Amos_sommaren 2026_Rogberga-Öggestorp

Vad kan djuren och naturen ha att säga oss !

ARASH GILAN:

”Den som verkligen berör talar för att den inte kan låta bli”

KONFIRMATION

GRUPPER FÖR BÅDE

UNGDOMAR OCH

VUXNA

Varför når vissa ord in?

Talet om Korset är en dårskap

Imånga år arbetade jag med arbetsplatsannonser och Curriculum Vitae eller CV:n som människor skrev. Hoppet om en anställning och hoppet om att hitta den rätta anställde var den ständiga energin på Arbetsförmedlingen. Som arbetande på Arbetsförmedlingen var det den ständiga matchningen utmaningen och därför var lyssnandet på båda parterna helt avgörande för att förstå. Ibland fick vi ta hjälp av aktörer för att arbetssökande skulle kunna framhäva sig bättre via sina CV:n.

Själv har jag också skrivit mitt CV som berättar om vem jag är, vad jag gjort och vilka styrkor som jag har. Det är det vanliga sättet att berätta om sig själv, men den som känner mig vet att jag inte är bekväm att berätta om mig själv i positiva termer eller att framhäva det jag gjort. Jag tycker det är betydligt mer intressant att se skeenden i livet som jag fått vara en del av, eller misstag som är gjorda som jag lärt mig något av. Ibland har livets erfarenheter varit så tuffa att jag blivit sårad och nästan tillintetgjord som människa. Detta har skapat en känsla av att inte räcka till, inte vara värd någonting i andras ögon och känslan att jag inte har något att bidra med i samhället. Tyvärr har dessa erfarenheter präglat mig genom åren.

JAG HAR MÖTT många som varit i samma situation, där livet präglat dem och deras självkänsla minimerats. Vissa menar att det är andras fel, någon blir tyst och drar sig undan, några försöker ha roligt och skämtar, några blir ledsen men gemensamt är att de tycker det gör ont att leva i detta samhälle och att ingenting av detta står i deras CV:n.

Ibland kan jag reflektera över vad som hänt ifall världen hade varit ärligare.

När aposteln Paulus skickar sitt CV till församlingen i Korinth skriver han hur han mådde: ”När jag kom till er var det inte med förkrossande vältalighet. Jag var svag och rädd och full av ängslan. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet.” Paulus beskrivning av sig själv känner jag igen mig i och ändå hade han till uppgift att berätta för andra om sitt liv. Ibland kan jag därför reflektera över vad som hänt ifall världen hade varit ärligare. Där vi tillsammans

Tavla i sakristian i Öggestorps kyrka.

talat lika mycket om våra svagheter som våra styrkor? Vad som hade hänt om man fick berätta på sitt CV att självkänslan sjunkit när man varit arbetslös i sex månader och sökt 100 jobb? När man ser och tror att alla andra runtomkring en i samhället lyckas med sina liv?

KANSKE ÄR DET just då som Paulus ord blir viktiga för oss. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Paulus ville inte se det framgångsrika i den kristna tron, utan Jesus som dog för våra misslyckanden och det som gör att vi inte räcker till. För det var där han hittade kraften i sitt liv. På samma sätt får jag kraft till mitt liv, genom att få lyfta mina misslyckanden till Jesus på Korset, och får då kraften i triumfkrucifixets berättelse. Jag förstår att det inte riktigt låter klokt och jag har inte skrivit det i mitt CV. Men som Paulus säger: Talet om korset är en dårskap för de som inte tror, men för oss är det en Guds kraft.

Greger Larsson Kyrkoherde

Innehåll

Din församling

4 Gravstenarnas berättelse

6 Intervju Logopederna InaSiv Ahlinder och Åse Nylander

25 Enkät Var kan du tala med Gud?

26 Ur bibelns persongalleri Mose

28 Tankar om det talade ordet

Tema tala

9 Varför når vissa ord in?

Mötet

14 Arash Gilan Författare, filosof och talare

Musikgudstjänster i sommar

Onsdag 3 juni

Rogberga kyrka

18.30 Akademiska kören JUVE

Midsommarafton 19 juni

Rogberga kyrka

16.30 Jill Svensson, Jozsef Szaller och Robert Jonsson Piano, trumpet och sång.

Onsdag 1 juli

Öggestorps kyrka

18.30 Hedda Husrem och Gustav Andersson Piano, slagverk och sång.

SVANENMÄRKET

Trycksak

REDAKTION

Redaktionen: Greger Larsson, Sophie Torrealba, och Anna-Karin Hedén.

Kontakta oss

Expeditionen: 036 39 06 80. Kyrkoherde Greger Larsson: 073 037 47 80 eller 036 39 06 82 Kyrkogårdsföreståndare

PEFC/03-31-107

PEFC-certifierad

Denhärprodukten kommerfrånhållbart skogsbrukoch kontrolleradekällor www.pefc.se

Dan Lundstedt: 070 649 25 63 eller 036 39 05 92

E-post: tenhult@svenskakyrkan.se

Adress: Rogberga-Öggestorps församling, Myrstadavägen 19, 561 60 Tenhult

Onsdag 5 augusti Rogberga kyrka

18.30 Jozsef Szaller Piano.

Onsdag 19 augusti Öggestorps kyrka 18.30 Jozsef Szaller Orgel.

Följ oss

Webb: svenskakyrkan.se/tenhult

Instagram: svenska_kyrkan_tenhult

Facebook: Svenskakyrkan Tenhult

Produktion: Verbum AB Ansvarig utgivare: Martina Croner martina.croner@verbum.se

Tryck: Printagon, Helsingborg, 2026

Distribution: Postnord

Foto om inget annat anges: Sophie Torrealba

Omslagsbild: Anna-Karin Hedén

GRAVSTENARNAS BERÄTTELSE ROGBERGA

KYRKOGÅRD

Då skall stenarna ropa

◗ Du går över kyrkogården i Rogberga. Kanske är det en vanlig dag. Gravarna ligger där de alltid har legat, några välskötta, andra mer stilla och överlåtna åt tidens gång. Så kommer du till Rogberga kyrkas ingång och bara 20 meter därifrån vid kyrkogårdsmuren står stenen som kanske du har gått förbi många gånger utan att riktigt se den.

ETT NAMN: Nils Johan Sandell. ÅRTAL: 1821–1892.

Det är inte mycket mer som möter dig. Men det räcker för att en fråga ska väckas: Vem var han?

Svaret finns, men inte som en färdig berättelse. Snarare som spridda spår i kyrkohistoriska källor. I Växjö stifts herdaminne nämns han kortfattat: född i Lenhovda den 6 november 1821, son till kyrkoherden Jonas Sandell, utbildad till präst och så småningom kyrkoherde i Rogberga, där han också avled den 20 juni 1892. Det är sakligt, koncentrerat – nästan tyst. Men det är tillförlitligt. Herdaminnena räknas som grundläggande källor för prästers liv och tjänst i Svenska kyrkan.

När man stannar vid stenen och läser dessa uppgifter långsamt, börjar konturerna av ett liv träda

fram. Han var inte bara ett namn i en bok. Han var en människa som levde i en familj, i en tid och i en församling.

HANS FAR, JONAS Sandell, var kyrkoherde och kontraktsprost och beskrivs i kyrkohistoriska sammanhang som en betydande predikant i sin tid. Det innebär att Johan växte upp i ett hem där kyrkan inte var något avlägset – utan själva centrum för livet. I samma hem växte också hans syster upp: Lina Sandell, en av Sveriges mest inflytelserika psalmförfattare.

Hennes sånger lever fortfarande i kyrkans liv, också här i Rogberga. Psalmer som Blott en dag, ett ögonblick i sänder, Bred dina vida vingar, Tryggare kan ingen vara, Jesus för världen givit sitt liv och En liten stund med Jesus tillhör ännu de mest sjungna vid dop, begravningar och gudstjänster i Rogberga kyrka.

Det är uppgifter som går att verifiera både genom psalmboken och genom kunskap om församlingslivets praktik. De visar hur ett liv kan få långt större räckvidd än sin egen tid.

Men det finns också en mer personlig koppling mellan syskonen. Johan Sandell var vigselpräst vid sin syster Linas bröllop. Det är en

detalj som inte alltid lyfts fram, men som fördjupar bilden: relationen mellan dem var inte bara formell, utan levande.

SÅ SMÅNINGOM GICK Nils Johan själv in i prästämbetet. Den exakta vägen – studier, prästvigning och olika tjänster – finns dokumente rad i herdaminnena, även om detaljerna kräver fördjupad genom gång av flera olika texter. Det som med säkerhet kan sägas är att han tjänstgjorde som präst under lång tid och till sist blev kyrkoherde i Rogberga församling tillsammans med Öggestorps församling som då var annexförsamling.

Det innebär att han inte bara passerade Rogberga utan bar ansvaret för församlingen. Han predikade, döpte, begravde och firade nattvard. Han mötte människor i deras mest avgörande ögonblick. Sådan var kyrkoherdens roll i 1800-talets Sverige – inte bara en funktion, utan en närvaro genom livet.

Samtidigt levde han i en tid då kyrkolivet var i förändring. Under 1800-talet växte väckelserörelser fram i stora delar av landet, särskilt i Småland. Dessa betonade personlig tro, bibelläsning och andligt liv i hemmen. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), grundad 1856, är ett välkänt uttryck för denna utveckling. Att Johan Sandell levde mitt i denna rörelse är ett historiskt faktum i den meningen att han verkade i samma tid, i samma geografiska område och i samma kyrkliga sammanhang. Däremot saknas direkta källor som beskriver hans personliga ställningstaganden i detalj. Men hans familjebakgrund – med en syster som blev en central gestalt inom den evangeliska väckelsen – placerar honom nära denna miljö.

