Helsingborg nr 5 2016

Helsingborg 15 år

OKT 2016

Amos ju

bi

ar ler

”Välkommen Bengt och tack för den fina teckningen du gjort om fred på jorden”

SPECIAL: Så pratar du om det svåra med barn

Läxhjälp på hög nivå

Fråga Doktorns Suzanne Axell:

Med koll på

både kropp och själ

TACK OCH RESPONS TACK FÖR ALLA goda idéer ni

Plantera ditt äppelträd och låt andra smaka ALLDELES I början av seklet övertog vi ett litet fritidshus på landet. Trädgården var impo­ nerande vacker och välskött och fruktträden visade sig på hösten vara översållade med frukt. Men också fruktträd måste skötas. Man kan inte bara ta dem för givet och lämna dem vind för våg. Några av dem var dessutom tvungna att ge plats för indragning av el och vatten. När den förra ägarinnan några år senare avled, med livslusten i behåll trots lång sjuk­ domstid, beslöt vi att ändå hedra hennes minne – i stor tacksamhet för att vi fick ta över – genom att plantera just ett äppelträd. Av sorten Cox Orange naturligtvis – min tidlösa favorit. Trädet har varit lite svårflörtat men i år kom äntligen frukten – ett enda äpple – någonstans i mitten av trädet. Skulle vi plocka det eller låta det sitta kvar? Riskera det åt rådjuren eller rent av som älgdessert? Det blev något symboliskt över äpplet. Hoppfullt, att inte ge upp, att plan­ tera och lita på livets krafter. Och förresten, rådjuren har mycket annat som de kan förse sig med på vår numera aningens lite vildvuxna naturtomt. ”ÄVEN OM världen går under imorgon, så plante­ rar jag mitt äppelträd idag”, lär Martin Luther ha sagt som ett uttryck för sitt hopp och sin framtidstro. Det där med äppelträd blev tydli­ gen därmed något speciellt för den lutherska kyrkan … Vi får känna hopp och framtidstro mitt i allt det som tillvaron uppvisar av miss­ mod och destruktiva tendenser. Vi planterar äppelträd ändå. Man måste vårda och ansa, vattna och inte minst gräva djupt. Ibland känns det bara som ett enda stort under att äppelträ­ det överlever mitt i alla påfrestningar. Ibland tar man det bara för givet och bara helt normalt att livet ska växa friskt och fritt och utvecklas, fast vi innerst inne vet att det inte alls är så. Allt liv är kanske till sist bara gåva och nåd – så som Evert Taube upplevde det när han kunde ”dansa omkring uti Havanna” – utan pengar till och med!

på Slottskyrkans port i Wittenberg. Denna proklamation kom att dra igång och bidra till en lång rad befriande skeenden; läskunnighet och tillgång till bibeln, individens rätt att tolka och uttrycka sig, respekten för den enskildes värde oavsett var vi befinner oss på samhällets normskalor, demokrati och personligt ansvar … Inför jubileet planteras 500 träd i Luther­ garten i Wittenberg som ett tecken inte bara för evangeliets hoppfullhet, utan inte minst som ett uttryck för växande gemenskap i den

”Ibland känns det bara som ett enda stort under att äppelträdet överlever mitt i alla påfrestningar.” världsvida kyrkan och därmed också i ett steg vidare – i mänskligheten. Träden doneras och planteras av kyrkor, stift och församlingar från hela världen, som därmed även förbinder sig att plantera ett ”vänträd” hemma vid sin egen kyrka. Som tillhöriga Lunds stift så är vi med på ett hörn – förhoppningsvis genom en robust planta som står pall inte bara för skånska vint­ rar utan också för tidsandans kyliga vindar. EN AV DE SJU utmaningarna i Helsingborgs pas­

torats församlingsinstruktion handlar om att våga vara brobyggare och medverka till fred, livsmod och ömsesidighet mellan människor i vår stad. Vi kanske skulle ta och plantera lite äppelträd här och var som synliga tecken. Ing­ en skulle behöva skämmas för att palla en frukt när andan faller på. Äpplena skulle vara gratis. Men de skulle absolut ge mersmak och inspirera till hopp och vardagsglädje. Och naturligtvis skulle det vara Cox Orange!

31 OKTOBER inleddes det stora reformations­

förser oss med genom att rosa och risa vårt magasin. Magasinet delas ut till alla hushåll 6 gånger per år och är samhällsinformation. Därför får alla magasinet, oavsett om man är med i Svenska kyrkan eller inte.

En av våra läsare hörde av sig angående intervjun med Kakan Hermansson. Läsaren var kritisk till hur Kakan ser på frälsning och på Gud. En större tydlighet efterlystes. Artikeln om Natalie var uppmuntrande för flera och en tycker hon förklarade Jesu kärlek på ett så bra sätt. Vårt populära korsord fortsätter. Tack för alla svar. Och grattis till Kerstin och Monica som vunnit två biobiljetter var. Ni hittar en ny chans för hjärngymnastik på sidan 30. I det här numret får vi bland andra möta Christina voss Wikström som berättar om sin sorg och kyrkans roll när Bengt försvann en kväll för några år sedan. Fortsätt gärna höra av er till oss. Ni hittar vår mailadress i spalten intill på nästa sida.

NÄSTA NUMMER kommer ut 2 december Rättelse: I förra numret försvann namnet på fotografen till notisen om arbetet på fängelset i Kumla. Fotografen som tog bilden på Truls heter Cecilia Hardenstam.

GUDRUN ERLANSON

KONTRAKTSPROST

jubileumsåret, ett firande så viktigt att till och med påven ger sig av till Skåne. Jubileumsåret leder fram till samma dag 2017 då det är 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser

2

AMOS # 5 2016

amos

Ansvarig utgivare: Inger Wallin I redaktionen: Kontraktsprost Gudrun Erlanson Kent Kvist, Josefine Sjöqvist, Jacob Sunnliden Hemsida: svenskakyrkan.se/helsingborg e-post: amos.hbg@svenskakyrkan.se Produktion: Verbum AB Tryck: Sörmlands Printing Solutions 2016.

14

4

Helsingborg 8

5/16

Sorgen efter Bengt En mörk kväll försvann Bengt och kom aldrig tillbaka. Vi möter Christina voss Wikström som berättar om sorgen och trons plats mitt i allt.

13

Läxläsning i S:t Anna

26

Gudstjänst med dans

”Kan vi få sitta här och göra våra läxor, frågade några elever.” Plötsligt var de fler och Läxhjälpen startade i S:ta Anna kyrka.

Kan man dansa en gudstjänst? Jodå, fullt möjligt och dessutom riktigt inspirerande.

Tidningar, radio, tv. Hon har gjort det mesta som journalist. Men Suzanne Axell har drömmar kvar kring jobbet.

PÅ STAN

Vem är din förebild och varför?

Olle Nilsson, 53, HBG: Min morfar. För att han jobbat upp sig som han gjorde på den tiden. Och att leva för allt som han stod för.

AMOS # 5 2016

Niwin Karekezi, 33, HBG -Min make. För han har haft en tuff uppväxt men ändå formats till en vacker och god människa. Han är en av de mest positiva människor jag känner.

Lisa Hansson, 44, HBG -Min dotter. Jag tycker att hon ser enkla lösningar, krånglar inte till det i onödan. Önskar ibland att jag var mer som henne.

Lukas Corluka, 16, HBG - Mäklaren Fredrik Ekelund i New York. För han är rik, mål­ medveten och tävlingsinriktad – jag gillar de egenskaperna!

3

På gång i Helsingborg

Tips kring ditt besök i Allhelgona UNDER ALLHELGONAHELGEN besöker många sina kära avlidnas gravplatser och smyckar med vita blommor och tänder ljus. En gammal och vördnadsfull tradi­ tion. Kyrkogårdsförvaltningen vill underlätta för och vägleda de besökande. Under lördagen står kyrkogårdskapellen öppna för en stunds eftertanke i stillhet och ro. Det kan förekomma musik och möjlighet att tända ljus i kapellen. Vid minneslundarna finns värdar som hjälper dig till rätta. För allas trevnad och säkerhet finns det några förhållningssätt för de besökande. Smyckningen sker endast i blomsterkaren och i uppställda tråg för gravljus. Tyvärr finns det inte utrymme för vasar, gravlyktor, krukväxter och kran­ sar. För undvikande av explosioner och bränder i ljuslyktorna får endast mindre ljus av typ värmeljus, placeras där. Vi vill skapa värdighet och respekt med besöket vid graven. Kyrkogårdsförvaltningen önskar en god allhel­ gonahelg och uppmanar alla att visa hänsyn mot varandra!

Välkomna!

Svarta änglarna

En begravningsbyrå i Kävlinge erbjuder sedan några år tillbaka eskort med motorcyklar. De kallar sig ”Black Angels” och består av ett gäng frivilliga motorcyklister som är beredda att föra kistan till den sista vilan. Den avlidne behöver inte ha något större intresse för motorcyklar utan de femtiotal kvinnorna som kör cyklarna är redo att ställa upp för den som vill.

4

AMOS # 5 2016

Noterat SVENSKA KYRKAN har 6.2 miljoner medlemmar som alla bor i

någon av de 1 364 olika församlingarna. Kyrkan finns över hela vårt land. Varje församling är unik på sitt sätt men ändå en del av den stora världsvida kyrkan. Det händer väldigt mycket runt om i kyrkorna och församlingarna som är värt att notera.

SVENSKA SAMFUND har skilda inställningar till hur EU-mig-

ranters situation ska förbättras. Svenska kyrkan har att lära av frikyrkors erfarenheter från Rumänien. Källa: Barometern.se

Kyrkan ser över säkerhet efter terrordåd i somras

Korset måste få synas

EFTER DE SENASTE terrorattentaten i Europa, där bland annat en präst i Normandie i Frankrike mördades i somras, har frågor som rör säkerhet också aktualiserats i Svenska kyrkans församlingar. Leif Selling är stiftsadjunkt på Härnösands stift och jobbar bland annat med krisberedskapsfrågor. – Det är en ny situation som öppnat ögonen för att det faktiskt kan hända hos oss. Källa: Sveriges Radio

DEN KYRKA SOM inte är tydlig med sin identitet blir ointres-

Brudkronor samlas in från kyrkorna BRUDKRONORNA I KYRKORNA i Hallsta-

hammar-Kolbäcks församling ska samlas in för att flyttas till arkivet i S:t Lars­gården. Det har kyrkorådet beslutat. – Orsaken är att brudkronorna används väldigt lite. Användandet har sjunkit stadigt och nu används de bara någon enstaka gång om året vid vigselgudstjänster, säger kyrkoherde Paul Hansson. Källa: vlt.se

Svensk ny biskop i kyrka mot strömmen NÄR SKÅNSKE HANS JÖNSSON den 1 okto-

ber installerades som biskop i det lettiska stiftet Liepaja gör han det i en kyrka som går mot strömmen. I somras beslöt den att stänga prästämbetet för kvinnor. Källa: Världen Idag

Gratis biobesök lockade konfirmander

sant. Därför är den kristna trons grund viktig också för att kyrkan ska kunna vara öppen. Det skriver biskop Martin Modéus. Källa: corren.se

Svenska kyrkan får en ny biskop SÖNDAGEN DEN 28 AUGUSTI vigdes Sören Dalevi, lektor i reli-

gionsvetenskap, till biskop i Karlstads stift. Vigningen ägde rum kl. 11.00 i Uppsala domkyrka och förrättades av ärkebiskop Antje Jackelén i närvaro av utländska gäster och Svenska kyrkans biskopar. Sören Dalevi valdes till biskop i april och efterträder Esbjörn Hagberg som går i pension. – Som biskop är det tre områden som jag kommer att prioritera. Det handlar om arbetet med barn och unga, den pedagogiska utmaning som Svenska kyrkan står inför, där allt fler kan allt mindre om kristen tro, samt den teologiska utmaningen – att finna en avskalad, floskelfri och fräsch teologi som fungerar i vår tid, säger Sören Dalevi som blir Karlstads stifts 16:e biskop. Källa: Svenskakyrkan.se

Biskop Johan: ”Svenska kyrkan ska inte ta över politiken” SYDSVENSKANS kulturreporter Andreas Ekström skrev i lördags en debattartikel där han oroades över kyrkans roll i samhället och att religionen blandar sig i politiken. Nu får han svar av biskopen i Lunds stift; Johan Tyrberg, med ett förflutet i Blekinges församlingar. ”Det finns hos Svenska kyrkan ingen ambition att ta över politiken eller att stat och kommun ska definieras eller styras utifrån vår tro”, skriver han. Källa: 24blekinge.se

