Mer än du tror_sommaren 2026_Örnsköldsvik

ANTON NILSSSON: Låt alla vara med i gemenskapen

! Kyrkorummet är fyllt av berättelser Hör du historierna?

Varför når vissa ord in?

ARASH GILAN SÖKER EFTER DE SANNA ORDEN

När tystnaden inte längre är ett alternativ

Det talas ibland om vindar som blåser, snålt och kallt. Hur vädret ska vara på midsommar eller till semestern engagerar de flesta men det jag menar här är vindar som bär värderingar, människosyn och politiska åsikter. Vi märker det i tonen i debatten, i blicken hos människor vi möter, i de där små kommentarerna runt fikabordet. Ofta vill vi tro att det bara är en tillfällig kastvind vi upplever. Men ibland kräver tiden mer av oss än att vi stilla väntar på bättre väder. Jesus var aldrig neutral. Han gick aldrig förbi den utsatta. Han tog alltid parti för människovärdet. Han stod mellan stenen och den som skulle stenas, mellan makten och den maktlöse. Han var barmhärtig men aldrig tyst när orätten krävde en röst.

under loven och att äldre avstår medicin för att pengarna inte räcker – då måste vi tala om det. Då kan inte kyrkan vara tyst.

”I en tid när kylan biter sig fast behöver kyrkan vara den plats där värmen stiger.”

Församlingarnas diakoner ser varje vecka vad det innebär när vinden hårdnar för dem som redan kämpar i motvind. Vid vår matkasseutdelning möter vi människor som lever med tomma kylskåp, tunga bekymmer och dagar fyllda av kamp. Bland dem finns barnfamiljer, äldre, ensamstående och människor som faller mellan myndigheternas stolar. De kommer inte för att de vill utan för att de måste. Vi ser en växande fattigdom i Sverige. Familjer som inte får ihop ekonomin, som inte har råd med köttfärs till fredagstacosen och som inte har pengar till barnens fritidsintressen. Äldre som ligger efter med hyran. Pensionärer som tvingas välja mellan mat och medicin. Människor som arbetat hela sitt liv men som nu inte längre klarar en oväntad utgift. Härnösands stifts biskop och prostar har nyligen skrivit en debattartikel om detta (som du kan ta del av längre in i tidningen). När fattigdomen börjar normaliseras, när vi accepterar att barn går hungriga

ATT TALA SANT om vår tid är inte att ge upp hoppet. Tvärtom. Hopp föds när vi vägrar acceptera en nedmonterad välfärd eller att människor far illa i en kantig migrationspolitik. När vi påminner varandra om att vi fortfarande tror på ett samhälle byggt på värdighet och omtanke. Hopp kräver handling. När vi demonstrerar och manifesterar fred och kärlek på gator och torg – då tar vi ställning. När vi firar Pride – då tar vi ställning. När vi packar matkassar tillsammans, när vi möter människor med respekt, när vi delar ut bröd och frukt och ett värdigt ”hur är det med dig?” – då tar vi ställning. I en tid när kylan biter sig fast behöver kyrkan vara den plats där värmen stiger. Där tystnaden bryts när någon behandlas illa. Där vi väljer att stå upp för den vars röst är svag eller ohörd.

Marie Edström kyrkoherde

Innehåll

Din församling

6 Anton Nilsson vill bryta ner machokulturen

Tema Tala

9 Om varför vissa ord betyder mer än andra

Mötet

14 Arash Gilan, för­fattare, filosof och talare

Reportage

26 Vad berättar kyrkorummet?

Övrigt

28 Att våga tala om våra sista önskningar

SVANENMÄRKET

Prästen svarar

”Vad

händer egentligen med en när man har tagit nattvarden?”

Fråga: Jag undrar över nattvarden, och att man äter Jesus kropp och dricker Jesus blod. Vad händer egentligen med en när man tagit nattvarden?

Svar: Tack för din fråga! Det kan låta lite märkligt att man skulle äta Jesu kropp och dricka hans blod. Men i nattvarden handlar det inte om kött och blod på riktigt. Det är bröd och vin, men vi tror att Jesus är närvarande i och genom dem.

Nattvarden är ett sätt att komma nära Gud. Det är en stund där vi får ta emot kärlek, förlåtelse och känna gemenskap, både med Gud och med varandra. Dåtid, nutid och evigheten smälter samman.

Vad händer då när man tar emot nattvarden? Många upplever en känsla av lugn, Gudsnärvaro, tröst eller att bli påmind om att man är en del av en större gemenskap som sträcker sig bortom tid och rum. Det viktiga inte om eller vad du känner. Du får ta emot Gud själv. Både som ett mysterium och samtidigt konkret och påtagligt i form av bröd och vin.

Du får komma precis som du är. Det viktigaste är inte att förstå allt, utan att få vara med.

Det finns mycket mer att säga och är du nyfiken på mer så kontakta gärna en präst för att fortsätta fundera.

Björn Westerlund Präst

EN DEL AV

Trycksak 3041 0934

PEFC/03-31-107

PEFC-certifierad

Denhärprodukten kommerfrånhållbart skogsbrukoch kontrolleradekällor www.pefc.se

REDAKTION

KONTAKTA OSS!

Pastoratsexpeditionen: 0660-26 64 00

Telefontider: Mån 9.00-12.00, 13.00-15.30 Tis, tor & fre 9.00-12.00    Mailadress: ornskoldsviks.norra. pastorat@svenskakyrkan.se  Aktuell information: www.svenska kyrkan.se/ornskoldsviksnorra

Produktion: Verbum AB Ansvarig utgivare: Martina Croner martina.croner@verbum.se

Omslagsfoto: Charlotte Nordin

Tryck: Printagon, Helsingborg, 2026 Distribution: Postnord

!pyssel

för alla

◗ Häng med i en skapande aktivitet med möjlighet till reflektion efter gudstjänsten, skapandet utgår ifrån kyrkoårets text.

◗ Det ges möjlighet till såväl själslig påfyllning som kroppslig påfyllning i form av korv med bröd eller en smörgås.

◗ Håll utkik på sociala medier och vår hemsida för att inte missa nästa Pyssel och påfyllning.

◗ Plats: Gideå Trehörningsjö församling.

I VÅRA FÖRSAMLINGAR erbjuds

många olika

sammanhang och aktiviteter som ger möjlighet till gemenskap, meningsfulla samtal och engagemang. Här är några exempel på mötesplatser med möjlighet att dela tro och liv.

Musikfestival i Arnäs kyrka 2026

Anden ser vi inte, men vi hör hans röst tala i vårt hjärta ord av ljus och tröst. Svps 54:2

◗ Att lyssna till musik i kyrkan tycker de flesta är speciellt. Det upplevs som extra stämningsfullt och lite högtidligt. Och det är inte konstigt för vi sitter och lyssnar tillsammans med Gud själv! Vi kan tänka att Gud är den gemensamma nämnaren, det gemensamma språket, som får musiker och publik att känna gemenskap och förstå varandra just där och då i kyrkan. Det är den bästa bilden av Andens röst: en musik som väcker känslor och upplevelser inom oss som vi kan ana och ibland förstå, och som vi ständigt längtar tillbaka till.

ÅRETS MUSIKFESTIVAL I Arnäs kyrka blir återigen en färgstark festival med musik med internationell bredd och fokus på olika språk och uttryck:

Claire Moncharmont är en fransk harpist verksam i Sverige

SCHEMA

Fredag 26 juni

19:00 Harpans ljuva toner

Claire Moncharmont, harpa

20.30 Folkton i sommartid

Lisa Lestander, sång

Jon Sousa, gitarr & sång

Lördag 27 juni

18:00 Mosaik! Musik

från österlanden

Ronnie och Ellinor Weber, violinduo

19:30 Duo utan gränser

Svante Henryson, cello Mathias Algotsson, piano

Mathias Algotsson och Svante Henryson.

vars vackra instrument kommer att klinga fantastiskt i Arnäs kyrka. Lisa Lestander från gruppen Kraja sjunger svensk och Irisk folkmusik tillsammans med amerikanske Jon Sousa. Regionala Weber Duo spelar sitt program ”Mosaik”. Färgstark nyskriven musik inspirerad av folkmelodier från Österlandet för två violiner. Musik i gränslandet mellan jazz och klassiskt får vi med de välkända veteranerna Svante Henryson och Mathias Algotsson. Musik känner liksom människans kreativa ande inga gränser eller språkliga barriärer. Alla flyger de tillsammans med Guds Andes vind vart de vill och överallt. Fortfarande är det fri entré till alla konserterna, vilket möjliggörs av alla ni som är medlemmar i Svenska kyrkan och alla som väljer att stötta oss i samband med festivalen. Tack!

Varmt välkomna till sommarens musikfest i Arnäs vackra kyrka!

Sven Edsfors & Oskar Wedman Kyrkomusiker i Arnäs församling

Musik

på

Kyrkbacken

◗ En torsdagskväll i oktober och i Café Kyrkbacken börjar människor strosa in. Kl 19.00 börjar kvällens gratiskonsert, den här gången är det Andreas Nilsson som spelar och Noomie Preston, cafévärdinna säljer hembakt fika. Några besökare hejar glatt på varandra och andra som besöker för första gången ser sig nyfiket runt i lokalen och hittar en plats att sätta sig vid. Sorlet lägger sig och musiken startar, varm dryck i koppen och en kväll i värme och gemenskap har precis börjat.