NÄR DET GÄLLER hans person finns ytterligare en aspekt som återkommer i lokala traditioner och släktuppgifter: att han beskrivs som mild, lugn och utan större konflikter omkring sig. Sådana uppgifter måste alltid hanteras varsamt – de är inte alltid dokumenterade i officiella källor på samma sätt som datum och

en tavla som hänger inne i kyrkan med flera av Rogbergas kyrkoherdar.

tjänster – men de återkommer i beskrivningar av honom och stämmer väl med den bild av en stillsam församlingspräst som herdaminnen ofta ger.

SÅ STÅR MAN där igen, vid stenen. Och det som först bara var ett namn börjar få innehåll. Inte genom att allt är känt, utan genom att det som faktiskt är belagt får tala.

Han var född i Småland.

Han var präst i Svenska kyrkan.

Han var kyrkoherde i Rogberga.

Han levde och dog här.

Det är inte mer än så. Men det är heller inte mindre.

Och kanske är det just här som Jesu Kristi ord blir begripliga: ”Om människorna tiger, skall stenarna ropa.”

För när rösterna har tystnat och berättelserna inte längre förs vidare muntligt, finns ändå något kvar. Inte som en högljudd förkunnelse, utan som en stilla påminnelse. En sten. Ett namn. Ett liv som har burits av samma frågor som vi bär.

KYRKOGÅRDEN I ROGBERGA är inte bara en plats för minne. Den är också en plats för upptäckt. Den visar att tron inte bara tillhör det förflutna, utan att den har levts här, av verkliga människor, i verkliga liv. Och kanske väcks en fråga som inte går att slå bort:

Om Gud var verklig för honom –kan han vara det också idag?

Det är inte en fråga som stenen besvarar med ord. Men den lämnar den inte heller obesvarad.

LOGOPEDERNA InaSiv Ahlinder och Åse Nylander hjälper människor med tal- och språksvårigheter.

När talet inte kommer av sig självt

TEXT OCH FOTO: Birgitta Sunnqvist, församlingsbo

◗ I syfte att försöka belysa talets betydelse fick jag en måndagskväll i mars den stora glädjen att sitta ner med två logopeder boende i Tenhult, InaSiv Ahlinder och Åse Nylander, och prata om begreppet tal och språk

Båda är verksamma vid Länssjukhuset Ryhov och har många år i yrket och erfarenhet av tal- och språksvårigheter hos personer med många olika diagnoser.

Åse arbetar på barnhabiliteringen och InaSiv har både vuxna inom vuxenhabilitering och barn i sin patientgrupp. I InaSivs vuxengrupp av patienter rör det sig ofta om afasi och andra neurologiska sjukdomar. De barn hon träffar kan ha sen utveckling av sitt tal eller andra svårigheter med rösten. InaSiv tar ofta emot barn från Barnhälsovården (BHV) vid 2 ½ år eller 4 års ålder. Barnhabiliteringen tar barn i huvudsak på remiss från barnkliniken, vilket kan ske vid olika åldrar. BHV kan kontaktas för remiss men det går också att söka logoped direkt.

VARFÖR BLI LOGOPED?

◗ Åse berättar att hon redan under gymnasietiden var intresserad av

språk och hjärnan. Auskultationen hos en logoped ökade intresset och efter avslutat gymnasium och ett jobbhalvår bestämde hon sig att gå logopedutbildning.

För InaSiv var det inte självklart att läsa vidare efter gymnasiet. Hon jobbade, gick på folkhögskola och bibelskola i Tyskland. Under en jobbperiod hade InaSiv en vän som väldigt gärna ville bli logoped, ett yrke InaSiv inte hört talas om tidigare, men där och då väcktes tanken.

VAD GÖR EN LOGOPED?

◗ Både Åse och InaSiv konstaterar att det i arbetet med barnen är vanligt att ta till alternativa och kompletterande sätt att börja bygga sitt språk, bildstöd och/ eller teckenstöd samtidigt som omgivningen talar till barnet; detta för att kunna få barnet att använda sitt språk utan att behöva vänta in talet.

AKK är ett begrepp och betyder Alternativ- och Kompletterande Kommunikation. Det kan användas både som ersättning för och som förtydligande av det talade talet. Det innebär att man ger flera alternativ till barnet. Ålder för

åtgärd varierar: om ett barn har betydande funktionshinder kan man behöva starta AKK tidigt, nästan från första början. Man anpassar sig förstås efter vilka funktionshinder som föreligger. Ansiktsuttryck röstläge, beröring: ”den medfödda kursen” det vill

säga det vi gör med alla små barn för att kommunicera, kan få hänga kvar lite längre.

Under bådas yrkesliv har de också arbetat med personer som har kunnat tala, men som på grund av sjukdom eller skada får svårighet med talet. Där kan man också

InaSiv Ahlinder och Åse Nylander är båda logopeder som bor i Tenhult.

i korthet

Logoped: legitimerad person som utreder och behandlar tal (stamning, otydligt eller språkljudsproblem)språk ( sen språkutveckling; afasi efter stroke) - och kommunikationssvårigheter (AKK, tecken, bildstöd) hos barn, ungdomar och vuxna

Afasi: förvärvad språkstörning med nedsatt förmåga att tala, förstå tal, läsa och eller skriva, ofta orsakad av hjärnskada vid stroke, tumör, trauma, infektion i hjärnan.

Habilitering: en process avsedd att hjälpa funktionshindrade personer att uppnå, bibehålla eller förbättra färdigheter i dagligt liv.

Ögonstyrning vid dator: man fixerar en bild eller ett ord en stund och då sker ett ”klick”, kan användas i vissa program.

använda alternativ kommunikation. Vid neurologisk sjukdom kan talet ibland bli för svagt och kan eventuellt ersättas av skrift, men om motoriken också är skadad kan man ibland använda ögonstyrd dator. Utvecklingen har gått snabbt men Åse och InaSiv konstaterar

också att AKK tar tid och i vår tid när allt omkring ska gå fort blir det där med tidsåtgången ett adderande handikapp. Alternativ kommunikation innebär alltid begränsningar konstaterar logopederna. Talet är oöverträffat. Rösten är ju en förutsättning för det talade talet. Rösten ändrar sig under livet på grund av att kroppen förändras. Man behöver använda rösten aktivt för att hålla röstmusklerna vid liv. Rösten är ett instrument som man bör vårda.

STAMNING

◗ Stamning är ganska oförutsägbart. En del pratar på trots stamning medan andra tystnar mer och undviker att tala. Stamning är lika vanligt idag men man jobbar med det på annat sätt numera till exempel med strategier för omgivningen som kan underlätta för den som stammar. Man jobbar förstås även med personen som stammar, men på ett mindre kravfyllt sätt. Vad gäller barn får man arbeta lite annorlunda eftersom för de drabbade krävs reflektionsförmåga, detta gör att man undviker att jobba med de små barnen, man kan i stället nyttja förälder som förebild genom långsamt tal.

Den inre dialogen kan vara både uppbyggande självprat och negativt självprat. Hur gör du för att tala snällt till dig själv?

Foto GUSTAF HELLSING/IKON

ORO FÖR ATT TALA

◗ Talet är så centralt i vardagen, det talade finns runtomkring oss i vardagen. Vi är så olika taltränade, gemene man har olika erfarenheter. Många kan tycka det är väldigt jobbigt att tala inför andra, till exempel inför arbetsgruppen, i församlingen eller i klassen. Förr i skolan var det vanligare med högläsning. Barn med stamning kan bli oerhört stressade inför tanken att bli utsedd att läsa högt.

VARFÖR ALLTID SÅ BRÅTTOM?

◗ I vår tid när allt gärna ska gå fort kan man fundera på hur röstbärande yrken inte alltid inser hur svårt det kan vara att följa med i ett snabbt ordflöde, ibland till och med mumlande röst. Olika röstlägen kan vara svåra att uppfatta, en del lågmälda har svårt att höja sina röster och en del med ljusare kvinnliga röster uppfattas sämre av de som har åldersnedsättning av hörseln, där diskantuppfattningen oftare försvinner. Går det fort blir det ännu svårare att uppfatta.

Vi konstaterar att man i talböcker kan öka hastigheten på det talade till dubbel hastighet. Även radiofolk har en tendens att prata snabbt. Hinner man höra vad de säger? Hinner man absorbera det viktiga och reflektera? Svaret är förstås individuellt.

VI KOMMER OCKSÅ i samtalet in på kommunikation i största allmänhet, det talade och skrivna som bärare av kommunikation över tid och rum. Där tänker man på hur Bibeln nått igenom årtusenden. Den bars ju också av muntlig tradition en gång i tiden.

6

SAKER ATT FUNDERA ÖVER

Här är några reflektioner som kom upp under samtalet med Åse och InaSiv, som kan vara till glädje för alla att fundera kring:

1 Det finns mycket som kan sägas om tal: Tala för mycket/tala för lite, tala för högt/tala för tyst, tala snällt/tala elakt, tala i rätt tid/tala i fel tid.

Hur vet du när det är rätt tid för att tala?

2Tankar är en sorts inre tal, såväl inre monolog som dialog. Den inre dialogen kan vara både uppbyggande självprat och negativt självprat.

Hur gör du för att tala snällt till dig själv?

3

Det finns ett talande/samtalade som det idag finns för lite av: samtalet som har plats för lyssnandet också, där det sagda får sjunka in, och där även tystnaden kan finnas. Har du lugnet att föra ett sådant samtal?

4Tystnad kan uppfattas som motpol till talet. Tystnad tillsammans med andra, till exempel under en pilgrimsvandring, blir något annat än när man enbart är i sina egna tankar. Tystnaden tillsammans blir mer fokuserad, särskilt om man har ett speciellt ämne att reflektera över. Skulle du vilja vara tyst tillsammans med andra?

5Bönen, samtalet med Gud, kan ske med ord och utan ord, även om Gud känner våra tankar, kan det vara gott att uttrycka orden genom tal. Hur talar du med Gud?

