Tillvaro

tillvaro EN TIDNING OM TRO, LIVET OCH VÄRLDEN NR 3 2018

Välkommen i Allhelgonatid!

Tema: Förlust När någon vi älskat går bort hanterar vi förlusten på olika sätt. På ett plan fortsätter relationen för alltid. För den som förstår det blir det lättare att hjälpa andra klara sig igenom det svåra.

Hoppfull musik som bär

Porträttet: Clara Lidström: Från helt underbar till totalt utmattad

Förlust och saknad

”Här möts

vi i sor gen”

ODR SAMHÄLLSINFORMATION

Oktober 2018

1

Ledare

I glädje och sorg — ett farväl LIVET PÅGÅR – och mitt i det, såsom Alf

Henriksson skriver:

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag Och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer. Förlust, saknad och sorg. Hopplöshet och känslor av olust kan drabba oss alla, när det händer att någon nära dör, när ett svek står för dörren och den ene går, eller när vi är överens att skiljas åt men det gör ont ändå. Detta är livets gång mitt i vardagen! Samtidigt som någon kryper ihop av sorg, gråter och tycker att allt känns kört så sprutar glädjetårar hos någon annan som vill ta hela världen i sin famn.

Det är allhelgonatid, höstmörker och lite kylslaget. Allhelgonahelgen skulle också kunna kallas minneshelgen. Minnesljusen som tänds med sina fladdrande lågor skapar stämning av eftertanke, tacksamhet och sorg. Musiken som flödar med toner som skapar känslor av stämning inne och ljuslyktorna som fladdrar där i natten blir ljusens natt med tusentals lågor som lyser upp på våra kyrkogårdar – stämningsfullt! Här möts liv och död, gammalt och nytt, då och nu. Och om du lyfter blicken kan du få fascineras av en himmel som bara gnistrar av stjärnor och kanske förundras och känner att ditt hjärtslag pulserar med hela skapelsens rytm. Jag önskar dig meningsbärande frön i din jordmån! Farväl.

KÄNSLOR PÅVERKAR kroppen och knoppen,

som kan påverka lust och olust. Kroppen kan spritta av förväntan eller så gör värken mig stel av förtvivlan. Hur har du det, du som läser dessa rader? Jag har haft förmånen att få möta tårar av både glädje och sorg under mina år som kyrkoherde här i pastoratet. Tack för att du som mött mig velat dela dessa känslor! Det är just det som är det stora i att få vara präst – delandet! Jag känner glädje och vemod nu när jag avslutar min tjänst här. Samtidigt har jag en positiv förväntan på fortsättningen som kyrkoherde i Nässjö pastorat. Det är en förmån att få vandra några steg med människoliv och Gud. En Gud som jag tror vill ge möjlighetens frö för mig och andra. Vad tror du? Det finns en psalm i vår psalmbok som ligger mig varmt om hjärtat och berör den gudsbild som jag bär; Jag tror på en Gud som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet. En helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet… Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt. En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt… Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför. En skrattande Gud som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör. Sv psalmbok ps 766

14

KRISTER CLIFFORD KYRKOHERDE

Innehåll 3 Välkommen i Allhelgonatid 4 Här möts vi i sorgen 6 Att välja gravplats 8

10 Tema: Förlust De som gått bort finns kvar hos oss Porträtt: Clara Lidström

26

Rensa i röran

28 Mot den sista vilan 32

” Nya ” nya testamentet

26 S

N VA

ENMÄRK

E T

2

Minns de som saknas

25 Yrke i kyrkan: Kyrkogårdsarbetare

tillvaro Redaktör: Charlotte Winroth Mejladress: charlotte.winroth@svenskakyrkan.se Foto, förstasida: Charlotte Winroth Webbplats: Svenskakyrkan.se/huskvarna Telefon: 036-13 94 00 (växel). Ansvarig utgivare: Sara Grant, sara.grant@verbum.se Produktion: Verbum AB Tryck: Stibo Complete 2018

Hoppfull musik som bär

En del av AMOS Trycksak 5041 0004

Oktober 2018

Välkommen i Allhelgonatid FOTO: MALIN LINGNERT /IKON

VÄLKOMMEN TILL våra kyrkor, kapell och kyrkogårdar under allhelgonahelgen. Fredag 2 november 13-17 Öppet i Hakarps kyrka. Ljuständning. Stilla musik. Textläsning varje hel- och halvtimme. Kaffe och Vi tänder kaka serveras. 14-17 Öppet i Bråmarschaller på nerydskapellet med kyrkogårdarna möjlighet till ljuständfredag, lördag ning och samtal. Kaffeservering. och söndag. 14-17.30 Öppet i Huskvarna kyrka med stilla musik och möjlighet att tända ljus. Öppet café i församlingsgården. 18 Musikgudstjänst i Huskvarna kyrka ”Musik i allhelgonatid” Maria Karlsson – solosång, Greger Siljebo – violin och Anna Lena Gustafsson - piano och orgel. Präst Krister J Clifford. Lördag 3 november Alla helgons dag 14-17 Öppet i Huskvarna kyrka med stilla musik och möjlighet att tända ljus. Öppet café i församlingsgården. 14-15.15 Öppet i Brånerydskapellet med möjlighet till ljuständning och samtal. 16 Ljusgudstjänst i Brånerydskapellet. Körmedverkan. Präst: Anna-Karin Hultman.

16-18 Öppet i Hakarps kyrka. Ljuständning. Stilla musik. Textläsning varje hel- och halvtimme. Kaffe och kaka serveras. 18 Minnesgudstjänst i Hakarps kyrka. Kyrkokören och Anders Gerhardsson, cello. Präst: Fredrik Spolander. Söndag 4 november Alla själars dag 10 Högmässa i Hakarps kyrka. Präst: Fredrik Spolander. 10 Mässa i Öxnehagakyrkan. Präst: Anna-Karin Hultman. 16 Ljusgudstjänst i Huskvarna kyrka. Jill Svensson, solosång. Kantor: Anna Lena Gustafsson. Präst: Krister J Clifford. *Med reservation för ändringar. Se även kalender på hemsidan.

Onsdagskvällar i Öxnehagakyrkan Visste du att vi har program för vuxna varje onsdagskväll i Öxnehagakyrkan? Vi startar med veckomässa kl.18. Därefter kvällsfika kl.18.30 (20 kr). Kl. 19 kör vi igång med kvällens program. Välkommen att vara med! 31 oktober – Pizzakväll, med Peruze Görgin 7 november – Profeten Jeremia, med präst Ingemar Persson 14 november – Zickzack café 21 november – Afrika i bilder, med präst Dennis Hagberg 28 november – Kvinnor i bibeln, med präst Anna-Karin Hultman 5 december – Adventssånger med kören, med musikpedagog Martina Kohlin 12 december – Julpyssel, med Helena Erlandsson

FOTO: MAGNUS ARONSSON/IKON

Ladda ned Kyrkan Ny app för barn! Kyrkan är Svenska kyrkans app för barn i förskoleåldern. Med den kan du besöka en kyrka för att bland annat tända ljus, hälla vatten i dopfunten och måla ett kyrkfönster. I appen finns också tre korta filmer. Välkommen till kyrkan! Kyrkan är gratis att ladda ned och finns där appar finns.

Barns uppfattning av döden EN POJKE PÅ fem år var med sin mamma

vid mormors grav. Mamman berättade om döden och pojken svarade: – Ska jag också dö och bli skelett? – Ja, svarade mamman.

Oktober 2018

– Nej, då tar jag min kropp och springer! Hämtat från boken Barnet i mötet med livets mörka sidor av Lars Björklund och Bernt Eriksson.

På Svenska kyrkans bönewebb be.svenskakyrkan.se kan du tända ett ljus eller skriva en bön, var du än befinner dig.

FOTO: PETR ZAIKA /MOSTPHOTOS

Tänd ett ljus

3

Sorg&saknad

Här möts vi i sor  Någon du älskar dör. Kvar finns du. Upplevelsen är olika för alla men en sak är gemensam — sorgen. I Svenska kyrkan finns lång erfarenhet av att möta och stötta människor i sorg, men hur kan det gå till? I Huskvarna pastorat har vi länge arbetat med samtalsgrupper som vi kallar för ”Leva vidaregrupper”. För det är ju just det som det handlar om, att kunna leva livet vidare, hur gör man det? Här träffas man utan krav och får dela erfarenheter och känslor med varandra.

ANN-MARI OCH Christer har redan börjat

prata om sommaren som var. Jag har blivit inbjuden för att höra om deras upplevelser av att vara med i pastoratets Leva vidaregrupp vid en återträff tidig höst. Våren som var har de träffats vid fem tillfällen tillsammans med en präst, och pratat om allt från det svåra beskedet till begravningen och livet som går vidare.

Hur känns det att prata om sin sorg inför en grupp människor man inte känner?

Ann-Mari: Det är lättare att berätta för

FOTO: CHARLOTTE WINROTH

VILL DU VARA MED? Har du förlorat en anhörig eller närstående? För många av oss känns det bra att prata om vad vi går igenom tillsammans med andra. Vi startar nya samtalsgrupper varje termin där vi delar med oss av känslor och erfarenheter. Allt som sägs stannar i gruppen och vi som är ansvariga har tystnadsplikt. Håll utkik på hemsidan, svenskakyrkan.se/huskvarna och i vår annonsering. Vi lägger ut information när vi har en ny grupp på gång.

4

Oktober 2018

gen personer man inte känner, som man inte har någon relation till. Man kan ju inte alltid säga allt till barnen! Jag har också fått styrka i att kunna stödja andra som går eller har gått igenom samma sak, att kunna berätta för någon att ”du är inte ensam!”. Christer: Vi är i samma båt allihopa! Det är svårare att prata utanför gruppen faktiskt. Alla borde gå i en sådan här grupp! Kände ni att ni vågade berätta allt?

Ann-Mari: Jag vågade berätta allt! De andra delade ju sorgen, men en annan sorg. Christer: Jag blev stark av att berätta för andra. Ann-Mari fyller i: Andra (utanför gruppen) sitter ju på nålar och de vet inte hur man ska bemöta någon i sorg. Christer: Man fick modet att kunna berätta för andra. På första årsdagen, när det gått ett år hade jag varit nere på kyrkogården och skulle sedan ut och äta med ett gäng jag brukar gå ut och äta tillsammans med. Jag märkte tydligt på de som visste om det att det var något. Då kunde jag bara säga att ”Jag har precis varit nere på kyrkogården…” och så var det ur världen.