Sommarkollo

◗ I Arnäs kommer vi att anordna ett sommarkollo under vecka 33 för barn mellan 10–12 år, måndag till torsdag mellan kl 9.00-15.00. Någon dag kan bli längre eftersom vi kommer att åka på utflykt. Det kommer att finnas många ledare och vara roliga dagar i slutet av sommarlovet. Om du vill veta mer kontakta församlingspedagog Malin Hägglöf.

Välkommen till vår

Livsberättargrupp

– Vi är grannar som deltagit i samtalsgrupp. Vi kände varandra bara ytligt men nu fick vi ta del i varandras erfarenheter som har format oss som människor. Vi talade om barndom, ungdom, vuxenlivet. Om hur tillfällen kan betyda för utveckling eller stoppa våra drömmar. Den miljö vi växer upp i spelar stor roll för vår utveckling. Det kändes fint att få lära känna varandra närmare.

◗ Välkommen du med på konsert, en torsdag i månaden i Örnsköldsviks församlingshem!

◗ Boka in onsdagarna vecka 26, 27, 32 och 33 för då blir det fullt ös i Sockenstugan i Arnäs. Håll koll på ett program nära dig.

Så säger Lilian Larsson, en dem som deltagit i livsberättargrupp.

Livet är värt att dela. Alla har en berättelse och alla behöver någon som lyssnar.

I en livsberättargrupp får deltagarna dela minnen och erfarenheter från livet i ett tryggt sammanhang. Hur var barndomen? Hur är vuxenlivet? Hur känns åldrandet? Glädjeämnen och sorger. Besvikelser och stunder av lycka. Hopplöshet och hopp.

Vi blickar framåt och pratar om vad vi kan göra för att ha ett så bra liv som möjligt, här och nu och längre fram. Varje träff utgår ifrån ett samtalstema. Deltagarna berättar som lite eller så mycket de vill utifrån temat.

Stickcafé

◗ Varje tisdag kl. 14.00-16.00 är det Stickcafé i Kyrkans Hus i Husum. Ingen föranmälan behövs, det är bara att dyka upp. Åldern på deltagarna har under senaste året varierat från 10 år till 90 plus.

Ta med ditt handarbete, något att laga eller annat att sätta händerna i. Det går även bra att vara med utan handarbete.

Om du vill sticka en dopfilt till barn som döps i församlingen står kyrkan för garnet.

Vår gemensamma stund präglas av goda samtal med en kort andakt, då vi läser en text och ber en kort bön. Barn och ungdomar under 18 år blir bjudna på fika. Alla är välkomna!

Gruppen träffas dagtid, en gång i veckan under 6 veckors tid i Örnsköldsviks församlingshem. Det kostar inget att vara med.

”Man kände sig fri efteråt. Det bästa var att man fick höra vad andra varit med om. Jag lärde mig mycket nytt om känslor.”

Är du 70 år och äldre och vill vara med i en livsberättargrupp, kontakta någon av oss ledare. Vi startar en grupp när minst 5 person har anmält sig. Först till kvarn!

Marina Berglund

marina.e.berglund@svenskakyrkan.se 072-23 45 281 Sofia Sjöström sofia.sjostrom@svenskakyrkan.se 070-29 92 980

ANTON NILSSON

revolterar mot machokulturen.

Att våga höja sin röst

visste du att

◗ I början av 2000-talet utsågs Örnsköldsvik till Sveriges mest homofientliga stad.

TEXT OCH FOTO: Charlotte Nordin

◗ Anton Nilsson från Överhörnäs är 18 år och går sista året på bildestetiska programmet på Nolaskolan. När han inte går i skolan jobbar han som museivärd på Örnsköldsviks museum och konsthall.

I januari 2026 skrev Anton en uppmärksammad insändare i Örnsköldsviks Allehanda, där han valde att sätta ord på sina erfarenheter av att vara ung och homosexuell i en småstad präglad av en stark machokultur som han inte tycker att många pratar om.

I texten beskrev han hur han upplever att unga Hbtqi+personer i Örnsköldsvik är i ett utanförskap och ställs inför begränsade alternativ.

– Jag skrev till exempel om hur svårt det är att hitta en partner här. Det är ganska ensamt att leva som gay i Ö-vik och man måste på något vis lära sig att vara ensam,

”Jag kände att jag ville höja min röst och säga ifrån innan jag flyttar.”

men på ett bra sätt utan att begrava sig i ensamheten, berättar Anton.

Till hösten lämnar han Örnsköldsvik för att studera ett kandidatprogram i Lund. Insändaren blev därför också ett sätt för honom att säga något högt innan han åker härifrån.

– Jag kände att jag ville höja min röst och säga ifrån innan jag flyttar. Inte bara för min egen skull utan för andra som kanske känner likadant.

I BÖRJAN AV 2000-talet utsågs Örnsköldsvik till Sveriges mest homofientliga stad och trots att mycket har förändrats sedan dess är det fortfarande svårt att leva här som ung och homosexuell.

I insändaren lyfter Anton även fram hur han upplever att jargongen kring hockeyn, som har en stark ställning i Örnsköldsvik ibland bidrar till ett klimat där det är svårt att vara öppen med sin sexuella läggning.

– Jag vill inte gå på spelarna eller Modo som förening, säger han. Men det finns en kultur kring hockeyn där vuxna på läktaren

och framför tv:n skriker aggressiva saker om spelarna och domarna som normaliserar ett beteende som barn sedan tar med sig till skolgården.

När Antons insändare publicerades fick den stor uppmärksamhet och ledde också till svar. – Jag trodde faktiskt inte att den skulle få så mycket respons. Men jag har bara bemötts av kärlek. Samtidigt visar reaktionerna att frågan berör många. För Anton är det ett tecken på att fler känner igen sig i det han beskriver.

EN PLATS DÄR Anton själv upplevt något annat är Svenska kyrkan. – När jag själv konfirmerades hade jag det som jobbigast men jag möttes av trygga ledare som verkligen tog emot mig som den jag var. Det var min räddning. Kyrkan har varit ett rum för mig där jag kunnat andas.

Idag är Anton själv ung konfirmandledare och med i kyrkans verksamhet.

– Jag försöker själv vara en trygg vuxen för ungdomar. Jag vill visa för dagens konfirmander att jag är bög och att jag står stadigt i

”Inkludering behöver vara mer än symboliska handlingar.”

”Det spelar ingen roll om du är bög, trans, kommer från Dalarna eller från Uruguay. Alla ska få vara med”, säger Anton Nilsson.

det. Det säger något om vad kyrkan faktiskt står för.

Hur ser du på utvecklingen framåt för HBTQI+ klimatet här i Örnsköldsvik?

– Inkludering behöver vara mer än symboliska handlingar. Det räcker inte med en Pride-parad en gång om året eller att sätta ett regnbågsklistermärke på en dörr. Man måste jobba med de här frågorna hela året. Om man inte är född här kan det vara svårt att lära känna folk. Vi behöver bli bättre på att släppa in människor och inkludera.

I SLUTÄNDAN HANDLAR det ju egentligen om något ganska enkelt, säger Anton.

– Min farmor brukade säga att man ska lyssna på dem som är ”på golvet”. Och min pappa säger alltid att vi måste släppa in folk i samhället. Det spelar ingen roll om du är bög, trans, kommer från Dalarna eller från Uruguay. Alla ska få vara med.

Han ler lite och tillägger:

– Det är egentligen något man lär sig redan i förskolan. Att bjuda in till gemenskapen. Låt alla vara med och leka!

DE UNGAS BÄSTA I CENTRUM

”När vi tar barns och ungas rättigheter på allvar växer vi i omsorg, i kvalitet och i framtidstro”, skriver

Ann-Sofie

Karlsson Ågren och Marie Edström.

Därför behöver vi ett ungdomsråd

◗ I Svenska kyrkan har barn och unga en särskild ställning. Det handlar inte bara om att erbjuda verksamhet utan om att lyssna på deras röster och låta dem vara med och forma kyrkans framtid.

◗ Vill du bli medlem i Svenska Kyrkans Unga?

Gå in på QR-koden och bli medlem direkt bli

Därför arbetar vi med barnkonsekvensanalys – ett verktyg som hjälper oss att se hur våra beslut påverkar barn och unga.

VAD ÄR EN BARNKONSEKVENSANALYS?

En barnkonsekvensanalys är ett enkelt men viktigt arbetssätt där vi stannar upp och frågar: Hur påverkar detta beslut barn och unga? Stärker det deras trygghet och delaktighet? Främjar det deras rättigheter enligt barnkonventionen?

Svenska kyrkan har slagit fast att barnets bästa alltid ska beaktas i beslutsfattande. Barnkonventio­

nen är sedan 2020 svensk lag, och den påminner oss om att barn inte bara är deltagare i verksamhet, de är fullvärdiga medmänniskor med rätt att bli hörda. När vi gör en barnkonsekvensanalys upptäcker vi ofta sådant som annars hade kunnat förbises: hur en förändrad budget påverkar konfirmandverksamheten, hur verksamhetstider slår mot unga frivilliga eller hur kommunikation kan bli mer tillgänglig för tonåringar.

UNGDOMSRÅD – EN NATURLIG FORTSÄTTNING

För att kunna fatta bra beslut som berör barn och unga behöver vi också lyssna på dem direkt. Därför vill vi inrätta ett ungdomsråd som kan ge oss kloka synpunkter och råd kring exempelvis hur församlingen kan vara en trygg plats där unga trivs och växer i tro. Det kan

också handla om engagemang kring klimat och hållbarhet, diakoni och internationella frågor. Vi tror att när vi lyssnar till unga blir vi rikare då deras perspektiv ofta är raka, kreativa och modiga – och de hjälper oss att se möjligheter där vi annars ser hinder.