SVENSKA KYRKAN visade även en film gjord av ledare och

Swish allt mer populärt i kyrkan

konfirmanderna själva. Att bjuda ungdomar på bio för att locka till konfirmation. Det var receptet när Svenska kyrkan lyckades fylla alla platser inför årets läger på Norrbyskär på några få timmar. Källa: Västerbottens kuriren

MOBILTELEFONEN används allt mer som plånbok. Till exem-

”Riskabelt om kyrkan isolerar sig” I EN DEBATTARTIKEL i Svenska Dagbladet den 21 augusti, framför nomineringsgruppen POSK att kyrkan inte ska styras av politiska partier. Centerpartiet hävdar motsatsen. Det är i dagarna ett år kvar till nästa kyrkoval i Svenska kyrkan. Den 17 september, 2017 har kyrkans medlemmar möjlighet att rösta in de personer som man vill ska företräda dem i kyrkan. Medlemsantalet i kyrkan är drygt 6 miljoner och utgör 65 procent av befolkningen. Källa: svd.se

AMOS # 5 2016

Lär av frikyrkan om EU-migranter

pel inom Svenska kyrkan blir det allt vanligare att man använder betalsystemet Swish. I Oskarshamn kan besökare både lägga pengar i kollekten och handla vid kyrkans bokbord med sin mobil. – Varje söndag har vi ett antal kollekter via Swish, förutom kontanter. Vi har inga kort i kyrkan utan det är mobilen eller kontanter. Men Swish ökar, säger kyrkoherde Björn. Källa: Sveriges radio

5

Reformationen har satt djupa spår i svensk kultur. Och vi snackar inte dyster pliktkänska och asketisk livsstil. Nej, Luthers arv är läskunnighet och jämlikhet. Här är första delen av en intervju med Urban Claesson om Martin Luther.

Reformationen blev ett kunskaps DEN 31 OKTOBER 1517 Spikade munken Mar­

tin Luther upp 95 teser om den så kallade avlaten, på kyrkporten i Wittenberg. Den medeltida kyrkan hade börjat sälja avlats­ brev, och genom att köpa ett sådant kunde den som hade syndat få förlåtelse utan att behöva göra någon

särskild botgöring. Kyrkan behövde pengar till det stora bygget av Peterskyrkan i Rom bland annat. Detta köpslående med synd och botgöring upprörde Martin Luther, men när han spikade upp sina teser hade han nog knappast tänkt sig vilka enorma konse­ kvenser det skulle få.

liga. Båda lika kristna och båda lika mycket värda, passade när Gustav Vasa ville få ihop landet under sig, förklarar Urban Claesson. Han är professor vid Högskolan Dalarna med inriktning på kyrkohistoria, och knuten till Svenska kyrkans forskningsenhet. MEN LUTHER var också populär bland vanligt

KYRKANS MAKTELIT ville få Martin

Luther utesluten och helst avrät­ tad. Samtidigt såg många furstar i Tyskland och kringliggande länder, Martin Luthers idéer som mycket fördelaktiga. Om kyrkan, och kejsa­ ren, tappade makt fanns utrymme för furstar att kliva framåt. Martin Luther skyddades och så småning­ om bildades nya kyrkor, de evang­ elisk lutherska, med furstar och kungar som överhuvud. Så även i Sverige. Redan 1527 beslutade riksdagen i Västerås att kyrkan i Sverige skulle bryta med Rom för att i stället följa den tyska reformationens spår. Vid ett möte i Uppsala 1593 slutfördes övergången. –  ORSAKEN till att Sverige blev

protestantiskt var inte att svenska folket var missnöjda med den katolska kyrkan eller påven. Tvärtom, 1400-talet var ett mycket fromt århund­ rade. Men kungamakten såg att Luthers läror kunde stär­ ka statsbygget. Särskilt idén om de två regementena, det andliga och det värds­

6

folk. Hans pamfletter köptes och lästes. Detta skapade en helt ny, horisontell gemen­ skap, som katolska kyrkan aldrig konfronte­ rats med tidigare. Martin Luther ville att varje människa själv skulle ta ansvar för sin Gudsrelation. Därför behövde hon ha en grundläggande kunskap om kristen tro, vad som står i bibeln och vilka dogmer som gäller för kyrkan. Luther översatte Bibeln till tyska och hans översättning spreds snabbt. Han författade också en liten katekes som pre­ senterade och förklarade tio Guds bud, Herrens bön, Trosbekännelsen, dopet och nattvarden. BOKTRYCKARKONSTEN UTVECKLADES vid

samma tid som Luther var verksam och hans skrifter fick därför en spridning som inga andra dittills. Urban Claesson ser många spår av Luthers läror i dagens svenska samhälle. För det första blev reformationen blev ett kunskapslyft. Kateke­ sen spreds verkligen över hela landet. 1686 lagstadgades att alla Urban Claesson, lutherexpert. skulle lära sig läsa för AMOS # 5 2016

Tvivlets kraft

lyft Reformationen

Den 31 oktober är reformationsdagen. Martin Luther spikade upp sina 95 teser på porten till Slottskyrkan i Wittenberg den dagen år 1517. Vi firar alltså 500-års­ jubiléum. Det finns många anledningar till varför vi uppmärksammar reformationsåret, både i förväg och under år 2017. Luther har, bland mycket annat, bidragit till en allmänt ökad läsförståelse och Svenska kyrkans utbredning. Dessutom stod han för en stor livsglädje! #hejaluther

att bättre lära sig katekesen. Barn lärde sig läsa hemma eller av byns präst eller kantor. – Detta planterade ett viktigt frö för framtiden. Folk läste, började diskutera, tänka själva och reformera samhället. Att vi har demokrati har vi delvis Luther att tacka för. Idag har vi en väldigt stark tilltro till det skrivna ordet. Vi förmedlar kun­ skap genom broschyrer och hemsidor. LUTHER LA stor vikt vid hushållet som soci­

al gemenskap. Husbonden hade ansvar för alla i hushållet och skulle se till att alla var mätta, klädda och läskunniga. När lönear­ bete slog igenom ansåg många lutherska präster att det var förskräckligt att arbets­ givarna bara skulle ge arbetarna pengar och sedan lämna dem åt sitt öde. – Hans tankar var mycket patriarkala, men grundtanken är att ingen ska lämnas utanför. Idag finns det omhändertagande sättet att tänka kvar. HANNA WALLSTEN

AMOS # 5 2016

OM MAN GÖR DET man älskar, så kommer pengarna efteråt på det ena eller andra sättet. Känner ni igen idén? Den har fått vingar. Den dyker upp då och då, i föreläsningar, i policydokument, i en bok av Philip Battaglia. Ingen annan enskild sentens bär lika stark prägel av digitaliseringens frälsningsretorik. För så, som en sorts frälsning, beskrevs internetrevolutionen i det längsta. Vi var visserligen några stycken som för­ sökte ställa kontrollfrågor under det glada nollnolltalet. Men vänta här nu – är vi säkra på allt detta? Vänta här nu – är detta en demokratise­ ring, eller bara en maktomfördelning till nya herrar? Vänta här nu – är detta en ny ekonomi, eller i själva verket bara en variant av den gamla? Jodå, lugnades vi. Det är sant. Demokrati­ seringen är på riktigt. Ekonomin är magisk. Ge bort dina saker, din tid, dina tankar. Det kommer att löna sig. Detta förkunnades i texter som Chris Andersons i dag utskrat­ tade ”Gratis”, och förstås i en ändlös mängd digitala publiceringar. IBLAND FANNS intellektuell underbyggnad, men oftare inte. Oftare fick man försöka för­ stå frälsningstonerna som en längtan efter en ny tid, där nästan vad som helst fick legi­ timeras genom att det var möjligt. Frågan om huruvida något var rätt var alltid sekundär. Ibland bemöttes de ifrågasättande med argument, men inte helt sällan med hån, rik­ tade direkt mot person snarare än sak, och uttalade med proselytens tvärsäkerhet: Du har inte fattat. Du är en del av proble­ met. Det var, med facit i hand, en rätt obehaglig tid i svensk offentlighet. Men det tog rätt lång tid för mig – som befann mig mitt i de där debattstormarna – att få syn på vad det egentligen var som hände. En bok som kom att bli avgörande för mig i den processen heter ”Framtiden”, och skrevs av radioprofilen Eric Schüldt i samar­ bete med internetforskaren Jonas Anders­ son Schwarz.

som blev så avig och egensinnig att de fick byta förlag för att få den utgiven. Jag åter­ vänder då och då till dess makalösa skildring av människan som digitalreligiös varelse, för att odla mitt tvivel och för att förstå ett allde­ les särskilt stycke samtidshistoria. Boken ”Framtiden” gav mig, som inte har någon gudstro, desutom svindelkänsla inför kyrkans kommande århundrade. Grundfrå­ gorna, om man nu ska bygga sin existens på utgamla skrifter och idéer, måste rimligen vara: Hur kan man förbli densamme? Hur kan man upprätthålla samma plats, samma roll, samma etik som man historiskt har gjort? Bara genom att förändras. Det är en klassisk paradox. Historikern Peter Englund har ibland nämnt den när han har beskrivit Svenska Akademiens framtid. JAG ÄR ändå ganska hoppfull inför de fram­

tida digitaliseringsdiskussionerna: gemene man vet oändligt mycket mer om de grund­ läggande problemen i den digitala revolutio­ nen i dag än för bara tre eller fem år sedan. Men många av de tongivande internetre­ ligiösa, som så fullständigt dominerade den digitala debatten under nollnolltalet, måste börja förhålla sig till ett alldeles särskilt problem: den bristande ödmjukhet som kan följa av en absolut tro. De har en lång väg att vandra. De har hittills inte har visat några tecken på revision, eftertanke eller tvivel.

EGENTLIGEN SKULLE ”Framtiden” ha blivit en

sådan där storslagen essäbok som det finns tretton på dussinet: digitaliseringen är härlig och skapar nya universa, ja, ni vet. Men författarna drabbades av det vackras­ te som finns: tvivel. Och skrev därför en bok

Andreas Ekström är journalist på Sydsvenskan, samt författare och föreläsare med bas i Lund.

7

Försvunnen. Saknad. Sörjd. Hittad. Saknad. Sörjd.

Bengt, en man rik på livet DE FLESTA av oss har hört om det tragiska försvinnandet i media. En medelålders man med funktionshindret Downs syndrom som en januaridag för drygt 18 månader sedan försvann spårlöst. Detta sedan han av miss­ tag tros ha hoppat på fel buss. Ingen visste vad som hänt. Flera spår. Olika teorier. Vitt­ nesmål. Iakttagelser. Men inga svar. Ingen kropp. Förrän nu. Bengt är hittad. I Mölle. Vid kapellet. Som de allra flesta redan för­ modat – död. Trots att Bengt Jönsson själv beskrev både livet och döden som högst naturlig delar av människans varande. ”Först ska jag leva så länge jag lever. Sedan säger Gud: ”Välkommen Bengt och Tack för den fina teckningen du gjort om fred på jorden” – så sörjs hans genom sin allt för tidiga och plötsliga bortgång, så som det oftast blir när människor som lever ett rikt liv nära oss tas ifrån oss utan förvar­ ning. Utan logik. Utan förklaring. Bara borta. Kvar finns de nära och kära. Vännerna och familjen. Sorgen och saknaden. En av alla dem som sörjer och saknar Bengt är Chris­ tina. För oss berättar hon om hur hon mötte Bengt. Tiden då han blev en naturlig del av familjen, men också kring försvinnandet, alla känslor efter – och inte minst hur man som kvarvarande handskas med sorgen och saknaden efter någon man hållit av som inte längre finns bland oss.

