Gloria_sommaren 2026_Strängnäs

SOMMAREN 2026

Vad kan djuren och naturen ha att säga oss !

ARASH GILAN:

”Den som verkligen berör talar för att den inte kan låta bli”

HUGO OCH EBBA TVÅ UNGDOMAR

SOM HAR MOD ATT TALA

Varför når vissa ord in?

Gud talar fram världen, talar fram ett myller av liv

”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.

Så uttrycker en av Bibelns flera skapelseberättelser det första som sker i Guds skapelseverk. Kanske låter ”Varde ljus!” mer bekant, det är en äldre översättning. Sedan fortsätter berättelsen med att Gud talar fram världen: himlavalvet, vattnet som samlas i haven så att land blir synligt. Gud talar fram fröbärande örter, olika arter av fruktträd, solen och månen och stjärnorna, ett vimmel av levande varelser i vatten, i luften och på land. Och så fortsätter det. Gud talar fram världen, talar fram ett myller av liv. Orden som uttalas blir en ny verklighet.

SPRÅKET OCH DET talade ordet har många funktioner. Det sätter namn på saker, beskriver, förmedlar information och tankar, gör en känsla tydligare genom att formulera den, och mycket mer. En funktion som språket, och inte minst det talade ordet kan ha är att vara performativt. Orden åstadkommer något.

Våra ord åstadkommer något. Därför är det viktigt hur vi talar med varandra.

Jämför med det engelska ordet perform som närmast översätts med att utföra, dvs att göra något, att göra skillnad, att skapa. När någon säger ”Jag förklarar mötet öppnat” har egentligen ingenting hänt i lokalen annat än att någon med ord har skapat en ny situation som har sina egna regler och beteenden. De uttalade orden är performativa, de har utfört något, de har skapat en ny verklighet.

Hur vi talar till och med varandra är ofta performativt, det gör skillnad. Orden kan bekräfta, trösta, bygga upp, skapa gemenskap, befria. Men de kan också såra, trycka ner, skapa osäkerhet. Våra ord åstadkommer något.

Därför är det viktigt hur vi talar med varandra. Våra val av ord, vad vi väljer att säga eller inte säga, tonen med vilken det sägs, allt spelar roll. Det skapar en verklighet.

DETTA NUMMER AV Gloria har temat Tala. Det delas ut till alla hushåll i Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö. Min förhoppning är att det ska bidra till reflektion och medvetenhet om det talade ordets betydelse, att det talade skapar en verklighet. Jag önskar dig en välsignad sommar fylld med goda ord.

Christofer Lundgren Domprost

Innehåll

Din församling

4 Lokalporträttet

Ungdomarna Ebba och Hugo om att våga tala

30 Roggeborgen

400+ år av utbildning

Tema tala

9 Varför når vissa ord in?

Mötet

14 Arash Gilan

För­fattare, filosof och talare

Övrigt

8 Korsordet

18 Tankar om tro

24 Guldkorn

25 Receptet

26 Svenska kyrkan i utlandet

”Pensionen innebär frihet, men också frågor om mening och riktning”, säger Åsa Kruse, författare till boken Det nya livet som pensionär. Läs mer på sidan 24.

Välkommen i sommar!

Aspö kyrka

Tematiska guidningar och skattjakt

◗ Aspö kyrka ligger cirka 15 km norr om Strängnäs längs väg 55 mot Uppsala.

De äldsta delarna av kyrkan är från 1100-talet och det finns mycket att upptäcka. I sommarens guidningar utforskar vi kyrkan tillsammans till olika teman som till exexmpel Altarskåpet berättar, stenar i och runt Aspö kyrka, vapensköldar och heraldik, symboler och deras betydelse. Det kommer även bli en pilgrimsvandring i samarbete med STF till Gisslestenen.

Du kan också gå på skattjakt, följa ledtrådarna och hitta Aspö kyrkas hemligheter. Fika, picknickkorg och kaffe finns att köpa.

Domkyrkan och dess omgivningar

Sommarläsning och samtal

◗ I sommar finns möjlighet att stanna upp en stund och dela både läsning och tankar tillsammans.

På tisdagar 23 juni–11 augusti efter middagsmässan bjuds det in till samtal – varannan vecka kring kommande söndags texter, andra veckan kring en bok. Vi delar tankar och samtalar bland annat om den spännande romanen Hembiträdet av Freida Mc Fadden.

SVANENMÄRKET

Trycksak 3041 0934

PEFC/03-31-107

PEFC-certifierad

Denhärprodukten

kommerfrånhållbart

skogsbrukoch

kontrolleradekällor

www.pefc.se

Vi ses kl 12.30–14.30. Den som vill kan köpa en fylld baguette till självkostnadspris, vi bjuder på kaffe. Vid fint väder sitter vi ute på kyrkbacken, annars samlas vi i Bodarna.

MER INFO

◗ ... hittar du på hemsidan.

REDAKTION

Varsågod!

◗ Gloria ges ut av Strängnäs Domkyrkoförsamling med Aspö.

Telefon: 0152–245 00

E-post: strangnas.domkyrkoforsamling @svenskakyrkan.se

Webb: svenskakyrkan.se/strangnas

Sommaröppet

13.00- Onsdagar 24 juni–12 augusti 17.30 Guidning kl 14.00 och 16.00, mässa kl 17.00.

13.00- Lördagar 1–15 augusti 17.30 Guidning kl 14.00 och 16.00

14.00 Söndag 12 juli Hembygdsgudstjänst.

MER INFO ◗ ... om aktiviteterna kommer att finnas på hemsidan.

Kaffe med dopp

◗ Börja onsdagarna v 26–33 (24 juni–12 augusti) med eller utan ett härligt dopp och gemensam frukost på bryggan. Ta med dig frukost – vi bjuder på kaffe. Vi samlas kl 08.00 utanför Domherren-Kyrkans Hus och går tillsammans till bryggan på Tvättstugegränd där det finns bänkar i morgonsolen.

Sommaröppet

10.00– 15 juni–30 augusti 18.00 Kort visning kl 14 varje dag.

Post- och besöksadress: Biskopsgränd 2, 645 30 Strängnäs

Produktion: Verbum AB

Ansvarig utgivare: Martina Croner martina.croner@verbum.se

Tryck: Printagon, Helsingborg, 2026

Distribution: Postnord

Omslagsbild: Namn Namn

”Man måste ta sig i kragen och våga prata om det som är jobbigt”

TEXT:

Hillevi Wahl FOTO: Magnus Aronson

Att våga tala kan vara ett bra motmedel mot dumhet och intolerans.

– Om du vågar stå upp för dig själv och andra, så är din röst det starkaste vapen du kan ha, säger Ebba Thörne, 17.

– Jag gillar att prata med olika människor. Det är roligt och allmänbildande, säger Hugo Moberg Santana, 18.

◗ Jag har stämt träff med Ebba och Hugo, som båda går på Thomasgymnasiet i Strängnäs, för att höra hur de resonerar kring det här med att våga tala. Jag är nyfiken på hur de tänker kring ordens betydelse, bildning och framtiden.

Ebba kommer först till ungdomslokalen i Domkyrkans bodar. Hon visar sin hoodie från kyrkan. På ryggen finns en text som börjar: ”Låt ingen se ned på dig för att du är ung”.

”Umgänge. Det är bra att ha. Skaffa ett!” Hugo

Hugo virvlar in några minuter senare. Han har i vanlig ordning bjudit in sig själv till vaktmästarnas halv tre-fika i vapenhuset.

– Jag upptäckte av en slump, att om man bara kikar in vid den tiden, så kommer de automatiskt

att bjuda på fika, säger han glatt.

– Hugo kan prata med alla, säger Ebba.

– Jag gillar att lyssna på de som är lite äldre och har arbetslivserfarenhet.

Även som ungdomsledare är han enormt pratglad, betonar Ebba.

– Umgänge. Det är bra att ha. Skaffa ett!, säger Hugo.

Det här numret av Gloria har temat Tala. Vad tror ni, törs unga uttrycka sig fritt i dag?

– Jag tror det har med ålder att göra, om man vågar säga vad man tycker och tänker. Om jag jämför med hur jag var som 14-åring så var jag mycket mer osäker och ville tycka som mina kompisar för att passa in, säger Ebba.

– Sedan har det hänt saker på vägen, som gör att jag har vuxit

i mig själv och vågar sticka ut i dag. Till exempel det här med homosexualitet och att jag har en flickvän. Där handlar det både om att vara öppen som troende och homosexuell.

– Det har varit en stor sak för mig, som även påverkat mig när det gäller djupt personliga saker, som att två i min närhet tog sitt liv förra året. En av dem var min pappa, säger hon.

– Det har fått mig att inse att vi måste prata mer. Inte bara att man ska prata om sig själv, utan att vi måste prata mer med varandra.

Hur hittar man orden när man drabbas av något så livsomvälvande? Som man inte ens har kunnat tänka sig ska hända de man älskar?

– Mycket tack vare familjen, som alltid sagt att ”såklart du ska tala”. Och släkten. Alla samlades både första och andra gången, säger Ebba.