EN KYRKA DÄR ALLA RÖSTER RÄKNAS

Att skapa ett ungdomsråd handlar om att våra ungdomar får vara med i kyrkans kärna: att bygga gemenskap, ta ansvar och bära hoppet vidare. När vi tar barns och ungas rättigheter på allvar växer vi i omsorg, i kvalitet och i framtidstro. Ett ungdomsråd är ett steg på vägen.

Ann-Sofie Karlsson Ågren

Kyrkorådets ordförande

Marie Edström Kyrkoherde

tala

Varför når

vissa ord in? tema

TEXT OCH ILLUSTRATION: Sophie Ekman

Vi lever i en tid där orden aldrig tycks ta slut. Men vissa ord berör mer än andra, och stannar kvar.

vi möter tusentals ord varje dag. Det talas till oss i sociala medier, nyhetsflöden, poddar, tal och kampanjer, och i våra egna samtal. De flesta passerar snabbt. De flimrar förbi och försvinner nästan lika fort som de kom. Men ibland händer något. En mening stannar kvar. Någon säger något som verkligen träffar. En formulering kan fortsätta att arbeta i oss långt efter att samtalet tagit slut.

Vad är det egentligen som gör skillnaden?

För Susanne Dahl, präst i Svenska kyrkan vid Umeå universitet, handlar det mycket om vad som händer i mötet mellan människor.

– Att det uppstår någon form av kontakt i kommunikationen. När något verkligen berör säger det ofta något sant om livet, det finns en särskild angelägenhet i det.

Det handlar också om att den som talar själv är berörd, menar Susanne.

”När något berör säger det ofta något sant

om livet.”

Susanne Dahl, präst

– Det finns en ärlighet i orden då, och det märks. Ofta är det berättelser som berör mest.

– Och det behöver inte vara något dramatiskt, utan det kan vara små vardagliga berättelser. Det enkla som gestaltar något skav i livet, eller en erfarenhet av godhet.

När hon själv predikar eller talar återkommer hon ofta till en grundläggande fråga: vad betyder orden egentligen?

– Vi använder ofta väldigt stora ord. Ta till exempel ordet nåd. Hur landar det? Min tanke är att vi alla har erfarenheter av nåd, även om vi inte alltid använder just det ordet. Eller ”Gud är kärlek”. Det är jättefint, men det kan också bli en helt tom utsaga. Det berör mig inte om jag inte vet vad jag menar. Vad är Gud? Och vad betyder egentligen kärlek?

I sitt arbete försöker hon ofta översätta kyrkans språk till något mer vardagligt.

– Ibland behöver man nästan göra sig främmande inför sitt eget språk. Kan jag gå ner lager efter lager tills jag landar i något som ligger nära livet? Något enkelt, som en konkret erfarenhet av att ta emot kärlek. Det kan vara omsorg från en främling, eller kärleken

jag fått ta emot av mina barn.

Som studentpräst möter hon dagligen unga vuxna som befinner sig mitt i livets stora frågor.

– Många lever med en ganska hög grad av press, att man ska ha en plan för sitt liv och veta vart man är på väg. Men livet är ju ingen rak linje. När något inte blir som man har tänkt kan känslan av att det är jag som är dålig bli stark.

Susanne tror att vi människor ofta bär på mycket ensamma.

– Men när någon säger något som speglar det vi själva känner kan man upptäcka att man inte är ensam. Det är något av det mest läkande, som får våra axlar att sjunka.

För det är när orden får kontakt med livet som något kan hända mellan människor, menar Susanne.

– Kanske handlar det egentligen om att bryta ensamhet.

Till sist lyfter hon också att orden lever sitt eget liv när de väl är sagda. Hur de tas emot beror på den som lyssnar.

– Jag kan inte påverka hur de landar. Och där är

Retorik handlar inte bara om att formulera sig, utan om att förstå hur språk fungerar.

Fsamtalet fantastiskt, för där får man en känsla för hur orden tas emot. I en predikan eller i en text, får man släppa dem. Det är både spännande och lite läskigt.

ör Lena Lid Falkman, retorikforskare och universitetslärare i ledarskap och kommunikation, handlar det om att förstå vad som händer i språket, både när vi talar och när vi påverkas av det.

Hon minns hur hennes egen syn på tal förändrades när hon som ung åkte till USA för att studera.

– Det hade inte funnits i min världsbild att ”att prata” kunde vara ett eget ämne.

På college var muntlig framställning en självklar del av undervisningen. Studenterna förväntades stå inför andra, presentera och argumentera.

– När jag tänker tillbaka på min egen skoltid i Sverige så höll jag kanske tre presentationer totalt, från förskola till magisterexamen.

”Vad vill den här personen att jag ska

veta, känna och göra?” Lena Lid Falkman, retorikforskare

kort

om

Susanne Dahl

Ålder: 51 år.

Familj: Stor.

Bor: Umeå.

Gör: Studentpräst vid Umeå universitet. Poet och skribent. Har sommarpratat i P1 och medverkar återkommande i Sveriges Radios andakter och Helgmålsbön.

Motto i livet: Återvänder ofta till Sinnesrobönen.

Susanne Dahl, studentpräst och poet.

”Jag har tänkt på det talet i över 20 år. Det var inte retoriskt avancerat. Det var bara så starkt.”

Lena Lid Falkman

kort

om

Lena Lid Falkman

Ålder: 55 år.

Familj: Maken Tomas, barnen Winston och Ellinor. Dessutom alldeles för många katter.

Bor: På gård i Ölme utanför Karlstad.

Gör: Forskare i ledarskap, retorik och kommunikation.

Lektor vid Karlstad Universitet samt forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

Motto i livet: ”Den längsta resan, är resan inåt.” (Dag Hammarskjöld).

»

Skillnaden märks fortfarande, menar hon. I USA tränas förmågan att tala inför andra tidigt.

– Jag var volontär i en klass där barnen varje dag hade något som kallades ”show and tell”. Ett barn fick berätta om något de tyckte om. Och läraren sa bara: ”Great, great!”

Samtidigt ser hon också en baksida.

– Ibland kan det låta väldigt bra, men innehållet är lite tunnare. Man litar på att det låter övertygande.

ISverige har retoriken vuxit som ämne, både i skolan och på universiteten, berättar Lena. Men många saknar fortfarande verktyg.

– Man får uppgiften att presentera, men inte så mycket stöd i hur man faktiskt gör. Det blir mer ”gå upp och prata”, utan att riktigt få hjälp i hur man bygger upp ett framförande.

Lena Lid Falkman, lektor och forskare.

För Lena handlar retorik inte bara om att formulera sig, utan om att förstå hur språk fungerar.

– Vad försöker den här personen få mig att göra? Vad är det de egentligen vill säga?

Men det handlar också om varför vissa ord når in och stannar kvar, och det är något som ligger nära det Susanne Dahl beskriver.

– Jag tror att det ofta handlar om igenkänning. Att någon sätter ord på något jag själv upplever eller känner. Och det kan bli väldigt starkt när någon formulerar något som jag själv inte riktigt kunnat sätta ord på.

Hon minns särskilt ett tal hon hört för många år sedan. En kvinna fick ett talarpris efter att hennes man, som var polis, hade blivit mördad. Under rättegången berättade hon om allt det liv de inte skulle få tillsammans. Barn de aldrig skulle få, livet som inte blev.

– Jag har tänkt på det talet i över 20 år. Det var inte retoriskt avancerat. Det var bara så starkt. Och kanske just därför fastnade det.

För att vi ska bli berörda är det en kombination av flera faktorer som spelar in, menar Lena. Vad som sägs, hur det sägs, i vilket sammanhang och vem som talar. Men när det gäller om vi litar på den

Vi påverkas mer än vi tror, både av vad som sägs och hur det sägs. Att

◗ Försök att förstå, inte bara få rätt. Så lyssnar du mer medvetet

lyssna medvetet handlar om att både ta in och samtidigt tänka kritiskt.

◗ Fråga dig: Vad vill den här personen att jag ska veta, känna och göra?

◗ Fundera över avsikten bakom budskapet. Vad är det som egentligen sägs?

◗ Var uppmärksam på hur något uttrycks, inte bara innehållet.

◗ Var vaksam på

starka känslor, de kan påverka mer än vi märker.

som talar blir andra saker avgörande. – Den kanske viktigaste faktorn är kompetens. Att man upplever att personen vet vad den talar om. Det är därför vi ofta litar på till exempel läkare eller präster, de har en tydlig expertis.

Det handlar också om hur personen uttrycker sig. – Om man upplever att någon verkligen försöker förklara något på ett begripligt sätt, kan man känna tillit även om man inte håller med. Och autenticitet spelar stor roll. Om en person är genuin och står för det den säger, då respekterar vi det.

Samtidigt ser hon en utveckling som oroar.

– Fake news, AI och det politiska läget gör att vi får problem med trovärdighet. Det handlar inte bara om att vi ibland blir lurade, utan också om att vi inte riktigt vågar tro på någonting längre. Vi börjar tvivla på fakta och berättelser. Trovärdigheten i det offentliga samtalet riskerar att urholkas.

I en tid av valrörelser, snabba budskap och starka känslor blir det särskilt tydligt. Och tonläget har förändrats enligt Lena.

– Jag tycker att samtalet har blivit mer social media-ifierade. Allt blir kortare och snabbare, och mycket formas till så kallade soundbites, alltså meningar som kan stå för sig själva och klippas ut.

Hon saknar ibland mer självdistans och humor.