8

Christina Voss-Wikström har jobbat som speciallärare större delen av sitt liv. Hon träffade Bengt första gången när han var i sexårs åldern. Då bodde han på barnhemmet ”Nyhem” i Helsingborg med ett tiotal andra barn. Bengt hade fötts med Downs syndrom och blivit bortlämnad som liten baby av familjen. Detta var i 60-talets Sverige. Det var så man gjorde då, berättar Christina; – Då gällde ”lämna och glöm och skaffa ett nytt barn”, även om Bengt alltid varit inklu­ derad av sin biologiska familj. DERAS FÖRSTA möten kom sig genom utflyk­

ter som Christina var med och ordnade för de utvecklingsstörda barnen på barnhem­ met en gång i veckan. Sedan blev det vidare till söndagsskola, där Bengt följde med. Och på den vägen byggdes en livslång vänskap upp, där Bengt genom åren kommit att bli en del i familjen. Kanske med en speciell plats i en kvinnas hjärta, där Christina själv inte haft några egna biologiska barn. – Mitt scout och kyrkoengagemang var det som gjorde att våra vägar korsades, säger Christina och fortsätter; – Sedan såklart min roll som lärare i en särskola som också gjort att jag vurmat om de i samhället som behövt extra hjälp och stöttning. Julaftnar blev släktkalas som blev födelse­ dagar som blev skolavslutningar, konfirma­

”

Det var en oerhörd sorg att bara ana hans oro, ilska och utsatthet. Jag undrar hur han hade det när han såg bussen åka iväg.

tion och bröllopsdagar. Alla högtider firade man tillsammans i det ”Christinska huset” som kom att bli ett extra hem för Bengt, där Christinas och maken Lars dörr har alltid stått öppen - först som stödfamilj och sedan även som god man. Att den lille pojken kom att bli närmast som ett extra barn åt makar­ na visas inte minst av Lars uttryck, med två egna söner, som säger: – BENGT HAR varit min tredje son. Under de 30 år som Lars och Christina levt ihop har Bengt alltid funnits där som en naturlig del i familjen. Även fast han aldrig bott perma­ nent hos makarna så har han alltid haft eget rum och egen garderob med sina saker i huset. En egen plats. Både i huset och i deras hjärtan. – Han har alltid haft sin biologiska familj som räknat med honom även om han bott på

AMOS # 5 2016

annat håll. Även om Bengt aldrig kallat mig mor eller mamma och jag aldrig har presen­ terat honom som ”min son” – har han ändå alltid varit min familj, en del i vår familj, berättar Christina och fortsätter; – FAST BENGT har egentligen tre familjer. Sin biologiska familj, sedan sambon och assis­ tenterna och vår familj. Han har varit väldigt rik på familjer. Och så var det. Precis som det brukar. Precis som vanligt. Julfirandet hade nyligen hållits hos Lars och Christina - där Bengt varit med – såklart. Efter det gick det någon vecka över nyåret och några dagar in på 2015. Allt var som vanligt. Frid och fröjd. Julledighet. Bengt hade varit och hälsat på hos Christina och Lars. Kanske blev det en

AMOS # 5 2016

middag, kanske kaffe och en bulle. Sedan kom vardagarna ikapp. Jobbet hade börjat igen för Bengt. Fram till den dagen då varda­ gen plötsligt inte var vardag längre. Dagen då allt tidigare känt skulle bli okänt. Dagen den 16 januari 2015. Dagen då allt som varit för givet plötsligt skulle bytas mot ovisshet, osäkerhet, oro. Bengt skulle åka buss hem från jobbet. Hem till sambon och lägenhe­ ten. Men han kom aldrig hem. Istället skulle Bengt under månader komma att vara spår­ löst försvunnen. Efterlyst. Saknad – i dubbel bemärkelse. Massiva insatser sattes in för att få klarhet i vart han tagit vägen. Poliser. Hundar. Helikoptrar. Skallgång. Frivilliga. Inget var logiskt. Kallt. Mörkt. Fel plats. Ogillade skog. Sedd i Mölle. Förvirrad. Kan­ ske rädd. Men fortfarande borta.

Christina minns tiden kring försvinnan­ det. Det var poliser, skallgångar, hundar, helikoptrar, värmekameror, Missing People. 1 000-tals timmar av sökande. Utan resultat. – Jag kände både en oerhörd sorg och samtidigt en saknad efter Bengt. Det är skillnad, men ändå finns det en samhörighet mellan dem, berättar Christina och fortätter; – DET VAR EN oerhörd sorg att bara ana hans oro, ilska och utsatthet. Jag undrar hur han hade det när han såg bussen åka iväg. Likaså undrar jag hur lång tid det tog innan han dog – och Hur han dog? Frågorna kring den kvällen Bengt för­ svann och tiden där efter lämnade många frågor. Hur kunde det ske? Varför? Hade han blivit mördad? Lever han? Det fanns många

9

fler frågor än det fanns svar. Sanningen är att ingen visste. Det fanns inga svar. – Jag kan känna att där kommer min tro in. Jag är övertygad om att Gud fanns där då i dödsögonblicket. Guds änglar fanns där och hämtade hem Bengt just då, ganska fort, och tog in honom till sig i sin himmel. Och det hoppas vi nog alla. Att i det ögon­ blick det var dags så togs Bengt emot av ljuset, av Gud, så som han själv önskade – med ett: – VÄLKOMMEN Bengt och tack för den fina

teckningen du gjort om fred på jorden”. Men fortfarande levde familj, vänner och alla andra i en ovisshet – ingen visste var Bengt fanns. Om han var levande eller död. En situation som blev oerhört hårt påfrestande för alla som höll Bengt nära. – Där känner jag att det var en oerhörd styrka i att inte behöva vara ensam kring mina känslor för det som hänt. Det blir lätt­ are att hantera sin sorg om man har ett stort socialt nätverk, så man bär sorgen tillsam­ mans på något vis. Jag tror också att det är viktigt i sorgen att man pratar mycket och inte är rädd att ge ord till den man fattas. Tiden gick och nästan precis tre månader efter hans försvinnande hölls en minnes­

10

stund i Gustav Adolfskyrkan i Helsingborg. Fast att ingen kunde ge några svar, så var det mycket som tydde på att det mesta hoppet nog var ute att få se Bengt i livet igen. Att hål­ la minnesstunden var ett beslut som växte fram i församlingen och mellan Bengts tre familjer. Man ville göra något till hans min­ ne, något levande, något som han själv hade gillat att vara med på. Och precis så blev det. Man fick känslan av att Bengt ”fanns där”. Och istället för att bara dela sorgen kring Bengt, så fanns man också där och kunde dela alla glada och positiva minnen som alla haft tillsammans med Bengt. MINNESSTUNDEN ÄR sedan länge slut. Varda­

gen har kommit tillbaka. Sorgen har delvis lagt sig och kvar finns de fina minnena efter Bengt. Då, plötsligt – man hittar en kropp. En död person vid kapellet i Mölle. En mans­ kropp. Tankarna börjar snurra. Frågorna väcks åter till liv. För att ganska snabbt bli till svar. Det var Bengt. En befrielse. Nu – 18 månader efter hans försvinnande – står familjerna där igen med sin sorg och plane­ rar för en begravning. Kanske har man nu lättare att ta in det. Man får ett avslut. Sorge­ bearbetningen har gjort en del av jobbet. Det dras suckar av lättnad mitt bland alla tårar.

Bengt kommer att hamna i vigd jord. – Man önskade bara att man skulle hitta honom. Både för att han inte skulle ligga där i alla evigheter, utan även för att man skulle få veta. Sorgen kommer alltid att finnas där, men man får en distans till sorgen så att man

”

Sorgen kommer alltid att finnas där, men man får en distans till sorgen så att man inte förlamas av den.

inte förlamas av den, säger Christina och fortsätter; – Jag tror att en bit i att gå vidare är att hålla de goda minnena vid liv som hjälper en att leva vidare. Nu blir det ett avslut genom begravningen, men en annan sorts avslut. Det stora avslutet var för mig ändå hittandet av Bengt. Att få veta att han inte farit illa av andra människor som velat honom illa. TEXT OCH FOTO: MIKAEL CARLSSON/DINBILD.COM

AMOS # 5 2016

Resor till ahela världen ll t‌ r av e m e t i L

BUSSRESOR I VINTER OCH VÅR 2017 1-6 feb Vinterlandet Norrland med Kiruna, Ishotellet Jukkasjärvi och Jokkmokks marknad 18-23 april Blomstrande Holland med Blomsterparaden 24-28 april Vi flyger till ROM och upplever Italiens vackra huvudstad med sina fantastiska kulturskatter och religiÜsa sevärdheter. Känn historiens vingslag och njut av atmosfären i Rom, den eviga staden. Vi bor hos Birgittasystrarna. Anmäl dig fÜre 1 november 2016 och fü 300:- rabatt

ISRAELRESOR I VĂ…R 2017

26 mars-2 april Israel och Västbanken En rundtur fÜr dig som vill besÜka Israel i Jesu fotspür fÜrsta güngen. Pastorerna Ragnar Gustafsson o Lennart BergstrÜm. 23-30 april Retreat vid Genesarets sjÜ Vi bÜrjar med tvü dagar rundtur varpü tvü hela dagars retreat vid Genesaret. Resan avslutas med tre dagar i Jerusalem. Begränsat antal. Riksevangelist Carl-Olov Hultby.

Australien & Nya Zeeland 30 mars, 15/22 dagar

fr 52.950:Välj ett av länderna eller fÜlj med till büda. Vi tar dig med pü en stor rundresa i dessa annorlunda länder. Storslagna naturupplevelser, mÜten med urbefolkningen, ett minne fÜr livet.

St Petersburg Box 300, 551 15 JĂśnkĂśping Tel. 036-30 26 50 info@focustravel.se www.focustravel.se

Jaksland JakslandDynor Dynor

24 april, 4 dagar

fr 9.450:-

Jaksland Dynor

Jaksland Dynor

b�lliir

%" % ! � nÜdvändigt

%""! !& !"$ %

MalmGĂĽrden !& !"$

Fyra nationalparker i Afrikas pärla. Chans att se Big Five. En hÜjdpunkt är mÜtet med bergsgorillorna i de dimhÜljda bergen i Bwindi.

Tanzania Safariresa 17 feb, 9 dagar

fr 31.000:-

6 dagar safari i Ruaha National­ park, där vi kommer riktigt nära djuren. MÜjlighet att fÜrlänga med mer safari eller sol och bad.

23 januari, 14 dagar

Svalbard 9 dec, 4 dagar

fr 14.250:En ofÜrglÜmlig upplevelse: i adventstid upplever vi Polar­ natten och norrskenet. Tur med hundspann och snÜskoter, besÜk i nedlagd gruva.

Kontrasternas Sydafrika

fr 35.000:Upplev Mellanamerikas fantas­ tiska fügelliv och natur. Tvü veckor bland landets finaste regnskogar. Med svensk och inhemsk fügel­ guide. Läs mer pü http://prbirdingtours. wixsite.com/home/

Sydafrika

Vilda djur & natur 11 februari, 10 dagar

fr 24.900:-

5 mars, 16 dagar

fr 29.950:-

Ett är nÜdvändigt

Accent- var dag med Jesus Led ljus

Andaktsbok 159:•

Andaktsbok fÜr ungdomar - En andaktsbok fÜr unga 200:• 175:•

BV-FĂ–RLAG

Bokhandel i Helsingborg Ă–ppet tis och tors 11-18 Bruksgatan 27

042-14 57 22 info@bvforlag.se www.bvforlag.se

NYHET

FĂĽglar och natur

& Victoriafallen

H.t\�B

fr 32.450:-

Panama

Glidfria dynor till bänkar och stolar samt klädsel till knäfall %$! %$! # " idag !$ #"% ## " ! ! # " !$ #"% ## " och ! ! altarringar. Kontakta oss fÜr kostnadsfri offert, tygprover eller provdynor!

" " && "

" $ "

" " && "

" $ "

! ! %$! # " !$ #"% ## "

" " && " " $ "

26 nov, 14 mars, 12 dagar

Vür närmaste kulturstad, Öster­ sjÜns pärla. Vi ser det historiska centrum med bl a Eremitaget och gÜr en tur till Sommar­ palatset.

'&%$#"%! $ " %&& !" &!" ! '&%$#"%! $ " %&& !" &!" ! & $ & %&& #!&& !& !""% !" & $ & %&& #!&& !& !""% !"