Nio dagar efter hennes pappa hade gått bort, så ställde hon sig framför hela sin klass på suicidpreventionsdagen och berättade.

– Jag ville visa att sådant där kan ske, fast man kanske tror att det aldrig kommer hända i min omgivning.

– För mig handlar det om att våga stå upp för det som har hänt.

Så andra fattar vilken stor förlust och risk det är, säger Ebba

Vad fick du för reaktioner från klassen?

– Tystnad. Man vet inte vad man ska säga. För det blir också en död som man inte kan förutspå på något sätt. Om pappa hade varit sjuk, så hade det varit en annan sak. Men nu kom det från ingenstans. Så det blev mest tystnad och sedan en som sa ”Jag beklagar”.

Ebba tyckte ändå att det kändes skönt efteråt.

– Jag har fortsatt att prata och diskuterar suicid ganska ofta. Även med mina lärare, tack vare att jag har fått sådan bra hjälp från skolan, säger Ebba.

Vad tänker du, Hugo, när du lyssnar på det Ebba berättar?

– Ja… jag kan ju inte lösa det här. Jag tycker det är jobbigt att inte kunna lösa det här, för det skulle jag hemskt gärna vilja kunna.

– Jag kan bara erbjuda mig själv, att jag finns här. Och göra de små vardagliga kompisgrejerna, som jag kan, säger Hugo.

Ebba nickar. Hon har tänkt göra sitt gymnasiearbete om suicidprevention. Orden har haft en läkande kraft för henne, på flera sätt.

Genom att prata med andra om hur hennes liv vändes upp och ner, så har hon märkt att hon inte är ensam.

– Min flickvän kände också

någon som gick bort i suicid samma år. Det gjorde att vi hittade varandra genom det. Vi har pratat massor. Man måste verkligen prata ut, säger Ebba.

Flickvännen Ellen är tre år äldre och de träffades i kyrkan. Ellen var en av de unga ledarna det året som Ebba konfirmerades.

– Sedan hängde jag kvar här och då kom vi bara närmare och närmare, säger Ebba.

EBBA OCH HUGO säger att de är väldigt nära alla de umgås med i kyrkan.

– I vår innersta cirkel är vi väl runt 15 personer, säger Ebba.

– Ska man ta med hela ledarskolan så är vi uppe i 45 pers, säger Hugo.

Skolan och kyrkan är trygga punkter i deras liv. Men på olika sätt.

– I kyrkan hänger mycket på frivillighet, men du är tvungen att vara i skolan. Därför lämpar sig skolan mer för en ”arbetsplatsstämning”, medan kyrkan fostrar kamratskap, på ett bättre sätt. I kyrkan handlar det om ”hej, vill du vara här och vara kompis”, säger Hugo.

– Det har väl hänt att man har hängt kvar här tills man ska gå och lägga sig, skrattar Ebba.

Båda hoppas att kompisarna från kyrkan hänger med långt upp i livet.

– När vi pratar om framtiden, så

”Jag har fortsatt att prata och diskuterar suicid ganska ofta”, berättar Ebba, som förlorat två närstående i suicid. ”Jag kan bara erbjuda mig själv, att jag finns här. Och göra de små vardagliga kompisgrejerna”, säger Hugo.

kort om

Ebba Thörne Ålder: 17 år.

Familj: Mamma, lillasyster och lillebror.

Bor: Fogdö, utanför Strängnäs.

Gör: Går samhällsvetenskaplig linje på Thomasgymnasiet.

Ung ledare i kyrkan.

Hugo Moberg Santana Ålder: 18 år.

Familj: Två föräldrar och en bror.

Bor: I en villa i Strängnäs.

Gör: Går eloch energiprogrammet på Thomasgymnasiet. Involverad i försvarsmaktens frivilligverksamhet. Ung ledare i kyrkan.

brukar det vara så att vi planerar att fira födelsedagar och nyår tillsammans eller bara bjuda hem varandras familjer på middag, säger Ebba.

– Jag vill tro att det kommer att bli så. Även om man ju bli vuxen och inte kommer att kunna ses lika mycket, så hoppas att vi kommer att hålla kontakten, säger Hugo.

FRAMTIDEN VERKAR DE se ljust på, trots all oro i världen just nu. De har långtgående planer för studier och yrkesliv.

– Pension är ju målet! Därefter får man hålla på med hobbyverksamhet tills man dör. Så tänker jag, säger Hugo.

För Hugo är utbildning och bildning något som ska leda till arbete.

– All kunskap är verktyg. Skolan är det snabbaste sättet att få så många verktyg i verktygslådan som möjligt, så att vi kan använda dem resten av livet och vara produktiva medborgare. Lutherska tankar om ett alldagligt kall, säger Hugo.

Men först ska han förmodligen göra värnplikten.

– Antingen vill jag mecka med motorer eller göra något coolt som man kan skryta om för sina barn i framtiden, säger Hugo.

Förutom skolarbetet och konfirmandundervisningen i kyrkan så är han involverad i försvarsmaktens frivilligverksamhet.

– Det är hundra procent karaktärsbyggande, säger han.

Ebba siktar också på något coolt.

Från början hade hon egentligen tänkt bli flygledare, men bytte inriktning helt. Nu vill hon utbilda sig till präst.

– Jag vill bli ungdomspräst, för det är fint med konfirmandarbete. Vi ser hur alla utvecklas under konfirmationens tid, precis som jag gjorde. Det är fint i slutändan, säger Ebba.

– Jag tänker att förhoppningsvis blir jag väl biskop till slut. Eller statsminister. Eller både ock, skrattar hon.

Oj, det var inte illa! Vad drömmer ni mer om, i framtiden?

– Fred på jorden och rättvisa åt folket, säger Hugo.

– Ja, det önskar man ju, säger

”Det arbete vi gör och att vi är så roliga gör att folk kommer hit och stannar.” Ebba

Ebba.

– Men hur det ska gå till är oklart. Hittills har ingen hittat en lösning på det fast alla säger att de vill ha det, säger Hugo.

– Det blir nog svårt i framtiden också. Eftersom människor är oense. Vi är alla olika och har olika åsikter, då blir det till slut så att folk börjar bråka. Det är bara att titta på hur det ser ut i världen just nu, säger Ebba.

– Vi har till exempel kriget i Ukraina som hållit på i fyra år. I början var jag såklart rädd, men nu är det något som vi har vant oss vid. Det bara finns, säger hon.

Hur tror ni att vi skulle kunna skapa en värld som är mer tolerant och inlyssnande?

– Jag tror att man själv måste ta

sig i kragen och våga prata om det som är jobbigt, säger Ebba.

– Vi är fortfarande olika och kommer att ha olika åsikter. Jag kanske inte kan förändra allas åsikter, men jag kan få folk att öppna ögonen för att det kanske finns en annan variant av den åsikten den personen har.

Hon möter ibland människor som anser att homosexualitet är en synd.

– Då är det skönt att tillhöra Svenska kyrkan, som kommit lite längre och är lite mer öppna för allting, säger Ebba.

– Vi har kvinnliga präster och tycker att även homosexuella ska få vara en del av kyrkan och gemenskapen. Det är ju inte direkt så att jag är ensam. Vi är ju flera i kyrkan som är homosexuella, som

alla vet om, säger hon.

Det där Hugo sa med att ”alla borde skaffa sig ett umgänge” låter som en bra idé. Men hur gör man?

– Kom till kyrkan! Man behöver inte engagera sig, det räcker med att komma hit, säger Ebba.

Allra helst skulle de önska att de som har svårt att hitta kompisar vågar komma.

– Det arbete vi gör och att vi är så roliga gör att folk kommer hit och stannar kvar, säger Ebba.

De rabblar snabbt upp allt de gör, som körsång, konfirmandverksamhet och läger, bibelstudium, karaokekvällar, allmänt häng och resor.

– I år ska vi åka till Taizé. Det är en öppen kommunitet i Frankrike där olika trosinriktningar möts. Apropå bildning. Det är bildande att träffa nya människor, säger Hugo.

Körsång, konfirmandverksamhet och läger, bibelstudium, karaokekvällar, allmänt häng och resor. I kyrkan behöver du aldrig ha tråkigt, hälsar Ebba och Hugo.

