Kyrkfönstret vintern 2020

DIN TIDNING FRÅN SVENSKA KYRKAN | BODEN | VINTERN 2020

ERIC PALMQWIST: ”Musik ska beröra på riktigt”

5

BÖCKER SOM LYSER UPP I VINTER

SAMUEL LINDSTRÖM SÖKTE SITT URSPRUNG:

”Äntligen kunde jag öppna en dörr som varit stängd”

TEMA

LJUS

Goda förebilder en ögonöppnare för PEDAGOGEN

Livet är ljust i välkända och trygga miljöer ODR SAMHÄLLSINFORMATION 2

SOMMAREN 2020

01_Omslag_BODEN_VINTERN 2020.indd 1

2020-11-27 10:07

REDAKTÖREN HAR ORDET

Vi kan fortfarande lysa upp vintermörkret för varandra

I

”

Foto: ­ANDREAS JOHANSSON/­MOSTPHOTOS

höstas uppmärksammade vi kompositören Lars-Åke Lundberg under en musikafton i Överluleå kyrka. En av de psalmer som han har tonsatt, och som körerna framförde under kvällen, är Advent är mörker och kyla. I vers 2 av psalmen, som har nummer 609 i Psalmboken, sjunger vi: Advent är mörker och kyla. Vi tänder ett ljus och ber: Förbarma dig Gud över jorden, all nöd, all förtvivlan du ser.

u är det nästan svårt att N påminna sig livet före pandemin av covid-19. ÅRET SOM VI snart lägger bakom oss har gjort att dessa rader klingar lite tydligare än förut. Nöden och förtvivlan gäller inte längre bara människor långt borta i andra länder som lider under krig, svält, katastrofer eller förtryck. Idag gäller det i större utsträckning även oss själva och de människor vi har i vår närhet. Om någon för ett år sedan hade beskrivit för mig hur det skulle se ut i världen idag hade jag tyckt att det lät absurt. Nu är det nästan svårt att påminna sig livet före pandemin av covid-19. Världen är upp och ner, för hur länge till är oklart, och vi kan därför ännu inte ens skymta vidden av alla konsekvenser det kommer att få på samhället, på oss, och på den psykiska ohälsan över tid. Psalmen fortsätter i vers 3 med:

Advent är väntan på Kristus: Kom Herre, kom hit i tid. Och lär oss ta hand om varandra och leva tillsammans i frid. TROTS ALLT VI har fått vara med om under den här tiden med pandemin så har också människors omsorg om varandra varit det som har burit oss framåt. Vi är beroende av varandra på ett sätt som vi inte har varit 2

Överluleå kyrka i vinterskrud.

förut, och nu ser vi tydligt att det bara är tillsammans vi kan minska smittspridningen och rädda liv. Därmed kommer årets julfirande förmodligen inte att vara sig riktigt likt på många håll. Men julens budskap handlar om kärlek, och i kärlek och omsorg kan vi fortfarande lysa upp vintermörkret för varandra och sprida hopp om att världen kommer att bli en bättre plats för oss alla bara vi håller i och håller ut ännu ett tag. Med önskan om en god jul och ett riktigt, riktigt gott nytt år! Camilla Arvidsson

Kommunikatör 0921-775 32 camilla.arvidsson@svenskakyrkan.se

VINTERN 2020

02-03_Ledare och innehåll BODEN_VINTERN 2020.indd 2

2020-11-27 10:09

5

bästa låtarna i mina lurar just nu

10

Candlelight Carol av John Rutter

INNEHÅLL

Tema Ljus 10 Belysta platser och minnen

mina körer ofta får sjunga musik av. Jag tycker om hans känsla för vackra melodier.

Romance

Samuel Lindström upptäckte sanningen om sitt ursprung.

”

av Johann Sebastian Bach

»» För mig den absoluta julmusiken!

varmt om hjärtat, gärna skriven av kvinnor. De har ju genom historien tyvärr sällan blivit framförda.

Julfemman (och andra låtar)

Shining on You

»» Röster utan instrument till är nog

»» När jag kopplar av lyssnar jag gärna

av The Real Group

det bästa man kan lyssna på. Roliga arrangemang av skickliga sångare.

y jag är Herren, din Gud, jag tar dig vid T handen och säger till dig: Var inte rädd, jag Jesaja 41:13 hjälper dig.

N VA

ENMÄRK

Trycksak 5041 0004

EN DEL AV

Juloratoriet

av Clara Schumann

med Viktoria Tolstoy

Foto: ANNA BERGSTRÖM

på jazz. Viktoria hörde jag på en konsert förra året och imponerades av hennes skicklighet och scennärvaro.

Ingen riktig jul utan detta fantastiska verk för kör, solister och orkester. Helst hör jag det live!

»» Klassisk pianomusik ligger mig

E T

Porträttet 16 Eric Palmqwist, musiker

»» En av mina favoritkompisitörer som

S

Din församling 4 Livsödet ­Samuel Lindström 7 Kyrkogården ­i vinterskrud 8 Kyrkoherden ­har ordet 25 Serie Yrken i Svenska kyrkan 28 Kyrkovalet Så går det till 30 Krönika 31 Korsord 32 Volontäråret Ett år av möjligheter

Lena Stenlund, musiker i Överluleå kyrka, delar med sig av sin bästa julmusik

Lär känna Bibelns kvinnor! »Det »  finns många kvinnor i Bibeln. Vissas röster är starka, men ofta vet vi inget mer om kvinnan än hennes namn, om ens det. Charlotte Frycklund ger med krispighet och värme liv åt Bibelns kvinnor, som annars ofta bara nämns

i en bisats eller presenteras som en del av sina mäns berättelser. Genom bokens 101 möten lär vi känna kvinnorna, samtidigt som vi leds genom Bibelns stora berättelse och får insikter om våra egna liv.

REDAKTION Redaktör: Camilla Arvidsson Adress: Kyrkfönstret, Strandplan 25, 961 34 Boden Mejladress till redaktören: camilla.arvidsson@svenskakyrkan.se Telefon: 0921–77 532 Upplaga: 13 300 exemplar

Omslagsfoto: Anna Bergström Webbplats: svenskakyrkan.se/boden Ansvarig utgivare: Sara Grant sara.grant@verbum.se Produktion: Verbum AB Distribution: PostNord Tryck: Stibo Complete Katrineholm VINTERN 2020

02-03_Ledare och innehåll BODEN_VINTERN 2020.indd 3

3

2020-11-27 10:09

LIVSÖDET VEM? Samuel Lindström upptäckte sanningen om sitt ursprung av en slump

Samuel, jag tror att du är stulen Text och foto: Anna Bergström

”

»Samuel »  Lindström är en av Svenska kyrkans medarbetare som kyrkvaktmästare i Boden. En dag hände något som fick honom att stanna upp helt, söka sitt ursprung och finna händelser som förändrade hela hans liv. Samuel var ett av de stulna barnen från Chile som adopterades bort till Sverige under 1980-talet. – Jag satt och körde på kyrkogården. Jag hade glömt mina hörlurar hemma just den här dagen. Jag brukar annars lyssna på musik men nu fick det bli radio. Jag lyssnade lite på ett radioprogram där de började prata om Chile. Under en period i livet ville jag inte alls

et gick som en D rysning genom hela kroppen, jag stannade och höjde volymen.

4

höra talas om Chile, men nu bytte jag inte kanal. Jag fortsatte lyssna. Det var en kvinna som intervjuades om stulna barn från Chile. Jag hade hört talas om det men trott att det var långt innan min tid. Men något i hennes historia började låta bekant. Det gick som

en rysning genom hela kroppen, jag stannade och höjde volymen. DET ÖGONBLICKET KOM att bli

början på en intensiv och extremt omvälvande tid för Samuel. Alla varningstecken om stulna barn, som adopterats bort mot föräldrarnas vilja eller vetskap, stämde överens med Samuels fall. De namn som det varnades för, och som var involverade i över 2 000 barnstölder från Chile, varav nästan hälften gick till Sverige, var ansvariga även för Samuels adoption. Samuel berättar om en bra uppväxt med sina svenska föräldrar och en syster. Föräldrarna var alltid öppna och ärliga med hans bakgrund, och han hade full insyn i sina papper som var framme då och då genom åren. Som många andra adopterade barn hade han funderingar och frågor och pendlade mellan att inte alls vilja veta av sitt födelseland, till att känna en tomhet över ovissheten. Han var en av få med utländskt ursprung på en liten ort, och fick känna av både mobbing och rasism under uppväxten. Den romantiska bilden av Pocahontas och indianer krockade ofta med hans verklighet. – Det som slog mig när jag

började bli lite äldre var att det var mindre papper kring mig och min adoption än vad det är om man köper en bil. Det fanns en kort historia, men jag hade en känsla av att det var något som inte stämde. NÄR POLLETTEN FÖLL ner under radioinslaget blev Samuel först som förlamad. – Jag satt bara där och tänkte: ”Vad gör jag nu”. Han stämplade ut, åkte hem, ringde till Adoptionscentrum som hade handlagt hans adoption, och som var hans svenska föräldrars garanti för att allt gått rätt till, och bad att få ut sin fullständiga akt. Med hopp om att få betryggande svar möttes han istället av vad han upplevde som ifrågasättande. Vad skulle han med det till? Varför? Skulle det vara nödvändigt? I det läget kände Samuel sig oerhört ensam. Vem kan hjälpa om inte adoptionsbyrån som var hans länk till Chile gör det? Han beslutade sig för att leta upp kvinnan som var med i radioprogrammet. Han hittade henne på internet, skrev ett långt mejl och vädjade om hennes hjälp. Inom mindre än ett dygn möttes de på Skype. – Då var det som om startskottet

VINTERN 2020

04-06_Reportage Samuel BODEN_VINTERN 2020.indd 4

2020-11-27 10:11

?

VISSTE DU ATT...

»» ... Chile, som

Samuels barn har plötsligt fått kusiner i Chile. Nu vill dottern lära sig spanska.

gick. Vi hade identiskt lika papper. Samma domare, rättssekreterare och huvudaktör, konstaterar Samuel. EN ORGANISATION SOM arbetar på

plats i Chile kopplades in och fick alla hans uppgifter. Samtidigt fick han namn på två personer i samma sits i Skellefteå. De träffades och

kunde känna igen sig i varandra. – Jag kunde äntligen öppna dörren som varit stängd så länge, och stänga en annan dörr bakom mig. Men jag var som ett känslomässigt vrak. Samtidigt som den chilenska organisationen fortsatte söka efter hans rötter och sanningen, konfronterade han sina föräldrar i

Sverige med de nya uppgifterna. – Det var först total förnekelse. De hade ju litat på kvinnan som gjorde det här, och på Adoptions­ centrum. Jag skickade allt material jag hade till dem. Sen ringde min mamma och sa: ”Samuel, jag tror du är stulen”. Givetvis var det en chock även för dem, att deras son, som de tagit

ligger i Sydamerika, är världens längsta land? Från norr till söder är det 4 270 kilometer långt. Sverige är också ett långt land, men med sina 1 572 kilometer kommer vi inte i närheten av Chile.