– I dag är samtalet ofta antingen väldigt allvarligt eller ganska hätskt. Jag kan sakna att politiker visar att de blir berörda, inte bara arga, utan faktiskt berörda av människors situation. Jag tror att också politiker ibland skulle vinna på att våga säga: ”Där hade jag fel.”

Att lyssna på tal lite mer medvetet är ett råd från Lena.

– Vad vill den här personen som talar att jag ska veta, känna och göra? Vad är egentligen avsikten bakom budskapet? Om man försöker få syn på det tror jag att man kommer ganska långt.

5

1

talar du så att orden når in

Börja i det som känns igen

Ord når fram när de får kontakt med människors egna erfarenheter. Det kan handla om att sätta ord på något som skaver eller något vi alla bär, men inte alltid säger högt.

2

Gör det konkret

Berättelser och exempel från vardagen gör orden levande och lätta att ta till sig.

3

Stanna upp vid orden

Fundera över vad du egentligen menar. Stora ord behöver fyllas med innehåll för att beröra.

4

Var tydlig och begriplig

Sträva efter att bli förstådd, inte bara att låta övertygande.

5

Visa att du menar det

När du själv är berörd och står för det du säger, märks det. Det finns en ärlighet i orden – och den går att känna igen.

Varför litar vi på folk?

◗ Inom retoriken

brukar man tala om tre saker: 1 Ethos: vem som talar. Vi

lyssnar mer när vi upplever att någon är trovärdig och vet vad den talar om.

2 Pathos: vad vi känner. Ord som berör kan väcka igenkänning, hopp eller oro.

3

Logos: vad som sägs. Att det finns en tanke och ett innehåll som går att förstå.

◗ Tillsammans påverkar de hur vi tar emot det som sägs.

ARASH GILAN FÖRFATTARE, FILOSOF OCH TALARE

”Ord har aldrig varit så billiga som i dag.”

kort om

Arash Gilan Ålder: 40 år. Familj: Gift och har tre barn.

Bor: Uppsala. Gör: Författare, filosof, talare. Grundare och VD för Viva Media. Programledare för VD-podden.

Aktuell: Med boken 404: Människan saknas (Volante, 2026).

Motto i livet: Jag söker det som inte kan mätas.

Arash Gilan arbetar med ord. Han skriver, talar och föreläser om AI och framtidens ledarskap. Ändå är det inte de mest välformulerade orden som har format honom. Snarare de mest sanna.

TEXT: Sophie Ekman FOTO: Mikael M Johansson

◗ Arash Gilan sitter i sin poddstudio. Ljuset är varmt och ombonat. Bakom honom lyser en diskret neonskylt.

Det är något med hans närvaro som stannar kvar. Han ler ofta, och med hela ansiktet. Värmen märks innan han ens har sagt något.

I sitt arbete rör han sig dagligen i en värld där språket produceras i ett allt snabbare tempo. Han leder samtal om AI och framtidens arbetsliv, skriver böcker och möter ledare som vill förstå vad tekniken gör med oss. Men när jag frågar vad som händer med språket i vår tid svarar han direkt:

– Ord har aldrig varit så billiga som i dag. Aldrig så tillgängliga. Men det säger inget om närvaro. Skillnaden, menar han, är avgörande. Att nå ut är en sak. Att nå in är en annan.

– De flesta talar för att övertyga. Men den som verkligen berör talar för att den inte kan låta bli.

”De flesta talar för att övertyga. Men

den som verkligen

för att den inte kan

berör talar

låta bli.”

Han säger att vi har tränat bort vår intuitiva förmåga att känna igen det äkta.

– Det är som en själslig muskel. Det som berör har kostat något. Man hör det i rösten, i pauserna, i det som nästan inte sägs.

Han citerar filosofen Simone Weil, som skrev att uppmärksamhet är den renaste formen av generositet.

– Ett tal som berör är inte ett framträdande. Det är ett möte.

ARASH RÖR SIG obehindrat mellan egna erfarenheter och andras tankar. Böckerna blev tidigt ett sätt för honom att utveckla språket och förstå världen. Att tänka tillsammans med andra röster, och så småningom skriva sina egna.

Under det senaste året har han arbetat med en ny bok. När han nästan var färdig upptäckte han dock att något saknades.

– Jag hade skrivit något som var korrekt och polerat. Men jag kände ingenting när jag läste det. Jag hade skrivit om människan, men jag var inte människan.

Till slut raderade han nästan allt och började om.

bär på en osynlig skylt. Och på den står det: Se mig. Älska mig.” Arash menar att ord handlar ytterst om att möta människors behov av att bli sedda.

– Jag insåg att jag kunde skriva teoretiskt om kärlek och lidande. Men vad betyder det för mig? Hur har jag upplevt det? Det blev tillslut en mer personlig och blottande bok. Och jag är faktiskt lite rädd nu när den kommer ut. Men den känns sann.

Kanske är det, menar Arash, det enda vi egentligen kan begära av livet. Att det är sant.

För honom är det inte en abstrakt tanke, utan något som vuxit fram ur erfarenhet, och den började tidigt.

Han föddes 1985 i den kurdiska delen av Iran. När han var åtta år kom han till Sverige tillsammans med sin ensamstående mamma. De hamnade i Hedemora i Dalarna.

– Det var en tuff tid.

Men han minns människor som såg honom. En lärare. Och så prästen Gunnar i Hedemora och hans fru Elisabeth som öppnade sitt hem.

– De mest avgörande orden i mitt liv har sällan varit de mest välformulerade. Det är de som varit sanna.

Han berättar att han växte upp utan sin pappa.

– På många sätt har hans frånvaro och tystnad format mig mer än tusentals ord.

Förra året åkte han tillbaka och hälsade på Gunnar.

– Vi satt tillsammans och behövde inte säga så mycket. Vi grät mest. Jag sa till honom att om jag bara får betyda för en människa vad du har betytt för mig, då har livet haft mening.

NÅGRA ÅR TIDIGARE hade hans eget förhållande till orden förändrats rejält. Efter en lång utredning fick Arash diagnosen myastenia gravis, en neurologisk sjukdom som påverkar musklerna. För en person vars liv kretsar kring kommunikation blev det mer än en medicinsk diagnos. Det blev en existentiell kris.

– Min gåva i livet har alltid varit orden. Och plötsligt bar de inte. Jag hade svårt att tala, och jag tappade något av min identitet.

Under en längre period låg han på sjukhus. – När man ligger där finns inga retoriska finesser. Jag minns att jag låg sjuk och bad till en Gud jag inte ens visste om han fanns. Det var inga teologiska formuleringar. Det var desperation. Men det var äkta. Efteråt förstod han att sjukdomen också förändrade hur han såg på livet.

som får ord att nå in, enligt Arash:

1 Kroppen. Närvaro märks. I rösten, i blicken, i hur du står eller sitter. Vi lyssnar inte bara med öronen, vi känner med hela kroppen.

2 Sårbarhet Det som berör är inte perfekt. Det finns en spricka, något som är på riktigt och inte polerat.

3 Tystnad

Allt behöver inte fyllas med ord. I pausen får det som sagts sjunka in. Det är där samtalet blir ett möte. 3 sätt

”Min gåva i livet har alltid varit orden. Och plötsligt bar de inte.”

– Jag insåg att vi ofta betraktar kroppen som en maskin, något som bara ska fungera. Men kroppen är inte en maskin. Den är ett levande system. Och när den stannar upp tvingas man också stanna upp och fråga sig vad livet egentligen är.

Sjukdomen är en del av hans liv i dag. Men den har förändrat hans sätt att se på ord. Och tro. – Tron betyder mycket för mig, men jag har inga färdiga svar. Jag är en sökare. Jag brukar beskriva mig som en tvivlande troende.

Arash önskar att han gick till kyrkan oftare än han gör. Och han tror att Svenska kyrkan har en viktig roll i den tid vi går in i.

– Vi står inför en existentiell förändring. När mycket arbete tas över av autonoma system kommer frågor om mening och identitet att bli ännu viktigare. Vad är en människa? Vad är vårt värde när vi inte längre definieras av vår produktivitet?

Det är frågor han själv lever med dagligen, i en värld där artificiell intelligens utvecklas i snabb takt. AI kan i dag formulera nästan vad som helst. Perfekta tal. Perfekta formuleringar.

FRÅGAN ÄR OM vi känner skillnaden?

– AI kan skriva en bön, men den kan inte be den. Den har inte legat vaken klockan tre på natten och undrat om livet har mening. Orden har ingen kropp. De har inte kostat något.

Han berättar om ett begrepp från den sydafrikanska filosofin Ubuntu.

– Det betyder ungefär: ”Jag är för att du är.” Människan blir till i relation. Det är därför mötet aldrig kan ersättas av en maskin.

Det som bekymrar honom är inte kvaliteten på det AI skriver.

– Faran är att den skriver tillräckligt bra för att vi ska sluta anstränga oss. För skrivande är inte bara kommunikation. Det är tänkande. När vi slutar brottas med orden slutar vi brottas med oss själva.

Samtidigt finns en paradox.

– Ju mer AI kan formulera åt oss, desto mer värdefullt blir det genuint mänskliga. Sprickan i rösten. Tvekan. Den ofärdiga meningen.

Han beskriver vår tid som en resonanskris.

– Vi har aldrig haft så mycket information, men aldrig varit så rådlösa. Volymen har ökat, men vikten per ord har nästan kollapsat.

Ibland beskriver han människan genom tre tillstånd: det sovande, det kalkylerande och det vakna. Det sovande följer strömmen utan att reflektera. Det kalkylerande optimerar. Den vakna försöker se vad som verkligen betyder något.

