dana ok Svía veldi. … Samt om Bråwalla Slaget, emellan Kong Harald Hillditan och Sigurd Ring. … förswenskat af Johan Fredrich Peringskiöld, tryckt i Stockholm 1719, finns i Strängnäs.

I Västerås finns en bok om forna danska kungar av den isländske historikern Þormóður Torfason: Thormodi Torfæi … Trifolium historicum seu dissertatio historico-chronologi-co-critica, de tribus potentissimis Daniæ regibus Gormo Grandævo, Haraldo Cærulidente & Sveno Furcatæ (seu Admorsæ) barbæ … som trycktes i Köpenhamn 1707.

Snorres Edda

Snorre Sturlasons Edda med titeln De Yfverborna Atlingars, eller, Sviogötars ok Nordmänners, Edda … som var utgiven av Johannis Göransson, Upsala [1746], finns i Strängnäs. Och den boken finns även i Västerås där den är sambunden med De yfverborna Atlingars eller Sviogöthars ok Nordmänners patriarkaliska lära, tryckt i Stockholm 1750, som är den poetiska Eddan. Is atlinga; det är: De forna göters, här uti Svea rike, bokstäfver ok salighets lära, tvåtusend tvåhundrad år före Christum, utspridde i all land; igenfunden af Johan Göransson. Stockholm, tryckt hos Lars Salvius, år 1747, och Öhrlins Owäldiga tankar … Sth. 1749, som är dogmatik och inte hör hemma här.

Den poetiska Eddan

I Västerås finns den poetiska Eddan med titeln Edda Sæmundar hinns fróða: Edda rythmica seu antiqvior vulgo Sæmundina dicte, tryckt i Köpenhamn 1787. Bandet är det första av totalt tre som trycktes. Boken gavs ut av den Arnamagneanska stiftelsen som den danske konungen grundat 1772. Stiftelsen skulle förvalta det ekonomiska arvetet efter handskriftssamlaren Arne Magnusson och ge ut forna sagor från manuskripter i Magnussons handskriftssamling.

Islänningasagor

Av traditionella islänningasagor finns i Strängnäs i gott skick Gautreks saga eller som titeln lyder Gothrici & Rolfi Westrogothiæ regum historia lingua antiqua Gothica conscripta … illustravit Olavs Verelivs … Upsaliæ 1664. Det är den första fornsagan som trycktes, mer än hundra år innan de första

sagorna trycktes på Island. Inbunden i denna volym finns också Bósa saga med titeln Herrauds och Bosa Saga med en ny vttolkning iämpte Gambla Götiskan. … edita & notis illvstrata ab Olao Vereli, Upsaliæ 1666, och Ett Stycke Af konung Olaf Tryggjasons [!] Saga, hwilken Oddur Munck: På Gammal Gotska Beskrifwit hafwer. Tryckt i Uppsala 1665.

I Strängnäs finns även en defekt dubblett av Gautreks saga som förutom de saknade arken innehåller handskrivna sidor med ritningar av runstenar.

I Västerås finns ett mycket väl bevarat exemplar av den mäktiga folianten Nordiska kämpadater. En sagoflock samlade om forna kongar och hjältar, innehållande 16 sagor med isländsk, latinsk och svensk text, utgiven av Erik Julius Björner och tryckt i Stockholm 1737. Exemplaret är komplett. Men det har den omtryckta sidan (s. 7–8) i inledningen som ersatte den feltryckta ursprungliga sidan. Ett annat exemplar finns i Västerås. Men det är defekt; de första sex sidorna saknas.

I Västerås finns även Björners tänkta inledning till Nordiska kämpadater, med titeln Inledning till de yfwerborna Göters gamla hävder … tryckt i Stockholm 1738. Exemplaret är defekt eftersom det slutar på sidan 172 men skulle vara 219 sidor. Hjálmars saga, Historia Hjalmnari regis Bjarmlandiæ Atque Thulemarkiæ, utgiven av Peringskiöld, mest sannolikt år 1700 men utan år och ort, finns i Västerås. Boken, som är ett falsarium av Lucas Halpap, kom först ut i Uppsala 1690. Uppsalastudenten Halpap hävdade att han hos en bonde hittat en med runor skriven saga som han byggde sin avhandling på. Man ville få tag i handskriften, men Halpap hade strax efter disputationen lämnat Sverige. Dock lyckades man hitta handskriften, och Peringskiöld gav ut den intet ont anande. Snart började dock misstankarna frodas.

När Karl Gustaf Nordin tog tag i saken och publicerade resultatet av sin undersökning 1774 stod det klart att runhandskriften var ett falsarium och allt var ett påhitt av Halpap.

I Kalmar finns Sagan af Gunnlaugi ormstungu ok skalld-Rafni sive Gunnlaugi vermilingvis & Rafnis poetæ vita, utgiven av den Arnamagneanska nämnden i Köpenhamn 1775, med text på isländska och latin. Det är den första tryckningen av denna saga som är den som oftast blivit utgiven på originalspråket och i ett flertal översättningar.

G1 recto i det unika ark G i Växjös exemplar av Þorlákssons Dissertatio de Islandia, Wittebergæ 1666.

Böcker om Island och dess historia I Västerås finns ytterligare en bok utgiven av den Arnamagneanska nämnden i Köpenhamn 1773 med text på isländska och latin är Kristni-saga sive Historia Religionis Christianæ in Islandiam introductæ.

Från slutet av 1500 ­talet och under 1600 ­talet finns flera böcker skrivna av islänningar på latin som handlar om Islands historia. Syftet med dessa böcker var framför allt att motverka utländska skribenters fantasifulla skildringar av Island och islänningar. Men Island var populärt i detta sammanhang precis som andra samhällen ute i periferin under tiden som exempelvis skapade fantasiromanen om Robinson Crusoe.

I Skara finns den första av dessa, tryckt i Köpenhamn 1593, skriven av den lärde Arngrímur Jónsson: Brevis commentarius. Exemplaret är sambundet med Georgi Olai Upsaliensis Historia piissimi ac sanctissimi martyris Ioannis Hvss, utgiven i Greifswald 1586.

I Växjö finns två exemplar av Specimen Islandiæ … av Arngrímur Jónsson, tryckt 1643 i Amsterdam, och i Skara ett exemplar. Skaraexemplaret har en ägaranteckning: Carl L. Kämpe. London 1793. Men det som kanske är av störst intresse är att på titelbladets baksida finns stämplat inramat: Jos : Banks. Och under ramen står: Given away J B. – Det var sir Joseph Banks som gjorde Islandsresan 1772 och bjöd med Uno von Troil på turen!

Ett unikt exemplar finns i Växjö av Dissertatio chorographico-historica de Islandia av Þórður Þorláksson, tryckt i Wittenberg 1666. Denna bok av Þorláksson – som sedermera skulle bli biskop í Skálholt och styra över tryckeriet där – är ytterst, ytterst rar. Den trycktes om två gånger, år 1670 och 1690; även dessa är rara. Det som utmärker exemplaret i Växjö är att boken efter de normala A–F arken innehåller ett halvt G ­ark med hyllningstexter och hyllningsdikter till respondenten av företrädare för Wittenbergs universitetet. Detta halva ark finns inte i andra kända exemplar av boken, vilket gör Växjöexemplaret till ett unicum!

Och då kan det i detta sammanhang också nämnas att i i Skara finns två exemplar av tidigare nämnda Uno von Troils Bref rörande en resa … som trycktes i Uppsala 1777.

Växjöexemplaret av den isländska Wajsenhuus-bibeln, Kbh. 1747. Den sista raden under strecket: Hvad mistekest hefur i Þrickning og Revision þessa Bibliu Verks leidrette Lesarinn godfuslega. (Det som misslyckats i tryckningen och revisionen av detta Bibelarbete rättas vänligen av läsaren.) Det är Guds ord som läsaren ombeds korrigera!

Bibeln

I Växjö finns en Bibel på isländska: Biblia. Það er øll heiløg ritning utløgð á norrænu, tryckt i Köpenhamn 1747 i Waysen huus. Detta är den fjärde utgåvan av bibeln på isländska, i kvarto format. De tre tidigare var alla folianter, 1584, 1644 och 1728. Texten på utgåvan 1747 är den samma som i utgåvan 1644. Inga övriga isländska bibelutgåvor finns i de fem stiftsbiblioteken. Men i Strängnäs finns två exemplar av den gotiska Wulfilas Nya testamente med text på isländska och latin: D. N. Jesu Christi ss. Evangelia ab Ulfila Gothorum in Moesia Episcopo Circa Annum à Nato Christo CCCLX. Ex Græco Gothicè translata, nunc cum Parallelis Versionibus, Sveo-Gothicâ, Norrænâ, seu Islandicâ, & vulgatâ Latinâ edita / [a Georgio Stiernhielm]. Stockholmiæ 1671.

I Västerås finns Johan Ihres Dissertatione philologica Ulphilas illustratus, cujus partem primam, consent. ampliss. facult. philosoph. in illustri academ. Upsaliensi … tryckt i Stockholm 1752. – Här kan det tilläggas att det var till Johan Ihre, en av Uno von Troils viktigaste lärare, som von Troil adresserade 12 av de 22 uppsatserna i sin bok om Island.

Utgivna medeltidsbrev

I Skara finns Diplomatarium Arna-Magnæanum i två band, utgivna av Grímur Jónsson Thorkelin på bekostnad av den Arnamagneanska stiftelsen. Volym 1 trycktes i Köpenhamn, medan volym 2 trycktes i Leipzig, båda år 1786. Volym 1 har ägaranteckning: ”Carl L. Thämpe, Paris 1796.” Och den har ytterligare proveniens som berättar att boken blev ”Skänkt till Skara Gymnasii Bibliothek af Herr Kantzlirådet Carl Thempe”

De fyra Skálholtstrycken 1688

Därmed har bokbeståndet i de fem stiftsbiblioteken redovisats förutom de fyra böckerna tryckta i Skálholt 1688 som var skälet till att denna undersökning gjordes. Här kan noteras att inga av de böcker som fanns i stiftsbiblioteken och som redovisats här trycktes på Island. Inte någon bok tryckt i Hólar, där det isländska tryckeriet fanns under ca 250 år före 1800, finns i de fem stiftsbiblioteken.

Hur var det då med de fyra böckerna tryckta i Skálholt 1688 och som enligt hypotesen skulle exporteras?

I Växjö finns en av dessa: Grönlandia, inbunden i ett enkelt, inte samtida band, och i ett något nött exemplar. I Skara och Västerås finns däremot alla fyra böckerna, inbundna i en samlingsvolym. Exemplaret i Västerås är inbundet i pergamentsband, med all sannolikhet ett svenskt band. Ordningen är Landnáma, Schede, Christendóms saga och Grönlandia. Samma ordning påvisar exemplaret i Skara. Det exemplaret är inbundet i brunt skinnband. Men det utmärker sig genom försättsbladen i bokbandet. De är påtryckta, och det visar sig att de härstammar från tryckningen av de två banden av Olaf saga Tryggvasonar som trycktes i Skálholt 1689 och 1690. Det fastlimmade försättsbladet på den främre

Skaras samlingsband från Skálholt ca 1690. Kalvskinn med blindstämplar.

pärmen är sida 202 ur det första bandet, det lösa är sidan 195 ur det andra bandet och längst bak är det fastlimmade baksättsbladet sidan 203 ur det första bandet. Det bakre lösa baksättsbladet är borta. Det främre lösa bladet på sidan 195 är det unika, eftersom dess baksida inte har något tryck, vilket betyder att detta är ett överark som endast trycktes på den ena sidan. Detta ark har funnits i tryckeriet i Skálholt och ingen annanstans. Bandet är således från Skálholt, från 1690 eller mycket kort därefter, eftersom det finns en isländsk ägaranteckning på det lösa försättsbladets baksida med årtalet 1693.

Slutsatser

Vilka slutsatser kan dras av detta? I två av de fem undersökta stiftsbiblioteken fanns alla fyra böckerna. Dessutom fanns Grönlandia i ytterligare ett stiftsbibliotek.

Exemplaret av Grönlandia är något nött och inbundet i icke samtida band så det har med all sannolikhet tillhört en eller flera ägare innan det

Försättsbladen i Skaraexemplaret från Skálholt ca 1690, från Ólafs saga Tryggvasonar bd I och bd II, tryckta 1690.

Det lösa försättsbladet i Skaraexemplaret från Skálholt ca 1690. Den blanka baksidan (verso) med ägaranteckning 1693.

kom till stiftsbiblioteket i Växjö. Men det kan mycket väl haft sitt ursprung hos en bokhandlare i Köpenhamn i slutet av 1600 ­talet eller under 1700 ­talet.

Samlingsbandet i Västerås kan mycket väl vara obundna exemplar inköpta från Köpenhamn som sedan blivit inbundna i pergament i Sverige. Ex­

emplaren i det isländska samlingsbandet i Skara har däremot inte varit obundna i Köpenhamn. Boken har en isländsk ägarförteckning, men hur den har kommit till Skara stiftsbibliotek finns det ingen information om. Antagligen har boken inte varit länge på Island, eftersom exemplaren är i mycket bra skick och troligen sällan blivit lästa.

Jämfört med slitaget på den isländska lagboken från 1709 och de religiösa skrifterna från 1693 och 1694 som von Troil fick med sig från Island 1772 och som finns i Linköpings stiftsbibliotek så är samlingsbandet i Skara nästintill oläst. Detta indikerar att boken har kommit till Sverige under tidigt 1700 ­tal, då efterfrågan på islandica hade minskat. Därför blev slitaget minimalt.

Mycket längre än så kommer vi inte. Vi kan bara konstatera att inventeringen inte motsäger hypotesen om att böckerna trycktes för export. Men stödet den ger hypotesen är ganska svagt.

Inventeringen har möjliggjorts genom ett stipendium från Sigrún Sigurðardóttir og Haraldur Sigurðssons isländska forskningsfond som bekostat resor och logi.

NOT

1. Jonsson, S. 2018. Uno von Troils Islandica i Linköpings stiftsbibliotek. Ingår i: Här ifrån skilda håll en skatt är samlad. Linköpings biblioteks handlingar. Ny serie, 20, s. 85–138.

APPENDIX

Sammanfattning av det isländska bokbeståndet i de fem stiftsbiblioteken

Kalmar Stifts- och gymnasiebibliotek (Tack till Håkan Bergcrantz)

6 volymer:

1. [Gunnlaugs saga ormstungu]: Sagan af Gunnlaugi ormstungu og skalld­ Rafni. … Ex manuscriptis Legati Magnuæani … Hafniæ, sumtibus Legati Magnuæani, 1775. 4°, (8) + xxxii + 318 + (80) s., 2 pl., 1 facsim.

2. [Snorri Sturluson: Heimskringla]: Norlands Chrönika och Beskriffning: Hwaruthinnan förmähles The äldste Historier om Swea och Götha Rijken, sampt Norrie, och een­ deels om Danmarck … Tryckt på Wijsingzborg … 1670. Fol. (12) + 110 + 523 + (8) s.

3. [Snorri Sturluson]: Heims kringla eller Snorre Sturlusons Nordländska Konunga Sagor … illustravit Johann Peringskiöld. Stockholmiæ 1697. Bd. 1. Fol (24) + 830 s. [Ex 1]

4. [Snorri Sturluson]: Heims kringla eller Snorre Sturlusons

Nordländska Konunga Sagor … illustravit Johann Peringskiöld. Stockholmiæ 1697. Bd. 1. Fol (24) + 830 s. [Ex 2]

5. [Snorri Sturluson]: Heims kringla eller Snorre Sturlusons Nordländska Konunga Sagor … illustravit Johann Peringskiöld. Stockholmiæ 1697. Bd. 2. Fol 486 + (128) s. [Ex 1]

6. [Snorri Sturluson]: Heims kringla eller Snorre Sturlusons

Nordländska Konunga Sagor … illustravit Johann Peringskiöld. Stockholmiæ 1697. Bd. 2. Fol 486 + (128) s. [Ex 2]

Skara Stiftsbibliotek

(Tack till Johan Frick, Sara Möller och Jessica Karlsson)

Tryckt katalog: Catalog öfver Skara kongl. Gymnasii BibliothekSkara 1830.

7 volymer:

1. Diplomatarium Arna – Magnæanum. Utg. av Grímur Jónsson Thorkelin. Vol 1. Havnie 1786. Ägarantekning: Carl L. Thämpe, Paris 1796 och även Skänkt till Skara Gymnasii Bibliothek af Herr Kantzlirådet Carl Thempe

2. Diplomatarium Arna – Magnæanum. Utg. av Grímur Jónsson

Thorkelin. Vol 2. Lipsiæ 1786.

3. Jónsson, Arngrímur: Brevis commentarius … Kbh. 1593. Här med sambundet: Georgii Olai Upsaliensis: Historia piissimi ac sanctissimi martyris Ioannis Hvssi. Gryphiswaldiaæ 1586 (MDXXCVI) Ägaranteckning: Luth, Pehr

4. Jónsson, Arngrímur: Specimen Islandiæ … Amstelodami 1643.

Enligt den tryckta bibliotekskatalogen fanns boken i biblioteket år 1830, s 381.

Ägaranteckning: Carl L. Kämpe. London 1793.

På titelbladets baksida: Inramad: ”Jos : Banks” ; under ramen ”Given away J B”.

5. Landnáma. Skalhollt 1688 Här med sambundet:

• Schede Ara fróða (”Íslendingabók”)

• Christendóms saga

• Grönlandia Försättsbladen är från Ólafs saga Tryggvasonar (Skálholt 1689–90), det fastlimmade; sidan 102 band 1, det lösa sidan 195 band 2, ej tryckt på dess baksida, det nedlimmade; eftersättsbladet sidan 205 band 1, det lösa saknas.

”Skänkt till Skara Gymnasij Bibliothek af Herr Kyrkoherde Mag. Bernhard Odström”.

6. Troil, Uno von: Bref rörande en resa … Sth. 1777. [Ex. 1.]

7. Troil, Uno von: Bref rörande en resa … Sth. 1777. [Ex. 2. ] Ägaranteckning: Pehr Luth

Strängnäs Stifts- och gymnasiebibliotek (Roggebiblioteket) (Tack till Elin Andersson)

14 volymer:

1. [Biblia: NT: Wulfila]: D. N. Jesu Christi ss. Evangelia ab Ulfila Gothorum in Moesia Episcopo Circa Annum à Nato Christo CCCLX. Ex Græco Gothicè translata, nunc cum Parallelis Versionibus, Sveo ­ Gothicâ, Norrænâ, seu Islandicâ, & vulgatâ Latinâ edita / [a Georgio Stiernhielm]. Stockholmiæ 1671. (52) + 703 s. [Ex. 1]

2. [Biblia: NT: Wulfila]: D. N. Jesu Christi ss. Evangelia ab Ulfila Gothorum in Moesia Episcopo Circa Annum à Nato Christo CCCLX. Ex Græco Gothicè translata, nunc cum Parallelis Versionibus, Sveo ­ Gothicâ, Norrænâ, seu Islandicâ, & vulgatâ Latinâ edita / [a Georgio Stiernhielm]. Stockholmiæ 1671. (52) + 703 s. [Ex. 2]

3. [Edda Snorra]: De Yfverborna Atlingars, eller, Sviogötars ok Nordmänners, Edda … Johannis Göransson. Upsala [1746].

4. [Gautreks saga]: Gothrici & Rolfi Westrogothiæ regum historia lingua antiqua Gothica conscripta … illustravit Olavs Verelivs … Upsaliæ 1664. 8° (8) + 240 + 128 + (44) + 48 s. [Ex. 1] Här med sambundet:

• [Bósa saga]: Herrauds och Bosa Saga med en ny vttolkning iämpte Gambla Götiskan. …edita & notis illvstrata ab Olao Verelio. Upsaliæ 1666. 8° (6) + 122 s.

• [Oddr Snorrason munkur]: Ett Stycke Af konung Olaf Tryggjasons [!] Saga, hwilken Oddur Munck : På Gammal Gotska Beskrifwit hafwer. Vpsala 1665. 8° 16 s.

5. [Gautreks saga]: Gothrici & Rolfi Westrogothiæ regum historia lingua antiqua Gothica conscripta … illustravit Olavs Verelivs … Upsaliæ 1664. 8° (8) + 240 + 128 + (44) + 48 s. [Ex 2, def.] Ark L [!], L, L2, 48 s. Dessutom handskrivna blad med ritningar av runstenar.

6. [Snorri Sturluson: Heimskringla]: Norlands Chrönika och Beskriffning: Hwaruthinnan förmähles The äldste Historier om Swea och Götha Rijken, sampt Norrie, och een­ deels om Danmarck … Tryckt på Wijsingzborg … 1670. Fol. (12) + 110 + 523 + (8) s. [Ex 1] Pergamentbd.

7. [Snorri Sturluson: Heimskringla]: Norlands Chrönika och Beskriffning: Hwaruthinnan förmähles The äldste Historier om Swea och Götha Rijken, sampt Norrie, och een­ deels om Danmarck … Tryckt på Wijsingzborg … 1670. Fol. (12) + 110 + 523 + (8) s. [Ex 2] Skinnbd med blindstämplar.

