Gloria våren 2026_Strängnäs

Så kan du göra för att lära dig lyssna på Gud !

VÅREN 2026

FÄLTPROSTEN

STEN ELMBERG

FÖRSTÅR VIKTEN

AV ATT LYSSNA

I TIDER AV KRIS

MOA HERNGREN:

”Jag försöker att inte lyssna för mycket på min inre kritiker”

En plats att bli lyssnad på

Vad lyssnar du på? En inte helt ovanlig fråga som kan besvaras på olika sätt. Kanske berättar du vilken musik du helst lyssnar på? Eller vilka poddar och ljudböcker du gillar? Den nyfikna frågan kan ge anledning att dela nyvunnen kunskap och insikt, eller förmedla känslor som glädje och kärlek. Den kan också påminna oss om våra begränsningar. Om hur mycket vi inte lyssnar på. Eller vad vi inte orkar lyssna på.

Kanske är svaret på frågan en suck när ljuden blir oljud; barn som skriker, nyheter som skrämmer, hundar som skäller, bilar som tutar eller högljudda politiker och försäljare. Det gemensamma ljudrummet fylls snabbt och det är svårt att värja sig från allt och alla som vill ha ens uppmärksamhet. Det är lätt att stoppa hörlurarna i öronen och höja volymen i ett tafatt försök att stänga av världen. Problemet är att världen finns kvar även när vi försöker isolera oss från den.

”En kopp kaffe, ett leende, ett hej på gatan. Att sträcka sig utanför sig själv behöver inte ta så mycket kraft. ”

ANDRA GÅNGER ÄR det inte det högljudda som stör och skaver utan det normala sorlet och samtalet runt omkring en. Livet som pågår. Det påminns jag om när jag läser en väns inlägg på Facebook. Han skriver: ”Ensamhet kan kännas på många sätt. Det är inte alltid tystnaden som gör ont – ibland är det tvärtom ljudet av människor runt omkring, när man själv inte känner sig delaktig. Man kan stå mitt i ett rum fullt av röster och ändå känna sig helt ensam. Det är en känsla som kryper nära, som gör världen lite kallare och stegen lite tyngre.”

Det är en erfarenhet som många människor bär. Att inte känna sig sedd eller förstådd. Att inte känna sig behövd kanske. Det är lätt att stoppa hörlurarna i

öronen och höja volymen i ett försök att stänga av och bedöva den där krypande känslan av meningslöshet. Problemet är att det sällan är en fruktbar lösning. En av människans drivkrafter är strävan efter samhörighet och relation. Det handlar om att känna sig som en del av ett sammanhang. Om hur man förhåller sig till sig själv, andra människor och världen. När vi stänger av och isolerar oss, eller isoleras, försöker vi göra oss själva, andra och världen till något som inte har med varandra att göra. Men vi angår varandra. Det är så vi bygger ett gott samhälle.

MIN VÄN VET det och lösningen han föreslår är enkel: gemenskap! En kopp kaffe, ett leende, ett hej på gatan. Att sträcka sig utanför sig själv behöver inte ta så mycket kraft. ”Och vi kan göra mer för varandra än vi tror”, skriver min vän trosvisst.

Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö vill vara en plats som gör världen varmare och stegen lättare. Det är ingenting några få anställda eller ideella gör för några andra. Det är något vi alla gör tillsammans. Gemenskapen som kyrkan erbjuder är en öppen gemenskap där man både blir lyssnad på och får lyssna på andra. Där man får rum att lyssna på sig själv. Välkommen!

Jenny Sjögreen

Biträdande kyrkoherde

sjukhuspräst och fältprost

8 Aktuellt

Tema lyssna

TYCKER TILL

Vem eller vad lyssnar du på? 4

Christina Karlsson:

◗ – Gärna när man pratar om djupare saker, inte bara väder och vind. Det kan vara svårt att hitta människor som går på djupet.

9 Vad händer när vi verkligen lyssnar?

Mötet

14 Moa Herngren Journalist och manusförfattare

Övrigt

18 Tankar om tro Hur lyssnar man egentligen på Gud?

26 Församlingsliv

Samtalsgrupper för unga

30 Receptet

31 Korsord

”Det är väldigt få gånger i kyrkohistorien där någon faktiskt hört Gud säga något”, säger prästen Johan Garde.

Foto: ZANDRA ERIKSHEDE

Sven Lindkvist:

◗ – Mest på radio. Min favorit är programmet där Lotten Bergman förklarar svenska ord.

Vill du vara med och forma Gloria?

◗ Gloria är vår egen tidning som kommer ut fyra gånger om året i Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö, i samarbete med Verbum. Vi som jobbar i församlingen gör tidningen tillsammans – och nu vill vi gärna bli fler!

Tycker du att det låter roligt att göra en ideell insats och vara med och påverka innehållet? Har du idéer om vad du själv skulle vilja

REDAKTION

Varsågod!

◗ Gloria ges ut av Strängnäs Domkyrkoförsamling med Aspö.

Telefon: 0152–245 00

E-post: strangnas.domkyrkoforsamling @svenskakyrkan.se

Webb: svenskakyrkan.se/strangnas

Els-Marie Lundin:

◗ – Jag lyssnar på naturen och fåglarna. Det är rogivande.

Claes Alriksson:

◗ – Andra människor. Oftast bekanta och närstående.

läsa om? Då skulle vi bli jätteglada om du hör av dig!

Kontakta kommunikatör

Catharina Böös på: catharina.boos@svenskakyrkan.se

Post- och besöksadress:

Biskopsgränd 2, 645 30 Strängnäs

Produktion: Verbum AB

Ansvarig utgivare: Martina Croner martina.croner@verbum.se

Tryck: Printagon, Helsingborg, 2026

Distribution: Postnord

Omslagsbild: Magnus Aronson

STEN

ELMBERG, sjukhuspräst och fältprost, har lärt sig vikten av att lyssna i tider av kris.

”Jag bär många människors livsöden med mig i min tro”

TEXT: Hillevi Wahl FOTO: Magnus Aronson

◗ Strängnäsprästen Sten Elmberg, 72, har hanterat många kriser under sin tid som sjukhuspräst och fältprost. Inte minst vid stora nationella händelser, som upptagningen av den nedskjutna DC-3:an öster om Fårö och Tsunamikatastrofen 2004.

– I svåra situationer är det viktigt att någon är trygg, närvarande och har förmåga och tid att lyssna. Det lärde jag mig tidigt, av min mormor Karin. Hon har varit en betydelsefull person i mitt liv, säger han.

Sten Elmberg är både döpt, konfirmerad och prästvigd i Strängnäs domkyrka. Han föddes dock på Borås BB och flyttade runt en del med familjen i Västergötland, på grund av pappans arbete.

– När jag var 12 år flyttade familjen till Strängnäs. Mormor bjöd in oss att hyra en våning i hennes hus. Morfar dog väldigt tidigt i cancer och Karin blev änka, bara 43 år gammal, säger Sten Elmberg.

– Mormor var en ovanligt klok och engagerad människa, med mycket att berätta.

Två av hennes bröder, Sten och Ivar, utvandrade till Amerika under första världskriget. Det var bistra tider i Sverige då. Men mormor stannade kvar.

– När våra föräldrar skilde sig,

så började min mamma arbeta. Först som undersköterska och senare sjuksköterska. Då fanns alltid mormor där hemma, som en närvarande och trygg vuxen, säger Sten Elmberg.

MORMOR KARIN VAR hemmafru hela livet och hittade lösningar på det mesta, som att ta vara på frukt och bär från trädgården. Genom att hyra ut rum till folkskoleseminarister, fick hon både ett ekonomiskt tillskott och tillgång till ny kunskap.

– Än i dag kan jag känna doften av mormors nyförnissade trappa. Hos mormor fanns ordning och reda, hemlagad mat och omsorg.

– Mormor var respektfullt nyfiken på oss unga. Hon ville veta vad vi fick lära oss i skolan, och hur vi tyckte och tänkte, säger Sten Elmberg.

När Sten Elmbergs teologiska intresse växte fram, under konfirmation, sommarläsning och Kyrkans ungdom, så var mormor Karin inte sen att hänga på. De gjorde gärna sällskap till gudstjänsten.

Mormor hade en förmåga att känna på sig när han var bekymrad över något. En kväll frågade hon: ”Hur är det med dig, Sten?” ”Sådär. Min studiekamrat

”Det är viktigt att reda ut det som skaver direkt. Annars kan små problem växa sig alldeles för stora och svåra att lösa.”

Tomas och jag blev osams.”

Mormor funderade en stund. Sedan sa hon: ”Det står någonstans i skriften att du inte ska låta solen gå ner över din vrede. Jag tycker du ska ringa Tomas, och prata om det som blev fel.”

Sten gjorde som mormor sa, och när skolan ringde in på måndagen var kamraterna vänner igen.

– Mormors ord har jag burit med mig hela livet. Det är viktigt att reda ut det som skaver direkt. Annars kan små problem växa sig alldeles för stora och svåra att lösa, säger han.

EFTER PRÄSTVIGNING I Strängnäs domkyrka tjänstgjorde Sten Elmberg bland annat som sjukhuspräst i Eskilstuna under närmare 20 år.