I SÅN FINNS DROPPAR FÖR SMÅ KNOPPAR RÖVAS BORT

FICK HEN SOM MISSRÄKNAT SIG

VID KÄLLAN HADE JESUS OCH DEN SAMARISKA KVINNAN ETT GIVANDE SÅNT

KNAPPHÄNDIGT SKOLÄMNE

ENDAST SOM BRUDENS AXLAR

DÖLJER NIANS SNOK ELLER DINGLAR FRÅN METKROK

KRISTUS SOM KASTAR BOJ GOJA

ANTAL APOKALYPSRYTTARE

GES PÅ HEDER & SAMVETE

STRÅ VIRUS

SÄNG

HOS FOLK & FÄ TA PÅ UPPLOPPET

VILL DOM I NÖD & LUST

BÖRDA

FYNDIG SÅN GER HÖGA SÅNA I VITSTÄVLING

TIDNINGSAFFISCH GYCKEL KAN VI BÅDE GE I NÅT & GE OSS PÅ NÅT, MILT TALAT

FLUOR MOR MED SIERRA BERÖRDA LEDER BLODET FRÅN HJÄRTAT SLÄPADE BILD SOM BLUNDER

TRÄDET

SKÅDEPLATSEN

FRANSK POLISSOLDAT

ÄR HEN SOM PLÅGAS AV DÖDSSYNDEN INVIDIA

KALL I KUB

GODDAG I PARIS SES FARBROR? PARADGATAN

KIK

SVINGAR SPÖ MED JÄRNHAND

DOV DUO SOM HÄCKAR

TAS OM HAND

JOBBA

HÄSTHÅR

SKOR

ÄR DET EN IMORGON OCKSÅ

ARK I BIBELN

HÖRS JU SÄLLAN UNDER VIGSEL PORTVAKT

KROPPSDEL SOM ÄN IDAG

BÄR SPÅR AV FÖRBJUDEN FRUKT

TAR BORT LACK

HJULMITT

ANTILOPER KLÖSTE

FRAMFÖR ÅRTAL

BÖR VI FÖRSKOLEKLÄDER

GARVMEDEL VIRRIG

OFF-TOPIC I CHATT DET ATT FÖRA SAMMAN

IDROTTSPLATS GRÄVER HEN SOM GARVAR FÖRST ÅT ANDRA?

Sommarkrysset

GÖR SÅ HÄR

◗ Märk kuvert eller mejl med ”Korsord” och sänd in hela krysset till:

Postadress: Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö

Biskopsgränd 2, 645 30 Strängnäs

Mejladress: strangnas.domkyrkoforsamling@svenskakyrkan.se

◗ Vi vill ha ditt lösta korsord senast onsdag 15 juli 2026. Bland de inskickade rätta lösningarna lottar vi fram två vinnare som får domkyrkans egen teblandning. Lycka till!

Namn:

Adress:

Postadress:

Telefon:

E-post:

SKA BO MED LAMM, ENLIGT JESAJA

Av alla rätta och inskickade lösningar har två vinnare lottats:

◗ Kerstin Johansson

◗ Inga-Maj Eklund

Välkomna till domkyrkan för att hämta vinsten, som denna gång är domkyrkans egen teblandning. Du som inte kan komma till Strängnäs, mejla din postadress så kommer vinsten i brevlådan (se mejladress under rubriken Gör så här).

LEMUR-KRYSS 2026

Konstruktör: lena-holmlund.com

tala

Varför når

vissa ord in? tema

TEXT OCH ILLUSTRATION: Sophie Ekman

Vi lever i en tid där orden aldrig tycks ta slut.

Men vissa ord berör mer än andra, och stannar kvar.

vi möter tusentals ord varje dag. Det talas till oss i sociala medier, nyhetsflöden, poddar, tal och kampanjer, och i våra egna samtal. De flesta passerar snabbt. De flimrar förbi och försvinner nästan lika fort som de kom. Men ibland händer något. En mening stannar kvar. Någon säger något som verkligen träffar. En formulering kan fortsätta att arbeta i oss långt efter att samtalet tagit slut.

Vad är det egentligen som gör skillnaden?

För Susanne Dahl, präst i Svenska kyrkan vid Umeå universitet, handlar det mycket om vad som händer i mötet mellan människor.

– Att det uppstår någon form av kontakt i kommunikationen. När något verkligen berör säger det ofta något sant om livet, det finns en särskild angelägenhet i det.

Det handlar också om att den som talar själv är berörd, menar Susanne.

”När något berör säger det ofta något sant om livet.”

Susanne Dahl, präst

– Det finns en ärlighet i orden då, och det märks. Ofta är det berättelser som berör mest.

– Och det behöver inte vara något dramatiskt, utan det kan vara små vardagliga berättelser. Det enkla som gestaltar något skav i livet, eller en erfarenhet av godhet.

När hon själv predikar eller talar återkommer hon ofta till en grundläggande fråga: vad betyder orden egentligen?

– Vi använder ofta väldigt stora ord. Ta till exempel ordet nåd. Hur landar det? Min tanke är att vi alla har erfarenheter av nåd, även om vi inte alltid använder just det ordet. Eller ”Gud är kärlek”. Det är jättefint, men det kan också bli en helt tom utsaga. Det berör mig inte om jag inte vet vad jag menar. Vad är Gud? Och vad betyder egentligen kärlek?

I sitt arbete försöker hon ofta översätta kyrkans språk till något mer vardagligt.

– Ibland behöver man nästan göra sig främmande inför sitt eget språk. Kan jag gå ner lager efter lager tills jag landar i något som ligger nära livet? Något enkelt, som en konkret erfarenhet av att ta emot kärlek. Det kan vara omsorg från en främling, eller kärleken

jag fått ta emot av mina barn.

Som studentpräst möter hon dagligen unga vuxna som befinner sig mitt i livets stora frågor.

– Många lever med en ganska hög grad av press, att man ska ha en plan för sitt liv och veta vart man är på väg. Men livet är ju ingen rak linje. När något inte blir som man har tänkt kan känslan av att det är jag som är dålig bli stark.

Susanne tror att vi människor ofta bär på mycket ensamma.

– Men när någon säger något som speglar det vi själva känner kan man upptäcka att man inte är ensam. Det är något av det mest läkande, som får våra axlar att sjunka.

För det är när orden får kontakt med livet som något kan hända mellan människor, menar Susanne.

– Kanske handlar det egentligen om att bryta ensamhet.

Till sist lyfter hon också att orden lever sitt eget liv när de väl är sagda. Hur de tas emot beror på den som lyssnar.

– Jag kan inte påverka hur de landar. Och där är

Retorik handlar inte bara om att formulera sig, utan om att förstå hur språk fungerar.

Fsamtalet fantastiskt, för där får man en känsla för hur orden tas emot. I en predikan eller i en text, får man släppa dem. Det är både spännande och lite läskigt.

ör Lena Lid Falkman, retorikforskare och universitetslärare i ledarskap och kommunikation, handlar det om att förstå vad som händer i språket, både när vi talar och när vi påverkas av det.

Hon minns hur hennes egen syn på tal förändrades när hon som ung åkte till USA för att studera.

– Det hade inte funnits i min världsbild att ”att prata” kunde vara ett eget ämne.

På college var muntlig framställning en självklar del av undervisningen. Studenterna förväntades stå inför andra, presentera och argumentera.

– När jag tänker tillbaka på min egen skoltid i Sverige så höll jag kanske tre presentationer totalt, från förskola till magisterexamen.

”Vad vill den här personen att jag ska

veta, känna och göra?” Lena Lid Falkman, retorikforskare

kort

om

Susanne Dahl

Ålder: 51 år.

Familj: Stor.

Bor: Umeå.

Gör: Studentpräst vid Umeå universitet. Poet och skribent. Har sommarpratat i P1 och medverkar återkommande i Sveriges Radios andakter och Helgmålsbön.

Motto i livet: Återvänder ofta till Sinnesrobönen.

Susanne Dahl, studentpräst och poet.

”Jag har tänkt på det talet i över 20 år. Det var inte retoriskt avancerat. Det var bara så starkt.”

Lena Lid Falkman

kort

om

Lena Lid Falkman

Ålder: 55 år.

Familj: Maken Tomas, barnen Winston och Ellinor. Dessutom alldeles för många katter.

Bor: På gård i Ölme utanför Karlstad.

Gör: Forskare i ledarskap, retorik och kommunikation.

Lektor vid Karlstad Universitet samt forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

Motto i livet: ”Den längsta resan, är resan inåt.” (Dag Hammarskjöld).

»

Skillnaden märks fortfarande, menar hon. I USA tränas förmågan att tala inför andra tidigt.

– Jag var volontär i en klass där barnen varje dag hade något som kallades ”show and tell”. Ett barn fick berätta om något de tyckte om. Och läraren sa bara: ”Great, great!”

Samtidigt ser hon också en baksida.

– Ibland kan det låta väldigt bra, men innehållet är lite tunnare. Man litar på att det låter övertygande.

ISverige har retoriken vuxit som ämne, både i skolan och på universiteten, berättar Lena. Men många saknar fortfarande verktyg.

– Man får uppgiften att presentera, men inte så mycket stöd i hur man faktiskt gör. Det blir mer ”gå upp och prata”, utan att riktigt få hjälp i hur man bygger upp ett framförande.

Lena Lid Falkman, lektor och forskare.

För Lena handlar retorik inte bara om att formulera sig, utan om att förstå hur språk fungerar.

– Vad försöker den här personen få mig att göra? Vad är det de egentligen vill säga?

Men det handlar också om varför vissa ord når in och stannar kvar, och det är något som ligger nära det Susanne Dahl beskriver.

– Jag tror att det ofta handlar om igenkänning. Att någon sätter ord på något jag själv upplever eller känner. Och det kan bli väldigt starkt när någon formulerar något som jag själv inte riktigt kunnat sätta ord på.