'&%$#"%! &!" ! %" %$ " ! %&& !" MalmGĂĽrden MalmGĂĽrden %" % ! %""! !& !"$ %""! !& !"$ !& !"$ !& !"$ & $ & #!&& !& !""% !" % %&& %

Uganda

Tel 019-333000 contourair.se

contourair.se

När du behöver läx  ”Åhhhhh...! Det är så svårt! Fisken är en kristen symbol – varför då ...?!?” Ropet på hjälp kommer från en av eleverna som tagit sig till S:t Anna kyrka på Ringstorp i Helsingborg för att få ta del av läxhjälpen. Verksamheten började för tre år sedan – ett projekt som faktiskt kom sig mest av en tillfällighet. – DET VAR NÅGRA elever från skolan som kom in och frågade om de kunde få sitta här och göra sina läxor eftersom här var lugnt och skönt, berättar Michaela Tehagen och fort­ sätter; – Det var så det började och då väcktes frågan hos oss i församlingen om det här kunde vara en möjlighet för oss att hjälpa de barn som kanske inte alltid får den hjälp de behöver hemma. Nu är verksamheten permanentad och kyrkan erbjuder läxhjälp en dag i veckan, tre timmar åt gången, alltid med utbildade

12

lärare på plats. Och för de dryga 20-talet elever som nu regelbundet valt att komma till kyrkan och dess läxhjälp finns alla barn – i olika åldrar, tjejer och killar och barn till alla olika samhällsarbetande föräldrar och med olika religiös bakgrund – men en sak är åtminstone gemensam. – Vi tycker att de alla är väldigt flitiga! Säger Michaela Tehagen och fortsätter; – Att vi får vara med och uppmuntra och stötta ett barn på sin skolväg och bidra till att skapa känslan av att ”jag kan” känner vi gör detta till en otroligt viktig verksamhet. Sen

är det helt fantastiskt när någon kommer och säger att ”det gick bra på provet idag” och vi får höra av eleverna att de själva tycker att de blivit bättre i skolan sedan de började gå hit – det känns fantastiskt att höra, bättre belö­ ning går inte att få. LÄRARNA OCH pedagogerna på S:t Anna hjäl­ per eleverna som kommer dit med samtliga de ämnen som skolan berör. Allt ifrån reli­ gion, biologi och språk, till matte och sam­ hällskunskap – sen blir det även en del sam­ tal på det mer socialprivata planet såklart. – Vissa elever har blivit ”puffade” från skolan att komma till den extra läxhjälpen, i andra fall är det föräldrar som ringt och hört sig för om deras barn får komma – och det får de givetvis! Och just när det gäller bemanningen med frivilliga läxhjälpare, menar Michaela Teha­ gen att man haft tur i församlingen; – Vi har haft riktiga guldkorn i form av

AMOS # 5 2016

hjälp på hög nivå pensionerade lärare som ställt upp som fri­ villiga ända sedan vi startade. En av de som hjälper eleverna på plats är Birgitta Jarring, som varit lärare i 43 år och rektor i 15 år. Hon menar att det till stor del handlar om lärarbrist på utbildade lärare och för många uppgifter utöver själva lärandet för dagens lärare som gjort att läxhjälp behövs. –  De ordinarie lärarna har fått för mycket annat att göra i sina verksamheter och då blir det svårt att prioritera att även hinna med att hjälpa eleverna utöver det som görs på lek­ tionerna, säger Birgitta och fortsätter; –  Men som pensionerad lärare känner jag att det här är väldigt meningsfullt. Jag kän­ ner att jag kan bidra med mina erfarenheter och kunskaper – men även vara en vuxen som ser eleverna och lyssnar på dem när de behöver det. –  Det är jätteviktigt att vi som hjälper till utgår från där eleverna är och det de gör just nu. Förhoppningsvis så upplever de att det AMOS # 5 2016

är positivt att komma hit. Birgitta Jarring har varit läxhjälpare i tre år och känner igen de flesta av ansiktena på de som kommer till kyrkan för läxhjälp. Daniella Andersson-Holmkvist, 12 år, går i klass 6a på Ringstorpsskolan och är en av de elever som regelbundet kommer till S:t Anna. Idag sitter hon med matteböckerna öppna bredvid Birgitta Jarring. –  Jag brukar göra matte, för vi har det till onsdagar. På skolan är det så kort läxhjälp så man hinner inte med allt – sen tycker jag det är roligt att vara här. EN ANNAN elev som är stammis på läxhjälpen är Vendela Lennartsson. Hon kommer till kyrkan varje vecka, både för läxhjälpen, men också för att sjunga i kyrkans kör. – Jag tycker det är mysigt att gå hit och så får man bra hjälp av riktiga lärare. Ibland behöver jag hjälp med So och ibland med religion och mina föräldrar jobbar rätt så

sent, då känns det bra att komma hit. Bredvid sitter kompisen Isabel Braithwai­ te. Hon är inne på samma spår som Vendela. – Jag känner att jag vill ha en plats för lite lugn och ro med läxorna. Det skulle aldrig ha funkat där hemma, för jag har två småsyskon som kommer in på mitt rum varje minut och frågar om jag vill komma och leka med dem. Till jul ska de få sina första betyg. Men det är inget som oroar tjejerna. – Det känns bra, då blir det lättare att veta vilken nivå man ligger på, säger Vendela och fortsätter; – Jag är inte särskilt nervös, men vill gärna ha A i alla ämnen när jag går ut nian. Isabel har också klart för sig vad det är hon vill; – Jag vill gärna gå på Harward eller Oxford – kommer jag in där kan jag läsa och bli vad jag vill. TEXT OCH FOTO: MIKAEL CARLSSON/DINBILD.COM

13

Porträttet: Suzanne Axell

Hon inger trygghet. Hon sprider värme. Snart är det stort jubileum för Fråga Doktorn, tv-programmet som samlar en halv miljon tittare på måndagskvällen. Suzanne Axell är är den som skapar feel good-stämningen och hon har koll på hur svenska folket mår. TEXT: EWA WIRÉN FOTO: MIKAEL M JOHANSSON

Feel-good i tv-rutan

S

UZANNE AXELL lyser. Hon är en

sådan där person som går genom tv-rutan. I 27 säsonger har hon lyst upp måndagskvällarna som programledare för Fråga doktorn. Trots att programmet ofta handlar om svåra frågor, sjukdomar och ångest, lyckas Suzanne framkalla en feel-good-stämning. Hur beter hon sig? Hon har inga särskilda knep. Hon är helt enkelt sig själv. Det är så hon svarar på frågan. Det är lätt att tro henne när man tillbringar ett par timmar tillsammans med den programledare i Sveriges Television som samlar miljonpublik vecka efter vecka. I höst går den 27:de säsongen. Men även om Suzanne får det att verka så lätt och att hon kanske också är den öppna och säkra person i sig själv som hon synes vara i rutan, är hon också ett fullblodsproffs. Det framgår när hon berättar om produktionen av programmet, som sänds från Umeå. Mer om villkoren för att

14

göra tv utanför Stockholm längre fram i den här intervjun. Det där med duetten med Christer Björkman var egentligen inte så konstigt. Hon har vuxit upp i skolkör och i en familj där alla sjöng utom älskade morfar. Hennes mormor hade till och med en livsdröm om att få bli operasångerska. Men det fanns inte pengar att förverkliga den drömmen. Barnbarnet fick i alla fall sjunga med Eurovisiongeneralen. Och, inte minst, hon har fått sjunga i vackra Markuskyrkan i Björk­hagen,där hon också är döpt. Förresten har hon också sjungit duett med Lotta Engberg. Så sent som i våras stod de på scen tillsammans och sjöng Hundra procent inför en stor fullsatt salong i Varberg. Det ryktas att Suzanne har hotat att hoppa av Fråga doktorn så här inpå den tjugosjunde säsongen. Ordet hot låter för hårt i hennes öron. Man ska inte bita den hand som föder en, konstaterar hon. Men helt nöjd är hon inte. HON DRÖMMER om att någon gång få göra något alldeles eget, som hon säger. Då skulle det bli ett intervjuprogram. –  Du vet när man möter någon och märker att den här männi­skan har så mycket mer att berätta. Men ingen har

AMOS # 5 2016

Tidningar, radio, tv. Hon har gjort det mesta som journalist. Men Suzanne Axell har drömmar kvar kring jobbet.

Suzanne Axell

AMOS # 5 2016

Född: 1955 i Stockholm. Bor: Fortsatt i huvudstaden, men tillbringar halva veckan i Umeå. Familj: Man, mamma, två systrar. Yrke: Programledare, journalist och numer också författare. Bakgrund: Har jobbat som journalist i alla tänkbara medier. På lilla tidningen Bergslagsposten. På stora Dagens Nyheter, på Expressen och Aftonbladet och på flera radiokanaler. TV-premiär blev det på Go’kväll i Norrköping. Jobbar med Fråga doktorn sedan 2003.

FORTSÄTTNING

15

Porträttet: Suzanne Axell lyssnat. Jag vill lyssna. Och skulle jag få göra det programmet, sitta en stund med en sådan människa då kunde det bli riktigt intressant. Så ser drömmen ut. Men hot om avhopp? Nej, det är inte min stil, deklarerar hon. Och det är lätt att tro på. ERFARENHETEN ATT intervjua och prata med väldigt olika

människor har hon tillägnat sig genom arbete på tidningar i tio år och genom tio år på radion. Hon är van att möta männ­ iskor, många olika sorters människor. Hon är också noga med att framhålla betydelsen av den egna bakgrunden – uppväxt i en social familj. Hur viktigt det är att ta i hand. Se någon i ögonen. Vara nyfiken på den man möter. Visa respekt. –  Så får man respekt tillbaka. Hon tror kanske att det är en inställning som saknas hos en del yngre människor i dag. Möten med människor står högt i kurs och ger mycket tillbaka. Men hon är också oerhört glad och stolt över andra, synbara, bevis på uppskattning. Hur var det nu med den ryska medaljen? Suzanne gjorde ett reportage om Natasja Andersson i Sotter i Roslagen som varje år sedan 1988 har tagit emot barn från Tjernobyl, det område som drabbades hårt av kärnkraftkata­ strofen i april 1986. Tjernobyl tillhörde då Sovjetunionen. Natasja Andersson fick medalj av svenska kungen. Men fick inte tillräcklig uppmärksamhet, ansåg Suzanne och gjorde därför ett tv-reportage om henne. Reaktionen blev enorm. Människor som sett programmet ringde och grät och tackade. Efter en tid kom ett samtal från ryska ambassaden: Du ska ta med dig Natasja och komma hit. Ditt program har nått Moskva och nu ska du få medalj. –  Vi bor ju i Jantes förlovade land. Och jag blev både häpen och imponerad av att man hade koll på programmet. Det var ju Natasja som gjorde den goda insatsen och jag fick bara hänga med. Nu hänger medaljen ovanför hennes arbetsplats. Och det är inte alla som kan skryta med att ha belönats med medalj för sitt arbete. –  Det finns säkert dom som tycker att jag är jättefånig. Men

”Barn till ensamstående mammor har fått det mycket sämre. Och det bekymrar mig. Jag har ju samma erfarenhet.” jag ser medaljen som ett kvitto på att jag gjort något bra. Och jag gillar kvitton. Bekräftelse på det goda jobbet behöver man inte varje vecka. Men någon gång då och då skadar det inte med ett bevis på uppskattning. Det behöver alla även om inte alla vill kännas vid det. Men är inte alla brev och frågor till programmet också ett bevis på uppskattning och mångas förtroende? Jojo, medger hon. Många av breven innehåller frågor som i första hand är riktade till Suzannes läkarkollega och hus­ doktorn Gunilla Hasselgren. Men strömmen av brev och mail visar på förtroende för hela programmet. Många svämmar över av beröm och tacksamhet och hejarop. Och det värmer hela redaktionens hjärta. SOM TV-KÄNDIS som ofta åker buss och tåg, möter Suzanne också den kärleken i vardagen. På kaféet där vi sitter och sam­ talar får hon också ett hjärtligt tack för att hon är den hon är. Någon enstaka gång möter hon, som alla andra kända människor, motsatta reaktioner. Det bekommer henne inte särskilt. Utom den där gången när någon hoppade på hennes mamma. Då blev hon rejält ledsen. Själv har hon ju betalt för att göra sitt jobb – även om en SVT-anställd inte tjänar storkovan. Men hon anser sig ändå vara mentalt förberedd på vad livet i offentligheten kan inne­ bära. –  Men att mamma ska behöva möta gaggande om vad jag haft för gäster i programmet när hon går och köper mat, nej såra mamma får man inte göra. Jag försöker alltid värna henne. Mamma och systrar betyder mycket för Suzanne. Hon betonar också vad mormor och morfar haft för roll i hennes uppväxt och liv.

SÅ HÄR GÖRS FRÅGA DOKTORN

Suzanne Axell står för tittarkontakten, men hon är mycket noga med att framhålla att den medicinska kompetensen är helt beroende av kollegan och läkaren Gunilla Hasselgren.