– När jag slutat som sjukhuspräst räknade jag ut att jag hade varit med om 31 svåra krissituationer under de åren. Allra tyngst har det varit när det handlat om förluster av barn, självmord, incest eller dödsolyckor med sargade kroppar.

– Att ta del av, att lyssna till människors livsöden betyder att jag bär dem vidare i min tro och böner inför Gud, säger Sten Elmberg.

Kärleken, värmen och humorn har också varit ständigt närvarande i det dagliga mötet med människor.

– Jag minns en gång, när jag var på ett boende för att gratulera en dam, Erika, på 107-årsdagen. Då

Sten Elmberg Ålder: 72 år. Gör: Präst. Tidigare sjukhuspräst och Sveriges första heltidsanställda fältprost, med nationellt ansvar för den militära själavården. Arbetade 22 år som fältprost med hela världen som arbetsfält. Har tidigare suttit många år i Strängnäs stiftstyrelse, Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen.

Familj: Hustru Helena. Två barn, en dotter som är präst Örebro, en son i Staffanstorp. Fyra barnbarn.

Bor: ”Vi övertog mina svärföräldrars hus i Strängnäs. Tack vare tidigare generationer så har vi en fantastisk trädgård som ständigt fascinerar mig och ger mig inspiration till predikningar.”

”I svåra situationer är det viktigt att någon är trygg, närvarande och har förmåga och tid att lyssna. Det lärde jag mig tidigt, av min mormor Karin”, säger Sten Elmberg, som burit med sig sin mormors ord hela livet.

”Inom både kyrkan och försvaret finns en lång tradition av tydliga regler, rutiner och ritualer. Och sammanhållning. Sådant är speciellt viktigt för människor under en kris eller krig.”

öppnades plötsligt en dörr på glänt på vårdboendet.

– ”Åh, nu kommer pojkarna!”, sa Erika lyckligt. Pojkarna, hennes söner, var då 82 och 84 år, skrattar Sten Elmberg.

– Där och då förstod jag att barn aldrig upphör att vara barn för sina föräldrar, oavsett ålder.

1997 UTSÅGS STEN Elmberg till Sveriges första heltidsanställda fältprost.

– Jag hade varit förordnad milopastor i Strängnäs under ungefär tio år och har alltid känt mig hemma i den miljön. Kanske inte så konstigt, med tanke på att min pappa var reservofficer, farfar major och en farbror överstelöjtnant.

Själv gjorde jag lumpen i Strängnäs och genomförde officersutbildning i Enköping, säger han.

Fältprosten är den högsta chefen för den militära själavården och har till uppgift att leda och organisera det andliga stödet för präster och försvarsanställda. Inte minst under krig och kris.

Eftersom fältprosten är anställd till 50 procent av Svenska kyrkan och 50 procent av Försvarsmakten, kräver uppdraget en djup förståelse för båda dessa ”världar”,

ett stort globalt kontaktnät och en ständig krisberedskap.

Sten Elmberg har varit på plats hos svenska styrkor i bland annat Afghanistan, Kosovo, Bosnien, Mellanöstern och Mali, och är väl medveten om vilken extrem stress de svenska styrkorna kan utsättas för under sina uppdrag.

– Ytterst utför dessa män och kvinnor sitt uppdrag för oss, med livet som insats. Vi ska vara oerhört tacksamma och stolta över vårt svenska försvar och våra veteraner, säger Sten Elmberg.

VISSA HÄNDELSER HAR berört honom extra djupt i arbetet som fältprost. Som upptagningen av den svenska DC-3:an, som sköts ner av ryska stridsflyg 1952, cirka 40 kilometer öster om Fårö. Flygplanet, med åtta män ombord, var på topphemligt signalspaningsuppdrag för svenska försvaret när det försvann spårlöst från radarn. Endast en livbåt med splitter hittades.

Ingen visste säkert vad som hänt de åtta saknade soldaterna. Inte ens försvarsmakten. Först år 2003 hittades flygplansvraket av engagerade privatpersoner. Det låg på 125 meters djup.

– Då hade deras anhöriga väntat i femtio år på att få veta vad som hade hänt med deras pappa eller make, säger Sten Elmberg.

Han var med när marinen bärgade flygplanskroppen, brutalt sönderskjuten av de ryska stridsflygen med hundratals skott.

– Det var i juni 2004. Försvarets meteorologer hade valt den mest vindstilla timmen på havet, av respekt för de stupade och anhöriga. Det var alldeles tyst när vraket bröt vattenytan. Ett gripande ögonblick, säger Sten Elmberg.

– Fyra kroppar hittades och identifierades så småningom.

En av piloternas vigselring och andra personliga tillhörigheter i planet lämnades till de anhöriga i samband med att Överbefälhavaren högtidligt överlämnade Försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld som postumt tilldelats besättningen.

– Fyra i besättningen är dock fortsatt saknade. Det är ett trauma, som aldrig får ett avslut, säger Sten Elmberg.

BARA ETT HALVÅR senare, under julhelgen 2004, inträffade en av de största katastroferna i Sveriges historia: tsunamikatastrofen i Thailand, då 543 svenskar dog och 1 500 skadades. 122 av de döda var barn under 15 år.

Fruktansvärda siffror som fortfarande är svåra att ta in.

– Katastrofens omfattning var omöjlig att överblicka de första dagarna. Kaoset växte dag för dag, säger Sten Elmberg.

”Vi ska vara oerhört tacksamma och stolta över vårt svenska försvar och våra veteraner”, säger Sten Elmberg, som har varit på plats hos svenska styrkor i bland annat Afghanistan, Kosovo, Bosnien, Mellanöstern och Mali.

Från första stund samarbetade därför UD, Försvarsmakten, Svenska kyrkan, Räddningstjänsten, Polismyndigheten, Röda korset och Rädda barnen, för att klara av det enorma arbetet med logistik, krishantering, identifiering och hemtransport.

– Samarbetet var helt avgörande. Varje myndighet och organisation gick in med sin spetskompetens. På annandag jul fick jag en förfrågan från försvarsmakten och Svenska kyrkan om att omedelbart skicka ner fältpräster. Jag skrev 24 sms till kollegor som jag ansåg speciellt lämpade. Tjugo svarade ja direkt.

– Planet lyfte från Köpenhamn på kvällen den 27 december. Prästerna blev vid ankomsten utrustade med en karta och en påse pengar. Jag pekade ut en person som gruppledare och sa: ”Ingen kommer att möta er på flygplatsen, men vandra två kilometer söderut, till uppsamlingsplatsen på Pearl Village Hotel. Där finns den svenske kyrkoherden från Bangkok, han kommer att uppdatera er. Sedan är det bara att sätta igång och arbeta”, säger Sten Elmberg.

Uppgiften var att söka upp de svenskar som fortfarande levde och hjälpa anhöriga till svenska offer genom att trösta, bistå och vägleda i praktiska frågor. Fältprästerna stannade kvar på plats i Thailand, tills arbetet var klart. En del i fyra månader, andra ett helt år.

Försvarsmaktens roll var primärt att stödja den civila krishanteringen, genom logistik, transporter, och mottagandet av döda kroppar i Sverige.

– Mottagandet skedde under ceremoniella former, med svenska flaggor på kistorna, även barnens, vilket förvånade en del. Men det är en självklarhet inom försvaret, för

att ge respekt och värdighet åt de avlidna, säger Sten Elmberg.

– Inom både kyrkan och försvaret finns en lång tradition av tydliga regler, rutiner och ritualer. Och sammanhållning. Sådant är speciellt viktigt för människor under en kris eller krig, säger Sten Elmberg.

FÖR SEX ÅR sedan gick han officiellt i pension. Men Sten Elmberg rycker fortfarande gärna in med jämna mellanrum för att hålla gudstjänst.

– Jag känner fortfarande samma glädje i mitt arbete, som när jag en gång började som präst, säger han. Inte sällan hämtar han inspiration till predikningarna från människor han mött och från sin egen trädgård.

– En gång talade jag om vår rhododendronbuske. På sommaren ger den vackra ljusblå blommor. I september syns resterna av dessa blommor, samtidigt som nya blomknoppar gör sig redo för nästa sommar. Det gamla och nya ryms på samma gren. Visst är det märkligt?

– Precis så är det med människan också. Vi bär alla med oss en del av det som har varit, samtidigt

”Vi bär alla med oss en del av det som har varit, samtidigt som vi är en viktig del av framtiden”, säger Sten Elmberg som gått i pension, men som gärna rycker in som för att hålla gudstjänst.

som vi är en viktig del av framtiden, säger han.

TRÄDGÅRDEN PÅ HAGVÄGEN i Strängnäs, med sina gamla äppelträd och vackra blommor, kom på köpet när han och hustrun Helena tog över svärföräldrarnas hus. Förutom mormor Karin, som gick bort 1983, så är Helena den som han har lyssnat på allra mest. Det har gått snart 49 år sedan de gifte sig i Mikaelsgården i Strängnäs.

– Helena gick i en parallellklass på gymnasiet. Det var så vi träffades och sedan dess har vi hållit ihop.