”Vi är i samma båt allihopa! Det är svårare att prata utanför gruppen faktiskt. Alla borde gå i en sådan här grupp! Blev ensamheten på något sätt lättare att hantera genom att vara med i en Leva vidaregrupp?

Christer: Man inser att det är fler som går igenom samma sak. Jag har tänkt på Ann-Mari i sommar, hon var ju inte beredd på ett dödsbesked. Jag själv var med hela vägen under min frus sjukdom och hann vänja mig vid tanken över tid. Döden drabbar på olika sätt. Alla har sitt men sorgen är gemensam. Ann-Mari: Det är en ventil. Det är farligt att fastna i sin sorg och ta på sig offerkoftan. Det finns hjälp att få!

Att leva vidare sen. Under fjärde träffen får alla ha med sig ett fotografi av den man förlorat. Vi pratar om hur livet går vidare och om att rensa hemma. Hur många gånger träffas man? Och Vi pratar om praktisvad gör man under träffarna? FOTO: GUSTAF HELLSING/IKON ka saker som ekonomi, Vi träffas fem gånger. Första träffen bostad men också om går vi igenom upplägg och lär känna varanlivets högtidsdagar, om smärta och glädje. dra. Vi pratar om det svåra beskedet fram Femte och sista träffen pratar vi om livet nu till dödsögonblicket. Under andra träffen och framåt. Känslan av saknad, går sorgen tar vi vid där vi slutade sist, pratar om hur över? Finns det något man drömmer om? det kändes sist och hur det känns nu. Vi Oftast besöker vi alla gravar och läser en pratar om ensamhet, hur känns det att dikt. Efteråt tänder vi ljus och äter lite gott. Får vem som helst vara med? vara ensam kvar, hur är det att möta medGammal som ung och oavsett hur du förlidande från andra? Vi pratar också om att lorat din närstående. Vi som leder gruppen planera en begravning. Under tredje träffen arbetar i kyrkan och är präst eller diakon behandlar vi Begravningsgudstjänsten men det finns inga krav på att du är troeneller ceremonin och hur man upplevde den de. Alla är välkomna! dagen. Hur det känns att besöka gravplatVad är Leva vidare för grupp?

Leva vidare är en grupp som vänder sig till dig som förlorat en anhörig eller närstående. Här kan vi mötas i sorgen och ventilera alla de känslor man kan känna, förtvivlan, ilska, vrede eller kanske till och med lättnad. Syftet är att man trots allt, ska kunna leva sitt liv vidare.

Första hjälpen vid sorg – konkreta tips för dig som medmänniska INGEN MÄNNISKA ska behöva vara ensam

i sin sorg men det kan vara svårt som medmänniska att veta hur man ska agera när någon närstående drabbas. Sorg kan inte botas, men genom att dela den kan sorgen göras mer uthärdlig. All sorg är unik och det finns inga absoluta sanningar eller instruktioner. Kanske är det därför så många känner sig osäkra inför mötet med andras sorg. Här får du några konkreta tips så att du kan känna dig lite tryggare och bättre förberedd, så att ingen lämnas ensam i sin sorg. TA ANSVAR FÖR KONTAKTEN

Lägg inte ansvaret för kontakten på den sörjande. Istället för att säga ”Ring mig, jag finns här” kan du säga ”Jag ringer på tisdag, svara om du orkar”. TA INITIVATIV

Föreslå en vardaglig aktivitet som en fika, titta på film eller ta en promenad. Kanske får du ett nej men det viktiga är att du frågar – och vågar fråga igen. BRYT TYSTNADEN

Det kan kännas svårt att höra av sig till en medmänniska som sörjer. Vad ska jag säga?

Tänk om personen börjar gråta? Men det viktiga är inte vad vi säger utan att vi vågar bryta tystnaden. Man behöver inte ringa, ett sms kan vara lättare att skicka – och svara på. VISA NÄRVARO

Våga vara där! Du kanske känner att du tränger dig på eller vill vänta tills ”det värsta gått över”. Visa istället tydligt att du finns där så den sörjande inte känner sig utanför eller ignorerad. GE UTRYMME

Du kanske också sörjer och har haft en relation med den som dött. Låt dem närmast sörjande vara i fokus och undvik att ta över med egna minnen och känslor. Dina tankar är också viktiga – men inte viktigast. HA TÅLAMOD

Varje sörjande har sin egen sorgeprocess. Sorg har inget bäst-före-datum och det finns ingen normal eller onormalt lång tid som det tar att sörja. Låt din medmänniska älta det som hänt, det kan vara en viktig del att bearbeta sorgen. Vill du läsa mer finns fler tips på svenskakyrkan.se/forstahjalpenvidsorg

CHARLOTTE WINROTH

Oktober 2018

5

Begravning

Vid val av gravplats finns det flera frågor att fundera kring. Olika kyrkogårdar ger olika möjligheter. Först och främst ska den avlidnes egen önskan följas så långt som möjligt. Det är upp till de anhöriga att komma överens om vad som passar bäst. Det gäller att tänka efter noga för att hitta ett alternativ som verkligen passar då gravplatsen är permanent.

Att välja gravplats PÅ PASTORATETS tre olika kyrkogårdar i Hakarp, Huskvarna och Bråneryd finns totalt fem olika gravskick att välja mellan, från den traditionella kistgraven med gravsten till den anonyma minneslunden. Ska den avlidne kremeras eller jordbegravas? Kremering betyder att kistan med den avlidne bränns till aska och sedan gravsätts. Vid en jordbegravning sänks kistan ner i en grav. Beroende på vilket av dessa man väljer, finns olika typer av gravar och gravsättning att ta ställning till. I en traditionell kistgrav finns plats för en eller flera kistor, här får man sätta upp en gravsten och smycka fritt med blommor och ljus. Motsvarande gravplats för en urna finns och kallas urngravplats. Här finns plats för en eller flera urnor och möjlighet till utsmyckning. Gemensamt för dessa två gravskick är att ansvaret för skötsel ligger på dig som gravrättsinnehavare. Väljer man istället en askgravplats eller en gemensam kistgravplats

6

Urngravplatser under träden på Bråneryds kyrkogård.

Traditionell kistgravplats. Här på Huskvarna kyrkogård.

gäller särskilda ordningsregler. Här har man rätt att närvara vid gravsättning men det är kyrkogårdsförvaltningen som tillhandahåller och sätter upp en namnplatta. Man får inte plantera några blommor men däremot sätta lösa blommor och ljus vid de angivna platserna. (Gemensam kistgravplats finns endast på Hakarps kyrkogård). Till sist kan

man också välja att begravas i en minneslund. Minneslunden är ett gemensamt och anonymt område. Här finns inga namn utskrivna och du vet inte exakt var askan kommer att grävas ner, som anhörig är du inte med vid gravsättning. Det finns en gemensam plats för blommor och ljus. CHARLOTTE WINROTH

Oktober 2018

Hej Stefan! Stefan Larsson är förman för kyrkogårdarna i pastoratet och är en av dem man träffar när man ska se ut en gravplats. Hur väljer man gravplats?

frågan på askgravplatser, det finns på alla våra kyrkogårdar. I Huskvarna är det ”Stenrösena” som många känner till med det finns också det så kallade ”Korset” som ligger på den gamla delen av kyrkogården. I Hakarp finns ”Muren” och på Bråneryds kyrkogård finns ett kvarter som kallas ”Rut”. Jordbegravningar har vi ungefär lika många varje år och det har varit så länge. Begravningar i minneslund har minskat. Jag tror det blir för anonymt, man känner att man behöver en speciell plats att gå till för att minnas. Askgravplatsen är väl den gyllene medelvägen, då får man en särskild plats med namnplatta, man får vara med vid gravsättningen men man slipper allt vad skötsel heter.

FOTO: CHARLOTTE WINROTH

– Oftast har man anlitat en begravningsbyrå som hjälper till med allt det praktiska kring en begravning. Där får man presenterat de alternativ som finns. Sedan ringer de anhöriga mig och bokar en tid då man får Är det något särskilt att tänka på vid valet? komma till kyrkogården och titta ut en plats. – Jag ställer alltid frågan om hur man själv Då har man ofta en klar bild av vilket skick tänkt att man vill begravas. Det måste man man vill ha men inte speciell plats. Det kan tänka på. I en kistgravplats går det att begrava vara så att man vill ha en plats i ett visst urnor men väljer man urngravplats går väderstreck, i skugga, inte för det inte att begravas i en kista. Vill skuggigt eller dylikt. Ibland Kyrkogårds man begravas med sin närmaste? får man komma tillbaka en förvaltningen: Det kan bli en jobbig tanke när eller ett par gånger om det Besöks- och telefontid: man är mitt uppe i sorgen, att är svårt att välja. Det är Måndag-fredag kl. 10-15. tänka på sin egen död. viktigare att man väljer Lunchstängt kl. 12-13. Är döden mer främmande för det känns som känns Telefon: 036-13 94 03 oss idag? rätt, än att det ska gå Besöksadress: – Det tror jag. Förr i tiden snabbt. Alfred Dalinvägen 10-12 Hur ser trenden ut? Vad hade man den döde hemma, E-post: huskvarna. väljer de flesta för gravkanske en längre period innan kyrkogardsforvaltning@ skick nu? transport kunde ske. I dag ska svenskakyrkan.se – Vi märker en ökad efterallt ske snabbare.

AVGIFTER & GRAVAR BEGRAVNINGSAVGIFT: Det finns kostnadsfria gravplatser till alla som är folkbokförda i Sverige, oavsett trostillhörighet. Dessa gravplatser finansieras genom en särskild begravningsavgift som alla folkbokförda i Sverige betalar via skatten.

Stenröse och kors på Huskvarna kyrkogård. Askgravplatser.

Minneslunden på Bråneryds kyrkogård.

Muren på Hakarps kyrkogård. En askgravplats.