» VINTERN 2020

04-06_Reportage Samuel BODEN_VINTERN 2020.indd 5

5

2020-11-27 10:11

LIVSÖDET till sina hjärtan och försökt hjälpa och stötta genom livet, kanske var illegalt bortadopterad. Och att andra föräldrar kanske tärts av sorg över att ha blivit berövade sitt barn. Hans kontaktperson i Chile hade sedan plötsligt goda nyheter. Det fanns en familj som var hans. Kort därefter ringde det på Face­ time, och med kameran på i telefonen möttes han av ett ansikte. – Det var en tjej i min ålder, med mina ögon. Det var min lillasyster. Där fanns ytterligare en syster och en bror. Och – deras och Samuels gemensamma biologiska mamma. – Vi bara grät floder och skrattade. Min mamma gömde ansiktet i händerna och sa: ”Snälla, hata mig inte”. Jag fick förklara, med tolk, att jag aldrig skulle kunna hata henne, att hon är en stark kvinna och att jag bara vill veta att de har det bra. Jag sa att om de inte vill ha kontakt så är det okej. Då tittade hon upp. ALLT DETTA HÄNDE inom loppet av

20 dagar. En berg-och-dal-bana mellan hopp, förtvivlan, frustration, panik, ångest, spänning och glädje, hade nått en ny nivå. – Nu kände jag att jag vill veta hur långt jag kan ta det. Hade jag fått göra om det hade jag nog försökt ta det lugnare och försökt smälta lite i taget. Nu gick det lite väl fort, men det gick ju inte att bromsa. Han har fått sin chilenska familjs historia i takt med att ett gentest lett honom till fler släktingar. En rättslig process pågår i Chile mot den svenska kvinnan som var nyckelperson i de illegala adoptionerna. Det har framkommit att hon sökte upp den utsatta indianska folkgrupp som Samuels biologiska mamma tillhör, och erbjöd henne och andra unga kvinnor hjälp: ”Jag tar hand om ditt barn tills du kommer på fötter”. Hans mamma var ung och ensam och tog kvinnans hjälp. Kort efter hans födelse började mamman fråga efter sin son utan framgång. Vilket förklarar varför han som spädbarn flyttades mellan tre olika barnhem innan

6

Samuels chilenska mamma får vinka till sina nyfunna barnbarn i Sverige på Facetime.

”

i bara grät floder och skrattade. Min V mamma gömde ansiktet i händerna och sa: ”Snälla, hata mig inte”. han kom till Sverige, bara tre månader gammal. I alla år har hon pratat om honom med sina andra barn, som otaliga gånger fått höra: ”Undrar hur er bror har det”. Nu hoppas Samuel och många andra i hans sits på upprättelse och en rättsprocess även i Sverige. En chilensk dokumentär har gjorts där även SVT är involverade. Han har fått ut sin akt från Adoptionscentrum, dock tydligt censurerad med svarta fält. Han uppmanar till att våga vara kritisk till allt från födelsebevis till översättningar vid adoptioner, som han anser ska skötas av en statlig myndighet som kan granskas. IDAG HAR SAMUEL två familjer, en i

Sverige och en i Chile. Han har regelbunden kontakt med syskonen och är väldigt lik sin yngre bror.

Kvinnan i det utlösande radioprogrammet har visat sig vara hans syssling! Hans nioåriga dotter vill lära sig spanska och har egen kontakt med kusinerna i Chile. – Om jag tror på något så var det nog meningen att det här skulle hända. Jag hade aldrig bytt det liv jag har här i Sverige. Jag har aldrig varit arg över att jag är adopterad och jag är inte anti mot adoption. Det som är gjort går inte göra ogjort. Men någon måste ta ansvar och medge att det här blev fel. Hade inte coronaviruset kommit i våras stod en resa till Chile på önskelistan. Tills vidare fortsätter de att ses digitalt. Farmor i Chile får vinka till sina nyfunna barnbarn i Sverige på Facetime och Skype, medan farmor och farfar i Sverige fortsätter att finnas med här i Norrbotten.l

VINTERN 2020

04-06_Reportage Samuel BODEN_VINTERN 2020.indd 6

2020-11-27 10:11

KYRKOGÅRDAR

Vintertid på kyrkogårdarna Foto: ANNIKA BERGLUND

»Det vita gnistrande

vackra snötäcket som bäddar in våra kyrkogårdar i ett mjukt skimmer väcker också en del frågor och åsikter för våra besökare. »Här redogör vi för vilka insatser kyrkan gör och inte gör, varför, och vilken hjälp du som besökare kan få. Du får också upplysande tips om gravljus. Text: Anna Bergström

VILKA LJUS FÅR ANVÄNDAS? »Att »  tända ljus på gravarna är en fin tradition som lyser upp vackert i vintermörkret. På kyrkogårdarna i Boden, Harads och Gunnarsbyn gäller följande:

HUR FUNKAR SNÖRÖJNINGEN?

ENSKILDA GRAVAR: Här får du an-

vända vilka ljus och prydnader du vill inom blomlådans kanter. Har du inget skötselavtal ansvarar du själv för att ta bort använda ljus. De ska sorteras som brännbart. Använder du batteriljus, ta hem förbrukade batterier och lämna till återvinningen. ASKGRAVLUND OCH MINNESLUND:

Här får du tända de ljus som passar i ljusbäraren samt vanliga värmeljus. Inte gravljus eller marschaller. COLUMBARIET: Här

får inga gravljus och absolut inte marschaller användas, endast anvisad ljusbärare.

I Columbariet får endast anvisad ljusbärare användas. Foto: CAMILLA ­ARVIDSSON

»Under »  vintersäsongen på kyrkogårdarna snöröjs alla gångar fram till Trettondedag jul eftersom kyrkogårdarna har som flest besök fram till dess. Efter det snöröjs endast huvudgångarna. Till huvudgångar räknas de bredare gångarna på kyrkogårdarna. Vid begravning skottas det givet­vis fram till graven. Men i övrigt skottar kyrkogårdspersonalen inte fram till gravstenarna och efter Trettonhelgen alltså inte heller de mindre gångarna.

1

ANLEDNINGARNA ÄR FLERA:

Varje skottad gång på kyrkogården blir slaskig vid töväder och hal när det fryser på igen, och det är omöjligt att hålla säkert sandat varje dag överallt hela vintern. Även där det är sandat – gå försiktigt.

2

Ett annat skäl till att det inte skottas ända fram till alla gravar är att det blir svåra frostskador på gräsmattorna, och stora ytor som måste sås om varje år. Det är både kostsamt och tidskrävande. Många gravar står orörda under vintern och då får snötäcket skydda och bädda in platsen vackert istället.

3

DU SOM BESÖKARE får givetvis

gärna ta med en spade och skotta själv sista biten till den grav du ska besöka vintertid. Är du äldre eller har funktionsvariationer som gör att du inte kan skotta själv hjälper personalen gärna till.

Vill du ha hjälp med snöröjning?

»» Ring innan och meddela vilken kyr-

kogård och grav det gäller, och när du planerar att komma, tel: 0921–775 30. VINTERN 2020

07_Våra kyrkogårdar BODEN_VINTERN 2020.indd 7

7

2020-11-27 10:12

KYRKOHERDEN HAR ORDET

Bördan som ingen ser dig bära

V

ad vet vi egentligen om dem vi möter varje dag? Eller om dem vi har nära inpå oss på våra arbeten, i sportklubbar eller andra föreningar vi är med i? Ofta tror vi oss veta ganska mycket; ålder, jobb och kanske om de har syskon eller någon släkting som vi känner till. Om någon har skilt sig eller hittat en ny partner kanske vi också känner till. Men sen, vad vet vi egentligen om de personerna? Oftast ganska lite. Faktum är att det ibland även gäller dem vi delar livet med som familj. För de flesta finns det saker som vi väljer att inte tala om. Som vi väljer bort att berätta om, eller som vi helt enkelt inte försöker få andra att begripa och ta till sig. Kalla det för hemligheten som bara du och Gud känner till. Det där som ingen annan vet. Några kanske anar eller misstänker, men de vet inte säkert. För andra är det precis tvärtom. De vill berätta, vill visa upp, och försöker gång på gång få andra att förstå. Men, alla andra ser bort. De vill inte se, vill inte veta, eftersom det är bekvämast så. Vi kan kalla det bördan som ingen ser dig bära. NU I JULETID påminner vi oss om berättelsen om Jesu födelse. Orden ”vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas” inleder evangeliet om Jesus. I den berättelsen finns en person som nästan alltid hamnar i utkanten av berättelsen när vi återberättar den. Jag tänker på Maria. Istället hamnar händelser i dåtidens värld i centrum. Skattskrivningen som fick till följd att det inte fanns plats i härbärget, inte ens för en kvinna som var på väg att föda. Stjärnan över Betlehem, och de vise männens visit i stallet framträder mycket tydligare än Jesu egen mor i berättelsen. Tillsammans med änglarna på ängen, och herdarna som besöker det nyfödda barnet gör det att Maria för de allra flesta blir en figur i utkanten av berättelsen. Frågan är om någon funderat på och verkligen förstått vilken börda som hade lagts på henne? Kortfattat står det i evangeliet att allt som Maria fick vara med om denna natt, i stallet som tillhörde härbärget i Betlehem, var något hon tog ”till sitt hjärta och begrundade”. Redan när Maria blev havande lades den första stenen till bördan. Hon skulle få en son som ska bli stor och kallas den Högstes son. De som berättar om det märkvärdigaste som hänt i vår värld lämnar Maria och hennes tankar utanför. Och så fortsätter det. Vi reflekterar sällan över Marias känslor när hon senare i evangeliet bär fram Jesus i templet för att tacka Gud för barnet och då möter Symeon som säger henne: ”Detta barn ska bli till fall eller upprättelse för många… ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd”. Ännu en sten som läggs till hennes börda. Och 8

Några av de människor du möter, som ler mot dig, kämpar för att bära en osynlig börda. Foto: PXFUEL

”

ingen ser vad som har lagts på henne, och ingen ser det hon får bära. Det finns något som känns igen i berättelserna om Maria och som blir tydligt när vi närmar oss en av de största högtiderna i vår del av världen. Julen, och allt vad julfirandet innebär, skapar en press på oss människor. Det är nu vi ska vara harmoniska. Det är nu livet ska vara på topp, och vi ska vara precis så där lyckade och lyckliga som vi önskar att vi kunde vara… Men fastän det är jul, en helg med firande där glädje och samvaro är efterlängtade av många, så finns det också de i vår närhet som bär på bördor som ingen ser. Kanske är det rentav du eller jag. Hemligheten som vi inte vill att andra ska se, eller bördan som vi egentligen vill visa för andra men som ingen tar notis om. Det finns de som bär på sjukdomar som i saktare eller snabbare takt bryter ner dem; cancer, ALS eller någon diagnos som inte är fastställd än. De som bär på den bördan ser många gånger ut precis som alla andra. Några av de människor du möter, som ler mot dig, har barn som tagit sitt liv, eller syskon som fastnat i missbruk, eller balanserar själva på en hårfin kant på väg mot psykisk ohälsa. Ytterligare någon annan är ofrivilligt barnlös, hemlös, eller arbetslös. DET FINNS MYCKET som vi inte ser andra kämpa med

att bära, mycket som bärs utan att det visas upp. Min förhoppning inför julhelgen är att vi ska bli de som både vill se, och de som vill hjälpa till att bära den börda som tynger i någon annans liv.

e som berättar om det märk­ D värdigaste som hänt i vår värld lämnar Maria och hennes tankar utanför. Om det sker i kärlek så kan vi minska de bördor som vi själva har lagt på oss, stuvat undan i våra liv, och lättare låta Jesus bli den som bär oss, och hela världen, med den kärlek som han har till var och en av oss. I Galaterbrevet 6:2 står det: ”Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag”. Gud, du som själv lät dig bäras av Maria. Du bär nu allt i den här världen, mig som alla andra. Lär oss se alla de bördor som bärs och ge oss mod att visa för andra vad vi själva bär på. Guds rika välsignelse till er alla!