– Vi firade faktiskt vår 49:e förlovningsdag förra året. Det är kanske lite udda, men vi förlovade oss i Gamla Uppsala och åkte senare på en Parisresa, och har fina minnen från just den tiden. Vi var unga och ville så mycket. Vi hade stora drömmar för oss själva, barn och familj såklart, men också yrkesmässigt. Både jag, och Helena, som arbetat som kostchef, hade en stark vilja att göra något lustfyllt och meningsfullt i världen.

– Förlovningsdagen symboliserar en tid när allt kändes möjligt. Därför ville vi fira den lite extra, säger Sten Elmberg.

Låt döden ta plats

Förr i tiden släppte man allt vid dödsfall. Man tog ledigt, ändrade sina planer och prioriterade begravningen. Idag är det annorlunda.

◗ I dagens samhälle finns flera saker som förlänger tiden mellan dödsfall och begravning: Man vet inte riktigt vad som ska göras och det känns överväldigande, det dröjer med första kontakt med begravningsbyrå och bokning av kapell eller kyrka och tider ska anpassas efter många anhöriga. Samtidigt blir begravningarna mindre, med färre deltagare.

Idag har Sverige längst tid mellan dödsfall och begravning i hela Norden. Sedan 2012 säger lagen att det får gå max 30 dagar mellan dödsfall och gravsättning eller kremering. I Sverige var snittet 27,6 dagar 2025. Som jämförelse tar det i snitt 9–14 dagar i våra nordiska grannländer, lika länge som det tog i Sverige för drygt 25 år sedan.

under längre tid i kylrum kräver mer resurser. Långa tider i kylrum tvingar förvaltningar att bygga ut sin kapacitet även om de hanterar lika många avlidna. Dessutom kan en kropp som ligger länge behöva frysförvaras eller balsameras vilket är en belastning på miljön.

Vad ska man tänkta på när en nära har dött och begravning ska ordnas?

Det är anhöriga, eller annan närstående, som planerar och ordnar med begravningen. Om ingen anhörig finns eller vill ta hand om begravningen är det kommunens skyldighet att göra det. Saknar dödsboet ekonomiska tillgångar ordnas begravningen med hjälp av bidrag från kommunen.

Vänta inte med att kontakta en begravningsbyrå om ni vill ha hjälp av sådan. De kan också ge svar på vad du som anhörig själv kan göra i samband med begravningen.

Strängnäs domkyrkoförsamling erbjuder kvällsretreat i domkyrkan en fredagskväll i månaden.

Foto: STRÄNGNÄS DOMKYRKOFÖRSAMLING

Finn inre lugn på retreat

I vardagen utsätts vi ständigt för intryck och brus från omgivningen. Att stanna upp, vila och möta tystnaden kan ge ny energi och kraft.

DET FINNS FLERA problem med detta. Till exempel visar forskning att det tar längre tid att bearbeta sorgen när begravningsceremoni sker långt efter dödsfallet. Att kunna gå vidare efter ett dödsfall är viktigt, för både den enskilde och för samhället. Två veckor från dödsfall till ceremoni beskrivs som en lämplig tidsperiod.

En annan utmaning är att det kan bli ovärdigt med lång tid i kylrum. En kropp börjar brytas ned då döden inträffar och den processen avstannar inte helt trots kylförvaring.

Foto: JOHANNES FRANDSEN/IKON läs mer

När en person ligger för döden är det ofta angeläget att finnas där för det sista andetaget. När personen väl är död verkar många inte reflektera över vad som händer med kroppen innan den kommer till den sista vilan. En tredje utmaning med lång tid i kylrum är miljömässig. Fler kistor

Det finns också en samhällstjänst som heter efterlevandeguiden.se som listar en rad praktiska saker som behöver göras i samband med ett dödsfall och tiden efter.

LÅT BEGRAVNINGEN HA prioritet över annat i livet. Låt sorgen ta sin plats. I Strängnäs erbjuds tider för begravning varje vardag i S:t Petri kapell. I domkyrkan och Aspö kyrka finns i regel tider varje vecka. För församlingen och begravningsverksamheten är det sällan ett problem med kortare framförhållning. Det gäller såväl kyrkliga som borgerliga begravningar.

Det är alltid bra att prata om hur man vill ha det när man dör. Oftast blir det enklare för dem som ska göra olika val, om de vet vad som var viktigt – och inte – för deras anhöriga.

Källa: Information bland annat från Sveriges kyrkogårds­ och krematorieförbund (SKKF).

◗ Mer information om retreat och anmälan hittar du på: svenskakyrkan. se/strangnas/ retreater

◗ När vi lyssnar på tystnaden får kroppen och sinnet chans att landa, och det inre blir tydligare. Strängnäs domkyrkoförsamling erbjuder därför de populära kvällsretreaterna i domkyrkan, en fredagskväll i månaden. Här får du möjlighet att avsluta arbetsveckan och inleda helgen med en retreat under tre timmar.

Domkyrkans unika miljö förstärker upplevelsen av stillhet och öppna upp för mötet både med dig själv och med Gud.

Under kvällen finns möjlighet att läsa, vila, ta en fika, göra något kreativt och på olika sätt ta in kyrkorummet. Retreaten avslutas med musik och en enkel mässa.

EN GÅNG PER termin hålls också en dagretreat i samarbete med Mariefreds och Stallarholmens församlingar. En dagretreat är en stilla dag för vila och återhämtning. En dag för dig som längtar efter att få stanna upp, vara i tystnad och finna ro.

Under retreaten ges utrymme för möte med dig själv, med stillheten och med Gud. Att dela en dag i tystnad tillsammans med andra kan bli en viktig andlig erfarenhet – något att bära med sig i vardagen. Under dagen finns möjlighet att delta i meditation och mässa, liksom tid för läsning, vila, promenader och skapande.

TEXT OCH ILLUSTRATION: Sophie Ekman

I en värld där samtalen ofta går för fort kan ett genuint lyssnande bli ett andrum. När någon verkligen hör oss händer något både i mötet och i oss själva.

har du försökt berätta något viktigt men märkt att den du pratar med verkar försvunnit bort i tankarna? Kanske känner du dig, just i den stunden, inte så viktig. Eller, handen på hjärtat, har du själv nickat och hummat när någon pratar, samtidigt som du i huvudet planerat morgondagens möten, funderat på middagen eller sneglat på mobilen som blinkar på bordet?

Vi lever i en tid där så mycket pockar på vår uppmärksamhet – mejl, notiser, vardagslogistik. Att vara helt närvarande i ett samtal kan kännas som en omöjlighet. Ändå är det kanske just det vi längtar mest efter, att någon verkligen hör oss.

”För mig är lyssnande både en övning och en kärlekshandling.”

Annika Telléus, författare

För Annika Telléus, författare till Konsten att lyssna, är lyssnandet långt mer än en social färdighet. – För mig är lyssnande både en övning och en kärlekshandling. Det är ett sätt att visa att jag ser dig och vill förstå dig, säger hon.

Att vara närvarande i ett samtal är inte alltid enkelt. När någon berättar något är vi ofta snabba att svara med våra egna erfarenheter: ”Ja, det där känner jag igen!” Vi vill visa att vi förstår, men istället riskerar vi att krympa den andres utrymme. Fokus glider från personen framför oss till oss själva. Annika beskriver det hon kallar för lyssnarskalan. I ena änden finns icke-lyssnande, i den andra finns läkande lyssnande. Vi rör oss hela tiden längs skalan. I vissa relationer räcker det att bara finnas, men ibland behöver vi vara fullt närvarande, öppna och empatiska.

– Att bli medveten om var man befinner sig är ett första steg. Man kan komma på sig själv mitt i samtalet: Oj, nu tog jag över. Det är helt okej att säga det högt. Det visar självinsikt och öppnar rummet för den andre igen.

Och om man själv blir avbruten?

– Då kan man vänligt men tydligt säga: Jag vill gärna berätta klart. Det kan kännas ovant, men det är ett sätt att värna sin berättelse.

Annika berättar att det inte handlar om att den andre inte är

– Jag säger det för att jag vill kunna vara helt närvarande när vi väl pratar.

Varför är det då så svårt att lyssna i vår tid?

– För att vi inte tränar på det, menar Annika och förklarar:

– Vi lever i ett tempo som hyllar snabbhet. Hela samhället premierar att ha många bollar i luften, men lyssnande kräver motsatsen: stillhet och fokus.

Hon använder ibland en enkel symbol när hon föreläser, den så kallade lyssnarmössan.

– Jag har till och med stickat riktiga lyssnarmössor som jag brukar ha med mig, säger hon glatt och tar fram ett par mössor från sin väska.

– Mössan är en påminnelse om att vara medveten. När är min mössa på? Och när är den av? Om jag är stressad, hungrig eller tänker på min deadline är den av. Det är mänskligt. Men då kan jag säga: Jag vill gärna lyssna på dig, men jag kan inte just nu. Kan vi ta det klockan tre?

Annika inleder ibland samtal och poddinspelningar med några samlande ord:

”Låt mig vara öppen, äkta och nära. Låt samtalet bli varmt, utforskande och fullt av tillit. Låt oss ta fram det bästa i varandra och välkomna det som sker.”

Att erkänna när man inte kan lyssna är också en del av lyssnandets etik.

– Det finns något väldigt mänskligt i att våga säga: Jag vill, men jag orkar inte just nu. Det är mycket mer kärleksfullt än att låtsas.