– Jag bär alla tre tillstånden i mig, men jag försöker vara vaken. Att vara vaken är inte att vara perfekt. Det är bara att börja se klarare vad som verkligen har värde.

ARASH BERÄTTAR OM en äldre kirurg som efter fyrtio år i yrket beskrev sitt arbete som ”kvalificerade gissningar”. Det handlade inte om slump, utan om erfarenhet. En intuition som satt i kroppen och som inte alltid gick att förklara, men som ändå var pålitlig. För Arash är det en bild av vad som håller på att gå förlorat.

– Vi har ersatt vår intuitiva förmåga med data. Kommunikation har blivit produktion. Alla producerar innehåll. Men innehåll fyller ett flöde. Mening fyller en människa.

Han talar om tekniken utan dramatik. Det är inte maskinerna i sig som oroar honom, utan vad som händer med oss.

I en tid av polerade AI-svar hörs det mänskliga fortfarande i tvekan, rytmen och det ofullständiga – något Arash Gilan vill lyfta fram i både podd och text.

Foto: MIKAEL M JOHANSSON

”Vi fruktar att maskinen ska få en själ. Men det vi egentligen borde frukta är att vi själva har tappat kontakten med vår.”

– Vi fruktar att maskinen ska få en själ. Men det vi egentligen borde frukta är att vi själva har tappat kontakten med vår. Mitt råd är att lägga all energi på det som är mänskligt och medmänskligt. Och låta maskinen ta hand om resten.

För honom ligger problemet inte i tekniken, utan i hur vi använder den.

– Många ledare använder ord som ett verktyg för kontroll. Men verkligt ledarskap handlar om att våga öppna sig. Att kunna säga ”jag vet inte”. Det är inte en svaghet. Det är där tilliten börjar.

ARASH PRATAR VARMT om sina tre barn. Han gläds åt att de blivit inbitna bokläsare, som han själv. Dottern har konfirmerats, något som betyder mycket

för honom. Han tror att unga människor behöver sammanhang där de får reflektera över livet, över tro och mening.

Framtiden för de egna barnen skrämmer honom inte.

– Nej, faktiskt inte. Jag känner mig trygg i vad som bär och inte bär. Jag har också lärt mig att jag inte kan forma mina barn fullt ut. De är det de är. Jag kan bara vara där.

För inte heller i föräldraskapet är orden självklara.

– Hur hittar man orden i kärlek? Det är frågor vi alla delar.

Det handlar, menar han, inte om att alltid få det rätt. Det känns inte alltid bättre. Men det känns sant.

– Ibland saknar vi orden för det som verkligen betyder något. Men det finns saker som hjälper oss att hitta dem igen. Musik. Poesi. Naturen. Samtal med en vän. Och ibland måste vi acceptera att vi är ordlösa. Det är till orden han till sist återvänder.

– Jag har lärt mig att ord får sina egna vingar. När jag har släppt dem är de inte längre mina. De får betyda det de behöver för den som läser.

”Predika alltid. Och om det är nödvändigt, använd ord.”

Johan Garde, präst

Vad vill kyrkan säga om vår tid?

Kyrkan har ord som burit människor i århundraden. Men vem talar när vi säger ”kyrkan”? Och kan vi lita på att orden fortfarande betyder något?

Prästen Johan Garde reflekterar över röst, ansvar och mod.

TEXT: Sophie Ekman FOTO: Zandra Erikshed

Hur upplever du kyrkans röst i dag?

– Jag undrar om det inte håller på att ske, eller kanske redan har skett, ett skifte. Min upplevelse är att de stora orden, som nåd och förlåtelse, nästan har blivit lättare att prata om. Vi lever i ett väldigt prestationsbaserat samhälle. Mycket handlar om vad vi kan visa upp och mäta. I en sådan värld blir ord som nåd och förlåtelse viktigare.

– Samtidigt märker jag att fler, särskilt unga, söker sig till gudstjänster. Klimatkris, krig och oro gör framtiden osäker. Många känner mindre hopp än tidigare generationer. I en tid då allt verkade gå framåt kunde talet om brustenhet kännas irrelevant. I dag känns det snarare nödvändigt.

– När människor bär på oro behövs också ett språk för skuld, men inte bara på individens axlar. Det handlar inte bara om mig. Det finns också ett gemensamt ansvar som vi måste våga tala om.

För att utmana frågan lite, vem menar vi egentligen när vi säger ”Svenska kyrkan”?

– Om vi tar på allvar att varje döpt människa är en del av kyrkan, då är kyrkan inte bara präster och anställda. Att vara döpt är inte bara en identitet, utan också ett uppdrag. Vi är vana vid att det är prästen som talar. Men när en kristen människa uttrycker sig i sitt vardagsliv, på jobbet, i ett samtal eller i en diskussion, då är det också kyrkan som kommer till uttryck. Jag blir inte bara åhörare, utan också en möjlig röst.

Hur talar man om Gud med någon som är skeptisk mot religiösa ord?

– Det finns nog två delar i det. Den första brukar tillskrivas Franciskus: ”Predika alltid, och om det

är nödvändigt, använd ord.” Det bästa sättet att tala om kristen tro är kanske inte genom argument, utan genom hur vi lever. Att hjälpa. Att bära någon annans börda. Där talar vi, även utan ord. – Den andra delen handlar om språket. Det avgörande är kanske inte att använda de frommaste orden, utan att tala så att det man vill säga når fram. Ibland kan det vara svårt att säga: ”Hur ser Gud på oss?” Men om jag i stället säger: ”Jag är övertygad om att du är älskad. Att du är värdefull”, då är det ord som människor kan förstå.

I en tid då allt verkade gå framåt kunde talet om brustenhet kännas irrelevant.

I dag känns det snarare nödvändigt.

Om du bara fick välja ett av kyrkans viktigaste budskap just nu?

– När Jesus i Nasaret talar om att frambära ett glädjebud till de fattiga, förkunna befrielse för de fångna och ge de förtryckta frihet, då är det där allt börjar. Det handlar inte bara om yttre orättvisor, utan också om våra inre fängelser, om den skuld vi bär och det som binder oss. Vågar vi säga det, och leva det, kanske vi inte behöver så mycket mer.

Finns det ord du själv brottas med, men ändå inte vill släppa?

– Nåd. Kärlek. Förlåtelse. Hopp. Jag brottas nog med dem alla. Det är inte färdiga ord. Det är ord vi får leva med, och leva i. Kanske är det just det som gör dem så viktiga.

VAD GÖR EN PREDIKAN LEVANDE?

Predikan har i århundraden varit en självklar del av gudstjänsten.

I dag har den andra former och möter människor på nya sätt.

Vad händer med orden – och vad måste finnas kvar för att de ska bära?

Sandra Signarsdotter, kyrkoherde:

”Predikan måste tala rummets språk”

◗ Som kyrkoherde i Gustaf Vasa församling rör sig Sandra Signarsdotter inte bara i kyrkorummet. Hon har också predikat i barer, på konserter och festivaler, bland annat på Way Out West.

När är det fortfarande en predikan?

– För mig behöver tre saker finnas med: Jesus, hopp och bön. Finns de tre med, då är det en predikan. Jag ska peka på Kristus, bära hoppet och uppmuntra människor att våga be.

Vad händer med predikan när den flyttar till ett annat rum?

– Platsen förändrar språket. Jag brukar tänka på det som dialekter. ”Kyrkiska” fungerar i kyrkan, men i andra sammanhang finns inte tid att förklara begrepp. Då behöver man formulera sig så att människor förstår direkt.

– Man kan anpassa mycket: form, språk och längd. Men inte riktningen. Kärnan sitter inte i formen, utan i vad man faktiskt vill ge vidare. Och det blir inte mindre heligt för att predikan är kort.

Är det svårare eller lättare att tala om Gud utanför kyrkorummet?

– För mig är det ofta lättare. Jag tycker om att tala avskalat och folkligt. Vi är en luthersk folkkyrka. Språket ska inte lägga sig över människor, utan bära dem. Samtidigt finns det en särskild tyngd i kyrkorummet. Den samlade närvaron gör något med en.

Om du jämför predikan förr och nu, vad har förändrats?

– Förr var predikan en av de viktigaste platserna där människor hörde om världen och livet. I dag finns många fler röster. Det gör att predikan inte längre är självklar, men kanske behöver vara mer närvarande och äkta.

Vad hoppas du att människor tar med sig?

– Det beror på sammanhanget. På festivalscenen ville jag förmedla ett vi. Att sänka tröskeln. Om någon tänker ”kan det vara så här att gå till kyrkan, då vill jag prova”, då är mycket vunnet.

Din nästa drömpredikan, var sker den?

– Det skulle kanske vara under en Taylor Swift­konsert, säger Sandra och skrattar.

– Men egentligen handlar det inte om scenen, utan om att få vara där människor redan är.

Enligt Eskil är det inte formuleringarna man minns, utan känslan. Att någon vågade vänta. Att det fanns utrymme för tystnad och att det var på riktigt.

Foto: KENT ENG

Eskil Selander, församlingspräst:

”Utan

kontakt spelar inga ord någon roll”

◗ Eskil Selander är församlingspräst i Uddevalla, prästson och stand up-komiker. För honom har predikan och stand up en avgörande sak gemensamt: publiken.

När märker du att människor verkligen lyssnar?

– Det känns i kroppen. När rummet är med en. När man märker att människor inte sitter och väntar på att det ska ta slut, utan faktiskt är där.

Vad är det som gör skillnaden?

– Närvaron. Att börja i situationen, inte i sitt budskap. ”Nu är vi här. Och där är du.” Finns det barn som låter, är folk trötta, är det oro i rummet? Allt det måste få finnas med. Om man ignorerar det och bara kör på sitt manus, då märks det direkt.