GRAVRÄTT: Gravrätt kallas det när en bestämd gravplats på en kyrkogård upplåts till någon för gravsättning. Gravrätten upplåts kostnadsfritt för 25 år. Sedan kan gravrätten förnyas, mot en viss avgift. För varje grav finns en gravrättsinnehavare registrerad. En befintlig gravrätt kan överlåtas från en person till en annan. GRAVRÄTTSINNEHAVARE: Att vara gravrättsinnehavare innebär att ansvara för en gravplats. Som gravrättsinnehavare bestämmer du över vem/vilka som ska gravsättas i graven och ansvarar också för gravens skötsel. Genom ett avtal med begravningsverksamheten förbinder du dig att hålla graven i ordnat och värdigt skick. FORTS SID 8

Oktober 2018

7

Begravning&musik

FOTO: GUSTAF HELLSING /IKON

Hoppfull musik som bär musikens roll vid begravningar

”… Jag har ropat allt jag orkat efter dig. Hör du mig? Kan vi nå varandra?” Så är texten i Ted Gärdestads sång: ”I den stora sorgens famn”. Sorg gör så fasansfullt ont och tar så mycket kraft. Då är det tröstande att hitta sånger och musik som uttrycker det vi känner och att jag får gråta när det känns som tyngst och jag tror att det aldrig blir ljust igen… men då får jag tro att… ”I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt, såsom stjärnor tittar fram ut ur evighetens natt. Och i solens första strålar flyger svalorna mot skyn, för att binda sköra trådar till en tross mellan oss, så vi når varandra.” Jag tänker också på psalm 858, en av mina favoriter ur Psalmer i 2000-talet. ”För dem som vandrar i mörker ska ett ljus skina klart. 8

Ja över dem som undrar ska ett ljus gå opp! För himmelens dörrar har öppnats och ljuset från himmelen strålar hit ner. I världen har mörkret skingrats och änglaskarorna ler.” Tycker den speglar ljuset i sorgens mörker så fint och det är en ljus och hoppfull melodi. ”För dem som gråter och lider ska ett ljus skina klart. För dem som fryser i skuggan ska en sol gå opp!” Det finns många sånger och psalmer som hjälper oss att uttrycka vår sorg. Om du pratar med någon av oss musiker i kyrkan så kan vi hjälpa dig att finna något för just dig. Den instrumentala musi-

ken når in i vårt hjärta på ett särskilt sätt som inte ord kan göra. Här finns också ett stort utbud idag och det går att lyssna sig till det mesta på Spotify och Youtube. Vi är måna om att få fram den musik som just du vill ha och framföra den live om det går. Det kan ta lite tid ibland men vi brukar lyckas för det mesta. Jag tror att det efter döden kan vara så här: ”Uppå tröskeln till sitt hus står i väntan vår Far. Han vill ta dig in i sin stora famn. Och din blick du lyfter upp emot Gud och han ler och du hör hans röst: Var välkommen, barn” Psalm 630

FOTO: CAMILLA ALMQUIST

ANNA LENA GUSTAFSSON, KANTOR

Oktober 2018

Stöd de tsunamidrabbade i

Indonesien

CMYK COLOURS C: 100 M: 57 Y: 0 K: 40 C: 5 M: 100 Y: 71 K: 22 C: 0 M: 1 Y: 0 K: 51

Swisha din gåva 9008913 Märk: Indonesien

www.maf.se MAF Sweden • tel: 013-35 39 60 • e-post: office@maf.se • bankgiro 900-8913

Resor med FOCUS TRAVEL Israel i lugnt tempo 9-16 april 2019

Jokkmokks marknad och Ishotellet Jukkasjärvi 6-11 febr. 2019

Holland i tulpanernas blomningstid 10-15 april 2019

Pilgrimsvandring Camino de Santiago 4-12 maj 2019

Vi säljer flyg och paket för privata resor och har du en grupp som vill resa, ring eller e-posta din fråga till oss! Jönköping • Tel. 036-30 26 50, telefontid mån-fre 10-18 info@focustravel.se • www.focustravel.se

Tema Förlust

De som gått finns kvar Många av oss umgås med de döda. För det mesta talar vi inte om det, vi är rädda för att framstå som helt fnoskiga. För forskaren Annika Jonsson är det dock helt klart: När någon vi känt och älskat går bort kan vi inte bara stänga av relationen. ANNIKA JONSSONS forskning är personlig.

Hon har djupa samtal med människor som ibland för första gången berättar om hur de fortfarande relaterar till de kära som saknas dem. Lyhördhet är hennes arbetsredskap. – Jag ställer inte människors erfarenheter mot någon slags normalitet. Jag har varit ganska nära mina informanter i intervjuerna, jag är nyfiken på deras erfarenheter. Redan som liten märkte hon att människor agerade väldigt olika när någon dog. Vissa

10

döda pratades det inte alls om. De bara försvann. Andra fanns fortfarande med i samtalen långt efter sin död. – Jag minns att jag grunnade mycket på det. Jag var förundrad, undrade om de fanns på riktigt eller inte. Det var klurigt. EN ÖPPEN atmosfär är allt som krävs för

att konturerna ska bli så mycket tydligare, närvaron så mycket påtagligare. Och man kan undra vad som skulle hända om vi

vågade mer, om vi talade oftare. Om vi hade ett bra språk för det. HON LETAR själv ord när hon ska berätta om varför vissa människor glöms, varför anhöriga inte aktivt vårdar relationen i samtal eller minns genom tända ljus eller minnessaker. Ibland är alltför mycket smärta är förknippad med den döde. Då glömmer man inte nödvändigtvis, men smärtan kommer fram vid varje minne och relationen blir svår att upp-

Oktober 2018

FÖRLUSTEN

rätthålla. Vi har inget ord för detta hinder för tröst och närvaro. – Kulturellt har vi inte ett så utvecklat språk för att beskriva våra upplevelser i relation till våra döda. Människor kan få kämpa hårt i intervjuerna för att sätta ord på vad de känner. Men vissa klarar det bra, de kan ha utarbetat ett språk i familjen för samtal om dem som dött. Där det finns så mycket förtroende att man kan prata fritt, utan rädsla för att kallas irrationell eller konstig, så händer något. En gemensam begreppsram blir möjlig. Det går att säga att farmor finns i den gamla kökssleven som fortfarande används, och alla förstår. MEN DÅET och nuet flyter bitvis ihop. Annika Jonssons erfarenhet är att de som bejakar sina relationer till de döda ganska ofta talar om dem i presens. Ibland är de så självklart inkluderade i vardagen att det under inter-

”Vi är inte så sekulariserade som vi tror. Större undersökningar visar att ungefär hälften av alla svenskar tror på något efter döden.” vjun har varit svårt att lista ut vem i släkten som lever och vem som inte längre gör det. Annika Jonsson hoppas att hennes forskning ska ge oss ett nytt sätt att se på sorg. – I djup sorg, när man verk-

FOTO: GETTY

bort hos oss

av en kär släkting eller nära vän är permanent på ett plan, men på ett annat finns de vi älskar och saknar alltid kvar med oss. Den kunskapen hjälper oss när vi sörjer, eller möter andra som går igenom det svåra.

ligen skulle behöva få prata på ett ocensurerat sätt om sina upplevelser, har jag sett att människor kommer i kläm. Människor har svårt att beskriva närhet till den som har dött utan att också ta avstånd från fnoskighet. De känner att de måste värja sig mot anklagelser som kan komma – att de skulle vara förvirrade, lite tokiga, eller kanske troende. ÄR DET sekulariseringen som har ställt till

det så illa? Både ja och nej, menar Annika Jonsson. – Vi är inte så sekulariserade som vi tror. Större undersökningar visar att ungefär hälften av alla svenskar tror på något efter döden. Och upplevelsen av att döda personer är närvarande leder in på frågan om ett liv efter döden. MARIKA SIVERTSSON

FORTSÄTTNING Oktober 2018

11

Tema Förlust

”Jag tror människor kan se att jag förstår” Steve Sjöquist har sett sina vänner dö. Han har förlorat sin man och själv varit nära döden. I dag är han sjukhusdiakon och hjälper andra människor att hitta mening och kraft i tillvaron.

”Tyst kunskap handlar om vad du utstrålar. Jag kan säga att det här känner jag igen, och jag behöver inte berätta mer.”

STILLHETEN I atmosfären är påtaglig. Bara

diakonen Steve Sjöquist är på plats i Sjukhuskyrkan på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Nybryggt kaffe hälls upp. Det kan bli många koppar på en dag, det är en välbekant ritual som ger trygghet även då ett helt liv har slagits i spillror. Steve Sjöquist är bra på trygghet; att tillsammans med den drabbade stå kvar i övergången från det självklara livet till något nytt och okänt, ofta skrämmande. I hans eget liv är gränssituationerna definierande. Så han litar till sin erfarenhet och kliver in, ibland orädd, ibland livrädd. – När jag kallas akut vet jag aldrig vad som möter mig. Det är en träningssak. Att inte smita, att våga gå in i det och lita på att erfarenheterna bär. Att ha tillit till att vi får de verktyg vi behöver.

STEVE SJÖQUIST har haft hiv i 30 år. Den tillvaro han och hans olyckskamrater har levt och dött i är inte möjlig att föreställa sig för dem som levt utan diagnos. Det var en tid när skammen ibland var värre än sjukdomen. Han ser hur skammens tagg också sitter i människor på avdelningarna för missbruk på sjukhuset. Där hänger han gärna. Där har han hopp att ge. – Skam kan äta upp dig inifrån. Det är viktigt att hjälpa den som drabbats av det till insikt. Skammen krymper dig som människa, den har du aldrig någon nytta av. NÄR HAN själv fick sitt besked var han 31 år, frisk och stark. Året var 1987. Steve Sjöquist var nyss hemkommen från utlandsjobb i Saudi­arabien och USA. Han landade rakt i den hiv-hysteri som rådde i Sverige. Då fanns inga mediciner. Många lät bli att

12

ningar, jag kunde inte krympa mitt liv och sitta som en passiv åskådare medan det tog slut. ÅR 1996 låg Steve Sjöquist på SÖS nästan ett

Steve Sjöquist är diakon på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

testa sig, för vad skulle de med en dödsdom till? Själv behövde han få veta. Trots chocken fanns en lättnad i beskedet. När han insåg att tiden var utmätt ville han ge den värde. Han blev volontär och jobbade med andra drabbade, skrev böcker och artiklar, hjälpte, debatterade och levde. HAN UTSATTE sig, känslomässigt. Inte bara

förlorade han många vänner. Han fick ännu fler sjuka vänner i sitt engagemang som volontär. Vänner som dog. Vänner som tog sitt eget liv – de som kände att det redan var förlorat, taget. – Det var många, många förluster under de åren. Jag ville stå innanför. Jag engagerade mig av rädsla och för att få kontroll, för att ta kommandot över mitt liv. Konsekvensen blev att jag såg människor insjukna och dö. Öppenheten och det intensiva arbetet var en överlevnadsstrategi. – Jag har fått jobba med skammen. Jag valde att vara öppen mot mina föräldrar och även mina vänner. Jag behövde andra människor om jag skulle klara det som låg framför mig. Och jag behövde mål och utma-

helt år. Medelåldern på den avdelningen var inte hög. – Vi satt där med våra droppställningar och vår middag, och så hände det att någon sa ”nu orkar jag inte mer”. Sen dog de. Det var väldigt smärtsamt. Vi kan styra vår livskraft, det har Steve Sjöquist sett på nära håll. Men när det är slut, då är det slut. Han själv väntade in döden när bromsmedicinerna kom, men han ville inte dö utan lät han sig experimenteras på. Och nästan över en natt kom livet tillbaka. Tankarna att bli diakon fanns redan, men det blev han först 2012. Nästa svåra slag låg några år framåt i tiden. Steve Sjöquists sambo, Bengt, tog sitt liv.

