Bibel 2026 framvagn

EN RESA GENOM BIBELNS VÄRLD

MED ABRAHAM

FRÅN UR TILL KANAAN

Israels folks historia börjar med Abraham, som var bosatt i Ur. Gud sa till Abraham: »Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig.« (1 Mos 12:1) Det landet var Kanaans land.

Abraham litade på Gud och gjorde den långa resan till Kanaan. När han kom till Shekem uppenbarade sig Gud för honom och sa: »Åt dina ättlingar skall jag ge detta land.« (1 Mos 12:6)

Nomad i Kanaan

I Kanaan levde Abraham ett nomadliv som herde. Det innebar att han flyttade sina hjordar mellan låglandet och höglandet beroende på säsong.

När Abrahams brorson Lot blev tillfångatagen samlade Abraham 318 vapenföra män ur sitt hushåll av slavar (1 Mos 14:14). Om vi tolkar denna siffra bokstavligt och lägger till barn, kvinnor och äldre innebär detta ett helt samhälle på vandring – förmodligen mer än 1 000 personer.

Den plats som blev närmast att kalla ett hem var Hebron. Där fick Abraham änglabesök (1 Mos 18) och där begravdes både han och hans hustru Sara.

Förbund under stjärnorna

Flera gånger upprepade Gud ett löfte till Abraham: att han skulle bli far till ett stort folk. En natt sa Gud: »Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.« (1 Mos 15:5)

Ändå förblev Abraham och Sara barnlösa länge. I sin desperation befallde Sara sin tjänstekvinna Hagar att bli gravid med Abrahams barn. Hagar födde sonen Ismael. Men Gud lovade att Sara skulle få en egen son, och trots att hon hade hunnit bli gammal födde hon sonen Isak.

Isak i sin tur blev far till Jakob, och Jakob fick tolv söner. Efter en dramatisk brottningskamp fick Jakob ett nytt namn av Gud. »Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.« (1 Mos 32:28)

De tolv sönerna blev stamfäder till Israels stammar. Så blev Israels barn till Israels folk och Abraham blev far till många. n

HARRAN

Eufrat

SYRIEN

LIBANON

PALESTINA SHEKEM

HEBRON

JORDANIEN ISRAEL

SAUDIARABIEN

IRAK

RÖDA HAVET

EGYPTEN

SUDAN

Abraham hette Abram från början, vilket betyder upphöjd fader. Gud gav honom namnet Abraham, som betyder fader till många: »Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk.« (1 Mos 17:4–5)

Tigris

Abraham reste inte raka vägen från Ur till Kanaan, för då hade han behövt korsa den syrisk-arabiska öknen. Vi får en ledtråd till hans resväg i Första Moseboken 11:31, som säger att han stannade en tid i Harran. Det innebär att han förmodligen följde en huvudled längs »den fertila halvmånen«, där det fanns vatten och bebyggelse. Den sammanlagda resvägen blev då runt 200 mil.

UR

Moderna landsgränser och landsnamn är angivna för att underlätta orienteringen.

MED JOSEF

FRÅN

KANAAN TILL EGYPTEN

Jakob (som också kallades Israel, se föregående uppslag) hade tolv söner och den näst yngste sonen hette Josef. »Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner, han hade ju fått honom på gamla dagar.« (1 Mos 37:3)

Josefs favoritställning gjorde bröderna avundsjuka. När Josef kom för att besöka bröderna som vaktade får i Dotan bestämde de sig för att göra sig av med honom. De kastade honom i en brunn och sålde honom sedan till förbipasserande köpmän på väg till Egypten (1 Mos 37).

Tydde drömmar

I Egypten fick Josef arbeta som slav och blev sedan oskyldigt dömd till fängelse (1 Mos 38). Där gjorde hans förmåga att tyda drömmar med Guds hjälp att han blev omtalad vid faraos hov.