16

Redaktionen består av sex personer som står i ständig kontakt med varandra. Varje tisdag har de långa telefonmöten. Därmed har de en struktur och Suzanne och en kollega börjar bjuda in gäster. Hej svejs, kan ett inbjudningsbrev börja. Och 99,9 procent som får ett sådant brev, tackar ja och kommer till studion. Söndag morgon sätter sig Suzanne på tåget till Umeå. Måndag 7.45 infinner sig redaktionen i tv-huset. Arbetsdagen är slut tolv timmar senare, vid 20.00. Då har man gjort ett program och också direktsänt ett program. Följande morgon spelas ett program för kommande veckor in. Allt måste vara minutiöst förberett annars blir det inga tre program på så kort tid.

AMOS # 5 2016

I FINA KVINNORS SÄLLSKAP Härom året blev Suzanne Axell och hennes läkarkollega Gunilla Hasselgren utsedda till årets Mappie (Mogna attraktiva pionjärer) av tidningen Amelia. De belönades för sin folkbildning och hamnade i ett riktigt fint sällskap. Bland många andra med drottning Silvia, ärkebiskop Antje Jackelén, förra näringsministern och partiledaren Maud Olofsson, nattklubbsdrottningen och ledaren för 2,6-mijonersklubben Alexandra Charles som också är Mappiesar.

dag. Men när frågan kommer på tal vill hon ge ett ärligt svar. Suzanne har inga egna barn. Men hon är angelägen om att stötta barn och unga som inte har haft det alltför lätt. –  Barn till ensamstående mammor har fått det mycket säm­ re. Och det bekymrar mig. Jag har ju samma erfarenhet. HON VILL föra fram budskapet till unga – hitta din väg i livet.

Bra självförtroende men en sämre självkänsla. Så säger Suzanne Axell om sig själv. Hon förklarar med med att hon långt ifrån vuxit upp med silversked i munnen.

Morföräldrarna och somrarna i Roslagen lyckades fylla livet med trygghet. Någon större saknad behövde Suzanne inte känna när hennes pappa bara försvann från familjen. Även om det kunde kännas tufft när någon i skolan började tjata om var hennes pappa var. Och hon har naturligtvis frågetecken hur man bara kan lämna sin familj. Hon har dock bestämt att den flyktande fadern inte är värd att lägga särskilt mycket känslor och fun­ deringar på. Det var mormor Lily, morfar Ingvar och mamma Anita som var familjen. Hon är alltså en trygg människa? Ja och nej, blir svaret. Hon förklarar: –  Jag har bra självförtroende men en dålig självkänsla. Jag tror att många som i likhet med mig kommer från arbetarklas­ sen har blivit ifrågasatta på ett helt annat sätt än de som varit mammas och pappas lilla prinsessa hela livet. De som fötts med silversked i munnen har en svansviftning som är alldeles för hög i förhållande till sin förmåga, konstate­ rar hon. –  Vi har fått kämpa hårdare och det gör att självkänslan ibland tar lite törn. Det här är inte känslor som Suzanne övermannas av varje

Du behöver inte sitta i kassan på Konsum, även om det är ett helt ok jobb. –  Jag menar naturligtvis inte att det är något fel att jobba på Konsum. Men har du en dröm, som mormor, om att bli opera­ sångare eller raketforskare eller pilot, så låt ingen ta ifrån dig den drömmen. Det kan ta längre tid om man inte har uppbackning hemifrån. Men man kan fortfarande lyckas om man ger sig den på det. Suzanne är fantastisk på att prata med människor – varifrån än de kommer. Och prata om svåra saker. Och lite pinsamma saker som mens och bajs och demens och sorg. –  Vi måste kunna göra det i programmet. Skulle vi stå och fåna oss kring bajs och snor skulle ju allt bli fel. Det är jättemånga kvinnor som har problem med mensen, många som har problem med avföringen. Gör vi ett program som heter Fråga doktorn måste vi våga prata om de proble­ men. Eller hur? SUZANNE HAR intervjuat väldigt många brottsoffer – nu i tv och tidigare i jobbet som kriminalreporter på Expressen. Berättar vi inte offrens upplevelser och sorg blir det svårare att få enga­ gemang att göra något åt de hemska brott de utsatts för. Så ser hon på det uppdraget. –  Jag har väldigt stort patos och djup respekt för hur man som anhörig orkar leva vidare. Hon nämner en kvinna vars dotter dödades av dåvarande militären Mattias Flink i Falun. Den kvinnan upplevde att folk var trötta på hennes sorg. Men när hon varit med i Fråga doktorn strömmade så mycket värme emot henne. Människor såg på henne med en annan respekt. –  Då känner jag att vi har ett viktigt uppdrag, säger Suzanne med stark betoning. Och förresten om man skickat iväg sin dotter till ett roligt seminarium i Falun och får tillbaka henne hem i en liksäck – vem skulle inte älta det? Vi måste våga se och vi måste våga lyssna. Och det gäller inte bara i tv. Lite extra stolthet över förmågan att hitta tonen och frågor

Porträttet: Suzanne Axell

”Går vi med mungiporna nere har vi inga liv. Vi får inte vara missunnsamma.” na som gör att människor vågar prata om sin sorg, har Suzanne å sitt programs vägnar. Suzannes eget recept för att våga, hitta frågorna som ger trygghet hos den intervjuade är glasklart: Du måste vara påläst upp över öronen. Det är en hederskodex. Tuffa frågor kan också ställas – om man gör det på rätt sätt. Då berättar folk istället för att måla in sig i ett hörn av tystnad. I princip tackar ingen inbjuden, nej till att komma till stu­ dion. ANSVARET ATT svara på svåra frågor – till exempel oro över att

en anhörig som visar tecken på att hysa tankar om självmord är redaktionen väl medveten om. Och doktor Gunilla ger de handfasta råden – tänk på det här, dit kan du vända dig, så får man hjälp. Nu går Fråga doktorn mot sitt femhundrade program och det har oförändrat höga tittarsiffror och får över tusen brev och mejl i månaden. Ett brev har fått en särskild plats i Suzannes hjärta. Det kom från en 80-årig man i Johanneshov,en Stockholmsförort. Det var när Suzannes idé om att dela ut en veckans gladis hade för­ verkligats. Det skulle vara en liten uppmuntran till en person som gjort något bra eller som behövde lite extra värme. Den här mannen mådde inte så bra. Livet var mest en pina, det var inte längre roligt att ens åka ut med båten. Han fick gladisen. Men det var inte det enda han fick. Brevet från honom som lästes upp i programmet ledde till att tolv av hans gamla lumparkompisar hörde av sig. Han fick till och med kontakt med tre gamla flickvänner. Livet förändrades.Till det bättre. SUZANNE MINNS också gärna Jeanette, tjejen som helt oför­

skräckt hoppade ner på tunnelbanespåret i Stockholm och räddade en man som fallit ner där. –  Vi uppvaktade henne med en gladis och med tårta på hen­ nes jobb. Hon blev så glatt överraskad att hon föll i gråt. Jag får fortfarande gåshud när jag berättar om henne. Det är så lite som behövs för att människor ska känna sig uppmuntrade. Det här säger något som bekymrar Suzanne. Vi lever i ett

FRAMTIDSDRÖMMAR: MER TV. Vill göra ett riktigt intervjuprogram. Suzanne har redan en – hemlig – lista över önskegäster. POLITIK. Vill engagera sig i stora samhällsfrågor. Är upprörd

över hur gamla har det. Det är en skam att 75 000 äldre svälter i Sverige i dag.

FLER BÖCKER. Har under hösten släppt boken Oss katt­vänner emellan tillsammans med Susanne HellmanHolmström. Är grymt nöjd med boken och vill gärna skriva fler.

Suzanne Axell poserar inte gärna med doktorsprylar. Det är hennes programkollegas område. Men stetoskopet kan också vara en symbol för ambitionen att riktigt nära kunna avlyssna människors oro och innersta tankar?

kallt Sverige. Det finns arbetsplatser där folk knappt hejar på varandra. –  Går vi med mungiporna nere har vi inga liv. Vi får inte vara missunnsamma. I våras fick Suzanne en fråga om hennes chefer ofta hör av sig och berömmer ”hennes” program. Hon svarade uppriktigt att man inte hör av cheferna särskilt ofta. Någon blomma en gång vore faktiskt trevligt. –  Då fick jag ett brev hem från någon som tyckte att jag min­ sann inte skulle förvänta mig blommor. Du har ju lön, tyckte brevskrivaren. SUZANNE, SOM inte önskat sig femtio rosor precis, hade ändå

blivit glad för en spontan bukett från ledningen. Någon gång har hon beskyllts för att vara för glad och tro för mycket på människor. Men den som sa det fick svar på tal – ”du har tydligen problem med glada människor, men de sura jäklarna har du kanske inget problem med”, bet hon av. Men det händer att hon själv också går ner för räkning – en dag, en vecka, en månad i värsta fall. Men hon studsar ändå tillbaka, ser en gammal film med Errol Flynn, pratar med syst­ rarna, simmar en timme, går ner på bryggan i Roslagen och blickar över vattenlinjen som hon sett sen hon var spermie, som hon säger. Och så klappar hon katten. Och även om blommorna saknas tror hon ändå att cheferna i Stockholm är nöjda. –  Vi har en bred publik. En nittonårig kille berättade att han gillar oss. Vi pratar om sådant som är viktigt för killens mor­ mor, som han står nära. Men vi glömmer aldrig de som hängt med oss länge. Vi gillar alla åldrar.

På gång i Svenska kyrkan

Livet, döden och allt där emellan VID ALLHELGONAHELGEN skapar minnesljusen en märklig stäm­ ning av eftertanke, tacksam­ het och sorg när vi går längs gravstensraderna. Stumma stenbudskap ger antydningar om liv som har gått. Bakom de korta texterna kan man ana både glädje och sorg, både tack­ samhet och smärta. Strävan och kamp skymtar under mossan på stenar från sekelskiftet, som vi försöker tyda mellan ljuslå­ gornas dansande skuggor. Ett försvunnet samhälle stiger fram i de fina titlarna som skimrar i guld på svart marmor. Här möts liv och död, gammalt och nytt, då och nu. Alla helgons dag firas på en lördag som första delen av en dubbelhelg. Skall man vara rik­ tigt noga är det den andra helg­ dagen, söndagen efter alla hel­ gons dag, som handlar om döden. Därför kallas den ofta Alla själars dag, ett namn som används här för att göra dagens budskap tyd­ ligt. Som namnet Alla helgons dag antyder handlar den första dagen om helgonen. SÄRSKILDA FESTER till helgonens ära fanns redan på 100-talet. Varje helgon hade sin egen dag, men efter hand blev de fler och fler, och till slut räckte inte dagarna till. År 855 beslöt därför kejsar Ludvig den fromme att skapa en alla helgons fest för de helgon som inte kunde få egna dagar. Vi firar Alla helgons dag sedan 1953 på den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november. Alla själars dag heter officiellt ”Söndagen efter alla helgons dag”, och firas alltid dagen efter Alla helgons dag. Om Alla helgons dag handlar om våra förebilder för liv och livshållning, så handlar Alla själars dag om mig själv och om min egen död och hur jag förhål­

inre samtal med de mönster och exempel för livet som de lämnat efter sig. Människan behöver föredömen både i tro och i tvivel. Att vara kristen är inte heller att ha en enkel och klar världsbild där vi inte undrar över något.

ler mig till den. Därför handlar den också om mitt liv. I en tid av snabba förändringar i samhället är det viktigt att hålla fast vid banden bakåt, för att kunna veta vem man är och vilket ursprung man har. Högtider då vi hedrar, minns och uppmärksammar dem som gått före oss stärker vår samhörighet i släkten och hjälper oss till eftertanke och bön. HELGON KALLAR vi människor

som genom sina liv och hand­ lingar har gett oss mönster att leva efter. De är förebilder i tro, hopp och kärlek. Ärkebisko­ pen Nathan Söderblom sade att ”helgon är sådana som i ord och handling har visat att Gud lever”. Många av helgonen är även martyrer, alltså människor som har blivit mördade för sin tros skull. Men alla döda är inte helgon och alla helgon är inte döda. Därför handlar Alla hel­ gons dag inte alls om döden utan om efterföljelse, om goda exem­ pel och om uthållighet också när livet ser mörkt ut. Helgon är människor som i sådana situationer försöker likna Jesus. Ytterst handlar dagen därför om Jesus själv. Vi dyrkar inte helgonen och

ber inte heller till dem. Tillbed­ jan tillkommer bara Gud själv. Men vi kan lära mycket av dem. Eftersom vi vet att helgonen kämpat med samma svårigheter som vi och lidit samma smärta i olika skeden i livet, så kan de kännas mycket nära. Det blir lätt att tillämpa deras erfarenheter i vardagens liv. Ingen tvingar oss att dra samma slutsatser som helgonen när vi hamnar i liknan­ de situationer, men när det finns människor som tidigare upplevt det vi upplever kan man föra ett

VI HAR i vår kyrka många förebil­ der i livshållning och tro, männ­ iskor som vi beundrar och hyllar för deras fasthet och uthållighet. Men det är väl inte någon tillfäl­ lighet att de som väcker folklig kärlek och uppskattning inte är de som är förebilder i tro utan de som är förebilder i tvivel, alltså de som inte tar allt för givet men ändå håller fast vid Gud. Kanske är det egentligen där den star­ kaste tron finns. Man kan vara helhjärtad utan att vara tvärsä­ ker. Om någon nära släkting avlidit under året får man som anhörig en inbjudan från Svenska kyrkan till en minnesgudstjänst. Där läser man upp namnen på alla som dött under stillhet och bön. I kyrkan tänder man ofta ljus för den som avlidit.