8. [Snorri Sturluson]: Heims kringla eller Snorre Sturlusons Nordländska Konunga Sagor … illustravit Johann : Peringskiöld. Stockholmiæ 1697. Bd. 1–2. Fol (24) + 830; (2) + 486 + (128) s. [Ex 1, Bd 1–2 sambundet] Några handskrivna blad/sidorna: Bd 1: B1, C2, C3, 71­ 72, 213­214, 499 ­500; Bd 2: 283­284, 249 ­250, 251­252. Wrangelsamlingen

9. [Snorri Sturluson]: Heims kringla eller Snorre Sturlusons Nordländska Konunga Sagor … illustravit Johann : Peringskiöld. Stockholmiæ 1697. Bd. 1. Fol (24) + 830 s. [Ex 2] ”Marnsell”

10. [Snorri Sturluson]: Heims kringla eller Snorre Sturlusons

Nordländska Konunga Sagor … illustravit Johann : Peringskiöld. Stockholmiæ 1697. Bd. 1. Fol (24) + 830 s. [Ex 3]

11. [Snorri Sturluson]: Heims kringla eller Snorre Sturlusons Nordländska Konunga Sagor … illustravit Johann : Peringskiöld. Stockholmiæ 1697. Bd. 1. Fol (24) + 830 s. Ex 4]

12. [Snorri Sturluson]: Heims kringla eller Snorre Sturlusons

Nordländska Konunga Sagor … illustravit Johann : Peringskiöld. Stockholmiæ 1697. Bd. 1. Fol (24) + 830 s. [Ex 5]

13. [Snorri Sturluson]: Heims kringla eller Snorre Sturlusons

Nordländska Konunga Sagor … illustravit Johann : Peringskiöld. Stockholmiæ 1697. Bd. 2. Fol 486 + (128) s. [Ex 2] ”Rylander”

14. Sögubrot af nokkrum fornkonungum í Dana ok Svía veldi. … Samt om Bråwalla Slaget, emellan Kong Harald Hillditan och Sigurd Ring. … förswenskat af Johan Fredrich Peringskiöld. Stockholm 1719. (12) + 32 s.

Västerås Stiftsbibliotek (Tack till Pia Letalick)

12 volymer:

1. Björner, Erik Julius: Inledning till de yfwerborna Göters gamla hävder … Stockholmiæ 1738 Ursprungligen tänkt som inledning till Nordiska kämpe dater.

Defekt: Slutar på sidan 172; skulle vara 219 sidor.

2. [Edda Snorra]: De Yfverborna Atlingars, eller, Sviogötars ok Nordmänners, Edda … Johannis Göransson. Upsala [1746]. Här med sambundet:

• [Völuspá] De yfverborna Atlingars eller Sviogöthars ok Nordmänners patriarkaliska lära. Stockholm 1750.

• Is atlinga. Sth. 1747.

• Öhrlin, Olof Pet: Owäldiga tankar … Sth. 1749. [Dogmatik]

3. [Edda Sæmundar]: Edda Sæmundar hinns fróða. Hafniæ 1787. Pars 1 [av totalt 3]

4. [Hjálmars saga]: Historia Hjalmari regis Bjarmlandiæ Atque Thulemarkiæ, Ex Fragmento Runici Msti. N.p., n.d. [1700?]. Handskrivet årtal [1701?]

Den 2 utg. av ”Johannis Peringskioldi” ”Hjálmars saga” är ett falsarium.

5. Ihre, Johan: Ulphilas illustratus … Holmiæ u.å.

6. Kristni saga. Hafniæ 1773.

7. Landnáma. Skalhollt 1688 Här med sambundet:

• Schede Ara fróða (”Íslendingabók”)

• Kristendóms saga

• Grönlandia ”Sparwenfeldt” på Landnámas titelblad. Pergamentband.

8. Nordiska kämpa dater. Stockholmiæ 1737. Ex 1: Bra exemplar. Med den omtryckta sidan (s. 7–8) i förordet. Den ursprungliga sidan saknas.

9. Nordiska kämpa dater. Stockholmiæ 1737. Ex 2: Defekt: De första 6 bladen saknas. Texten börjar på sidan 3, ark A2.

10. Snorri Sturluson: Norske kongers chronica. Kbh. 1633. [Ex. 1]

11. Snorri Sturluson: Norske kongers chronica. Kbh. 1633. [Ex. 2]

12. Torfeus, Tormod. Trifolium. Kbh 1707.

Växjö Stiftsbibliotek

(Tack till Karin Sahlin Häll, Ella Styf och Linda Heineman)

5 volymer:

1. Biblia. Það er øll heiløg ritning utløgð á norrænu. Kaupmannahøfn 1747. Den isländska Bibelns fjärde tryckning. Den första i 4°format; de tre tidigare var folianter. Tryckt i Waysen huus tryckeriet i Köpenhamn.

2. Jónsson, Arngrímur: Grönlandia … samanntekinn og á Latinskt mál skrifuð af … Arngrime Jonssine … en á Norrænu utløgð af Einare Eiolfssine. Skalhollt 1688.

3. Jónsson, Arngrímur: Specimen Islandiæ … Amstelodami 1643. Ex 1. ”Ex bibl J. Forsander”

4. Jónsson, Arngrímur: Specimen Islandiæ … Amstelodami 1643. Ex 2.

5. Þorláksson, Þórður: Dissertatio chorographico ­historica de Islandia. Wittebergæ 1660.

På slutet: Ett halvt ark G, G2. Med hyllningsdikter på latin och tyska. 2 Unika 4 sidor som inte finns på Island. Möjligen det enda bevarade exemplaret av denna ark. Således ett UNICUM!

g unnel s tenqvist

En lucka i Riksarkivets Årstasamling

Släkten Saxenberg

Alla dokument om Årsta slott, beläget i Österhaninge socken, som finns i Riksarkivet i Stockholm har förtecknats i den så kallade Årstasamlingen. Där har dock funnits en lucka för åren 1856 –1898 som visat sig gälla släkten Saxenberg. I följande artikel vill jag påvisa hur viktig en samling dokument som förvarats länge hos en familj kan belysa såväl ägandeförhållandena kring ett gods på Södertörn som spännande personers livsöden. Särskilt intressant är kopplingen mellan Saxenbergarna och den välkända författaren Fredrika Bremer. Hon var inte bara författare, utan också en kvinna som personligen fick uppleva flera turer kring ägandet av Årsta, som var hennes barndoms och ålderdoms vistelseort.

Som förutvarande ordförande i Årstasällskapet för Fredrika Bremer­ studier blev jag i början av 2000 ­talet bekant med den nästan hundraåriga Dagmar Falk, änka efter Saxenbergättlingen professor Knut Olof Falk (1906–1990), barnbarnsbarn till Abraham Saxenberg, som varit ägare av Årstagodset under senare delen av 1800 ­talet. Det var denne ägare som gav Fredrika Bremer möjlighet att återvända till barndomens Årsta på sin ålders höst. Det var ju också på Årsta slott som Bremer avled på nyårsaftonen 1865. Jag besökte Dagmar Falk ett flertal gånger i hennes hem i Lund och hon skildrade den Saxenbergska familjen i livfulla berättelser med ett kristallklart minne.

Timmarna med Dagmar i Lund gav mig en bild av en intressant familjs liv och leverne. Anknytningarna till Fredrika Bremers liv kändes levande. I Dagmars hem fanns ett flertal spår av Fredrika

Årsta slott, kopparstick ur Suecia Antiqua et Hodierna.

såsom arvegods, bland annat en tavla föreställande Årsta slott, en spegel och en stol som tillhört författaren. Dagmar Falk donerade en mängd dokument rörande familjen Saxenberg och Årsta slott, som jag i min tur har förmedlat till Riksarkivet för att ingå i Årstasamlingen och täcka ovanstående lucka. Donationen innehåller handlingar från följande ägare av Årsta: Grevinnan Anna Beata Fleming som förmyndare för sina barn, Carl Fredric Bremer och hans efterlevande, Lars Johan Hierta med flera samt givetvis från Abraham Saxenberg och hans efterlevande. Arkivhandlingarna innehåller köpehandlingar, fastebrev (lagfarter), inteckningar och gravationsbevis rörande Årsta från 1700 ­tal till 1900 ­tal (i original men i många fall kopior). Här finns också dokument från auktioner och taxeringsprotokoll. Vidare innehåller donationen material rörande Saxenbergs familj, bland annat en samling brev. I materialet finns även ej undertecknade dokument om Årstas äldsta historia. De flesta förrättningarna kring ägandet av Årsta slott har skett vid Sotholms härads tingsrätt. Tingshuset finns bevarat än idag och ligger i närheten av Västerhaninge kyrka.

Bremer – Hierta – Saxenberg

Årstagodset har bebotts av fantasieggande personligheter alltifrån korsfarare, amiraler, kulturpersonligheter, a ff ärsmän och godsägare till vanligt folk som torpare och statare. Och framför allt av flera starka kvinnor, vilket lär ha inspirerat Fredrika Bremer som själv under hela sitt liv hade starka historiska intressen.

Detaljer av porträtt av Claes Hansson Bielkenstierna och Barbro Åkesdotter Natt och Dag gift Bielkenstierna. Enligt villkor vid försäljningen av Årsta slott 1898 skulle porträtten vara kvar i slottet vid ägarbyten.

Själva slottet uppfördes (1660–1667) under Claes Hansson Bielkenstiernas tid med hustrun Barbro Åkesdotter Natt och Dag, gift Bielkenstierna som ”byggherre”. Slottets exteriör är i stort sett oförändrad sedan 1600 ­talet, men dess inre har genomgått flera förvandlingar och speglar olika epoker stilhistoriskt. Lantbruket bedrivs idag på marker som under århundradenas lopp tillförts säteriet genom donationer och köp av mindre gårdar, och tidigare odlade marker har omvandlats till nutidens golfbanor. Idag äger Haninge kommun Årsta slott som för tillfället år 2025 är ute till försäljning. Resultatet av försäljningen är inte klar vid denna artikels publicering.

Min bror Lars Fröstad äger idag Årsta säteri med omkringliggande jordbruksmark. Det var min pappa som arrenderade säteriet från 1932 till sin död 1960 då min mamma övertog arrendet. Där växte jag upp och nu äger jag torpet Alvsta, södra gården, som är mitt sommarställe.

Den mest kända personen i Årsta slotts och gods historia är Fredrika Bremer som fem år gammal anlände i en kalesch till Årsta. Så här skriver hennes syster Charlotte vid den första anblicken av Årsta:

Hade vi förstått ordet hemskt, så skulle vi visst tänkt på det vid åsynen af det då förfallna gamla Årsta, bygdt för nära 200 år sedan af fru Barbro Åkesdotter Natt och Dag under det hennes man, amiral Bielkenstierna var ute i trettioåriga kriget. [Min anm. ska vara svensk­ danska kriget].

Avskrift av skuldebrev rörande säljaren Fleming och köparen Bremer 27 maj 1805.

Den till Sverige invandrande familjen Bremer hade nämligen 1805 lämnat Åbo i Finland, då svenskt, i rädsla för ryssen. Man bosatte sig i Stockholm, men skaffade också Årsta slott som ett minst sagt respektabelt sommarställe. Det är intressant att ta del av skuldebrevet (skriftlig överenskommelse för att betala en viss penningsumma), som Carl Fredrik Bremer tog över efter familjen Fleming.

Avskrift av skuldebrev rörande säljaren Fleming och köparen Bremer 27 maj 1805

Å köpeskillingen för Åhrsta Sätterie med åtföljande Hemman och Lägenheter enligt idag upprättadh KöpeBref och KöpeContract är jag till Fru Grefvinnan Anna Beata Fleming född Cronstedt såsom förmyndare För Baronerna Fredric Fleming, Claes Herman Fleming, och Fröken Sigrid Margaretha

Änkefru Bremer med döttrar säljer Årsta till Lars Johan Hierta m.fl. 1853.

Charlotta Fleming, skyldigen Summa af Tjugu Tusende Femhundrade Femtyo Åtta Ricksdahler fyratyo Skillingar fem runstycken Banco, med därå ifrån den 24 sistledne Martij uplöpande Sex procents årlig ränta; hvarföre Fru Grefvinnan Fleming utan mitt vidare hörande kann begära och ärhålla Inteckning uti Åhrsta Sätterie med underlydande Hemman och Lägenheter belägna uti Stockholms län, Sotholms Härad, Öster och Westerhaninge Socknar som försäkras.

Stockholm den 27 Maij 1805.

Brukspatron C Fr Bremer 2 maj 1805.

Fredrika Bremers far avled emellertid redan 1830 och det blev änkan Charlotta Bremer, född Hollström, samt döttrarna Charlotte Quiding och Fredrika Bremer som den 8 november 1853 till Lars Johan Hierta samt brukspatronerna Johan Lind och Wilhelm Hellgren säljer det intecknade

Hierta säljer till Abraham Saxenberg i april 1856.

godset ”i Öster­ och Wester Haninge Socknar, Sotholms Härad och Stockholms Län belägna nedannämnda fasta Egendomar a) Årsta Säteri, 3 mantal med Frälsehemmanen: Blista № Ett 2/3 mantal m.fl. och samtliga torp och hemman, ett trettiotal m.m. b) Hesslingby Säteri m.m.”

En rad inteckningar finns dokumenterade i försäljningsdokumentet.

Lars Johan Hierta var en av 1800 ­talets främsta entreprenörer och han gav sig in i ett flertal verksamheter. Han startade olika företag och hade en stark koppling till Fredrika Bremer såsom hennes förläggare. Hela sju verk av Bremers hand hade Hierta som förläggare. De bägge starka personligheterna representerade den liberala rörelsen i samhällsdebatten och Bremer deltog med pamfletter i Hiertas tidning Aftonbladet. Men Hiertas ägande av Årsta blev kortvarigt. Redan i april 1856 sålde Hierta sin fasta egendom Årsta belägen

uti Stockholms Län Sotholms Härad och Östersamt Wester Haninge Socknar, samt frälsehemmanen vidare till lantbrukaren Herr Abraham Saxenberg.

Jag Lars Johan Hierta upplåter och försäljer härmed till lantbrukaren Herr Abraham Saxenberg min fasta egendom Årsta belägen uti Stockholms Län

Sotholms Härad och Öster­ samt Wester Hanninge

Socknar, bestående af Årsta Tre Mantal Säteri, samt frälsehemmanen Blista № 1., twå tredjedels mantal; ibidem №2., tre fjärdedels mantal; ibidem №3.,ett mantal; ibidem №4., ett mantal; ibidem №5., UppBeteby № 2., ett mantal., Stymninge

№ 1., ett mantal; ibidem №2., fem tolftedels mantal; ibidem

Stadsberga №2., elfva trettiotwåenadedels mantal; №3., ett mantal; ibidem №4., ett mantal; ibidem

Kjäfveråker № 1., ett åttondedels mantal

№ 1 Alfvesta (numera benämnt Alvsta) ett halft mantal №2., ett mantal, jemte Wittså skattlagda mjölqvarn och husbehofs­ såg, äfvensom holmen

Majskaren; torpen Näs, Hammar, Brink, Eriksberg, Ytterträda och Nylanda samt öfriga under ofvan upräknade hemman hörande lägenheter jemte hvad dertill hörer i skog, mark, hus och åbyggnader, sådant det nu befinnes och af mig innehafves, enligt den i HäradsRättens lagfartsprotokoll af den 17.e Maj 1854. intagne afhandling emellan Undertecknad och Herr Wilhelm Hellgren om delning af de under Årsta egendom samfäldt förut hörande lägenheter, och HäradsRättens å samma afhandling grundade upbud och fastebref; widare räntorna af Frälsaskattehemmanen Söder Beteby № 1., tre åttondedels mantal., Stadsberga №1 ibidem № 2., tjugoen trettiotvåendedels mantal jemte alla vid egendomen befintliga kreatur, inventarier af kör­ och åker­redskap, tröskwerk, tegelbruksinventarier, möbler och effekter af alla slag , på sätt widare i köpekontrakt af den 5. december sistlidet år är öfverenskommet, allt detta emot en köpesumma för sjelfva fastigheten och frälseräntorna af Etthundrafemtiotusen /:150 000:/ Riksdaler Banco och som denna köpeskilling blifvit, i enlighet med de i nyssnämnda köpekontakt uppgjorda vilkor, till mig erlagd, den första skillingen med den sista; alltså afhänder jag mig ofvannämnda egendom och tillegnar densamma Herr Abraham Saxenberg eller dess rättsinnehafvare med samma rätt, som mig tillkommit, att ifrån och med den 14. sistlidne Mars tillträda, samt derefter ega,

bruka och disponera, förbindande mig till hemul efter lag.

Stockholm den 29 april 1856 L.J.Hierta

Ur familjen Saxenbergs liv och leverne

Således blev familjen Saxenberg ägare till Årsta gods i mitten av 1800 ­talet. När familjen Saxenberg anlände till Årsta satt sonen Knut Saxenberg inkilad mellan systrarna Sofia (24 år) och Emma (22 år) i en täckt vagn, vilket han berättade om som ett av sina tydligaste barndomsminnen. Han var då fem år gammal. År 1856 hade fadern Abraham Saxenbergs köpt det minnesrika Årsta på Södertörn av Lars Johan Hierta.

Familjen Saxenberg härstammar ursprungligen från Uppland. Av den äldsta bevarade kyrkboken för Markims socken i Uppland framgår att Johan Larsson i Saxta föddes 1670 och avled julaftonen 1742. Det är det första spåret till släkten, som sedermera tog namnet Saxenberg efter fädernegården. I sitt andra äktenskap hade Johan Larsson bland flera barn sonen Johan Johansson. I kyrkboken stod om honom ”Död 1786 efter en gudelig, ärbar och berömlig vandel.”

Johan Johansson hade två söner Johan (1752–1822) och Abraham (1764–1812). Med dessa två personer delades släkten i två grenar. Abraham, den yngre sonen bodde kvar på Saxta. Den äldre sonen Johan Johansson var rusthållare i Tadhem, Skånela socken från 1790 och antog namnet Saxenberg omkring 1800 då han sålde Tadhem till brodern och flyttade till Hakunge gård. Efter olika transaktioner fick Saxenberg fastebrev för gården 21 maj 1813. Gården gick sedan 1825 i arv till sonen Abraham Saxenberg (1804–1878). Denne ”hemförde” Christina Sophia Bennet (1812–1901), 18 år gammal, som sin brud och de gifte sig 1830. På så sätt blev släkterna Saxenberg och Bennet befryndade. Hakunge var i släktens ägo till 1855 då Saxenbergs sålde gården och köpte Årsta året därpå av Lars Johan Hierta. Saxenberg sålde Hakunge med hustruns ”goda ja och samtycke” till kaptenen Herr Johan Gustaf Georg Dalman.

Livet på Årsta

Många Saxenbergare var bosatta på Årsta. Enligt anteckningar som Gertrud Falk, f. Saxenberg (1880–1957), barnbarn till Abraham Saxenberg, samlat berättades det att på denna stora gård

Saxenbergs släkttavla, teckning av Clara Stenqvist.

måste allt repareras eftersom det inte fanns ett enda helt redskap och inte heller en enda hel möbel. Detta finns också dokumenterat i flera av de brev som finns i Saxenbergska donationen i Riksarkivet. Då gården tillträddes fick föräldrarna och barnaskaran således fullt upp att göra. Gården var stor – ungefär 400 ha öppen jord och därtill 450 ha skog och impediment – och boningshuset gav plats för både en stor familj samt släkt och vänner vid högtidliga tillfällen. Ett flertal ”hushållningsgillen” hölls också där. Abraham Saxenberg fick många goda skördar, men upplevde också några svåra missväxtår. Från dessa svåra år berättas att fattiga och svältande människor vandrade omkring på landsbygden. Vid Årsta fick de nödlidande människorna övernatta i ett särskilt rum där man på kvällen kokade en ”pannmur” (en järngryta med tappkran) välling och på morgonen potatis för deras överlevnad. Den dåliga ekonomin, då gården också var skuldsatt och belastad med mängder av inteckningar, var en ständig källa till oro för familjen. Modern Christina Sophia gick med kraft in för sin husmorsroll. Hon fyllde förråden, lät väva och sy till sitt linneskåp och hon bedrev biodling, hade höns och ankor som utom ägg och stekar levererade ett obeskrivligt fint dun till bolstrar och kuddar. Hon utvecklade trädgården och odlade förutom blommor även grönsaker till husbehov och vidareutvecklade den park som börjat anläggas redan på Fredrika Bremers tid i engelsk stil.

Sophia och Abraham Saxenberg, 1870-tal.

Det var som sagt Saxenbergs som gav Fredrika Bremer möjlighet att återvända till sitt barndomshem och upplät också bostad åt henne på Årsta slott under hennes sista år.

Livet på Årsta beskrivs av Margaret Howitt i Ett år hos Fredrika Bremer:

Lördagen den 9 juli (1864)

Efter 3 timmars resa voro vi framme vid Dalarö, der Herr S ­g, nuvarande egaren af Årsta, en högväxt herrre med grått skägg, var oss till mötes med sin beqväma, något gammalmodiga täckta vagn, förspända med ett par vackra, svarta hästar. […]

Bredvid herr S på kuskbocken en gammal trotjenare, som varit vid gården alltsedan Bremerska tiden. Då var hans befattning att hugga ved och köra vatten. För Fredrika syntes det vara ett tungt och enformigt liv; hon frågade honom en dag om han icke fann det så? –Enformigt? upprepade han alldeles förvånad. Nej, det kan det väl inte kallas? Aldrig är det ett och detsamma – än är det ved och än är det vatten.

(När de kom fram till) boningshuset stod Fru S., jemte sina tre döttrar, Sofia, Selma och Therese på trappan, i sina enkla, svenska drägter.

Vidare skildrar Howitt hur den dubbla trappuppgången leder upp till andra våningen, vars många ganska stora rum få disponeras av Mamsell Bremer med ett kabinett, som hon med glad och behaglig belägenhet åt sydväst har valt till sitt eget rum. ”Här har hon författat flera av sina romaner

Nedre Matsalen: 11 Saxenbergare och Fredrika Bremer (längst till höger) 1860–1898.

och kan nu åter känna sig hemma därstädes. […] Nedre våningen, som under Bremers tid var nästan öde var nu inredd till en bekväm bostad åt familjen.”

Så sent som den 27 augusti 1864 skriver Fredrika i ett brev till en vän:

Jag är nöjd även att ha gjort denna goda familjs bekantskap och att ha sett i vilka goda händer gamla Årsta befinner sig. Måtte de kunna behålla det!