Farao drömde nämligen en märklig dröm. Sju feta kor stod på Nilstranden. »Efter dem kom sju andra kor upp, så eländiga och fula och magra att jag aldrig sett så fula kor i hela Egypten. Och de

magra och fula korna åt upp de sju första, de feta«, förklarade farao. Han drömde också om sju fulla ax som blev slukade av sju tunna ax. (1 Mos 41:17–24)

Med Guds hjälp kunde Josef förklara innebörden: det skulle komma sju goda år i Egypten, följda av sju svåra år. Därför behövde de spara mat under de goda åren, för att inte tvingas svälta under de svåra åren. Farao blev så imponerad att han utnämnde Josef till den mäktigaste mannen i Egypten efter honom själv.

Försonades med bröderna

Under Josefs ledning kunde Egypten undvika hungersnöd och hade till och med mat över att sälja till andra länder. När det blev hungersnöd i Kanaan kom därför Josefs bröder till Egypten för att handla. Det ledde till att Josef försonades med sina bröder. »Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott« (1 Mos 50:20). Bröderna hämtade fadern Jakob, och så blev hela familjen samlad i Egypten. Där blev de kvar. n

Via Maris (vägen vid havet) var en central handelsväg som gick från Damaskus till Memfis.

Dotan låg så pass nära denna väg att det förmodligen gick att se karavaner som närmade sig. Via Regia var en annan viktig handelsväg i området.

MEMFIS

Via Maris

Josefs resväg

Via Regia

EGYPTEN

Moderna landsgränser och landsnamn är angivna för att underlätta orienteringen.

Kanaan med sitt varma Medelhavsklimat var bördigt, men jordbruket var helt beroende av regn i rätt tid. Regn är därför ett uttryck för välsignelse i Bibeln. »I rätt tid skall jag ge dem regn, ett välsignat regn skall det vara.« (Hes 34:26)

Uteblivet regn flera år i rad resulterade i hungersnöd, något som drabbade både Abraham (1 Mos 12:10), hans son Isak (1 Mos 26:1) och hans sonson Jakob (1 Mos 42:1–2).

Egypten blev räddningen för båda två. Eftersom Nilen svämmade över varje år gödslades och bevattnades marken naturligt och jordbruket var inte beroende av regn. Om översvämningarna blev för stora eller för små kunde dock även Egypten drabbas av problem.

MED MOSE

FRÅN

EGYPTEN TILLBAKA TILL KANAAN

Första Moseboken slutar med att israeliterna bosätter sig i Egypten. Andra Moseboken inleds med att farao flera hundra år senare sa: »Israeliterna har blivit för många och för starka för oss. Nu måste vi handla klokt, annars blir de ännu flera.« Därför gjordes israeliterna till slavar.

Mose fick i uppdrag av Gud att befria Israels folk. Han ledde dem ut ur Egypten och folket påbörjde vandringen tillbaka till Kanaans land, som Gud hade lovat redan till Abraham.

Rädsla

och vrede

När Israels folk nådde Kadesh Barnea vid gränsen till Kanaans land skickade Mose ut spejare för att undersöka landet. Spejarna kom tillbaka och rapporterade om ett jättelikt folk i befästa städer, vilket skrämde israeliterna. »Om vi ändå hade fått dö i Egypten! Eller här i öknen! Varför leder Herren oss till det där landet? Vi kommer att falla för svärdet, och våra kvinnor och barn blir fiendens byte. Visst vore det bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?« (4 Mos 14:2–3)

Detta gjorde Gud arg. »Liksom ni utforskade landet i fyrtio dagar skall ni bära ert straff i fyrtio år, ett år för varje dag. Då kommer ni att inse vad det betyder att trotsa mig.« (4 Mos 14:34)

Därför fick folket vända om vid tröskeln till det land Gud hade lovat dem, och påbörja en ökenvandring som skulle vara i 40 år.

Efterträdaren Josua

Gud övergav inte folket, utan fortsatte att vara med dem. Men en hel generation hann dö under den långa ökenvandringen, så även Mose.

Det blev därför efterträdaren Josua som fick leda Israels folk in i Kanaan. Under hans ledning intogs stora delar av Kanaans land (Josua 12–13). Samtidigt fortsatte striderna om de olika områdena, vilket påverkade hela den efterföljande perioden. Då lät Gud kalla domare, som också fungerade som militära ledare i striderna mot Israels fiender. n

Avståndet från Egypten till Kadesh Barnea via södra Sinaihalvön är ca 80 mil. Vandringen tog

1–2 år, eftersom folket slog läger ibland. Vid Kadesh Barnea påbörjades sedan den 40 år långa straffvandringen.