– MITT SÄTT ATT överleva har varit att res-

pektera att han inte såg något annat val. Det är en stor sorg och förlust att vara den som står närmast och inte kunna stötta. Men även om vi lever nära någon är vi ensamma, på ett sätt. Den ensamheten kan bli en avgrund. Man får aldrig isolera sig, upphöra att kommunicera. Tilliten han har när han tillsammans med en svårt drabbad människa ställer sig i det mörka och låter det vara mörkt, den har stärkts i alla hans förluster. Att använda de svåra livserfarenheterna för att hjälpa människor, det är att ge dem mening. – Tyst kunskap handlar om vad du utstrålar. Jag kan säga att det här känner jag igen, och jag behöver inte berätta mer. Jag tror att människor kan se och känna att jag förstår. l

Oktober 2018

Tema Förlust

Minns de som

saknas

Obon

JAPAN Obon är en traditionell buddhistisk festival som firas främst i Japan under augusti månad. Folk reser hem till sina födelsestäder för att samlas och minnas de som gått bort. Tusentals papperslyktor tänds och får segla iväg på vattendrag eller pryda templen. I Kyoto tänder man stora brasor, vars ljus ska hjälpa de döda in i dödsriket.

Diá des Muertos MEXIKO Den mexikanska helgen för att minnas de döda är en blandning av kristen tro och uråldriga traditioner, och de traditionella färgstarka dekorationerna har blivit populära i hela västvärlden. Genom parader, fester, god mat och färgstarka dekorationer firas de bortgångna släktingarnas liv. De glatt målade dödskallarna har sina rötter bland aztekerna.

Pchum Ben

Gai Jatra

NEPAL En av Nepals mest poplära högtider är Gai Jatra, kofestivalen, då alla familjer som förlorat en anhörig under året som gått leder en ko genom byn i en parad. Har man ingen ko går det bra att klä ut ett barn till kossa istället. Festivalen har hinduiska rötter, och kon ses som särskilt helig och en vägvisare för de avlidna in i dödsriket.

KAMBODJA Någon gång i september eller oktober varje år firar khmererna i Kambodja Pchum Ben. Under 15 dagar anses gränsen mellan de döda och de levandes värld vara som allra tunnast, och de döda sägs vilja söka upp sina levande anhöriga för att gottgöra sådant de gjorde fel i livet. Mat, dryck, ljus och rökelse offras till de dödas själar för att visa att de är förlåtna.

KINA I Kinas firas i början av april Qing ming-festen, då man städar avlidna släktingars gravar och bär dit gåvor i form av mat och låtsaspengar. Maten äter man upp själv efteråt, men låtsaspengarna bränner man för att de ska nå de döda. På senare år har det blivit populärt att bränna andra gåvor i papper – miniatyrer av märkesskor, fin alkohol, hushållsapparater och dyra klockor.

Qing Ming-festen Oktober 2018

13

Porträtt Clara Lidström

Hon hade precis allt. Sedan sa det pang! Clara Lidströms resa från att bara vara helt underbar till att bli totalt utmattad har varit minst sagt svajig och omskakande. Men nu ljusnar det. Nu ser hon framåt igen. Och i mars kommer hennes tredje barn. TEXT: GÖRAN TONSTRÖM FOTO: MARCUS GUSTAFSSON

”Att bli utbrä  kändes skam  14

nd  ligt”

Clara Lidström. Ålder: 32 år. Sysselsättning: Bloggare på under­ baraclaras.se, författare, krönikör, föreläsare, fotograf. Bor: I en by utanför Umeå med 300 invånare. Familj: Maken Jakob och sönerna Bertil och Folke som i mars får ett syskon. Hunden Melker tillhör också hushållet. Aktuell: Med boken Hjälp jag är utbränd som hon skrivit tillsammans med Erica Dahlgren, som hon också gör podden En underbar podd med.

15

De första tecknen kom strax efter att andre sonen Folke hade fötts. Clara hade svårt att acceptera att något kunde vara fel.

H

on var ju så ung när allting började. På många sätt bara en flicka, lite naiv och inte särskilt upptagen av tankar kring jobb, försörjning och sånt. Men hon hade alltid gillat att berätta för andra om sig själv. Om vad hon tyckte om och vad hon inte gillade. Om sina tankar kring tro och feminism, om relationer och inredning. Så föddes Underbara Clara, bloggen som blivit en framgångssaga. Men med ett namn som kan upplevas som rätt provocerande. – Jo, namnet har jag ångrat många gånger, men jag satt hemma och letade helt enkelt efter nåt som rimmade. Det fanns faktiskt ingen annan tanke än det, konstaterar hon. Vi sitter på Umeås sista café av den där riktigt gammaldags sorten med plyschtyger i stolsdynorna, spegelväggar och en disk där det läckra brödet exponeras. Mellan oss på bordet står ett par rejäla kaffebaljor och ett lätt sorl och slammer fyller rummet. – Sedan kan det förstås vara rätt pinsamt att ringa upp nån och säga: Hej, det är Clara Lidström och få svaret Clara vem? Underbara Clara, hör jag mig viska då. SAMTIDIGT HAR namnet fastnat och allt

negativt vägs upp av det positiva. För på bloggen har hon fått göra saker hon tidigare bara drömt om. Ge ut böcker, föreläsa, resa. Så mest känner hon en stor tacksamhet. Det var i september 2006 som Clara Lidström började blogga under namnet Underbara Clara – the kristet, fashionistiska, feministiska alternativ du älskar. – Det var inte så stort i media att skriva om bloggar då, och även om den blev stor var det ingen som direkt lyfte fram den. Mamma dog 2008 då jag bloggat i två år. Bloggen tog fart när jag flyttade ut på landet strax därefter. Jag var någonting nytt och spännande och det gav mig mycket uppmärksamhet. Skulle du ha startat på samma sätt idag?

– Det tror jag för jag har alltid tyckt om att dokumentera mitt liv, skrivit dagbok och så. Men jag hade nog börjat lite senare i livet och det hade knappast blivit lika stort. När Clara började undrade folk: Hur kan du så öppet berätta och visa vem du är och vad du heter? I dag har alla Instagram där de i detalj fotograferar och beskriver sina liv. Vad är det i detta som tillfredsställer oss?

– Ibland hör man att bloggare saknar riktiga vänner och har ett överdrivet bekräftelsebehov, men när jag började var det många vanliga kvinnor som slog igenom. Som kanske bodde i en liten håla på landet, var förskol-

16

”Visst trampar man snett ibland men oftast lär man sig. För vem är bäst på att cykla? Den som gör det två gånger om året eller den som gör det varenda dag?” lärare och hade ett bra liv. Men de saknade väninnor som såg vad de sysslade med. Så föddes tanken att lägga ut det på internet och där fick de plötsligt beröm och hörde hur duktiga de var. Vad den närmsta omgivningen inte förmådde ge, fick de på nätet och sånt växer man av. Mest pratas det om det negativa, men det finns något väldigt positivt i det också. Men någonstans finns det väl gränser?

– Visst trampar man snett ibland men oftast lär man sig. För vem är bäst på att cykla? Den som gör det två gånger om året eller den som gör det varenda dag? CLARA HAR alltid skrivit om det privata, men hon har låtit det gå en tid och inte berört det som gör ont i realtid. Skriva kan man göra men inte publicera det för då är det så skört att få kritik tycker hon. – När jag blev utmattad väntade jag i ett halvår innan jag berättade på bloggen. Jag orkade inte dela med mig och höra vad läsarna tyckte. Och så har jag gjort ibland, väntat ett tag och därefter berättat. På så vis kan man försäkra sig om att inte skriva något man sen får ångra. Som kändes för intimt att berätta när man mådde som sämst.

Men nu går det bra att berätta om utmattningen och det har Clara gjort med vännen och kollegan Erica Dahlgren i boken Hjälp jag är utmattad (Norstedts). Erica, visade det sig, hade också drabbats, så plötsligt var de två som delade samma erfarenhet. – Jag är så glad att jag hade Erica i detta för man tror att man håller på att bli galen. När man inte längre kommer ihåg hur man öppnar ytterdörren utan bara står och krafsar på den kan man verkligen börja fundera över hur det är ställt. Så det var en väldig tröst att ha någon att dela den här resan med. DET VAR på våren 2015 och Clara hade fått sin yngre son Folke ett halvår tidigare. Hon slutade amma, kände sig trött och håglös men tänkte att det var hormonerna som skulle ur kroppen. Fast eländet bara fortsatte. – Så kraschade det på alla fronter och det var det sammantagna, ingen enskild dramatisk händelse som utlöste allting, säger hon. På hösten började hon inse att det något var fel på riktigt. Nån bristsjukdom kanske? Med ångest och hjärtklappning som följd. – Jag hade inte haft panikångest sedan min mamma var som sjukast och hade inte en tanke på att jag var utarbetad. Hon gick till en psykolog och bad om snabba lösningar för att kunna börja jobba som vanligt igen. Men psykologen sa att Clara var utmattad och deprimerad,och ville sjukskriva henne på heltid. – Glöm det, sa jag och gick hem för att ta det lite lugnt och se om det blev bättre. Men det blev inte bättre. Till sist måste jag erkänna att hon hade rätt. Då blev jag jättedålig.