Hans Johansson,

Din kyrkoherde i Boden hans.johansson@svenskakyrkan.se

VINTERN 2020

08_Kyrkoherden har ordet BODEN_VINTERN 2020.indd 8

2020-11-27 10:13

PROFILEN

Niklas Ekdal vill inte läxa upp någon, men tror att vi skulle må bättre av mindre självcentrering. FOTO: BROMBERGS

KORT OM...

NIKLAS EKDAL Författaren hoppas på dygdernas revansch

»Niklas »  Ekdal är journalist och författare. I Kyrkokalendern skri­ ver han om hur dödssynder blivit dygder och dygder blivit döds­ tråkiga, i en värld där alla vill sätta sig själva i första rummet. Men det är knappast en hållbar resa, och han hoppas på en dygdernas revansch. Att dygder och dödssynder näs­ tan bytt plats i våra medvetanden, så att måttlighet och ödmjukhet framstår som oändligt trist, medan girighet och stolthet snarare är vad som krävs för att bli någon i dagen värld, framträder tydligt i Niklas Ekdals text. Vad fick honom att få upp ögonen för detta fenomen? – Det korta svaret är nog åldern. Jag var ett barn av det radikala 70-talets frihetsdrömmar. Min far som var rektor, född 1916, hade mer traditionella värderingar med

09_Profilen Niklas Ekdal_Vintern 2020.indd 9

betoning på ansvar och hänsyn. Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag som honom. MÄNSKLIGHETEN FRAMSTÅR nästan

som obstinata barn i betraktelsen, som trotsigt vill bryta varenda ­regel en strikt förälder lagt på dem. Men riktigt så ser han inte på sina medmänniskor. – Det är en svår balans mellan frihet och gemenskap, tradition och förnyelse. Jag vill inte läxa upp någon, inte tillbaka till ett aukto­ ritärt samhälle. Men vi skulle må bättre av mindre självcentrering. Men att dygderna skulle behöva få en viss revansch i våra med­ vetanden, det tror han ändå.

”

– Vi behöver utmana kommersi­ ella, politiska och mediala krafter som uppmuntrar ansvarslöshet, syndabockstänkande och omedel­ bar behovstillfredsställelse. Vi lever i en stor lyxfälla, med algorit­ mer som lockar fram våra sämsta sidor. Resultatet blir frustration och polarisering. Jag tror inte på kollektiv väckelse eller revolutio­ ner, men på individuell eftertanke.

Niklas Ekdal Ålder: 59. Yrke: Journalist och författare. Bor: Stockholm. Familj: Sambo som är epidemiolog, tre barn som studerar. Aktuell: Skriver bok om det moderna Sverige, Hur vi levde, uppföljare till den självbiografiska Hur jag dog 2016. Varvar med journalistik för SVT och Dagens Nyheter.

TILL SIST: VILKEN är Niklas person­

liga favoritdygd? – Den enda jag klarat att leva upp till är nog flit. Det jag beund­ rar hos andra är ju annars genero­ sitet och ödmjukhet, så där finns en del att jobba på.

i lever i en stor lyxfälla, med algoritmer V som lockar fram våra sämsta sidor. VINTERN 2020

9

2020-11-27 11:33

2

SOMMAREN 2020

10-15_Tema Ljus_Vintern 2020.indd 10

2020-11-27 11:39

LJUS TEMA

Belysta platser och minnen

Vi identifierar naturen där vi växt upp som vårt landskap och vår miljö. Våra rötters särskilda platser präglar oss – där är livet ljust och tryggt. Text: Hanna Welin Illustration: Calle Thoor

SOMMAREN 2020

10-15_Tema Ljus_Vintern 2020.indd 11

3

2020-11-27 11:39

d TEMA LJUS

”

et är inte bara träden som har djupa röt­ ter. Det har också vi människor. Och allra djupast är banden till barndomens särskilda platser: gården hemma i kvarteret, sommarstugan, mormors trädgård. På fors­ karspråk kallas det platsanknytning – att älska, utforska, känna trygghet och tröst och omfamnas av sin egen plats. Skogen där du som barn hoppade mellan stubbar­ na, vilade kinden mot mossan och fick stickor i foten. Stranden vid farfars hus där du plockat snäckskal om somrarna. Vindsrummet där du kunde dra dig undan, som bara var ditt. Eller grillplatsen på gården där familjen skrattande brukade prata i munnen på varandra innan föräldrarna skildes. De allra flesta av oss har minst en sådan plats, ett betydelseladdat stäl­ le som vi återkommer till, längtar efter eller bevarar som ett själsligt, inre rum.

i människor kan skapa starka V känslomässiga band till ett hus, en trädgård, en strand...

12

I den djupa småländska skogen, på en bräda inkilad mellan två tallar, ligger Roland Hallgrens särskilda plats på jorden. Här kan han lyssna till vad fåglarna har att säga och betrakta Emåns ringlande bana nedanför skogsslänten. – Ibland känner jag att jag bara måste åka till stugan och promenera upp dit. Det är som ett rituellt

behov hos mig. Det är min tillflyktsort där jag känner mig hemma och får perspektiv på tillvaron. Roland Hallgren är professor emeritus i religions­ vetenskap vid Linnéuniversitetet i Kalmar och författare till böckerna Plats och känsla och Rytm: en filosofisk tänkebok. – Platsen har alltid varit viktig för människan. Själv är jag en insjö- och skogspojk, uppväxt i Vetlanda. Jag bodde länge i Lund men kände mig aldrig riktigt hemma.

L

andskapet vi växer upp i präglar oss. Det har forskare vid SLU, Sveriges lantbruksuniver­ sitet, i Alnarp kunnat konstatera. I en enkät­ studie fick människor identifiera naturen där de växt upp, sitt landskap. Var det hav, skog, berg eller slättbygd? – Intressant nog kunde nästan alla sätta en etikett, förutom en del av dem som vuxit upp i en riktigt stor stad. Tyvärr gjorde vi missen att inte ha med alterna­ tivet ”urban miljö”, säger Patrik Grahn, professor i landskapsarkitektur i Alnarp. Forskarna ville ta reda på i vilken miljö männi­ skan bäst återhämtar sig från stress, sjukdomar och livskriser. Svaret var tydligt: det var naturen och i synnerhet i barndomens marker hon sökte sig till. Starkast band till uppväxtens landskap hade havsmänniskorna, följt av skogsmänniskorna, bergs­ människorna och slättmänniskorna. Det var också svårare för havsfolket att anpassa sig och tycka om skogen än tvärtom. – De som flyttat långt tillbringade ofta semestern i sina hemtrakter eller sökte efter något likartat. Och gemensamt för alla, även de som flyttat runt mycket i sitt liv, var att de drogs till barndomens trakter när de hamnade i en livskris, säger Patrik Grahn. Psykologen Annika Tibblin har funderat mycket på den mänskliga förmågan att knyta an till fysiska

VINTERN 2020

10-15_Tema Ljus_Vintern 2020.indd 12

2020-11-27 11:39

platser, både i sitt arbete som klinisk psykolog i Lund och som föreläsare och konsult i hållbarhetspsykologi. – Vi människor kan skapa starka känslomässiga band till exempelvis ett hus, en trädgård, en strand eller vår barn­ doms landskap, vår hembygd. Till en plats där vi känner tillhörighet, trygghet och frihet, säger hon. En grundläggande anledning är att det mänskliga psyket till stor del orienterar sig rumsligt. Hippo­ campus, hjärnans ”kopplingsstation”, fungerar både som vårt bibliotek, vår bibliotekarie, och som böcker­ na och hyllorna de är organiserade i, förklarar Annika Tibblin. Platserna – rummen – där vi har varit många gånger eller stannat länge och upplevt mycket, laddas emotionellt av det vi upplevt just där och då blir till bild-, doft- och kroppsminnen. Som psykolog har hon arbetat mycket utifrån teorin om anknytning. Förenklat handlar den om den nyföddes och det uppväxande barnets behov av att känslomässigt knyta an till sina föräldrar eller andra viktiga personer. – Men även ett djur kan bli ett avgörande anknyt­ ningsobjekt, eller en fysisk plats.

En anknytningsplats behöver inte existera fysiskt, utan skulle också kunna vara ett landskap i ett dataspel.

F

10-15_Tema Ljus_Vintern 2020.indd 13

Annika Tibblin

ör att kunna prata om en anknytnings­ plats i den psykologiska mening som Annika Tibblin menar, ska det vara ett ställe som du har utvecklat ett oersättligt band till. En plats du upplevt med alla dina sinnen, där du i trygghet vågat pröva, leka och utforska dig fram. Som du älskar och har känt dig älskad tillbaka på. – För en människa med otrygg anknytning, som inte fått sina grundläggande psykologiska behov tillfredsställda, kan den speciella platsen, eller hästen eller hunden, ibland bli den enda trygga tillflyktsplats du har.

Men en anknytnings­ plats måste inte nödvän­ digtvis existera rent fysiskt. Det skulle, möjligen, också kunna vara ett vackert landskap i ett dataspel, menar hon. – Det finns fantastiska spelmiljöer där du kan ha tillbringat månader och år som kommit att betyda mycket. En trygg tillflyktsort där du vågar pröva och utforska när samhället utanför spelvärlden känns hotfullt. Dock kan inte spelvärlden ersätta ett naturligt landskap där alla sinnen stimule­ ras i interaktion med omvärldens levande uttryck. Att förlora sin särskilda plats, sitt eget epicentrum, gör ont. Själv kunde hon länge börja gråta när hon tänkte på barndomens sommarhus som hon tvinga­ des sälja för snart trettio år sedan. De trygga ekarna, havet och västkustklipporna som brukade hälsa henne välkommen. – Det går att knyta an till nya platser, som vuxen tar det bara mycket längre tid. För den som har flyttat långt eller tvingats fly till ett nytt land, är det vanligt att längtan till barndo­ mens marker blir extra starkt när de blir äldre, menar hon. – Även om du har levt länge där du bor och kanske till och med har barn som finns nära, kan det komma över en som ett slags vemod. Längtan efter landska­ pet, husen, dofterna. Platsen där du hörde hemma.

E

n som verkligen vet hur det känns att förlora sin barndoms plats på jorden är Malmöbon Sabina Causevic, som flydde från forna Jugo­ slavien och hemstaden Sarajevo för snart 30 år sedan. – Jag kommer aldrig glömma hur det var att åter­ vända efter krigets slut, säger hon. Hon grät när hon såg förödelsen, de sönderbom­ bade husen, arbetsplatserna, åkrarna och vägarna.