Hon minns särskilt ett tal hon hört för många år sedan. En kvinna fick ett talarpris efter att hennes man, som var polis, hade blivit mördad. Under rättegången berättade hon om allt det liv de inte skulle få tillsammans. Barn de aldrig skulle få, livet som inte blev.

– Jag har tänkt på det talet i över 20 år. Det var inte retoriskt avancerat. Det var bara så starkt. Och kanske just därför fastnade det.

För att vi ska bli berörda är det en kombination av flera faktorer som spelar in, menar Lena. Vad som sägs, hur det sägs, i vilket sammanhang och vem som talar. Men när det gäller om vi litar på den

Vi påverkas mer än vi tror, både av vad som sägs och hur det sägs. Att

◗ Försök att förstå, inte bara få rätt. Så lyssnar du mer medvetet

lyssna medvetet handlar om att både ta in och samtidigt tänka kritiskt.

◗ Fråga dig: Vad vill den här personen att jag ska veta, känna och göra?

◗ Fundera över avsikten bakom budskapet. Vad är det som egentligen sägs?

◗ Var uppmärksam på hur något uttrycks, inte bara innehållet.

◗ Var vaksam på

starka känslor, de kan påverka mer än vi märker.

som talar blir andra saker avgörande. – Den kanske viktigaste faktorn är kompetens. Att man upplever att personen vet vad den talar om. Det är därför vi ofta litar på till exempel läkare eller präster, de har en tydlig expertis.

Det handlar också om hur personen uttrycker sig. – Om man upplever att någon verkligen försöker förklara något på ett begripligt sätt, kan man känna tillit även om man inte håller med. Och autenticitet spelar stor roll. Om en person är genuin och står för det den säger, då respekterar vi det.

Samtidigt ser hon en utveckling som oroar.

– Fake news, AI och det politiska läget gör att vi får problem med trovärdighet. Det handlar inte bara om att vi ibland blir lurade, utan också om att vi inte riktigt vågar tro på någonting längre. Vi börjar tvivla på fakta och berättelser. Trovärdigheten i det offentliga samtalet riskerar att urholkas.

I en tid av valrörelser, snabba budskap och starka känslor blir det särskilt tydligt. Och tonläget har förändrats enligt Lena.

– Jag tycker att samtalet har blivit mer social media-ifierade. Allt blir kortare och snabbare, och mycket formas till så kallade soundbites, alltså meningar som kan stå för sig själva och klippas ut.

Hon saknar ibland mer självdistans och humor.

– I dag är samtalet ofta antingen väldigt allvarligt eller ganska hätskt. Jag kan sakna att politiker visar att de blir berörda, inte bara arga, utan faktiskt berörda av människors situation. Jag tror att också politiker ibland skulle vinna på att våga säga: ”Där hade jag fel.”

Att lyssna på tal lite mer medvetet är ett råd från Lena.

– Vad vill den här personen som talar att jag ska veta, känna och göra? Vad är egentligen avsikten bakom budskapet? Om man försöker få syn på det tror jag att man kommer ganska långt.

5

1

talar du så att orden når in

Börja i det som känns igen

Ord når fram när de får kontakt med människors egna erfarenheter. Det kan handla om att sätta ord på något som skaver eller något vi alla bär, men inte alltid säger högt.

2

Gör det konkret

Berättelser och exempel från vardagen gör orden levande och lätta att ta till sig.

3

Stanna upp vid orden

Fundera över vad du egentligen menar. Stora ord behöver fyllas med innehåll för att beröra.

4

Var tydlig och begriplig

Sträva efter att bli förstådd, inte bara att låta övertygande.

5

Visa att du menar det

När du själv är berörd och står för det du säger, märks det. Det finns en ärlighet i orden – och den går att känna igen.

Varför litar vi på folk?

◗ Inom retoriken

brukar man tala om tre saker: 1 Ethos: vem som talar. Vi

lyssnar mer när vi upplever att någon är trovärdig och vet vad den talar om.

2 Pathos: vad vi känner. Ord som berör kan väcka igenkänning, hopp eller oro.

3

Logos: vad som sägs. Att det finns en tanke och ett innehåll som går att förstå.

◗ Tillsammans påverkar de hur vi tar emot det som sägs.

ARASH GILAN FÖRFATTARE, FILOSOF OCH TALARE

”Ord har aldrig varit så billiga som i dag.”

kort om

Arash Gilan Ålder: 40 år.

Familj: Gift och har tre barn.

Bor: Uppsala. Gör: Författare, filosof, talare.

Grundare och

VD för Viva Media. Programledare för VD-podden.

Aktuell: Med boken 404: Människan saknas (Volante, 2026).

Motto i livet: Jag söker det som inte kan mätas.

Arash Gilan arbetar med ord. Han skriver, talar och föreläser om AI och framtidens ledarskap. Ändå är det inte de mest välformulerade orden som har format honom. Snarare de mest sanna.

TEXT: Sophie Ekman FOTO: Mikael M Johansson

◗ Arash Gilan sitter i sin poddstudio. Ljuset är varmt och ombonat. Bakom honom lyser en diskret neonskylt.

Det är något med hans närvaro som stannar kvar. Han ler ofta, och med hela ansiktet. Värmen märks innan han ens har sagt något.

I sitt arbete rör han sig dagligen i en värld där språket produceras i ett allt snabbare tempo. Han leder samtal om AI och framtidens arbetsliv, skriver böcker och möter ledare som vill förstå vad tekniken gör med oss. Men när jag frågar vad som händer med språket i vår tid svarar han direkt:

– Ord har aldrig varit så billiga som i dag. Aldrig så tillgängliga. Men det säger inget om närvaro. Skillnaden, menar han, är avgörande. Att nå ut är en sak. Att nå in är en annan.

– De flesta talar för att övertyga. Men den som verkligen berör talar för att den inte kan låta bli.

”De flesta talar för att övertyga. Men den som verkligen berör talar

för att

den

inte

kan låta bli.”

Han säger att vi har tränat bort vår intuitiva förmåga att känna igen det äkta.

– Det är som en själslig muskel. Det som berör har kostat något. Man hör det i rösten, i pauserna, i det som nästan inte sägs.

Han citerar filosofen Simone Weil, som skrev att uppmärksamhet är den renaste formen av generositet.

– Ett tal som berör är inte ett framträdande. Det är ett möte.

ARASH RÖR SIG obehindrat mellan egna erfarenheter och andras tankar. Böckerna blev tidigt ett sätt för honom att utveckla språket och förstå världen. Att tänka tillsammans med andra röster, och så småningom skriva sina egna.

Under det senaste året har han arbetat med en ny bok. När han nästan var färdig upptäckte han dock att något saknades.

– Jag hade skrivit något som var korrekt och polerat. Men jag kände ingenting när jag läste det. Jag hade skrivit om människan, men jag var inte människan.

Till slut raderade han nästan allt och började om.

”Alla bär på en osynlig skylt. Och på den står det: Se mig. Älska mig.” Arash menar att ord handlar ytterst om att möta människors behov av att bli sedda.

– Jag insåg att jag kunde skriva teoretiskt om kärlek och lidande. Men vad betyder det för mig? Hur har jag upplevt det? Det blev tillslut en mer personlig och blottande bok. Och jag är faktiskt lite rädd nu när den kommer ut. Men den känns sann.

Kanske är det, menar Arash, det enda vi egentligen kan begära av livet. Att det är sant.

För honom är det inte en abstrakt tanke, utan något som vuxit fram ur erfarenhet, och den började tidigt.

Han föddes 1985 i den kurdiska delen av Iran. När han var åtta år kom han till Sverige tillsammans med sin ensamstående mamma. De hamnade i Hedemora i Dalarna.

– Det var en tuff tid.

Men han minns människor som såg honom. En lärare. Och så prästen Gunnar i Hedemora och hans fru Elisabeth som öppnade sitt hem.

– De mest avgörande orden i mitt liv har sällan varit de mest välformulerade. Det är de som varit sanna.

Han berättar att han växte upp utan sin pappa.

– På många sätt har hans frånvaro och tystnad format mig mer än tusentals ord.

Förra året åkte han tillbaka och hälsade på Gunnar.

– Vi satt tillsammans och behövde inte säga så mycket. Vi grät mest. Jag sa till honom att om jag bara får betyda för en människa vad du har betytt för mig, då har livet haft mening.

NÅGRA ÅR TIDIGARE hade hans eget förhållande till orden förändrats rejält. Efter en lång utredning fick Arash diagnosen myastenia gravis, en neurologisk sjukdom som påverkar musklerna. För en person vars liv kretsar kring kommunikation blev det mer än en medicinsk diagnos. Det blev en existentiell kris.

– Min gåva i livet har alltid varit orden. Och plötsligt bar de inte. Jag hade svårt att tala, och jag tappade något av min identitet.

Under en längre period låg han på sjukhus.

– När man ligger där finns inga retoriska finesser. Jag minns att jag låg sjuk och bad till en Gud jag inte ens visste om han fanns. Det var inga teologiska formuleringar. Det var desperation. Men det var äkta.