Hur var det att se sig i spegeln som

Oktober 2018

Porträtt Clara Lidström

fullskriven kalender. Ända tills man kraschar. Då säger de: Men herregud, vilka höga krav du har på dig själv och vänder det emot en. Varför har du inte sagt ifrån, satt gränser? Vilka politiker med visioner finns idag då allt handlar om ekonomi och bruttonationalprodukt? Vi har fått ett ytligt samhälle där vi inte är särskilt andliga. CLARA LIDSTRÖM är själv kristen,

men hade inte någon kristen uppväxt utan hittade sin tro vid arton års ålder vilket hon heminredning, loppisar, mat, tycker är skönt eftersom det bak och odling – Clara har givit givit henne frihet från krav ut ett stort antal böcker för på hur hon ska vara som trobåde stora och små. Det tänker ende. hon fortsätta med, men – För mig är tron att flytta numera sätter hon gränser för fokus till något mycket viktisig själv. gare än det som jag står mitt i. Att inse min egen futtighet har varit väldigt skönt, säger hon. Clara hade tre tjejkompisar på gymnasiet som var pastorsdöttrar. De var väldigt karismatiska och trygga och hon tyckte att det fanns ett sken runt omkring dem som hon var avundsjuk på. De verkade må så bra och känna sig älskade och trygga och de drog med henne på Alpha-kurser och bibelstudier där hon var väldigt kritisk och sa emot. – Men det fanns vettiga vuxna som kunde Är du en duktig flicka? svara på mina frågor. Sedan bidrog det säkert – Jo, och det har jag nog mycket från mig att min mamma var sjuk för allting blev så själv. Samtidigt har jag alltid varit lite stolt allvarligt. När alla andra kände att de gick ut i över att minsann inte vara en sådan som livet då de tog studenten tyckte jag att allting städar utan jag dricker mitt kaffe först, äter tog slut. Min trygga plats var borta. Att ha kakor och har det skönt. Därefter gör jag det kyrkan och ett sammanhang hjälpte mig där. tråkiga. Men man kan inte ha en mall för hur man ska leva och tänka att den ska jag följa. Livet förändras och då måste man förändra. NÄR BLOGGEN drog igång 2006 var det många som reagerade på att den både var Vad har du lärt dig av allt som hänt? feministisk och kristen. Det kunde man väl – Jag hade gärna sluppit upplevelsen av inte vara heller? sjukdomen men inte velat vara utan erfaren– Jag gillade att provocera och sättet jag heten. Jag har lärt mig att vara rädd om andra kunde göra det på här i Umeå, där alla är vänmänniskor. Samtidigt har jag lärt mig att när ster, veganer och feminister, var att bli krisman är en person som andra går till för att få ten. Att säga Jesus högt så att folk hörde det. hjälp så är det lätt att börja tänka att man gör Även mamma och pappa, som var ateister, det för att man är så snäll. Men jag gör det ju tyckte det var förfärligt att jag blivit kristen för att föda mitt ego. Jag får kickar av att vara och skulle vuxendöpas. Men det var ett sätt en person som löser saker åt andra. att göra tonårsuppror på mot min familj. Men ska man bli frisk orkar man inte vara Men upprorens tid är över nu. Och sjukdoden där personen längre utan måste bli en mens, hoppas Clara som tycker att det blivit som säger nej. Clara gillar folk som har det roligt att leva igen, både i nuet och framåt. lite skitigt hemma, som bär på några trivselDet känns viktigt att leva det liv som man kan kilon och sitter i solen med en folköl i handen stå för. I mars föds hennes tredje barn. Och och magen bar. Och hon tycker att de som jo, hon har anställd en assistent som hjälper förmår njuta av livet är bra personer. henne med att planera. Så det blir kanske en – Vi lever i ett samhälle som premierar rejäl mammaledighet den här gången? att folk jobbar ihjäl sig. Det är fint att ha en

MODE,

Underbara Clara just då?

– Det kändes väldigt skamligt. Jag hade ju skrivit så mycket om downshifting där värde mäts i tid snarare än i pengar och det materiella. Prisat det fantastiska livet på landet och berättat om hur bra jag hade löst allting. Så det var en riktig käftsmäll. Under några månader gjorde hon i princip ingenting annat än överlevde. Hon fixade något inlägg om dagen på bloggen där hennes läsare inte visste hur hon mådde. Flera klagade över att hon var tråkig och tyckte att det hon skrev var dåligt. Hon steg upp på morgonen och såg till att hennes barn fick kläder på sig och sen skjutsade hennes man iväg dem. Sen gick hon och la sig igen, drog täcket över huvudet och sov till eftermiddagen. Den akutfasen varade i tre månader och det var då som Erica Dahlgren hörde av sig och mådde precis lika dåligt. Tillsammans insåg de motvilligt att de var utmattade och började försöka göra något åt det. Hur de bar sig åt kan läsa om i deras bok. Hur långt tillbaka sträcker sig dina rötter till depressionen tror du?

– Jag är helt övertygad om att det hänger ihop med min mammas död. Sorg blir ju som en ärrvävnad så vissa delar av en stängs av men är för alltid lite tilltufsade. Vilket också gör en skörare. De tio åren av mitt liv, de fem från att mamma blev sjuk till de fem efter hennes död, var jättekonstiga. Speciella och hemska på alla vis. Sen började det flyta på med jobbet och bloggen och jag kände att jag fixade det, att jag kunde leverera. Jag hade inre resurser att klara av det vilket ledde till någon sorts inre eufori av att vara den jag varit innan mamma blev sjuk.

# X 2018

”Vi lever i ett samhälle som premierar att folk jobbar ihjäl sig. Det är fint att ha en fullskriven kalender. Ända tills man kraschar.”

17

Spaning Förlorade möten

Utan möten går tilliten förlorad När vi hukar bakom datorskärmen eller stirrar i mobilen och surfar på sociala medier avtrubbas vår nyfikenhet och empati. Vi utmanas aldrig om vi matas med sådant vi redan vet och blockar dem som inte är som vi. Utan möten öga mot öga försvinner helt enkelt vår tillit. ­NÄTTROLL, FAKE news och allmänt ohyfsad ton. De sociala mediernas baksida har blivit alltmer tydlig. Att inte se eller kanske någonsin ha träffat dem vi resonerar med gör oss mindre empatiska. Det får också många att tveka till att ge sig in i diskussioner, en del att lämna mediet. En av dem är författaren och poeten Henry Bronett, som valt att kraftigt ransonera Facebook. Det har bara lett till positiva saker, tycker han. ”När man vistas mindre på Facebook eller ute på kommentarsslagfält och läser mindre hysterirubriker som beskriver allehanda hemskheter i både ord och handling, då dövas man mindre. Hjärna och hjärta hörs bättre och då framträder en annan sida av vårt land och livet. En där människor vill genuint väl och är kapabla att förändra något till det bättre, att göra något vackert”, skrev han i ett inlägg där han kort utvärderade beslutet. Han utvecklar resonemanget när vi möts öga mot öga. – Samtalet är allt. Det är där vi blir till, ”i ett sant möte kan vi ana Gud”, skriver

18

Martin Buber. Hur ska vi bli till på sociala medier? Där kan man häva ur sig vad som helst, sociala medier främjar larmet som bara dövar oss. Ur stillhet kommer allvaret. Facebook främjar mer narcissismen och förhindrar verkliga möten, anser Henry Bronett. – Dataskärmen blir en spegel. Vi talar till oss själva, eller snarare till bilden av oss själva. TILLITEN TILL andra människor och samhäl-

let är unikt hög i Sverige och övriga nordiska länder. Men under 2010-talet har den minskat, framför allt på grund av ökad sociala och ekonomiska klyftor. Det finns även andra faktorer som bidrar. Ett råare nätklimat kan tyckas vara en mindre del i sammanhanget, men ändå påverkar det oss. Att tillbringa mycket tid på sociala medier gör oss till sämre människor, anser den

amerikanske internetpionjären Jaron Lanier. Det är ett av hans argument i en ny bok för att lämna Facebook. Mediet främjar dem som skriker högst och förstärker våra sämsta egenskaper, minskar vårt förtroende för omgivningen, anser han. DET HAR stöd i forskningen. Något viktigt går

förlorat när vi inte möts. – När vi saknar ögonkontakt och inte ser kroppsspråket blir vi sämre på att förutsäga avsikter. Det blir svårare att förstå hur det känns för den andra. Vi kan inte känna av andra människors känslor, vad de uttrycker omedvetet, säger psykologen Bo Hejlskov Elvén. Öga mot öga använder vi inte lika hårda ord och det blir lättare att klara ut missförstånd.

Oktober 2018

”Dataskärmen blir en spegel. Vi talar till oss själva, eller snarare till bilden av oss själva.”

– Använder vi inte vår empatiska förmåga tillräckligt ofta blir den nog inte så lätt att aktivera, vi blir avtrubbade. Nätsamtal där misstro är en bärande del gör kanske att vi tror att andra är mer opålitliga, vilket vi kan anta minskar vår tendens att använda empatin, säger han. ATT SAMTALA handlar om att lyssna, i möjli-

gaste mån utan att tolka eller värdera vad den andra säger, me Henry Bronett. Han rekommenderar att verkligen lyssna på en annan människas ord och låta dem vara sanna. Samtalet är en övning i nyfikenhet och öppenhet. Vill man ha bara rätt blir samtalet sämre. – Vi mår bättre när vi arbetar tillsammans. Det skapar en vänlighet i stället för rädsla. Samarbete skapar tillit, visar också forskningen. Den är störst i områden med få utrikes födda, och minst i områden med en stor andel. En slutsats är att integrationen fungerar sämre utan verkliga möten, enligt professor Lars Trägårdh, som leder forskning kring civilsamhället i olika aspekter vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.

Oktober 2018

– Det viktiga är att få kontakt i sammanhang där det finns gemensamma projekt, som jobbet eller ett fotbollslag. Det måste finnas ett gemensamt ”vi”. Poängen är inte mångfald i sig, utan att människor svetsas samman genom att lösa en uppgift ihop, säger han. – I våra analyser ser vi att tilliten till lokalsamhället är större där det finns mycket kontakt mellan grannar. LARS TRÄGÅRDH har även deltagit som

forskare i den statliga Tillitsdelegationen, som tillsattes med målet att offentliga myndigheter ska vinna medborgarnas förtroende genom ett mänskligare bemötande och inte bara se ekonomi och formalia. Förankringen på arbetsmarknaden påverkar tilliten mycket. Långtidssjukskrivna, arbetslösa och studenter har lägre tillit. Människor i storstäder har lägre tillit, och inom dem lägre i förorten än i centrala delar. Låg utbildning och inkomst kopplas också till lägre tillit. Men det som påverkar mest är vår grundsyn på människans natur, hur vi växt upp. – Om vi som barn får höra från våra föräldrar att man inte ska lita på folk får vi lägre förtroende för gemensamma institutioner.