6Jesus skrev inget (vad vi vet i alla fall), utan han talade och andra skrev ner det han sade. Vi vet inte hur hans röst lät men att det var en röst som bar, det vet vi. Den bär än idag. Var kan du höra Hans röst?

tala

Varför når

vissa ord in? tema

TEXT OCH ILLUSTRATION: Sophie Ekman

Vi lever i en tid där orden aldrig tycks ta slut. Men vissa ord berör mer än andra, och stannar kvar.

vi möter tusentals ord varje dag. Det talas till oss i sociala medier, nyhetsflöden, poddar, tal och kampanjer, och i våra egna samtal. De flesta passerar snabbt. De flimrar förbi och försvinner nästan lika fort som de kom. Men ibland händer något. En mening stannar kvar. Någon säger något som verkligen träffar. En formulering kan fortsätta att arbeta i oss långt efter att samtalet tagit slut.

Vad är det egentligen som gör skillnaden?

För Susanne Dahl, präst i Svenska kyrkan vid Umeå universitet, handlar det mycket om vad som händer i mötet mellan människor.

– Att det uppstår någon form av kontakt i kommunikationen. När något verkligen berör säger det ofta något sant om livet, det finns en särskild angelägenhet i det.

Det handlar också om att den som talar själv är berörd, menar Susanne.

”När något berör säger det ofta något sant om livet.”

Susanne Dahl, präst

– Det finns en ärlighet i orden då, och det märks.

Ofta är det berättelser som berör mest.

– Och det behöver inte vara något dramatiskt, utan det kan vara små vardagliga berättelser. Det enkla som gestaltar något skav i livet, eller en erfarenhet av godhet.

När hon själv predikar eller talar återkommer hon ofta till en grundläggande fråga: vad betyder orden egentligen?

– Vi använder ofta väldigt stora ord. Ta till exempel ordet nåd. Hur landar det? Min tanke är att vi alla har erfarenheter av nåd, även om vi inte alltid använder just det ordet. Eller ”Gud är kärlek”. Det är jättefint, men det kan också bli en helt tom utsaga. Det berör mig inte om jag inte vet vad jag menar. Vad är Gud? Och vad betyder egentligen kärlek?

I sitt arbete försöker hon ofta översätta kyrkans språk till något mer vardagligt.

– Ibland behöver man nästan göra sig främmande inför sitt eget språk. Kan jag gå ner lager efter lager tills jag landar i något som ligger nära livet? Något enkelt, som en konkret erfarenhet av att ta emot kärlek. Det kan vara omsorg från en främling, eller kärleken

jag fått ta emot av mina barn.

Som studentpräst möter hon dagligen unga vuxna som befinner sig mitt i livets stora frågor.

– Många lever med en ganska hög grad av press, att man ska ha en plan för sitt liv och veta vart man är på väg. Men livet är ju ingen rak linje. När något inte blir som man har tänkt kan känslan av att det är jag som är dålig bli stark.

Susanne tror att vi människor ofta bär på mycket ensamma.

– Men när någon säger något som speglar det vi själva känner kan man upptäcka att man inte är ensam. Det är något av det mest läkande, som får våra axlar att sjunka.

För det är när orden får kontakt med livet som något kan hända mellan människor, menar Susanne.

– Kanske handlar det egentligen om att bryta ensamhet.

Till sist lyfter hon också att orden lever sitt eget liv när de väl är sagda. Hur de tas emot beror på den som lyssnar.

– Jag kan inte påverka hur de landar. Och där är

Retorik handlar inte bara om att formulera sig, utan om att förstå hur språk fungerar.

Fsamtalet fantastiskt, för där får man en känsla för hur orden tas emot. I en predikan eller i en text, får man släppa dem. Det är både spännande och lite läskigt.

ör Lena Lid Falkman, retorikforskare och universitetslärare i ledarskap och kommunikation, handlar det om att förstå vad som händer i språket, både när vi talar och när vi påverkas av det.

Hon minns hur hennes egen syn på tal förändrades när hon som ung åkte till USA för att studera.

– Det hade inte funnits i min världsbild att ”att prata” kunde vara ett eget ämne.

På college var muntlig framställning en självklar del av undervisningen. Studenterna förväntades stå inför andra, presentera och argumentera.

– När jag tänker tillbaka på min egen skoltid i Sverige så höll jag kanske tre presentationer totalt, från förskola till magisterexamen.

”Vad vill den här personen att jag ska veta,

känna och göra?” Lena Lid Falkman, retorikforskare

kort

om

Susanne Dahl

Ålder: 51 år.

Familj: Stor.

Bor: Umeå.

Gör: Studentpräst vid Umeå universitet. Poet och skribent. Har sommarpratat i P1 och medverkar återkommande i Sveriges Radios andakter och Helgmålsbön.

Motto i livet: Återvänder ofta till Sinnesrobönen.

Susanne Dahl, studentpräst och poet.

”Jag har tänkt på det talet i över 20 år. Det var inte retoriskt avancerat. Det var bara så starkt.”

Lena Lid Falkman

kort

om

Lena Lid Falkman

Ålder: 55 år.

Familj: Maken Tomas, barnen Winston och Ellinor. Dessutom alldeles för många katter.

Bor: På gård i Ölme utanför Karlstad.

Gör: Forskare i ledarskap, retorik och kommunikation.

Lektor vid Karlstad Universitet samt forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.

Motto i livet: ”Den längsta resan, är resan inåt.” (Dag Hammarskjöld).

»

Skillnaden märks fortfarande, menar hon. I USA tränas förmågan att tala inför andra tidigt.

– Jag var volontär i en klass där barnen varje dag hade något som kallades ”show and tell”. Ett barn fick berätta om något de tyckte om. Och läraren sa bara: ”Great, great!”

Samtidigt ser hon också en baksida.

– Ibland kan det låta väldigt bra, men innehållet är lite tunnare. Man litar på att det låter övertygande.

ISverige har retoriken vuxit som ämne, både i skolan och på universiteten, berättar Lena. Men många saknar fortfarande verktyg.

– Man får uppgiften att presentera, men inte så mycket stöd i hur man faktiskt gör. Det blir mer ”gå upp och prata”, utan att riktigt få hjälp i hur man bygger upp ett framförande.

Lena Lid Falkman, lektor och forskare.

För Lena handlar retorik inte bara om att formulera sig, utan om att förstå hur språk fungerar.

– Vad försöker den här personen få mig att göra? Vad är det de egentligen vill säga?

Men det handlar också om varför vissa ord når in och stannar kvar, och det är något som ligger nära det Susanne Dahl beskriver.

– Jag tror att det ofta handlar om igenkänning. Att någon sätter ord på något jag själv upplever eller känner. Och det kan bli väldigt starkt när någon formulerar något som jag själv inte riktigt kunnat sätta ord på.

Hon minns särskilt ett tal hon hört för många år sedan. En kvinna fick ett talarpris efter att hennes man, som var polis, hade blivit mördad. Under rättegången berättade hon om allt det liv de inte skulle få tillsammans. Barn de aldrig skulle få, livet som inte blev.

– Jag har tänkt på det talet i över 20 år. Det var inte retoriskt avancerat. Det var bara så starkt. Och kanske just därför fastnade det.

För att vi ska bli berörda är det en kombination av flera faktorer som spelar in, menar Lena. Vad som sägs, hur det sägs, i vilket sammanhang och vem som talar. Men när det gäller om vi litar på den

Vi påverkas mer än vi tror, både av vad som sägs och hur det sägs. Att

◗ Försök att förstå, inte bara få rätt. Så lyssnar du mer medvetet

lyssna medvetet handlar om att både ta in och samtidigt tänka kritiskt.

◗ Fråga dig: Vad vill den här personen att jag ska veta, känna och göra?

◗ Fundera över avsikten bakom budskapet. Vad är det som egentligen sägs?

◗ Var uppmärksam på hur något uttrycks, inte bara innehållet.

◗ Var vaksam på

starka känslor, de kan påverka mer än vi märker.

som talar blir andra saker avgörande. – Den kanske viktigaste faktorn är kompetens. Att man upplever att personen vet vad den talar om. Det är därför vi ofta litar på till exempel läkare eller präster, de har en tydlig expertis.

Det handlar också om hur personen uttrycker sig. – Om man upplever att någon verkligen försöker förklara något på ett begripligt sätt, kan man känna tillit även om man inte håller med. Och autenticitet spelar stor roll. Om en person är genuin och står för det den säger, då respekterar vi det.

Samtidigt ser hon en utveckling som oroar.

– Fake news, AI och det politiska läget gör att vi får problem med trovärdighet. Det handlar inte bara om att vi ibland blir lurade, utan också om att vi inte riktigt vågar tro på någonting längre. Vi börjar tvivla på fakta och berättelser. Trovärdigheten i det offentliga samtalet riskerar att urholkas.

I en tid av valrörelser, snabba budskap och starka känslor blir det särskilt tydligt. Och tonläget har förändrats enligt Lena.

– Jag tycker att samtalet har blivit mer social media-ifierade. Allt blir kortare och snabbare, och mycket formas till så kallade soundbites, alltså meningar som kan stå för sig själva och klippas ut.

Hon saknar ibland mer självdistans och humor.

– I dag är samtalet ofta antingen väldigt allvarligt eller ganska hätskt. Jag kan sakna att politiker visar att de blir berörda, inte bara arga, utan faktiskt berörda av människors situation. Jag tror att också politiker ibland skulle vinna på att våga säga: ”Där hade jag fel.”

Att lyssna på tal lite mer medvetet är ett råd från Lena.

– Vad vill den här personen som talar att jag ska veta, känna och göra? Vad är egentligen avsikten bakom budskapet? Om man försöker få syn på det tror jag att man kommer ganska långt.