»

VINTERN 2020

13

2020-11-27 11:39

Att tänka på vad som hänt människorna, där alldeles utanför bilfönstret, var outhärdligt. Hon gråter också nu, när hon berättar om hur hon på darriga ben kom fram till Sarajevo och till parken i Gamla stan där hon brukade leka som barn. – Det går bara inte att beskriva hur det kändes. Parken var en kyrkogård. I bassängen där vi barn brukade plaska om somrarna är den förre presiden­ ten begravd. När hon stod där klarade hon inte att lyfta blicken mot det vackra gamla stenhuset en bit bort. Huset där hon är född, där släkten bott i tre generationer. Tre år innan krigsutbrottet konfiskerades det av regimen och familjen kastades ut. Sedan dess bär hon två versioner av det inom sig. En som gör för ont för att öppna dörren till. En som doftar av nyutslagna bus­ kar, där knarr hörs från trappan och solstrålar bryts genom spröjsade mosaikfönster. – Under de jobbigaste åren brukade jag medvetet plocka fram bilden av tryggheten hemma och känslan av all den kärlek jag fick av min mamma och pappa när jag växte upp.

I

dag är Sabina Causevic 64 år och Malmö har länge varit hemma. Det är här sönerna har vuxit upp, här som många av vännerna bor, här hon har sitt arbete och sin kolonistuga som hjälpt henne att känna sig hemma, att mylla ner händer och fötter i den svenska jorden. Men hur väl hon än trivs, hur mycket hon än tycker

14

Igor Knez

TEMA LJUS

”

om sina nya gator, den svenska sommarhimlen om natten eller känslan när grödorna på kolonin letar sig upp ur jorden, är det svårt att fullt ut acceptera att flera av de platser som en gång var hennes aldrig kan bli det igen. – Även om jag åker ner då och då är det inte detsamma. Det finns inte längre något som är mitt. Jag är främmande, nästan som en turist. Tillhörighet – till gräset, asfalten, sandlådan, den lokala matbutiken, till hemmets skyddande vägg­ ar och tak – är viktigare än vad man kan tro, konsta­ terar hon. Liksom tillgången till sin egen historia, till berättelsen om sitt ursprung. – Det har varit viktigt för mig att berätta om vår bakgrund för barnen. Men jag har inte velat gå in så

enom att berätta för sina G närmaste försöker vi bevara de viktiga platserna i våra liv. Igor Knez, professor i psykologi

mycket på vårt förlorade hus. Jag vet att min äldste son har en del minnen därifrån, men jag tycker själv att det är svårt att orka minnas, säger Sabina Cause­ vic. – Ändå är barnen noga med att tala om att just där, vårt hus, är platsen som de kommer ifrån.

VINTERN 2020

10-15_Tema Ljus_Vintern 2020.indd 14

2020-11-27 11:39

D

e återberättade historierna om familjens och släktens hus och marker är ofta viktiga för identiteten och för berättelsen om oss själva och varifrån vi kommer. Inte minst när de har gått förlorade. Igor Knez, professor i psykologi vid högskolan i Gävle, forskar om minnen och platser. Han menar att de viktiga platserna är en del av oss. – Två grundläggande mekanismer förklarar bind­ ningarna vi har till platser och även till människor. Ett emotionellt band: vi tycker om eller vi älskar. Och ett kognitivt: jag minns, tänker på, kommer ihåg. Efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014 studerade han hur relationen till den nu nedbrända skogen förändrades. De visade sig att de emotionel­ la banden förlorats, skogen var nu bara en sorgligt askgrå förlust. Men den kognitiva bindningen, den var helt intakt. – Man går tillbaka till platserna mentalt och berät­ tar: ”Kommer du ihåg när vi var där, då såg det ut så och så, vi brukade göra det och det”. – Genom att berätta för sina närmaste, för barnen, försöker vi bevara de viktiga platserna i våra liv. Religionsprofessorn Roland Hallgren höll under många år ”platsseminarier” för blivande lärare. – Studenterna fick börja med att berätta om sina favoritplatser. Idén var att det kunde vara ett sätt att öva upp känslan för vad helighet kan vara för människor. Det är långt ifrån självklart i ett sekulariserat

samhälle, menar han, även om många känner en sorts vördnad för religiösa platser, oavsett om de själva är troende eller ej, liksom för kyrkogårdar och vissa historiska platser. Men det studenterna nu berättade om var de personliga platserna, mättade med minnen och existentiell betydelse – en sorts helighet – för just dem. – Jag tror att vi har ett behov av ett visst mått av magi. Och vissa ställen, i synnerhet under barn­ domen, kan ha en sådan dimension för oss.

M

en det är inte enbart stället i sig självt som gör det betydelsemättat, menar Roland Hallgren. Det är också det återkommande, upprepningen – rytmen. Betydelsen av att plocka blommor på just den där ängen varje midsommar, att alltid betrakta solnedgången från just den stolen, på just den terrassen, varje år. Eller att besöket i upp­ växtstaden till varje pris inkluderar en kopp kaffe på kaféet som ens bortgångna mor tyckte så mycket om. En del beskriver till och med sina ritualer, exempelvis att bada på ett visst ställe, som en sorts rituell rening, säger Roland Hallgren. – Andra pratar om sina platser som läkande, eller som rum där de känner frid och kan tänka klart. Själv känner Roland Hallgren med jämna mellan­ rum hur det nästan kryper i honom. Han bara måste ut till skogen, slå sig ned med en termos kaffe på den inkilade brädan intill Emån. – Det är min ritual, min skogskatarsis.l

!

VISSTE DU ATT...

»» ... SVT sedan

1990 har rapporterat om Sveriges soligaste platser, i tävlingen Solligan? 2020 vann ö-gruppen Svenska Högarna i Norrtälje, med 595 soltimmar mellan midsommar och den 6 augusti. Det är numera 19 solskens­ mätare med i Solligan, där Visby leder, med elva vinster. Foto: IMGORTHAND/ GETTY IMAGES

VINTERN 2020

10-15_Tema Ljus_Vintern 2020.indd 15

15

2020-11-27 11:40

PORTRÄTTET

Eric Palmqwist, musiker:

Jag kastar pil och ser var den hamnar Eric Palmqwists musik är som dagboksanteckningar. Det är halvläkta sår, besvikelse och skörhet i hans texter. Men där finns också ett ljus – en längtan efter att läka och hamna rätt. Text: Sofie Kalodimos Foto: Lars Rindeskog

”

»Vi »  pratar om att vi ska ses på ett café i Kärrtorp, jag och Eric Palmqwist. Jag får en adress och hamnar utanför ett bostadshus på tre våningar, där det visar sig att Eric bor. Han bjuder in mig i en stor, fullmöblerad trea med mysbelysning, gitarrer, pedaler och leksaker till både barn och katt. Jag pekar på en barngitarr som står lutad i ett stativ och frågar honom om hans femåriga dotter kan spela.

ag är en stolt nykter alkoholist. J Det finns ingen skam i det. Det är i så fall mer skamligt att dricka. – Hon slår lite på den och leker med pedalerna, men hon kan inga ackord eller så. Det ska vara roligt med musik. Jag vill inte döda kreativiteten. HAN SJÄLV LÄRDE sig att spela gitarr genom lek, för många år sedan. Och sedan dess har musiken funnits i hans liv. Han har stått på scen med indiebanden Monostar och EP’s Trailer Park sedan 90-talet. Det var först 2019 som han släppte musik i eget namn och på svenska. Plattan En halv gris kan inte gå handlade om hans missbruk. – Det var min första soloskiva och eftersom den var på svenska så kom jag mycket närmare mig själv och

16

andra med musiken. Mitt artisteri föll på plats. Att skriva om missbruk är väldigt personligt, näst intill privat. Eric var, när han skrev musiken, mitt inne i sitt alkoholmissbruk och när han spelade in skivan hade han precis kommit ur det. Musiken blev en del i processen att bli nykter. – Jag är en stolt nykter alkoholist. Det finns ingen skam i det. Det är i så fall mer skamligt att dricka. Men när man är inne i en så pass destruktiv period så är det svårt att skriva och prata om det. HAN MENAR ATT han vågade sig på något helt nytt med En halv gris kan inte gå. – Det blev en ny klippa att hoppa från! Eric pratar i metaforer när han berättar om sitt liv. Något som går igen i musiken. ”…Vi har hissat ner alla segel, vi sover här i varsin koj. Och det är tusen hål i båten. Vi läcker som ett såll. Ser ingen annan utom vi här. Bara nån som vinkar Hej då från på håll. I Rävarnas hav, där bor du och jag. Längtar du bort precis som jag? I Rävarnas hav, är du ensam såklart. Är du också lika ensam som jag?..” är en del av den första versen i Rävarnas hav, från skivan Hej då. Det finns en öppen skörhet och filterlöshet hos honom och i hans texter. Jag frågar honom hur han lyckas vara så skör och öppen. – Jag kan inte vara på annat sätt. Det finns ingen mening med att skriva något om man inte vågar vara

»

VINTERN 2020

16-19_Porträttet Eric Palmqwist_Vintern 2020.indd 16

2020-11-27 13:06

Det finns ingen mening med att skriva något om man inte vågar vara öppen. Men det är en balansgång mellan det privata och det personliga, säger Eric Palmqwist.

HÖSTEN 2020

16-19_Porträttet Eric Palmqwist_Vintern 2020.indd 17

19

2020-11-27 13:06

PORTRÄTTET öppen. Men det är en balansgång mellan det privata och det personliga. Och det är den balansgången som avgör om musiken blir spännande eller inte. Men han medger att det är en del av det roliga i att skriva musik med. – Det är som att kasta en pil på en darttavla och jag vet inte riktigt var pilen kommer hamna. Oftast hamnar den inte i Bullseye, men kanske i en sjua, som är mycket mer intressant. Men det där vet jag inte innan, säger han och skrattar. ERIC BERÄTTAR OM när hans pappas fru dog i cancer

och han för första gången spelade på en begravning. Det var så olikt de rökiga klubbspelningar han gjort innan. – Då fick jag en aha-upplevelse, ’Det är för det här jag gör musik! Det är tröst och kommunikation på riktigt. Det är så långt ifrån Melodifestivalen eller Så ska det låta. Musik ska beröra på riktigt.’ Jag undrar om det är det som är meningen med hans musik, om han har en målbild av en lyssnare som berörs, när han skriver musiken. Men han skakar på huvudet och ler. – Jag kan inte vara så cyniskt att jag har en målbild med musiken. Jag skriver för att jag måste, för min egen skull, och om jag har tur så finns det människor som berörs av den.

Eric lärde sig att spela gitarr genom lek, för många år sedan. Och sedan dess har musiken funnits i hans liv.

”

Jag skriver för min egen skull, och om jag har tur så finns det människor som berörs av den.

För tre år sedan separerade Eric från sin dotters mamma. Den sorgeprocessen blev i oktober i år en skiva. Skivan Hej då är både ett farväl och en skräckblandad förtjusning inför det nya livet. ”Det här är inte bra. Vi förhalar beslut. Vi hoppas varje dag, på att hitta en väg ut. Har vi nånting kvar, eller har vi ingenting? Vi som hade allt, nu har vi ingenting.”, sjunger han i skivans femte låt, Ingenting. Det är existentiella, vardagsnära och smärtsamma frågor. Tankar som är tänkta av många fler än Eric Palmqwist. Och det är fint. Man kommer genom musiken nära honom men också nära sig själv och den egna smärtan. – Hej då skrevs under separationen, nästan som ett walraffande i mig själv, säg er Eric. Alla människor måste gå igenom separationer. För vissa kanske det inte handlar om en kärleksrelation, men jag tror att det är lätt att känna igen sig i låtarna ändå. ERIC HAR FÅTT stor respons på skivan. Han släppte

och sålde slut en limiterad upplaga av Hej då, på rosa vinyl, och nästan all försäljning gick genom honom personligen. Människor har hört av sig genom sociala medier och via mejl för att köpa skivan. Ryktet om den rosa vinylen spreds organiskt och ledde till en nära kontakt mellan artist och fan. – När jag har kontakt med fansen över till exempel

18

Messenger så fortsätter samtalet. Jag kan få tillbaka en kommentar om omslaget eller om någon låt. Det blir en kommunikation som fortgår.