Abr. Saxenberg är en hedersman, som till det inre och yttre förtjänar benämningen ’Fader Abraham’ som hans vänner giva honom. Frun är en innerligt beskedlig, välvillig och strävsam människa men halvt uttröttad och helt förargad på det släp hon haft och har att dragas med, allt sedan hon gifte sig vid 17 års ålder, med många barn, husfolk och stort hushåll. Också är hennes jämt återkommande tema det att ingen flicka bör gifta sig före tjugo års ålder, Dessförinnan vet man icke vad man gör då man gifter sig.

Under sina sista år i livet hade således Fredrika Bremer nära kontakt med familjen Saxenberg och hon verkar ha funnit sig väl tillrätta. Sålunda berättar Bremer för Margaret Howitt vid en promenad ute på Årsta 1864:

Här är mig godt att vara. Jag har börjat tänka på att stanna vid Årsta, för ett eller två år, och skrifva min sista roman, för hvilken jag nu under flera år samlat ämnen. Här tycker jag mig bättre kunna bereda mig för ett annat lif; här kan jag lättare understödja de behöfvande med mina begränsade tillgångar […]. Dessutom känner jag mig så fullkomligt hemma här, i mitt kabinett, der jag i forna tider har skrifvit så mycket. Rummen äro stora och höga, jag tycker det går så lätt att andas i dem, och ute är luften från sjön frisk och stärkande!

De sista dagarna i livet skriver Bremer till flickorna Saxenberg och ber om deras tjänster inför julfirandet.

Årsta d. 20 Dec. 1865.

Se nu, min goda lilla Sophie, kommer jag åter och besvärar dig med några uppdrag, men de bli väl de sista före Jul!

Var så snäll och tag med dig, hit då du kommer om lördag […] ett skålpund g r a n n konfekt passande att hänga upp i Julträdet. […] Jag räknar på dig och Therese att hjelpa mig styra ut en Julgran till fröjd och fromma för smått kaffefrämmande som jag bjudit till Julafton kl. 3.

Fredrika

Årsta d. 22 Dec. 1865.

Ack min snälla Sophie! Slut med comissioner blir det bestämdt icke och fred för dig förr än du är här på Årsta åter! Nu måste jag bedja dig låta köpa 24 Mandelbröd (eller Semlor) för 2 sk. st. och 12 st. saffransbullar för 4 sk. stycket, allt så färskt, som möjligt (mina stadspengar räcka ju härtill!) och skicka dessa bröd o Bullar hit ut i en af de stora tomma mjölkflaskorna. Nya Mjölkkusken, Nilson, kan nog, tror jag bestyra härom och skall äfven göra sitt bästa om du säger honom att det är för min räkning. (Han vet att jag skall hafva kafferep om Julafton och hans barn äro bjudna med dertill.)

Nu, ingenting vidare utan Godnatt, och ett hjertligt välkommen i Morgon. Måtte vädret bli så godt som det låfvar i Afton. Godnatt min snälla Sophie.

Hälsa systrarne från tante

Fredrika

Flickorna Saxenberg vakade sedan vid Fredrika Bremers dödsbädd den sista dagen år 1865. Än i denna dag är Fredrika Bremer en av vårt lands mest bemärkta kvinnor.

Den stora Saxenbergska syskonskaran Min sageskvinna, Dagmar Falk, berättade följande för mig om syskonskaran utifrån anteckningar som svärmodern Gertrud Falk, född Saxenberg, nedtecknat.

I äktenskapet mellan Abraham Saxenberg och Christina Sophia Saxenberg, föddes elva barn av vilka tre – den äldsta Johan samt Ulla och Tomas – dog som barn. Alla barnen föddes på Hakunge gård. Många i släkten kom mycket väl ihåg Sofia, Emma, Carl, Selma, Laura, Therese, Sven och Knut Saxenberg.

Den stora barnaskaran fostrades ganska strängt, men också med stor kärlek, till underdånig och vördnadsfull lydnad för sina föräldrar, till enkelhet och arbetsamhet. Brev till Knut från fadern finns i behåll från så sen tid att Knut redan var ute i livet och hade plats som ingenjör. Breven andas den största kärleksfullhet, ömhet och omtänksamhet.

Av barnen kom det ena efter det andra ut i världen. De var begåvade, särskilt i musikaliskt hänseende. Alla flickorna spelade piano och Sofia och

Therese hade mycket fina röster. Sven och Knut spelade esskornett och som skarpskyttar var de med i skarpskyttarnas musikkår. Knut tillhörde också Tekniska institutets musikkapell.

Alla flickorna var mycket företagsamma med Fredrika Bremer och sin driftiga mor som förebilder. Sofia (1832–1913) och Emma (1834–1870) var banbrytande. De förtjänade sitt uppehälle på ett sätt som inte var vanligt för denna tids kvinnor. De arrenderade ”Fruntimmernas sim­ och badinrättning” på Skeppsholmen i Stockholm. Emma var simlärarinna och utövade sitt yrke samtidigt som hon drev siminrättningen som affärsrörelse. Hon dukade under i ”bröstsjukdom” då hon överansträngde sig vid en simuppvisning och dog helt hastigt.

Sofia övertog arrendet av badinrättningen, sysselsatte simlärarinnor och drev affärsrörelsen i ungefär tjugo år. Tidigare hade hon varit lärarinna, haft anställning vid Stockholms läsesalong och gav i många år pianolektioner. Sofia var ett affärsgeni och kunde en gång till sin stora glädje ge sin far en så värdefull gåva som ett par apelkastade hästar! Hon var familjens affärskvinna. Klok, kraftig och klartänkt var hon den som under sitt långa liv fick ta ansvar och bar bekymren på sina axlar. Hon blev 81 år överlevde alla sina syskon utom Knut.

Dagmar Falk hoppades att hon såväl som syst­

rarna haft en glad och ljus barn­ och ungdomstid, eftersom de senare i livet fick utstå stora bekymmer och prövningar. Endast en av döttrarna Saxenberg, Laura gifte sig. Emma fick inte den hon hade tänkt sig. Tette (Therese) fick inte sin officer, Selma inte sin älskade pastorsadjunkt och Sofia inte sin sjökapten. Varför blev det så? Alla skyllde på farmor. Elsa skriver i ett av alla sina brev ”jag hörde det i de tre sista fallen”.

Carl (1836–1870) blev arkitekt och civilingenjör. Han tog sin arkitektexamen vid Tekniska institutet som Kungliga Tekniska högskolan (KTH) då kallades. Han studerade även vid byggnadsskolan vid Fria konsternas akademi och var bygg­ och murmästare i Stockholm. Bland de arbeten han deltog i var byggandet av Vattenledningsverket vid Skanstull. Han restaurerade även Österhaninge kyrka. Carl ansåg att kyrkogården var vattensjuk och otrevlig och genomdrev att en plats i Årsta slottspark skulle inhägnas och invigas till familjens gravplats som framgår av det följande.

Carl hade liksom sina bröder en särskild förkärlek för skjutvapen och deras konstruktion. Han konstruerade också ett gevär, och tävlade med det s.k. Remingtongeväret när detta senare antogs som svenska arméns gevär.

Han var en mycket begåvad man och skulle säkert blivit ett känt namn om han inte liksom Emma fått en bröstsjukdom och dött i förtid.

Selma (1838–1904) var sin mors ständiga hjälp i det stora och för tiden omoderna hushållet och övertog senare helt och hållet skötseln av hushållet. Hon strävade plikttroget med det tunga hushållsmaskineriet på Årsta. Det var ett slavgöra. Hon började sin dag tidigt med att skicka iväg mjölkbud och andra bud till Stockholm (såsom Fredrika Bremer gjorde) och när de återkom från stan skulle räkenskapernas redovisas.

Laura (1839–1883) gifte sig med handlaren Jakob Robert Holmström och fick tre barn. Ellen Maria (död ung), Herman Robert Abraham och Sven Gunnar Andreas. I augusti 1891 upplåter och försäljer Sven till änkefrun Christina Sophia Saxenberg sina andelar i fasta egendomen Årsta Säteri och i frälsehemmanet Alvsta 1892. Laura var den enda dottern som gifte sig och fick barn som kunde ärva.

Therese (1843–1898) fick utbilda sin vackra altröst. Bekantskapen med Fredrika Bremer, som bodde sina sista år hos familjen Saxenberg på Årsta, betydde mycket för ungdomarna Saxenberg. Särskilt för Therese då det var på Fredrikas initiativ och med henne som sällskap som Therese reste till Stockholm för att pröva in vid Musikaliska Akademien. Hon studerade opera och debuterade som Fides i Profeten (av Meyerbeer). Hon gjorde också en studieresa till Paris. Till hennes större roller hörde Ortrud i Lohengrin och hon var den första Bergadrottningen i operan Den Bergtagna (av Ivar Hallström). När hon lämnat operan blev hon en uppskattad konsertsångerska och sjöng bland annat på kung Oscars kröning i Storkyrkan och hade många sång­ och pianoelever. De sista sexton åren av sitt liv ägnade hon åt brodern Svens dotter Elsa som tidigt blev föräldralös.

Sven (1849–1886) ägnade sig åt lantbruket och hjälpte sin far. Han blev förvaltare och övertog ansvaret för skötseln av gården efter faderns bortgång. Men redan vid 36 års ålder dog han i blindtarmsinflammation. Året efter hans död började man operera för denna sjukdom. Han är begravd på Österhaninge kyrkogård liksom hans hustru Isabelle Antoinette Saxenberg, född Condret. På gravstenen kan man läsa: Älskade Sörjde, Här Hvilar FB Isabelle Antoinette Saxenberg F.Condret *21/12 1855 † 26/2 1882 Possessionaten Sven Oscar Stefan Saxenberg *21/10 1849 † 8/8 1886 De efterlämnade enda arvingen lilla dottern

Elsa (1880–1975). Elsa gifte sig med Nils Wijkström (1878–1961), tysk konsul, och de fick tre döttrar och nio barnbarn. Förmyndare blev Knut Teodor Saxenberg 1886 då fadern Sven avled. Den mest kända personen i släkten, den uppburna operasångerskan Therese (Teresia) Saxenberg är också begravd på Österhaninge kyrkogård, till vänster om Fredrika Bremers grav. På gravstenen kan man läsa Här Hvilar Alt sångerskan Edla Therese Charlotta Augusta Saxenberg *9/11 1843 + 1/3 1898 Moder syskon och fosterdotter begråta den oförgätliga Math 5:9 SvPs 402.

Knut (1851–1916) var den yngsta i syskonskaran. Sven och Knut gick i Maria skola på Södermalm och bodde hos de äldre systrarna. Från modern finns ett brev i vilket hon förmanar de båda gossarna ”att vara flitiga i skolan och vara lydiga och snälla mot systrarna, som ha besvär med dem”. Därefter gick Knut genom Tekniska institutet, fackavdelningen för mekanik och blev vid 21 års ålder ingenjör, fick anställningar vid Ljusne och Matfors och 1874 hos bruksägaren Carl Ekman i Finspång, där han förestod kanonverkstaden till 1909, då han flyttade till Norrköping där han bodde till sin död. Han fick två barn med sin Agda, William (1877–1923) och Gertrud, gift Falk (1880 –1957) som på 1950 ­talet flyttat till Stockholm.

Fadern till alla dessa barn, Abraham Saxenberg, gick ur tiden 1878 och änkan Christina Sofia Saxenberg överlevde sin make Abraham med 23 år och dog 1901. Arvet efter Abraham Saxenberg skiftades inte utan Årsta behölls och sköttes av arvingarna gemensamt. En rad lagfarter upprättades för Abrahams änka och barn som undertecknades den 5 maj 1884. Men år 1898 säljer Abraham Saxenbergs änka Årsta till herrarna Egnell, Johnson och Schnell.

Vi undertecknade Christina Sophia Saxenberg, född Bennet, Christina Sophia Amalia Saxenberg, Selma Johanna Berhardina Saxenberg, vi Herman Robert Abraham Holmström och Sven Gunnar Andreas Holmström ende arftagare och söner af aflidna Laura Henrika Maria Mathilda Saxenberg och hennes jemväl aflidne man Jacob Robert Holmström, och jag Knut Theodor Saxenberg för egen del och såsom förmyndare för min aflidne broders Sven Oskar Staffan Fredrik Saxenberg och

hans jemväl aflidna hustrus enda barn Elsa Olympia Saxenberg upplåta och försälja härmed till Grosshandlanden, Riddaren af Kongl. Vasa Orden Herr Carl Emil August Egnell, Herr Generalkonsuln och Kommendören Axel Johnson samt Herr Grosshandlaren Carl Schnell oss tillhöriga säteriet Årsta № 1, tre mantal och derunder lydande hemmanen Blista № 2, tre fjerdedels från ett helt förmedladt mantal, Blista № 3,4 och 5 hvartdera ett mantal, Kjäveråker №1, ett åttondels, från ett fjerdedels förmedladt mantal, Stadsberga № 2,3 och 4, tillsammans två och sju tretiotvåendels mantal, Stymninge № 1, ett mantal, №2 ett tredjedels mantal och №3 ett halft från ett helt förmedladt mantal och UppBeteby № 2, tre fjerdedels mantal allt frälse i Österhaninge socken, samt Alvsta № 1, ett halft mantal och № 2, ett mantal frälse i Vesterhaninge socken jemte frälseräntan af fem tjugofjärdedels mantal Stadsberga № 1 i Österhaninge socken allt i Sotholms härad och Stockholms län jemte samtliga till nämda egendomar hörande yttre inventarier och kreatur samt all växande under bergning varande och inbergad gröda med mera enligt efterstående: alltsammans för en betingad och öfverenskommen köpeskilling stor TvåHundraSextiofemTusen (265,000) kronor, hvaraf Två HundraTioTusen (210,000) kronor beräknas utgöra betalning för fastigheterna och FemtioFemTusen (55,000) kronor för inventarier och kreatur samt gröda med mera och i öfrigt på följande villkor:

Köpekontraktet innehåller ett flertal villkor:

1) Köpeskillingen erlägges på det sätt att köparena dels med säljarens befriande öfvertaga betalningsansvar till kapital och ränta

a) för säljarnes i egendomarne intecknade skuld till Mälarprovinsernas hypoteksförening från sista afbetalningsdagen den 10 februari 1898 då den utgjorde Femtiotvå Tusen två Hundra tolf (52, 212) kronor 46 öre b) för säljarnes i egendomarna intecknade skuld till Kungl. Vetenskapsakademien ifrån sista räntebetalningsdagen den 30 juni 1898, stor Tjugotvå Tusen Fem Hundra (22,500) kronor. dels kontant betala skilnaden emellan öfverenskomna köpeskillingen 265 ,000 kr och sist angifna två belopp tillsammans 74, 712 kr 46 öre med Ett Hundranittio Tusen Tvåhundra Åttiosju (190,287) kronor 54 öre.

2) Köparena tillträda genast egendomarna sådana

Christina Sophia Saxenberg säljer Årsta till herrarna Egnell, Johnson och Schnell 1898.

de befinnas med allt vad enligt lag är till fasta egendomarne att hänföra jemte all inbergad under bergning varande och växande gröda samt å egendomarna befintlig afverkad eller upphuggen skog. [ ]

5) Den vid egendomen nu anställde inspektor, hvilken enligt muntlig utfästelse eger anställning med sex månaders uppsägningstid från jordegarens sida, tillförsäkras att icke blifva från sina nuvarande förmåner skiljd, förr än efter åtnjutande af dylik uppsägningstid.

6) Vid gården för jordbruket och gårdens skötsel städsladt eller eljest anstäldt statfolk och tjenare skola af köparena öfvertagas med skyldighet för köparena att ansvara för dem tillkommande löneförmåner såvidt de belöpa på tiden från tillträdet, likasom köparena ock förbinda sig att godtgöra säljarne för de utlägg till egarne och legodagsverken i och för jordbruket och gårdens skötsel, som belöpa på tiden

efter tillträdesdagen, i enlighet med den räkning häröfver som säljarne må afgifva.

7) Köparena förbinder sig att låta två systrar Zettergren, hvilka bebo en egen stuga på egendomen och hvilken efter båda systrarnas död, utan godtgörelse tillfaller egendomen, fortfarande och intill sin död den qvarbo, äfvensom att låta arbetaren Svensson i Svenslund, jemväl så länge han lefver, nyttja det torp han nu innehar, emot fullgörande af de skyldigheter han nu har att utgöra till gårdens egare enligt skriftligt aftal. […]

9) De yttre inventarier och kreatur som ingår i köpet öfvertagas af köparena i det skick de befinnas. […]

13) Med köpet följa såsom egendomen tillhöriga de i corps de logis byggnaden befintliga målade porträtt af Amiral Bjelkenstjerna och hans fru 14) Som genom kunglig resolution säljarne fått rätt att i parken söder om corpe de logis byggnaden hafva en familjegraf, nu omhägnad med en syrenhäck och åtta lindar, förbehåller sig Enkefru Christina Sophia Saxenberg att der få begravas och skola säljarne och deras efterkommande städse ega väg till och fritt tillfälle att besöka och vårda ifrågavarande grafplats, som ej får på något sätt ändras eller ohägnas.

För den rätt säljarne och deras efterkommande jämlikt denna punkt ega medgifva köparena att inteckning sökes och meddelas i 3 mantal Årsta med förmånsrätt näst efter nu gällande penninge­inteckningar.

15) Det af Enkefru Christina Sophia Saxenberg tecknade bidraget af Ett Tusen (1 000) kronor till den blifvande Jernvägen Stockholm – Nynäs hamn skall af köparerna i säljarenas ställe utgöras.

16) För vinnande af häradsrättens tillstånd till förevarande upplåtelse i hvad angår Elsa Olympia Saxenbergs del förordas härmed lifligast detta bifall af samtliga säljare, dock att försäljningen i hvad angår bemälda omyndiga är beroende af häradsrättens godkännande

h) att fritt få erhålla skjutser med trilla eller täckt åkdon till kyrka, läkare eller hufvudstaden eller eljest för åkning när af säljarne påkallas.

(Utöver dessa köpevillkor får säljarna förmånen att fritt få bo kvar en tid i nuvarande bostad samt få vatten, is, ved och använda mangel, telefon samt fritt disponera badhuset och fritt få tio liter oskummad mjölk.)

Uti förestående upplåtelse ingår ej från egendomen afsöndrade lägenheter

Wittså qvarn i Vesterhaninge socken, hvaremot i köpet ingår all säljarne tillhörig fastighet i Österoch Vesterhaninge socknar

Stockholm den 16 juli 1898

Christina Sophia Saxenberg född Bennet genom

Sofia Saxenberg enligt fullmakt.

Sofia Saxenberg

Selma Johanna Berhardina Saxenberg

Herman Robert Abraham Holmström

Sven Gunnar Andreas Holmström

Knut Theodor Saxenberg För egen del och såsom förmyndare för

Elsa Olympia Saxenberg

Släkten Saxenberg efter försäljningen

När Årsta såldes år 1898 flyttade änkefru Saxenberg och hennes då kvarlevande döttrar Selma och Sofia till Stockholm där hon levde de tre sista åren av sitt liv. Hon dog 1901 och döttrarna Selma 1904 och Sofia 1913. ”Årstahemmet” upplöstes definitivt först efter dottern Sofias död.

Magnus Bratt har bidragit med värdefull information och tillika bilder till förevarande artikel. Han är barn till Saxenbergättlingen Gunhild (Gunilla) (1911–1995), som är dotter till William Saxenberg (1877–1923), som i sin tur är son till Knut Saxenberg. Jag har lärt känna Magnus genom hans engagemang i släkten. Han har i sin ägo värdefulla släktdokument såsom serviser och möbler från Årsta slott och har under årens lopp skött Minneslunden i Årstaslottspark.

Knut Saxenberg, den ende överlevande sonen till Abraham Saxenberg, blev god man för resten av familjen. Han förvaltade sedan familjens ekonomi vilket finns beskrivet i hans mycket omfattande brevböcker med kopior från försäljningen 1898 och fram till hans död 1916. (Lättläst med fin handstil). I brevböckerna finns brev till samtliga kvarlevande – modern, systrarna och syskonbarn. I detta material kan man ta del av flera brev till systern Sofia, som drev badhuset på ”ponton” vid Skeppsholmen och undervisade i simning med sin syster Emma , som nämnts i det föregående. En omfattande samling brev finns också i den Saxenbergska donationen i Riksarkivet. I många brev framhålls hur obeskrivligt älskad Knut var av alla. Inte minst av Elsa som blev

hans förmyndare efter båda föräldrarnas tidiga död.

Här beskrivs också hur släkten Saxenberg fick sina pengar från försäljningen som utdelades efter behov. Pengarna kom från räntan på det insatta försäljningsbeloppet. (Försäljningsbelopp 1898: 260 000 kr, i dagens penningvärde nästan 2 miljoner kr), som gav en större inkomst än den låga inkomsten från den skuldsatta gården.

Ett exempel på penningtransaktionerna inom släkten är hur Elsa Saxenberg, dotter till den 1886 avlidne sonen Sven, önskade cirka 6 000 kronor till en Parisresa 1899. Hennes önskan uppfylldes efter ”vänliga förmaningar”, då hon reste tillsammans med en av Alfred Nobels brorsöner. ”Han har sådana dyra vanor”. De var nyförlovade, men förlovningen slogs upp efter hemkomsten. Släktingarna var vänliga och omtänksamma, vilket framgår av att Elsa återigen fick pengar, men nu till en Londonresa. Elsa blev sedan gift med den tyske konsuln Nils Wijkström.

I brevböckerna finns även brev till Magnus Bratts morfar William Saxenberg och mormor Hilda, född Björkstedt född 1885. Magnus mormor Hilda blev änka 1923 efter William, ingenjör vid ASEA, och hade då två halvvuxna döttrar, Magnus mor Gunhild (Gunilla) och Marianne. Mormor Hilda reste mycket med sina döttrar till badorter i Nordtyskland och i Sverige och andra länder och på vintern till Storlien för skidåkning. Hon hyrde gärna bostäder utanför Stockholm, bland annat Järna prästgård, men behöll samtidigt en våning på Sankt Eriksgatan.