Bibeln nämner enstaka platser, men ger ingen exakt beskrivning av färdvägarna.

PALESTINA

JERIKO

ISRAEL

RAMSES

EGYPTEN

Talet 40 är ett av de mest symboliskt laddade talen i Bibeln. Det används inte alltid som ett exakt tal, utan kan i stället symbolisera en tid av prövning, en hel generation eller den tid det tar för Gud att fullborda något.

→ Syndafloden varade i 40 dagar (1 Mos 7:12)

→ Mose tillbringade 40 dagar på Sinai när han tog emot budorden (2 Mos 24:18)

→ David regerade i 40 år (2 Sam 5:4)

Röda havet Sävhavet

→ Nineve fick 40 dagar på sig att ångra sina synder (Jona 3:4)

→ Jesus fastade 40 dagar i öknen (Matt 4:2)

→ Jesus var kvar på jorden i 40 dagar efter uppståndelsen (Apg 1:3)

SAUDIARABIEN JORDANIEN

Moderna landsgränser och landsnamn är angivna för att underlätta orienteringen.

RIKET FALLER SÖNDER

Nordriket faller när Assyrien invaderar. Invånarna förs bort och blandas med andra folk. Det blir slutet för nordrikets tio stammar.

722 f.Kr.

DET ENADE ISRAEL

1000 f.Kr.

f.Kr.

ca 930 f.Kr.

Det enade kungariket

splittras och två riken bildas: nordriket Israel och sydriket Israel.

586 f.Kr.

Sydriket faller och Salomos tempel förstörs när Babylon invaderar. En del av befolkningen, främst ämbetsmän och hantverkare, förs bort till fångenskap i Babylonien.

Joel, Obadja, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja och Malaki är också sydrikesprofeter som verkar mellan 700-talet och 400-talet f.Kr. Observera att alla dateringar av profeternas verksamhetstid är ungefärliga.

Kungariket Israel bestod av tolv stamområden. Saul var den första kungen, och han efterträddes av David. David var en stor krigarkung, och Bibeln beskriver att han gjorde Israel till ett mäktigt rike. Hans son Salomo var fredligare, men krävde höga skatter av folket.

När Salomo dog blev hans son Rehabeam kung. Folket, särskilt de norra stammarna, bad honom att lätta på de hårda skatterna. Rehabeam vägrade och svarade: »Min far tuktade er med piskor, men jag ska tukta er med skorpioner.« (1 Kung 12:14)

Detta ledde till att de tio nordliga stammarna bröt sig loss. De bildade nordriket Israel, medan de återstående två stammarna bildade sydriket Juda.

Det blev slutet för det enade kungariket Israel.

600 f.Kr. 500 f.Kr. 400 f.Kr.

JeremiaHesekielDaniel

Ester

EsraNehemja

515 f.Kr.

Jerusalems andra tempel invigs.

539 f.Kr.

Persien erövrar Babylon och den persiske kungen tillåter judarna att återvända hem. Esra återför Mose lag och bygger upp den judiska gemenskapen igen. Nehemja leder arbetet med att bygga upp templet och återställa Jerusalem som stad.

f.Kr.

Jesus föds. Samarien Jerusalem ISRAEL

167 f.Kr. sker Mackabéupproret, och sedan följer en tid av självstyre. Romarna tar kontrollen

63 f.Kr. och det är i den politiska situationen

332 f.Kr.

Alexander den store erövrar området. Det grekiska språket och den grekiska kulturen blir dominerande.

n ya

FRÅN ÖKEN TILL STAD

De områden där Jesus rörde sig mest, det vill säga Galileen, Judeen och till viss del Samarien, motsvarar en yta på ungefär 5 × 20 mil. Ändå rymmer detta lilla område allt från bördiga slätter till höga berg och torra öknar. Dagens Israel, som också omfattar Negevöknen, är ungefär dubbelt så stort.