Om människors upplevda otrygghet ökar och förtroendet för att samhället kan lösa problem fortsätter minska, kan det påverka den generella tilliten, säger Lars Trägårdh. BO HEJLSKOV Elvén och hans forskarlag studerar just föräldrarnas roll. – Vi tittar på hur de uttrycker välviljan, hur de i samspel tenderar att använda empati. Som föräldrar kan vi bli stressade av vårt ansvar och ha svårt att uttrycka full empati. Far- och morföräldrar tror oftare att barnbarnen gör sitt bästa än vad föräldrar tror om sina barn, säger han. – Det är svårt att studera relationer på nätet, svårt att mäta, och därför saknas det forskning kring hur vi påverkas. Men på nätet är polariseringen större och chansen mindre att positiva cirklar skapas.

MATS KARLSSON

19

En stödförening för dig som utsatts för sexuella övergrepp/är anhörig till utsatta barn eller vill lära dig mer om ämnet. Vi erbjuder: Föreläsningar, filmvisning, stödsamtal enskild eller i grupp. OBS! Vi är stödpersoner, inte terapeuter. Bli stödmedlem för 100 kr/år Bg 359-5709 eller Swish 1234991840 Lämna din e-postadress, så får du nyhetsbrev om våra aktiviteter.

schysst

fruk st och schyssta villkor i världshandeln

det börjar med

fairtrade!

Vi finns på Viktoriagatan 6 i Helsingborg även i sommar.

Se: www.atsuskane.se

Ren näsa, helt enkelt! Näskannan RHINO HORN™

Däck & Fälgcenter

Kampanjpriser

• fri andning • hälsosamma bihålor • tar bort pollen och damm • tar bort slem • miljövänlig

Finns även för barn 4-12 år

på vinterdäck och fälgar! Kvalité till lägsta pris

www.100200.se DÄCK & FÄLGCENTER AB Skruvgatan 1, Jönköping 036-100 200 info@036100200.se

Beställ via butik.yogacentrum.com eller på apotea.se

www.yogacentrum.com

En tilltufsad polis

FOTO: JOI GRINDE

Som polis i yttre tjänst vet Jenny aldrig vad som väntar en vanlig dag på jobbet, men numera är hon trygg i sig själv.

Starka kvinnor blev ju inte misshandlade Jenny Svenningsson är polis. Hon är också en av alla de kvinnor som blivit misshandlade av sin partner, en erfarenhet hon alltid bär med sig under uniformen. Både i sitt liv och på sitt populära Instagramkonto ställer hon sig frågan: Vem är stark och vem är svag? Egentligen.

DET HAR varit en intensiv dag i Laholm. En

våldsam kille som behövde tas om hand, en bilolycka och en husrannsakan på jakt efter vapen och personen skriven på adressen. Tre utryckningar för Jenny Svenningsson och hennes kollega. Som polis i yttre tjänst vet du aldrig vad som väntar. Det visste heller inte Jenny den där kvällen för flera år sedan. Även om hennes dåvarande sambo ofta hade varit aggressiv, skrikit och slängt prylar genom rummet, var hon inte det minsta förberedd på knytnävslagen i ansiktet. Inte andra gången heller, när hon puttades nerför källartrappan. Ena benet hamnade i en konstig vinkel under hennes kropp. Hon

skrek ut sin smärta. Mannens svar var att sätta sig över henne och vaggande trycka med sin tyngd tills det smällde till i hennes knä. – Jag försökte putta undan honom, men han var så mycket starkare än jag. När han gick och lämnade mig där på det kalla källargolvet, tittade han på mig som att: ”Jaha, det gör ont, det är precis min mening.” JENNY SVENNINGSSON svänger in på gårds-

planen vid det vackra, gamla tegelhuset och parkerar bredvid sin vinröda Suzuki. Hon låter ytterdörren stå öppen i brittsommarvärmen och drar på sig linne och mjuka byxor. Hon är uppvuxen på landet och älskar lugnet FORTSÄTTNING

Oktober 2018

21

En tilltufsad polis

”Ingen annan fick få reda på det, tänkte jag. Jag var ju polis! Och det konstiga är att ingen heller sa något, trots blåmärkena jag hade där under.” och tystnaden, friheten i att bo en grusväg bort från andras blickar. – Det här är mitt paradis, säger hon och lyfter upp katten Doris som buffar med pannan mot hennes tatuerade arm. JENNY ÄR rättfram, vältränad och rör sig med bestämda kliv. Men blicken är lika varm som musklerna är starka och ett skratt tycks ständigt lura i mungiporna. Hon är 46 och inne på sitt elfte år som polis, yrket hon drömde om redan som barn. De första åren var hon lite osäker: Kunde hon vara lika spontan, pratsam och rolig när uniformen var på? – Det kunde jag, insåg jag så småningom. Jag kan skämta och bjuda på mig själv och ändå vara professionell. I dag skulle jag säga att jag till 90 procent är samma människa när jag jobbar som jag är privat. Att vara öppen med sitt liv, sitt jobb och sina tankar, är viktigt för Jenny. Även om hon är polis, eller kanske just därför. Det är en av anledningarna till att hon för några år sedan bytte namn på sitt Instagramkonto till Tilltufsade polisen. I dag är det en av en handfull populära konton som drivs privat av poliser runt om i landet. Jennys följare ökar ständigt och är just nu uppe i 14 600. – Jag skriver både om mitt jobb och privatliv. För mig är det en sorts dagbok, ett sätt att bearbeta saker. Men även om jag är väldigt öppen är jag absolut inte gränslös. Men många upplever nog att de känner mig, och till stor del gör de ju också det. I VINTRAS tog hon ett djärvt steg. Hon

bestämde sig för att blotta ett djupt, personligt sår. – ”Vem kan kallas stark? Vem kan kallas svag? Vilka parametrar går man på då? Jag har en hemlighet inte många vet om… bara några få … Bara svaga kvinnor eller kvinnor med missbruk blir misshandlade…. Så trodde jag fram tills en föreläsning av en kvinnlig polis på polisskolan som berättade om hur hon blev misshandlad under många år av sin man. Va? Hon? Stark, tuff polis.” Så inleder hon inlägget där hon beskriver

22

Instagramkontot ”Den tilltufsade polisen” hade hon haft i några år innan hon valde att gå ut och öppet berätta om misshandeln. Nu får hon bara fler och fler följare.

exsambons aggressioner, knuffar och slag. – Jag var en av alla dem som alltid tänkt att misshandel bara drabbar kvinnor utan dådkraft, som inte kan sätta ned foten. Och sådan var ju inte jag. Därför var föreläsningen så bra. PRECIS SOM så många andra utsatta kvinnor

försökte Jenny sminka över skadorna och påstod att hon själv trillat ner för källartrappan. Det var bara de närmsta vännerna som fick veta och så småningom också döttrarna som, understryker hon, inte är den här mannens barn. – Ingen annan fick få reda på det, tänkte jag. Jag var ju polis! Och det konstiga är att ingen heller sa något, trots blåmärkena jag hade där under. Att lägga märke till det som borde vara uppenbart har ett pris, konstaterar hon. Det kräver bemötande och agerande. Lättare då att glida undan och kanske inte ens för sig själv erkänna sina farhågor för kollegan,

vännen eller grannen. Själv viker Jenny inte undan, inte när det gäller sina medmänniskor. Jobbet har också gett henne gedigen erfarenhet av att möta människor i de svåraste av stunder. – Jag vet hur det är att bli misshandlad, både fysiskt och psykiskt. Jag vet också hur ful, äcklig och värdelös du känner dig och jag tror att det här gör mig till en bra polis. Det är såklart olika i olika relationer, men jag kan ändå, i vissa jobbsituationer, säga till den drabbade att jag själv också har varit utsatt. HON ÄR också väl medveten om att kvinnor i alla samhällsklasser kan drabbas, inklusive poliser – tränade att agera, bedöma risker, försvara sig och, när det krävs, använda våld och vapen. – Är det verkligen kvinnorna som är de svaga? Tänk bara på dem som utsätts dagligen, år efter år. Som har barn och måste gå upp varje morgon och orka vidare. Är de svaga?

Oktober 2018

Jobbet och livet har gett henne erfarenhet att möta människor i alla situationer, både de positiva och de allra svåraste.

Jenny vet hur mycket som krävs för att våga ta beslutet att lämna mannen, särskilt som hotet om hur han då ska straffa kvinnan många gånger är reellt. – Men jag säger alltid till dem att de måste anmäla. Anmäl, anmäl, anmäl. Det är så viktigt. Som polis gör jag mitt yttersta för att hjälpa kvinnorna. Hon pausar, vilar blicken på trädet utanför fönstret. – Det riktigt jobbiga är att jag själv aldrig anmälde. Jag älskade honom och tänkte att om jag anmälde skulle jag vara tvungen att lämna honom. MEN KÄRLEKEN tog snart slut. Jenny stålsatte sig och lyckades bryta sig loss. – I dag skulle jag inte ta en sekund av vare sig aggressivitet eller kontrollbeteende från en man. Responsen på Jennys inlägg blev större än hon hade anat. Många tackade för hennes mod och öppenhet. Det var också kvinnor

Oktober 2018

som skrev och berättade om sin egen utsatta situation. – Det jag kunde göra var att vara ett känslomässigt stöd. Ge råd och, förstås, be dem anmäla. IBLAND FÅR hon höra att det finns en risk att bli cynisk som polis. Eller att tappa hoppet. – Särskilt när det är barn som far illa är det jobbigt. Men hopp har jag alltid. Jag fokuserar på min bit, min roll, för att hjälpa barnen i de fall jag är inblandad i. På så sätt kan jag och mina kolleger i alla fall göra världen lite bättre. För en tid sedan var Jenny bjuden på 18-årskalas. Två år tidigare hade födelsedagsbarnet varit ett hopp från att ta sitt eget liv. Jenny kallades till platsen eftersom hon hade varit med och kört den unga killen till BUP några månader tidigare. Nu stod han i ett träd med en snara runt halsen. Hade det här hänt i en större stad hade det funnits en utbildad medlare inom polisen,

tränad för situationer som denna. Nu var det upp till Jenny Svenningsson. – Jag försökte berätta att livet kommer att bli bättre och hur ledsen hans mamma och syskon skulle bli. Utan att det lät som klyschor. För att göra det, för att nå fram, måste du ge av dig själv och där tror jag att jag hade hjälp av att jag själv har haft en depression, efter misshandeln när mitt knä small. JENNY HAR lätt för att gråta, men minst lika nära till skrattet. Att skämta mycket är också ett sätt att balansera upp det tunga i livet, liksom att gå långa rundor med hunden, svettas på gymmet, lyssna på hög musik och träffa vännerna. – Jag älskar mitt jobb och är en glad person. Så länge jag tränar och ungarna har det fint mår jag bra. Och, tillägger hon med leende ögon: – Så länge jag inte har en karl som är dum i huvudet.