KORT OM...

Eric Palmqwist Ålder: 45 år. Yrke: Musiker. Bor: Kärrtorp i Stockholm. Familj: Dottern Ruth och katten Katja. Aktuell: Med skivan Hej då

DET SOM FRÅN början är en såld vinylskiva blir till ett

möte där Eric får tillbaka av det han ger. Masken åker av från den som är mottagare av musiken. Samtalet handlar inte om vädret i Karlstad utan går in i texterna och därmed på djupet direkt. Men nu när han redan har gått igenom ett missbruk och en skilsmässa, vad kan vi förvänta oss av Eric som musiker? – Jag håller på med en ny skiva nu faktiskt, säger han och ler. Jaha, vad blir det för skiva då, undrar jag. – Det vet jag inte än. Just nu håller jag på och kastar pil.

VINTERN 2020

16-19_Porträttet Eric Palmqwist_Vintern 2020.indd 18

2020-11-27 13:07

Eric Palmqwist bor i Kärrtorp, en förort söder om Stockholm, men han har sina rötter och sitt hjärta förankrat på Gotland, dit han ofta återvänder.

Inför vårt möte på caféet, som i stället blev ett möte i en stor, turkos soffa i en lägenhet i Kärrtorp, läste jag på om Eric Palmqwist. Jag upplevde att han stadigt var rotad i både Kärrtorp och på Gotland. – Det finns så många fina människor här i Kärrtorp. Andan handlar om att man hjälps åt, säger han. Och när det gäller Gotland så är det där jag har min historia och uppväxt. HAN LÄNGTAR EFTER naturen på Gotland, och efter sitt hus, dit han ska åka bara några dagar efter vårt möte. – Jag har köpt ett piano dit! Så nästa vecka blir det mycket brasa och piano. Man vaknar, går ut naken och hämtar ved, tänder en brasa, skriver lite musik, steker ägg och bacon. Trots sina stadiga rötter har han en längtan bort.

– Jag längtar efter att resa nu. Kanske en enkel extra allt-charter till solen med mitt barn. Eller så vill jag bila genom USA eller bo på Island i en månad och skriva musik. Men nu är jag ju småbarnsförälder och är inte på den platsen i livet. Nu är Ruth min resa! Hej då Eric Palmqwist Ella Ruth Institutet

ERIC HAR FÖRÄNDRATS massor som människa sedan han blev pappa. Dels blev han nykter en månad innan Ruth föddes, dels får han se sig själv, sitt ego och sin närvaro dagligen, genom sin dotter. – Det är en sådan basal, härlig känsla att vara behövd. Och jag är ganska bra på att vara pappa! Det är inte så svårt. Eller det är ju svårt, men det är inte så svårt. Det är fantastiskt. Det är större än att åka genom USA eller bo på Island. VINTERN 2020

16-19_Porträttet Eric Palmqwist_Vintern 2020.indd 19

19

2020-11-27 13:07

LIVSGÄRNINGEN ”Vi är noga med att vi finns där för kvinnans och djurens skull, på deras villkor. Kvinnan behöver inte förklara något för oss, säger Emma Sjölin, jurist.

Voov tar hand om ­utsatta k För en våldsutsatt kvinna betyder hunden eller katten ofta ­extra mycket. För att kvinnor ska våga fly – och överleva – kämpar frivilliga i föreningen Voov med att hitta tillfälliga ­jourhem åt husdjuren. Text: Hanna Welin Foto: Joi Grinde

»Slag »  och sparkar, hot, psykisk terror och sexuella övergrepp. Män som misshandlar kvinnor finns i alla samhällsskikt, yrken och åldrar, och de flesta har en sak gemensamt: de vill kontrollera kvinnan. Kontrollen, men också den sorgligt nog utbredda känslan av skam, gör att kvinnorna (och barnen) ofta blir allt mer isolerade. Men hunden eller katten, den finns där. Lojal, varm och tröstande. – Många har inget socialt kontaktnät kvar. För dem betyder djuret allt. Det säger juristen Emma Sjölin, placeringsansvarig i den ideella föreningen Voov Malmö/Skåne, 20

som är en av sex lokalföreningar knutna till riksförbundet Voov, Veterinär omtanke om våldsutsatta djur. – Vi vet flera fall där kvinnan har blivit mördad för att hon inte har klarat av att lämna kvar sina djur i hemmet. DE FLESTA SKYDDADE boenden

tillåter inte djur, främst på grund av allergier. Socialtjänsten har heller ingen skyldighet att hitta en lösning för de utsattas husdjur, eftersom de juridiskt sett bara räknas som en egendom bland andra. I kritiska lägen är det därför inte ovanligt att kvinnan får rådet att avliva hunden eller katten, de djur det oftast handlar om.

”

– Det är kanske inte så konstigt, de vill ju bara att kvinnan ska överleva. Men då är de inte insatta i problematiken, säger Gabriella Klintestam, ordförande i Voov Malmö/Skåne. Att be en granne, släkting eller vän att ta hand om djuret är sällan en lösning, inte ens för dem som har någon som gladeligen skulle ställa upp. Det är för riskabelt, gärningsmannen skulle kunna spåra dem dit och på så sätt komma åt kvinnan.

ånga har inget M socialt kontaktnät kvar. För dem betyder djuret allt. Emma Sjölin, jurist

– Hundar måste ju också komma ut och kan bli igenkända. En del har dessutom speciella utseenden, för att de blivit knivskurna, cigarettbrända eller misshandlade

VINTERN 2020

20-23_Livshistorien Voov_Vintern 2020.indd 20

2020-11-27 11:50

!

DET HÄR ÄR VOOV

Emma Sjölin och Gabriella Klintestam kör kors och tvärs för att hämta och lämna djur. De åker aldrig ensamma, visa av erfarenhet.

a kvinnors ­husdjur på andra sätt, säger Gabriella Klintestam. Det är här Voov kommer in. De senaste åren har de lyckats ordna tillfälliga hem till runt tjugo hundar och katter om året. Jourhemmen är sekretessbelagda och djuren placeras aldrig i samma kommun som de kommer ifrån. För att minska risken för igenkänning får de ett nytt extranamn och koppel. All kommunikation sker genom föreningen och Emma, Gabriella och de andra aktiva kör kors och tvärs genom södra Sverige för att hämta och lämna, nu senast en katt och en hund av större ras. De åker aldrig ensamma, visa av erfarenhet. De har både blivit verbalt dödshotade och fått en pistol riktad mot sig. – Du får också se sådant som kan vara svårt att hantera, säger Gabriella Klintestam. TILL VOOVS JOURNUMMER ringer

poliser, socialtjänsthandläggare, kvinnojourer och ibland kvinnorna själva.

– Vi är noga med att vi finns där för deras och djurens skull, på deras villkor. Kvinnan behöver inte förklara något för oss, säger Emma Sjölin. För en tid sedan kom ett samtal från sjukhuset. Det gällde en ung kvinna som varit inlåst, utsatt för slag och grovt sexuellt våld. – Hon hade flytt med sina hundar, men blivit hittad. Nu var hon helt sönderslagen och hundarna skadade. En av dem fick vi hämta hos veterinär på grund av skadorna den fått. De andra hade mannen tagit med sig hem innan han gav sig av och försvann. När de åkte för att hämta hundarna möttes de av en sönderslagen lägenhet med blod över golv och väggar. – Det var fruktansvärt, samtidigt måste du hålla dig lugn så att du kan hantera hundarna och hitta ett hem som är lämpligt och klarar att ta hand om dem. Men de här två visade sig vara helt underbara, säger Emma Sjölin. Behovet av jourhem är stort. En

del djur fixar att placeras i en familj, andra inte. Några klarar att vara tillsammans med andra djur, andra inte. Vissa hundar är rädda för män, eftersom förövaren var just det. I de flesta fall stannar de i jourhemmet sex till tolv månader eller den tid det tar för kvinnan att få en bostad på hemlig adress. I den unga kvinnans fall gick det relativt fort. – Hon var så oerhört ensam och utsatt, hade ingen alls. Bara hundarna. De var hennes anledning att leva vidare, säger Gabriella Klintestam. DET ÄR INSIKTER som får allt slit under sena kvällar och helger att blekna. För både Emma och Gabriella och de andra i styrelsen, såväl som de tio volontärerna, jobbar ideellt vid sidan av sina ordinarie arbeten. – Kvinnorna är så extremt tacksamma. Och när det är barn som får återförenas med sina djur, som kanske var deras enda trygghet i det förra hemmet, ja, det är ren glädje, säger Emma Sjölin.

»» Voov, Veterinär omtanke om våldsutsatta djur, förmedlar jourhem åt våldsutsattas husdjur under tiden som ägaren bor på ett skyddat boende. Kontakten förmedlas via socialtjänst, polis, kvinnojour och skyddade boenden. De utsatta kan även kontakta Voov direkt. »» Förbundet startades av veterinärstudenter 2009 och drivs ideellt. I dag har riksförbundet anslutna lokalföreningar i Skåne, Uppsala, Stockholm, Göteborg, Halland och Jämtland/Härjedalen. »» Verksamheten är beroende av bidrag och sponsorer för veterinärkostnader, medi­ciner, foder, transporter mm.

» NÄSTA

UPPSLAG

»» Amandas

sambo tog ut ilskan på hunden. VINTERN 2020

20-23_Livshistorien Voov_Vintern 2020.indd 21

21

2020-11-27 11:50

LIVSGÄRNINGEN VAD? Amandas sambo tog ut ­ilskan på hunden – nu hjälper hon andra i samma situation

När han lämnat på hunddagiset smög jag dit med mat Steg för steg övergick förälskelsen i rädsla. ­Genom att ta kontroll över Amandas hund fick sambon ännu ett övertag. Idag är Amanda tillfällig jourmatte åt andra utsatta kvinnors hundar.