Herodes den store var kung över Judeen med romarnas godkännande fram till sin död år 4 f.Kr. (Eftersom Matteus säger att Jesus föddes under hans regeringsperiod, bör Jesus alltså ha fötts senast 4 f.Kr.) Därefter delades riket upp. Sonen Herodes Antipas regerade i Galileen och Pereen fram till 39 e.Kr. En annan son, Herodes Archelaos, fick regera över Samarien, Judeen och Idumeen. Han skötte sig så illa att romarna avsatte honom, och i stället fick en romersk prokurator styra. Den mest kände av dem är Pontus Pilatus, som var prokurator 26–36 e.Kr. Gränserna mellan Samarien, Judeen och Idumeen rörde sig över tid.

GALILEEN Jesus växte upp i Galileen och härifrån kom många av hans lärjungar. Han predikade här, botade många sjuka och gick på vattnet på Galileiska sjön.

➡ Läs i Matteus 28 om hur Jesus återvände till sina hemtrakter i Galileen efter uppståndelsen.

SAMARIEN När nordriket föll (se s. 8–9) deporterades delar av befolkningen och nya grupper bosatte sig i området. (Galileen, som också tillhörde nordriket, verkar i större utsträckning ha avfolkats. Det området kunde därför området på nytt av judar efter den babyloniska fångenskapen.) Samarierna höll kvar vid tron på Israels Gud, men de religiösa traditionerna utvecklades separat från sydriket Juda. Därför ansåg judarna att samarierna var orena. På Jesus tid levde judar och samarier i fiendskap, och judar undvek helst att gå genom Samarien.

➡ Läs i Johannes 4:1–42 om när Jesus mötte en samarisk kvinna.

JUDEEN Judeen motsvarar ungefär sydriket Juda på Gamla testamentets tid. Här låg Jerusalems tempel, så här fanns också många skriftlärda och fariseer. Den romerske prokuratorn kom till Jerusalem under stora högtider, när risken för upplopp var stor. Både den religiösa och den politiska makten var alltså representerad här. Det gjorde att det var i Judeen som Jesus mötte mest motstånd. Samtidigt var det här de viktigaste händelserna utspelade sig, exempelvis hela påskveckan.

➡ Läs i Markus 10:1–12 om hur fariseer ville sätta Jesus på prov när han kom in i Judeen.

SAMARIEN

GALILEEN

JUDEEN

Moderna landsgränser är angivna för att underlätta orienteringen.

Galileiska sjön är bara drygt en mil bred, så du kan se över till andra sidan.

Judeens öken ligger precis öster om Jerusalem och sträcker sig till Döda havet.

SJÖ, FLOD OCH ÖKEN

GALILEISKA SJÖN Siljan är nästan dubbelt så stor som Galileiska sjön, som är ca 21 km lång och 13 km bred. Sjön gjorde att många, bland andra flera av lärjungarna, kunde sysselsätta sig som fiskare, och den bidrog också till att göra landskapet runt omkring bördigt. Jesus många liknelser utifrån jordbruk är helt logiska i den här miljön. Jesus gick längs med sjön när han kallade flera av sina lärjungar.

➡ Läs i Lukas 5:1–11 om hur Jesus under visade från en båt, gjorde ett under och kallade Petrus. Gennesaret är en slätt vid sjön.

➡ Läs i Markus 4:35–41 om hur Jesus stillade en storm.

➡ Läs i Matteus 14:22–33 om hur Jesus gick på vattnet.

JORDAN Jordanfloden är ca 25 mil lång och har sina källflöden norr om Israel.

Den förbinder Galileiska sjön med Döda havet. Den som vandrade från Galileen till Judeen kunde gå den närmaste vägen genom Samarien, eller på östra sidan om Jordan vilket ansågs tryggare.

➡ Läs i Matteus 3 om hur Johannes Döparen döpte Jesus i Jordan.

JUDEENS ÖKEN Judeens öken är en stenöken, inte en klassisk sandöken. Terrängen är brant – på ca 3 mil sjunker marken från 800 meter över havet vid Jerusalem till 400 meter under havet vid Döda havet.

➡ Läs i Matteus 3:1–6 om hur Johannes Döparen förkunnade i Judeens öken.