Alla helgons dag

Seden att fira helgon och martyrer på särskilda dagar uppstod tidigt inom kyrkan. Plötsligt räckte årets dagar inte till och en allmän dag infördes för alla de helgon som inte fått sin egen dag. Detta beslöt kejsar Ludvig år 855. Alla helgons dag infördes. Dagen är fast i många andra länder, men i Sverige pendlar den mellan 31 oktober och 6 november. I år infaller den lördagen den 2 november.

Halloween

En tradition som kommit de senare åren till Sverige är Halloween. Traditionen har flera bottnar och ursprung. Denna kväll firade kelterna för att markera årets brytpunkt. På Irland tände man eldar för att vägleda de döda hem och för att skrämma bort häxor. I USA uppkom också traditionen med skämtsamma tiggerier, som också numera finns i Sverige. Den berömda pumpan kommer från sagan om en man vid namn Jack. Han lurade djävulen själv och fick på grund av sin ondskas skull inte komma in i himlen. Jack blev dömd till att vandra runt på jorden i evighet.

Special: Tala med barnen

Varje gång något hemskt händer i världen så översköljs vi av bilder. Fotografier av flyktingar, av människor som lider och som skadats i terrorattentat. Alla ser bilderna också barn. Hur reagerar de? Och hur reagerar vi vuxna på deras reaktioner? TEXT: GÖRAN TONSTRÖM

Var kommer

20

BARNE AMOS # 5 2016

FOTO: ISTOCKPHOTO

N IN? AMOS # 5 2016

21

Special: Tala med barnen

P

etter Iwarsson är socialpedagog och har arbe­ tat många år inom Bris, Barnens rätt i samhäl­ let. Han har också skrivit flera böcker. Den senaste heter Du behövs som vuxen. En inspirerande bok för dina samtal med barn och unga, (Gothia fortbildning). Han kallar den för en bok om att vara med­människa. – Jag tror att det handlar om hur vi som vuxna reagerar på att barn ser en bild av hemska händelser. Vi har ju en gedigen tradition, här liksom i många andra länder, av att inte prata med barn om riktigt svåra saker. Tänk på talesätt som ”det man inte vet har man inte ont av” eller ” små grytor har också öron”. Det är sprunget ur omtanken att vi skyddar dem om vi inte pratar om eller utsätter dem för jobbiga händelser. Men det är också ett skydd för oss själva för att det är så jobbigt när barn måste möta svåra saker, säger Petter Iwarsson.

I UPPDRAGET att vara vuxen ingår det att veta saker, att vi ska kunna svara. Men när vi ser bilder av lidande är det få av oss vuxna som sitter inne med en massa svar, för det finns inga. – Så blir det dubbelt: dels impulsen att skydda, dels att erkänna att det är för svårt också för mig som vuxen. Det gör att vi gärna drar oss undan och hoppas att vi ska slippa alltiho­ pa. Fast verkligheten är ju sådan att barn har bomber i Aleppo, terrorattacker, bilbränder, naturkatastrofer och den drunkna­ de flyktingpojken Alan på stranden bara ett knapptryck bort. Allting finns där i en massa olika kanaler. Det gör att vi som är vuxna har en extremt viktig uppgift att finnas med, tillsam­ mans med barnen i allt det där. Många av oss är rädda och känner sig osäkra inför den nya tekniken och kanske också för att barn har bättre koll än vad vi själva har. Samtidigt vill man vara lite progressiv, säga ja och vara positiv till allt. FÅ SKULLE dock hålla med om att det vi konsumerar på Face­

book rymmer allt som det innebär att vara medmänniska. Det är ofta bara en liten bit av oss själva som vi presenterar; det finns ju så mycket annat. – Vi måste visa att vi inte alls är så där perfekta som vi ibland presenterar oss själva – livet är ju allt möjligt. Kom ihåg att barn ofta gör som vi gör, inte alltid som vi säger. – Det är lätt att umgås via gilla-knappen som ger en känsla av vänskap. Men ibland är det nästan mer som en transak­ tionsöverenskommelse. Vid ett riktigt möte skaver det ibland, någon gång är det tråkigt, men upplevelserna är viktiga för att utveckla en mängd olika förmågor. – Det finns mycket positivt i den nya teknologin. Vi bör dock resonera och tänka omkring den som man tänker om allt annat i barns liv. Vi ska vara intresserade, ställa frågor och reflektera ihop. Det finns många sätt för barn att lära sig hur livet fungerar. Med eller utan direkt påverkan från vuxna. Vid 1900-talets början arbetade hela 90 procent av alla trettonåringar och det fanns knappast någon arbetsskydds­ lagstiftning som reglerade farorna de utsattes för. Det var den hårda skolan som gällde.

22

”Vi måste visa att vi inte alls är så där perfekta som vi ibland presenterar oss själva – livet är ju allt möjligt. Kom ihåg att barn ofta gör som vi gör, inte alltid som vi säger. ” I Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter tillämpar hennes far, rövarhövdingen Mattis, någon sorts learning-by-doingpedagogik – att lära av sina erfarenheter – för att berätta för sin dotter om tillvarons faror: – Du aktar dig för att ramla i älven, uppmanar han Ronja som då förstås undrar: – Vad gör jag om jag ramlar i älven? – Simmar, svarar Mattis kort. AMOS # 5 2016

FOTO: TORBJÖRN ANDERSSON/TT

FOTO: ISTOCKPHOTO

Bilbälten och cykelhjälmar är självklara skydd kring barn. Men hur skyddar vi barnen när de möter en verklighet vuxna inte själva kanske förstår? Kan vi lära av Mattis, Ronja Rövardotters pappa i Astrid Lindgrens värld? Han tillämpade pedagogiken: lär av dina erfarenheter. Men allra först måste vi lära vad som verkligen skrämmer barn.

– Ja, då så, säger Ronja. Och så fortsätter Mattis uppräk­ ningen av alla andra faror och hur man bemästrar dem. Tills han slutligen når finalen: – Och så aktar du dig för att trilla i Helvetesgapet! – Vad gör jag om jag trillar i Helvetesgapet? frågar Ronja. – Då gör du inget mer! vrålar Mattis. Varpå Ronja vid första bästa tillfälle gör just det: hoppar över Helvetesgapet. Fast utan att ramla ner i det. NUMERA ÄR det förstås ingen som vill utsätta sina barn för onö­ diga faror. Vi bältar, sätter på hjälmar och skydd, ser till att de äter rätt och giftfritt. Ibland i sådan omfattning att det kallas för curling. – I det begreppet läser jag in att vi hjälper våra barn med sånt som de egentligen kunde klara bättre själva om de gavs lite mer tid. Tycker vi att barn ska lära sig saker, behöver vi kliva åt sidan och låta dem upptäcka själva, men också finnas till hands för att hjälpas åt.

AMOS # 5 2016

– För det är viktigt att vara intresserad, att ställa frågor och reflektera ihop, poängterar Petter Iwarsson. När vi vuxna blir osäkra ropar vi ut varningar och förbud och höjer rösten för det är det vi tar till när vi känner oss vanmäktiga. FAST DET kan göra att barn låter bli att dela sånt som är svårt. När de möter det konstiga eller skrämmande tror de att de har gjort fel och vågar därför inte säga något. Och det är inte alltid självklart vad det är som skrämmer och på vilket sätt. Därför måste vi fråga hur barnet tänker. – Vi har gärna en idé om vad som är hemskt och hur. Ibland har vi rätt, ibland gruvligt fel. Barn kan ha en helt annan fun­ dering och behöva ha det för att bli lugnade. Vi måste förstå barnet innan vi själva försöker göra oss förstådda. Var befin­ ner det sig? Vad ser det? Att bara utgå från vad jag blir skrämd av kan göra att jag missar barnperspektivet. Det kanske inte ens har sett bilden vi vuxna pratar om. Så vad vet det? Har man pratat om det i skolan? Har någon annan pratat om det?

23

Special: Tala med barnen

FOTO: LARS RINDESKOG

” För det handlar om svåra saker, sånt som har med barn att göra. Vi agerar ofta som att barnet är på väg ut mitt framför en bil, men så är det ju sällan. ” Alla frågor, och svaren på dem, ger olika ingångar till vilken roll man kan ha som vuxen. Men skyddar vi då barn genom att inte prata om det hemska med dem? Nej, det gör vi inte. Både barn och vuxna blir sjuka när vi är för ensamma om för svåra saker under för lång tid. Så var medmänniska till ditt barn. – Ordet är så vackert, tycker Petter Iwarsson. Att vara män­ niska tillsammans med någon. Min erfarenhet är dock att det inte alltid är så lätt att vara medmänniska till barn. Och inte så lätt för barn att vara med­ människa med vuxna heller. SÅ HUR gör vi för att bli varandras medmänniskor?

– Om min chef tillrättavisade mig på tio meters håll inför tjugo av mina vänner skulle jag vända mig till facket, säger Petter Iwarsson. Men att göra så med ett barn är inga konstig­ heter. Vi vuxna ska vara förebilder och normskapare, men vi rör ofta ihop auktoritär med auktoritet. Att vara en auktoritet är något som skapas med hjälp av relationer. – Man måste gå till sig själv. Om min chef behandlar mig auktoritärt och säger: Petter, nu ska du göra precis så här!! Vad händer då med min lust, min motivation? Jo, jag får garanterat en lust att hämnas och göra precis tvärtom. Och vad tror vi barnet ska vilja härma i det?

Tid och tålamod, pekar Petter Iwarsson ut som grunden för samtalet med våra barn om det svåra. Och den vuxne behöver inte alltid veta allt.

När kriget kom till Jönköping 1956 KOM kriget till Jönköping. Och till mig.

Vi gick Östra Storgatan tillsammans, min mamma och jag, då vi mötte en skara människor. Jag minns dem som en grå, liksom prasslande flock med stora rockar och granskande ögon som tittade på mig. Och mamma som tyst sa: – Det är Ungernflyktingar. Jag visste vad Ungern var för ovanför min säng hade jag en Europakarta som pappa hade satt upp. Där satt en stor nål med rött huvud mitt i en prick som hette Budapest. Det var Ungerns huvudstad och det var där de krigade för fullt så att människor måste fly. ETT INBÖRDESKRIG, kallades det, och ett sånt är mycket värre

än andra krig för de som slåss mot varandra är landsmän och kan vara både släktingar och gamla vänner, hade jag hört. Det var det stora landet till höger på kartan, det som hette

24

Sovjetunionen och som inte fick plats i Europa, som hade skickat tanks som sköt på människorna i Budapest. Varje kväll rapporterade en farbror som hette Uno Anders­ son i Dagens eko på en brusig ledning om vad som hänt under dagen. Jag frågade bekymrat pappa hur han tordes vara i en stad där tanks sköt ihjäl folk, men han svarade att farbror Uno befann sig i säkerhet. Jag litade förstås på pappa, men kunde ändå inte få ihop begreppet krig med ordet Invigd i vuxenvärlden. Göran Tonström minns fortfarande samtalen med pappa Gösta-Lars när kriget kom till hemstaden i mitten av 50-talet.

AMOS # 5 2016

FEM RÅD

för att prata med barn

1

Lyssna på barnen. Vår lust att lyssna till andra är tätt kopplad med att någon lyssnar på oss. Lyssnar du på mig ökar min lust att lyssna på dig. Här måste vi vuxna vara efterföljansvärda, dem som tar ansvar för att sätta igång den spiralen.