Sambon stängde in hunden i sovrummet och slutade ge den mat. Foto: JOI GRINDE

22

»Det »  gick snabbt. Han var charmig, karismatisk och de hade alltid så mycket att prata om. Även om hon tyckte att det gick lite väl fort lät hon pojkvännen flytta in i lägenheten där hon bodde tillsammans med sin hund. – I min dagbok från den tiden märks det att jag var kär och att jag kände mig bekräftad. Men snart kan jag se ett varannan dag-mönster. Ena dagen var jag lycklig, den andra ledsen över saker han sagt eller inte förstått. Amanda upplevde att sambon inte tog hänsyn till hennes känslor och önskemål. Han ville bestämma allt. – Han tjatade och skrek på mig för att få som han ville. Så fort jag kom hem från jobbet satte han igång. Skriken eskalerade. Amanda beskriver hur de åt sig in, hur han

skrek sönder henne tills hon gav med sig. – Jag blev knäpp av det, men när jag inte mådde bra förklarade han att det var jag som hade problem och behövde gå i terapi. Och jag trodde honom. Men när sambon bestämde att de skulle flytta till en annan stad där hon inte kände en kotte, protesterade hon. Han blev då än mer aggressiv, kastade grejer och hotade att köra av vägen när de båda satt i bilen. På jobbet fick hon flera meddelanden i timmen, varenda dag, och de blev allt mer obehagliga. Han läste hennes mejl, handlade i hennes namn och satte henne i skuld. Han kraschade värdefulla saker och påstod att det var Amanda som fick honom att göra det. – Till slut gick jag med på att vi skulle flytta. TÅRARNA TRÄNGER SIG fram och

Amanda torkar bort dem med handryggen. Det har krävts mental förberedelse för att orka prata om den här tiden. – Jag har själv svårt att förstå hur jag kunde bli så här, så nedbruten och hjärntvättad. Bit för bit hade hon tappat bort sig själv, sin vilja och initiativförmåga. Utåt dolde hon hur illa det

var. Hon skämdes och tänkte att andra bara skulle se henne som svag. Ändå lyckades Amanda till slut säga ifrån och göra slut – i tid, innan kontraktet på den gamla lägenheten sagts upp. MEN ISTÄLLET FÖR att flytta ut tog

exet kontroll över hennes lägenhet – och hund. Amanda fick hålla till i gästrummet och vågade inte röra sig i de andra rummen. När som helst på dygnet kunde han sparka upp dörren och vråla åt henne. Hunden stängde han in i sovrummet där han själv sov och det var han som lämnade och hämtade på hunddagiset. Dessutom slutade han att ge honom mat. – En timme efter att han hade lämnat brukade jag smyga dit med en påse hundmat och komma med någon konstig förklaring. Idag kan hon inte fullt ut förstå varför hon inte bara hämtade hunden och körde hem honom till sina föräldrar. Hon kunde inte tänka klart, allt var en enda snårig härva av rädsla. – Jag hade sådan fruktansvärd ångest och trodde inte att jag skulle överleva. Jag visste heller inte vad han kunde få för sig att göra med min hund. Det tog tid innan Amanda kon-

VINTERN 2020

20-23_Livshistorien Voov_Vintern 2020.indd 22

2020-11-27 11:51

Det tog tid innan Amanda vågade kontakta en kvinnojour, men när hon väl gjorde det förstod hon att även psykisk misshandel är våld. (Hunden och personen på bilden har inget med texten att göra.) FOTO: JOI GRINDE

taktade kvinnojouren. Hon trodde att de skulle tycka att hon var löjlig. Hon hade ju inte ett enda blåmärke – bara ett stort inre sår och en kropp som värkte av spänning. – Men jag fick träffa en bra person, som fick mig att förstå att psykisk misshandel är våld, att det är olagligt och handlar om precis samma mekanismer. Amanda fick kraft, gjorde en polisanmälan och fick juridisk rådgivning genom kvinnojourens volontärer för att få ut sambon ur lägenheten, som juridiskt sett fortfarande bara var hennes. – Han fick ta vad han ville i lägenheten, bara han slutade skada mig och min hund.

Till slut var det också så det blev. Sambon försvann, flyttade till en annan del av landet. Kvar stod Amanda och hennes lurviga lilla vän. De levde och de var tillsammans. Men Amanda var nedbruten. Rädslan hade etsat sig fast, hon var utmattad, deprimerad och snart också långtidssjukskriven. Först nu, fem år senare, har hon börjat jobba igen. – Det känns lite som att jag håller på att återuppfinna världen. Han förvred allting och fick mig att tro på hans bild. NÄR AMANDA HÖRDE talas om Voov

tog hon kontakt direkt. Hon visste ju alltför väl hur ett älskat djur

”

et känns lite som D att jag håller på att återuppfinna världen. kan användas för att skada och kontrollera. – Jag hade själv aldrig klarat att sticka och lämna kvar min hund hos honom. Nu har hon hunnit vara jourhem åt två olika hundar. – De var fina båda två, men framförallt kändes det bra att veta att kvinnorna skulle få återförenas med dem igen. Fotnot: Amanda heter egentligen något annat.

VINTERN 2020

20-23_Livshistorien Voov_Vintern 2020.indd 23

23

2020-11-27 11:51

5

BOKTIPSET

BÖCKER SOM LYSER UPP I VINTER

För många av oss är läsning en ­avslappnande och behaglig aktivitet. Kanske speciellt när solens timmar är få och vinterns mörker ligger över oss. Det är då vi allra mest behöver glädjen, skratten och sinnesron. Text: Sofie Kalodimos

Boken som inte ville bli läst David Sundin Bonnier Carlsen

»Det »  gäller att vara aktiv och engagerad när man läser Boken som inte ville bli läst. Som vuxen får du brista ut i sång, klappa en kanin och viska i barnets öra. Du får lägga dig på boken när den håller på att flaxa iväg och du får snurra boken runt, runt för att ens kunna läsa texten. Och till slut, när boken slutat bråka, får barnet höra: ”Glöm inte bort att du är bäst. Du kan göra vad du vill. Jag älskar dig. Sov gott. Puss.” David Sundin bjuder på en humoristisk och nära upplevelse under kvällsläsningen. Han gör både barn och vuxen nöjd, fnittrig och trött.

Andakter i gryningen Antologi Verbum

VISSTE DU ATT…

»» ... Paul

Mescal, som spelar Connell i Normala människor, säger till The Sun att han inte hade velat vara utan seriens nakenscener. ”Jag skulle inte velat ha gjort serien utan nakenhet, för boken var så visuell och rå att när jag läste den såg jag tydligt karaktärerna nakna, i mitt huvud.”

Connell (Paul Mescal) och ­Marianne (Daisy EdgarJones).

»Att »  starta dagen med någon annans livsreflektion har för många blivit en ljus morgonboost. Nu har ett hundratal morgonandakter från Sveriges radios P1 skrivits ner och kopplats till passande bibelord. De olika skribenterna bjuder på andliga tankar från sina egna liv, men de handlar om livet som angår oss alla. Det här är en bok att ha liggandes på nattygsbordet, för att kunna starta varje morgon med en andakt.

Allt jag fått lära mig Tara Westover Natur & Kultur

»Författaren »  skriver vackert, kärleksfullt och gripande om sin uppväxt i en stor, dysfunktionell mormonfamilj i Idaho. Läsaren får följa en flicka som inte får umgås med barn utanför den innersta kretsen, som inte får lära sig matematik eller naturvetenskap. Hon jobbar istället på pappas verkstad och hjälper mamma med örtkok i köket. Som 17-åring kommer hon för första gången till en skola och här spricker långsamt, men säkert hennes lilla värld upp och hon förstår att hennes pappa är psykisk sjuk och att livet och historian inte ser ut som hon trott. Istället för att invänta domedagen, börjar hon bygga upp sin nya, ljusa verklighet. Här finns en styrka och en skörhet. En saknad och en sorg, men samtidigt ett driv att vilja fortsätta leva till fullo.

Foto: HULU/BBC

Normala människor Sally Rooney Albert Bonniers förlag Naiv. Super Erlend Loe Alfabeta

»1998 »  gavs Naiv. Super ut för första gången i Sverige. Den var, och är fortfarande, en bok som är olik alla andra. Språket är rakt, enkelt, naivt och otroligt roligt. Bokens handling cirkulerar kring en nedstämd 25-årings tankar på de stora frågorna, som han tar sig an genom de små, simpla tingen. Han faxar en vän i Nordnorge, skaffar sig en boll och en bultbräda och upptäcker genom dem och ett gäng nya bekantskapet, ljuset och tilltron till livet. 24

»Efter »  att ha gjort succé som tv-serie blev Sally Rooneys roman åter framlyft i bokhandlarnas hyllor. Det är en fin, naken och komplicerad kärlekshistoria där kärleken aldrig definieras. En klassisk sportkillemöter kulturtjej-berättelse, men där karaktärerna har flera lager. De blir aldrig platta, utan växer istället fram och blommar. Normala människor är också en klasskildring, med Connell i arbetarklassen och Marianne i överklassen. Detta får deras världar att upplevas som otroligt olika och spänningen mellan karaktärerna ökar. De utforskar inte bara varandra, utan också nya världar.

VINTERN 2020

24_Boktipset_Vintern 2020.indd 24

2020-11-27 11:54

YRKEN I SVENSKA KYRKAN

4 DEL

Foto: ALEX GIACOMINI/IKON

FÖRSAMLINGSPEDAGOG »Inom Svenska kyrkan arbetar många präster, diakoner, kyrko­musiker och församlingspedagoger. Men vad gör en diakon e ­ gent­ligen? Och hur blir man kyrkomusiker? »I en serie artiklar kommer vi nu att få stifta närmare bekantskap med Svenska kyrkans fyra profilyrken: diakon, präst, kyrkomusiker och församlingspedagog. VINTERN 2020

25-27_Yrken BODEN_VINTERN 2020.indd 25

25

2020-11-27 10:14

YRKEN I SVENSKA KYRKAN VEM? Jan Ziewersson, blivande ­f örsamlingspedagog:

Jan hoppas på att få arbete som församlingspedagog här i den norra delen av landet. Foto: PRIVAT

Goda förebilder öppnade mina ögon för pedagogik Text: Johan E Skoglund

”

»När »  Kyrkfönstret för några år sedan intervjuade Jan Ziewersson arbetade han ett år som volontär i Svenska kyrkan Boden. Han hade då hunnit med att vara både konfirmand- och ungdomsledare. När vi nu träffas igen, har han gått vidare på den kyrkliga banan och läser profilåret till församlings­ pedagog efter avslutad pedagog­ utbildning. Jan berättar om hur han hamnade här. – Jag har alltid varit intresserad av att jobba med människor, och genom goda förebilder öppnades mina ögon gällande pedagogik, så valet att utbilda mig inom fältet kändes rätt. Men det som verkligen fick mig att ta steget och flytta till Uppsala var nog min familj, som alltid uppmuntrat mig, samt de anställda och församlingsborna från församlingarna i Boden. Svenska

kyrkan känns som mitt andra hem och jag drömmer om att kunna bjuda in andra att dela den gemenskap jag en gång själv blev inbjuden att vara en del av, säger Jan. JAN HAR STUDERAT till förskollära-

re i Uppsala, och läser nu vidare till församlingspedagog där. Utbildningen till förskollärare var 3,5 år. Sedan jobbade Jan ett och ett halvt år som heltidsanställd inom förskolan innan han nu började utbilda sig till församlingspedagog. Jan har genomfört två praktikperioder, som var en månad lång vardera. – Tanken var att jag skulle göra dessa någonstans inom Luleå stift, men på grund av coronaviruset och reserekommendationerna som medföljde, så gjorde jag båda praktikerna här i Uppsala i för-

ag drömmer om att kunna bjuda in andra J att dela den gemenskap jag en gång själv blev inbjuden att vara en del av.

26

samlingen som jag nu bor i, Helga Trefaldighets församling, berättar Jan. Som församlingspedagog är man inte knuten till ett stift som präster och diakoner. Men Jan läser för Luleå stift, och har en påtaglig hemlängtan och säger att han har planer på att flytta tillbaka till stiftet igen. DET ÄR EN exklusiv utbildning Jan går. – Vi som läser på heltid till församlingspedagog är inte många, sammanlagt är vi fyra stycken i Uppsala och tre stycken i Lund. Jag är den enda killen, och när det gäller ålder är några mellan 27 och 30 år och några mellan 30 och 40, berättar Jan. – De som läser i Lund är alla från Lunds stift, om jag förstått det rätt, men i Uppsala är vi lite mer spridda. Jag läser för Luleå stift, sedan har vi en som läser för Uppsala stift, en som läser för Linköpings stift och en för Västerås stift, fortsätter Jan. Det finns även några som läser på distans men dessa har han inte träf-

VINTERN 2020

25-27_Yrken BODEN_VINTERN 2020.indd 26

2020-11-27 10:14

FAKTA OM...