Magnus Bratts mor Gunilla kom tidigt in på Märtaskolan där hon lärde sig finsömnad. Genom skolans försorg kom hon till ett modehus i Paris i mitten av 1930 ­talet. När hon gift sig med översten Lars Bratt sydde hon nästan alla sina kläder till olika middagar och evenemang vid sju olika regementen. Bostadsorterna byttes vid varje högre gradbeteckning, ungefär vart tredje till sjunde år. Paret Bratt bodde på en rad olika orter – Vänersborg, Karlsborg (2 ggr), Linköping, Göteborg och Östersund. Systern Marianne, med konstnärliga intressen, blev även hon gift med en militär, Bo Wijkmark.

Knuts dotter Gertrud, gift Falk, och syster till Magnus Bratts morfar William, bodde till en början i Stockholm men flyttade sedermera till Lund.

William Saxenberg (sista manliga ättlingen med namnet Saxenberg). På motorcykel med fru Hilda och döttrarna Marianne och Gunhild (Gunilla).

Magnus träffade Gertrud Saxenberg i mitten av 1950 ­talet då hon åter flyttat till Stockholm. I mitten av 1990 ­talet besökte Magnus Bratt Minneslunden i Årsta slottspark med sin mormor Hilda. De noterade då att det fanns fyra metallvaser fastgjorda vid varje minnessten över Saxenbergsfamiljen. Dessa var sedan borttagna (stulna?) 2009 då Magnus och jag träffades vid en visning av slottet. Det återanskaffades nya vaser med stöd av Haninge kommun. Efter uppröjning och plantering blev platsen åter sevärd. Tyvärr försvann också de nya urnorna omkring år 2010. Frågan är om minneslunden är en begravningsplats, som det påstås i ett av dokumenten i Saxenbergdonationen. Ett av villkoren när Saxenbergs slutligen sålde Årsta gör detta förhållande sannolikt:

Som genom kunglig resolution säljarne fått rätt att i parken söder om corpe de logis byggnaden hafva en familjegraf, nu omhägnad med en syrenhäck och åtta lindar, förbehåller sig Enkefru Christina Sofia

Saxenberg att der få begravas och skola säljarne och deras efterkommande städse ega väg till och fritt tillfälle att besöka och vårda ifrågavarande grafplats, som ej får på något sätt ändras eller ohägnas.

Ett giltigt skäl till att anlägga en minneslund intill Årsta slott var att Österhaninge kyrkogård befanns vid denna tid vara vattensjuk och eländig så att den inte var duglig som begravningsplats. Carl Saxenberg genomdrev att en plats i Årsta park inhägnades och invigdes till gravplats och han tog upp den ”eländiga” kyrkogården i samband med att han deltog i renoveringen av Österhaninge kyrka. Som arkitekt ritade och byggde Carl Saxenberg också bisättningshuset 1866, samtidigt som han satte in nya järnfönster i kyrkan.

resa ut till Årsta. ”Framkommen till gravkullen steg jag av och genomgick i tankarna de minnen som jag har av de fyra kära anhöriga jordade här. Hade jag varit helt allena hade jag nog gråtit som ett barn.”

På stenarna resta av efterlevande barn i Minneslunden finns inristat:

Godsegaren Abraham Saxenberg f. 2/12 1804 d. 24/1 1878 gift med Fru Christina Sophia Saxenberg född Bennet f. 14/8 1812 d. 11/9 1901 bevarade i tacksamma barns minne och efter simlärarinnan Emma Lovisa Wilhelmina f. 15/8 1834 d. 1870 djupt sörjd

Arkitekten och civilingenjören m. m. Karl Abraham f. 11/4 1836 d. 1870 begråten

Slutord

Våra kulturinstitutioner samlar, vårdar och bevarar och visar vårt kulturarv och skapar därmed vår historia. Riksarkivet (RA) och Kungliga biblioteket har varit oumbärliga källor i arbetet med att beskriva den Saxenbergska släktens liv och leverne som en del i Årsta slotts historia. Utan de handlingar RA tillhandahållit hade det varit omöjligt. Till dessa källor fogas de berättelser vi har fått ta del av genom brev, böcker samt intervjuer. Konsten och bilderna har givit liv och färg åt berättelserna om Årsta och familjen Saxenberg. Ett varmt tack till personalen i Riksarkivet, inte minst till Lena Ånimmer 1:e Arkivarie och medlemmar av familjen Saxenberg, Dagmar Falk posthumt samt Magnus Bratt som förtjänstfullt bidragit med sina minnen och material.

ÄGARLÄNGD

1200 ­tal–1467 Tyska orden 1467–1468 Erik Axelsson (Tott) riksföreståndare 1468–1494 brodern Lars Axelsson (Tott) (d. 1483), därefter hans hustru Karin.

Deras dotter Margareta (d. 1505) var gift med Kristiern Bengtsson (Oxenstierna) d.y.

Så sent som i december 1958 och januari 1959 skriver Elsa (född Saxenberg) ett långt brev, troligen till Knut Olof Falk: ”Jag tänker på din duktiga Dagmar. Vad vi är glada att du har hela arkivet.” Denna formulering bekräftar hur högt man värderade att familjen Falk (genom Dagmar) behållit Saxenbergarkivet i sin ägo. Och nu befinner det sig i Riksarkivet. Elsa skriver också om en

Ca 1494–1512 Kristiern Bengtsson (Oxenstierna). Han överlät Årsta till sin svåger Axel Laurensson (Tott) 1512 till troligen 1516 Axel Laurensson (Tott) och därefter hans dotter Karin Axelsdotter (d. 1558), gift med Hans Claesson d.ä., riksråd (d.1566) 1566–ca1598 sonen Claes Hansson d.ä. som lämnade gården i arv till sonen Hans Claesson d.y., riksråd och amiral (f.1574 d.1620), gift med Elisabet Gyllenstierna (f. 1581 d. 1646) 1620–1662 Claes Hansson d.y. (f. 1615), friherre (introducerad 1652) Bielkenstierna, riksråd och amiral, gift med Barbro Åkesdotter (Natt och Dag) 1662–1680 Barbro Åkesdotter (Natt och Dag) (d. 1680), omgift med Minneslunden i Årsta slottspark, med fyra Saxenbergargravar.

Årsta slott med landskap. Målning av Johanna Holmlund, 1875. Målningen syns i bilden från nedre matsalen (s. 37).

riksrådet Knut Kurck (d. 1690), förmyndare för Bielkenstiernas son Axel (f. 1648 d. 1676)

1680–1703 Charlotta Bielkenstierna, dotter till Axel, den sista av sin ätt, gift med Johan Casimir Fleming (d. 1714). Egendomen gick i arv till hennes dotter Sigrid Fleming 1703–1782 Sigrid Fleming, gift med 1. Mauritz Soop (d. 1730), 2. med sin syssling Göran Fleming av Liebelitz (d. 1784). Egendomen gick i arv till sonen Fredrik Fleming 1782–1805 Fredrik Fleming, överste (d. 1800), gift med Anna Beata, född Cronstedt, friherrinna som övertog egendomen tillsammans med sina barn och sålde den och underlydande fastigheter till

1805–1853 Carl Fredric Bremer, brukspatron (d. 1830) och hans efterlevande hustru Charlotta, född Hollström, med barn (bl.a. dottern Fredrika Bremer)

1853–1856 Lars Johan Hierta, tidningsman, Johan Lind, brukspatron och Wilhelm Hellgren, direktör 1856–1898 Abraham Saxenberg (d. 1878) och hans efterlevande

1898–1910 Axel Johnson, generalkonsul, Emil Egnell och Carl Johan Schnell, grosshandlare

1910–1919 Gustaf Theodor Cedergren, ingenjör

1919–1965 Herman Meeths, direktör och hans efterlevande

1965–1969 Konsortiet Svenska Industribyggen (Siab) AB, John Mattson Byggnads AB och AB Skånska Cementgjuteriet

1969 Österhaninge kommun (efter kommunsammanslagning

1971 med Västerhaninge kommun = Haninge kommun) förvärvade slottet och flyglarna och Skanska en del av skogsmarken.

Åkermarken samt resten av skogen gick till privata köpare. Lantbruket Årsta säteri ägs idag av Lars Fröstad och de olika underliggande gårdarnas fastigheter av permanentboende och sommargäster. Årsta slott förvaltas av Tornbergets Fastighetsförvaltnings AB. Fredrika Bremers museivåning sköts av Årsta sällskapet för Fredrika Bremer­ studier i samarbete med Haninge kommun.

ARKIV

Riksarkivet (Årstasamlingen) Kungliga biblioteket

LITTERATUR

Fredrika Bremers Brev Samlade och utgivna av Klara Johanson och Ellen Kleman. Del IV 1857– 1865. Stockholm 1920.

Ett år hos Fredrika Bremer, Margaret Howitt 1867, Facsimilupplaga, Stockholm 1984.

Årstasällskapets skriftserie Nr 6. Gunnel Stenqvist och Gunnel Furuland, Årsta slott – en kulturskatt i Haninge (2012, andra tryckningen 2015).

Årstasällskapets skriftserie nr 10. Gunnel Stenqvist, Att levandegöra ett kulturarv – Fredrika Bremer och Årsta slott (2017)

Min egen ömma flicka

Axel Klinckowströms brev till Charlotte Österberg 1804–1810

SSjöofficeren Axel Leonard Klinckowström (1775–1837) var en man som gick sina egna vägar. Trots att han själv tillhörde högadeln avskydde han ståndshögfärd och ansåg personliga förtjänster vara mycket mer värda än förmögenhet och titlar. När han förälskade sig i den fattiga servitrisen Charlotte Österberg kom han i konflikt med sin dominante och ärelystne far. I sju år arbetade Axel målmedvetet i det tysta för att skapa en gemensam framtid för sig och sin älskade. Denna så gott som okända historia om kärlek över ståndsgränserna finns dokumenterad i form av Axels brev till Charlotte under den oroliga tid då Sverige befann sig i krig med Frankrike och Ryssland. Brevsamlingen ingår i det Klinckowströmska släktarkivet, deponerat 1951 på Riksarkivet i Marieberg. Axels handstil är lättläst och bläcket har bibehållit sin färg förvånansvärt väl under de mer än 200 år som förflutit. Tyvärr finns inte Charlottes svarsbrev bevarade. Vi får därför ta del av deras relation enbart ur Axels perspektiv, även om Charlottes känslor och agerande ibland går att sluta sig till indirekt.

Utdrag ur brev från Axel Klinckowström till Charlotte Österberg den 25 augusti 1805. Han citerar några rader av Voltaire och bifogar både den svenska och franska texten, med förklaring av uttalet. Citatet är inte helt korrekt återgivet. Voltaires text lyder: Heureux amants, que l’absence est cruelle! Que de dangers on essuie en amour! On risque, hélas, dès qu’on quitte sa belle, d’être cocu deux ou trois fois par jour (Ur Dangers de l’absence).

Axel Leonard Klinckowström var äldste son till friherre Thure Klinckowström i hans andra äktenskap med Hedvig Eleonora von Fersen. Thure var en ambitiös hovman som ställde höga krav på sina barn. Bland hans efterlämnade papper finns en instruktion som detaljerat beskriver hur sönerna Axel, Vilhelm och Sebastian, samt dottern Hedvig, förväntades tillbringa sina dagar. Det strikta schemat inleddes klockan 7 på morgonen med uppstigning, klädsel och kamning, därefter bön klockan 8 som måste ske på knä, aldrig sittande eller stående. Efter frukost fortsatte undervisningen dagen igenom, med ämnen som geografi, matematik, tyska och franska. Inte förrän klockan 7 på kvällen var barnen lediga. Axels mor Hedvig (vanligen kallad Hedda) var dotter till den mäktige politikern greve Axel von Fersen den äldre. Hon var statsfru vid Gustav III:s hov och beskrivs som kvick, begåvad och bildad. År 1792 reste Hedda till Italien för att i ett varmare klimat få lindring för en bröstsjukdom, anna­lena B erg

Materialet är relativt stort; under åren 1804–1810 skrev Axel 62 brev till sin fästmö, varav många på 4–5 tätskrivna sidor. Inom ramen för en artikel måste urvalet av nödvändighet begränsas. Jag har valt att lyfta fram sådana delar som belyser Axels känslor för Charlotte och det dilemma han ställdes inför: skulle han välja kärleken eller plikten mot sin far? Saker och ting ställdes på sin spets när han kommenderades ut i kriget och hamnade i flera farliga situationer.

Första mötet

Ungdomsporträtt föreställande Axels far, Thure Leonard Klinckowström, målat av Alexander Roslin.

Porträtt

troligen tuberkulos. Hon avled i Pisa, 39 år gammal.

Axel var vid moderns död 15 år. Hans efterlämnade manuskript, brev och teckningar vittnar om en konstnärligt och filosofiskt lagd person. Något annat än en militär bana för sönerna var dock otänkbart för Thure Klinckowström, som beslöt att Axel skulle in vid flottan och göra karriär. Redan som 17­åring skickades han iväg på en lång expedition till Medelhavet. Snart klättrade han i graderna och utsågs 1803 till kapten. Men livet till sjöss var slitsamt, även för en till synes privilegierad officer. Med åren fick Axel allt svårare att uthärda köld, stormar, obekväma kojer och – framför allt – att vara borta från kvinnan han älskade. I ett brev 1812 konstaterar han att faderns ärelystnad varit hela drivkraften bakom hans marina bana – själv har han endast ställt upp av pliktkänsla.

I juni 1803, när Axel var 28 år, återkom han till Sverige efter en längre sjöexpedition. Trött och sliten sökte han en smula avkoppling i Stock­

holms nöjesliv. Det var på värdshuset Blå Porten ute på Djurgården – ett populärt tillhåll för många inom aristokratin – som han först mötte den två år yngre Charlotte Österberg. Enligt släkttraditionen arbetade hon där som servitris och flasksköljerska.

Charlottes far Jonas Österberg hade varit soldat vid Svea Livgarde, modern Maria Gråberg var piga och kom från Finland. När Charlotte var elva år dog fadern, efterlämnande hustru och tre barn. Marias pension som soldatänka kan knappast ha varit stor och troligen fick Charlotte lov att ge sig ut och tjäna direkt efter konfirmationen. Vid tiden för mötet med Axel Klinckowström hade hon flickan Maria Paulina, född omkring 1800, boende hos sig. Hon var med största sannolikhet Charlottes biologiska dotter men faderns identitet är inte känd.

Av allt att döma blev Axel en frekvent besökare på Blå Porten. Enligt vad han själv berättar sprang han en afton i oktober ifatt Charlotte när hon var på hemväg. Det slutade med att de tillbringade natten tillsammans – och Charlotte

blev gravid. Den 12 juli 1804 födde hon sonen Thure. I Klara församlings kyrkobok över oäkta barn fick han efternamnet Axelsson. Vem fadern var rådde ingen tvekan om: Axel Klinckowström erkände faderskapet, vilket senare infördes både i kyrkboken och på en separat dopsedel.

Det första brevet från Axel till Charlotte är daterat den 29 juli 1804 i Karlskrona, staden där flottan hade sin bas. Han gläds åt att hon klarat sig igenom barnsängen två veckor tidigare, råder henne att inte gå ut för tidigt och vill att hon ammar sin gosse själv. Vidare har han börjat fundera över hur man bäst ska kunna dra försorg om den nyfödde: Du finner min vän att det ej är nog att skaffa varelser i världen, man skall också bjuda till att underhålla dem och hindra dem från [att] bliva galgfåglar. Han tillägger att de bör akta sig för sådana galenskaper i framtiden, så att inga fler barn ser dagens ljus.

Mellan kommenderingarna till sjöss tjänstgjorde Axel som adjutant vid Kungliga Förvalt­

ningen av Sjöärendena i Stockholm. Under dessa perioder kunde han träffa Charlotte så mycket han ville och därför finns det en del luckor i korrespondensen. Efter ett kortare meddelande i augusti blir det ett hopp på ett helt år, till juli 1805, då Axel befinner sig på fästningen Sveaborg i Finland. Det är uppenbart att han inte följt sin föresats om att undvika ”galenskaperna” för Charlotte är på nytt gravid. Hon arbetar inte längre på värdshuset utan underhålls av sin älskare, som uppmanar henne att vara så sparsam hon kan med hushållspengarna.

Lille Thure är nu ett år fyllda och Axel vill att Charlotte ska se till att få honom vaccinerad mot smittkoppor snarast möjligt. Det är inte så vanligt vid den här tiden – först 1816 tar den allmänna vaccinationen fart – men Axel är mån om att sonen ska skyddas mot den fruktade farsoten. Han försäkrar sin fästmö om fortsatt beskydd och uppmanar henne att ta sig i akt för karlar med skumma intentioner: Förlåt min älskade Charlotte att jag så där predikar, men du bör därav

sluta [dig till] hur öm och mån jag är om dig…Farväl min bästa Charlotte, älska mig av allt hjärta som jag håller av dig och sköt min lilla Thure.

I slutet av augusti 1805 vistades Axel Klinckowström några veckor på sin fars gods Rinkesta utanför Eskilstuna. Därifrån skrev han ett par brev till Charlotte som tydligt visar hur känslomässigt engagerad han var i henne. I det första, daterat den 22 augusti, talar han om sin saknad och längtan efter att ha henne hos sig, som min Gubbe har sin Regina. ’Gubben’ var hans far, som numera levde tillsammans med en kvinna som officiellt gällde för att vara hans hushållerska. Vidare försäkrar Axel att han är sin älskade trogen: vår bekantskap har nu tagit en alltför allvarsam vändning [ för] att jag skulle vilja bedraga dig.

Det andra brevet, daterat den 25 augusti, är sju sidor långt och inleds med att Axel återger en mardröm han haft, där Charlotte i drömmen kommit gråtande till honom och berättat att elden förtärt alla hennes ägodelar: Jag var halvdöd, skriver han , jag badade i tårar, jag arbetade i sömnen för att skaffa dig ett ställe att bebo, jag frågade väl tusende gånger efter min Thure

Denna hemska dröm har skakat om Axel rejält; så snart han vaknat har han bett till Gud om beskydd för sin egen ömma flicka och nu vill han att hon skriver omgående så att han får veta att det inte var fråga om en sanndröm. Saknaden efter Charlotte är stor: ack min flicka, det förgår ingen dag som inte jag tänker på dig och önskar att du vore här ute hos mig. När han vandrar för sig själv i skogen minns han deras promenader tillsammans ute på Djurgården. När husets pigor kommer in med kaffe eller passar upp Axel på annat sätt tänker han att ingen kan göra det så väl eller med så mycket behag som du mitt hjärta

Han älskar sin hemliga fästmö mer och mer för varje dag, säger han. Om bara hon kan känna likadant för honom kommer de att bli de lycksaligaste människor som lever. En smula svartsjuka är dock ständigt närvarande och i det sammanhanget citerar Axel ur minnet några rader av Voltaire: ”Stackars älskande vad frånvarandet är grymt, vad olyckor man erfar i kärlek, ty ack så snart man lämnar sin sköna man riskerar att vara hanrej två eller tre gånger om dagen.” Han tröstar sig med att Charlotte är ett undantag från regeln och att Voltaire inte alltid är tillförlitlig.

Slutligen berättar Axel att han anförtrott sig åt faderns ”hushållerska” Regina: Gumman tog min hand, tryckte den och sade mig med tårar i ögonen: ”Herregud baron Axel, överge aldrig henne och ert lilla barn, det vore en svår synd.” Avsikten med att inviga Regina i hemligheten är att hon ska kunna lägga ett gott ord för Charlotte hos hans far om olyckan skulle vara framme och bortrycka hennes beskyddare. Av brevet framgår att Axel lagt undan en ansenlig summa – 5 000 riksdaler banco – för att trygga fästmöns och lille Thures framtid: Du ser alltså, min ängel, att jag tänker på dig och alltid bjuder till [att] sörja för dig; min belöning därför väntar jag i ditt hjärta och i dina armar här i tiden, och i ett fredat och lugnt samvete i en tillkommande evighet.

Pommerska kriget

Charlotte var vid det här laget installerad i en lägenhet i huset No 3, Mäster Samuelsgränd, i centrala Stockholm. Axel betalade hyran och gav henne ett underhåll som även täckte lönen åt en piga. Deras andra gemensamma barn, sonen Axel, föddes i juli 1805. Men framåt hösten knackade storpolitiken på dörren till parets fridfulla idyll. Den oberäknelige Gustav IV Adolf hade trotsat sina rådgivare och gått med i koalitionen – den tredje i ordningen – mot Frankrikes kejsare Napoleon. Den 31 oktober förklarade Sverige krig mot Frankrike. Kungen begav sig till Stralsund i svenska Pommern för att personligen fungera som överbefälhavare för den svenska armén.

I egenskap av kapten vid flottan beordrades Axel Klinckowström att ta kommandot över briggen Delphin och segla från Karlskrona till Stralsund. Motvilligt lämnade han Stockholm i april 1806 och anlände efter en besvärlig resa till ’Carlspina’, som var hans benämning på örlogsstaden. I ett brev den 13 april skriver Axel att han tänkt på Charlotte oavbrutet under resan: Mina tårar som nu frambryter hindrar mig att säga dig allt det ömma jag känner för dig. Engel, jag märker nu att jag är din av allt hjärta …

Två veckor senare satte Delphin segel men hamnade snart i besvärligt väder utanför Bornholm, där Axel tvingades slå ankar på redden: Mitt i stormen var du för mig närvarande; du min ängel var min enda tanke. Jag bad Gud för dig och mina barn och han hjälpte mig.