Mobiler, smartklockor och ständiga notiser är några av vår tids största lyssnarfiender.

– När din klocka burrar eller mobilen blinkar bryts inte bara ditt fokus. Den som pratar känner sig också mindre viktig. Vår vilja att vara tillgängliga hela tiden gör att vi inte är närvarande någonstans, och därför inte tillgängliga alls.

För att hitta tillbaka till närvaron använder Annika kroppen.

– Kroppen vet ofta före tanken när vi är på väg bort. Jag brukar sätta mig lite längre fram på stolen, luta mig framåt, söka ögonkontakt. Bara det hjälper mig att bli närvarande igen. Och om tankarna vandrar

Annika Telléus:

Varje människa är en skattkista. Men för att upptäcka det måste vi vara nyfikna.

”Att ge någon annan plats är inte att förlora sin röst. När vi lyssnar på riktigt händer något mellan oss. Vi blir sedda, hörda och kanske lite mer mänskliga.”

Albin Tanke, präst och psykoterapeut

iväg, för det gör de ibland, då kan jag le åt det och hämta hem mig själv.

Hon berättar om en vän som hamnade mellan två pratsamma män på en middag.

– De pratade oavbrutet om basket och ledarskap. Hon ställde massor av frågor,t men fick inga tillbaka. Efter flera timmar sa en av männen plötsligt: Du ställer så initierade frågor, varför då? Då visade det sig att hon själv spelat basket på landslagsnivå och

Albin Tanke: Det är i mötet, i att någon lyssnar, som våra berättelser får kontur. Det kan vara oerhört läkande.

satt i företagsledning. Först då såg de henne.

Annika ler åt minnet.

– Det är en så talande bild. När vi inte öppnar upp för den andre går vi miste om människor, om hela världar. Varje människa är en skattkista. Men för att upptäcka det måste vi vara nyfikna.

För Annika är närvaro också en motståndshandling.

– I ett samhälle som rusar fram blir lyssnande nästan revolutionärt. Att lägga undan mobilen, stilla tankarna och säga: Nu är du viktigare än allt annat, det är en kärlekshandling.

Hon berättar om den tidigare amerikanske hälsoministern Vivek Murthy som, efter en turné runt om i USA, upptäckte att ensamhet låg bakom många av vår tids stora problem såsom psykisk ohälsa, missbruk och våld.

– Han sa: Att lyssna är ett av de mest kraftfulla sätt

Så övar du dig i att lyssna på riktigt

◗ Lägg undan mobilen Din närvaro är den största gåvan.

◗ Våga vara ärlig Säg när du inte orkar lyssna just nu.

◗ Sätt på ”lyssnarmössan” Fråga dig själv: Är jag verkligen här nu?

◗ Var tyst lite längre än det känns bekvämt Ofta kommer något mer.

◗ Ställ följdfrågor ”Berätta mer”, i stället för ”Jag har också …”.

◗ Använd kroppen Luta dig fram, sök ögonkontakt, visa med hela dig att du är med.

vi kan hjälpa människor att känna sig mindre ensamma. Och det är så sant. Lyssnande säger: Du finns, du betyder något.

Lyssna inåt, till din kropp, din längtan och rösterna omkring dig.

– Men det finns också en annan sorts tystnad, den som är fylld av oro eller rädsla. Då behöver man hjälpa till att bryta den varsamt, kanske genom att ställa en enkel fråga: Hur känns det just nu? eller bara visa att man finns kvar. Det handlar inte om att ge svar utan om att skapa trygghet nog för att orden ska kunna

Han berättar hur mycket som kan ske i ett rum där någon får tala utan att bli avbruten.

– Vi talar fram oss själva. Det är i mötet, i att någon lyssnar, som våra berättelser får kontur. Det kan vara

Precis som Annika betonar Albin vikten av att vara ärlig när man inte kan eller orkar vara närvarande.

– Jag försöker alltid välja ärlighetens väg. Jag kan säga: Jag hinner inte nu, men jag vill verkligen höra dig. Kan vi prata senare?

Det är mycket bättre än att låtsas lyssna medan jag tittar på klockan.

– Att lyssna kräver mod, säger han. Modet att ge plats åt någon annan, att stå kvar i det svåra och att låta sig beröras. Jag har varit präst i över tjugo år, och jag behöver fortfarande öva varje dag.

ör Albin handlar det också om demokrati och människovärde.

– Om människor slutar våga tala därför att de inte blir lyssnade på, då tystnar vi som samhälle. Det är en fara. Lyssnande är ett sätt att värna människovärdet och varandra.

Han menar att grunden i denna hållning är just detta: att se och bekräfta den andra.

– Vi läker i relationer. Och vi lyssnar fram oss själva genom andra. När jag möter en människa med empati och tid händer något med båda. Lyssnandet säger: Du

I en tid där så mycket handlar om att höras mest, blir det motsatta en stillsam motkraft.

Att ge någon annan plats är inte att förlora sin röst. När vi lyssnar på riktigt händer något mellan oss. Vi blir sedda, hörda och kanske lite mer mänskliga.

MOA HERNGREN

JOURNALIST OCH MANUSFÖRFATTARE

Alltid på lyssnarplats

Relationer och perspektiv har alltid drivit Moa Herngren. Hon lyssnar tills hon hittar kärnan i det som skaver – och det som binder oss samman.

TEXT: Linda Newnham FOTO: Theresia Kölin

kort om

Moa Herngren

Ålder: 56 år.

Familj: Maken

Tomas, vuxna sonen Max och barnbarnet Harry, bonusbarnen

Wille, Nelly och Leia och bonusbarnbarnen

Axel, Signe och Ivar.

Bor: Gröndal, Stockholm.

Gör: Författare och manusförfattare.

Aktuell med: Boken Syskonfejden och huvudförfattare till tv­serien

Halva Malmö består av killar som dumpat mig tillsammans med Tove Eriksen Hillbom.

◗ Hon är manusförfattare till tv-serier som Bonusfamiljen och har elva böcker i ryggen, som succéromanerna Skilsmässan och Syskonfejden. Ändå, när hon sitter där vid datorn och skriver på sin nya bok, så kan den lilla elaka rösten inom henne säga saker som:

Dåligt! Är du helt säker på att du kan skriva?

Försäljningssuccé, ja tjena, du kanske bara har haft tur.

Har du ens något att säga? Vem vill läsa det där, liksom?

Bluff!

– Jag har alltid burit med mig en inre kritiker som är rätt högljudd. Det är en av mina värsta fiender i arbetet, ja, i livet överlag. Just den här gången har den inre kritikern varit extra högljudd. Ibland kan den sporra, jag vill överbevisa den, men på senaste tiden har den bara varit hindrande.

Så hur hanterar du den inre kritikern?

– Jag försöker att inte lyssna för mycket på den, utan bara fortsätta framåt. Samtidigt vill jag ju lyssna när den har något viktigt att säga, och våga göra stora omskrivningar.

Ja, det är ett konststycke att veta när man ska lyssna, både på andra och på den där inre rösten, och när man i stället behöver stå stadigt i sig själv. Moa säger att så länge som hon själv försöker bilda sig

”Jag har alltid burit med mig en inre kritiker som är rätt högljudd.”

en uppfattning kan hon vara ganska lättpåverkad åt olika håll.

– En person kanske säger något klokt och bra, sedan kommer nästa och säger något diametralt motsatt som också låter smart. Då kan jag svänga i mina åsikter.

Hur gör du för att vaska fram vad som är rätt beslut för dig?

– I skrivprocessen försöker jag ibland skärma av mig. Jag åker iväg och skriver, för jag är en introvert person som lätt blir invaderad av andras åsikter.

– I övrigt försöker jag lyssna till människor i min omgivning, samla på mig klokskap och synpunkter. I den processen kan jag svaja. Men sedan låter jag allt detta landa tills jag känner att jag bottnar i något.

Och om du ändå känner dig osäker?

– Då brukar jag återgå till ett råd jag fick av en god vän om att sitta lugnt i båten. Ibland, i svåra livssituationer, behöver man göra det för att så småningom ta sig fram till en punkt där man är redo. Jag säger inte att det är lätt, men med åren har jag blivit bättre på det.

VI SES ÖVER en kopp te i den sneda, rödmålade lilla skrivstugan i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm där hon har sitt kontor. Hon säger att även om hennes vanligaste arbetsställning är att ligga ner och skriva så sitter hon gärna vid skrivbordet här, för det är så vilsamt att titta ut på det gröna.

Moa fick kreativiteten med sig hemifrån. Uppvuxen

”Jag älskar att höra om människors olika livsöden och världar. Ja, jag är patologiskt nyfiken på andra.”, säger Moa Herngren.

» på Östermalm med en mamma och pappa som gjorde revolt mot sin bakgrund genom att låta barnen åka rullskridskor inomhus och måla på väggarna. De var också uttalade ateister.

– Jag har ingen uttalad gudstro, men redan som barn uppsökte jag på eget initiativ kyrkan, det är en så fridfull plats. Och jag har alltid funnit stor tröst i bönen. Jag tycker mycket om såväl sinnesrobönen som Franciskusbönen, och det finns mycket att hämta i flera religioner, tankar om respekt, förståelse och omtanke.