Efteråt förstod han att sjukdomen också förändrade hur han såg på livet.

som får ord att nå in, enligt Arash:

1 Kroppen. Närvaro märks. I rösten, i blicken, i hur du står eller sitter. Vi lyssnar inte bara med öronen, vi känner med hela kroppen.

2 Sårbarhet Det som berör är inte perfekt. Det finns en spricka, något som är på riktigt och inte polerat.

3 Tystnad. Allt behöver inte fyllas med ord. I pausen får det som sagts sjunka in. Det är där samtalet blir ett möte. 3 sätt

”Min gåva i livet har alltid varit orden. Och plötsligt bar de inte.”

– Jag insåg att vi ofta betraktar kroppen som en maskin, något som bara ska fungera. Men kroppen är inte en maskin. Den är ett levande system. Och när den stannar upp tvingas man också stanna upp och fråga sig vad livet egentligen är.

Sjukdomen är en del av hans liv i dag. Men den har förändrat hans sätt att se på ord. Och tro. – Tron betyder mycket för mig, men jag har inga färdiga svar. Jag är en sökare. Jag brukar beskriva mig som en tvivlande troende.

Arash önskar att han gick till kyrkan oftare än han gör. Och han tror att Svenska kyrkan har en viktig roll i den tid vi går in i.

– Vi står inför en existentiell förändring. När mycket arbete tas över av autonoma system kommer frågor om mening och identitet att bli ännu viktigare. Vad är en människa? Vad är vårt värde när vi inte längre definieras av vår produktivitet?

Det är frågor han själv lever med dagligen, i en värld där artificiell intelligens utvecklas i snabb takt. AI kan i dag formulera nästan vad som helst. Perfekta tal. Perfekta formuleringar.

FRÅGAN ÄR OM vi känner skillnaden?

– AI kan skriva en bön, men den kan inte be den. Den har inte legat vaken klockan tre på natten och undrat om livet har mening. Orden har ingen kropp. De har inte kostat något.

Han berättar om ett begrepp från den sydafrikanska filosofin Ubuntu.

– Det betyder ungefär: ”Jag är för att du är.” Människan blir till i relation. Det är därför mötet aldrig kan ersättas av en maskin.

Det som bekymrar honom är inte kvaliteten på det AI skriver.

– Faran är att den skriver tillräckligt bra för att vi ska sluta anstränga oss. För skrivande är inte bara kommunikation. Det är tänkande. När vi slutar brottas med orden slutar vi brottas med oss själva.

Samtidigt finns en paradox.

– Ju mer AI kan formulera åt oss, desto mer värdefullt blir det genuint mänskliga. Sprickan i rösten. Tvekan. Den ofärdiga meningen.

Han beskriver vår tid som en resonanskris.

– Vi har aldrig haft så mycket information, men aldrig varit så rådlösa. Volymen har ökat, men vikten per ord har nästan kollapsat.

Ibland beskriver han människan genom tre tillstånd: det sovande, det kalkylerande och det vakna. Det sovande följer strömmen utan att reflektera. Det kalkylerande optimerar. Den vakna försöker se vad som verkligen betyder något.

– Jag bär alla tre tillstånden i mig, men jag försöker vara vaken. Att vara vaken är inte att vara perfekt. Det är bara att börja se klarare vad som verkligen har värde.

ARASH BERÄTTAR OM en äldre kirurg som efter fyrtio år i yrket beskrev sitt arbete som ”kvalificerade gissningar”. Det handlade inte om slump, utan om erfarenhet. En intuition som satt i kroppen och som inte alltid gick att förklara, men som ändå var pålitlig. För Arash är det en bild av vad som håller på att gå förlorat.

– Vi har ersatt vår intuitiva förmåga med data. Kommunikation har blivit produktion. Alla producerar innehåll. Men innehåll fyller ett flöde. Mening fyller en människa.

Han talar om tekniken utan dramatik. Det är inte maskinerna i sig som oroar honom, utan vad som händer med oss.

I en tid av polerade

AI-svar hörs det mänskliga fortfarande i tvekan, rytmen och det ofullständiga – något Arash Gilan vill lyfta fram i både podd och text.

Foto: MIKAEL M JOHANSSON

”Vi fruktar att maskinen ska få en själ. Men det vi egentligen borde frukta är att vi själva har tappat kontakten med vår.”

– Vi fruktar att maskinen ska få en själ. Men det vi egentligen borde frukta är att vi själva har tappat kontakten med vår. Mitt råd är att lägga all energi på det som är mänskligt och medmänskligt. Och låta maskinen ta hand om resten.

För honom ligger problemet inte i tekniken, utan i hur vi använder den.

– Många ledare använder ord som ett verktyg för kontroll. Men verkligt ledarskap handlar om att våga öppna sig. Att kunna säga ”jag vet inte”. Det är inte en svaghet. Det är där tilliten börjar.

ARASH PRATAR VARMT om sina tre barn. Han gläds åt att de blivit inbitna bokläsare, som han själv. Dottern har konfirmerats, något som betyder mycket

för honom. Han tror att unga människor behöver sammanhang där de får reflektera över livet, över tro och mening.

Framtiden för de egna barnen skrämmer honom inte.

– Nej, faktiskt inte. Jag känner mig trygg i vad som bär och inte bär. Jag har också lärt mig att jag inte kan forma mina barn fullt ut. De är det de är. Jag kan bara vara där.

För inte heller i föräldraskapet är orden självklara.

– Hur hittar man orden i kärlek? Det är frågor vi alla delar.

Det handlar, menar han, inte om att alltid få det rätt. Det känns inte alltid bättre. Men det känns sant.

– Ibland saknar vi orden för det som verkligen betyder något. Men det finns saker som hjälper oss att hitta dem igen. Musik. Poesi. Naturen. Samtal med en vän. Och ibland måste vi acceptera att vi är ordlösa. Det är till orden han till sist återvänder.

– Jag har lärt mig att ord får sina egna vingar. När jag har släppt dem är de inte längre mina. De får betyda det de behöver för den som läser.

”Predika alltid. Och om det är nödvändigt, använd ord.”

Johan Garde, präst

Vad vill kyrkan säga om vår tid?

Kyrkan har ord som burit människor i århundraden. Men vem talar när vi säger ”kyrkan”? Och kan vi lita på att orden fortfarande betyder något?

Prästen Johan Garde reflekterar över röst, ansvar och mod.

TEXT: Sophie Ekman FOTO: Zandra Erikshed

Hur upplever du kyrkans röst i dag?

– Jag undrar om det inte håller på att ske, eller kanske redan har skett, ett skifte. Min upplevelse är att de stora orden, som nåd och förlåtelse, nästan har blivit lättare att prata om. Vi lever i ett väldigt prestationsbaserat samhälle. Mycket handlar om vad vi kan visa upp och mäta. I en sådan värld blir ord som nåd och förlåtelse viktigare.

– Samtidigt märker jag att fler, särskilt unga, söker sig till gudstjänster. Klimatkris, krig och oro gör framtiden osäker. Många känner mindre hopp än tidigare generationer. I en tid då allt verkade gå framåt kunde talet om brustenhet kännas irrelevant. I dag känns det snarare nödvändigt.

– När människor bär på oro behövs också ett språk för skuld, men inte bara på individens axlar. Det handlar inte bara om mig. Det finns också ett gemensamt ansvar som vi måste våga tala om.

För att utmana frågan lite, vem menar vi egentligen när vi säger ”Svenska kyrkan”?

– Om vi tar på allvar att varje döpt människa är en del av kyrkan, då är kyrkan inte bara präster och anställda. Att vara döpt är inte bara en identitet, utan också ett uppdrag. Vi är vana vid att det är prästen som talar. Men när en kristen människa uttrycker sig i sitt vardagsliv, på jobbet, i ett samtal eller i en diskussion, då är det också kyrkan som kommer till uttryck. Jag blir inte bara åhörare, utan också en möjlig röst.

Hur talar man om Gud med någon som är skeptisk mot religiösa ord?

– Det finns nog två delar i det. Den första brukar tillskrivas Franciskus: ”Predika alltid, och om det

är nödvändigt, använd ord.” Det bästa sättet att tala om kristen tro är kanske inte genom argument, utan genom hur vi lever. Att hjälpa. Att bära någon annans börda. Där talar vi, även utan ord. – Den andra delen handlar om språket. Det avgörande är kanske inte att använda de frommaste orden, utan att tala så att det man vill säga når fram. Ibland kan det vara svårt att säga: ”Hur ser Gud på oss?” Men om jag i stället säger: ”Jag är övertygad om att du är älskad. Att du är värdefull”, då är det ord som människor kan förstå.

I en tid då allt verkade gå framåt kunde talet om brustenhet kännas irrelevant.

I dag känns det snarare nödvändigt.

Om du bara fick välja ett av kyrkans viktigaste budskap just nu?

– När Jesus i Nasaret talar om att frambära ett glädjebud till de fattiga, förkunna befrielse för de fångna och ge de förtryckta frihet, då är det där allt börjar. Det handlar inte bara om yttre orättvisor, utan också om våra inre fängelser, om den skuld vi bär och det som binder oss. Vågar vi säga det, och leva det, kanske vi inte behöver så mycket mer.