I början av maj kom order om att Axel skulle lämna över Delphin till en annan kapten och själv ta kommandot över skonertbriggen Disa. Han var inte vidare glad åt det, eftersom Disa var i betydligt sämre skick än Delphin, men några efterlängtade rader från Charlotte piggade upp honom. Jag har läst ditt brev, ditt Englahjärta igenkännes i varje rad, skriver han den 18 maj från redden utanför Rudön och Peenemünde.

Axel har kommit fram till att deras relation är starkare än ett äktenskap eftersom det endast är hjärtat och dygden som binder Charlotte till honom. Får han bara leva i en koja tillsammans med sin Engel så är han nöjd. Han svär fästmön evig trohet och drömmer om fred: Jag tycker jag ser dig med lilla Axel på ditt knä, jag tycker jag ser lilla Thure hoppa kring dig … Herren låte mig så länge leva att jag kan giva dig det du önskar och att jag kan försörja mina gossar …

En vecka senare skickar Axel tre små vårblomster som han plockat i gräset på Rudön när han varit i land: de äro dig och kärleken helgade.

Gustav IV Adolf hade efter diverse motgångar tröttnat på sitt storslagna militärprojekt och skickat hem merparten av de svenska trupperna. Förutom ett mindre eskortuppdrag behövde Axel Klinckowström därför inte delta i några krigsoperationer. Han fick nu till sin glädje vända hemåt, men det var ingen komfortabel färd som väntade. Disa fastnade i en storm, pumparna gick beständigt för att befria det läckande fartyget från vatten och man tvingades mellanlanda på Gotland. Den 28 juni skriver Axel till Charlotte från Burgsviks hamn: Vet min vän att jag ingen afton går tryggt till vila, ser du sådan är skillnaden mellan våra bägge öden och Gud förbjude att du vore lika så olycklig som din Kack. Det sista är ett av Axels smeknamn, ett annat som används i breven är Klinck.

Den 13 juli är Axel tillbaka i Karlskrona. Han är trött, sjuk och full av längtan efter sin Charlotte: Du har hela min ömhet och ingen annan på jorden har delat eller delar den med dig. Han oroar sig för att hans långa frånvaro kanhända minskat hennes kärlek till honom, att hon till och med kan ha funnit en annan man. I så fall vill han ändå förbli hennes vän: Skriv att du lever, att du älskar mig och är mig trogen men skriv sanning, ty det är den jag älskar – låt ej förställning regera din penna.

Axel blir kvar i Karlskrona till slutet av månaden. I ett långt brev den 20 juli beskriver han hur han uppsökt amiral Puke, som är befälhavare här i pinan , och avsagt sig befälet över Disa, eftersom han anser sig ha blivit orättvist degraderad när han tvingades byta skepp: Min vän, min Lotta, det är en svår sak att vidkännas helst då jag vet att jag inte förtjänat det

Nästan i förbigående nämner Axel att den lille sonen med samma namn är död. Charlotte har berättat helt kort om det i ett brev. Vid den här tiden var barnadödligheten hög och många familjer fick uppleva smärtan av att förlora ett eller flera barn i späd ålder. Axel tycks ta det sorgliga beskedet med jämnmod. Han tröstar sig med att sonen trots allt har det bra i en annan värld: Lycklig min lilla Axel, hans oskyldiga själ står nu inför den högstes ansikte … Ack min vän, lyckliga äro de som unga dö, deras hädanfärd kostar dem ingenting och de dör i oskuld.

I augusti reser Axel till Rinkesta för att besöka sin far och vila upp sig. Han filosoferar över tillvaron och finner att han tröttnat på att jaga efter ära och befordran: Men med Guds hjälp får jag väl en gång sitta i ro och idka det ädlaste av alla människors företag, nämligen åkerbruket, samt älska dig – se där, min egen vän, det som jag numera önskar. Jag har nog gripit efter ärans och höghetens fåfänga skuggbild men den flyr för mig och lär svårligen kunna ernås. Detsamma kan det också vara ty jag börjar inse dess uselhet.

Charlotte är på nytt gravid, vilket gläder Axel: Min vän, min älskade Engel, du gör mig rik. Den här gången vill han inte vara borta från Stockholm när barnet föds, tvärtom uttrycker han en för tiden högst ovanlig önskan: om möjligt vill jag vara tillstädes och se dig just då du föder.

Det blir nu en lucka i korrespondensen fram till sensommaren 1807. Utrikespolitiskt hade läget lugnat ner sig och Axel Klinckowström hade inte behövt ge sig ut på några fler expeditioner. Men i juli samma år slöt Napoleon och den ryske tsaren Alexander I ett förbund som kullkastade Sveriges allians med Ryssland och Storbritannien. När Gustav IV Adolf trots påstötningar från tsaren vägrade avbryta förbindelserna med engelsmännen inleddes en ny fas av Napoleonkrigen: det finska kriget 1808–1809.

I augusti 1807 var Axel ännu lyckligt ovetande

om att han snart skulle kommenderas till sjöss igen. I april hade Charlotte fött deras tredje barn, en son som fått namnet Axel efter sin far och sin döde storebror. Äldste sonen Thure var nu tre år och hans far tyckte att modern borde lära honom att lyda och vara hövlig. I ett brev från Rinkesta den 15 augusti berömmer Axel hennes skicklighet att föda upp barnen rent fysiskt men anmärker på att hon inte tillräckligt fokuserar på deras moraliska fostran: Hövlighet är att på ett förekommande och vänligt sätt med ord och åthävor bemöta sina medmänniskor och umgås med dem.

Tillsammans med fadern beger han sig till Skåne för att besöka systern Hedvig, som är gift med greve Hans Gabriel Wachtmeister och bor på Årup slott nära Kristianstad. Hedvig är gravid med sitt första barn och beräknas föda när som helst. Resan går bra men fadern är orolig och vid ett elakt humör. I Jönköping bor de av en slump i samma rum som Axel och Charlotte vid en tidigare resa delat. Axel önskar att han haft sin älskade vid sin sida istället för den grinige gubben: Ingenting önskar jag i världen högre än att kunna med dig få bo i tysthet på landet och slippa det tvång varuti jag nu ständigt får vara för att hålla mig i min fars ynnest, på vilken hela min välfärd beror.

Vid det här laget känner Thure Klinckowström till Charlottes och gossarnas existens. Det framgår att han är förstående och beredd att stötta Axels inofficiella familj ekonomiskt om något skulle hända sonen. Därifrån till att sanktionera ett giftermål är dock steget långt. Att det är dit Axel strävar blir alltmer uppenbart; han litar inte riktigt på faderns löften utan ser äktenskapet som den tryggaste lösningen för Charlotte och barnen.

Den 26 augusti föder Hedvig en dotter. Den nyfödda mår bra men förlossningen tar hårt på moderns krafter. Hon drabbas av mjölkfeber och går inte upp ur sängen förrän efter en vecka. Axel tycker att det klemas för mycket med systern: … vad här pysslas det kan ej beskrivas. Utom kammarjungfru och piga har hon till sin uppassning barnmorska, vakhustru och amma … Nej, leve de starka och raska kvinnorna vars nerver och kroppskonstitution ej är fördärvade genom vår tids överflöd! Att Axel här syftar på Charlotte – som haft lätta barnsängar – är uppenbart.

Under vistelsen i Skåne gör sig storpolitiken åter påmind. I början av september belägrar eng­

elska flottan Köpenhamn med krav på att det neutrala Danmark ska liera sig med Storbritannien mot Napoleon. När kravet avvisas utsätts den danska huvudstaden för bombardemang av kanoner under flera dygn. Stora delar av Köpenhamn sätts i brand, bortåt 2 000 civila dödas och hela den danska flottan beslagtas av britterna.

Den 4 september – mitt under det blodiga slaget – skriver Axel till Charlotte: Vad tycker du om Englands gemena uppförande som utan orsak och utan att Danmark gjort det minsta kommer och angriper deras huvudstad? Det brinner dagligen i staden och folket kan inte få någon mat, emedan all tillförsel, både på land- och sjösidan, är avskuren. Sverige är i allians med Storbritannien och någon svensk undsättning till Köpenhamn kommer inte på fråga. Efter flera dagars ihärdigt bombardemang kapitulerar danskarna. Axel och hans far reser hem utan incidenter.

Finska kriget

Mindre än ett halvår senare, natten till den 21 februari 1808, går ryska styrkor utan förvarning över gränsen vid Kymmene älv in i Finland. Kriget mellan Sverige och Ryssland är ett faktum. Inte nog med det, några veckor senare förklarar Danmark – numera i förbund med Napoleon –krig mot Sverige. Inom kort står en dansk­fransk armé under befäl av marskalk Bernadotte på Själland och Fyn, redo att skeppas till Skåne. För att förhindra detta mobiliseras den svenska flottan. Axel Klinckowström beger sig på nytt till Karlskrona och inväntar order. På grund av kraftig drivis kan ännu inga fartyg gå till sjöss. Trots allt fokus på krig och storpolitik finner Axel tid att fundera kring sin relation med Charlotte. Den 19 mars skriver han till henne:

Du har förljuvat den bana av år jag med dig framlevt och har jag emellanåt känt bekymmer så har din goda hand och ditt beskedliga hjärta strött rosor på min väg. [ ] Jag har hundrade gånger frågat mig, jag har talat med mig själv angående den förbindelse i vilken jag står med dig, min älskade flicka. Mitt samvete har aldrig däröver gjort mig någon förebråelse. En vecka senare är läget i Karlskrona i stort sett oförändrat. Några fartyg har nu kunnat gå ut men det är fortfarande mycket drivis i vägen. Skeppen är på väg till Öresund: Gud vet om det båtar något, olyckan tycks hänga över vårt arma

fosterland. Det är kallt och ensamt i Axels rum och värre lär det bli när han väl kommer ut på sjön. Han saknar Charlotte och längtar hem: Ack älskade människa, måtte din famn en gång åter öppnas för mig, måtte ditt goda ansikte säga mig detsamma som förr, måtte dina ögon se milt på mig och din älskade hand smeka din Klincks kinder än en gång

Den 26 mars befinner sig Axel som adjutant till amiral Cederström ombord på linjeskeppet Konung Gustav IV Adolf – bestyckat med 74 kanoner – till ankars på redden utanför Karlskrona. Han lider svårt av kyla och blåst, hytten är obeskrivligt kall och dragig: Tänk på mig min flicka när du sitter i din goda varma kammare …

Några dagar senare lättar skeppet ankar. Den 8 april skriver Axel att de kryssar för motvind i Östersjön mellan Skånska Vallen och ön Rügen: Ehuru jag dagligen har att göra så känner jag en tomhet och en ledsnad som inte går att beskriva –jag saknar den enda, den bästa vän, jag saknar dig och mina drömmar giva mig din hamn, de visar mig mina barn, och skeppets hårda sida är allt vad jag känner när jag vaknar.

Mitt i alla marina bestyr vill Axel diskutera barnuppfostran med Charlotte. Han har en lång utläggning om flickan Maria Paulina (Malla), som nu hunnit bli sju eller åtta år. Som ett eko av sin egen far utfärdar han instruktioner om att Malla ska stiga upp klockan 7, samtidigt med pigan, och att hon ska uträtta något – läsa eller städa – innan hon får sin frukost: Så har jag blivit hållen som barn, sådan ordning vill jag även ska hållas med henne om det ska bliva en människa av henne. Trots att Malla inte är Axels dotter lovar han att faderligen sörja för henne.

Två veckor senare, den 21 april, kryssar Konung Gustav IV Adolf alltjämt i Östersjön mellan Skåne och Tyskland. Sju brittiska linjefartyg samt ett antal fregatter och mindre fartyg har anslutit sig till den svenska sjöstyrkan. Tills vidare händer inte så mycket; man bevakar den svenska kusten och beslagtar enstaka fientliga fartyg som dyker upp. Axel klagar som vanligt över att han fryser och har långtråkigt. Det enda som muntrar upp är måltiderna, där det serveras öl och vin både till frukost och middag.

Under ensamma timmar grips Axel av oro för att Charlotte ska svika honom: Jag har alltid så underliga idéer som du vet och då jag är nu så

gott som allena och sysselsatt med mig själv så har jag fullkomlig tid att låta min imagination [ få] fritt spel. En falskhet eller otrohet å din sida skulle oändligt smärta mig …

Han får annat att tänka på när det militära läget hastigt förändras. Hotet från den danskfranska armén är avvärjt, någon invasion över sundet blir aldrig av – men ryssarna har landstigit på Gotland och ockuperar nu ön. Den 6 maj skriver Axel att de svenska skeppen ligger i Karlskrona för att ta upp 2 000 man som ska till Gotland och piska bort ryssarna

Det visar sig bli en förvånansvärt enkel affär: så snart de ryska ockupanterna får besked om att svenska trupper gått iland på ön väljer de att kapitulera. Den 18 maj lämnar de ryska skeppen Gotland utan att ett enda människoliv gått till spillo.

Resten av sommaren tillbringar Axel Klinckowström i vattnen kring Åland och Åbolands skärgård. Han fortsätter sin tjänst som adjutant åt amiral Cederström innan han i juli får befälet över den armerade briggen Blomman. Mycket av arbetet handlar om att eskortera fartyg med förnödenheter till landtrupperna i Österbotten. Strider med ryska flottan förekommer inte men då och då går Axel i land och ser spåren av krigets härjningar. I ett brev till vännen Nykopp skriver han: Ehuru jag ej varit i någon batalj så har jag ändå nog sett för att hava avsky för krig och ännu mera för dess upphovsmän.

Den långa bortavaron från Charlotte är påfrestande för Axel. I breven skiftar känslorna snabbt, från ömma kärleksbetygelser till förebråelser och misstänksamhet. Han klagar över att hon skriver så sällan och tolkar det som likgiltighet från hennes sida. I själva verket handlar det nog om att Charlotte är ovan att föra pennan. Inom adeln övar man från tidig ålder att författa långa och elegant formulerade skrivelser. Axel tycks glömma att hans fästmö kommer från en annan bakgrund och inte har fått möjlighet att träna sig i brevskrivandets finesser.

I slutet av augusti drömmer han om att kunna lämna tjänsten och gifta sig med sin älskade: När detta olyckskriget är slut skall jag draga mig ur spelet […] Ännu starkare, ännu heligare band skola fästa mig vid dig en gång – ja, min vän – men ej förr än jag blivit herre och mästare över mitt.

I december 1808 skickas Axel som kurir från Göteborg till England, medhavande viktiga depescher. Den 27 december skriver han till Charlotte från London: Det är synd att du ej är här med mig, dina ögon skulle aldrig stå still utan du som så gärna tittar skulle få att titta på och fråga din Klinck oupphörligt … Man bör se London innan man dör.

Axel blir kvar i England längre än beräknat, främst på grund av att tjock is gör det omöjligt att segla. I slutet av januari 1809 påbörjar han ett långt brev till fästmön som han därefter varje dag fram till den 6 februari för dagboksliknande anteckningar i. Till att börja med har han bestämt sig för att anhålla hos kungen om att få adoptera Thure och Axel under sitt eget namn, fullt arvsberättigade. Han önskar att Charlotte håller tyst om detta tills vidare samt att pojkarna inte heller får veta något. Axel vill nämligen inte att de uppfostras till högfärdiga adelspojkar utan till människor som lärt sig sätta värde på sina jämlikar ej för deras titlar utan för personlig förtjänst.

Den passionerade kärleken till Charlotte är oförändrad: Det är aldrig jag känt att jag så mycket älskat dig, min egen vän, som nu. En besynnerlig känsla genomfar mig när jag tänker på dig eller när jag ser på ditt porträtt – ack detta skall aldrig, aldrig skiljas ifrån mig.

Sommaren 1808 hade Charlotte på Axels uppmaning låtit avbilda sig i silhuett och han bar ständigt hennes porträtt på sig. Kanske följde det honom till och med i graven, för det tycks inte gå att återfinna idag.

Under vistelsen i England får Axel tillfälle att studera engelskt umgängesliv och seder på nära håll. I vissa avseenden är han kritisk: Jag missbilligar [ogillar] ganska mycket det ohövliga och jag må nästan säga tyranniska sätt på vilket engelska män i allmänhet behandlar sina hustrur. Hos oss råder en viss hövlighet blandad med smek – vi söker till städse att visa att de äro våra jämlikar – här äro de intet annat än första tjänstehjonet i huset.

I det långa brevet från England filosoferar Axel över döden; hans fönster vetter mot en kyrkogård och månen, vår förtrogna följeslagare, kastar sitt darrande sken på dessa stoder till Evighetens portar. Charlotte har sagt sig vara rädd för döden, vilket Axel försäkrar att hon inte har minsta anledning att vara. Han funderar över om hennes rädsla kan bero på att hon oroar sig för att ha levat i synd med honom? Nå, det problemet kommer han att

undanröja så snart han kan: Du skall ligga bredvid din Klinck, samma jord skall hölja oss och vi skola framgent vila tillsammans som fordom i vår levnad.

Revolten 1809 och krigets slut

Bland de sista noteringarna i början av februari nämner Axel att det går rykten om en revolution i Sverige. Han tror inte riktigt på det men oroar sig samtidigt för konsekvenserna, om det kommer att bli massakrer på adliga personer, som under franska revolutionen. Den 22 februari är han hemma igen. Mindre än tre veckor senare, den 13 mars, avsätts Gustav IV Adolf i en oblodig statskupp som fått sin näring från kungens havererade utrikespolitik och det förödande kriget mot ryssarna. Kungens farbror, hertig Karl, utnämns till riksföreståndare och utropas den 6 juni till Karl XIII, samtidigt som ständerna antar en ny regeringsform som minskar kungamakten.

Vad Axel tänker om den stora omvälvningen vet vi inte. Helt klart tillhörde han inte den grupp som brukar kallas ’1809 års män’. Båda Axels föräldrar hade stått det gustavianska hovet nära och morbrodern, Axel von Fersen den yngre, var Sveriges riksmarskalk. Det är därför troligt att Axel var kungatrogen, även om han inte verkar ha varit särskilt engagerad i politiska frågor.

Gustav IV Adolfs avsättning innebar inte att kriget mot Ryssland var förbi. Slaget om Finland var redan förlorat, nu gällde det att stoppa ryssarnas offensiv i Västerbotten. I mitten av juli inleddes fredsförhandlingar med tsar Alexander – men de ryska anspråken var svårsmälta. Bland annat krävde man att få Åland och delar av norra Sverige. För att åstadkomma bättre fredsvillkor beslöt den svenska regeringen att sätta in en motattack i Västerbotten.

Axel Klinckowström hade haft en lugn vår som adjutant vid Sjöförvaltningen i Stockholm. I juni 1809 kommenderades han att delta i expeditionen till Västerbotten. Han skulle föra befäl över Stockholmseskaderns 5:e bataljon, bestående av 8 kanon­ och 4 haubitsslupar. Den 24 juli skriver Axel till Charlotte att han står i begrepp att lämna skärgården utanför Norrtälje för att bege sig norröver och möta ryssarna. Han är besviken över att hon inte skrivit till honom: du kommer nog att ångra din köld och liknöjdhet för din Klinck.

Träffningen vid Ratan 1809. Akvarell av Carl Gustaf Gillberg.

Två linjeskepp, en fregatt, sex galärer och 40 kanonslupar, samt ett stort antal båtar för truppernas underhåll, ingick i eskadern vars destination var byn Ratan, belägen 4 1/2 mil nordost om Umeå. Ombord fanns 7 500 soldater från tio regementen. Landstigningen skedde på morgonen den

17 augusti. Medan flottan låg kvar vid Ratan marscherade merparten av trupperna mot Umeå. Vid byn Sävar utkämpades den 19 augusti ett blodigt slag som slutade i rysk seger. De svenska soldaterna, varav hundratals sårade, retirerade till Ratan. På morgonen den 20 augusti gjorde sig den svenska armén beredd att åter möta fienden. Framåt eftermiddagen anlände ryssarna och gick till anfall mot trupperna på stranden. Vad de inte hade räknat med var att mötas av en massiv artil­

lerield från de svenska kanonsluparna. Hela byn sköts i spillror under de fyra timmar som striderna pågick. Vid 20 ­tiden gav den ryske generalen Kamenskij order om reträtt. Den så kallade träffningen vid Ratan kom att bli den sista större striden i finska kriget. Resultatet av segern blev att Västerbotten befriades från fientliga trupper och ett mera förmånligt fredsavtal med Ryssland kunde undertecknas den 17 september. För Axel Klinckowström personligen

blev bataljen en verklig ögonöppnare. Det var först nu han fick uppleva kriget på nära håll. I ett brev till Charlotte är han märkbart skakad när han beskriver tillståndet i Ratan dagen efter drabbningen:

Lik i alla rum, än utan armar, utan ben eller utan huvud; de som var blesserade var det på ett så grymt sätt att de genast dog därav … Jag kan aldrig med nog gruvliga färger måla för dig tillståndet i och omkring den byn.

Själv undkom Axel med nöd och näppe ryssarnas kulor som ven om öronen på honom där han som bataljonschef satt i en vit roddslup, en tydlig måltavla för fienden. Till sin far skrev han senare: Den själsångest jag utstod vid bataljen vid Ratan kan inte beskrivas. Trots allt klarade han sig igenom prövningen utan fysiska men. Djupt tacksam och lättad lovade han Gud att äntligen se till att gifta sig med Charlotte.

Giftermålet

1810 blev på sitt sätt lika dramatiskt som 1809. Kriget var slut men flera stora förändringar väntade. Den barnlöse Karl XIII adopterade den danske prinsen Karl August av Augustenborg, som hälsades som ny tronföljare i början av året. Men den 41­årige kronprinsens hälsa var vacklande och den 28 maj föll han från sin häst efter att ha drabbats av ett slaganfall. Inom en halvtimme var han död. Det plötsliga dödsfallet ledde genast till rykten om att Karl August förgiftats. Som anstiftare utpekades gustavianerna, det vill säga de adelsmän som ville se den avsatte Gustav IV Adolfs son, prins Gustav, som tronföljare. Greve Axel von Fersen den yngre kom att bli den främsta syndabocken. När han i egenskap av riksmarskalk ledsagade kistan med kronprinsens lik genom Stockholm den 20 juni attackerades han av en rasande folkhop som slog ihjäl honom på torget utanför Riddarhuset.