5

1

talar du så att orden når in

Börja i det som känns igen

Ord når fram när de får kontakt med människors egna erfarenheter. Det kan handla om att sätta ord på något som skaver eller något vi alla bär, men inte alltid säger högt.

2

Gör det konkret

Berättelser och exempel från vardagen gör orden levande och lätta att ta till sig.

3

Stanna upp vid orden

Fundera över vad du egentligen menar. Stora ord behöver fyllas med innehåll för att beröra.

4

Var tydlig och begriplig

Sträva efter att bli förstådd, inte bara att låta övertygande.

5

Visa att du menar det

När du själv är berörd och står för det du säger, märks det. Det finns en ärlighet i orden – och den går att känna igen.

Varför litar vi på folk?

◗ Inom retoriken

brukar man tala

om tre saker: 1 Ethos: vem som talar. Vi

lyssnar mer när vi upplever att någon är trovärdig och vet vad den talar om.

2 Pathos: vad vi känner. Ord som berör kan väcka igenkänning, hopp eller oro.

3

Logos: vad som sägs. Att det finns en tanke och ett innehåll som går att förstå.

◗ Tillsammans påverkar de hur vi tar emot det som sägs.

ARASH GILAN FÖRFATTARE, FILOSOF OCH TALARE

”Ord har aldrig varit så billiga som i dag.”

kort om

Arash Gilan Ålder: 40 år.

Familj: Gift och har tre barn.

Bor: Uppsala. Gör: Författare, filosof, talare. Grundare och

VD för Viva Media. Programledare för VD-podden.

Aktuell: Med boken 404: Människan saknas (Volante, 2026).

Motto i livet: Jag söker det som inte kan mätas.

”De

Arash Gilan arbetar med ord. Han skriver, talar och föreläser om AI och framtidens ledarskap. Ändå är det inte de mest välformulerade orden som har format honom. Snarare de mest sanna.

TEXT: Sophie Ekman FOTO: Mikael M Johansson

◗ Arash Gilan sitter i sin poddstudio. Ljuset är varmt och ombonat. Bakom honom lyser en diskret neonskylt.

Det är något med hans närvaro som stannar kvar. Han ler ofta, och med hela ansiktet. Värmen märks innan han ens har sagt något.

I sitt arbete rör han sig dagligen i en värld där språket produceras i ett allt snabbare tempo. Han leder samtal om AI och framtidens arbetsliv, skriver böcker och möter ledare som vill förstå vad tekniken gör med oss. Men när jag frågar vad som händer med språket i vår tid svarar han direkt:

– Ord har aldrig varit så billiga som i dag. Aldrig så tillgängliga. Men det säger inget om närvaro. Skillnaden, menar han, är avgörande. Att nå ut är en sak. Att nå in är en annan.

– De flesta talar för att övertyga. Men den som verkligen berör talar för att den inte kan låta bli.

flesta talar för att övertyga. Men den som verkligen

för att den inte kan

berör talar

låta bli.”

Han säger att vi har tränat bort vår intuitiva förmåga att känna igen det äkta.

– Det är som en själslig muskel. Det som berör har kostat något. Man hör det i rösten, i pauserna, i det som nästan inte sägs.

Han citerar filosofen Simone Weil, som skrev att uppmärksamhet är den renaste formen av generositet.

– Ett tal som berör är inte ett framträdande. Det är ett möte.

ARASH RÖR SIG obehindrat mellan egna erfarenheter och andras tankar. Böckerna blev tidigt ett sätt för honom att utveckla språket och förstå världen. Att tänka tillsammans med andra röster, och så småningom skriva sina egna.

Under det senaste året har han arbetat med en ny bok. När han nästan var färdig upptäckte han dock att något saknades.

– Jag hade skrivit något som var korrekt och polerat. Men jag kände ingenting när jag läste det. Jag hade skrivit om människan, men jag var inte människan.

Till slut raderade han nästan allt och började om.

”Alla bär på en osynlig skylt. Och på den står det: Se mig. Älska mig.” Arash menar att ord handlar ytterst om att möta människors behov av att bli sedda.

– Jag insåg att jag kunde skriva teoretiskt om kärlek och lidande. Men vad betyder det för mig? Hur har jag upplevt det? Det blev tillslut en mer personlig och blottande bok. Och jag är faktiskt lite rädd nu när den kommer ut. Men den känns sann.

Kanske är det, menar Arash, det enda vi egentligen kan begära av livet. Att det är sant.

För honom är det inte en abstrakt tanke, utan något som vuxit fram ur erfarenhet, och den började tidigt.

Han föddes 1985 i den kurdiska delen av Iran. När han var åtta år kom han till Sverige tillsammans med sin ensamstående mamma. De hamnade i Hedemora i Dalarna.

– Det var en tuff tid.

Men han minns människor som såg honom. En lärare. Och så prästen Gunnar i Hedemora och hans fru Elisabeth som öppnade sitt hem.

– De mest avgörande orden i mitt liv har sällan varit de mest välformulerade. Det är de som varit sanna.

Han berättar att han växte upp utan sin pappa.

– På många sätt har hans frånvaro och tystnad format mig mer än tusentals ord.

Förra året åkte han tillbaka och hälsade på Gunnar.

– Vi satt tillsammans och behövde inte säga så mycket. Vi grät mest. Jag sa till honom att om jag bara får betyda för en människa vad du har betytt för mig, då har livet haft mening.

NÅGRA ÅR TIDIGARE hade hans eget förhållande till orden förändrats rejält. Efter en lång utredning fick Arash diagnosen myastenia gravis, en neurologisk sjukdom som påverkar musklerna. För en person vars liv kretsar kring kommunikation blev det mer än en medicinsk diagnos. Det blev en existentiell kris.

– Min gåva i livet har alltid varit orden. Och plötsligt bar de inte. Jag hade svårt att tala, och jag tappade något av min identitet.

Under en längre period låg han på sjukhus. – När man ligger där finns inga retoriska finesser. Jag minns att jag låg sjuk och bad till en Gud jag inte ens visste om han fanns. Det var inga teologiska formuleringar. Det var desperation. Men det var äkta. Efteråt förstod han att sjukdomen också förändrade hur han såg på livet.

som får ord att nå in, enligt Arash:

1 Kroppen

Närvaro märks. I rösten, i blicken, i hur du står eller sitter. Vi lyssnar inte bara med öronen, vi känner med hela kroppen.

2 Sårbarhet. Det som berör är inte perfekt. Det finns en spricka, något som är på riktigt och inte polerat.

3

Tystnad

Allt behöver inte fyllas med ord. I pausen får det som sagts sjunka in. Det är där samtalet blir ett möte. 3 sätt

”Min gåva i livet har alltid varit orden. Och plötsligt bar de inte.”

– Jag insåg att vi ofta betraktar kroppen som en maskin, något som bara ska fungera. Men kroppen är inte en maskin. Den är ett levande system. Och när den stannar upp tvingas man också stanna upp och fråga sig vad livet egentligen är.

Sjukdomen är en del av hans liv i dag. Men den har förändrat hans sätt att se på ord. Och tro. – Tron betyder mycket för mig, men jag har inga färdiga svar. Jag är en sökare. Jag brukar beskriva mig som en tvivlande troende.

Arash önskar att han gick till kyrkan oftare än han gör. Och han tror att Svenska kyrkan har en viktig roll i den tid vi går in i.

– Vi står inför en existentiell förändring. När mycket arbete tas över av autonoma system kommer frågor om mening och identitet att bli ännu viktigare. Vad är en människa? Vad är vårt värde när vi inte längre definieras av vår produktivitet?

Det är frågor han själv lever med dagligen, i en värld där artificiell intelligens utvecklas i snabb takt. AI kan i dag formulera nästan vad som helst. Perfekta tal. Perfekta formuleringar.

FRÅGAN ÄR OM vi känner skillnaden?

– AI kan skriva en bön, men den kan inte be den. Den har inte legat vaken klockan tre på natten och undrat om livet har mening. Orden har ingen kropp. De har inte kostat något.

Han berättar om ett begrepp från den sydafrikanska filosofin Ubuntu.

– Det betyder ungefär: ”Jag är för att du är.” Människan blir till i relation. Det är därför mötet aldrig kan ersättas av en maskin.

Det som bekymrar honom är inte kvaliteten på det AI skriver.

– Faran är att den skriver tillräckligt bra för att vi ska sluta anstränga oss. För skrivande är inte bara kommunikation. Det är tänkande. När vi slutar brottas med orden slutar vi brottas med oss själva.

Samtidigt finns en paradox.

– Ju mer AI kan formulera åt oss, desto mer värdefullt blir det genuint mänskliga. Sprickan i rösten. Tvekan. Den ofärdiga meningen.

Han beskriver vår tid som en resonanskris.

– Vi har aldrig haft så mycket information, men aldrig varit så rådlösa. Volymen har ökat, men vikten per ord har nästan kollapsat.

Ibland beskriver han människan genom tre tillstånd: det sovande, det kalkylerande och det vakna. Det sovande följer strömmen utan att reflektera. Det kalkylerande optimerar. Den vakna försöker se vad som verkligen betyder något.

– Jag bär alla tre tillstånden i mig, men jag försöker vara vaken. Att vara vaken är inte att vara perfekt. Det är bara att börja se klarare vad som verkligen har värde.

ARASH BERÄTTAR OM en äldre kirurg som efter fyrtio år i yrket beskrev sitt arbete som ”kvalificerade gissningar”. Det handlade inte om slump, utan om erfarenhet. En intuition som satt i kroppen och som inte alltid gick att förklara, men som ändå var pålitlig. För Arash är det en bild av vad som håller på att gå förlorat.

– Vi har ersatt vår intuitiva förmåga med data. Kommunikation har blivit produktion. Alla producerar innehåll. Men innehåll fyller ett flöde. Mening fyller en människa.