Finns det ord du själv brottas med, men ändå inte vill släppa?

– Nåd. Kärlek. Förlåtelse. Hopp. Jag brottas nog med dem alla. Det är inte färdiga ord. Det är ord vi får leva med, och leva i. Kanske är det just det som gör dem så viktiga.

VAD GÖR EN PREDIKAN LEVANDE?

Predikan har i århundraden varit en självklar del av gudstjänsten.

I dag har den andra former och möter människor på nya sätt.

Vad händer med orden – och vad måste finnas kvar för att de ska bära?

Sandra Signarsdotter, kyrkoherde:

”Predikan måste tala rummets språk”

◗ Som kyrkoherde i Gustaf Vasa församling rör sig Sandra Signarsdotter inte bara i kyrkorummet. Hon har också predikat i barer, på konserter och festivaler, bland annat på Way Out West.

När är det fortfarande en predikan? – För mig behöver tre saker finnas med: Jesus, hopp och bön. Finns de tre med, då är det en predikan. Jag ska peka på Kristus, bära hoppet och uppmuntra människor att våga be.

Vad händer med predikan när den flyttar till ett annat rum?

– Platsen förändrar språket. Jag brukar tänka på det som dialekter. ”Kyrkiska” fungerar i kyrkan, men i andra sammanhang finns inte tid att förklara begrepp. Då behöver man formulera sig så att människor förstår direkt.

– Man kan anpassa mycket: form, språk och längd. Men inte riktningen. Kärnan sitter inte i formen, utan i vad man faktiskt vill ge vidare. Och det blir inte mindre heligt för att predikan är kort.

Är det svårare eller lättare att tala om Gud utanför kyrkorummet?

– För mig är det ofta lättare. Jag tycker om att tala avskalat och folkligt. Vi är en luthersk folkkyrka. Språket ska inte lägga sig över människor, utan bära dem. Samtidigt finns det en särskild tyngd i kyrkorummet. Den samlade närvaron gör något med en.

Om du jämför predikan förr och nu, vad har förändrats?

– Förr var predikan en av de viktigaste platserna där människor hörde om världen och livet. I dag finns många fler röster. Det gör att predikan inte längre är självklar, men kanske behöver vara mer närvarande och äkta.

Vad hoppas du att människor tar med sig?

– Det beror på sammanhanget. På festivalscenen ville jag förmedla ett vi. Att sänka tröskeln. Om någon tänker ”kan det vara så här att gå till kyrkan, då vill jag prova”, då är mycket vunnet.

Din nästa drömpredikan, var sker den?

– Det skulle kanske vara under en Taylor Swift­konsert, säger Sandra och skrattar.

– Men egentligen handlar det inte om scenen, utan om att få vara där människor redan är.

Enligt Eskil är det inte formuleringarna man minns, utan känslan. Att någon vågade vänta. Att det fanns utrymme för tystnad och att det var på riktigt.

Foto: KENT ENG

Eskil Selander, församlingspräst:

”Utan

kontakt spelar inga ord någon roll”

◗ Eskil Selander är församlingspräst i Uddevalla, prästson och stand up-komiker. För honom har predikan och stand up en avgörande sak gemensamt: publiken.

När märker du att människor verkligen lyssnar?

– Det känns i kroppen. När rummet är med en. När man märker att människor inte sitter och väntar på att det ska ta slut, utan faktiskt är där.

Vad är det som gör skillnaden?

– Närvaron. Att börja i situationen, inte i sitt budskap. ”Nu är vi här. Och där är du.” Finns det barn som låter, är folk trötta, är det oro i rummet? Allt det måste få finnas med. Om man ignorerar det och bara kör på sitt manus, då märks det direkt.

Hur snabbt märker man att kontakten är bruten, och går den att återupprätta?

– Omedelbart. I stand up är det brutalt – ingen skrattar. I kyrkan är det mer subtilt, men det känns direkt.

– Det går att hitta tillbaka. Ofta handlar det då

om att släppa prestationen och våga vara ärlig. Människor vill att det ska bli bra.

Hur mycket betyder personen och tonen jämfört med innehållet?

– Mer än man tror. Människor lyssnar på hur du är, inte bara på vad du säger. Humor kan öppna ett rum, men får aldrig bli ett skydd. En predikan får gärna skava där livet skaver.

Vad har förändrats vad gäller predikan förr och nu?

– Förr var predikan ett av de få tillfällena där människor hörde någon tala om livet och världen. I dag är vi omgivna av ord. Det gör att predikan inte längre är självklar. Men kanske är det just därför den kan bli viktig, om den vågar vara något annat än brus. – I dag är predikstolen ett möte. Eller ingenting alls. Om det inte finns kontakt spelar det ingen roll hur sant eller klokt det som sägs är.

Vad vill du att människor ska ta med sig?

– Känslan av att det var på riktigt. Att tvivlet får finnas och att hoppet finns om att Gud alltid bär och är där.

”Fråga

djuren, de har något att lära oss”

hallå där

... Lovisa Mienna Sjöberg, docent med lång erfarenhet av samisk berättartradition och teologi.

Du talar om att djur och natur bär kunskap. Vad menar du med det?

– För mig handlar det om relation. Vi lever inte vid sidan av naturen utan i den. I Bibeln uppmanas vi att fråga djuren och lyssna till fåglarna och fiskarna. Det perspektivet har inte alltid fått så stort utrymme. I samisk tradition är det däremot självklart att världen talar, om vi är närvarande nog att uppfatta det.

Hur talar naturen?

– Genom förändring. Genom det som brukar vara och det som plötsligt inte är det längre. Om flyttfåglarna kommer sent, om vattnet är ovanligt lågt, om en växt inte längre växer där den brukar. För att uppfatta det behöver man vistas där över tid. Det handlar inte om något mystiskt, utan om uppmärksamhet.

Så det är en kunskap man övar upp?

– Ja. Människor som arbetar nära naturen, som fiskare eller renskötare, utvecklar den kunskapen. När man är ute i alla slags väder lär man sig att se skillnader. Man märker när något förändras.

I samisk berättartradition har den här kunskapen förts vidare muntligt. Berättelserna har varit ett sätt att tala om relationen mellan människa, djur och landskap. Det är inte bara något man tänker, utan något man gör.

Vad innebär det i praktiken?

– Att inte ta mer än man behöver. Att använda allt man tar. Att dela. Och att visa tacksamhet. I en praxis som kallas signelse, en form av välsignelse, ber man om lov innan man tar något från naturen. Man tackar och lägger det man tar i Guds förvar. Det skapar respekt.

– I vår tid blir det extra viktigt. Vi människor har mest makt och kan påverka hela livsmiljöer. Därför har vi också störst ansvar. Det handlar om hela det nät av relationer som håller livet samman. När vi ser oss som en del av den helheten förändras hur vi lever. Det börjar i närvaro.

Vad ger dig hopp?

– Att fler börjar bry sig. Förändringarna är tydliga och väcker oro. Men i den oron finns också en möjlighet. När människor börjar lyssna på allvar kan något förändras.

Sophie Ekman

När vi lär känna en plats över tid väcks också viljan att skydda den, menar Lovisa Mienna Sjöberg.

Foto: PRIVAT

5 tips

... från Lovisa –så kan du börja där du är:

1 Lär känna en plats i din omgivning under alla årstider, och återvänd dit över flera år.

2 Lägg märke till vad som förändras över tid.

3 Ta av hörlurarna. Sitt still en stund. Träna dina ögon och öron.

4Fråga dig: Vad är normalt här? Vad är annorlunda i dag?

5Visa tacksamhet för det du tar emot.

3 böcker om samtal som förändrar

TANTER PÅ TÅG

Jessika Devert, Printz Publishing

◗ I Tanter på tåg uppstår ett samtal som ingen av de inblandade hade planerat. När den stressade rektorn Cina missar snabbtåget och hamnar bredvid Sollan, en kvinna med ett tungt besked i väskan, börjar resan i irritation och tystnad. Men långsamt, mellan räkmackor och ljummet kaffe i restaurangvagnen, växer orden fram. Det som först är trevande småprat blir till samtal om livet, om det som varit och om det som ännu är ovisst. Och i mötet förändras något.

En varm, rolig och livsklok roman om hur oväntade möten kan öppna nya perspektiv, och om hur det är i det tillfälliga och oplanerade som något viktigt får ta form.

MOMO – EN BILDERBOK

Michael Ende, Berghs förlag

◗ I den tidlösa berättelsen om Momo står inte den som pratar högst i centrum, utan den som lyssnar bäst. Den föräldralösa flickan Momo bor i ruinerna av en gammal amfiteater och har en ovanlig gåva: hon lyssnar på ett sätt som får andra att våga berätta. Hos henne hittar människor tillbaka till tid, fantasi och vänskap. När ”de grå herrarna” börjar stjäla människors tid hotas både samtalen och närvaron. Det som tidigare fick ta plats trängs undan av stress, effektivitet och tomt prat. Momo visar att tid inte kan sparas, bara delas, och att verklig närvaro börjar med att någon lyssnar.