Riksmarskalkens systerson, Axel Klinckowström, befann sig också i huvudstaden denna ödesdigra junidag. På något sätt hade Charlotte anat att hemskheter var i görningen och lyckats övertala eller lura sin älskade att lämna den farliga platsen. Axel skriver till sin far: Hon, hon allena räddade mig den olyckliga dagen den 20 juni, då jag var på Riddarhustorget innan blodscenen började. Hedern och mitt oryggliga beslut hade fört även mig uti dödens famn, om jag det ögonblicket varit närvarande. En kvinna, endast en kvinna, förmår att i sådan hast uttänka och taga de medel hon brukade för att locka mig därifrån och fria mig från det rasande packet.

Senare på kvällen hjälpte han sin moster Sophie Piper – liksom sin bror anklagad för att ha förgiftat kronprinsen – att fly från huvudstaden, förklädd till piga.

Mordet på morbrodern blev sista droppen för Axel Klinckowström. Nu skulle han äntligen uppfylla löftet han gett Gud i det sönderskjutna Ratan: Charlotte och barnen skulle få skydd av hans namn, så att ingen kunde invända mot att de ärvde honom. Men hans älskade var betänksam och inte helt villig att ingå äktenskap. Skulle jag ej då uppfylla en helig, en moralisk plikt, när jag känner dig, när jag älskar dig, när jag lärt högakta dig och när uppfyllandet därav gör mig dubbelt lycksalig? skriver en något frustrerad Axel den 2 juli.

Charlotte fortsatte att göra invändningar; hon ville inte tränga sig in i en förnäm släkt och hon var rädd för Axels far, som hon uppfattade som oförsonlig. Axel höll med om att ’Gubben’ aldrig skulle förlåta dem – just därför skulle han hållas i okunnighet tills vidare.

Du goda rena änglasjäl som tror att om jag dött vid Ratan eller blivit massakrerad den 20 juni så skulle min far och mina bröder förbarmat sig över dig och mina barn, skriver han den 12 juli. Jag känner bättre än du huru djupa rötter religion och moralisk dygd slagit hos dem. Jo, på bara gatan komme du och barnen att för evighet sitta.

Den 12 augusti 1810 – medan en extrainsatt riksdag och ett nytt tronföljarval pågick i Örebro – vigdes Axel och Charlotte i hemlighet i Venngarn utanför Sigtuna. När nyheten sent omsider nådde den 76­årige Thure Klinckowström reagerade han lika negativt som Charlotte förutspått. Inte ens tidens gång kunde få honom mildare stämd. I ett brev 1812 vädjar Axel till fadern att övervinna sin oförtjänta vedervilja mot Charlotte och istället omfamna den person som uti så många år gjort Eder sons enda lycksalighet. Han framhåller att han alltid varit en god son som uppfyllt sina plikter: det enda jag ej velat ingå var att låta sälja mig till en kvinna för dess penningar.

Axel och Charlotte bosatte sig så småningom på herrgården Graneberg i Gryts socken, där de idkade lantbruk. Axel tog avsked från flottan med överstelöjtnants grad. Brist på pengar var ett ständigt problem och för att förbättra ekonomin åtog han sig 1813 att bli förmyndare åt de tre föräldralösa grevinnorna Cronhielm af Flosta. Det visade sig bli ett mycket krävande uppdrag som slutade i tragedi två år senare, när en av systrarna föll offer för en brutal mördare.

Broadway-gatan och Rådhuset i Newyork, etsning och akvatint av Carl Fredrik Akrell efter Axel Klinckowström.

Åren 1818–1820 vistades Axel i USA på uppdrag av Karl XIV Johan. Han skulle för flottans räkning undersöka om ångfartyg var något att satsa på. Samtidigt passade han på att resa runt i landet och studera det amerikanska samhället. 1824 publicerades Axels bok, Brev om Förenta staterna, författade under en resa till Amerika åren 1818,1819, 1820, med illustrationer av författaren själv. Han var mycket entusiastisk över amerikanernas relativa jämlikhet och de industriella och sociala reformer som höll på att genomföras. Boken väckte stor uppmärksamhet och bidrog till att sprida en positiv bild av den unga amerikanska republiken.

Tillvaron för Axel och Charlotte Klinckowström hade fortsättningsvis både upp ­ och nedgångar. Åren då Axel vistades utomlands var speciellt besvärliga för Charlotte, som in i det sista bemöttes ovänligt och ogint av sin åldrige svärfar. Det var många munnar att mätta: dottern Malla och inte mindre än sex söner: Thure, Axel, Hjalmar, Robert, Vilhelm och Rudolf Mauritz. För barnens skull försakade Axel sina egna behov av kläder och skor; han ransonerade till och med sina egna matportioner.

I brev skrivna under äktenskapets senare år kan det någon gång hända att Axel skäller på sin hustru men annars är tonen genomgående lika kärleksfull och förtrolig som förr. I juni 1834 dog Charlottes dotter Malla efter en tids sjukdom. Axel vistades då i Stockholm. När han fick döds­

budet skrev han till hustrun om sin sorg över förlusten av Malla, som han benämner ”den ängeln”: Trösta dig mitt älskade hjärta och bed Gud hjälpa och styrka oss uti det hårda slag som träffat oss. Året därpå drabbades Axel själv av en sjukdom som snabbt nedsatte hans krafter såväl fysiskt som psykiskt. Charlotte tog hand om honom fram till hans död i juni 1837, 62 år gammal. Två månader senare följde hon sin man i graven.

källor och vidare läsning

Axel Klinckowströms efterlämnade brev och manuskript ingår i Klinckowströmska släktarkivet, Riksarkivet Marieberg. Breven till Charlotte Österberg finns i volym 29. I volym 28 finns ett långt brevkoncept från 1812 till Thure Klinckowström (Axels far). Volym 17 innehåller Thure Klinckowströms instruktioner om sina barns uppfostran. Förteckningar över Axels tjänstgöring till sjöss finns i volym 26, hans brevkoncept (däribland det citerade brevet till vännen Nykopp 1808) i volym 25. Dokument rörande Axels resa till USA ingår i volym 27.

Charlotte Österbergs familjebakgrund har kartlagts via kyrkböcker från Svea Livgardes södra bataljons församling samt Finska församlingen i Stockholm, tillgängliga i Riksarkivets onlinetjänst.

Axels bok Bref om de Förenta staterna, författade under en resa till Amerika, åren 1818, 1819, 1820, 2 bnd (Stockholm: Ecksteinska tryckeriet, 1824), finns digitaliserad och fritt tillgänglig (via Nasjonalbiblioteket, Oslo), se libris.kb.se. De första utvandrarna: Svenskars öden och äventyr i Nord- och Sydamerika under 1800-talets första hälft av Alf Åberg (Stockholm: Natur & Kultur, 1984) innehåller kapitlet ”En sjöofficer går i land”, där Axels resa till USA relateras. Även den är digitaliserad och fritt tillgänglig, via litteraturbanken.se. Grevinnan Fredrique: Morddramat i Falun 1815 av Anna­ Lena Berg (Falkenberg: Whip Media, 2024) skildrar den tragiska historia som Axel blev indragen i när han åtog sig ett förmyndareuppdrag.

Vitabergsklubben och Metamorfos

”Kampen

mot sig själv för frigörelse till medvetenhet”

VVitabergsklubben var en ideell, social och kulturradikal ungdomsverksamhet på söder i Stockholm. Klubbens enda bok inspirerade till Metamorfos banbrytande stencilhäften.

Redan som fjortonåring sökte sig Per Anders Fogelström (1917–1998) till Sofia församlings ungdomsverksamhet för att lära sig binda böcker. Och mellan femton och sjutton, 1933–35, fullbordade han sin första, handskrivna diktsamling Vi Den var inte den enda, enligt Charles Kassman: Det fanns ”hela diktsamlingar prydligt illustrerade, färglagda och ihophäftade av författaren själv”.

1947 hade Fogelström nästan givit upp att bli publicerad som poet och hade redan debuterat som prosaförfattare 1945 med Att en dag vakna. Hans poesidebut berodde på hans vrede, handlingskraft och humor, dessa karaktärsdrag gjorde att han under pseudonym och på skämt skickade in några dikter som han skrivit under en halvtimme till tidskriften 40-tal. De var pastischer på fyrtiotalisternas dikter. Gerhard Bonnier blev intresserad, och så kom hans enda diktsamling, orons giriga händer, ut i eget namn.

Vitabergsklubben var en ideell ungdomsverksamhet och en förening som bildades 1945 hemma hos Per Anders Fogelström som ledde verksamheten. En orsak till att han startade Vitabergsklubben var att han inte gillade att föregångaren Sofia småklubbar drevs av kyrkan. Han var hellre en ihärdig kulturmissionär än söndagsskollärare. Från och med 1946 fick föreningen hyra Ceders Café, en nedgången byggnad vid Mejtens gränd

nedanför Vitabergsparken som hade stått oanvänd under flera år.

Vid starten var klubben avsedd enbart för pojkar över 15 år. Klubben växte snabbt och senare fick också flickor bli medlemmar. Som mest fanns drygt 100 medlemmar, bland dem den blivande Metamorfospoeten och författaren Svante Foerster (1931–1980), den blivande skådespelaren Catrin Westerlund (1934–1982) och Stig Claesson (1928–2008). Vitabergsklubben hade en egen tidning som hette Utropstecknet som gavs ut 1946–51. Klubben lades ned 1955. Ceders Café brann 1969 och återuppfördes inte.

På nittiotalet stod jag framför poesihyllan i ett av Linköpings antikvariat. Ögonen gled ofta över en liten tunn volym som bara hade tre lätt snedtryckta röda gemena bokstäver på ryggen: vbk. Den gången jag tog boken från hyllan och tittade på omslaget blev jag inte klokare: VBK stod det på nytt den föga upplysande undertiteln ”målare – poeter ”. Inom citationstecken, som om bokens författare inte var riktiga författare eller konstnärer.

Det var de inte heller upptäckte jag när jag började bläddra i boken. Det var texter och teckningar skrivna av trettiotvå ungdomar (arton ”poeter” respektive fjorton ”målare” från Södermalm).

Jag köpte boken för trettiofem kronor efter att ha sett att de redan etablerade Per Anders ”Paff” Fogelström och Gustaf Rune Eriks var bland de medverkande plus en ung Stig ”Slas” Claesson. Än idag har jag inte sett ett liknande exemplar. Boken gavs ut 1948. mats gran B

När jag bläddrar i VBK hör jag det omisskännliga ljudet av när inlagans limbindning släpper från omslaget, gjort av vit kartong med grov gräng. Inlagan är gjord av ganska kraftigt papper. Hantverksmässigt är det en fin men enkel bok. På omslaget finns en fantasifull illustration i rött av Hans Bruno Johansson. Den är full med 31 illustrationer i svartvitt på sina drygt sextio sidor. Boken är utgiven av AB Haglunds Bokförlag och tryckt av Haglund & Ericson Boktryckeri AB i Stockholm. Sune Haglund (1917–2010) var jämnårig med Per Anders Fogelström och de hade arbetat tillsammans i Sofia församlings ungdomsarbete. Hans far ägde ett tryckeri, där Sune Haglund blev vd redan 1942. Fogelström hade till och med arbetat en kort tid på företaget som marknadsförare för den hastigt nedlagda tidskriften Sport-Ronden.

I förordet berättas hur klubbens grupp för målare och poeter växte fram. Först var de bara sex ungdomar. Två målare, en fotograf och tre som skrev. Det sistnämnda var en sanning med modifikation: två av dem hade aldrig skrivit förut. Fast gruppen växer, så småningom är de mellan tjugo och trettio, alltså mellan en tredjedel och fjärdedel av Vitabergsklubbens medlemmar. Bokens syfte är att visa att ”vanliga” människor kan skriva, måla och spela musik. ”Det gäller bara att ge människan de första viktiga impulserna”, heter det i förordet. Och det var ett kulturradikalt engagemang som fungerade. Det är lite rörande att läsa att segraren i klubbens mästerskap i bordtennis föräras Erik Lindegrens Sviter som förstapris. Någon pingisspelare har också lagt ned racketen för att istället greppa en klarinett.

Förordets avslutning är också skrivet i samma anda: ”Givetvis har vi stora svårigheter med genomförandet av vårt program och kampen är hård mot många yttre omständigheter. Ekonomi, lokaler och ledare o s v. Den hårdaste kampen för dock varje medlem för sig själv. Kampen mot sig själv för frigörelse till medvetenhet.”

Boken VBK är inte bara en kollektiv produkt av en framgångsrik, social och kulturell verksamhet. Trots att resurserna var små är det en smakfull bok, utgiven i trehundra numrerade exemplar.

De trettiofem första är dessutom försedda med en signerad originalteckning, precis som en

bibliofilupplaga. Det var inte något kommersiellt tilltag utan dessa exemplar delades ut till de medverkande i boken. Originalteckningarna har olika upphovsmän och ­kvinnor. Mitt exemplar har nummer 278 och är utan teckningar.

Jag tar med mig VBK till Stockholm och antikvariatet Hundörat.

”De är så fina med de inklippta teckningarna”, säger antikvariatsbokhandlare Peter Bodén om de 35 exemplaren i bibliofilupplagan.

”Slas har gjort teckningar i tre exemplar och Paff i ett par. Det vore en dröm att få in några av dem”, fortsätter Bodén och använder de signaturer som Claesson och Fogelström var kända för samtidigt som han limmar samman pärmen med inlagan i min bok igen.

Per Anders Fogelström hade, vid den tid då Vitabergsklubbens bok gavs ut, stor erfarenhet av bokbranschen och eget författande, som också inkluderade att arbeta med andras texter, vara redaktör och att skriva för bok­ och tidskriftsmarknaden. Utan honom hade knappast VBK givits ut.

Det är inte förrän nu jag associerar VBK:s estetiska ambitioner till förlaget Metamorfos som mellan 1952–55 gav ut numrerade häften och tryckta böcker med oftast unga – och nästan enbart manliga – poeter. Metamorfos första tjugoen häften innehöll linoleumtryck i original av unga konstnärer.

Kan VBK ”målare – poeter” vara en förebild för Metamorfoshäftena?

Var det därifrån förläggaren och poeten Lennart Nilsén­Somre (1923–1991) hämtade inspirationen till Metamorfos? Det är sannolikt, för det finns kopplingar mellan Vitabergsklubben och Metamorfos.

1948 var inte bara året för Vitabergsklubbens enda bok. Den första ungdomskravallen i Stockholm ägde rum på Södermalm, och det var också året då Paul Andersson (1930–1976) vistades i Paris och började använda narkotika och Lasse Söderberg (född 1931) skickades till en klosterskola i en annan del av Frankrike. De båda skulle inom kort bli två av de mer bemärkta och belästa Metamorfospoeterna, Lasse Söderberg och Paul Andersson, bodde i början på femtiotalet på Södermalm. De hade som unga höga estetiska anspråk.

1952 startade utgivningen på det banbrytande stencilförlaget Metamorfos. Det kom att bli femtiotalets mest uppmärksammade förlag, och intresset för det har följt med in i vår tid. Ännu samlar många på dess häften med gråpappersomslag och syltburksetiketter.

Den som ledde förlaget 1952 var den då tjugoåttaårige Lennart Nilsén­Somre, själv författare till två häften på Metamorfos. Serien formgavs av Leif Thollander. Inlagan bestod av maskinskrivna dikter, ett eller två linoleumsnitt av en konstnär och varje exemplar signerat av författaren.

En fråga som många ställt sig är hur Lennart Nilsén­Somre fick inspiration till förlaget, innehållet och häftenas utformning.

Nina Burton säger: ”Det var Somre som 1952 fick idén att stencilera och sälja dikter av klubbens poeter, små häften om 100 numrerade exemplar av bland andra Lasse Söderberg, Paul Andersson, Ingvar Orre och Petter Bergman.”

Paul Tenngart lutar åt samma håll men formulerar det så här: ”Vissa medlemmar i Metamorfos startade hösten 1951 Klubb Metamorfos, som erbjöd musik, dans och poesiuppläsning på restaurang Tunneln på Vasagatan 7. Ungefär samtidigt tog en av medlemmarna, Lennart Nilsén­Somre, initiativet till att producera stencilerade poesihäften som kunde säljas till klubbens medlemmar.”

Jonas Ellerström hänvisar till en artikel av Metamorfospoeten Ingvar Orre i Stockholms­Tidningen 1955: ”En detalj i Ingvar Orres artikel antyder något om den formmässiga inspirationen till Metamorfoshäftena. Han säger att de ”efter franskt mönster” fick sina gråpappersomslag och maskinskrivna etiketter – man kan anta att det var de tidigt beresta Paul Andersson och Lasse Söderberg som förmedlat sådana förebilder.”

Lasse Söderberg är idag poet, översättare och författare. I en intervju som jag gjorde med honom 2022 berättade han att inte hade något med utformningen av Metamorfos dikthäften att göra. Jag kontaktar honom på nytt för att se om han minns något av Vitabergsklubben. Han svarar: ”Vitabergsklubben hörde jag bara talas om, antologin som du visar i bild har jag inte ens sett. Fogelström träffade jag i hans egenskap av redaktör för Folket i Bild. Stig Claesson först långt senare och bara kort.”

Och han tillägger: ”…att bege sig till Söder var som att resa till ett vilt och främmande land. Vi på Norrmalm satte sällan foten där. Jag bodde visserligen ett tag på Götgatan i ett hem för ungdomsbrottslingar (jag överdriver förstås en smula, men etablissemanget var något åt det hållet).”

Vad Lasse Söderberg sjuttiofem år senare berättar lite skämtsamt var nog mer allvar då. Södermalm var på den här tiden tuffare och hårdare, och som ung rörde man sig inte ostraffat bland Söders kvartersgäng.

Ellerströms antagande är inte bekräftat.

Det finns heller inget i litteraturen om Paul Andersson som stöder Ellerströms antagande.

Sanningen ligger kanske på närmare håll.

Som yngste tecknare, bara femton år, medverkar Lars ”Lasse” Hallberg som tecknare i VBK. Uppgifterna om honom är knapphändiga. Det står bara att han är gruppens yngste medlem, född 1933, och går på Södra Latin.

Han illustrerar Börje ”Pyret” Holms diktdebut om Skanstullsbron.

I Jan Magnussons forskningsrapport som behandlar Paul Anderssons liv och poesi finns två tecknade porträtt av Paul Andersson signerade av Lasse Hallberg, daterade 1953. Magnusson skriver att Hallberg var Paul Anderssons närmaste vän. Jag mejlar åter Lasse Söderberg. Han svarar: ”Lasse Hallberg däremot var jag nästintill god vän med. Paul Andersson och Lasse Hallberg umgicks flitigt och jag var med på ett hörn, fast alltid på Norrmalm eller i Gamla Stan där FUK, Föreningen unga konstnärer, förelöpare till Metamorfos höll till.”

I Paul Anderssons samlade dikter finns ett fotografi på Paul Andersson från 1954 iförd skinnhuva och racerglasögon. Han sitter i Lasse Hallbergs sportiga Morgan, parkerad utanför Operakällaren. Först när jag läser Fogelströms och Claessons bok Kring Strömmen faller pusslet på plats. Där

berättar den förstnämnda att Lasse Hallberg tillhörde en av VBK:arna som dog ung. Enligt Jan Magnusson dog Lasse Hallberg i en bilolycka i juni 1956. Paul Andersson åtog sig att betala begravningen och för det behövde han låna pengar av sitt förlag Bonniers. Lasse Hallberg (1933–1956) blev bara 23 år.

I FUK diskuterade man om föreningen skulle starta en tidskrift, kanske under namnet Metamorfos. Gräl, schismer och anklagelser om förskingring uppstod som ledde till att FUK lades ned och splittrades i olika falanger. Lennart Nilsén­Somre bestämde sig för att trumfa tidskriftsidén med att istället starta ett förlag. Där vill Lasse Hallberg vara med som illustratör. Vad vore mer naturligt än att han uppvaktade Nilsén­Somre, eventuellt i sällskap med Paul Andersson, och visade sitt exemplar av VBK som ett arbetsprov?

Det är för många som idag är döda för att det ska gå att helt bevisa.

I Per Kassmans bok kan man läsa hur Lennart Nilsén­Somre misshandlades i München 1971 och därefter blev sjukpensionär. När Kassman mötte honom åren 1983–84 varken ville eller kunde han minnas så mycket från Metamorfosåren.

Men det finns bevis på att Lasse Hallberg gjorde intryck på Lennart Nilsén­Somre. Ett är att han valde Hallbergs bilder som konstverk till sina egna dikthäften. Både Gränser för mörkret och Febervaka kom att illustreras av Lasse Hallberg. Den förstnämnda innehåller två linoleumsnitt och den sistnämnda ett. Hallberg illustrerade också Metamorfosprosaisten Janne Bergquists debut Mannen från tåget, en bild som visar ett askfat med en rykande cigarrett.

Jag vet inte mycket om Lasse Hallbergs korta liv. Men i Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon (1932–1995) berättas det att Lasse Hallberg var hennes fästman i början av femtiotalet.

En sommardag kom två män på besök till Katarinas – och hennes syskon Rosa och Paul – läger på Väddö. En av dem var Lasse Hallberg. De fick måla tivolits vagnar, vilket de gjorde i lysande färger. Den andre var tecknaren Björn Hedlund (han skulle senare illustrera Katarina Taikons böcker om Katitzi och illustrerade två av Metamorfos häften).

Under femtiotalet bodde Hallberg i ett konstnärskollektiv som kallades Lilla Kuckelbo i Djurs­

holm. Hallberg, Hedlund och Taikons umgicks med många konstnärer och författare som hade publicerat sig på Metamorfos, bland dem Paul Andersson. Mohtadi skriver att de gick på restaurang Prinsen, och det hände ofta att de fick betala notan med konstverk. Lasse Hallbergs teckningar lär hänga där än.