Han talar om tekniken utan dramatik. Det är inte maskinerna i sig som oroar honom, utan vad som händer med oss.

I en tid av polerade AI-svar hörs det mänskliga fortfarande i tvekan, rytmen och det ofullständiga – något Arash Gilan vill lyfta fram i både podd och text.

Foto: MIKAEL M JOHANSSON

”Vi fruktar att maskinen ska få en själ. Men det vi egentligen borde frukta är att vi själva har tappat kontakten med vår.”

– Vi fruktar att maskinen ska få en själ. Men det vi egentligen borde frukta är att vi själva har tappat kontakten med vår. Mitt råd är att lägga all energi på det som är mänskligt och medmänskligt. Och låta maskinen ta hand om resten.

För honom ligger problemet inte i tekniken, utan i hur vi använder den.

– Många ledare använder ord som ett verktyg för kontroll. Men verkligt ledarskap handlar om att våga öppna sig. Att kunna säga ”jag vet inte”. Det är inte en svaghet. Det är där tilliten börjar.

ARASH PRATAR VARMT om sina tre barn. Han gläds åt att de blivit inbitna bokläsare, som han själv. Dottern har konfirmerats, något som betyder mycket

för honom. Han tror att unga människor behöver sammanhang där de får reflektera över livet, över tro och mening.

Framtiden för de egna barnen skrämmer honom inte.

– Nej, faktiskt inte. Jag känner mig trygg i vad som bär och inte bär. Jag har också lärt mig att jag inte kan forma mina barn fullt ut. De är det de är. Jag kan bara vara där.

För inte heller i föräldraskapet är orden självklara.

– Hur hittar man orden i kärlek? Det är frågor vi alla delar.

Det handlar, menar han, inte om att alltid få det rätt. Det känns inte alltid bättre. Men det känns sant. – Ibland saknar vi orden för det som verkligen betyder något. Men det finns saker som hjälper oss att hitta dem igen. Musik. Poesi. Naturen. Samtal med en vän. Och ibland måste vi acceptera att vi är ordlösa. Det är till orden han till sist återvänder.

– Jag har lärt mig att ord får sina egna vingar. När jag har släppt dem är de inte längre mina. De får betyda det de behöver för den som läser.

”Predika alltid. Och om det är nödvändigt, använd ord.”

Johan Garde, präst

Vad vill kyrkan säga om vår tid?

Kyrkan har ord som burit människor i århundraden. Men vem talar när vi säger ”kyrkan”? Och kan vi lita på att orden fortfarande betyder något?

Prästen Johan Garde reflekterar över röst, ansvar och mod.

TEXT: Sophie Ekman FOTO: Zandra Erikshed

Hur upplever du kyrkans röst i dag?

– Jag undrar om det inte håller på att ske, eller kanske redan har skett, ett skifte. Min upplevelse är att de stora orden, som nåd och förlåtelse, nästan har blivit lättare att prata om. Vi lever i ett väldigt prestationsbaserat samhälle. Mycket handlar om vad vi kan visa upp och mäta. I en sådan värld blir ord som nåd och förlåtelse viktigare.

– Samtidigt märker jag att fler, särskilt unga, söker sig till gudstjänster. Klimatkris, krig och oro gör framtiden osäker. Många känner mindre hopp än tidigare generationer. I en tid då allt verkade gå framåt kunde talet om brustenhet kännas irrelevant. I dag känns det snarare nödvändigt.

– När människor bär på oro behövs också ett språk för skuld, men inte bara på individens axlar. Det handlar inte bara om mig. Det finns också ett gemensamt ansvar som vi måste våga tala om.

För att utmana frågan lite, vem menar vi egentligen när vi säger ”Svenska kyrkan”?

– Om vi tar på allvar att varje döpt människa är en del av kyrkan, då är kyrkan inte bara präster och anställda. Att vara döpt är inte bara en identitet, utan också ett uppdrag. Vi är vana vid att det är prästen som talar. Men när en kristen människa uttrycker sig i sitt vardagsliv, på jobbet, i ett samtal eller i en diskussion, då är det också kyrkan som kommer till uttryck. Jag blir inte bara åhörare, utan också en möjlig röst.

Hur talar man om Gud med någon som är skeptisk mot religiösa ord?

– Det finns nog två delar i det. Den första brukar tillskrivas Franciskus: ”Predika alltid, och om det

är nödvändigt, använd ord.” Det bästa sättet att tala om kristen tro är kanske inte genom argument, utan genom hur vi lever. Att hjälpa. Att bära någon annans börda. Där talar vi, även utan ord. – Den andra delen handlar om språket. Det avgörande är kanske inte att använda de frommaste orden, utan att tala så att det man vill säga når fram. Ibland kan det vara svårt att säga: ”Hur ser Gud på oss?” Men om jag i stället säger: ”Jag är övertygad om att du är älskad. Att du är värdefull”, då är det ord som människor kan förstå.

I en tid då allt verkade gå framåt kunde talet om brustenhet kännas irrelevant.

I dag känns det snarare nödvändigt.

Om du bara fick välja ett av kyrkans viktigaste budskap just nu?

– När Jesus i Nasaret talar om att frambära ett glädjebud till de fattiga, förkunna befrielse för de fångna och ge de förtryckta frihet, då är det där allt börjar. Det handlar inte bara om yttre orättvisor, utan också om våra inre fängelser, om den skuld vi bär och det som binder oss. Vågar vi säga det, och leva det, kanske vi inte behöver så mycket mer.

Finns det ord du själv brottas med, men ändå inte vill släppa?

– Nåd. Kärlek. Förlåtelse. Hopp. Jag brottas nog med dem alla. Det är inte färdiga ord. Det är ord vi får leva med, och leva i. Kanske är det just det som gör dem så viktiga.

VAD GÖR EN PREDIKAN LEVANDE?

Predikan har i århundraden varit en självklar del av gudstjänsten.

I dag har den andra former och möter människor på nya sätt.

Vad händer med orden – och vad måste finnas kvar för att de ska bära?

Sandra Signarsdotter, kyrkoherde:

”Predikan måste tala rummets språk”

◗ Som kyrkoherde i Gustaf Vasa församling rör sig Sandra Signarsdotter inte bara i kyrkorummet. Hon har också predikat i barer, på konserter och festivaler, bland annat på Way Out West.

När är det fortfarande en predikan? – För mig behöver tre saker finnas med: Jesus, hopp och bön. Finns de tre med, då är det en predikan. Jag ska peka på Kristus, bära hoppet och uppmuntra människor att våga be.

Vad händer med predikan när den flyttar till ett annat rum?

– Platsen förändrar språket. Jag brukar tänka på det som dialekter. ”Kyrkiska” fungerar i kyrkan, men i andra sammanhang finns inte tid att förklara begrepp. Då behöver man formulera sig så att människor förstår direkt.

– Man kan anpassa mycket: form, språk och längd. Men inte riktningen. Kärnan sitter inte i formen, utan i vad man faktiskt vill ge vidare. Och det blir inte mindre heligt för att predikan är kort.

Är det svårare eller lättare att tala om Gud utanför kyrkorummet?

– För mig är det ofta lättare. Jag tycker om att tala avskalat och folkligt. Vi är en luthersk folkkyrka. Språket ska inte lägga sig över människor, utan bära dem. Samtidigt finns det en särskild tyngd i kyrkorummet. Den samlade närvaron gör något med en.

Om du jämför predikan förr och nu, vad har förändrats?

– Förr var predikan en av de viktigaste platserna där människor hörde om världen och livet. I dag finns många fler röster. Det gör att predikan inte längre är självklar, men kanske behöver vara mer närvarande och äkta.

Vad hoppas du att människor tar med sig?

– Det beror på sammanhanget. På festivalscenen ville jag förmedla ett vi. Att sänka tröskeln. Om någon tänker ”kan det vara så här att gå till kyrkan, då vill jag prova”, då är mycket vunnet.

Din nästa drömpredikan, var sker den?

– Det skulle kanske vara under en Taylor Swift­konsert, säger Sandra och skrattar.

– Men egentligen handlar det inte om scenen, utan om att få vara där människor redan är.

Enligt Eskil är det inte formuleringarna man minns, utan känslan. Att någon vågade vänta. Att det fanns utrymme för tystnad och att det var på riktigt.

Foto: KENT ENG

Eskil Selander, församlingspräst:

”Utan

kontakt spelar inga ord någon roll”

◗ Eskil Selander är församlingspräst i Uddevalla, prästson och stand up-komiker. För honom har predikan och stand up en avgörande sak gemensamt: publiken.

När märker du att människor verkligen lyssnar?

– Det känns i kroppen. När rummet är med en. När man märker att människor inte sitter och väntar på att det ska ta slut, utan faktiskt är där.

Vad är det som gör skillnaden?

– Närvaron. Att börja i situationen, inte i sitt budskap. ”Nu är vi här. Och där är du.” Finns det barn som låter, är folk trötta, är det oro i rummet? Allt det måste få finnas med. Om man ignorerar det och bara kör på sitt manus, då märks det direkt.

Hur snabbt märker man att kontakten är bruten, och går den att återupprätta?

– Omedelbart. I stand up är det brutalt – ingen skrattar. I kyrkan är det mer subtilt, men det känns direkt.

– Det går att hitta tillbaka. Ofta handlar det då

om att släppa prestationen och våga vara ärlig. Människor vill att det ska bli bra.

Hur mycket betyder personen och tonen jämfört med innehållet?

– Mer än man tror. Människor lyssnar på hur du är, inte bara på vad du säger. Humor kan öppna ett rum, men får aldrig bli ett skydd. En predikan får gärna skava där livet skaver.

Vad har förändrats vad gäller predikan förr och nu?