➡ Läs i Matteus 4 om hur Jesus frestades i öknen. Texten säger inte uttryckligen att det är Judeens öken (i stället för Negevöknen, en sandöken i södra delen av det moderna Israel), men du hittar flera ledtrådar i texten.

STÄDER OCH BYAR

NASARET  Maria och Josef bodde i Nasaret, och det var här Jesus växte upp. Därför kallas han ofta »Jesus från Nasaret«. Nasaret var förmodligen en liten jordbruksby. Den judiske historikern Josefus nämner inte ens staden, vilket tolkas som att den inte var särskilt betydelsefull på den här tiden.

Paulus blev anklagad för att vara »ledare för nasareernas parti«, så nasaré blev alltså en synonym för att vara kristen (Apg 24:5).

➡ Läs i Lukas 1:26–38 om hur ängeln Gabriel blev sänd till Nasaret.

➡ Läs i Mattus 2:19–23 om hur Jesus, Maria och Josef bosatte sig i Nasaret efter återkomsten från flykten till Egypten.

KAFARNAUM

Kafarnaum var en fiskeby vid Galileiska sjön. Här boddde Jesus under en period som vuxen, och han återvände ofta hit. »Han gav sig av från Nasaret och bosatte sig i Kafarnaum« (Matt 4:13).

Arkeologiska utgrävningar har hittat ett bostadshus från Jesus tid i Kafarnaum.

n ya

Från 100­talet e.Kr. minskar hushållskeramiken bland de arkeologiska fynden och i stället dominerar stora förvaringskrukor och lampor. En förklaring skulle kunna vara att huset vid den tiden omvandlades från privat bostad till samlingslokal. På 400­talet byggdes en kyrka på platsen, och numera står Sankt Peters kyrka ovanpå med glasfönster ner mot den utgrävda kyrkan. Kyrkan från 400­talet skulle kunna tyda på att de första kristna betraktade detta som en viktig plats – kan det ha varit Petrus hus, där Jesus ofta bodde?

➡ Läs i Markus 1:21–34 om hur Jesus predikade i Kafarnaums synagoga och sedan helade Petrus svärmor.

➡ Läs i Markus 2:1–12 om hur Jesus botade en lam man som firades ner genom taket.

➡ Läs i Lukas 7:1–10 om hur Jesus botade en officers tjänare.

JERIKO Jeriko är en av världens äldsta städer. Det är dessutom världens lägst liggande stad, ca 250 meter under havet.

Jerusalem ligger bara ett par mil bort, men höjdskillnaden är ca 1 000 meter. Det gjorde vägen mellan städerna brant och farlig, och den var ökänd för sina rövare.

Det kan vara därför Jesus använde vägen i liknelsen om den barmhärtiga samariern.

➡ Läs i Lukas 10:25–37 om den barmhärtiga samariern.

➡ Läs i Lukas 18:35–43 om hur Jesus botade en blind man.

➡ Läs i Lukas 19:1–10 om när Jesus mötte tullindrivaren Sackaios.

EMMAUS  Emmaus var en liten by som enligt Lukas låg ungefär en mil från Jerusalem. Platsen nämns bara en gång i Bibeln, och det är inte klarlagt exakt var staden låg.

➡ Läs i Lukas 24:13–36 om när två lärjungar på väg till Emmaus fick sällskap av en främling.

BETANIA  Betania ligger ca 2,5 km öster om Jerusalem, på andra sidan Olivberget. Här bodde syskonen Marta, Maria och Lasaros.

➡ Läs i Johannes 11:1–44 om hur Jesus uppväckte Lasaros.

BETLEHEM  Några kilometer söder om Jerusalem ligger Betlehem. Josef och Maria begav sig från Nasaret till Betlehem för att skattskriva sig där. När Jesus föddes där uppfylldes profetian i Mika 5:2 om att en kommande härskare skulle födas i Betlehem, den stad där David en gång smordes till kung.