Istället för modernismens Frankrike kom de bibliofila dragen till Metamorfos häften med begränsade upplagor och inklistrade originalkonstverk från den ideella Vitabergsklubben, indirekt via Per Anders Fogelström, och mer direkt genom dess yngste medlem, Lasse Hallberg. Så gick kampen mot sig själv för frigörelse till medvetenhet vidare.

Litteratur

Andersson, Karl­ Olof. Per Anders Fogelström: Ett liv för litteraturen, freden och miljön; En biografi. Monografier utgivna av Stockholms stad, 228. Stockholm: Stockholmia förlag, 2012. Andersson, Paul. Ett andetag djupt är livet: Samlade dikter. Stockholm: Gedins, 1991.

Burton, Nina. Den hundrade poeten: Tendenser i fem decenniers poesi Stockholm: FiB:s Lyrikklubb 1988.

Claesson, Stig. Från nya världen: En reseberättelse. Malmö: Bo Cavefors Bokförlag, 1962.

Ellerström, Jonas. ”Vem katten har påstått att det behövs ett miljonföretag för att ge ut litteratur? Om Metamorfos förlag och en obemärkt revolution”. Biblis, nr 36 (Vintern 2006/07), s. 28–43. Fogelström, Per Anders. Kring Strömmen: Stockholmska bilder. Med teckningar av Stig Claesson. Stockholm: Bonniers, 1962. Kassman, Charles. Per Anders Fogelström: Liv och litteratur; En biografi. Stockholm: Tiden, 1986.

Kassman, Per. Vad vill du mig?: En bok om Lennart Nilsén-Somre och förlaget Metamorfos. Stockholm: Ellerströms Text & Musik, 2024.

Magnusson, Jan ”Sensitiv som en frostskadad mimosa”: Biografi över Paul Andersson, Metamorfosgruppen och femtitalets nyromantik Meddelanden från Litteraturvetenskapliga institutionen, 22. Göteborg: Göteborgs universitet, 1997.

Magnusson, Jan. Blodrikets bortersta gränser: Om Paul Andersson Lund: Ellerströms, 2004.

Mannerheim, Johan. ”I en boksamlares ögon – Stenciler och linoleum. Form och bild i Metamorfos lyrikserie”. Biblis, nr 78 (Sommaren 2017), s. 10–21.

Mohtadi, Lawen. Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon Stockholm: Natur & Kultur, 2012.

Nilsén­ Somre, Lennart. Gränser för mörkret. Stockholm: Metamorfos, 1952.

Nilsén­ Somre, Lennart. Febervaka. Stockholm: Metamorfos, 1953. Tenngart, Paul. Romantik i välfärdsstaten: Metamorfosförfattarna och den svenska samtiden Lund: Ellerströms, 2010.

Vitabergsklubben: Dikter och prosastycken av 18 VBK-”poeter” illustrerade av 14 VBK-”målare”. Stockholm: AB Haglunds Bokförlag, 1948.

nyheter & noterat

The Book Makers: A History of the Book in Eighteen Remarkable Lives

Adam Smyth. London: The Bodley Head, 2024. 400 s. isbn 978 1 84792 629 6

The Book Makers. Som titeln berättar står människorna som har skapat, författat, framställt papper, förlagt, formgivit, tryckt, bundit och grundat bibliotek i centrum för Adam Smyths intresse. Flera av personerna är vi bekanta med sedan tidigare men han har även ansträngt sig för att lyfta fram individer som inte är så kända. Gemensamt för dem alla är att de radikalt har bidragit till bokens historia. Smyth, som undervisar i äldre litteratur och bokhistoria i Oxford, uppehåller sig vid den tryckta boken och lämnar den digitala världen åt sitt öde.

Smyths bok är kronologiskt organiserad med början hos boktryckaren de Worde i London på 1500 ­talet och avslutning i sista kapitlet hos fanzinemakare och bokkonstnärer i vår tid. Samtidigt visar det sig allteftersom att de långa linjerna löser upp kronologin. Bokens historia är cyklisk. Så återuppstår exempelvis medeltida formideal i ny skepnad efter några hundra år. Eller som Henry Vaughan i sin dikt ”The Book” (1655) uttrycker saken; den tryckta boken har levt ett tidigare liv i en annan form:

Thou knew’st this paper when it was Mere seed, and after that but grass; Before ‘twas dressed or spun, and when Made linen, who did wear it then:

What were their lives, their thoughts, and deeds, Whether good corn or fruitless weeds.

Thou knew’st this harmless beast when he Did live and feed by Thy decree

On each green thing; then slept – well fed –Clothed with this skin which now lies spread A covering o’er this aged book; Which makes me wisely weep, and look On my own dust; mere dust it is […]

Doves Press utgåva av The English Bible (1903–1905), med Edward Johnstons berömda I-anfang.

Låt oss börja från början. Wynkyn de Worde (d. 1535) var boktryckarpionjär i en kultur som fortfarande kände sig hemma i manuskripttraditionen. Han kom från Holland till London och påminner oss om att tryckarna ofta invandrade söderifrån. Här hemma i Sverige var det som bekant tyskar som spred kunskap om boktryckarkonsten. de Worde var tryckare, förläggare och bokhandlare – och han hade förmågan att förstå läsarnas, publikens önskemål. Han visste vad folk ville ha! Han nådde en ny läsekrets med bästsäljare på engelska samtidigt som han publicerade verk som redan visat sig vara populära före Gutenberg. Och han lanserade idéen om en marknad för kvinnliga läsare. Därtill satsade han på bilder samt tryckte på olika språk, vilket han i flera fall var först med i England. Smyth presenterar oss för en enastående entreprenör och han menar att de Worde står för 15 procent av det kända trycket i England före 1550.

Om vi följer entreprenörspåret hamnar vi hos den mångbegåvade Benjamin Franklin (1706–1790), som vid 24 års ålder var en ledande tryckare. Han visste vad han skulle göra för att uppnå framgång. Han satsade på billiga efemära tryck. Almanackor var en specialitet. Liksom sedeltryck. Hans tidning Pennsylvania Gazette var mycket populär. Efter några år byt te han inriktning, gav sig in i politiken samt ägnade sig åt vetenskapliga experiment.

En annan framstående utvecklare är biblioteksgrundaren Charles Edward Mudie (1818–1890). Han skapade ett lånebibliotek i London där man för en låg avgift kunde låna hur mycket man ville, men bara en bok om dagen. Mudie var en kulturell centralgestalt som med sitt bibliotek förändrade synen på böcker och läsning. Han bestämde vad som skulle erbjudas och det var ”english literature that spoke to the contemporary and to the everyday”. Han var inte rädd för att satsa stort. När en ny George Eliot kom ut beställde han glatt 2 000 exemplar. Verksamheten utvecklades

Nancy Cunard och Henry Crowder i full verksamhet på Hour Press i Paris 1930.

och spreds och snart förmedlade Mudie engelsk litteratur över hela världen.

Sorgligare är berättelsen om pappersmaskinmakaren Nicolas­Louis Robert (1761–1828) som revolutionerade pappersindustrin men dog utfattig. I hans maskin, Fourdriniermaskinen, kunde stora kvantiteter papper produceras, rullvis. Han sålde patentet billigt, lurades och fick aldrig några pengar. Men till teknikutvecklingen bidrog han.

En som inte ville veta av teknikutveckling var Thomas Cobden­Sanderson (1840–1922). Tillsammans med Emery Walker (1851–1933) grundade han år 1900 förlaget Doves Press. Liksom William Morris (1834–1896) sökte Cobden­Sanderson inspiration i flydda tider. Men de valde helt olika vägar. Böckerna som utgavs på Morris Kelmscott Press andas överlastad, illustrerad medeltid medan böckerna från Doves Press är avskalade. Cobden­Sandersons typsnitt Doves type var inspirerat av Jensons stilrena typsnitt från 1470 ­talet. Han ville publicera vår kulturs mest betydelsefulla verk i utsökt form. När mästerverket i fem volymer trycktes, Doves Press Bible, framhöll han att han såg sig som en länk i traditionen skapad av William Tyndale (1494–1536), den förste engelske översättaren av Bibeln. Den iögonenfallande inledningen med kalligrafen Edward Johnstons (1872–1944) till tryck överförda röda ”I” i ”In the beginning” som löper längs hela första sidan är nog en av de mest kända sidorna i 1900 ­talets bokformgivning. Tyvärr blev Cobden­Sanderson och Emery Walker oense om användningen av och rättigheterna till Doves type. Emery Walker ville tekniskt utveckla typsnittet vilket Cobden­Sanderson motsatte sig bestämt, han kunde inte tänka sig maskintryck och hans lösning på problemet var att slänga alla typer i Themsen. Formgivaren Robert Green lyckades 2014 fiska upp 148 delar och har därefter förfinat återskapandet av typsnittet, som nu är tillgängligt digitalt. Det skulle Emery Walker ha gillat. Kelmscott Press och Doves Press hade de allra högsta krav vad gäller kvalitet och hantverksskicklighet. De var dominerande och inspirerande inom private press­rörelsen. Smyth presenterar även en press som prioriterade textinnehåll före form: Nancy Cunards (1896–1965) Hours Press. Cunard drev verksamheten mellan 1928 och 1931 och hon satte, tryckte och distribuerade modernistisk litteratur och fäste därvid mindre

vikt vid boken som objekt. Det var ganska typiskt för de små privata pressarna under 1920 ­ och 1930 ­talen. Det viktiga för dem var att få ut modernisterna till den läsande publiken.

Smyth lyfter fram kvinnans framträdande roll i tryckbranschen, vilken bland annat berodde på att verksamheten var organiserad runt familjen. Tryckerierna var både arbetslokal och hem. Boktryckaränkor hade som vi vet en stark ställning och en som av egen kraft utvecklade sin makes verksamhet var John Baskervilles (1707–1775) hustru Sarah Eaves (1708–1788). Baskervilles ambition var att trycka redan kanoniserade böcker i omsorgsfulla, långsamt producerade volymer i klassiskt inspirerad typografi. Han ville förädla, inte revolutionera formen. Han försökte inte lansera några nya bästsäljare i de Wordes anda. När Sarah Eaves flyttade in hos Baskerville med sina fyra barn blev hon hans affärskompanjon och senare hans hustru. Efter Baskervilles död expanderade verksamheten under hennes ledning. Baskerville lever vidare som tillgängligt typsnitt – bland annat pryder han sidorna i The Book Makers – och formgivaren Zuzana Licko har skapat typsnittet Mrs Eaves, som bland annat används för omslagstitlar i Penguin Classics. Ett par kapitel presenterar för mig helt nya, spännande och konstiga sätt att handskas med tryck samtidigt som de är uttryck för långsam, omsorgsfull närläsning. Systrarna Mary (1603–1680) och Anna Collett (1605–1639) levde i en religiös, anglikansk gemenskap i Little Gidding (T. S. Eliots dikt ”Little Gidding” om andlig förvandling var inspirerad av denna samhörighet). Systrarna vigde sina liv åt att skära sönder de fyra evangelierna, klippa ut stycken eller ord och sedan pussla ihop de olika bitarna i en ny ordning för att återge den kronologiska berättelsen om Jesu liv i 150 kapitel, kompletterad med illustrationer. Resultatet av den här collagehanteringen kallade de ”Harmony”. Att skapa dessa ”Biblical Harmonies” var synnerligen tidsödande. Varje volym kunde ta ett par år att tillverka. Tretton kompletta harmonier har överlevt; handgjorda unika objekt som är skapade av tryck. De pekar framåt mot senare tiders artists books.

Detsamma kan sägas om de bibliografiska maximalisterna Charlotte (1782–1852) och Alexander (1753–1820) Sutherland som också ägnade sig åt att bygga om redan existerande verk. De

”extraillustrerade” dem. Ett av verken de sysslade med var Gilbert Burnets History of His Own Time (1724), som beskrev händelser från 1642 till 1713. Arbetsgången för extraillustreringen var den att boken sönderdelades för att sedan tryfferas med porträtt, kartor, topografiska kommentarer, illustrationer, brev, tidningsklipp och diverse övriga tillägg som passade i anslutning till texten. En enda volym kunde efter deras bearbetning bli dussintals. Idag finns flera av dem på Bodleian Library. Den här sortens verksamhet var de inte ensamma om. I slutet av 1700 ­talet och början av 1800 ­talet var den något av ett mode. Och vad skall man säga? Nyskapande? Nedbrytande? Helt klart rör det sig om en balansgång.

Den som är intresserad av kvinnliga boksamlare kan lämpligen titta närmare på Charlotte Sutherland, som efter sin makes död hängivet fortsatte det gemensamma projektet men som även var en självständig samlare och ivrig handlare på bokauktionerna.

I vår tid är det befriande att få ägna sig åt den hållbara boken och påminnas om alla dessa människor som uppfinningsrikt bidragit till dess historia. Det är en glädje att få stifta nya bekantskaper och fördjupa sig i gamla.

The Book Makers är vackert formgiven av Stephen Parker. Skyddsomslaget är kongenialt med innehållet och visar individer i full fart med bokproduktionens olika delar i Sarah Kirbys illustration (på hennes webbsida kan man beställa ett eget tryck av omslaget). Det taktila skyddsomslaget har titel och författare i relieftryck. Inlagan är satt med Baskerville. Vid sidan av bra register har varje kapitel fått var sitt resonerande bibliografiska avsnitt som underlättar fortsatta, egna fördjupningar.

ingrid svensson

Utsikt från sjätte våningen: Mina vandringar bland böcker, bibliotek och arkiv Tomas Lidman. Stockholm: Ekerlids förlag, 2025. 248 s. isbn 978 91 89868 23 6

Yrkesminnen

När jag i min hand fick Tomas Lidmans Utsikt från sjätte våningen: Mina vandringar bland böcker, bibliotek och arkiv (2025), den bok jag här ska granska närmare, hade jag just avslutat läsningen av

Olle Granaths I konstens värld: Från 4 amerikanare till Midvinterblot (2024). För tio år sedan läste jag Christina Mattssons Konsten att styra en kulturinstitution: Fjorton år med Nordiska museet (2015). De tre böckerna kan kallas yrkesminnen – skildringen av privatlivet är reducerat till ett minimum – och är författade av personer som i relativ närtid varit högsta chefer vid centrala kulturarvsinstitutioner: Granath för Moderna Museet och Nationalmuseum, Lidman för Kungliga biblioteket (KB) och Riksarkivet, Christina Mattsson f ör Nordiska museet 1 Den potentiella läsekretsen är troligen högst begränsad, men författarnas tidigare maktpositioner kan antas bidra till intresset för deras böcker.2 Min egen nyfikenhet på dem har i hög grad berott på att de varit mina chefer under olika perioder av mitt yrkesliv.

Selektivitet och tillrättalägganden är ofrånkomliga förutsättningar för all litteratur, så även för dessa tre yrkesminnen. Böckerna präglas också av respektive författares personlighet. Min läsning av Lidmans bok färgas framför allt av min tid som enhetschef på KB 1997–2002.3 Lidman och jag har även i andra yrkessammanhang korsat varandras spår men inte på samma arbetsplats.4

Karriären i kortform

Utsikt från sjätte våningen, huvudtiteln på Tomas Lidmans bok, lär anknyta till det faktum att författaren är bosatt på sjätte våningen i ett hus i Stockholm. Från denna punkt blickar han tillbaka på sitt yrkesliv. Bokens undertitel – Min vandring bland böcker, bibliotek och arkiv – anger flera kompassriktningar i en gemensam terräng. På den fotografiska omslagsbilden är Lidman placerad med portfölj i famnen vid sockeln av Christian Erikssons skulptur i Kungliga bibliotekets entréhall föreställande en ung man i fotsida klädnad skrivande i en bok. Skulpturen är i övernaturlig storlek, och jämförd med denna gestalt framstår Lidman som en modern ämbetsman och en ordets tjänare.

I ett kort, inledande kapitel berättar Lidman om sin uppväxt fram till skolåldern och ger ett kärleksfullt porträtt av sin far, föreståndare för olika barnhem i stockholmstrakten. Som orädd lekkamrat till flera av de barn som var placerade där fick unge Lidman antagligen en viss smak för

frihet, efterhand även en medvetenhet om klassskillnader. Efter kapitlet om uppväxten skildrar författaren sin yrkeskarriär. Förutom de ovan nämnda huvudstationerna finns flera mellanstationer. 1979 lägger Lidman fram en avhandling i historia, en prestation som ger honom legitimitet i de fortsatta kontakterna med forskarvärlden.

Forskarutbildningen kan antas ha kommit till nytta även i hans senare roll som utredare och som författare till artiklar och böcker, främst inom sitt professionella område.

Vid Delegationen för teknisk och vetenskaplig informationsförsörjning (DFI) får Lidman 1980–1984 en inblick i statsapparaten och utredningsväsendet. Informationsexplosionen skulle hanteras, forskningens infrastruktur ses över och den högre undervisningen byggas ut. Digitalisering var ett huvudspår som visade en väg framåt. Vid DFI har Lidman bland annat rollen som sekreterare i ansvarsbiblioteksutredningen som syftade till en effektiviserad och samordnad informationsförsörjning. Frågan om ansvarsbibliotek var inte löst då Lidman lämnade karriären som handläggare för att gå vidare till en mer praktisk verksamhet. Efter DFI följer några år då han är chef för två olika specialbibliotek: 1984–1985 för Nordiska museets bibliotek, 1985–1991 för Statens psykologisk­pedagogiska bibliotek (SPPB). Nordiska museet var vid den aktuella tiden fjärran från en senare tids resultatstyrning, och museibiblioteket fungerade därefter. En bättre ordning gällde vid det större SPPB som 1988 blivit egen myndighet och som 1991 blir ansvarsbibliotek inom sitt område. Efter sex år i denna miljö upplever Lidman ändå stugan som för trång; uppdraget krävde ”stor närvaro och närhet till medarbetarna”, en situation som inte alltid var ”så lätt att hantera”.

Från SPPB går Lidman 1991 vidare till tjänsten som överbibliotekarie vid Stockholms universitetsbibliotek (SUB) där nya utmaningar väntade. Ralph Erskines biblioteksbyggnad, invigd 1983, gav inspiration. Med sina öppna hyllor var biblioteket också en plats där studenterna gärna uppehöll sig. Myntets baksida var svinn och en viss skadegörelse. En svår prövning blir universitetsbibliotekets förlorade självständighet och beroende av fakulteterna i budgetarbetet. Den kraftfulla digitala utvecklingen vid SUB blir ger erfarenheter som Lidman 1995 kan ta med sig till KB

och uppdraget som riksbibliotekarie. 2003 går han vidare till Riksarkivet där han stannar till 2010, några månader efter det att hans förordnande gått ut. Därmed avslutas chefskarriären. Gamla uppdrag fortsätter dock, och nya tillkommer.

Flera kapitel och avsnitt belyser Lidmans styrelseuppdrag och hans roll i olika statliga utredningar inom utbildnings­ och kultursektorn. Jag ger några exempel. 1998–2003 är han ordförande i styrelsen för Högskolan i Borås med den stora utbildningen inom biblioteks­ och informationsvetenskap. Under tiden vid Riksarkivet är Lidman ordförande i International Council of Archives. 2011 blir han ordförande i Litteraturutredningen som 2012 lägger fram sitt betänkande, Läsandets kultur. Av förslagen blev snarast en tumme. 2004–2013 är Lidman ordförande i Kungl. Konsthögskolans styrelse.5 Bland bokens övriga teman kan nämnas Svenska Bibliotekariesamfundet, uppbyggnaden av biblioteksväsendet i Baltikum efter murens fall, ”bibliotekstjuven” på KB och sammanslagningen av Sällskapet Bokvännerna

och Föreningen för bokhantverk till föreningen Biblis. Jag väljer fortsättningsvis att fokusera på ett par frågor som särskilt intresserar mig.

Sammanslagning eller samordning

Återkommande i Lidmans bok är frågan om myndigheternas autonomi respektive deras eventuella sammanslagning till större enheter. Sammanslagningar eftersträvas ofta av regeringen. Lidman är däremot knappast en vän av sådana ingrepp. Frågan skulle ändå följa honom.

En avsevärd komplikation vid sammanslagning av myndigheter är att de har olika uppdrag, därmed olika regelverk och praktiker för att hantera dem. På den punkten är jag överens med Lidman. En ogenomtänkt sammanslagning kan leda till att förväntade synergieffekter uteblir och att kostnaderna ökar. Värdefull kompetens kan gå förlorad, och fantomsmärtor över en förlorad självständighet kan bli långvariga. Alla sammanslagningar är inte förkastliga, små myndigheter saknar ofta de muskler som krävs för nödvändig utveckling. Vinster och förluster, på kort och på lång sikt, bör dock noga analyseras.

När SPPB 1999/2000 inordnas i Stockholms universitetsbibliotek är Lidman sedan flera år riksbibliotekarie. SPPB har fortsatt status som ansvarsbibliotek men blir alltmer ett bestånd i SUB. 2003 integreras samlingarna i universitetsbiblioteket, och Lidman finner att hans gamla institution snart glöms bort. Hans skepsis mot sammanslagningar visar sig även då han som sakkunnig lämnar Kulturutredningen (2007–2009) sedan han insett att utredarens avsikt var en sammanslagning av Riksarkivet, Kungliga biblioteket och Talboks­ och punktskriftsbiblioteket (utredarens vision förverkligades inte). Större förståelse hade Lidman för nödvändigheten av att integrera landsarkiven i Riksarkivet. Denna länge diskuterade omorganisation lyckades han i sista stund genomföra under sin tid som rikarkivarie. En medelväg och ett alternativ till sammanslagning kan vara samordning eller samverkan inom specifika områden. Det regeringsuppdrag som gällde ett samlat nationellt biblioteksdatasystem visade sig inledningsvis svårt att hantera – ”Samordning med förhinder” är Lidmans rubrik på det avsnitt som belyser KB:s försök 1997 att enas med Bibliotekstjänst AB (BTJ) om en lösning.