Hur snabbt märker man att kontakten är bruten, och går den att återupprätta?

– Omedelbart. I stand up är det brutalt – ingen skrattar. I kyrkan är det mer subtilt, men det känns direkt.

– Det går att hitta tillbaka. Ofta handlar det då

om att släppa prestationen och våga vara ärlig. Människor vill att det ska bli bra.

Hur mycket betyder personen och tonen jämfört med innehållet?

– Mer än man tror. Människor lyssnar på hur du är, inte bara på vad du säger. Humor kan öppna ett rum, men får aldrig bli ett skydd. En predikan får gärna skava där livet skaver.

Vad har förändrats vad gäller predikan förr och nu?

– Förr var predikan ett av de få tillfällena där människor hörde någon tala om livet och världen. I dag är vi omgivna av ord. Det gör att predikan inte längre är självklar. Men kanske är det just därför den kan bli viktig, om den vågar vara något annat än brus. – I dag är predikstolen ett möte. Eller ingenting alls. Om det inte finns kontakt spelar det ingen roll hur sant eller klokt det som sägs är.

Vad vill du att människor ska ta med sig?

– Känslan av att det var på riktigt. Att tvivlet får finnas och att hoppet finns om att Gud alltid bär och är där.

”Fråga

djuren, de har något att lära oss”

hallå där

... Lovisa Mienna Sjöberg, docent med lång erfarenhet av samisk berättartradition och teologi.

Du talar om att djur och natur bär kunskap. Vad menar du med det?

– För mig handlar det om relation. Vi lever inte vid sidan av naturen utan i den. I Bibeln uppmanas vi att fråga djuren och lyssna till fåglarna och fiskarna. Det perspektivet har inte alltid fått så stort utrymme. I samisk tradition är det däremot självklart att världen talar, om vi är närvarande nog att uppfatta det.

Hur talar naturen?

– Genom förändring. Genom det som brukar vara och det som plötsligt inte är det längre. Om flyttfåglarna kommer sent, om vattnet är ovanligt lågt, om en växt inte längre växer där den brukar. För att uppfatta det behöver man vistas där över tid. Det handlar inte om något mystiskt, utan om uppmärksamhet.

Så det är en kunskap man övar upp?

– Ja. Människor som arbetar nära naturen, som fiskare eller renskötare, utvecklar den kunskapen. När man är ute i alla slags väder lär man sig att se skillnader. Man märker när något förändras.

I samisk berättartradition har den här kunskapen förts vidare muntligt. Berättelserna har varit ett sätt att tala om relationen mellan människa, djur och landskap. Det är inte bara något man tänker, utan något man gör.

Vad innebär det i praktiken?

– Att inte ta mer än man behöver. Att använda allt man tar. Att dela. Och att visa tacksamhet. I en praxis som kallas signelse, en form av välsignelse, ber man om lov innan man tar något från naturen. Man tackar och lägger det man tar i Guds förvar. Det skapar respekt.

– I vår tid blir det extra viktigt. Vi människor har mest makt och kan påverka hela livsmiljöer. Därför har vi också störst ansvar. Det handlar om hela det nät av relationer som håller livet samman. När vi ser oss som en del av den helheten förändras hur vi lever. Det börjar i närvaro.

Vad ger dig hopp?

– Att fler börjar bry sig. Förändringarna är tydliga och väcker oro. Men i den oron finns också en möjlighet. När människor börjar lyssna på allvar kan något förändras.

Sophie Ekman

När vi lär känna en plats över tid väcks också viljan att skydda den, menar Lovisa Mienna Sjöberg.

Foto: PRIVAT

5 tips

... från Lovisa –så kan du börja där du är:

1 Lär känna en plats i din omgivning under alla årstider, och återvänd dit över flera år.

2 Lägg märke till vad som förändras över tid.

3 Ta av hörlurarna. Sitt still en stund. Träna dina ögon och öron.

4Fråga dig: Vad är normalt här? Vad är annorlunda i dag?

5Visa tacksamhet för det du tar emot.

3 böcker om samtal som förändrar

TANTER PÅ TÅG

Jessika Devert, Printz Publishing

◗ I Tanter på tåg uppstår ett samtal som ingen av de inblandade hade planerat. När den stressade rektorn Cina missar snabbtåget och hamnar bredvid Sollan, en kvinna med ett tungt besked i väskan, börjar resan i irritation och tystnad. Men långsamt, mellan räkmackor och ljummet kaffe i restaurangvagnen, växer orden fram. Det som först är trevande småprat blir till samtal om livet, om det som varit och om det som ännu är ovisst. Och i mötet förändras något.

En varm, rolig och livsklok roman om hur oväntade möten kan öppna nya perspektiv, och om hur det är i det tillfälliga och oplanerade som något viktigt får ta form.

MOMO – EN BILDERBOK

Michael Ende, Berghs förlag

◗ I den tidlösa berättelsen om Momo står inte den som pratar högst i centrum, utan den som lyssnar bäst. Den föräldralösa flickan Momo bor i ruinerna av en gammal amfiteater och har en ovanlig gåva: hon lyssnar på ett sätt som får andra att våga berätta. Hos henne hittar människor tillbaka till tid, fantasi och vänskap. När ”de grå herrarna” börjar stjäla människors tid hotas både samtalen och närvaron. Det som tidigare fick ta plats trängs undan av stress, effektivitet och tomt prat. Momo visar att tid inte kan sparas, bara delas, och att verklig närvaro börjar med att någon lyssnar.

Denna omarbetade bilderboksversion av Michael Endes älskade klassiker från 1973 ger berättelsen nytt liv i ett rikt bildspråk, anpassat för nya och yngre läsare.

”Pensionen

innebär frihet, men också frågor om mening och riktning”, säger Åsa Kruse.

”Stanna upp och gör en inventering av livet”

DET NYA LIVET

SOM PENSIONÄR

Åsa Kruse Natur & Kultur

◗ När man går i pension förändras mycket. I Det nya livet som pensionär sätter Åsa Kruse ord på den omställning som många upplever, om frihet men också om oro, relationer och mening, och om vikten av att våga tala om det som händer.

Varför ville du skriva den här boken?

– När jag själv gick i pension startade jag en kurs för pensionärer på Senioruniversitetet. I mitt arbete som psykolog hade jag under många år mött frågor och oro hos blivande pensionärer. Kursen blev snabbt fullbokad, och då blev det tydligt för mig att behovet var stort. Där växte tanken fram att skriva den här boken.

Vad är det många underskattar när arbetslivet tar slut?

– Att omställningen kan bli mer genomgripande än man tror. Särskilt för den som har levt mycket genom sitt arbete och kanske låtit andra delar av livet, som relationer och fritid, stå tillbaka.

Du betonar vikten av att sätta ord på det som sker. Varför är det så viktigt?

– När vi sätter ord på tankar och känslor blir de mer begripliga. Genom samtal, både med oss själva och med andra, kan vi förstå var vi befinner oss och vad vi behöver framåt.

Många upplever att relationer förändras när man går i pension. Vad behöver man våga prata mer om?

– Hur man vill leva nu. Vad som är viktigt framåt, både var för sig och tillsammans. Ofta finns det i den här fasen ett större lugn som gör det lättare att vara ärlig och att ta emot varandras uppriktighet.

Om du fick ge ett råd till den som går i pension, vilket skulle det vara?

– Att stanna upp och göra en enkel inventering av livet. Hur ser min vardag ut, vilka relationer vill jag värna och vilka intressen vill jag fortsätta med eller prova på? För den som vill kan det också handla om att få vara till nytta i något sammanhang, till exempel ideellt eller i nära relationer.

Fattigdom får aldrig bli normalt

Fattigdomen håller på att normaliseras i Sverige. I våra församlingar möter vi människor som saknar pengar till mat och medicin, och som mår allt sämre psykiskt när oron och ensamheten växer. Det har blivit så vanligt att kommuner ber oss täcka upp där välfärden brister att vi nu måste säga i ifrån.

◗ En sjukskrivning räcker för att ekonomin ska rasa. Det är en verklighet som medarbetare i våra församlingar möter varje dag. Människor som tidigare klarade sig bra lever nu från lön till lön med minimala marginaler. En oväntad utgift, en tillfällig sjukskrivning och plötsligt saknas pengar till hyran, medicinen och maten.

Vi känner till äldre som ligger efter med flera hyror och fattigpensionärer som tvingas välja mellan mat och medicin. När släkt och vänner vill hjälpa med en slant, räknas det som inkomst och drar ner rätten till kommunalt stöd.

Det vi ser i församlingarna bekräftas i Röda Korsets nya rapport, Humanitärt bokslut 2025. Den visar att 77 procent av de organisationer som delar ut mat har sett behoven öka kraftigt de senaste åren. Nästan lika många bedömer att den sociala utsattheten kommer att öka de kommande två åren.

NÄR FATTIGDOMEN BÖRJAR normaliseras, när det accepteras att barn går hungriga under helger och skollov, att äldre inte har råd med medicin, då har något gått fundamentalt fel.

Det är inte bara den ekonomiska fattigdomen som växer. Den psykiska ohälsan ökar dramatiskt bland människor i ekonomisk utsatthet. Människor som har rätt till kommunala stödinsatser, orkar

inte navigera i systemets byråkrati, har inte kraft kvar att kämpa sig fram genom telefonköer och ansökningsblanketter.