Som lillasyster till två kvicka storebröder, Felix och Måns, blev hon tidigt betraktaren.

– Vi åker på syskonresa då och då, och nu senast insåg jag en kväll hur mina bröder babblade på och jag blev den där tysta betraktaren igen, skrattar hon.

– Men som journalist har jag haft stor glädje av den sidan. Jag älskar att höra om människors livsöden och världar. Ja, jag är patologiskt nyfiken på andra.

JOURNALISTIKEN JA. VIA Jan Stenbeck-ägda TV1000 hamnade hon i mediabranschen, där hon efter att ha producerat program för TV3 och TV4 blev headhuntad som chefredaktör till tidningen Elle.

– Där vaknade mina skrivdrömmar från barndomen till liv igen.

I sitt skrivande har hon ofta hämtat stoff ur det som ligger henne nära. Så blev det också med intresset för bonusfamiljen, som väcktes när hon 2009 träffade sin man Tomas, som precis som hon hade barn sedan tidigare. Hon ett och han tre.

– Vi blev pangkära och kastade oss in i bonusfamiljen med en otrolig energi. Och som ensamstående mamma på heltid hade jag en dröm om att få den där sammansvetsade familjen.

Hon trodde att en bonusfamilj skulle påminna om kärnfamiljen hon själv växte upp i, visserligen inte problemfri, men…

... från Moa hur man kan lyssna för att förstå:

1 Släpp dina förutfattade meningar

Vi har ofta redan bestämt oss för vad någon ska säga innan de ens öppnat munnen.

Försök i stället att låtsas att ni aldrig har träffats. Var nyfiken och ställ öppna frågor..

2 Spegla den du lyssnar på Säg tillbaka vad du tror att personen menar och fråga om det stämmer. Det är en övning ni med fördel kan turas om att göra.

3

Snälltolka Utgå ifrån att den som pratar vill dig väl – inte illa. Den inställningen kan förändra hela samtalet.

”Olyckskorparna sa att det var början på slutet, och jag fick jobba en del med bilden av vad som är en ’riktig familj’.”

– Familjen Herngren var som en liten bubbla som gjorde allt tillsammans, så jag hade en ganska rosaskimrande bild av hur det skulle bli, men kom in i något som var större och mer svårnavigerat. Och när man försöker trycka in bonusfamiljen i en kärnfamiljsbox blir det skitdåligt.

Hon insåg att hon måste försöka förstå för att lösa, vilket hon delvis gjorde genom att påbörja arbetet med Bonusfamiljen och boken Fältguide för bonusfamiljen.

– Det var mycket spänningar och jag hamnade i en diplomatroll som innebar ständig medling.

Efter fyra år bestämde sig paret för att flytta isär men fortsätta vara gifta.

– Olyckskorparna sa att det var början på slutet, och jag fick jobba en del med bilden av vad som är en ”riktig familj”. Men det räddade vår relation, säger Moa, som sedan något år tillbaka bor ihop med Tomas igen.

– Men nu är det bara en 19-åring kvar, så frågor kring uppfostran och liknande är inte längre lika aktuella. Det är inte samma spänningar.

ERFARENHETERNA FRÅN BONUSLIVET satte spår, inte bara i skrivandet, utan också i hennes sätt att möta andra. Med åren lärde hon sig vikten av att lyssna på andra för att försöka förstå varifrån den personen kommer.

– I en bonusfamilj, där man kanske kommer från vitt skilda familjekulturer, gäller det att försöka förstå den andras perspektiv, varifrån du kommer, varför du känner som du gör och vill det här. Kan man förstå varandra, även om man inte håller med, så blir man inte lika irriterad och arg.

Det här med att ha olika perspektiv på samma situation har lett till böckerna Svärmodern, Skilsmässan och Syskonfejden. Och nu skriver hon alltså på en fjärde bok i vad hon kallar ”perspektivsviten”, där hon berättar historien ur flera personers synvinkel.

– Jag är fascinerad av fenomenet, hur människor kan ha så olika upplevelser av en relation eller händelse. Jag intervjuar många människor inför varje bok och har exempelvis träffat syskon där den ena tycker sig ha haft en harmonisk barndom med en härligt spontan mamma, medan den andra uppfattar uppväxten som traumatisk och mamman som en gränslös osäkrad pistol.

Varför är det så?

– Dels tror jag att vi föds med olika personligheter, dels har vi erfarenheter med oss som gör att vi tolkar situationer på vårt sätt. Men det leder inte sällan till missförstånd och konflikter.

Vi pratar om en nyckel till goda relationer: förmågan att snälltolka varandra.

– I stället för att direkt anta det värsta är det bra att försöka tänka ”okej, vad menade personen egentligen?” Att utgå ifrån att den andra menar väl även om ord inte uppfattades så. För det som du upplevde som ett påhopp kanske bara var ett välvilligt tips. Snälltolkandet kan förändra hela dynamiken i relationen.

”Jag har ingen uttalad gudstro, men redan som barn uppsökte jag på eget initiativ kyrkan, det är en så fridfull plats. Och jag har alltid funnit stor tröst i bönen”, säger Moa Herngren.

”Att gå tillbaka till ett liv där allt inte kretsar kring barnens vardag känns spännande.”

Hon säger att skriva de här böckerna, där hon behövt sätta sig in i flera olika ”sanningar”, har varit lite som att gå i terapi.

– Böckerna handlar om psykologiskt utforskande hos människor, och enda sättet att göra det är att parallellt titta inåt själv. När man gör det kan man upptäcka mindre trevliga sidor hos sig själv, säger hon och ler snett.

Som vad?

– När jag skrev Skilsmässan började jag fundera på vissa av mina osköna beteenden därhemma, och hur de kan uppfattas som kontrollerande och dominerande. Exempelvis är det alltid jag som styr upp semestern, tar tag i, bokar och fixar. Jag har ofta tänkt ”att jag alltid ska behöva…”, men om jag ska vara helt ärlig finns det ett egensyfte i det också, jag får ju som jag vill.

Moa säger att försöka förstå en annan person också handlar om att försöka förstå sig själv.

– Att försöka se sig själv ur den andras filter kan vara nyttigt.

Moas och Tomas liv och relation är på väg att förändras igen, när yngsta barnet inom en snar framtid flyttar hemifrån.

– När min son Max flyttade tyckte jag att det var jättejobbigt, men jag har också varit väldigt mycket förälder i mitt liv. Det är 30 år sedan jag själv fick barn. Att gå tillbaka till ett liv där allt inte kretsar kring barnens vardag känns spännande. Bara en sådan sak som att inte behöva förhålla sig till varannan vecka-livet eller ha svar på frågan ”vad blir det till middag?” känns befriande även om man såklart kommer att sakna att ha barn hemma, säger hon.

Så vad bär framtiden med sig?

– Jag vet inte säkert. Men livet känns mer öppet än på länge. Känslan av att ”allt” är möjligt är tillbaka, vilket känns kluvet, lustfyllt och omtumlande på en och samma gång.

”Längtan efter en påse bilar, det är nog inte Gud.”

Hur lyssnar man på egentligen? Gud

Det är en fråga många bär, men kanske få vågar uttala högt. Här är prästen Johan Gardes bästa tips för den som vill börja lyssna.

TEXT: Sophie Ekman FOTO: Zandra Erikshede

Hur vet man att det är Gud man lyssnar på, och inte bara sina egna tankar?

– Vi måste börja med att erkänna att det är svårt, säger Johan.

– Vi tänker ofta att Gud ska tala som en röst i rummet, men så fungerar det nästan aldrig. Det är väldigt få gånger i kyrkohistorien där någon faktiskt hört Gud säga något.

– Nej, jag tror Gud oftare talar i det som rör sig inom oss: i längtan, samvetet eller en intuition. Längtan efter gemenskap, kärlek och mening ligger nära Guds röst. Men längtan efter en påse bilar… då är det nog inte Gud, säger han med ett skratt.

Kan man lyssna på Gud även om man inte är säker på att man tror?

– Ja! Bön kräver ingen färdig tro. Man kan börja i det mänskliga: i tystnaden, i sin längtan, i det som känns viktigt. Och om Gud finns – vilket jag tror – då kan Gud använda just de platserna för att nå oss. Det räcker att säga: ”Jag vet inte om du finns, men om du gör det så är jag här.” Det är en helt tillräcklig början.

Varför behövs tystnad?

– Vi fyller ständigt på med intryck, lever med poddar, musik, eller någon annans röst omkring oss. Men Gud talar ofta i det tysta. I Bibeln berättas det att Elia hörde Gud i ”den lilla viskningen”. Och för att höra viskningar måste man vara tyst. Vi tror att vi har tystnad i vardagen, men ofta är det noll minuter.

Är lyssnande samma sak som bön?

– Det överlappar. Men bön är inte bara att ”säga saker till Gud”. De flesta ber genom att prata, prata, prata. Om en fika med en vän varar i en timme och jag pratar i 59 minuter, då lyssnar jag inte.

– Lyssnande i bön handlar om att ge plats. Kanske låta tystnaden vara en del av samtalet. Inte för att det

ska kännas ”andligt”, utan för att Gud också måste få ordet ibland.