Att det hela tills vidare landade i en kompromiss är knappast ägnat att förvåna – företag har andra målsättningar än myndigheter. Samordning mellan myndigheter borde vara en något enklare väg att gå. Äldre kulturarvsinstitutioner som KB, Nationalmuseum och Riksarkivet härbärgerar såväl arkiv som bibliotek och föremålssamlingar. Sedan flera decennier tillbaka hanterar de även frågor som gäller digitalt tillhandahållande och långsiktigt digitalt bevarande.6 Gränsdragningen mellan arkiv och samlingar vid dessa minnesinstitutioner och även mellan dem har inte varit och är fortfarande inte självklar. Med hänsyn till såväl myndigheternas inre arbete som till externa användares behov är det därför värdefullt att kunna söka information om materialet utan att först känna till var det är placerat. Samordning eller samverkan mellan arkiv, bibliotek och museer (ABM) är inte en enkel match – önskedrömmar på politisk nivå har ofta speglat en pinsam okunskap – men den är inte orimlig.

På uppdrag av regeringen har Lidman själv varit drivande i försöken till en fördjupad analys av möjligheterna till ABM­ samverkan. Han har samtidigt hävdat att den inte är något självändamål utan måste växa fram utifrån myndigheternas egna behov.7 Själv har jag en mindre optimistisk syn på kraften i frivilliga initiativ. Som exempel på ABM­ samverkan nämner Lidman söktjänsten Sondera, gemensam för KB, Riksarkivet och Statens ljud­ och bildarkiv. Sondera lanserades 2009 och avvecklades 10 år senare, knappast saknad av någon. Möjligtvis avspeglar experimentet regeringens förhoppningar om en sammanslagning av de tre myndigheterna. I Libraries and Archives: A Comparative Study (2012) bearbetar Lidman sin erfarenheter och betonar skillnaderna mellan arkiv och bibliotek.8

Boktjuven

Boktjuven på KB (Anders Burius), tidigare ofta kallad ”KB ­mannen”, ägnar Tomas Lidman flera sidor. Fastän avslöjandet av boktjuven inträffade efter det att både Lidman och jag lämnat KB påverkades vi av det inträffade. Våra minnesbilder och perspektiv går av förklarliga skäl delvis isär – jag var enhetschef, Lidman riksbibliotekarie. Jag tillåter mig i det följande vissa personliga utvikningar.

Burius hade under Lidmans tid vid Stockholms universitetsbibliotek sökt en tjänst där men blivit ratad. Ryktet om Burius som en ”svår” person var spritt i den akademiska världen, och de kritiska rösterna ökade 1989 i samband med hans agerande vid tillsättningen av professuren i bok­ och bibliotekshistoria i Lund. Trots ovedersägliga akademiska meriter drog Burius även denna gång det kortare strået.9 Vid KB hade han däremot framgång och anställdes där 1995 som chef för handskriftsenheten. Detta skedde bara några månader innan Lidman tillträdde som riksbibliotekarie. Själv träffade jag Burius första gången den vackra invigningsdagen i juni 1997 då KB öppnades efter den ombyggnad som pågått sedan 1993. Jag var fortfarande anställd vid Nationalmuseum och Konstbiblioteket men skulle på hösten tillträda som enhetschef för KB:s nya enhet för kartor, bilder och musiktryck. Chefen för handskriftsenheten skulle således bli min närmaste kollega. Vi skulle båda ansvara för stora och värdefulla specialsamlingar, enheternas maga sin gränsade till varandra och vårt material skulle tillhandahållas i en ny gemensam specialläsesal. Presenterad för min blivande kollega förklarade jag artigt att jag såg fram emot ett samarbete. Burius svarade frankt att samarbete inte var hans ”cup of tea”.

KB hade varit nere i en svacka och behövde en nystart. 1997 skulle det ”nya” KB ta gestalt, såväl vad gällde lokaler som ledarskap och organisation. Lidman var en förhållandevis ung chef med tentakler ut i en större värld och en god förmåga till dialog med både anställda och departement. Han var med andra ord i hög grad en chef och ledare som KB vid denna tidpunkt behövde. Burius närvaro ger dock snart anledning till oro. Lidman får också flera allmänt hållna varningar.

Nationalbibliotekets nya underjordiska magasin, som ersatte tidigare närmagasin, skapade radikalt förändrade förutsättningar för KB:s praktiska verksamhet, inte minst när det gällde specialsamlingarna. En stor utmaning var logistik och rutiner i samband med transporter av material till låntagare i specialläsesalen. Säkerhet och bevarande måste vägas mot tillhandahållande och god service. Samtidigt pågick en utveckling där KB:s samlingar blev alltmer synliga på internet.10

Burius visade sig snart leva upp till sin deklaration på invigningsdagen; samverkan och sam­

arbete låg inte för honom. När han utsågs till samordnare i specialläsesalen – möjligtvis mot bakgrund av att han redan tidigare medverkat vid planeringen av lokalen – höjdes risknivån för samlingarnas säkerhet. I början av det nya millenniet stals värdefulla kartor från flera europeiska nationalbibliotek. Efter oroande incidenter och en snabb inventering av KB:s kartexpert konstaterades att material saknades även i de samlingar som tillhörde mitt ansvarsområde. Förlusten var upprörande men dessvärre inte helt förvånande. Efter kartstölderna utvecklades säkerhetstänkandet. Förbättringar gjordes både lokalmässigt i specialläsesalen och av bevakningen där. Hösten 2001 lämnade jag KB för att tillträda en tjänst som avdelningschef vid Nordiska museet. Burius stannade kvar på KB. 2004 upptäcktes att flera värdefulla böcker saknades i nationalbibliotekets äldre samlingar. En omfattande inventering inleddes, och en intern utredare var snart Burius på spåren. Han erkände vissa stölder innan rättegång inletts. Någon sådan blev aldrig av – i december 2004 tog Anders Burius sitt liv. Efterverkningarna på KB av det inträffade skulle bli långvariga, mentalt och praktiskt. Bara en delmängd av de stulna böckerna har hitintills – tack vare flera års detektivarbete av två KB ­anställda – kunnat återbördas till nationalbiblioteket.11

”Geni eller skitstövel?”, frågar Lidman, närmast retoriskt, efter att ha citerat ett uttalande av mig i en intervju 2011, och konstaterat att min beskrivning av boktjuven var ”ofullständig”. Jag instämmer i detta och passar på att här komplettera mitt tidigare omdöme. Burius var en person som ogärna accepterade gränser. Hans agerande som chef och boktjuv var förkastligt, ett svek och ett allvarligt brott. De inträffade stölderna innebar även en tragedi, såväl för Burius efterlevande som för KB. ”Geni”? Knappast på någon einsteinsk eller mozartsk nivå men högt begåvad, ja. ”Skitstövel”? Lidman syftar antagligen på vad han beskriver som Burius ”fascistiska drag”. Ett visst förakt för svaghet fanns onekligen hos Burius. Jag avstår ändå från invektivet ”skitstövel”, det blir förenklande. ”Man kan inte misstänka en medarbetare för att vara tjuv”, säger Lidman, och undrar i nästa andetag om det kanske är ”fel” att tänka så. Insiderbrott är inte helt ovanliga inom kulturarvssektorn, det vet både Lidman och jag. Fastän Burius kunde vara gravt manipulativ, opålitlig,

oförskämd och amoralisk misstänkte inte heller jag honom för att vara en tjuv. Med facit i hand kan jag erinra mig iakttagelser och händelser som väckte allvarliga frågor hos mig kring hans person. Men, att någon är flott klädd, har extravaganta vanor, blonderar sitt hår, uppträder rastlöst och utmanande leder inte automatiskt till misstankar om kriminalitet.

I backspegeln

”Livet förstås baklänges men måste levas framlänges” skriver Søren Kierkegaard i sin dagbok och belyser därmed förutsättningarna för såväl våra privata liv som våra yrkesliv. ”Sanningen” är svårfångad, och minnet inte sällan bedrägligt. Uppfattningar bryts och bör brytas. Våra övertygelser kan rubbas när en förändrad verklighet blir synlig, till en början kanske vi inte lägger märke till förskjutningen.

Lidman verkar ha ett gott minne för processer, händelser och människor. I arbetet med sin bok har han även haft stöd av ett eget arkiv. Framställningen innehåller en stor mängd fakta, men livas upp av författarens personliga reflektioner och analyser. Lidman tillåter sig att kritisera företeelser han ogillar, då och då är han även självkritisk. Någon gång lämnar han medvetet en fråga öppen, utan svar. Som en försonande röd tråd genom berättelsen löper hans kärlek till böcker och litteratur.12

Lidmans intresse för de delar av hans uppdrag som berört kulturaspekten är tydligt.13 Som riksbibliotekarie lyckades han också väl balansera KB:s sammansatta uppgift som nationalbibliotek, forskningsbibliotek (av ett särskilt slag) och kulturinstitution. Trots lokalmässigt svåra förhållanden arrangerade KB under Lidmans tid en rad utställningar och tog även emot besök av flera nobelpristagare i litteratur.

Som chefstyp är Lidman knappast den tålmodige förvaltaren. Han slumrar heller inte till under sina uppdrag och blir inte särskilt långvarig på sina chefsposter. Hur han lyckats kombinera chefsrollen med alla utredningsuppdrag, styrelsearbete och andra engagemang är inte helt lätt att begripa. En förklaring kan vara att Lidman lärt sig konsten att delegera. Själv minns jag

att han, för det mesta, hade den goda vanan att gå hem efter den normala arbetstidens slut med en till synes rätt tunn portfölj under armen.

Möjligtvis gynnades Lidman av ”tiden” som var präglad av en tämligen orubblig tro på framsteget, utvecklingen. Svensk ekonomi var relativt stabil, Lidman hade utbildningsdepartementets öra, och KB fick goda anslag. Kalla kriget upphörde, och det politiska säkerhetsläget såg ljusare ut än på länge. Slukhål som AI hade ännu inte dykt upp. Jämförd med dagens situation kan perioden 1980–2010 uppfattas som närmast idyllisk.

Själv förklarar Lidman i slutkapitlet att ”nyfikenheten på nya uppgifter” varit en drivande kraft i hans karriär, ”kanske också oron”. Han ser tillbaka på sitt yrkesliv med ”skräckblandad förtjusning”. Det mesta gick bra, konstaterar han. En väl avvägd slutsats efter ett långt och växlingsrikt yrkesliv!

Magdalena gra M

NOTER

1. Nordiska museet har dokumenterat flera yrken, främst hantverksyrken, i sin bokserie Svenskt liv och arbete Dessa yrkesminnen har en annan karaktär än de här nämnda. – Med ”kulturarvsinstitutioner” avses här institutioner som samlar in, bevarar och tillhandahåller eller visar olika dokument och föremål.

2. Olle Granaths bok har fått välförtjänt uppmärksamhet på de stora tidningarnas kultursidor.

3. Tidigare och senare erfarenheter som chef har givetvis också påverkat min läsning.

4. Ett undantag är möjligtvis en lägesrapport till regeringen från Kungliga biblioteket, Riksarkivet, Statens kulturråd och Riksantikvarieämbetet rörande samverkan mellan arkiv, bibliotek och museer. Jag höll i rapporten ett par månader 2002.

5. Lidmans Dagboken som konst: Svenska konstnärsdagböcker under hundra år (2013) vittnar om hans konstintresse.

6. Digital insamling sker både vid KB och Riksarkivet, ytterst sällan vid Nationalmuseum.

7. Tomas Lidman, ”ABM är inget självändamål, utan samarbetet skall växa fram utifrån verkligt kända behov”, Nordisk ArkivNyt, 2007:3, s. 135–36

8. I Scientific Libraries: Past Developments and Future Changes (2007) gör Lidman en analys utvecklingen inom de vetenskapliga biblioteken.

9. Burius disputerade 1984 i idéhistoria. Han avlade examina även inom juridik och som bibliotekarie. Han hade dessutom en utbildning som fastighetsmäklare.

10. Bibliotekssystemet Libris blev tillgängligt på nätet 1997.

11. Lars Korsells Brottsplats KB: Jakten på de stulna böckerna (2023) ger en god bild av förloppet.

12. Här kan nämnas Lidmans bok om Sällskapet Bokvännerna: Till bokens lov! Om Thure Nyman och hans krets (2020).

13. Lidman talar gärna om både KB och svenska universitetsbibliotek som kulturinstitutioner. Faktum är samtidigt att båda sorterar under utbildningsdepartementet.

Lena Billingskog under arbetet med en byst av Carl-Göran Ekerwald i brons som nu finns i Knivsta biblioteks tidskriftshörna. Stillbild ur Peter Östlunds film Ekerwald – bildning och lust

Ekerwald som läsande låntagare

Under drygt ett decennium från december 2010 hade jag förmånen att ha Carl­ Göran Ekerwald som synnerligen aktiv låntagare. Han bodde i Lagga, en socken inom Knivsta kommun, och jag blev hans bibliotekarie på Knivsta bibliotek. Under alla år har jag sparat Carl­ Görans personliga och originella beställningar till biblioteket. Det var inga ifyllda digitala formulär – nej beställningarna kom brevledes och hade knackats ner på en gammal skrivmaskin!

Så lärorikt och roligt det var att ta del av denne läsande författares specifika önskemål. Ekerwald visste alltid vad han sökte med distinkta referenser till litterära verk som han skickade med snigelposten mellan bondsocknen Lagga och stationssamhället Knivsta. Det var en fröjd att få effektuera beställningarna, för det mesta blev det fjärrlån.

Ämnena som intresserade Ekerwald spände över vida fält alltifrån modern konst, gammal historia till bortglömda filosofer. Alltihop bottnade i en djup lärdom och beläsenhet. CarlGöran hade högt upp i åren en märklig förmåga att leva intensivt både i litteraturen och livet.

Intresset för att utöva läsning i sitt eget andliga sökande var omättligt och entusiastiskt sprittande.

Jag minns hur Carl­ Göran Ekerwald löste problemet då hans älskade Sigrid Kahle hösten 2013 på grund av sjukdom inte kunde komma till vårt bibliotek och tala om sitt liv. Ekerwald ställde villigt upp och höll som ersättare en charmfull föreläsning om skulptören Carl Milles med sina rötter i Lagga. Där behövdes inga förberedelser och manuskript. Direkt och levande talade Ekerwald till sin hänförda publik.

Filmaren Peter Östlund, även han boende i Lagga, hade 2016 premiär på sin film Ekerwald – bildning och lust. Samtidigt gjorde Lena Billingskog en underbart fin skulptur av Ekerwald i brons. Filmen visades och skulpturen på sin sockel invigdes samma år vid ett evenemang i Knivsta kommuns Tilassal. Författaren, filmaren och skulptören deltog och det blev ett minne för livet att få del av all energi som då omstrålade Ekerwald. Nu står bysten som en vacker påminnelse om vår husförfattare i Knivsta biblioteks tidskriftshörna. Hans blida leende följer oss i vardagen.

När de beställda böckerna anlänt till Knivsta bibliotek brukade jag oftast ringa Ekerwald och med stark stämma (han hörde dåligt) förmedla att material fanns att hämta. Författaren hade bråttom då han ju omgående behövde lånen för sitt arbete. Det dröjde inte länge förrän han hade kört ner till biblioteket med sin skåpbil för att hämta hem böckerna. Alltid vänlig, alltid tacksam och med en illers snabbhet hämtade han sina beställningar. Man har bråttom när man närmar sig hundra år … Jag hoppas kunna göra en förteckning över allt det spännande som Ekerwald läste.

När jag 2019 hade fått ta emot Svenska Akademiens bibliotekariepris fick jag ett hedrande gratulationskort där Ekerwald kallade mig Knivstas Pallas Athena. Själv berättade han att bibliotekarie nog hade varit ett yrke för honom, men att läraryrket lockade då sommarloven gav mer tid åt skrivandet. Man ska minnas att Carl­ Göran ju debuterade ganska sent efter många år som mycket älskad lärare och rektor.

På Knivsta bibliotek har vi en särskild hylla med Ekerwalds verk. De är märkta med ett litet

eklöv. Under åren då jag bistod författaren tillkom en ny bok nästan varje år. Ålderdomens verk och allt annat som Carl­ Göran tidigare skrivit bildar en både bred och djup samling av texter som väntar på att upptäckas av nya läsare.

Flera gånger ställde Ekerwald upp som lockande föreläsare om alltifrån Olof Thunman till persisk poesi. Åhörarna blev hänförda och charmade. Carl­ Göran lyckades göra sina kunskaper tillgängliga genom att det han berättade bottnade i egen nyfikenhet och engagemang. Jag minns hur han mötte unga personer med samma respekt som de som hörde till hans egen generation.

Ekerwalds betydelse för äldre och riktigt gamla och deras rätt att vara delaktiga och närvarande kan inte överskattas. Förmågan att älska och dansa behöver underhållas – det ville han visa genom sin egen person. Känslorna är lika starka i alla åldrar. Vi på biblioteket följde Ekerwalds passioner med fascination. En förebild!

Till Carl­ Göran Ekerwalds hundraårsdag skulle vi ordna ett program på Knivsta bibliotek och det blev verklighet först i april 2024. Några ungdomar ställde frågor till nestorn. Han började direkt att

anknyta till sina upplevelser från tidigare krigstider i Europa och med vindlande associationer fick publiken njuta av Ekerwald. Efteråt sade flera att det var oförglömligt att höra en hundraåring tala så livfullt.

Nu är Ekerwald historia i vårt bibliotek. Men alla äkta författare och läsare under alla tider och i alla världsdelar kan med honom instämma i att ”biblioteket är min bensin”. Så vill jag minnas denna sällsynt begåvade och inspirerande lärare och författare.

skola för författare. Att gå uppför den magnifika trappan och öppna den tunga dörren in till biblioteket är en handling som leder in i ett universum av samlad kunskap och skapande.

Svedjedals text publicerades ursprungligen i en festskrift till Lars Burman då han lämnade sin framgångsrika bana som överbibliotekarie.

gunnel furuland

I serien Scripta minora, som ges ut av Uppsala universitetsbibliotek, har nyligen publicerats Det litterära Carolina Rediviva av Johan Svedjedal. Den vackra byggnaden invigd 1841 i fonden av Drottninggatan i Uppsala har lockat inte bara forskare utan även skönlitterära författare i vardande. Mest bekanta namn lär vara Karin Boye, Sven Delblanc, Göran Tunström och Ola Larsmo. Biblioteket som byggnad är en fantastiskt stimulerande akademisk miljö, men också en plant­

Medverkande Biblis 110

a nna­l ena berg är veterinärmedicine doktor, docent i patologi och författare; Magnus bratt s axenberg, konstnär och porträttmålare; gunnel furuland, bibliotekarie och fil. dr i litteraturvetenskap; Magdalena gra M , fil.dr i konstvetenskap; Mats g ranberg , kulturjournalist; s tein gri M ur Jonsson , cand.mag. historiker; Mattias l ahti davidsson, journalist och boksamlare; g unnel s tenqvist f.d. departementsråd och ordförande i styrelsen för Årstasällskapet för Fredrika Bremerstudier (2005–2017); Johan svedJ edal är professor emeritus i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi vid Uppsala universitet; ingrid svensson , fil.lic. i litteratur vetenskap och utgivare av Klara Johansons dagböcker.

föreningen biblis

Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis

Styrelse : Jonas Nordin (ordförande), Ulf Jacobsen (skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Rebecka Millhagen

Adelswärd, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall (riksbibliotekarie, självskriven ledamot), Helena Hegardt, Arvid Jakobsson, Lars Paulsrud

Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags­ och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer

Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening

tidskriften biblis

Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år

Ansvarig utgivare : Jonas Nordin

Redaktör : Gunnel Furuland, gunnel.furuland@gmail.com

Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Rikard Heberling, Ulf Jacobsen, Johan Laserna, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjökvist, Ulf Strömquist, Ingrid Svensson

Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering

Utges med stöd från Statens kulturråd

medlemskap i föreningen biblis / prenumeration

Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor

Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år

Studerandeavgift 200 kr/år

pg 55 43 03­8 bg 5221­2248 swish 123 519 4303

medlemsärenden

Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se

prenumerationsärenden

Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse 072­204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com

Biblis 110 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2025

Typografi: Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson (Sabon Next och Frutiger)

Layout, produktion, bildredaktion : Johan Laserna

Bildbehandling: David Laserna

Bildkällor: omslaget s. 1 foto: Wilczyński Krzysztof, Muzeum Narodowe w Warszawies; s. 2 Wikimedia Commons; s. 3 foto: Crafoord Auktioner; s. 4 foto: Nils­Ivar Svensson. inlagan s. 2, 4, 5, 7, 9–12 Digitala Stadsmuseet; s. 15 foto: Mattias Lahti Davidsson; s. 17 foto: Margareta Bergquist; s. 18, foto: Annelie Eldh; s. 19 foto: Björn Lindberg; s. 24–25 Växjö Stiftsbibliotek; s. 26–27 foto: Steingrimur Jonsson; s. 30: foto: Kungliga biblioteket; s. 32–33 Riksarkivet; s. 35 teckning: Clara Stenqvist; s. 36 foto: C. Rosén Kungl. Hoffotograf; s. 37 och 39 fotokollage av Magnus Bratt­ Saxenberg; s. 41 Riksarkivet; s. 44 foto: Magnus Bratt­ Saxenberg; s. 45, foto: Crafoord Auktioner; s. 46 Riksarkivet Marieberg, foto: Anna­Lena Berg; s. 48 Finlands nationalgalleri; s. 56–57 Kungliga biblioteket; s. 59 The Metropolitan Museum of Art; s. 60–68 foto: Mats Granberg; s. 77 foto: Peter Östlund

Tryck : Livonia Print, Lettland 2025