– Förr var predikan ett av de få tillfällena där människor hörde någon tala om livet och världen. I dag är vi omgivna av ord. Det gör att predikan inte längre är självklar. Men kanske är det just därför den kan bli viktig, om den vågar vara något annat än brus. – I dag är predikstolen ett möte. Eller ingenting alls. Om det inte finns kontakt spelar det ingen roll hur sant eller klokt det som sägs är.

Vad vill du att människor ska ta med sig?

– Känslan av att det var på riktigt. Att tvivlet får finnas och att hoppet finns om att Gud alltid bär och är där.

”Fråga

djuren, de har något att lära oss”

hallå där

... Lovisa Mienna Sjöberg, docent med lång erfarenhet av samisk berättartradition och teologi.

Du talar om att djur och natur bär kunskap. Vad menar du med det?

– För mig handlar det om relation. Vi lever inte vid sidan av naturen utan i den. I Bibeln uppmanas vi att fråga djuren och lyssna till fåglarna och fiskarna. Det perspektivet har inte alltid fått så stort utrymme. I samisk tradition är det däremot självklart att världen talar, om vi är närvarande nog att uppfatta det.

Hur talar naturen?

– Genom förändring. Genom det som brukar vara och det som plötsligt inte är det längre. Om flyttfåglarna kommer sent, om vattnet är ovanligt lågt, om en växt inte längre växer där den brukar. För att uppfatta det behöver man vistas där över tid. Det handlar inte om något mystiskt, utan om uppmärksamhet.

Så det är en kunskap man övar upp?

– Ja. Människor som arbetar nära naturen, som fiskare eller renskötare, utvecklar den kunskapen. När man är ute i alla slags väder lär man sig att se skillnader. Man märker när något förändras.

I samisk berättartradition har den här kunskapen förts vidare muntligt. Berättelserna har varit ett sätt att tala om relationen mellan människa, djur och landskap. Det är inte bara något man tänker, utan något man gör.

Vad innebär det i praktiken?

– Att inte ta mer än man behöver. Att använda allt man tar. Att dela. Och att visa tacksamhet. I en praxis som kallas signelse, en form av välsignelse, ber man om lov innan man tar något från naturen. Man tackar och lägger det man tar i Guds förvar. Det skapar respekt.

– I vår tid blir det extra viktigt. Vi människor har mest makt och kan påverka hela livsmiljöer. Därför har vi också störst ansvar. Det handlar om hela det nät av relationer som håller livet samman. När vi ser oss som en del av den helheten förändras hur vi lever. Det börjar i närvaro.

Vad ger dig hopp?

– Att fler börjar bry sig. Förändringarna är tydliga och väcker oro. Men i den oron finns också en möjlighet. När människor börjar lyssna på allvar kan något förändras.

Sophie Ekman

När vi lär känna en plats över tid väcks också viljan att skydda den, menar Lovisa Mienna Sjöberg.

Foto: PRIVAT

5 tips

... från Lovisa –så kan du börja där du är:

1 Lär känna en plats i din omgivning under alla årstider, och återvänd dit över flera år.

2 Lägg märke till vad som förändras över tid.

3 Ta av hörlurarna. Sitt still en stund. Träna dina ögon och öron.

4Fråga dig: Vad är normalt här? Vad är annorlunda i dag?

5Visa tacksamhet för det du tar emot.

3 böcker om samtal som förändrar

TANTER PÅ TÅG

Jessika Devert, Printz Publishing

◗ I Tanter på tåg uppstår ett samtal som ingen av de inblandade hade planerat. När den stressade rektorn Cina missar snabbtåget och hamnar bredvid Sollan, en kvinna med ett tungt besked i väskan, börjar resan i irritation och tystnad. Men långsamt, mellan räkmackor och ljummet kaffe i restaurangvagnen, växer orden fram. Det som först är trevande småprat blir till samtal om livet, om det som varit och om det som ännu är ovisst. Och i mötet förändras något. En varm, rolig och livsklok roman om hur oväntade möten kan öppna nya perspektiv, och om hur det är i det tillfälliga och oplanerade som något viktigt får ta form.

MOMO – EN BILDERBOK

Michael Ende, Berghs förlag

◗ I den tidlösa berättelsen om Momo står inte den som pratar högst i centrum, utan den som lyssnar bäst. Den föräldralösa flickan Momo bor i ruinerna av en gammal amfiteater och har en ovanlig gåva: hon lyssnar på ett sätt som får andra att våga berätta. Hos henne hittar människor tillbaka till tid, fantasi och vänskap. När ”de grå herrarna” börjar stjäla människors tid hotas både samtalen och närvaron. Det som tidigare fick ta plats trängs undan av stress, effektivitet och tomt prat. Momo visar att tid inte kan sparas, bara delas, och att verklig närvaro börjar med att någon lyssnar.

Denna omarbetade bilderboksversion av Michael Endes älskade klassiker från 1973 ger berättelsen nytt liv i ett rikt bildspråk, anpassat för nya och yngre läsare.

”Pensionen

innebär frihet, men också frågor om mening och riktning”, säger Åsa Kruse.

”Stanna upp och gör en inventering av livet”

DET NYA LIVET

SOM PENSIONÄR

Åsa Kruse Natur & Kultur

◗ När man går i pension förändras mycket. I Det nya livet som pensionär sätter Åsa Kruse ord på den omställning som många upplever, om frihet men också om oro, relationer och mening, och om vikten av att våga tala om det som händer.

Varför ville du skriva den här boken?

– När jag själv gick i pension startade jag en kurs för pensionärer på Senioruniversitetet. I mitt arbete som psykolog hade jag under många år mött frågor och oro hos blivande pensionärer. Kursen blev snabbt fullbokad, och då blev det tydligt för mig att behovet var stort. Där växte tanken fram att skriva den här boken.

Vad är det många underskattar när arbetslivet tar slut?

– Att omställningen kan bli mer genomgripande än man tror. Särskilt för den som har levt mycket genom sitt arbete och kanske låtit andra delar av livet, som relationer och fritid, stå tillbaka.

Du betonar vikten av att sätta ord på det som sker. Varför är det så viktigt?

– När vi sätter ord på tankar och känslor blir de mer begripliga. Genom samtal, både med oss själva och med andra, kan vi förstå var vi befinner oss och vad vi behöver framåt.

Många upplever att relationer förändras när man går i pension. Vad behöver man våga prata mer om?

– Hur man vill leva nu. Vad som är viktigt framåt, både var för sig och tillsammans. Ofta finns det i den här fasen ett större lugn som gör det lättare att vara ärlig och att ta emot varandras uppriktighet.

Om du fick ge ett råd till den som går i pension, vilket skulle det vara?

– Att stanna upp och göra en enkel inventering av livet. Hur ser min vardag ut, vilka relationer vill jag värna och vilka intressen vill jag fortsätta med eller prova på? För den som vill kan det också handla om att få vara till nytta i något sammanhang, till exempel ideellt eller i nära relationer.

hallå där

... Millie, Anton, Göran och Åsa:

Var kan du tala med Gud?

Millie Maxon Karninger

◗ – Jag kan tala med Gud i kyrkan. Jag tänker att det hör ihop, Gud, Jesus och kyrkan, det är liksom ihopkopplat.

Göran Johansson

◗ – När det är tyst i Rogberga kyrka kan jag tala bäst med Gud. Jag har upplevt ett möte där också med Gud. Det blev alldeles ljust och Gud var där.

Anton Stark

◗ – I kyrkan, jag kan inte riktigt tänka mig ett bättre ställe att prata med Gud eller att vara med Gud, än i kyrkan. Jag känner alltid att när vi har gudstjänst är Han med oss i salen.

Åsa Forslund

◗ – Jag talar med Gud överallt. Hemma, i bilen, i duschen eller ute på promenad. Det måste inte vara en speciell plats. Kanalen till Gud är alltid öppen.

◗ ... Mose har horn på huvudet på många äldre avbildningar av honom, varför kan man undra. Det beror på en översättningsmiss från hebreiska till latin. Det hebreiska ordet karan (att stråla/ stråla av ljus) förväxlades med keren (horn) i Hieronymus översättning.

Därför står det i latinska texter att Mose ansikte var ”behornat” istället för det mer korrekta strålande

UR BIBELNS PERSONGALLERI

Ledaren som trodde att han inte kunde tala Mose

TEXT:

Greger Larsson

◗ Det finns personer i historien som verkar vara födda till ledare. De är självsäkra, tydliga och karismatiska. När man läser Bibelns berättelse om Mose möter man något helt annat. Mose framstår snarare som en tveksam människa som tvivlar på sin egen förmåga. Han tror inte att han duger för uppdraget. Han säger till och med att han inte kan tala ordentligt. Ändå är det just honom Gud väljer

Moses liv visar att stora uppdrag inte alltid börjar med stora människor.

för ett av de största uppdragen i hela Bibeln. Det gör Mose till en person som många människor kan känna igen sig i. Hans liv visar att stora uppdrag inte alltid börjar med stora människor – utan ofta med människor som känner sig otillräckliga.

En man med två världar

◗ Mose föddes i en dramatisk tid. Israels folk levde som slavar i

Egypten. De hade en gång kommit dit som en liten familj, men under flera hundra år hade de vuxit till ett stort folk. Till slut började egyptierna se dem som ett hot. För att kontrollera dem tvingades de till hårt arbete och slaveri.

Farao gick ännu längre och befallde att alla nyfödda hebreiska pojkar skulle dödas. Mose räddades dock genom sin mammas mod. Hon lade honom i en korg i floden Nilen där han hittades av faraos dotter. På så sätt växte Mose upp i det egyptiska hovet.

Detta gav honom en märklig bakgrund. Han var hebré och israelit till sitt ursprung men uppfostrades som egyptisk prins. Han kände både sitt eget folks lidande och den maktstruktur som styrde Egypten. Berättelsen har filmatiserats på många sätt, bland annat av Disney.

Ett misstag som förändrade allt

◗ Men hans liv i palatset skulle inte vara för evigt. En dag såg Mose hur en egyptisk slavdrivare slog en israelit. Mose ingrep och dödade egyptiern.