– Men tystnaden löser inte allt. Om jag bara gnäller i bönen kanske jag inte behöver mer tystnad, utan mer tacksamhet. ”Det är pissigt väder, men jag har tak över huvudet. Jag är trött, men jag har två ben som bär mig.” Den typen av perspektiv skapar också lyssnande.

Om man aldrig har bett, hur börjar man?

– Börja med ärlighet. Sitt eller gå en stund och fråga dig: vad längtar jag efter? Där talar Gud ofta. Man måste inte göra det ensam, tillägger han.

– Prata med någon. Det behöver inte vara en präst, bara ingen elak vän, som jag brukar säga, skrattar han. Att dela sina tankar hjälper oss att urskilja vad som är viktigt och vad som bara är brus.

”Det är väldigt få gånger i kyrkohistorien där någon faktiskt hört Gud säga något.”

Är naturen ett sätt att lyssna på Gud?

– Absolut. Naturen hjälper oss att bli tysta, så vi hör den där viskningen inom oss. Gud använder det vardagliga. En blomma vid vägkanten, fågelsång i mars… Allt som öppnar oss inåt. Om naturen får dig att stanna upp, känna tacksamhet eller få syn på din längtan.

Vilka tecken missar vi i vardagen som kan vara Guds närvaro?

– Det är nästan omöjligt att se Gud när man är mitt i allt. Därför kan det vara hjälpsamt att ge sig själv tid för en återblick. Mot slutet av dagen, fråga dig: ”Var fanns något gott i dag?” Ett leende, en kopp kaffe, något vackert. Gud finns ofta där, vi märker det när vi blickar tillbaka.

HUR TAR VI TILL OSS ORGELSPEL OCH PSALMER?

Musik har alltid haft en självklar plats i kyrkan. Men kan en gammal psalm tala till oss i dag? Kan orgeln beröra även den som är ovan?

TEXT: Anna Jonasson FOTO: Mikael M Johansson

Robert Bennesh, organist och körledare i Uppsala domkyrka:

”Orgeln är kyrkorummets starkaste röst”

◗ Redan som pojke i Lunds domkyrkas gosskör fascinerades Robert Bennesh av att stå i det enorma kyrkorummet och höra kyrkorgeln brusa.

– Kyrkan var, och är, en plats där man verkligen kan växa musikaliskt. Jag hade ledare som lät mig sjunga och testa olika instrument, berättar Robert.

Orgeln är hjärtat i Roberts arbete, och han beskriver den som en av kyrkorummets starkaste röster.

– Orgeln ramar in gudstjänsten. Den kan vara festlig, tröstande eller dramatisk och ange tonen för hela dagen.

Många tycker det är svårt att sjunga när orgeln låter mycket. Hur ska man tänka?

– Våga sjunga ut! Orgeln är inte där för att dränka, utan för att bära. Samtidigt är det organistens ansvar att registrera klokt, så att samspelet fungerar. Jag sjunger alltid själv när jag spelar, det hjälper både mig och församlingen att hitta en gemensam puls.

Hur vill du att människor ska känna när de hör orgeln i kyrkan?

– Upplyfta, berörda, fria att andas. På en begravning vill jag skapa en atmosfär som öppnar ett rum inåt. På en festdag vill jag att orgeln ska understryka

det pampiga och majestätiska. Orgeln kan gestalta och förstärka varje känsla.

Har du något tips för den som vill lyssna mer på orgelmusik?

– Gå på orgelkonsert! Många kyrkor erbjuder kortare konserter varje vecka. Där får orgeln vara helt fri och färgsätta musiken som en hel orkester. Många fastnar också för minimalistisk musik, så som Arvo Pärt, Philip Glass eller musiken från Interstellar. Den är repetitiv, lugnande och lätt att ta till sig. Men vill man upptäcka instrumentets fulla kraft tycker jag man lyssna på romantisk orgelmusik. Där hör man hela spektrat: tydliga melodier, solostämmor och stora klanger som växer fram och transformeras. Det är en perfekt ingång till hur mäktig orgeln faktiskt kan vara.

Vad tänker du att kyrkomusiken kan ge människor i dag?

– Ett sätt att landa. Musik gör något med oss som orden sällan kan. Folk som bara tänkt titta in en minut sätter sig ofta ner när de hör en ton. Musik öppnar upp för mötet både med oss själva och med något större.

När Roberts pappa dog när han var tolv fick han låna nyckeln till sin kyrka i Bjärred. Efter skolan satt han där och spelade allt möjligt. ”Det var som om rummet och klangen höll ihop mig. Det blev en del av min sorgebearbetning”, säger Robert.

Susanne Wiggort tar gärna en löptur, och inte sällan nynnar hon på en passande psalm.

Susanne Wigorts Yngvesson, psalmförfattare:

”Psalmerna rymmer hela livets rikedom”

◗ Av en slump började Susanne Wigorts Yngvesson skriva psalmer när hon för tio år sedan tilldelades ett stipendium för Anders Frostensons stiftelse Psalm och sång. Sedan dess har psalmpassionen följt henne i både forskning och arbete med Svenska kyrkans psalmbok.

Vad är det som gör att vissa psalmer överlever genom seklerna?

– Det är kombinationen av melodin som går in i hjärtat och en poesi som bär över tid. De psalmer som lever kvar uttrycker något grundläggande mänskligt, samtidigt som de rymmer de stora teologiska frågorna.

Många tycker att vissa psalmtexter kan kännas gamla. Hur kan man närma sig dem?

– Det är en fråga varje generation brottats med. Man ska bevara det poetiska och teologiska, men språket får inte bli obegripligt. Samtidigt behöver vi inte förstå varje ord, ibland får vi växa in i psalmerna. Därför behöver vi både de gamla och de nya.

Är det viktigt att sjunga med, även om man är osäker?

– Ja, det tycker jag. Psalmen är inte en föreställning

utan en gemensam bön. Det handlar inte om skönsång, utan om att låta våra röster få plats i liturgin. Även en svag eller trevande röst bär något viktigt.

Har du någon psalm som betyder extra mycket för dig?

– Just nu är det När mina dagar är slut ur psalmbokstillägget. Det var min svärmors favorit, och den sjöngs vid hennes begravning. Och även när jag löptränar dyker psalmer upp i huvudet. Du signade dag är en utmärkt löparpsalm, den funkar både i långsamt tempo och i nerförsbacke, säger Susanne och ler.

Vilken psalm kan vara bra för någon som vill börja sjunga?

– Guds kärlek är som stranden och som gräset av Anders Frostenson. Den är varm, lätt att ta till sig och ändå existentiellt djup. En fin ingång i psalmsången.

Vad önskar du att människor upptäcker när de lyssnar till psalmer?

– Livets rikedom. Psalmerna rymmer allt. Sorg, glädje, kärlek, tvivel, hopp. Det finns ingen fråga som psalmerna inte berör. Människor i alla tider har speglat sina liv i dem. Det kan vi fortfarande göra.

Att lyssna till naturen ger hopp

hallå där

... Pella Thiel, ekolog och utbildare i ekopsykologi, som lyfter lyssnandet på naturen som en väg tillbaka till det levande sammanhang vi alltid tillhört.

Varifrån kommer ditt engagemang för naturen?

– Jag växte upp på en liten gård i Stockholms skärgård, nära djur och landskap. Det präglade mig tidigt. Med åren har jag också sett konsekvenserna av vårt samhälles dövhet för naturen, som om den vore något utanför oss.

Du arbetar med ekopsykologi. Vad handlar det om?

– Ekopsykologin ser psyket som en väv av relationer vi deltar i, snarare än något vi bär inom oss. Vårt inre liv formas av de relationerna, eller bristen på dem. När vi ser oss som en del av en större helhet förändras både vår självbild och hur vi vill leva.

Vad betyder det att lyssna på naturen?

– Många av oss märker ju att vi mår bra när vi är ute, och forskning bekräftar det. Lyssnandet handlar också om att använda fler delar av oss än tanken, ett mer sinnligt och känslomässigt förhållningssätt. Då kan vi bli mer mottagliga för det som händer omkring oss, men också inom oss. Det är ett sätt att lära känna sig själv.

Vilka signaler hör du starkast just nu?

– Jag bor vid Östersjön, som ropar högt. Den mår inte bra, och det känns när man tar in det. Samma sak händer på många håll. Nyligen kom nyheten att fjällugglan är utrotad från Sverige, exempelvis.

– Det är inte alltid bekvämt att lyssna. Om vi låter sådant hända utan att låta det beröra oss, vilka är vi då?

– Samtidigt upplever jag något fint, nästan som att naturen saknar oss och vill att vi ska komma tillbaka, att relationen faktiskt går åt båda håll.

Vad kan en vanlig människa göra?

– Tillbringa mer tid ute och lägg märke till det levande omkring dig. Hitta gärna en plats nära hemmet och återvänd regelbundet. Tacka för maten du äter och tänk på var den kommer ifrån, vem som producerat den. Det är också viktigt att våga känna det som känns, även maktlöshet. Det behöver inte genast bli handling, men det påverkar vem vi är, och därifrån kan förändring växa.

Vad ger dig hopp?