Denna omarbetade bilderboksversion av Michael Endes älskade klassiker från 1973 ger berättelsen nytt liv i ett rikt bildspråk, anpassat för nya och yngre läsare.

”Pensionen

innebär frihet, men också frågor om mening och riktning”, säger Åsa Kruse.

”Stanna upp och gör en inventering av livet”

DET NYA LIVET

SOM PENSIONÄR

Åsa Kruse Natur & Kultur

◗ När man går i pension förändras mycket. I Det nya livet som pensionär sätter Åsa Kruse ord på den omställning som många upplever, om frihet men också om oro, relationer och mening, och om vikten av att våga tala om det som händer.

Varför ville du skriva den här boken?

– När jag själv gick i pension startade jag en kurs för pensionärer på Senioruniversitetet. I mitt arbete som psykolog hade jag under många år mött frågor och oro hos blivande pensionärer. Kursen blev snabbt fullbokad, och då blev det tydligt för mig att behovet var stort. Där växte tanken fram att skriva den här boken.

Vad är det många underskattar när arbetslivet tar slut?

– Att omställningen kan bli mer genomgripande än man tror. Särskilt för den som har levt mycket genom sitt arbete och kanske låtit andra delar av livet, som relationer och fritid, stå tillbaka.

Du betonar vikten av att sätta ord på det som sker. Varför är det så viktigt?

– När vi sätter ord på tankar och känslor blir de mer begripliga. Genom samtal, både med oss själva och med andra, kan vi förstå var vi befinner oss och vad vi behöver framåt.

Många upplever att relationer förändras när man går i pension. Vad behöver man våga prata mer om?

– Hur man vill leva nu. Vad som är viktigt framåt, både var för sig och tillsammans. Ofta finns det i den här fasen ett större lugn som gör det lättare att vara ärlig och att ta emot varandras uppriktighet.

Om du fick ge ett råd till den som går i pension, vilket skulle det vara?

– Att stanna upp och göra en enkel inventering av livet. Hur ser min vardag ut, vilka relationer vill jag värna och vilka intressen vill jag fortsätta med eller prova på? För den som vill kan det också handla om att få vara till nytta i något sammanhang, till exempel ideellt eller i nära relationer.

frisk och somrig

Rabarber- och jordgubbsglass på pinne

Glasspinnar som smakar sommar! Syrlig rabarber och söta jordgubbar är en oslagbar kombination. Friskt, svalkande och gott en varm dag.

RECEPT OCH STYLING: Sophie Ekman FOTO: Eva Hildén

6-8 pinnglassar

250 g rabarber, ca 2 stjälkar

250 g jordgubbar

1 dl vatten

1 dl strösocker

1 msk pressad citron

1 tsk vaniljsocker

Gör så här:

◗ Skölj och skär rabarbern i bitar. Lägg i en kastrull med vatten och socker. Koka tills rabarbern mjuknat, ca 5–10 minuter.

Tips: Doppa formarna snabbt i varmt vatten så lossnar glassarna lättare.

◗ Rensa jordgubbarna och mixa dem till en slät puré.

◗ Rör ner jordgubbspurén tillsammans med citron och vaniljsocker i rabarberkompotten.

◗ Häll smeten i glassformar och sätt i pinnar.

◗ Frys i minst 4 timmar eller tills de stelnat helt.

Midsommartwist

Vill du göra glassen extra somrig? Byt ut hälften av vattnet mot fläder-

blomssaft. Det lyfter fram både jordgubbarna och rabarbern och ger en riktig midsommarsmak.

Krämigare variant Byt ut hälften av vattnet mot yoghurt (gärna grekisk eller turkisk). Det gör glassen mildare och lite krämigare, som en frisk frozen yoghurt.

SVENSKA KYRKAN I UTLANDET 400 ÅR

Hemma – även långt hemifrån

I 400 år har Svenska kyrkan funnits där svenskar lever, arbetar och studerar runt om i världen. I dag finns församlingar på många platser som erbjuder gemenskap, språk och igenkänning. Här möter vi några människor som på olika sätt hittat hem – långt hemifrån.

TEXT: Sophie Ekman

Volontärer bakade semlor

på rullande band

◗ Joakim Friberg arbetade under en period som volontär i Svenska kyrkan i Sydney. Han minns fortfarande sorlet i det varma lilla caféet måndagen innan fettisdagen 2017.

– Jag har en väldigt stark minnesbild. Vi ville bjuda på semlor, trots att vi befann oss på andra sidan jorden. Jag och min kollega Karl-Oskar Löfgren pratade om hur vi skulle få ihop alla semlor. Hur löste ni det? – Vi gjorde som man gör i Svenska kyrkan i utlandet, vi hörde av oss till alla volontärer som skrivit upp sig på listan i Café Svensson. Det var många nummer. En del svarade att de hade flyttat, andra fick vi inget svar

”Nya vänskapsband knöts, kanske också kärleksband, men framför allt gemenskap.”

från. Men så började det droppa in sms, ett efter ett: ”Jag kommer.”

TILL SLUT SAMLADES 15 volontärer.

– Vi satt som på ett rullande band, nästan som i tomtens julverkstad, och bakade semmelbullar. Det var en väldigt varm stämning. Nya vänskapsband knöts, kanske också kärleksband, men framför allt växte en gemenskap fram. Trots att man är långt borta känns det som hemma, fast utomlands.

Hur många semlor fick ni ihop? – Vi bakade 350 semlor, och 347 såldes på fettisdagen, om jag minns rätt. Tidigt på onsdagen stod vi där igen och skickade nya sms om hjälp att baka fler, så att även de som inte hann komma förbi skulle få. Kanske gick vi lite utanför de strikta reglerna för när man ”får” äta semla, men i Svenska kyrkan i utlandet är man lite mer flexibel.

På Café Svensson i Sydney samlades volontärer för svenskt fika.

Svenska kyrkan i Australien är en andlig, social och kulturell knutpunkt.

+Svenska

kyrkan

i Australien

◗ I dag är Svenska kyrkans verksamhet i Australien samlad och växande i Svenska kyrkan i Melbourne. Den fungerar som nav för kyrkans närvaro i landet, samt besöker även reguljärt Adelaide, Brisbane, Perth, Sydney samt Nya Zeeland. ◗ I kyrkan firas gudstjänster och kyrkliga handlingar, men verksamheten rymmer också barn- och familjeträffar, språkcafé och firande av svenska högtider.

+

Svenska kyrkan i Aten

◗ I Aten är Svenska kyrkan en viktig samlingspunkt för skandinaver som bor eller vistas i Grekland.

◗ Församlingen firar gudstjänster, arrangerar samtalsgrupper och erbjuder själavård. Många söker sig hit under vinterhalvåret, då Aten har en stor grupp nordbor.

◗ Kyrkan har många och viktiga ekumeniska kontakter. Den är också ett stöd för svenskar som hamnar i utsatta situationer utomlands.

Orden kom tillbaka på kyrkans stickcafé

Efter många år i Aten hade svenskan börjat kännas ovan för Eva Granström. Orden kom inte lika lätt som förr. Men så besökte hon Svenska kyrkan i Aten en dag.

– Jag var på svenska ambassaden för att fixa några papper när jag såg ett anslag om kyrkan. Jag hade ingen aning om att den fanns. Jag tänkte att jag kan väl gå dit och se vad där var.

När hon kom dit blev hon överraskad.

– Jag förstod nästan ingenting. Jag kunde inte prata svenska längre. Trodde jag i alla fall. Orden fanns i huvudet, men de kom inte ut. Jag förstod vad folk sa, men jag kunde inte svara.

Men det blev tydligt att det var en plats där man kunde tala svenska utan att det kändes konstigt eller ansträngt.

– Birgitta, som var husmoder, pratade grekiska med mig i början. Men sedan tyckte hon att jag skulle prata svenska, så att jag kom igång. Och det gjorde jag. Så småningom började jag gå till kyrkan flera gånger i veckan. Jag gick på stickcafé och andra träffar, och ibland till kyrkan. Det blev en vana.

Vad har det betytt för dig?

– Varje gång jag går dit känns det som att jag kommer hem. När jag kliver av bussen eller tunnelbanan vid Syntagma, då börjar jag prata svenska.

I dag händer det ofta att svenskan kommer först.

– Nu för tiden tänker jag ibland på något på svenska, och när jag ska säga det till min man måste jag översätta till grekiska. För han förstår ju inte svenska. Jag tänker på svenska.

”När jag kliver av bussen eller tunnelbanan vid Syntagma, då börjar jag prata svenska.” Eva Granström

Svenska kyrkan i New York ligger på Manhattan och är en av Svenska kyrkans äldsta utlandsförsamlingar.

Värdefull paus i storstaden

En höst för något år sedan besökte Johannes Almborg New York City. En stad han länge hade drömt om att få se.

– En av sakerna jag gjorde var att besöka New York Comic Con. Det var mycket större än jag hade föreställt mig, och efter bara några timmar var jag helt slut på energi. Samma kväll firade Svenska kyrkan i New York mässa.