Mager från Östern följde en stjärna och kom till Jerusalem för att hylla den nyfödde kungen. Kung Herodes den store tog hjälp av skriftlärda och överstepräster som berättade om profetian. Han sände iväg magerna, men lät sedan döda alla pojkar i Betlehem under två år. Det finns inga utombibliska källor som beskriver denna händelse, men Herodes ökända grymhet gör att den ändå är möjlig.

➡ Läs i Lukas 2 om hur Jesus föddes i Betlehem.

➡ Läs i Matteus 2:1–18 om magerna.

Ruiner av en synagoga i Kafarnaum.

Födelsekyrkan i Betlehem är byggd ovanpå platsen där Jesus föddes enligt kristen tradition.

n ya testamentet

JERUSALEM

»Liksom bergen omger Jerusalem, så omger Herren sitt folk nu och för evigt.« (Psaltaren 125:2)

Jerusalem ligger omringad av Judeens berg, där Olivberget är det mest kända. Mellan Jerusalem och bergen finns två dalar: Kidrondalen i öster och Hinnomdalen i söder. Själva staden ligger också högt, ca 760 meter över havet. Därför talar man i Bibeln om att »gå upp till Jerusalem«, oavsett varifrån man kommer.

Från början låg Jerusalem på flera kullar, separerade av dalgångar. Dessa har fyllts ut genom avlagringar från tidigare bebyggelse. Den dalgång som tydligast kan anas är Tyropeondalen, som delade staden i en östlig och en västlig del.

SION Sion har haft många betydelser genom historien. Från början syftade det på det område kung David erövrade och gjorde till »Davids stad«. Senare blev det namnet för själva tempelområdet, och därmed också ett symboliskt namn för hela Israels folk. »Israel skall glädjas över sin skapare, Sions folk skall jubla över sin konung.« (Ps 149:2)

Det berg som i dag kallas Sion ligger söder om Gamla staden och är ett helt annat berg.

➡ Läs en hyllning till Guds stad på Sions berg i Psaltaren 48.

OLIVBERGET Olivberget har fått sitt namn från de många olivlundar som tidigare fanns på bergssluttningen. Här rörde sig Jesus ofta, framföra allt under påskveckan. Betania (där Marta, Maria och Lasaros bodde) ligger rakt öster om Jerusalem, på Olivbergets östra sida. Jesus återvände till himlen från Olivberget enligt Apostlagärningarna 1:9–12.

Efter templets förstörelse blev Olivberget en viktig plats för tillbedjan och klagan. Eftersom Olivberget är högre än Jerusalem gav det utsikt över det förlorade templet.

➡ Läs i Lukas 19:28–40 om intåget i Jerusalem via Olivberget.

GOLGOTA Golgota betyder »skallens plats«, och syftar förmodligen på kullens form. Här korsfästes Jesus. Platsen bör ha legat utanför Jerusalems stadsmurar, eftersom både judar och romare normalt

Utökat stadsområde under Herodes Agrippa

Modern stadsmur Jerusalem under Jesus tid

Tredjemuren

Golgota

Andramuren

Antoniafästningen

Betsatadammen

Första muren

Herodes palats

Teater

NEDRESTADEN

Tempelområdet Gihonkällan

Hesekiels tunnel

Siloadammen Port

JERUSALEM PÅ JESUS TID

höll avrättningar utanför staden. Romarna ville att korsfästningarna skulle fungera som avskräckande exempel, så det är också troligt att avrättningsplatsen låg längs en av Jerusalems utfartsleder där många passerade. Det stämmer också med Matteus beskrivning: »De som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet.« (Matteus 27:39)

➡ Läs i Johannes 19:13–37 om hur Jesus korsfästes på Golgota.

Jerusalem på kung Davids tid var mycket mindre än staden är i dag. Den bestod troligtvis bara av remsan till höger om Tyropeondalen upp till tempelfundamentet. Salomo utvidgade staden en bit norrut när han byggde templet. Övre staden låg högre än nedre staden. I övre staden bodde överklassen och prästerskapet. Här låg överstepräst Kajafas hus. Nedre staden var mer tätbefolkad.