– Människors längtan. Jag möter så många som vill något annat, som söker en djupare relation till naturen. Den längtan tror jag kommer att föra oss vidare, även om vi inte ser resultatet direkt.

Sophie Ekman

”Jag upplever det nästan som att naturen saknar oss och vill att vi ska komma tillbaka”, säger Pella Thiel, ekolog och utbildare i ekopsykologi.

Foto: MIKAEL M JOHANSSON

tips

... från Pella Thiel för att lyssna på naturen:

1 Ta en kort stund ute varje dag och lägg märke till det levande omkring dig.

2 Låt sinnena få plats: ljud, dofter, hur platsen känns i kroppen.

3 Våga bli berörd av det som känns, därifrån växer förändring.

4 Tacka för maten och fundera över landskapet som burit den.

5 Föreställ dig hur ett friskt ekosystem skulle kunna se ut. Fantasin hjälper oss att hitta riktning. 5

3 sätt att lyssna

HUR LÅTER

DJUREN?

Clara

Dackenberg

Natur & Kultur

◗ Vem vet hur grodan, blåsfisken eller den jättestora tigern låter? I denna färgstarka och fnissiga bilderbok bjuds läsaren in att lyssna, gissa och förundras över djurens oväntade läten.

En rolig högläsningsfavorit som tränar både fantasi och lyhördhet. En bok som verkligen påminner om att stanna upp och lyssna.

hur mår din hörsel?

◗ Hörseln följer oss hela livet och förtjänar samma uppmärksamhet som resten av kroppen. I dag finns teknik, som moderna hörlurar och appar, som gör det möjligt att göra enkla hörseltester hemma och samtidigt skydda öronen mot höga ljud, till exempel på konsert eller i bullrig miljö. Att kolla hörseln då och då kan vara ett enkelt sätt att ta hand om ett sinne som ofta tas för givet.

Styrka handlar om mer än om muskler, menar Petra Malm.

Foto: MARCUS GUSTAFSSON

”När vi är i balans är det lättare att hantera kriser”

Moderna hörlurar och appar, som gör det möjligt att göra enkla hörseltester hemma.

Foto: UGUR KARAKOC/GETTY

Petra Malm

Max Ström

◗ I boken Stark vill Petra Malm visa att styrka handlar om mer än muskler. Med träning, stillhet och reflektion som utgångspunkt uppmuntrar hon till att lyssna inåt, hitta balans och ta hand om både kropp och psyke. – Genom att vara mer medveten och närvarande, kan vi få mer kvalitet, säger Petra.

Du skriver om att lyssna mer på sig själv i en tid full av brus. Vad betyder det för dig?

– Det handlar om att reflektera och vara i kontakt med sig själv. Mobilen och alla intryck konkurrerar med vårt inre, och vi följer ofta andra i stället för oss själva. När vi stannar upp och reflekterar blir det lättare att se energitjuvar och vad som behöver förändras för att livet ska bli mer hållbart.

Hur märker man om man behöver bättre balans i livet?

– Jag brukar se hälsa som ett bord med fyra ben: rörelse, kost, vila/sömn och mental hälsa. När

alla ben är stabila står bordet stadigt. Om ett ben sviktar, till exempel om du sover för lite, kan balansen ändå fungera. Men ju fler ben som försvagas, desto större är risken att allt faller. När något skaver brukar jag därför se över vilka ben som är starka och vilka som är svaga. Det visar var jag behöver börja lägga min tid och energi.

Du har levt i extrema miljöer men också sett vardaglig styrka. Vad har du lärt dig om mod när livet inte går enligt plan?

– Mod hänger ofta ihop med hur vi mår. När vi är i balans är det lättare att hantera kriser och sådant vi inte kan påverka. Är vi i obalans ligger känslorna mer på utsidan, och livets svårigheter blir svårare att bära.

Om du fick ge läsarna en sak att börja med redan i dag – något litet som kan göra stor skillnad –vad skulle det vara?

– Prioritera sömnen. Sätt en påminnelse på kvällen som hjälper dig att varva ner, avsluta skärmtid och annat som stör sömnen. Lämna telefonen utanför sovrummet och se till att du får de timmar du behöver varje natt.

TYSTNAD

◗ I en värld full av notiser, röster och ständiga intryck har tystnaden blivit något ovanligt. Ibland till och med lite obekvämt. För när det blir tyst hör vi plötsligt våra egna tankar, och det är inte alltid vi vet vad de vill…

Samtidigt är tystnad ett värdefullt litet mellanrum där allt får sakta ned en stund, där hjärnan landar och kroppen hinner ikapp. Forskning visar att när ljuden runt oss försvinner går hjärnan in i ett mer återhämtande läge, där stressnivåer sjunker och intryck får sorteras.

Ofta räcker några minuter här och där. Har du testat att stänga av bruset på väg hem, sitta en stund utan att scrolla, eller bara låta rummet vara tyst ett ögonblick? Det är ofta i de stunderna hjärnan börjar arbeta på ett annat sätt, mer långsamt, mer sammanhängande.

I tystnaden händer något. Vi hör oss själva tydligare, känner efter, blir mer närvarande. Och kanske är det just därför det kan kännas både ovant och välgörande på samma gång.

När gav du dig själv en stund av tystnad senast?

När skolan känns hård och kraven höga kan ett samtal göra hela skillnaden. I kyrkan får unga andas, prata färdigt och bli tagna på allvar. Här berättar Freja, Erik och pedagogen Jill om samtal som ger kraft och är på riktigt.

”Här

kan vi släppa garden”

TEXT OCH FOTO: Maria Lokrantz

◗ Jill Kjellberg slår sig ner i den grå soffan i församlingshemmet. Här sitter hon ofta tillsammans med ungdomar som vill prata.

– De behöver få sätta ord på saker, men också känna sig älskade och sedda. Ord i alla ära, men ännu viktigare är att någon faktiskt har tid för dig, säger hon.

För många ungdomar är det ibland lättare att prata med en vuxen utanför familjen.

– Man är rädd om sina föräldrar och vill inte belasta dem. Handlar det om familjesituationer tar ungdomar ofta ansvar och vill inte tynga med sina egna bekymmer, säger Jill.

Reaktionen från vuxna spelar också roll. Många ungdomar

tvekar att berätta av rädsla för hur föräldern kan reagera.

– Försök hålla dig ganska neutral känslomässigt, även om du inombords reagerar starkt. De behöver att du är lugn när det kanske är kaos inom dem. Om man reagerar alltför starkt stänger ungdomar sig lätt, säger hon.

Jill beskriver det som en mussla, som öppnas när det känns tryggt, men stängs när något inte känns bra. För att musslan ska förbli öppen behöver man

vara lyhörd och verkligen lyssna, ställa frågor och ta svaren på allvar. Säger man ”det där var väl ingenting” tappar man deras förtroende.

EN BRA FRÅGA hon ofta använder är ”hur har du tänkt?”

Jill Kjellberg

”Ungdomar behöver att du är lugn när det kanske är kaos inom dem.”

– Du behöver lyssna och hjälpa dem att hitta en väg framåt. Ung-

domar tänker ofta själva ut hur de vill hantera saker. De är kloka. Du kan hjälpa dem att hitta svaret själva.

För Erik Ehrnell och Freja Samuelsson betyder samtalen med Jill Kjellberg mycket.

små, innan de växer till berg. – Jag tror att så mycket ångest skulle minska om vi blev bättre på att sätta ord på vår oro, vårt mörker och vår tyngd. När luft inte cirkulerar blir det unket, och så är det med känslor också. När vi stänger in dem byggs ångesten upp, säger hon.

TVÅ UNGDOMAR SOM ofta pratar med Jill är Freja Samuelsson och Erik Ehrnell.

– Man kan komma som man är och man känner sig älskad. Det är en andningspaus. Här kan man ta det lugnt, vilket är väldigt skönt, säger Erik.

Jill lyfter fram att psykologer sällan ger färdiga svar, utan att man själv får hitta dem genom att sätta ord på det som känns svårt. Därför är det viktigt att prata om problem medan de fortfarande är »

Erik hittade till kyrkans ungdomsverksamhet under en tuff

Samtalsfika

är också viktigt!

period. För Freja blev samtalen en väg in.

– Jag behövde en plats där jag kunde slappna av och vara mig själv. Kyrkan är mitt ”safe space” där jag kan prata, gråta ut och öppna upp mig, säger hon.

DE BESKRIVER SKOLANS och kyrkans miljöer som två helt olika världar.

– I skolan blir man dömd och kan inte slappna av. Man går med axlarna uppe och skyddar sig själv. Jargongen gör många unga trasiga, för man är så rädd att bli bedömd. Då går man in i ett skyddsläge med taggarna utåt, säger Erik, som nu börjat gymnasiet och upplever att det är lugnare där.

Freja känner också att hon ständigt måste kämpa för sin plats i skolan.

Alla har en hård fasad och relationer bygger ofta på att man enas kring att ogilla någon annan.

– I kyrkan behöver jag inte anstränga mig, jag bara är, och då får jag mer energi. I skolan drar det en massa energi för att man måste bevisa sig själv. Men i kyrkan finns det alltid människor som tycker om en, och då blir man glad, sprallig och rolig, säger hon.