HANNA WELIN

23

Personliga möten Personliga möten med omtanke med omtanke

AKTUELLT FRÅN VOTUM FÖRLAG

159:-

290:-

www.begravningstjanst.com tel 036-71 02 50 Peter Gerdehag

Landet som inte längre är Peter Gerdehag har följt livet på gården Kroxhult 1:4 med sin kamera i 35 år. Ingen har någonsin dokumenterat en gård under så lång tid i Sverige. Här har tiden stått stilla, om några år är den här livsstilen borta. Boken är en stillsam hyllning till vårt kulturarv och till de småbönder, som vi alla härstammar från. Vi som kallar oss moderna har mycket att tacka dem för. Demokrati, kultur och ett rikt landskap, bland mycket annat. inbunden, 240x250 mm, 208 sidor

Erik Kohlström

Det Vilda Alfabetet Det vilda alfabetet handlar om djur, men är också en klassisk ABC-bok med verser på rim till varje bokstav. För varje bokstav som presenteras, möter du också ett djur som finns i den svenska naturen. Vissa är välkända, andra är kanske nya bekantskaper, men alla är spännande på sitt sätt. I Erik Kohlströms tidlösa akvarellmålningar visas djuren i ögonblicket lodjuret som hoppar över stenblock, uttern som åker kana i snön och näbbmusen som slåss med en spindel. inbunden, 210x280 mm, 64 sidor

www.casellsbegravningsbyra.se

www.casellsbegravningsbyra.se tel 036-100 600

www.lindstromsbegravningsbyra.se

www.begravningstjanst.com

www.lindstromsbegravningsbyra.se 036-71 02 50 tel 036-13 70 11

Beställ på order@votumforlag.se eller 054-15 16 18 Se alla böcker på www.votumforlag.se Frakt 39:-/beställning.

En del av Klarahill

Sisters Julpåsar

VACKRA SJALAR TILL DIG & KÖREN Sveriges största sortiment av kvalitetssjalar!

Under december månad 2018 delar Sisters International ut Julpåsar till kvinnor som lever i missbruk, prostitution, är i fängelse och i hemlöshet.

Sjalar & Scarves i regnbågens alla färger av siden & ull till både föreningar & privatpersoner

Innehållet i Sisters Julpåse är vackra och värdefulla julklappar samt en specialgjord tidning. För många kvinnor har ”Julpåsen” inneburit den uppmuntran som förvandlat ensamheten och som skapat en strimma av ljus mitt i mörkret.

Besök vår webbutik Snabba leveranser!

Du kan göra skillnad. Tillsammans kan vi ge en enorm glädje och hopp till de kvinnor som lever i ett utanförskap. Din gåva förmedlas effektivt och når fram.

Ge en gåva: Via Swish 123 394 32 30 Plusgiro 47 08 00 – 4

Loving People - Giving Hope

sisters.nu

© prudkov

Märk inbetalningen ”Sisters Julpåse”

www.sjalbutiken.se 0739-53 34 38

Yrke i kyrkan Kyrkogårdsarbetare Kyrkogårdarna i Harplinge och Steninge är medvetet utformade nästan som parker, med en massa unika konstföremål för att väcka tanken.

”Jag gillar omväxlingen på jobbet” Erland Nilsson är vaktmästare i Harplinge Steninge i Göteborgs stift, och lägger ner mycket tid på att göra kyrkogården grönskande. Vad gör du på jobbet?

– Det är väldigt varierat, och det är det som är tjusningen. Jag är med i hela kedjan, från gudstjänst eller begravning till kyrkogård och administration. På sommaren är det mest trädgårdsarbete. Vi jobbar för att den som kommer till kyrkogården ska bli glad av grönskan där. Jag är trädgårdsintresserad, men jag lägger mest engagemang på jobbet, så hemma är trädgården lite sisådär.

Månad 2018

Hur blev du kyrkvaktmästare?

– Det var en ren tillfällighet. Jag hade varit lantbrukare och bland annat odlat svamp. Men jag hoppade av det och fick en säsongsanställning på kyrkogården. Där blev jag fast. Det är 22 år sedan! Vad är roligast? – Jag gillar omväxlingen. Jag är 66 år och har väldigt kul på jobbet. Vi möter folk i alla möjliga olika lägen i livet. Och vi som jobbar här är väldigt självständiga. Vad är svårast? –Det är egentligen det som är baksidan av omväxlingen. Det svårt att planera en vecka eller till och med en dag. Det inträffar alltid saker som som man inte förväntat sig. Någon n kommer in och behöver hjälp. Det ösregnar

eller så har något gått sönder som måste fixas på en gång. Finns det något ögonblick i jobbet som du aldrig kommer glömma? – Jag tänker på alla de gånger jag följt med anhöriga till kyrkogården för att välja ut en gravplats. Det blir ett personligt möte där jag känner att jag behövs. När de anhöriga blir nöjda är det väldigt tillfredsställande. Och förra året fick vi en utmärkelse, Årets kyrkogårdsförvaltning. Det var kul och en bekräftelse på att vi gör något bra. Vi har ju mer som en park. Med underfundiga lösningar. Och vi återvinner en hel del. Till exempel gammal gatsten och annan sten som kommunen skulle skicka till krossen. HANNA WALLSTEN

25

Gör plats hemma för höstens alla nya äventyr. När det är dags för vardagens rutiner igen är det skönt med ordning på prylarna. Det blir både lättare att komma iväg på morgonen och skönare att landa hemma på kvällen.

Rensa i röran

– din guide till ordning på allt Hitta lätt Det låter så enkelt, men faktum är att om du vet var saker och ting ligger blir det så mycket enklare att hitta dem när du behöver dem … Extra viktigt när många ska komma iväg till jobb och skola på mornarna, men skönt för alla, oavsett vardagssituation.

26

HÅLL IHOP DET

Suddgummin ligger bra ihop med pennor, fotbollsskorna med benskydden och hårborstar på samma ställe som hårsnoddar. Försök tänka hur du använder dina saker, och förvara sådant som hör ihop ( för dig) på samma ställe. LÅDOR OCH KORGAR

Det är bra med lådor, korgar och askar – så länge du märker upp dem eller på annat sätt

har koll på vad som finns var. En stor byrålåda kan delas in i flera små fack, skokartonger är ofta lagom stora PÅ RÄTT PLATS

Förvara sakerna där du använder dem. Sådant som du behöver varje dag är det kanske bättre att ha framme i en fin korg, än instuvat i ett skåp? Vad är det sista du gör på morgonen? Lägg det du behöver i hallen. Och vad behöver du för din kvällsrutin? Ha det till hands i sovrummet.

September 2018

Svårt att bestämma dig? Vi hjälper till! Gillar jag den?

Ja

Nej

Ja

Använder jag den ofta?

Har jag mer än en?

Nej

Ja Nej

Ja

BEHÅLLot du använder,

September 2018

Det här är någ hitta rätt plats för den bara.

Om den gick sönder, skulle jag köpa en ny? Nej

Är den hel, eller kan den lagas lätt?

Ja

GE BORT

Donera, sälj eller ge bort direkt till en vän.

Lär världen japansk ordning Marie Kondo är japanskan som blivit världsberömd för sin metod att organisera hemma, KonMari-metoden. Allt du äger ska göra dig glad, är hennes grundtanke. Här är hennes metod sammanfattad i sex steg: 1. Rensa kategorier Att angripa ett rum i taget kan verka logiskt, men Marie Kondo rekommenderar att du istället röjer en kategori i taget – böcker, kläder, kökprylar. Då flyttar sig inte röran bara från rum till rum. 2. Börja enkelt Börja med det du har minst känslomässiga band till. Är du en bokälskare är det svårt att göra sig av med böcker, bor du i köket känns varje pryl nödvändig. Börja någon annanstans i så fall. Marie Kondo föreslår kläder.

3. Respektera sakerna Kan låta lite flummigt, men Marie Kondo hävdar att du ska respektera dina prylar så pass mycket att du inte låter dem ligga i oanvända högar. 4. Hitta en plats Varje sak ska ha sin specifika plats. Och där ska den alltid ligga när den inte används. Då ser du också snabbt om du har för mycket av något. 5. Blir du glad? Det finns inget självändamål att rensa så mycket som möjligt, men idén är att bara behålla det som gör dig glad. Ge dig tid att känna efter. 6. Håll efter Målet är inte bara att rensa hemma, utan att du dessutom ska lära dig ett nytt sätt att tänka om dina saker. Då behöver det aldrig bli rörigt igen.

Nej

SLÄNG

Rakt till återvinning en eller soptunnan, beroende på vad det är.

Dela med dig, men inte av allt Det är förstås bättre att skänka vidare än att bara slänga, men klädinsamlingen eller second hand-affären är inte någon skräpstation. Skänk bara sånt som du själv skulle kunna tänka dig att köpa eller använda. Det som är för slitet eller trasigt är det lika bra att slänga. Och att flytta saker till förrådet är inte heller nån långsiktig lösning, om det nu inte handlar om sommargarderoben eller strandgrejer som du kommer plocka fram nästa år igen.

27

Joi Grinde

Han vill sänka kyrkans trösklar Han ville skaffa mer livserfarenhet innan han blev präst. Då blev han rånad under pistolhot på jobbet. Nu känner Mats Andersson Risberg att det är bra att ha sett döden i vitögat. Det gör det lättare att möta människor som drabbats på olika sätt. Men han vill också att fler ska se vad kyrkan kan erbjuda – även när livet inte krisar. MATS ANDERSSON Risberg växte upp i

Slottstaden i Malmö, med föräldrar som inte brukade besöka kyrkan särskilt ofta. Efter lumpen följde han sin egen övertygelse och började läsa teologi på universitetet i Lund. Men efter ett par år kände han att han borde skaffa sig mer livserfarenhet innan han var redo att axla prästkragen. Mats utbildade sig inom livsmedel och blev så småningom

28

butikschef i en stor mataffär i Malmö. På den tiden samlades den stora, kontanta dagskassan i en bunt som stoppades i bankens postbox efter stängning. En av dessa kvällar, när han med kassan i handen vrider om nycklarna i låset, känner han kall stål mot nacken. – Jag såg bara två huvor med ögon och kände deras riktade pistol. Rånarna tvingade sig in, band Mats till

händer och fötter med silvertejp och lämnade honom på lunchrummets golv. – Medan jag låg där, livrädd, tänkte jag: Det var inte så här det skulle bli. Jag skulle ju bli präst. NÄR RÄTTEGÅNGEN var över återvände han

till präststudierna. Rustad med en rejäl dos livserfarenhet. – Allt som händer en är danande och finns med en i livet. Och kanske har den här händelsen hjälpt mig i mötet med människor som på olika sätt är drabbade, att jag varit i ett läge där döden kommit nära. I dag är Mats 64 år och inte rädd för att dö, säger han. – Det ska bli roligt.