För den som gillar sång och musik är kyrkomusiker ett givet val, tycker Julia Magnusson.

fat. Just nu är de ungefär 20 stycken som läser i Uppsala på distans och halvfart under två år. Frågan om vad som är bäst med utbildningen får Jan att tänka till rejält. ­– Oj. Det var ingen lätt fråga. Något vi jobbar väldigt mycket med är att det inte handlar om att mata in fakta eller klara av en tenta. Vi reflekterar istället kring olika saker: ”vad tänker jag om detta” eller ”hur ställer jag mig till det här”. Alltså, vi läser inte bara saker för att nå ett mål eller så, utan vi lär oss saker för att vi faktiskt ska ha verklig nytta av det och ta till oss det, reflektera kring det, och utveckla oss själva som pedagoger i en kristen gemenskap. JAN SKULLE REKOMMENDERA

utbildningen till andra. Om någon tycker det är spännande med pedagogik, och kristen tro, så är detta en makalöst rolig och givande utbildning att gå. Hur avslutas utbildningen?

– Under året skriver vi ett per-

sonligt församlingspedagogiskt program. Detta är något vi jobbar med under hela utbildningen. I den reflekterar vi, och tar ställning till vad vi tänker och tycker om de olika delar som bildar vår pedagogiska och teologiska grundsyn. Denna redovisas i slutet på utbildningen och omfattar 25–30 sidor text, berättar Jan. Och sedan då? Vad är dina framtidsplaner?

– Jag tänker mig nog att jag ska flytta hemåt, norrut. Och jag hoppas verkligen att jag ska få möjlighet att jobba som församlingspedagog i någon församling uppåt norr. Vill du komma hem och jobba i Boden?

– Jag hade absolut inte haft något emot att få jobba med många av de fantastiska personerna som har varit förebilder för mig när jag vuxit upp. Stan, och församlingsborna som tillhör Svenska kyrkan Boden, ligger mig varmt om hjärtat, så om jag hade fått möjlighet att jobba och verka i Boden, ja, då hade jag varit mycket glad och tacksam.

... församlingspedagogutbildningen: »» Försam­ lingspedagog­ utbildningen är på ett år. »» Främst läser man peda­ gogik men sammanlagt är det sju fokusområden som studen­ terna fördju­ par sig i under årets gång: diakoni, guds­ tjänst, konst och musik, strategi och ledarskap, själavård, teo­ logi och sam­ hälle, samt församlings­ pedagogik.

Ett personligt församlingspedagogiskt program redovisas i slutet på utbildningen och omfattar 25–30 ­sidor text. Foto: ANNA ­SEMENCHENKO/ GETTY ­IMAGES

Från livets mening till skoskav »Skulle »  du vilja arbeta med barn, unga och familjer? Gillar du att tala om både livets mening och skoskav? Känns ungas situation angelägen för dig och skulle du vilja vara deras stöd i skolan och på nätet? Vill du undervisa och förnya kyrkans lärande? Då kan församlingspedagogyrket vara något för dig. Barn och unga är en prioriterad grupp i Svenska kyrkan. Församlingspedagogen står mitt bland barnen och de unga. Ansvaret för och mötet med barn och ungdomar är centrum i pedagogens yrke. Det kan handla om att finnas med i nätverk, grupper eller konfirmandläger. Att ha kontakt med skolan, samarbetspartners inom kommunen eller ungdomsorganisationer. KONFIRMANDARBETE ÄR EN angelägenhet för hela församlingen och församlingspedagogen har en självklar plats i teamet. Att samarbeta och hela tiden utveckla lärandet, undervisningen och den sociala gemenskapen hör till uppgifterna. Arbetet med barn, unga och familjer är andra delar i yrket som församlingspedagogen utformar tillsammans med anställda och medlemmar i församlingen. Att vara församlingspedagog handlar om att undervisa, berätta och samtala om tro. Att nå både 6-åringar och 18-åringar med samtal och funderingar om Gud och tro är stimulerande och utmanande. Att ha pedagogiskt ansvar och arbeta med lärande gör att egen reflektion och lärande blir en del av församlingspedagogens livsstil. Källa: svenskakyrkan.se

BLI FÖRSAMLINGSPEDAGOG »» För att bli församlingspe­

dagog krävs en lärar­examen samt vissa stiftsförlagda utbildningsmoment. Där­ efter följer pastoralteolo­ giska studier vid Svenska

kyrkans utbildningsinstitut. Läs mer: www.svenskakyrkan.se/ utbildningsinstitutet/ att-bli-forsamlingspedagog VINTERN 2020

25-27_Yrken BODEN_VINTERN 2020.indd 27

27

2020-11-27 10:14

KYRKOVALET

SKRIV UPP!

»» Nästa val hålls söndagen den 19 september 2021.

Så går det till att ställa upp i kyrkvalet Du som är engagerad i Svenska kyrkan kan ställa upp som kandidat i kyrkovalet. Skulle du bli i­nvald får du vara med och bestämma vad ­kyrkan ska satsa sina pengar på. Text: Maria Sandell

”

»Karin »  Perers är ordförande för kyrkomötet. Hon tycker att de kandidater som väljs in i kyrko­ valet ska representera de breda grupperna av kyrkotillhöriga. – Svenska kyrkan behöver förtroendevalda med väldigt olika erfarenheter. Det är då vi kan bilda goda lag tillsammans.

et räcker med att du D har ditt engagemang i och för kyrkan. Karin Perers, kyrkomötets ordförande

28

Du som funderar på att ställa upp i kyrkovalet behö­ ver vara förankrad både i din tro och i kyrkan. Du ska ha lust att dela med dig av det som du brinner för. Däremot behöver du inte kunna bidra i teologiska samtal. Karin tycker att det ska

du bara göra om du känner dig bekväm med det: – Det räcker med att du har ditt engagemang i och för kyrkan. Kyr­ kan bär tron åt oss alla. Vi duger som vi är. Det är Svenska kyrkans människosyn! DE VIKTIGASTE UPPGIFTERNA för dem som blir invalda som lokala kyrkopolitiker är att bestämma om kyrkans pengar och verksamhet. Direkt efter kyrkovalet behöver de nyvalda bestämma hur försam­ lingens eller pastoratets budget ska se ut. Där finns det möjlighet att välja vilka verksamheter som ska lyftas fram och hur mycket man ska satsa på byggnader, verk­ samhet och personal. Det kan vara mycket konkret: Vill vi satsa på en ungdomsledare, på musiklivet, på stöd till äldre och ensamma? Eller något helt annat? – Den stora och riktigt viktiga frågan är beslutet om budget, den

är ju ett sätt att prioritera, konsta­ terar Karin. Efter varje kyrkoval behövs ock­ så en ny församlingsinstruktion. I den formuleras vad församlingen vill och åt vilket håll den ska ut­ vecklas. Det är ett gemensamt ar­ bete i församlingen att ta fram den. Sedan beslutar kyrkopolitikerna om församlingsinstruktionen. NÄR DU VILL engagera dig ska du

börja med att ta reda på vilka nomi­ neringsgrupper som tidigare ställt upp i kyrkovalet på din hemort. Of­ tast finns det någon nominerings­ grupp du kan känna dig hemma i. Karin tycker att de som redan är aktiva i kyrkopolitiken har ett ansvar att fråga dem som hittills inte är engagerade om de vill ställa upp. Själv gick hon som ung kyrko­ politiker till en kyrkokör med många unga och frågade om någon ville engagera sig i hennes nomi­ neringsgrupp. Efteråt var det två

VINTERN 2020

28-29_Kyrkovalet_BODEN_VINTERN 2020.indd 28

2020-11-27 10:17

” Min vision är att kyrkan ska fort­sätta att vara öppen och närvarande i hela landet och finnas i både glädje och sorg. Kyrkan ska finnas för alla som vänder sig till henne, utan att fråga vem du är, hur du tror eller ens OM du tror. Om du vill är du välkommen att höra till Svenska kyrkan.”

Karin Perers, kyrkomötets ordförande

körmedlemmar som tackade ja. – Den erfarenhet jag har efter många års arbete är att väldigt många väntar på frågan. När den kommer är det förhållandevis många som tackar ja. Det är lättare att tacka ja än att kliva fram och anmäla sig! SKULLE DET INTE finnas någon

nomineringsgrupp som passar dig går det också att bilda en ny grupp. Då behöver ni vara ett antal människor som har samma vision och ni behöver stödpersoner för att kunna registrera en ny grupp.

Karin tipsar också om försam­ lingsråden. Att vara med i ett sådant råd är också ett sätt att engagera sig. Ofta har flera församlingar gått samman i ett gemensamt pastorat. I så fall ska det finnas församlings­ råd i varje församling. Vilka som ska vara med i råden bestäms inte i kyrkovalet utan efteråt. – Det är föreskrivet att det ska vara öppna möten dit alla är välkomna att vara med och föreslå vilka som ska vara med i försam­ lingsråden. Kyrkofullmäktige väljer sedan vilka som ska ingå i försam­ lingsråden, säger Karin Perers.

Läs mer...

»» ... om att ställa upp i kyrkovalet på

tusen ­personer

»» ... ställde

upp som kandidater i förra kyrko­valet 2017. 23 000 valdes till minst ett uppdrag. Kyrkovalet, som hålls vart fjärde år, är viktigt eftersom Svenska kyrkan är en demokra­ tisk folkkyrka. Svenska kyrkan är beroende av människors engagemang och i kyrko­ valet har du och andra möjlighet att påverka.

?

VISSTE DU ATT...

»» ... alla med­

lemmar som fyllt 16 år senast på valdagen får rösta. Förra kyrko­valet röstade unge­ fär en miljon människor.

www.svenskakyrkan.se/stall-up

KRAV FÖR ATT BLI KANDIDAT

LITEN ORDLISTA Förtroendevald: Den som är vald till något uppdrag i Svenska kyrkan, i kyrkovalet, i församlingsrådet eller på annat sätt, exempelvis som kyrkvärd. Kandidat: Den som ställer upp som valbar i kyrkovalet. Kandidaternas namn står på nomineringsgruppens

Karin Perers kommer från en bondgård i Dalarna där kyrkan var en självklar del av livet. Hennes eget engagemang som förtroende­ vald startade när hon som mycket ung kom till Stockholm och Sofia församling på Södermalm. Hennes allra första uppdrag var att delta i arbetet med församlingsbladet. – Kontakten med kyrkan gav mig en hemhörighet i storstaden, säger hon.

30

valsedlar. I kyrkovalet går det att sätta kryss för ett, två eller tre namn. Nomineringsgrupp: Kyrkovalets mot­ svarighet till partier. En del grupper finns bara i en viss församling, andra ställer upp även på stiftsnivå och i valet till kyrkomötet.

Du som vill bli kandidat i kyrkovalet måste:

»» vara medlem i Svenska

kyrkan. »» vara döpt i Svenska kyrkan eller annat kristet samfund, eller tidigare ha varit förtro­

endevald i Svenska kyrkan.