Under Frejas konfirmationstid

”I kyrkan behöver jag inte anstränga mig, jag bara är, och då får jag mer energi. I skolan drar det en massa energi för att man måste bevisa sig själv. ”

blev det extra tydligt. Hon upplevde att alla kom dit med sin hårda skolfasad.

– Men för varje träff skalades ett lager bort. Till slut var vi som

en familj där man kunde visa både ångest och tårar.

Både Freja och Erik tycker att det gör skillnad att prata med en vuxen som har lite mer livserfarenhet.

– Jag övertänker ofta. Men när jag pratar med en vuxen märker jag att det inte är så dramatiskt som det blivit i mitt huvud. Det ger perspektiv och gör mig lugnare, säger Erik.

Freja har ibland brottats med problem som hon inte vet hur hon ska lösa.

– Ett ungdomligt sätt att hantera det kan lätt bli att man fastnar

i anklagelser och frustration. När jag pratar med en vuxen ser jag den andres perspektiv, och inser ofta att jag själv haft en lika stor del i problemet, säger hon. Det viktigaste, menar Erik, är ändå själva känslan av att någon bryr sig.

– Lösningar är bra, men först behöver man höra: ”Jag ser att det är tufft och jag finns här för dig.”

tips till föräldrar

Så får ni bättre samtal enligt ungdomarna Freja och Erik:

1 Börja med kärlek, det öppnar samtalet.

2Lyssna mer än du ger råd.

3Ställ frågor.

4Låt barnet bestämma tempot och var tacksam för det du får.

5Dela något personligt, kanske något du kämpat med. Det bygger förtroende och gör att barnet känner sig mindre ensam.

Så får ni bättre samtal enligt pedagogen Jill:

1 Ta chansen när den dyker upp – vid köksbordet, i bilen eller vid läggdags. Chansen kanske inte kommer tillbaka när du tycker att det är läge.

2 Ta en promenad! ”Walk and talk” gör det lättare att prata.

”Jag övertänker ofta. Men när jag pratar med en vuxen märker jag att det inte är så dramatiskt som det blivit i mitt huvud”, säger Erik om träffarna med Jill och Freja i kyrkan.

3 Åk bil tillsammans. Att slippa ögonkontakt kan göra det lättare att öppna sig.

4 Om du har en tro: be Gud om en öppning i samtalet. Jag tror att Gud vill att vi ska dela varandras bördor.

saftig och solgul

Påsktårta med ananas och kokos

En saftig och solgul ananastårta med fluffig kokosfrosting – lika frisk som festlig. Dekorera med vackra ananasblommor så blir den en riktig påskdröm på fikabordet.

RECEPT OCH STYLING: Sophie Ekman FOTO: Eva Hildén

2 dl vetemjöl

2 dl strösocker

½ tsk salt

1 tsk bikarbonat

1 msk rivet limeskal

2 ägg

1 dl neutral olja

2 dl krossad ananas med spad (ca 230 g)

Smör + kokosflingor till formarna

Kokosfrosting:

1 dl mascarpone

2 dl kokosgrädde (väl kyld, 20–30% fetthalt)

½ dl florsocker

Dekor: Ananasblommor (se tipsruta)

Gör så här:

◗ Sätt ugnen på 175°C. Smörj två springformar (18 cm) och bröa med kokosflingor.

◗ Blanda mjöl, socker, salt, bikarbonat och limeskal i en skål.

◗ Vispa ihop ägg, olja och krossad ananas. Rör ner i mjölblandningen.

◗ Fördela smeten i formarna och grädda ca 25–30

min tills kakan är genomgräddad. Låt svalna helt.

◗ Vispa ihop mascarpone, den fasta delen av kokosgrädden (gärna kyld över natten) och florsocker till en luftig frosting.

◗ Lägg ihop bottnarna med frosting emellan och ovanpå. Dekorera med ananasblommor..

Gör ätbara blommor!

◗ Skär ananas i tunna skivor.

◗ Lägg på en plåt och torka i ugnen, 100°C varmluft, ca 1,5 timme tills torra men böjliga.

◗ Lägg i muffinsformar och torka till blommor.

GÖR VI JU, FAKTISKT, NÄR VI ÄR LYHÖRDA

STAD I HÖG GRAD

GJORDE

VINDEN PÅ SVENSK Ö?

SÄMRE VARIANT

TONÅRSTRAKTOR

ÄNDLÖS

CEREMONI VÄRLDSLIGA IGGY & ICONA, MEN OCKSÅ PRÄST I RYSKORTODOXA KYRKAN

SÄREGNA FRID

GENUINT OCH MEDVETET LÅNA

SITT ÖRA TILL EN MEDMÄNNISKA

LÖSES UNDER SVÄLLNING I VARMT

VATTEN

FRÅNSLAGEN

STÅR PER VID PORT KRAFT

VILLE JU LILL-BABS LIVET

GRÅBENTJUT

NATRIUMKLORIDFJÄRD I STOCKHOLM

GNISSELLJUDET

HEMSIDA HOVDAM

BYRON

SKRIVER SPÖKE FRÅN FINKAN? ÅTER

ÅKER GRÅ GREVE?

STAJLA MED STRUT KORT

SKÖNHETSDYRKARE

SILVER SCEN

FNATTEAVKOMMA

TAR HELIG DJUPT INNAN DYK?

FOTBOLLSFÖRRÅD I LONDON?

SPURTA

EUROPAFLOD FLOTT VERKTYG

STIRRA

SOM BERYKTAT SKÄR

FÖR BORT VÄRME OHÄMMAD UNDERLEVERANTÖR?

NYPA BORT

BRAGDSIMONSSON I BASSÄNG

SÅN RIT KAN BLI DROPPEN FÖR HUVUDPERSONEN

MAKLIGT

RÖSTRÄTTELLEN

ROMAN MED VALKA

FAR FRAM VÅRDSLÖST

GUILLOUROMAN KASSALJUD

LYSSNAS PÅ EFTER MATEN? KANSKE MED VISS IMAM? OSKICK

BEDÖVAR BYTET MED ELEKTRISK STÖT

BARRTRÄD

NEON

HÄNGER FRÅN TAK

FORNGUD EJ EFTERLYST HASSE

HANÖBUKTORT INSYLTADE CYLINDERN

SYFTE

KÖTTSTUVNING

Vårkrysset

GÖR SÅ HÄR

◗ Märk kuvert eller mejl med ”Korsord” och sänd in hela krysset till:

Postadress: Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö

Biskopsgränd 2, 645 30 Strängnäs

Mejladress: strangnas.domkyrkoforsamling@svenskakyrkan.se

◗ Vi vill ha ditt lösta korsord senast onsdag 1 april 2026. Bland de inskickade rätta lösningarna lottar vi fram två vinnare som får domkyrkans egen teblandning. Lycka till!

LYSSNAD PÅ I NEW YORK

SJÖNG BELLMAN ATT VI SEN SKULLE TA DITO EN

EDGAR ALLAN

SVÄNG

SOM INTE HAR EN SUSNING

Av alla rätta och inskickade lösningar har två vinnare lottats:

◗ Lena Olsson

◗ Mikael Björklund

LEMUR-KRYSS 2026

Konstruktör: lena-holmlund.com

Välkomna till domkyrkan för att hämta vinsten, som denna gång är domkyrkans egen teblandning. Du som inte kan komma till Strängnäs, mejla din postadress så kommer vinsten i brevlådan (se mejladress under rubriken Gör så här).

Namn:

Adress:

Postadress:

Telefon:

E-post:

DIN KYRKA

visste du att

... din kyrka finns online?

Hej Charlotte Frycklund, du är

Svenska kyrkans nätpräst. Vad innebär det egentligen?

– Det innebär att jag möter människor i sociala medier för samtal om tro, livsfrågor och det som just då är viktigt i deras liv.

Varför är det viktigt att kyrkan finns på nätet?

– För att vi såg ett behov. Många uttryckte en önskan om att kunna tala med en präst direkt på nätet, när något händer i livet. Det kan handla om tro och existentiella frågor, men också om sorg, sjukdom och ensamhet. Då kan

Svenska kyrkan finnas nära i stunden och möta människor där de befinner sig.

Vilka frågor möter du oftast?

– Utöver frågor som handlar om tro och lära möter jag ofta sådant som rör själen. Hur man orkar när en förälder blir sjuk, hur man

går vidare efter en förlust, eller hur man hittar gemenskap och mening.

Vad är det svåraste med att möta människor digitalt?

– När vi skriver till varandra saknas tonfall och kroppsspråk. All värme och omtanke måste därför ligga i orden. Det gäller att lyssna noga på känslan bakom det som skrivs, och att inte misstolka utan visa att vi ser varifrån den andra kommer. Det finns också ett

Då är du med och gör det möjligt att människor får stöd – precis när de behöver det som mest.

För mer information, se svenskakyrkan.se

stort behov hos människor att bli bemötta respektfullt, som de hela och värdefulla personer de är.

Varför tror du att vissa hellre tar kontakt digitalt?

– För många känns det tryggare. Man är skyddad när ingen ser ens kroppsspråk eller hör ens röst. Det kan vara lättare att sätta ord på känslor i skrift. Det behöver vi förstås respektera och möta. Kyrkan finns där människor finns. Även i cybervärlden.