De kommer till församlingarna med sin existentiella nöd. De kommer för att få en stund av normalitet och gemenskap, för att sitta vid ett bord där ingen frågar om personnummer. I församlingarna delar vi ut mat och kläder, ger psykosocialt stöd och hjälper människor navigera i byråkratiska system de inte förstår.

Vi kliver in där människor far illa. Men nu är det alltför ofta som kommunerna frågar: ”Vi har inte råd att hjälpa. Kan ni ställa upp?”

Kyrkan kan inte och ska inte ersätta det offentliga ansvaret för människors grundläggande behov. Vår tro kallar oss att se och möta nöden, men också att kräva att samhället tar sitt ansvar. Som kyrka möter vi människor i deras andliga och existentiella längtan, men de måste också ha mat på

”Vi väljer att tro att vi alla vill medverka till ett varmare samhälle där alla kan leva med värdighet och hopp om framtiden”, skriver artikelförfattarna.

Foto: GUSTAF HELLSING/IKON

bordet och tak över huvudet. Det är där välfärdssamhället måste ta sitt ansvar.

VI VÄGRAR ACCEPTERA att det svenska välfärdssamhället sviker sina mest utsatta. Vi tror att ingen av oss vill acceptera fattigdom som naturlig. Vi väljer att tro att vi alla vill medverka till ett varmare samhälle där alla kan leva med värdighet och hopp om framtiden. Men hopp kräver handling. Det kräver medborgare och politiker som vågar prioritera människors värdighet framför allt annat. Det kräver demokratiska beslut som vänder utvecklingen. Nu, inte i morgon.

Teresia Boström

Biskop i Härnösands stift

Marie Edström

Prost i Örnsköldsviks kontrakt

Ann-Charlotte Hansson Borgström

Prost i norra Jämtlands kontrakt

Kent Nordin

Prost i Ådalens kontrakt

”Vi vägrar acceptera att det svenska välfärdssamhället sviker sina mest utsatta.”

Lovisa Schmidt

Prost i Medelpads kontrakt

Håkan Stiberg

Prost i södra Jämtland och Härjedalens kontrakt

Kyrkorummet talar – hör du vad det säger?

TEXT: Eva Halling FOTO: Charlotte Nordin

◗ Från det att vi närmar oss kyrkporten och går in, så talar kyrkan till oss om Guds längtan efter människan, och människans längtan efter Gud. Rummet i sig hjälper oss att få kontakt med vårt eget inre, och med Gud.

Alla kyrkor är byggda i öst-västlig riktning, med altaret åt öster, mot den uppåtgående solen. När vi går in genom kyrkporten vänder vi rent kroppsligt ryggen åt mörkret och går mot ljuset. (Även om kyrkan inte fysiskt ligger i öst-västlig

Kyrkorummet är en mötesplats för det himmelska och det jordisk.

riktning, så tänker vi oss ändå att den gör det.)

Kyrkorummet är en mötesplats för det himmelska och det jordiska, en plats för Guds folk att samlas i, en plats för mötet mellan det jordiska och det himmelska.

I många kyrkorum är bänkarna placerade på varsin sida om en mittgång, och på mitten ungefär är det ett litet uppehåll mellan bänkarna utåt sidorna, så om man skulle sväva uppe i kyrkans tak och titta ner, så ser man att bänkarna bildar ett kors. Den långsmala gången fram mot altaret visar på den kristna människans liv som en vandring mot ljuset, livet och uppståndelsen.

VOTIVSKEPP

I många kyrkor längs kusterna hänger ett skepp i taket. Det är ett votivskepp, votiv är ett annat ord för löfte.

När sjömän hamnade i sjönöd på sina resor bad de till Gud, och lovade att om de klarade sig hem helskinnade skulle de skänka en gåva till sin lokala kyrka. Skeppen är ofta en kopia av deras eget skepp.

PREDIKSTOL

Predikstolen fick sin placering långt fram och högt upp i kyrkan, både för att prästen skulle höras och synas, men också för att visa på hur viktig predikan är, till exempel i förhållande till altaret där nattvarden har sin plats.

Ovanför många predikstolar hänger en duva. Det är bilden för Andens närvaro, och förhoppningen om att prästen faktiskt är inspirerad av den Heliga Anden i förberedelserna och när predikan hålls.

ALTARET

Altaret kan man se som ett matbord, runt det firar vi Herrens måltid. Av antalet ljus som står på altaret kan man ana hur pass högtidlig den söndag man kommer in i kyrkan är. Ju fler ljus, desto festligare och högtidligare. En helt vanlig söndag står två ljus på altaret, men på större högtider, som påskdagen och juldagen är det sex ljus.

LJUSBÄRARE

Ljusbäraren, där var och en kan gå in och tända ett ljus i kyrkan är en självklar del i många kyrkor i Sverige. Men så har det inte alltid varit. Fram till 1960-talet sågs ljuständandet som ett katolskt bruk. Ofta hade man inte ens ljus på altaret. I samband med ett stort kyrkomöte i Uppsala, där det var meningen att Martin Luther King skulle ha medverkat, utformades den första ljusbäraren i Sverige, för att hedra King som mördats två månader tidigare. Ljusbärarna spreds över landet och är nu en naturlig del av kyrkorna och av människors enskilda andliga liv.

DOPFUNTEN

Dopfuntens placering i kyrkorummet kan avslöja något om kyrkans ålder och hur den tidens syn var på dopet, och på odöpta. I äldre kyrkor kan dopfunten stå alldeles vid dörren, då man tänkte sig att odöpta inte skulle få komma in i kyrkan. Efter reformationen flyttades dopfunten längre fram, och nu kan man ofta se en rad av de viktigaste sakerna framme i kyrkan, predikstolen, varifrån vi får höra Guds ord, altaret där vi delar nattvarden och dopfunten, där vi tas upp i Guds församling och får del av det eviga livet.

!visste du att

◗ Av antalet ljus som står på altaret kan man ana hur pass högtidlig den söndag man kommer in i kyrkan är.

Att tala om det svåra – våra sista önskningar

berätta !

◗ Skriv dina egna önskemål om begravning.

TEXT: Jonny Engström

Vi människor talar gärna om det som ligger framför oss – framtidsplaner, drömmar, resor, projekt. Samtidigt finns det ett samtal som många av oss undviker, trots att det berör oss alla: samtalet om vad som ska hända när livet en dag tar slut.

Som kyrkogårdschef har jag sett hur stor skillnad det gör när en människa har uttryckt sina önskemål i förväg och vilket svårt arbete det blir för anhöriga när inget finns nedtecknat.

EN SISTA VILJA SOM SAKNAS LÄMNAR FRÅGOR UTAN SVAR

När en människa dör utan att ha berättat eller skrivit ned hur hen vill ha sin begravning, står de närmast sörjande inför många frågor mitt i en redan känslomässigt svår tid. Det kan handla om grundläggande beslut:

◗ Ska personen kremeras eller gravsättas i kista?

◗ Önskades en kyrklig eller borgerlig begravning?

◗ Var ska gravplatsen vara –i hemförsamlingen, på en minneslund eller på en plats med särskild betydelse?

◗ Hur skulle personen själv vilja att ceremonin utformas?

Även små detaljer som musik, blommor, klädsel, dikter kan kännas överväldigande att ta

ställning till när sorgen är som störst. Många anhöriga uttrycker en rädsla för att göra fel, att inte hedra den avlidnes vilja, eller att missa något som var viktigt. Att prata om dessa frågor i tid kan vara en av de största tjänsterna vi kan göra för dem som blir kvar.

ATT TALA OM DÖDEN

ÄR EN OMSORGSHANDLING

Det kan kännas skrämmande att öppna ett samtal om den egna begravningen. Men ofta visar det sig att samtalet väcker mer lättnad än oro.

För många blir det nästan befriande att få sätta ord på sin vilja. Det handlar inte om att vara sjuk eller tro att slutet är nära, utan om att ta ansvar precis som

när vi skriver testamente, ordnar försäkringar eller planerar för framtiden.

Att tala i tid är att ge omtanke. Det ger trygghet åt de efterlevande och gör det möjligt att skapa en begravning som speglar personen bakom – dennes tro, värderingar, personlighet och livshistoria.

SMÅ OCH STORA ÖNSKEMÅL – ALLT RÄKNAS

En del vet exakt hur de vill ha det. Andra har bara några få tankar som känns viktiga. Det finns inget rätt eller fel – det viktiga är att något finns nedtecknat.

Önskemålen kan handla om:

◗ Gravsättningssätt – kista eller urna, jordbegravning eller askgrav. ◗ Ceremoni – kyrklig akt, borgerlig akt, musik, psalmer, minnesstund.

◗ Gravplats – enskild gravplats, minneslund, askgravlund eller urnmur.

◗ Personliga detaljer – favoritmusik, dikter, symboler, eller något som speglar livets väg.

För den som vill kan ämnet bli en naturlig del av en dialog med familjen. För andra känns det bättre att skriva ned allt i lugn och ro, utan att nödvändigtvis föra ett samtal.

VITA ARKIVET – ELLER ETT ENKELT

PAPPER HEMMA

Vita Arkivet är ett upprättat dokument där man kan beskriva både praktiska och personliga önskemål inför sin begravning. Många upplever att det ger en trygghet att veta att dokumentet finns och att det är lätt att hitta. Det viktigaste

Kyrkogårdschef Jonny Engström skriver om vikten av att tala om det svåra.

Foto: JOHANNES FRANDSEN/IKON

är inte formen. Ett handskrivet dokument hemma fungerar lika bra, så länge de efterlevande vet var dokumentet finns.

På QR­koden hittar du broschyren Om begravning och i den finns en blankett att fylla i.