– När man är själv i en storstad på andra sidan Atlanten är det skönt med något man känner igen. Och någon som känner igen en. Det visade sig nämligen att den dåvarande tjänstgörande kyrkoherden var från samma stad som jag, så det var ett bekant ansikte.

– Mässan den kvällen var min-

dre än den jag varit på tidigare, och kändes mer personlig.

FÖR JOHANNES BLEV besöket i Svenska kyrkan en värdefull paus i storstaden.

– Den blev som en liten oas, mitt i allt. Och den gjorde hela min vecka i New York bättre.

”När

man är själv i en storstad på andra sidan Atlanten är det skönt med något man känner igen.”

Johannes Almborg

Svenska kyrkan i New York

◗ Svenska kyrkan i New York har funnits i över hundra år och är en av Svenska kyrkans äldsta utlandsförsamlingar.

◗ Kyrkan ligger på Manhattan i New York och är en mötesplats för svenskar som bor, arbetar eller studerar i USA, liksom för dem som är där en kortare tid.

◗ Här firas gudstjänster, dop och vigslar. Kyrkan erbjuder också samtalsstöd, gemenskapsträffar och firar svenska högtider som lucia och midsommar.

◗ Kyrkan är en viktig samlingspunkt för den svenska gemenskapen i Nordamerika.

Nyfiken på fler berättelser om möten med kyrkan i utlandet? Svenska kyrkan har samlat många berättelser i en ny jubileumsbok som finns att beställa på svenskakyrkan.se

+av (ut)bildning i Strängnäs 400 år

◗ 1626 grundades Sveriges andra gymnasium i det senmedeltida biskopshuset, idag kallat Roggeborgen. Högst upp i byggnaden ligger den så kallade Rikssalen, som länge användes som samlingssal vid skolan.

Utsmyckningen tillkom på 1890-talet. Längs väggarna målades moraliserande tänksespråk på svenska och latin, till exempel en hexametervers av den romerske poeten Horatius: Qui studet optatam cursu contingere metam, multa tulit puer, sudavit et alsit. ”Den som av all sin själ vill vinna ett lopp, han har tränat, slet hårt redan som pojk, svettades och frös.”

Svettades och frös gjorde de säkert, djäknarna som nötte bänkarna här under många hundra år.

MEN STRÄNGNÄS utbildningshistoria går längre tillbaka än 1626: en katedralskola fanns sannolikt i Strängnäs redan på 1200-talet, kanske tidigare än så. Även dominikankonventet, som grundades i mitten av 1200-talet, bedrev förmodligen utbildning.

För detta krävdes böcker, och det fanns att tillgå i både i katedralen och i dominikankonventet. I domkyrkan fanns en fastkedjad boksamling, testamenterad på 1460-talet av ärkedjäknen Erik van Lipen. Hans böcker skulle an-

”Den som av all sin själ vill vinna ett lopp, han har tränat, slet hårt redan som pojk, svettades och frös”, står det i ett av tänkespråken på latin i Roggeborgen.

vändas av alla läskunniga i trakten. Vid ungefär samma tid byggde dominikanpriorn Clemens Ryting upp en praktfull boksamling på ungefär 80 volymer i sitt konvent. Biskop Kort Rogge donerade vid 1400-talets slut flera handskrifter till domkyrkobiblioteket, och här står de än i dag – numera är de också tillgängliga digitalt via handskriftskatalogen Manuscripta.

I domkyrkobiblioteket förvaras också det enda bevarade fullständiga exemplaret av Strängnäsmissalet – gudstjänstordningen för Strängnäs stift, som Kort Rogge lät trycka i Stockholm 1487.

Men snart skulle nya tider komma. 1500-talets reformation förde med sig en utrensning av katolska böcker och en kris för utbildningsväsendet i landet. Medeltida pergamenthandskrifter förstördes

eller återanvändes som omslag till pärmar i den statliga byråkratin, dominikankonventet i Strängnäs jämnades med marken och det stora arkivskåpet i domkyrkan – där Strängnäsbiskopen som ansvarig för rikets brev och register förvarat viktiga protokoll – nedmonterades på order av Gustav Vasa och fördes till Stockholm.

1571 TRYCKTES DEN första skolordningen, som var en del av kyrkoordningen. Under lång tid var skola och kyrka tätt sammanbundna, och djäknarna undervisades bland annat i musik för att kunna bidra med sin sång vid gudstjänster. När gymnasier började bildas i stiftsstäderna på 1620-talet efter påtryckning av biskoparna skedde det som en reaktion på 1500-talets utbildningskris. Gymnasierna blev som ett stadium mellan den lägre skolan (trivialskolan) och universitetet. Fokus låg på läsning, de klassiska språken, kristendomskunskap, retorik och filosofi.

Även på landsbygden grundades skolor. Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm upprättade en skola vid Sundbyholms gods 1629, för att allmogens barn bättre skulle kunna ”prisa Gud i församlingen med sånger och psalmer”. Vid 1700-talets mitt grundade familjen Wrangel en ”barnskola” på

Aspö, där både flickor och pojkar fick undervisning.

UNDER 1700-TALET KOM nya idéer om vetenskap och en ny syn på omvärlden. På hyllorna i Roggebiblioteket, som hyser det gamla gymnasiebibliotekets boksamlingar, trängs många volymer från den här tiden. Här finns bland annat en stor samling böcker från rektorn Josef Thun, som

var en framstående poet på antik grekiska. Några böcker har tillhört Jacob Jonas Björnståhl, en fattig soldatson från Näshulta, som lärde sig både grekiska, hebreiska, kaldeiska och syriska under sina år vid Strängnäs gymnasium. Senare i livet skulle han göra sig känd som en framstående språkforskare, och gav sig ut på långa resor för att leta efter urkunder till Bibeln. Med 1800-talet kom horisonter-

visste du att

◗ ... i sommar kan du som besöker Strängnäs domkyrka se en jubileumsutställning om Thomasgymnasiet och den långa utbildningstraditionen i Strängnäs.

Välkommen!

Skolsal på 1600-talet i en bok från 1678.

Roggeborgen i Strängnäs uppfördes av och är uppkallad efter biskopen Kort Rogge.

Foto: LARS

LUNDQVIST/ MOSTPHOTOS

na att vidgas ytterligare med nya möjligheter att resa, kommunicera och bedriva handel. De moderna språken gjorde sitt intåg i undervisningen, och lärda sällskap bildades i många svenska städer – så även i Strängnäs. Här fanns både läsesällskap och musiksällskap. Gymnasiebiblioteket fick en separat sektion som tjänade som lånebibliotek för Strängnäsborna.

Genom de bevarade låneliggarna kan vi se att många kvinnor i staden använde skolbiblioteket för att låna böcker.

Även om gymnasiet (sedermera läroverket) var stängt för kvinnor var alltså böckerna tillgängliga för dem.

STRÄNGNÄS GYMNASIUM HAR sin fortsättning i Thomasgymnasiet, som alltså firar ett ärorikt 400-årsjubileum 2026. Jubileets slogan lyder 400 år av bildning i Strängnäs – men dagens bildningsbegrepp, som ofta handlar om att förstå sig själv och sitt sammanhang i en komplex omvärld, befinner sig nog ganska långt ifrån 1600-talsmänniskornas.

Det tidiga gymnasiet syftade till att förbereda djäknarna för ett liv i statens eller kyrkans tjänst, medan dagens gymnasium kan vara såväl yrkes- som studieförberedande och öppnar för många olika vägval i livet.

visste du att

... Svenska kyrkan finns där även när orden inte räcker till

Hej Elna Wahlgren Lundqvist, präst och nationell handläggare för funktionsvariationer i Svenska kyrkan. När möter kyrkan människor som inte kan eller orkar tala?

– I många olika sammanhang. Det kan vara vid demens, svår sjukdom eller i livets slutskede. Men också när människor befinner sig i sorg, chock eller stark utmattning och orden helt enkelt inte finns eller går att uttrycka.

Vad gör kyrkan när samtal inte längre fungerar?

– Då handlar det inte om att säga rätt saker, utan om närvaro. När språket inte bär möts vi på andra sätt, genom musik, symboler, beröring, dofter och rörelser. En välkänd psalm, att tända ett ljus eller hålla en hand och dela stillheten kan betyda mycket. Ibland är det viktigaste att bara finnas där.

Varför är närvaro ibland viktigare än att säga något alls?

– I livets mest sårbara stunder kan ord kännas tomma eller till och med fel. Att dela tystnaden kan vara ett sätt att visa omsorg och respekt, och visa att ingen behöver bära det svåra ensam.

Vad vill du att människor ska

Är du medlem i Svenska kyrkan?

Då är du med och gör det möjligt att människor får stöd – precis när de behöver det som mest.

För mer information, se svenskakyrkan.se

veta om kyrkans roll när orden inte räcker till?

– Att Svenska kyrkan finns där. Det är en del av vårt uppdrag och vi har lång erfarenhet av att mötas i svåra situationer. Man behöver varken ha ord, tro eller styrka. Man får komma precis som man är.

Sophie Ekman