◗ Händelsen fick stora konsekven­

Mose i altaruppsatsen i Öggestorps kyrka.

ser. När farao fick höra vad som hänt ville han döda Mose. Mose flydde därför långt bort från Egypten till landet Midjan som ligger i nuvarande Saudiarabien. Där började han ett helt nytt liv. Den tidigare prinsen blev herde i öknen.

Under många år levde han ett stillsamt liv långt från makt och politiska konflikter. Han bildade familj och arbetade med sina hjordar. För många människor hade detta kanske blivit hela livets berättelse. Men Mose liv var inte färdigt.

Ett oväntat möte i öknen

◗ En dag när Mose var ute med fåren såg han något märkligt. En buske brann – men den brann inte upp. När Mose närmade sig busken hörde han Guds röst. Gud berättade att han hade sett hur Israels folk led i Egypten. Gud hade hört deras rop på hjälp och därför skulle folket befrias ur slaveriet. Sedan kom orden som förändrade Mose liv: Du skall gå till farao och föra mitt folk ut ur Egypten. Det är här Mose reagerar på ett sätt som gör honom väldigt mänsklig. Han svarar inte med mod eller entusiasm. I stället börjar han protestera. Mose säger först: ”Vem är jag att gå till farao?” Sedan fortsätter invändningarna. Till slut säger han något som verkar ha varit ett verkligt problem för honom: ”Herre, jag har aldrig varit en man med ordet i sin makt. Jag har svårt att tala och min tunga är trög.”

Det verkar alltså som att Mose hade problem med talet. Kanske stammade han eller hade svårt att uttrycka sig tydligt. För Mose var detta ett avgörande hinder. Hur skulle han kunna tala inför farao – en av världens mäktigaste härskare – och kräva att ett helt folk skulle släppas fria? Mose försöker till slut säga det rakt ut: ”Herre, sänd någon annan.” Det är en reaktion som många människor kan känna igen. När man ställs inför något stort tänker man ofta: det där är inte för mig.

Gud ger honom hjälp

◗ Men Gud ger inte upp Mose, i stället lovar Gud att vara med

+mer om

... vad Mose berättelse säger oss

◗ Berättelsen om Mose är mer än en historisk berättelse. Den säger något om hur människor och uppdrag fungerar.

Mose började som:

◗ en flykting

◗ en herde i öknen

◗ en man som trodde att han inte kunde tala

Ändå blev han:

◗ befriaren som stod inför farao

◗ ledaren som förde ett folk genom öknen

◗ den som tog emot lagen på Sinai

Det visar något viktigt: Människor behöver inte vara perfekta för att göra något betydelsefullt. Ofta är det just de som tvivlar på sig själva som växer när de får ansvar och stöd.

Mose historia visar att stora uppdrag inte alltid börjar med starka människor. De börjar ofta med människor som är villiga att försöka –trots sina egna tvivel.

honom. Och när Mose fortfarande tvekar ger Gud honom en konkret lösning: hans bror Aron. Aron skulle bli Mose talesman. Mose skulle ta emot budskapet från Gud och Aron skulle tala inför folket och inför farao.

Detta samarbete blev avgörande. Mose behövde inte klara allt själv.

Det finns något mycket realistiskt i detta. Stora uppdrag genomförs sällan av en ensam person. De sker genom människor som kompletterar varandra.

En ledare som växer in i sin uppgift

◗ När Mose återvänder till Egypten börjar en dramatisk kamp mellan Gud och farao. Mose kräver att Israels folk ska få lämna landet för att tillbe Gud i öknen och fira Gudstjänst.

Farao vägrar gång på gång. Det leder till de tio plågorna som drabbar Egypten eller ett mer korrekt att Gud besegrar Egyptens tio gudar. Till slut ger farao upp och låter folket gå.

Men historien slutar inte där. När israeliterna står vid Röda havet och den egyptiska armén närmar sig verkar allt vara förlorat. Då sker ett av Bibelns mest kända mirakel: havet delas och folket går över på torr mark. Mose leder folket vidare genom öknen till Sinai berg där han får ta emot lagen, bland annat de tio budorden som Sveriges rikes lag än idag vilar på.

Den man som en gång sade att han inte kunde tala står nu som ledare för ett helt folk.

En ledare som fortfarande är människa

◗ Trots allt detta framställs Mose aldrig som perfekt. Han blir ibland frustrerad över folket. Han känner sig överbelastad av ledarskapet och säger till Gud att bördan är för tung för honom. Det är ännu en sida av Mose som gör honom lätt att känna igen. Ledarskap är sällan enkelt. Det handlar inte bara om mod utan också om uthållighet och ansvar.

Tankar om det talade ordet

TEXT: Sophie Torrealba FOTO: Annsi Larsson

En av uppgifterna som präst är att predika och förkunna ordet. Präster är en yrkesgrupp som använder det talade ordet ofta. En av dem som predikar i Rogberga-Öggestorp är prästkandidaten Anna-Karin Hedén.

Vilka möjligheter ser du med ”det talade ordet”?

– Det är en fantastisk möjlighet och ynnest att få predika. Att ha människor framför sig som lyssnar i realtid på det budskap jag vill förmedla är stort. Jag ser möjligheten att genom att måla upp bilder, kunna skapa känslor. Jag hoppas att det gör att människor får med sig någonting från bibelns texter som betyder någonting för dem i deras vardag, i deras liv idag.

Hur förbereder du en predikan?

– Jag brukar läsa texten, oftast är det kommande söndagens evangelietext, några gånger i början av veckan. Jag lever med texten ett par dagar. Ofta är det när jag är ute och går med hunden som en tanke börjar födas i huvudet. En tanke om vad i texten jag vill fokusera på och hur jag skulle kunna gestalta den tanken. Jag försöker hitta någon upplevelse jag haft i livet, eller någon vardaglig händelse som människor kan relatera till och känna igen sig i. När jag väl börjar skriva ned vad jag vill förmedla behöver jag också ta del av exegetik, alltså bibelvetenskap som handlar om texten. Det kan ge fördjupning och kunskap som också blir en del av den färdiga predikan.

Hur är det att tala framför en församling?

– Ibland kan jag känna mig lite nervös, men jag tror att det är bra. Det betyder ju att det är viktigt det jag gör. När jag väl står där är det

inte jag själv som är i fokus. Det är ju bibelns ord och ett budskap från Jesus som är mitt fokus. Jag är ett redskap för att framföra det i vår tid. Ett uppdrag jag upplever att jag har kallats till. Det är inte bara jag som står där, jag tänker att Gud är med.

Du har tidigare arbetat som journalist, kan du använda kunskaper från det?

– Ja, jag tror det. Jag har arbetat med radio och tv och där används ju också det talade ordet. Även om jag under de åren inte hade lyssnare eller tittare framför mig, så var det viktigt att låtsas att jag hade det. Jag vande mig vid att använda korta meningar och att beskriva saker med bilder för att skapa en känsla.

Vad behöver du tänka på när du predikar?

– Jag tror det är viktigt att verkligen tala till dem som lyssnar. Att skriva en predikan är en sak, men att sedan “framföra” den är något annat. Det är viktigt att det är ett lätt språk, ett talspråk, såsom vi pratar med varandra i ett samtal. Jag tror också det är bra att upprepa det som är huvudbudskapet ett par, kanske flera gånger. De som lyssnar kan ju inte backa tillbaka och få en repris av vad som sas. Jag behöver hjälpa lyssnaren med att ännu en gång formulera det som är det viktigaste.

Hur vet du att du når fram till de som lyssnar?

– Det vet jag inte alltid. Men ibland kan jag ju ha ögonkontakt med någon eller några i församlingen när jag pratar. Jag kan se ett leende ibland, kanske någon som nickar. Det är fint. Ibland blir det ju ett litet samtal om predikan efter gudstjänsten också och det är

”Det är en ynnest att få predika”, säger prästkandidaten Anna­Karin Hedén.

väldigt roligt. Det kan vara frågor om något som var otydligt eller ett tack för något som sades. Båda sakerna är lika värdefulla!

– Sedan kan inte varje predikan passa precis alla som lyssnar. Vissa gånger väcker orden tankar hos någon eller några, andra gånger

inte. Som predikant behöver jag ha förtröstan och lita på att Guds Ande finns med i rummet och verkar hos var och en som finns där, antingen i orden som sägs eller i något annat. Kanske i psalmerna, i bönerna eller i ljusen.

steg till att bli präst eller diakon

◗ Det finns människor som bär på en tanke som återkommer: Skulle jag kunna bli präst eller diakon? Kanske har den funnits där länge, eller så har den vuxit fram i möten, i gudstjänster eller i samtal om livet. Oavsett hur den ser ut, är det viktigt att säga det tydligt: det är fullt möjligt – också för dig som bor i Rogberga-Öggestorp.

1Börja där du är

Om du funderar på att bli präst eller diakon i Svenska kyrkan, så är det första steget enkelt: ta kontakt med kyrkoherden Greger Larsson.

Det handlar inte om att du ska ha bestämt dig eller veta allt. Tvärtom. Samtalet är en plats där du får ställa frågor, berätta om dina tankar och börja pröva om detta kan vara en väg för dig. Kyrkoherden har också ansvar för att hjälpa dig vidare i processen. Om det visar sig att du vill gå vidare, förmedlas kontakten med Växjö stift, som ansvarar för antagning och vägledning för blivande präster och diakoner.

2

En väg som prövas – inte stressas fram

Att bli präst eller diakon är inget man kastar sig in i snabbt. Det är en process där både du själv och kyrkan prövar kallelsen. Det handlar om samtal, reflektion och tid. Du behöver inte ha alla svar. Det viktiga är att du vågar ta frågan på allvar.