September 2018

FOTO: JOI GRINDE

Menar du allvar?

– Ja, den dagen får jag ju se om jag har haft rätt eller fel. Jag tror att något bättre väntar, att vi kommer till Gud hur Gud nu än ser ut. Visar det sig vara så är det ju bra. Om inte, om det totala utslocknandet väntar, ja då har jag ju ändå trott på något som har gett mig styrka här i livet. KÄVLINGE ÄR en liten kommun. När en gammal Jaguar kommer glidande längs gatorna vet de flesta vem som sitter bakom ratten. Om inte blir de säkra när de ser att det är en man med cowboyhatt på huvudet. Mats älskar country, Willie Nelson är hans givna husgud och tillsammans med hustrun har han kört route 66 genom USA. Hade han

September 2018

själv kunnat välja hade han gått i hawaiiskjorta sju dagar i veckan. – När jag fyllde 60 var hawaiiskjorta klädkoden på festen. För att alla skulle slippa köpa kunde gästerna välja att låna någon av de 60 skjortor jag har hängande i garderoben. Han spelar i ett countryband på fritiden och dragspel i två av församlingens egna band. – En gång höll jag i en gudstjänst där vi bara spelade Johnny Cash-låtar. MATS ANDERSSON Risberg har aldrig tvekat att ta nya grepp. Som att hålla husdjursgudstjänster i kyrkoparken en gång om året, där besökarna får ta med sig sina katter, hundar, marsvin och kaniner. Eller mjukisdjur. Och han håller i Friskis och svettis-gudstjänster, där deltagarna dessutom kör ett kort pass på motionscentret i Kävlinge. – Då pratar jag om sådant som vikten av en sund själ i en sund kropp. Det skulle kunna ses som ett sätt att sälja ut kyrkans budskap. Han får den kritiken ibland.

”Visst, ibland är gudstjänsterna nästan som jippon, men jag får samma saker sagda. Och ju fler som kommer desto fler nås av budskapet.” – Jag anser inte att den åsikten är seriös. Min föregångare uttryckte att han höll folklig mässa med djup. Så ser jag det också. Innehållet är detsamma men formen en annan. I SVENSKA KYRKAN som helhet har antalet gudstjänstbesökare sjunkit år för år. I Kävlinge församling har det nästan dubblerats på 25 år. Ett bevis på att de tänker rätt, menar Mats Andersson Risberg. – Visst, ibland är gudstjänsterna nästan som jippon, men jag får samma saker sagda. Och ju fler som kommer desto fler nås av budskapet. Mats vill att kyrkan ska ta plats mitt i byn, så som den en gång gjorde. Att den ska finnas där för alla, i både vardagen och i stunder av glädje och sorg. – Vi ska värna om traditionerna och mystiken och samtidigt sänka trösklarna för att hitta hit.

HANNA WELIN

29

Färden mot den sista vilan Det finns knappt något folk på jorden som inte har ritualer kring döden, den döde och begravningen. Men hur man gör ser verkligen olika ut. I Sverige har mycket hänt med traditionerna, trots att vi varit kristna i århundraden, fast vissa saker förändras långsammare än andra. DET VAR först under medeltiden som vanligt folk började begravas i kistor. Innan dess var det vanligast att lägga den döde direkt i jorden, oftast svept i något, men utan kista. Men så gick det också sällan lång tid mellan själva dödsfallet och jordfästningen. De rikare klasserna bidrog till att kistorna kom till. De ville ha mer storslagna begravningar, vilket förstås tog längre tid att förbereda, och ett behov uppstod av lämplig förvaring av den avlidne under tiden fram till begravningen. Lösningen blev en kista, även om enklare folk fortsatte att begravas direkt i jorden långt in på 1600-talet i vissa landsändar. Mycket vidskepelse följde med kistan, som i bondesamhället oftast tillverkades av en lokal snickare eller till och med av en familjemedlem. Visa sedvänjor sa att den måste snickras till på en enda dag, och andra menade att man måste använda träplugg i stället för spik. för att förhindra att den döde gick igen. FRÅN BÖRJAN var kistorna enkla, men sena-

re kom de att målas i olika färger, där en äldre människa fick svart kista medan avlidna barn kunde begravas i en vit, blå eller gul kista. Så länge dödsfallen skedde inom hemmet, vilket var det allra vanligaste under tiden fram till 1900-talets början, var det familj,

30

bekanta eller grannar som gjorde kroppen klar för begravningen. Och det var mycket som skulle hinnas med Den avlidne kläddes med ett enkelt lakan och vita strumpor. Äldre kunde få handskar och de yngre blommor i händerna. Över ansiktet lades en tunn vit duk, en svetteduk. Senare blev det vanligare med riktiga kläder. Män lades i skjortor och kvinnor i linnen. En ung kvinna kunde läggas i sin brudklänning eller i sin konfirmationsklänning. En psalmbok lades ofta med i kistan tillsammans med gamla brev, porträtt, pengar eller till och med brännvin. KISTAN LADES ofta i ett uthus dit grannar kunde DE FÖRSTA komma för att säga BEGRAVNINGSBYRÅERNA farväl. Även här var vidskepligheten I dag är det sällsynt att en avliden tas om hand stark i folktron. av anhöriga inför begravningen. Den yrkeskår av begravningsentreprenörer vi har nu för tiden växte fram under Folk kom för att det tidiga 1900-talet. Utvecklingen gick snabbast i de få bot för sina stora städerna, där befolkningen ökade och trångboddsjukdomar, heten var stor. Många människor kom till staden utan och den döde familj som nätverk och stöd. ombads att ta En annan stor bidragande orsak var den epidemi av med sig sjukden influensa som kallades för Spanska sjukan, som domen till gradrabbade Europa vid första världskrigets slut. Så många människor dog på så kort tid, och även ven. Det lades om sjukdomen inte alltid hade dödlig utgång, även granris vid var många anhöriga sjuka själva. Ett den dödes bostad tan i graven. behov uppstod snabbt av begravningsmed spetsarna mot Mat och dryck byårer som kunde hjälpa till med allt kyrkogården för att förtärdes under praktiskt inför en hindra hen att komma tillhela tiden från begravning. baka. På väg till kyrkan bars bärningen till jordfästalltid kistan så den avlidne hade ningen. Även efter begravfötterna mot kyrkan, också för att hen inte ningen förtärdes mat och dryck. skulle gå igen. Särskilt gravöl och brännvin förtärdes i stor skala, och länge var det vanligt med särskild begravningskonfekt, sötsaker som sveptes BEGRAVNINGEN ÄGDE ofta rum på söndagar i särskilt svart och vitt papper och dekorerastrax innan den ordinarie gudstjänsten. Det des med änglar och kors. lästes några psalmer och sedan jordfästes kis-

Oktober 2018

FOTO:GETTY

4 fakta om allhelgona och Halloween 1. DEN KRISTNA HÖGTIDEN Alla hel-

gons dag, som firas till martyrers och helgons ära, har ingått i det svenska kyrkoåret sedan medeltiden. Förr firades den alltid den 1 november men 1772 flyttades dagen till närmaste söndag. 1953 flyttades den så än en gång, nu till en lördag, den som infaller mellan 31 oktober och 6 november. Och

# X 2018

så är det än i dag.

2. SÖNDAGEN EFTER Alla helgons

dag blev 1983 till Alla själars dag, till minne av alla döda. För att ytterligare förvirra brukar den stora ljuständningen på våra kyrkogårdar maximeras på Alla helgons dag, inte på alla själars. 3. TRADITIONEN MED ljuständning är tidigt medeltida och katolskt

kristen, men behölls ändå i Sverige efter reformationen. Ljusen tänds för att minnas alla nära och kära som dött och på senare år har seden vuxit och människor i tusental vallfärdar till kyrkogårdarna. 4. HALLOWEEN är ingen kristen helg utan har sina rötter i keltiska skördefester. Dagen firas, främst

i den anglosaxiska kulturen, alltid den 31 oktober. Men också här i landet har den blivit allt populärare. Utklädda till häxor, spöken och skelett drar barnen runt och ringer på dörrar för att få godis. “Trick or treat”, eller som det heter på svenska, ”bus eller godis”, är stridsropet.

31

Lättläst Bibel

”Det vackra språket är kvar” En Bibel för alla som tycker den vanliga är för svårläst. Hanna Wallsten har skrivit om Nya testamentet till lättläst språk. Men det är ingen barnbok för det Vem ska läsa din lättlästa Bibel?

– Jag har sett en yngre tonåring framför mig när jag skrivit, och att ungdomar skulle kunna läsa den var tanken från början. Det är inte en barnbok, det är den för svår för, men personer med dyslexi, som ser dåligt eller har mentala funktionsnedsättningar. Och även de som kan Bibeln på sitt hemspråk, men inte är så bra på svenska än.

32

Hur vågar man ge sig på ett så stort uppdrag?

ten så förenklad som det går, det blir inte lika enkelt som förra texten, men good enough”. Vad har varit mest spännande? – När jag insett att: ”Aha, det är det här de faktiskt säger!” Generellt sett tycker jag att den lättlästa versionen blivit mer rakt på sak. Man skalar ner en lång harang och kvar står det bara ”Störst är kärleken”. Det är inte inlindat i något annat.

Arbetet har tagit två år, men Hanna Wallsten har också fått hjälp av redaktörer, teologer och bibelkännare. Vad var den största utmaningen?

Blir den lättlästa Bibeln kortare?

– Arbetet har faktiskt varit rätt monotont och metodiskt. Jag har gått från vers till vers och förenklat, och tänkt på hur ordvändningarna ska kunna bli så raka som möjligt, men ändå samma som i originalet. Många sa innan jag började att det vackra språket måste få vara kvar, och det håller jag med om.

– Att Nya testamentet består av så många olika slags texter. Alla kan inte bli lika enkla. Jag fick tänka om och inse att ”nu är den här tex-

– Mellan hälften och två tredjedelar skulle bort. Men att förnenkla är inte alltid att förkorta, det är olika från text till text. Nya Testamentet på lätt svenska ges ut av LL-förlaget.

Månad 2018