2

Be om hjälp. Förändring är summan av lagarbete, så var inte för ensam när du blir orolig för ett barn. Använd folk runt omkring dig. Det kan vara proffs såväl som vänner och bekanta.

3

Ha tålamod. Väldigt få saker i våra liv förändras i ett Harry Potter-tempo där man bara svingar ett trollspö. I verkligheten handlar det om att ta två steg framåt och ett tillbaka. Det är omöjligt att förändra allt över en natt för att hitta en väg framåt.

4

Prata med varandra när förutsättningarna är som bäst. Lägg energin där chansen är som störst. Inte när man är osams och skäller på varandra. Det är lätt blanda ihop begreppen tilltal och samtal, att höra och lyssna.

5

Och än en gång: LYSSNA PÅ BARNEN. Låt dem inte bara få prata av sig lite så att vi vuxna sedan äntligen kan berätta hur det egentligen är. Lyssna för att barnet ska få komma till tals i sitt tempo. Visa att du är genuint intresserad av hur barnet tänker.

För att det ska vara möjligt för barn att prata om svåra saker behöver det finnas tillit. Ett ord så viktigt, att det går att läsa både fram- och baklänges. Men hur skapas tillit? – Med omtanke, tålamod eller kanske bara en kopp varm choklad. Fast det kräver envishet. Att man om och om igen finns där. Tillit skapas kanske inte för att man pratar om en speciell händelse just när den dyker upp, utan man får se det som ett långtidsprojekt. En pågående process. – VI ÄR JU MAMMOR och pappor genom hela livet, och vill vi

påverka tror jag att rörelsen inifrån och ut är överlägsen. Det är lätt att säga men svårt i praktiken. I vanmakt lägger vi gärna ansvaret utanför oss själva. Det ingår i rollen att upp­ fostra, att försöka vara efterföljansvärda. Men paradoxen för oss människor är att vi hellre vill förändra än förändras. Att vi pekar ut vägen hellre än pratar om den. Tid och tålamod är nyckelbegrepp. För att fatta kloka beslut behöver vi hålla nere hastigheten. När det blir svårt skulle vi egentligen behöva dra ett tungt piano efter oss. – För det handlar om svåra saker, sånt som har med barn att göra. Vi agerar ofta som att barnet är på väg ut mitt framför en bil, men så är det ju sällan. Då ska vi förstås agera snabbt och kraftfullt, men i de flesta andra fall vinner vi på lugn och eftertänksamhet. Hur kan man då bli en medmänniska som barnet vill se och tänka på, vilja härma? Se som en förebild. PETTER IWARSSON tänker efter ett ögonblick:

– Man måste kunna stå för att man själv inte alltid vet allt. Inte kan, säger han. Däremot vill jag gärna dela sånt som är skitsvårt. Försöka tänka på det, prata om det. För livet har lärt mig att det är pratbart. Och nära relationer är det närmaste en superkraft som vi människor kan komma. GÖRAN TONSTRÖM

säkerhet. Det kan jag fortfarande inte. Inför rapporterna från det alltmer sönderskjutna Syrien baxnar jag och kan inte för mitt liv begripa att det försiggår ett liv och en vardag mitt i helvetet. Hur ska jag då kunna för­ klara för mina barnbarn hur det är möjligt? Det kan jag inte, så jag undviker ämnet om de inte själva skulle fråga. Det känns som ett alldeles för stort ansvar att ta på sig för en farfar. Fast jag tycker min pappa hanterade det på ett föredömligt sätt. MEN DET var ju andra tider vid mitten av femtiotalet. Andra världskrigets slut låg bara ett tiotal år bakåt i tiden och under min uppväxt var krigsåren en realitet som mina föräldrar ständigt återkom till. Sånt som ransoneringar, de långa inkal­ lelserna och en gormande Hitler i radion. När jag tänker tillbaka är jag ändå tacksam över att jag så öppet blev invigd i en vuxenvärld som är både obegriplig och våldsamt skrämmande. Jag tror det la grunden till en upp­

”För även om man som en vanlig liten människa inte kan påverka det minsta av det som händer i omvärlden, blir ändå kunskapen och vad som sker ett sorts ljus i mörkret.” fattning om världen som gjorde den en aning mer greppbar. För även om man som en vanlig liten människa inte kan påverka det minsta av det som händer i omvärlden, blir ändå kunskapen och vad som sker ett sorts ljus i mörkret. Och ju äldre jag blir, desto mer relevant känns historien och alltings relationer. Mitt äldsta barnbarn är idag sex år och lever i en trygg bul­ lerbytillvaro tillsammans med sin familj. Det är jag förstås lycklig över. Men jag står ändå redo att dyka upp med en karta och en massa nålar den dag hon upptäcker att det bor monster i buskarna runt knuten. Jag hoppas bara att det dröjer. GÖRAN TONSTRÖM

Söndagen den 12 juni av-­ slutades projektets Dansa tro – dansa livs första öppna workshop genom att vi firade dansmässan Din ljusa skugga på en loge under Ransäters spelmansstämma i Värmland. – Det var skönt – att få gå i ring, att höra vacker musik, att göra tillsammans, utbrast en av alla de manliga gudstjänstdeltagarna efteråt.

170 personer da  gudstjänst på lo  TILLSAMMANS MED minst 170 andra personer dansade han med i en av de tre danscirklar som bildades för att låta alla rymmas i logen. Spelmansstämmans arrangörer var förtjusta och vill nu låta mässan bli ett stående inslag under stämman. Andra söndagen i juni nästa är, den 11 juni, kan därför den som vill vara med oss i Ran­ säterslogen! Från och med mars nästa år kan intresserade dessutom söka till workshopen på Hannemo som föregår gudstjänstfirandet (se mer www.heligadanser.se) Där kommer workshopsledarna att, precis som i år, riktigt djupdyka i mässans danser och uppbyggnad. Dessutom berättar mäs�­

26

sans kompositör, riksspelman Maria Hult­ hén Birkeland samt mässans textförfattare diakon och lyriker Kristina Sandgren Fur­ gren mer om mässans tillkomst och tematik. Bland mycket annat gavs årets work­ shopsdeltagare inblick i hur lång tid dans­ mässan varit på väg att gestaltas. Redan för cirka 10 år sedan fick Maria Hulthén, då hon dansade med Maria Rönn i Stockholm, idén att skapa en gudstjänst byggd enbart på gemensamma danser i Heliga dansertradition. Hon kontaktade Kristina Sandgren, som hon tidigare samverkat med kring olika musikverk och mässor. Tillsammans utfor­

made de mässans tematik och Kristina inledde textskrivandet där dygnet står som bild för mänskligt liv – från mörker till ljus med Kristus i centrum. DÅ TEXTERNA och en del av musikstyckena var klara provades olika vägar för att åtmins­ tone till viss del finansiera det fortsatta arbe­ tet. Först då Kristina flyttade till Karlstad och fick kontakt med Hans Kvarnström och Cecilia Hardestam, anställda i Karlstads pas­ torat och diplomerade dansledare, lossnade det till viss del: Karlstads stift skulle våren 2014 arrangera Svenska kyrkans stora mötes­ plats Världens fest och var intresserade av

AMOS # 5 2016

Lunds och Stockholms stift beviljats pro­ jektmedel för att under de två kommande åren fortsätta undersöka hur gemensam dans kan berika gudstjänstlivet. Satsningen kallas Dansa tro – dansa liv. Gudstjänsten på logen, samt de båda workshops som föregår firandet där, ingår som en del i satsningen. En ytterligare del är en längre inspirations­ utbildning där 28 deltagare ska söka vägar att fira gudstjänst och andakt med hela kroppen, alla sinnen och erfarenheter. SOM AVSLUTNING återvänder vi till årets

FOTO: ANDERS GUSTAF ÖSTLUND

nsade  ge

Vid firandet deltog, förutom mässans upphovspersoner, sångare ur Munkfors-Ransäters kyrkokör samt Vox Vantör, kantor Jonas Klett, stiftsmusiker Anders Göranzon och Anders Hallpers. Celebrant var Lilja Gustafsson.

TEXT OCH BILD: CECILIA HARDENSTAM

VID URFIRANDET under Världens fest ett par

Åkermans engagemang och kontaktnät tack­ ade kören Vox Vantör ja till att under ledning av kantor Inger Nordebo Dalkvist medverka på en cd. Dessutom ställde Kvinnor i Svens­ ka kyrkan upp med ekonomiskt bidrag, vilket gjorde att en cd med dansmässan blev klar i december 2015. Sedan början av detta år ligger även dansinstruktionerna på Youtube, medan noterna ges ut på förlaget Notpoolen i början av denna höst.

månader senare dansade över 100 personer mässan i en av stadsdelskyrkorna. Många uttryckte då önskemål om att få tillgång till mässans musik, texter och danser. Tack vare diplomerade dansledaren Gerd Gillberg

OCH MÄSSANS fortsätter att inspirera till gemensam dans där glädje och lovprisningar ges kropp. När nu Svenska kyrkan bedriver ett liturgiskt förnyelsearbete har Karlstads,

att erbjuda ett urfirande av en dansmässa i nordisk folkton. Stiftet beviljade därför medel så att bland annat en stor kostnadsfri workshop kunde hållas för att prova ut om dansrörelser, men även musik och text, fung­ erade som tänkt. Heliga dansare från hela Sverige strömmade till och delade generöst med sig av sina synpunkter och erfarenheter.

AMOS # 5 2016

workshop och firandet på logen. Så här mej­ lade en av årets workshopsdeltagare, IngMarie Falk, som på grund av ett skadat knä inte själv kunde dansa med i cirkeln: “Tack än en gång för den fantastiska helgen på Hannemo. Jag skall göra vad jag förmår för att sprida mässan. Jag älskar den. Den har liksom allt. Jag sätter stort värde på ert sätt att instruera och berätta om den och dess tillkomst och rörelserna är organiska, annars skulle inte människor snappa upp dem så fort. På logen såg de verkligen glada ut där de virvlade fram. Mässan är välkom­ nande och generös. Det är så det skall vara. Alla skall kunna känna sig inkluderade. Det har jag kämpat för i hela mitt liv. Rent musikaliskt betyder den också mycket för mig personligen. I det musikalis­ ka räknar jag in text och dans. Den spritter av musikalitet. Första veckan efter workshopen sjöng jag hela tiden. Närhelst jag tog paus dök musik och texter upp. Andra veckan fortsatte jag så. Nu är det just början på tredje veckan och jag gnolar vidare. När mitt knä är läkt blir det dags att dansa lite.”

Kom och pröva Dansmässan Din ljusa skugga firas i Den Gode Herdens kyrka, Blåkullagatan 7 i Helsingborg, den 30 oktober kl. 16.00 med kören Vox Mente samt Elina Hultman, sång och Johan Hultman, slagverk. Workshop med dans kl. 13.00-15.30. Info karin. fors@svenskakyrkan.se. l I mars 2017 kan du via www.heligadanser.se söka till en kostnadsfri workshop kring dansmässan som ges 9-11 juni 2017 i Värmland och som avslutas med att vi åter firar mässan på logen. l

27

Instagram, Spotify och Muralgranskaren

#Svenska kyrkan #svenskakyrkan Twitter förklaras oftast som en mikro-blogg. Här kan man på 140 tecken ge uttryck för en åsikt eller bara dryfta en fundering. Vill man följa en diskussion gör man det enklast genom att följa en hashtagg. Här finns ett litet urval från det som människor skrivit under taggen #svenskakyrkan. @AnnikaBorg1 Läs @Erik_Helmerson ! Var är protesterna mot folkmordet på kristna? @BiskopEva Gud, ge oss nåd att göra din vilja, så att vi kan tjäna dig i tanke, ord och handling. #söndagsord #svenskakyrkan @JSkredsvik Om ett år idag är det kyrkoval för Svenska kyrkan. Kan vi alla hjälpas åt att rösta bort de politiska partierna då? @martingarlov ”Om vi ska vara ärliga har samhällsengagemang inte varit lutheraners bästa gren.” Tomas Nygren @Limhamnskyrka Ang. himmelsk rättvisa så är det ändå gött med försoning o fred mellan mskor redan här o nu. @bakomatforalla När jag behöver påminnas om varför jag ska vara kvar på Twitter så ska jag läsa tweeten under #närduvarigbg

Minnen och känslor i Allhelgonamusiken Musiken har ett naturligt stort fokus under Allhelgona helgen. Allt ifrån de stora verken som förknippas med helgen till de egna personliga minnena man har i samband med någon anhörigs bortgång. Musiken har en förmåga att väcka minnena till liv och återskapa många känslor. På gott och ont kanske. Vi kommer aldrig att dö, Bo Kaspers Orkester Bridge over trouble water, Simon & Garfunkel Höstliv, Magnus Bodin Strövtåg i hembygden, Mando Diao Tears in heaven, Eric Clapton Dom dimmiga dagarna, Håkan Hellström Gud gråter, Min stora sorg Tio år av sorg, Spootlajtz Tusen dagar av sorg, Baso Om man föds med en sorg, Susanne Alfvengren En sång om sorg och glädje, Agnetha Fältskog Just i dag är jag stark, Kenta Främling, Orup När löven faller, Carola Evighet, Carola Ni kan följa alla våra spellistor vi har haft och kommer ha i tidningen genom att på Spotify söka Hbg redaktion. Lägg till oss där så missar du inte en enda spellista. Du får gärna dela din favoritlåt med oss där.