VI FINNS HÄR FÖR ATT HJÄLPA

– INNAN OCH EFTER

Många vet inte vart man ska vända sig med sina frågor. Därför vill jag påminna om att man alltid kan kontakta våra vaktmästare, som har stor erfarenhet av frågor kring gravplatser, gravskick och praktiska möjligheter eller hos pastorsexpeditionen som gärna hjälper till med information, blanketter eller vägledning oavsett var du befinner dig i processen. Ingen fråga är för liten eller för tidig.

ETT SAMTAL SOM BÄR

LÄNGRE ÄN VI ANAR

Döden är ett av livets få absoluta faktum.

Att tala om den innebär inte att den kommer närmare men att vi själva och våra nära får en större trygghet inför det som en dag ska ske.

Genom att skriva ned vår vilja ger vi våra anhöriga en frihet från tvekan, oro och svåra beslut. Att prata om sin sista vilja är också ett sätt att tala om livet. Det är ett samtal om identitet, relationer och värderingar. Ett samtal som skapar klarhet. Ett samtal som ger ro.

Och kanske är det just därför vi behöver våga tala, inte för att vi ska dö, utan för att vi vill leva med omtanke.

Pernilla Dahlberg, bor i Västergissjö utanför

Gideå, och är församlingsveniat.

Foto: MARIA EBERVALL

Venia, vad är det?

◗ Venia betyder tillåtelse att predika och ges av kyrkoherde eller biskop till person som vill ta på sig uppdraget att leda gudstjänst men som inte är präst. Pernilla Dahlberg, boende i Västergissjö utanför

Gideå, är församlingsveniat. Jag träffar Pernilla i församlingshemmet i Gideå för att samtala lite kort kring om hur det kommer sig att hon blev veniat.

Pernilla beskriver sig som troende i grunden, även om hon inte vuxit upp i ett hem hon själv skulle kalla religiöst. Hon berättar att hon alltid varit sökande, och att hon redan i lågstadiet kände en stark övertygelse om att Jesus verkligen har levt.

Det var när Pernilla för några år sedan fick säsongarbete på kyrkogården i Trehörningsjö och när hennes pappa gick bort som hon fick den kontakten med Svenska kyrkan som gör att hon idag är församlingsveniat.

– Jag hade goda goda, givande samtal med min kollega på kyrkogården och med prästen som begravde min pappa och efter bortgången deltog jag i en sorgegrupp ledd av en diakon. Församlingen har nästan har känts som en familj, oavsett om det är på kyrkogården, i kyrkan eller församlingshemmet. Det är det här jag sökt, berättar Pernilla Dahlberg.

– Jag har alltid tyckt om att gå på gudstjänster. Att vara i lugnet. Pernilla tillägger att hon alltid varit fascinerad av prästens roll och särskilt av dem som kan knyta ihop texterna med livet som vi lever idag.

– Jag försöker själv alltid söka i mitt eget liv när jag ska skapa en predikan.

Att vara veniat känns som ett kall. Jag tycker om att stå och förmedla ett budskap. Det känns i hjärtat och jag vill berätta om Gud och sprida den glädje som är trots sjukdomar och trots hur världen ser ut, avslutar Pernilla.

Maria Ebervall

Pride – en kärlekens och rättvisans rörelse

◗ Pride har sina rötter i Stonewallupproret i New York 1969, då människor för första gången i större skala gjorde motstånd mot polisens trakasserier av gayklubbar. Händelsen blev starten för den moderna HBTQI+­rörelsen, och året därpå hölls den första Prideparaden.

I Sverige firades Pride för första gången 1971. I Örnsköldsvik dröjde det till 2017 innan ett officiellt Pridetåg arrangerades, trots att staden länge haft behov av större öppenhet. Redan tidigare, 2005 och 2006, hade regnbågsmässor och regnbågsveckor börjat växa fram i Örnsköldsviks kyrka.

För mig som präst är Pride en påminnelse om den kärlek som förenar oss. Jag minns särskilt paraden 2024, där människor med olika bakgrunder, identiteter och livsvillkor gick sida vid sida för allas lika värde. Det blev för mig en levande bild av orden: ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:16).

Kyrkan har inte alltid levt upp till idealet om en öppen och inkluderande gemenskap. Därför är det viktigt att vi fortsätter arbeta för

en kyrka där varje människa får plats, oavsett kön, läggning eller bakgrund.

Den 15 augusti går årets Prideparad i Örnsköldsvik. Jag hoppas att många vill vara med – för kärleken, för rättvisan och för alla människors lika värde. Svenska

En färdplan för klimatet

◗ Under en tid har klimatfrågan varit i ropet. Vi ser hur hela samhället försöker ställa om till ett mer klimatvänligt sätt att leva, och Svenska kyrkan har länge, på nationell nivå, arbetat med olika verktyg för att guida församlingar i den riktningen.

Nu har Svenska kyrkan tagit fram en färdplan för klimatet. Målet är att både lyfta de andliga och existentiella perspektiven och att nå klimatneutralitet i den egna verksamheten senast år 2030. För att arbetet inte ska kännas övermäktigt har färdplanen delats upp i tre etapper.

För att nå målet behöver församlingarna arbeta tillsammans och vi i Örnsköldsviks norra pastorat är självklart med. Just

Kristna regnbågsrörelsen. Foto PIXABAY

kyrkan har banderollen ”Störst av allt är kärleken” och vi finns även på plats med ett tält i Hamnparken. Gå med oss och kom och hälsa på oss i vårt tält. Vi ses.

Björn Westerlund

nu håller vi på att ta fram vår egen färdplan, som ska hjälpa oss att nå dit. Den ger oss också möjlighet att göra en genomlysning av hur vårt arbete ser ut i dag. Vi kan se att mycket redan är på god väg, men också att det finns mer att göra.

Klimatet är en prioriterad fråga för Örnsköldsviks norra pastorat.

Vår färdplan utgår från samma mål som Svenska kyrkans, men vi bryter ner den i mindre steg. Det ska inte kännas svårt eller som en omöjlighet att nå målen, därför gör vi den mer greppbar.

Vår färdplan kommer att vara ett levande dokument som utvecklas i takt med att vi når våra mål och ser nya behov.

Marina Gustafsson

I Örnsköldsvik arrangerades det första officiella Pridetåget 2017. samma mål

◗ Örnsköldsviks norra pastorats färdplan utgår från samma mål som Svenska kyrkans, men är nedbruten i mindre steg.

◗ Satsningen riktar sig till unga mellan 13 och 23 år och är en del av Härnösands stifts långsiktiga arbete med återväxt. hör du till oss?

Unga uppmanas att skrika till himlen

Härnösands stift satsar stort på en ny kommunikationskampanj som möter unga i sociala medier. ”Skrik så det hörs till himlen” vill visa att kyrkan finns nära, även när allt känns långt borta.

◗ Långa avstånd, gles befolkning och begränsade möjligheter till gemenskap, det är verkligheten för många unga i Härnösands stift. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan och behovet av meningsfulla sammanhang.

Svenska kyrkan i Härnösands stift tar ett nytt grepp för att möta unga där de faktiskt befinner sig, på TikTok, Instagram, Snapchat och Youtube.

– Vi vet att många unga upplever ensamhet och saknar sammanhang. Särskilt i glesbygd kan det vara svårt att hitta platser där man känner sig sedd och hörd. Kyrkan vill vara en sådan plats, säger Maria Eddebo Persson, projektledare för kampanjen på Härnösands stift.

Härnösands stift vill nå unga.

Kampanjens namn, ”Skrik så det hörs till himlen”, symboliserar de starka känslor som unga ofta bär på, frustration, glädje, sorg eller längtan.

– I Bibeln är ropet ofta det ögonblick då människan vänder sig till Gud när orden inte räcker. Vi vill visa att alla känslor får ta

plats i kyrkan. Du behöver inte vara på ett visst sätt eller må på ett visst sätt för att vara välkommen. Vi lyssnar på allt, säger Maria Eddebo Persson.

Kampanjen är framtagen tillsammans med den prisvinnande kommunikationsbyrån Forsman & Bodenfors och bygger på djupa insikter om ungas livssituation och kommunikationsmönster. Kommunikationskampanjen pågår under två perioder per år fram till 2028.

Satsningen riktar sig till unga mellan 13 och 23 år och är en del av Härnösands stifts långsiktiga arbete med kommunikation och återväxt. Målet är att öka antalet unga som kommer i kontakt med församlingen, stärka relationer, identitet och gemenskap över tid. – Det här handlar om kyrkans framtid. Om vi ska vara relevanta måste vi kommunicera på nya sätt och möta människor där de är, avslutar Maria Eddebo Persson.

Vill du bli medlem i Svenska kyrkan?

Vänligen markera det alternativ som du känner till eller lämna dessa obesvarade.

Jag är döpt i Svenska kyrkan

Jag är döpt i en annan kristen församling

Jag är inte döpt, men vill bli medlem och önskar undervisning om

dop

Jag är konfirmerad i Svenska kyrkan

Jag är konfirmerad i en annan kristen kyrka

Namn: Personnr:

Tel: E-post:

Klipp ut blanketten och lämna till någon av personalen i våra kyrkor. Du kan även lämna eller skicka den till pastorsexpeditionen: Örnsköldsviks norra pastorat Box 275 891 26 Örnsköldsvik

Adress:

Namnteckning:

Uppgifterna behöver vi för att kunna registrera ditt medlemskap. När det är klart får du en bekräftelse hemskickad. Information om hur vi hanterar dina personuppgifter och om dina rättigheter enligt dataskyddsförordningen finns på svenskakyrkan.se/om-oss-personuppgifter