»» fylla 18 år senast på ­valdagen.

»» vara kyrkobokförd i det område valet gäller.

VINTERN 2020

28-29_Kyrkovalet_BODEN_VINTERN 2020.indd 29

29

2020-11-27 10:17

KRÖNIKA

Det är ögonen jag minns

HON BERÄTTAR OM sjukdomen som kom in i deras

liv. Hur hennes kraftkarl till make sakta tynade bort inför hennes ögon och hur hon envist låtit honom bo kvar hemma. Det har inneburit att hon inte fått sova hela natten på ett långt tag. Hur hon med nervöst hjärta snabbt ilat ut för att handla och med beundransvärd snabbhet gjort sina ärenden för att komma hem och se att inget hänt honom eller hemmet. Hur hon fått sköta hans personliga hygien. Och hur hon nattat honom i god tid och själv lagt sig bredvid med förhoppningen att få några timmars sömn innan han börjar nattvandra. Kanske kliver hon upp försiktigt om det är något alldeles särskilt program hon vill se på tv, fast då är ljudet så lågt att hon knappt hör. Men hon berättar också om hur han med ömhet stryker henne över kinden och minns sitt smeknamn på henne. Det som bara han fick säga. Om eftermiddagskaffe med de hembakade kardemummabullarna som de båda njöt av. Om stunder av kärlek då de hållit varandra i handen för en kort stund innan hans oro får honom att börjar vandra runt och plocka i allt. Som gör att hon får leta allt möjligt på alla möjliga ställen. ”Men hur orkade du?” Och så är de där, ögonen med den envisa blicken. ”Jag lovade honom att så länge jag orkade skulle han få bo hemma.” Och så skiftar blicken till sorg: ”Fast till slut gick det inte”. Och hon berättar hur barnen tjatat på henne att tänka på sig själv, att det finns boenden, att de inte vill förlora sin mamma också. Så skiftar blicken igen till beslutsamhet och hon berättar om hur hon insåg att nu går det inte längre. Och hon sitter i möten med kommunen för att få avlastning och det hela slutar med att kommunen ser att 30

Foto: MAGNUS ­ARONSON

N

är jag var ny präst kunde jag i början bli lurad av kroppen och kroppshållningen. När hon öppnade dörren och kroppen som är märkt av ålder står lite ihopsjunken, nästan krum. Och jag trodde – så naiv jag var – att det var en skör person som stod framför mig. Allt eftersom lärde jag mig snabbt att hennes kropp inte berättade särskilt mycket om hennes kraft. Det är vackert dukat och hon visar gärna sitt hem. Går sakta, ibland lite stappligt, men hon vill ändå gå runt och visa. Och det är så självklart att servera mig kaffe med darrande hand. Hjälpa till? Det kommer inte på frågan! Och så börjar hon berätta om maken. Han som hon skött om i flera år. Han som dött och vars begravning jag får ta hand om. Och blicken är där. Den beslutsamma blicken hos någon som inte viker sig så lätt när livet blir svårt. Hon tillhör järn-kvinnorna. Jag brukar kalla dem så tyst för mig själv och jag känner en stolthet över att vi är medsystrar i ett liv, i en värld som inte är helt enkel. Trots åldersskillnaden och skillnaden i livs­ erfarenhet möts vi och jag lyssnar och lyssnar. Och slås av hennes inneboende kraft.

”

akom hans förändring såg jag B den man jag blev så kär i.

Foto: GETTY IMAGES

avlastning inte räcker utan ett stadigvarande boende behövs. ”Då grät jag men jag började märka upp hans kläder så att de inte skulle komma bort av misstag. Jag tvättade hans morgonrock som han var så förtjust i och köpte en riktigt varm filt åt honom eftersom han är så frusen.” På min fråga om hur det kändes svarar hon – och ögonen får en blandning av sorg och beslutsamhet – ”Jag var ju tvungen. Jag höll på att gå under”, och hon fortsätter. ”Du ska veta att min generation, vi tror på att hålla fast vid varandra i nöd och lust. Och bakom hans förändring såg jag den man jag blev så kär i. Och jag minns hur han såg på mig och hur det kändes när han höll om mig. Och hur vacker han sa att jag var. Vänta! Du ska få se.” Och hon hämtar foton. Underbara foton på ett ungt vacker par. Han har mörka lockar och pussar henne på kinden medan hon skrattar av förtjusning. Han har mörka ögon som allvarligt tittar på fotografen när deras bröllopsfoto togs. Och han har ett stort, smittande leende när någon fångar dem på bild när de var på fest i smoking och chiffongklänning. OCH JAG SER henne på bilderna. Ung. Vacker. Full i skratt. Ögonen glittrar och jag känner en tacksamhet mitt i allt över att vi inte vet vad som ska hända i våra liv. Då kanske hennes ögon inte hade glittrat? Jag fastnar särskilt för deras bröllopsfoto. Hon är också allvarlig där hon står i sin vita klänning med stor brudbukett av rosor. Jag tittar närmare och jag ser i hennes ögon ett frö som livet kommer att få att växa så att hon med envishet tar sig an livets skiftningar. En järn-kvinna. Jag har dem som förebild när jag ibland tittar framåt mot min framtid som jag inte har en aning om hur den kommer att bli. Anna Grenholm

VINTERN 2020

30_Krönika_BODEN_VINTERN 2020.indd 30

2020-11-27 10:18

KORSORD SNED- KRISTEN VRIDEN SYMBOL PÅ ANBÖNHUS KARABIL

RYDBERG SOM SKREV "TOMTEN"

GÖRS DET OFTA PÅ KLAPPEN

KAN MAN GIFTA SIG PÅ BLÄDDRAR UNGA I ARM

FÖR VÅR ELIT

JESU FÖDELSESTAD HAR EN DEL PÅ LOFTET

HYSSPYS

SOM MEST

PUNGDJUR

FÅGELBO

SLINGRAT

!

SLÅ AV BILLQUIST SOM SJÖNG

ÖGLOR

KATEDRAL GETT NÄRING FIOLBYGGARFAMILJ

MUHAMHÖGLJUDD MAD SOM KLAGAN BOXADES SKINNLAPP SLOGS SAMMAN MED SAS

KOORDINATIONSRUBBNING

MJUK OCH BEHAGLIG

OUTSIDER

BLIR KLÄDD EN GÅNG OM ÅRET

TEN LÄSES SUROR I

Vi gratulerar vinnarna i det senaste korsordet: »» Stig Lindgren, Ruth Lundberg och Ulla-Britt Eriksson.

ALLA KÄNNER DEN MEN DEN KÄNNER INGEN

KAN SÅDAN FÅNGAS I

HANDIKAPPAD

GRATTIS!

MER FREKVENT

TAR DEN SOM GÅR STORMAKT

FEM GNAGARE ÄR INTE VAPENFÖR

P SA L MEN "Gamla och unga, låtom oss sjunga: Ära åt Herren Gud! aaaa aaaa aaaaaa ljuder de orden, änglarnas glädjebud."

KOM ABRAHAM FRÅN ALLS INGET LOV OSTMASSA

STYRMEDEL HÅL I ISEN

HITTAR DU MALAKI I KRUCIFIXTEXT

KAN RÄDDA LIV

FEMHUNDRA

ANNO DOMINI

BOK

FALLER IHOP

2004

GÖR SÅ HÄR Sänd in lösningen till: Församlings­expeditionen Strandplan 25 961 34 Boden Vi vill ha ditt svar senast den 19 januari. »» De tre först öppnade rätta

lösningarna vinner en present­ check till en kyrklunch eller en blomsterbutik (beroende på läget med covid-19). »» Vinnarna får besked per post, och sina namn publicerade i nästa nummer av Kyrkfönstret.

Namn: Adress: Postadress: VINTERN 2020

31_Korsord_BODEN_VINTERN 2020.indd 31

31

2020-11-27 10:20

VOLONTÄRÅRET

Ett år fullt av möjligheter »Vinden »  rufsar om Felicia Enbergs kalufs och hon plockar skrattande bort några hårtestar som har fastnat. Bakom sig har hon och arbetskamraten Manfred Mattsson Stenman Bodens ståtliga kyrka. Ungdomarna blickar nu fram emot ett år som volontärer. ­– Det här känns väldigt skoj. Det känns bra att få vara med och ta hand om de barn och ungdomar som söker sig hit. Jag har själv varit med i Kyrkans ungdom, och har många bra minnen från den verksamheten, säger Felicia. Hon har goda vänner som har arbetat som volontärer. –­De har trivts med det jobbet och rekommenderade mig att söka, säger hon. MANFRED HITTADE JOBBET av en slump. –­Jag var på jakt efter sommarjobb. Då var det en annons för sommararbete på kyrkogårdarna som jag blev intresserad av. Under den annonsen såg jag en annons om volontäråret, och då blev jag nyfiken, berättar han. Och på den vägen är det. Han är knuten till Mariakyrkan i Sävast, där han dessutom är med i kören och får tillfälle att ta orgellektioner hos kyrkomusikern Niklas Thornéus. ­– Det är en otrolig bonus. Jag har spelat orgel sedan jag var liten, och håller på mycket med musik. Jag ser det här jobbet som en möjlighet att se hur det är att arbeta som kyrkomusiker, säger han. FÖRSAMLINGSPEDAGOGEN Mikael

Dapefrid är Manfreds handledare. –­I det stora hela handlar det om att Manfred och Felicia ska få prova på hur det är att arbeta inom kyrkan. Givetvis ska de då få meningsfulla uppgifter, säger Mikael. Manfred kommer även att arbeta med en barngrupp i Mikaelskyrkan i Hamptjärnmoran. –­Det är skönt att få hålla på med något som man verkligen tycker om, säger han.

32

VINTERN 2020

32_Volontärer_BODEN_VINTERN 2020.indd 32

Manfred och Felicia kommer att vara involverade i en rad olika verksamheter, som Liten och stor, Efter plugget, Riddarskolan, konfirmandgrupperna och barnkörerna. Foto: JOAKIM NORDLUND

”

Felicia är placerad i Matteuskyrkan i Svartbyn men gör, precis som Manfred, inspel i Mikaelskyrkan. ­– Sedan kommer jag att vara kyrkvärd som tillägg till alla andra uppgifter, säger hon. INTILL DEN STORA kyrkan pågår

i dag arbetet med att ersätta sommarens blommor med vacker ljung. Löven som rivs ner av höstvinden lägger sig på den grusbeklädda gången och ungdomarna kisar mot solen. De ser fram emot det kommande året och längtar bland annat till adventstiden när kyrkan med levande ljus och

värme skapar en skön kontrast mot kylan och vintermörkret. ­– Vi kommer bland annat att vara med i julspelen. Det kommer att bli jätteroligt. Men coronaviruset gör nog att vi får anpassa julspelet för att så många som möjligt ska kunna ta del av det, säger Felicia. –­Jag märker att barnen uppskattar det vi gör. De ser fram emot att träffas och verkar ha roligt. Det känns meningsfullt att få vara en del av det, säger Manfred och ler. Felicia nickar instämmande: – Jag ser fram emot det här året. Det känns helt rätt. Text: Joakim Nordlund

ag ser det här jobbet som en möjlighet att se J hur det är att arbeta som kyrkomusiker.

2020-11-27 10:20