@ErikaA #närduvariGBG får mig att vilja gå med i #svenskakyrkan igen. @delatrodelaliv Prins Alexander döps på min TV, jag skriver kyrkliga dokument vid köksbordet. Frid råder. High five! Amen! @hellberg_j Att #svenskakyrkan vill vara en opinionsbildande aktör, men inte klarar av en intern debatt är egentligen mycket märkligt! @jacobzetterman 4 av 5 av artiklarna som är mest lästa på http://www.dagen.se just nu handlar om #svenskakyrkan och två biskopar figurerar i texterna. @EmmaMagdalena3 Du omsluter mig Gud på alla sidor och du håller mig i din famn #svenskakyrkan #stoltmedlem @JohanEvensson När Biskop Sören predikar, då faller kyrkan i glädje, skratt och funderingar! #svenskakyrkan #stoltmedlem

28

MURAL ”Allt Blef Fel.Communen hade Plantherat Energi-Skogh på Dödskallhe-Platsen,och Frelsaren Strunthade i Seths Grå-Sten.”

AMOS # 5 2016

Helsida Amos NYA2014XX-222x270_Layout 1 2014-11-13 13:07 Sida 1

Funderar du på att skriva testamente?

A

tt skriva testamente är för många ett bra och enkelt sätt att berätta vad man vill. Att tala om hur man önskar att de efterlämnade tillgångarna ska användas när man själv inte finns och kan bestämma längre.

Många skriver in Hjärt-Lungfonden i sitt testamente för att de vill ge sitt stöd till svensk hjärtlungforskning. De vet att hjärtsjukdom är vår tids stora folksjukdom. Ibland är de själva drabbade. Ofta har någon släkting eller nära vän

drabbats och kanske räddats till livet av forskningens framsteg. Om du också vill bestämma över din kvarlåtenskap och tycker att hjärt-lungforskning är viktigt så kanske ett testamente är en bra idé för dig också? Beställ vår handledning med kupongen här eller ring 08-566 24 230. Du får den helt kostnadsfritt och kan läsa hur du gör för att ditt testamente ska bli rätt och riktigt.

Ja, skicka mig kostnadsfritt ”Testamentshandledningen” som informerar om hur jag upprättar ett testamente och hur jag kan testamentera till forskningen.

✁

namn adress

✁

postnr

p o s ta d r e s s

Posta kupongen till Hjärt-Lungfonden, 110 05 Stockholm. Skriv FRISVAR på kuvertet så slipper du portokostnader. Beställ eller läs mer på vår hemsida www.hjart-lungfonden.se

tillsammans r äddar vi liv pg 90 91 92-7 www.hjar t-lung fonden.se

Korsord Hjärngymnastik. Förra numrets korsord var det många som klarade. Bra jobbat!

Grattis till Kerstin och Monica. Var med och tävla om två stycken biobiljetter Här kommer en ny chans för hjärngymnastik. Maila orden som blir i de färgade rutorna till; helsingborg.redaktionen@svenskakyrkan.se eller skicka till Helsingborg/amos, Box 1453, 251 15 HELSINGBORG

BADSÄLLSKAP

LJUS- SAKNAR BRYTARE KÄNSLOR

VON MüNCHHAUSEN LOTTER

AVVIKER

DÖDA HAVET

JORDREMSA

BLIR FÖRBISEDD ÄNDRAR PLATS SVAL LANDVETTER VILL INTE GNIDEN

MER ÄN ETT YRKE DENIM

LJUSNAN

I NATT TIGERBALSAM

BLIR GRÄDDE LÄROSATS

5:2

BLESSYR PÅ BYRÅ MOTSÄTTNING

GESIMS KOSTNADSJAKT

TÄVLAS DET I

OHÄLSOSAM ATT GÅ PÅ

KOMPLIKATIONER MINDRE TREVLIG BEUNDRAS EFTERSMAK

HÅLLER BEGRÄNSA INTE OCH MÅTTET FÖRDELA

KÄND BASSÄNG LILLASYSTER LÄGE

MALMÖ

STACKARE

FORMBAR DEL AV FÖRESTÄLLNING

TAX

GÅR ALDRIG UR TIDEN GÖRA RÄTT AVSLUTA FÖR SIG

VERSMÅTT

BLEV ENSAM KVAR

STIRRA

ANLETE

DEL AV FRISYR INA SCOT

TORR SYSTEMVETARENS OMRÅDE MARKERAR START

SKILJER GRANNAR ÅT

VID MOLDAU

PÅLITLIG GÖR VISS STICKA

SES MED SENASTE

VIA KABEL

EFTER SKATT KLAPPJAKT SÄNKER PRISET

UNDANGLIDANDE TÄNKA SIG

SKIVA SÄTTER MAN

NÖT

UNDER JORD SÄGER TOMTE

FONDA

30

VÄXER PÅ GOTLAND

FÖRSTÖR KULLERBYTTA

BLIR VÄRNPLIKTIG MED I LEKEN

TAPPADE FOTFÄSTET

LUFTTRYCK SURT.. RÄVEN

SES ROAD PLATSBUNDEN

KOLSYRAD DRYCK RÖRA

FÖRE EU

AMOS # 5 2016

Inga konstigheter! Näskannan RHINO HORN* avlägsnar skonsamt slem, bakterier och allergener.

* NasoKlar har bytt namn till RHINO HORN

NYHET! Nu i juniorstorlek!

Gisela Trapp - unik men känd av få! Gisela Trapp, 1873-1958, var konstnär, aktiv i bevarandet av Helsingborgs medeltida kärna och filantrop. En rikt illustrerad bok berättar om hennes liv och gärning.

Näskannan RHINO HORN Junior • förebygger och lindrar nästäppa vid förkylning, bihåleinflammation och allergi • är anpassad för barn mellan 4 och 12 år • är utformad så att saltvattnet rinner lätt genom näsan • är producerad i okrossbar, miljövänlig PEHD-plast

119:-

• verkar för en hållbar inre och yttre miljö Beställ via yogacentrum@yogacentrum.com eller på tel. 031-13 22 52

www.gaudete.se

www.yogacentrum.com

Anders Nicander / IKON

Teologifestivalen är en öppen mötesplats för alla med intresse för teologi – oberoende av ålder och erfarenhet.

Nu öppnar anmälningen till Teologifestivalen 2017. Sista anmälningsdag 11 december 2016. Mer information och anmälan på www.svenskakyrkan.se/teologifestivalen Festivalen är redan igång på Facebook www.facebook.com/teologifestivalen Teologifestivalen arrangeras av Svenska kyrkan och Sensus studieförbund. Uppsala stift är huvudarrangör i samverkan med Västerås, Stockholms och Strängnäs stift, Svenska kyrkan på nationell nivå, Svenska Kyrkans Unga, Universitetskyrkan i Uppsala, Sveriges Kristna Råd och Uppsala pastorat och domkyrkoförsamling.

Teologifestivalen 2017 är en del av Reformationsåret som firas till 500-årsminnet av dagen då Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg. Med årets Teologifestival vill vi, i Luthers anda, med ett ungdomligt perspektiv och i ett ekumeniskt sammanhang, fortsätta samtalet om människans frihet och kyrkans behov av ständig reformation i en föränderlig värld. Ett samtal för alla åldrar.

BETRAKTAREN

Vad har de för sig i kyrkan? ”VAD I %/&(% HAR DE för sig i banken efter tre? Gör de kanske något som allmänheten inte borde se? Sitter de och stoppar pengar i egen portmonnä? Vad i &%¤# har de för sig i banken efter tre?... Minnesgoda läsare minns kanske den här lilla visan från revyn ”Lådan” som framfördes av Tage Danielsson, Hasse Alfredsson, Gösta Ekman och Fatima Ekman. För den intres­ serade finns den att lyssna till på Youtube. Året var 1966 och sångens udd var riktad mot fördragna gardiner och hemlighets­ makeri i bankerna. På mitt skrivbord just nu ligger en bunt anmälningar om utträde ur Svenska kyrkan. Långt fler än vanligt får vi lära oss av nyhetsförmedlingen. Det är ingen rolig uppgift att sätta mitt namn under dessa dokument. Det svider i hjärtat. Varje männis­ ka som lämnar är saknad och gör kyrkan och församlingen lite mindre stark. Att jag liksom hör ett eko av den gamla revylåten när jag sitter och skriver beror på att jag anar en liknande fråga hos var och en av dem som lämnar oss. ”Vad i %¤&% har de för sig i kyrkan…”? Frågan är berättigad efter vidlyftiga resor och en hätsk och onyanserad korsdebatt i sociala och andra medier. På många sätt delar jag och många andra i kyrkan frustrationen och ilskan över det som rapporteras. Men jag vill inte stanna i frustrationen för det finns en helt annan berättelse som jag skulle vilja dela med dig som kanske funderar på att lämna oss eller som redan tagit det steget. I SOMRAS kom en delegation från Lunds stift med blommor till vår kyrkoherde Gudrun. Skälet till uppvaktningen var det mycket glädjande faktum att församlingarna i Helsingborg lyckats vända en nedåtgående doptrend och nu pekade kur­ vorna uppåt. Ett ihärdigt och kreativt arbete har burit god frukt. Alla våra medarbetare som arbetar med barn och familjer har gjort lysande insatser. Drop-in dop med kalas, uppföljning i oli­ ka gudstjänster och andra verksamheter med dopet i centrum har gjort dopet levande överallt i församlingarna och visat på den mening, trygghet och glädje vi har i vår tro på Jesus. Det är just den här sortens berättelser som blir lidande när man begår misstaget att tro att de stormar som kan blåsa upp

på sociala medier är hela sanningen. Och när enskilda perso­ ner missbrukar sin ställning för egen vinning så skall det få allvarliga konsekvenser. Det får inte finnas något utrymme för fiffel och maktmissbruk i kyrkan. Men den enkla sanningen är samtidigt att kyrkan fortsätter att fullgöra sitt uppdrag med oförminskad kraft och med hängivenhet mot sin Herre i för­ samlingarnas arbete för de människor vi är satta att tjäna. Långt bortom medias rubriker får gamla, sjuka och utsatta besök och tröst. Livets ytterligheter, sorgen och kärlekens glädje, får finna ett hem i begravningsgudstjänster och underbara bröllop. Läkande samtal och själavård erbjuds utan kostnad och långa

”Kyrkan kommer aldrig att bli perfekt och utan brist. Det finns ingen mänsklig gemenskap som är felfri.” köer. Barn och familjer, resursstarka och de som saknar mycket, hittar goda och meningsfulla sammanhang, konfirmander och ungdomar möts med respekt och trygg gemenskap, körsångare och musiker bär ett stort, glädjefyllt och rikt kulturarv. I våra fantastiska kyrkor finns det plats för stillhet och tystnad och lika mycket för ett saligt liv. Och mitt i allt lyfter vi nådens och barmhärtighetens kalk som ett tecken för en verklighet som behöver oändligt mycket hopp. KYRKAN KOMMER aldrig att bli perfekt och utan brist. Det finns ingen mänsklig gemenskap som är felfri. Även kyrkan lever av Guds förlåtelse. Men det här är en inbjudan till dig att se det som alltid finns där bortom de stora rubrikerna, de högljudda diskussionerna och tillkortakommanden, din församlings vilja att tjäna och vara en del av ditt liv i glädje och sorg, medgång och motgång. Trots allt lägger Gud sina största skatter i bräckliga kärl. ■

AMOS # 4 2016