Många beskriver det som en inre längtan – att få arbeta med människor, att få stå i livets viktiga stunder, att få vara en del av något större. För vissa handlar det om tron. För andra börjar det mer i en vilja att hjälpa och finnas där. Ofta växer det samman.

3

Präst eller diakon – två vägar i samma kyrka

Att bli präst innebär att arbeta med förkunnelse, gudstjänst

och sakrament. Prästen predikar, döper, viger och begraver, men möter också människor i samtal om tro och liv.

Diakonen har ett särskilt uppdrag att arbeta med omsorg och socialt ansvar. Det handlar om att möta människor i utsatthet, erbjuda stöd och bidra till ett mer medmänskligt samhälle.

Båda uppdragen är viktiga. Båda behövs. Och båda börjar med samma fråga: Kan detta vara min väg?

4

Från tanke till verklighet

När kontakten med Växjö stift är etablerad följer en mer formell process. Där ingår vägledande samtal, lämplighetsprövning och planering av utbildning.

Utbildningen innehåller både akademiska studier och praktisk förberedelse. Men det är inte bara kunskap som prövas – utan också mognad, livserfarenhet och förmågan att möta andra människor. Det är en väg som tar tid, men som också ger mycket tillbaka och under tiden kan församlingen finnas med på resan.

5

En kallelse mitt i livet

Det är lätt att tänka att man måste vara “en viss typ av person” för att bli präst eller diakon. Så är det inte. Kyrkan behöver människor med olika erfarenheter, bakgrunder och personligheter.

Det avgörande är inte att vara färdig – utan att vara villig. Villig att växa. Villig att lyssna. Villig att tjäna.

6

Ta första steget

Om du bär på tanken – låt den inte stanna där. Ta kontakt. Boka ett samtal. Ställ dina frågor. Vägen till att bli präst eller diakon börjar inte med ett beslut, utan med ett möte. Och det mötet kan börja här i Rogberga-Öggestorp.

Greger Larsson

Kyrkan är din –välkommen in

Ibland får jag frågan om man verkligen får komma in i kyrkan bara för att titta. Svaret är enkelt: ja. Kyrkan är öppen för alla människor. Det är också själva syftet med kyrkobyggnaden – att människor ska kunna gå in, stanna upp, upptäcka och reflektera över livet. missa inte

◗ Rogberga kyrka och Öggestorps kyrka har extra öppettider i

sommar:

Datum: Vardagar mellan den 15 juni och den 7 augusti. Tider: Mellan klockan 08.00 och 18.00.

◗ Vår och höst är kyrkorna öppna vardagar klockan 08.00–15.00.

Välkommen!

TEXT: Greger Larsson FOTO: Karin Nordqvist

◗ Kyrkan är inte till för några få, utan för alla. Ändå möter jag ibland en bild, inte minst i Tenhult, av att kyrkan skulle vara ”prästens kyrka”. Så har det aldrig varit, och förhoppningsvis kommer det aldrig att bli så. Kyrkan är folkets kyrka. Den tillhör medlemmarna, människorna i bygden – i det här fallet de cirka 2 900 medlemmarna i Rogberga-Öggestorps församling. Det är en plats som bärs av generationer, av tro, av liv och av gemenskap. Visst finns det ordningar och regler för hur kyrkan används. Det är en helig plats där tron får ta plats, där hoppet får uttryckas, där bönen får viskas eller ropas, där sången får ljuda och där Bibelns ord får tala. Men kyrkan är också något mer. Den är en plats som bär på berättelser –om människor som levt före oss, som firat livets stora ögonblick, som sörjt, tvivlat, hoppats och trott.

Kyrkan rymmer hela livet. Här finns inte bara tro, hopp och bön – utan också tvivel, frågor, kamp och klagan. Greger Larsson

Under sommaren, mellan den 15 juni och den 7 augusti, hålls Rogberga kyrka och Öggestorps kyrka öppna extra mycket, vardagar mellan klockan 08.00 och 18.00. Det är en inbjudan. En möjlighet att komma in i kyrkorummet utan stress, utan krav – bara för att vara där.

ATT GÅ IN i en kyrka är att kliva in i ett rum som är till för dig. Du kan sätta dig ner i stillhet och låta tankarna få utrymme. Du kan se dig omkring och upptäcka detaljer du aldrig lagt märke till tidigare. Du kan ställa frågor, prata med personalen och lära dig mer om kyrkans identitet och historia. Och kanske, om du vill, knäppa dina händer och be en bön och tända ett ljus.

Kyrkorna i vår församling berättar mycket – inte bara genom ord, utan genom sina rum och sina föremål.

Rogberga kyrka vittnar till exempel om uppståndelsen och det eviga livet. Här finns spår av fromhetstraditioner som vördnaden för Jungfru Maria, symboliken i duvan på predikstolen, altarringen och absiden som pekar mot det eviga perspektivet. Altarmålningen från mitten av 1600-talet väcker frågor: vilken bild av

korsfästelsen bar konstnären med sig? Vad ville han förmedla till dem som stod här före oss?

ÖGGESTORPS KYRKA BÄR på en annan men lika rik berättelse. Här möter vi diakonins skyddshelgon, Sankt Lars, och Jungfru Maria. Läktaren med sina vapensköldar och 1800-talsorgeln som fortfa-

I Öggestorp kyrka finns 1800-talsorgeln som fortfarande fyller rummet med musik, och dopfunten från 1100-talet, den äldsta i församlingen.

rande fyller rummet med musik. Och inte minst dopfunten från 1100-talet – den äldsta i församlingen – där bilder av drakar och demoner påminner om en tid då tron uttrycktes i starka symboler och berättelser.

Allt detta visar att kyrkan rymmer hela livet. Här finns inte bara tro, hopp och bön – utan också

tvivel, frågor, kamp och klagan. Kyrkan är en plats där det mänskliga får möta det heliga, där livets alla dimensioner får finnas sida vid sida.

NÄR VI UPPTÄCKER det blir kyrkan något mer än en byggnad. Den blir en del av vår identitet. En plats att återvända till, vila i och hämta kraft ifrån.

Därför vill jag uppmuntra dig att ta chansen i sommar. Besök kyrkorna i församlingen. Våga ta tid. Sätt dig ner. Se på rummet. Låt blicken vila på föremålen. Ställ dina frågor. Lyssna – kanske hör du något i stillheten. Och kom ihåg: kyrkan är öppen. För dig. Välkommen.

DIN KYRKA

Konfirmation i Rogberga-Öggestorps församling

En möjlighet att upptäcka vem du är

I Rogberga-Öggestorps församling möts människor i olika åldrar, men ofta med liknande frågor. Frågor om livet, om Gud och om identitet. Konfirmationen är en plats där de frågorna får ta tid – både för dig som går i åttan och för dig som är vuxen. Det handlar att upptäcka och inte att prestera tro.

FÖR DIG SOM SKALL BÖRJA I ÅTTAN

missa inte

... höstens nya grupper:

Ny grupp för konfirmation:

◗ För dig som börjar åttan startar i höst, håll utkik i din brevlåda- informationsbrev kommer i juni eller gå in på vår hemsida www. svenskakyrkan. se/tenhult

Ny grupp för dig som är Nyfiken på kristen tro: ◗ Gruppen startar i höst. Kontakta Erik 036 39 06 80 eller tenhult@ svenskakyrkan. se, eller gå in på vår hemsida.

◗ Du befinner dig i en tid där mycket håller på att formas. Vem du är, vad du tycker, vilka du vill vara med. Mycket påverkar – vänner, skola, sociala medier. I konfirmationen får du en annan sorts plats. Här handlar det inte om att vara bäst eller att passa in, utan om att få vara människa – med frågor, tankar och funderingar.

Vi pratar om sådant som annars sällan får plats: Finns Gud? Varför finns ondska? Vad händer när man dör? Vad betyder det att vara kristen?

Du behöver inte kunna något innan. Du behöver inte heller vara säker på vad du tror. Konfirmationstiden är just en tid för att ta reda på det. Samtidigt får du vara med i en gemenskap. Många beskriver det som en av de viktigaste delarna – att få dela livet med andra, utan att behöva vara perfekt. Och någonstans mitt i allt detta finns också möjligheten att upptäcka något mer: att tron inte bara är en tanke, utan att Gud faktiskt kan vara verklig.

FÖR DIG SOM ÄR VUXEN

◗ Kanske har du tänkt på det där med tro någon gång – men aldrig riktigt tagit tag i det. Eller så har

livet gått vidare, och frågorna har fått vänta. Men de försvinner sällan helt.

Vad är meningen? Vad bär när livet skakar? Vad tror jag egentligen?

Vuxenkonfirmationen i Rogberga-Öggestorps församling är inte en “kurs” i vanlig mening. Det är en möjlighet att stanna upp och närma sig de frågorna på djupet. Här finns tid för samtal som får vara ärliga. Du möter andra vuxna med olika erfarenheter – några med tro, andra mer sökande. Det finns inget krav på att tänka lika, men en gemensam vilja att ta frågorna på allvar. För många handlar det också om identitet. Inte i betydelsen att skapa något nytt, utan att upptäcka något som kanske redan finns där: en relation

till Gud, och vad det skulle kunna innebära att leva som kristen. Vi får vara Nyfiken på kristen tro!

ATT FÅ UPPTÄCKA – I SIN EGEN TAKT ◗ Konfirmationen i Rogberga-Öggestorps församling innebär en möjlighet att upptäcka tron, den kan inte tvingas fram. Genom samtal, genom Bibelns berättelser, genom gudstjänst och gemenskap, ges en möjlighet att närma sig något som många före oss genom historien har burit: en tro på Gud som känner människan och vill henne väl. För vissa blir det tydligt. För andra mer försiktigt. Men för många blir det början på något. Konfirmationen är inte slutet på en resa, utan början på en fråga: Finns det en Gud – och vad betyder det i så fall för vem jag är?