OLIVBERGET

Getsemane

Kvinnornas förgård

Männens förgård Altaret

Det allra heligaste Icke-judarnas förgård

Östra porten

Sköna porten

KUNGLIGAPELARGÅNGEN

GETSEMANE Johannesevangeliet kallar Getsemane för en trädgård. Namnet betyder ungefär »olivpress« och anknyter till platsens läge vid foten av Olivberget. Här har det alltså förmodligen skett arbete med att tillverka olivolja från träden. Enligt Josefus högg romarna ner träden runt Jerusalem år 70 e.Kr., så de träd som i dag står på platsen är inte från Jesus tid.

➡ Läs i Matteus 26:36–46 om hur Jesus bad i Getsemane.

n ya testamentet

MURAR Kung David intog Jerusalem och befäste staden (2 Sam 5:6–9). Sedan dess har murar uppförts i många omgångar och runt olika stora områden.

Babylonierna intog Jerusalem 586 f.Kr. och förstörde stadsmuren. När judarna sedan fick återvända ledde Nehemja arbetet med att bygga upp den igen, men nu runt ett mindre område. »Jerusalem är ödelagt och dess portar nerbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!« (Neh 2:17)

Den så kallade första muren (se karta på föregående sida) förstärktes under den hasmoneiska perioden, ca 151–37 f.Kr.

Herodes den store byggde den andra muren i samband med att han byggde ut tempelfundamentet.

Hans sonson Herodes Agrippa lade grunden till den tredje muren på 40­talet e.Kr. eftersom staden hade expanderat norrut. För att inte provocera romarna byggde han aldrig klart den. Judiska rebeller färdigställde den hastigt i samband med det judiska uppror som slutade med att romarna förstörde staden 70 e.Kr.

➡ Läs i Lukas 19:4541–44 om hur Jesus grät över Jerusalem och profeterade över dess fall.

PORTAR Den förseglade gyllene porten, som vetter mot Olivberget, är den mest kända stadsporten till Jerusalem (se bild på nästa uppslag). Profeten Hesekiel beskriver hur Guds härlighet träder in genom den östra porten som därefter stängs i väntan på »fursten«. (Hes 43:1–2, 44:1–2)

Vi vet inte med säkerhet genom vilken port Jesus red in i staden. Han kom från Olivberget, vilket gör den östra porten möjlig. Den vetter mot tempelområdet och förknippas i senare tradition ofta med messianska förväntningar. Han kan också ha ridit in genom Fårporten på norra sidan av tempelområdet. Den är känd från äldre källor och låg nära den plats där offerdjuren fördes in till templet. Om Jesus tog den vägen får intåget en tydlig symbolik: han som själv skulle offras sig följde samma väg som de lamm som offrades i templet.

➡ Läs i Nehemja 3:1 om hur Fårporten började byggas.

ANTONIAFÄSTNINGEN

Herodes den store lät bygga om en befintlig fästning och gav den namnet Antonia. Den låg i det nordvästra hörnet av tempelområdet och fungerade som romersk garnison. Stadens norra sida var mest sårbar för attacker, eftersom den till skillnad från de andra sidorna inte skyddades av djupa dalgångar. I Antonia var soldater stationerade och kunde snabbt ingripa vid oroligheter. Pilatus kan ha förhört Jesus här eller i Herodes palats.

➡ Läs i Apostlagärningarna 21:27–40 om hur Paulus arresterades och fördes till Antoniafästningen.

BETSATA

Betsata var en vattenanläggning i nordöstra delen av Jerusalem, och Johannes beskriver att det har fem pelargångar. Länge trodde man att det var

Olivträd på Olivberget.

Högaltaret i Alla nationers kyrka vid Getsemane örtagård. Mosaiken föreställer Jesus som brottas med sin dödsångest. Framför altaret syns den klippa där Jesus enligt traditionen bad.

I Uppståndelsekyrkan i Jerusalem finns en klippa inglasad som enligt traditionen sägs vara Golgota. Under altaret kan man röra vid klippan genom ett hål i golvet.

n ya testamentet

Utgrävningar av Siloadammen i östra Jerusalem.

en symbolisk beskrivning – kanske en bild för de fem Moseböckerna – men på 1880­talet hittades badet vid en utgrävning. Det visade sig att fyra pelargångar ramade in två bassänger, med en femte pelargång som separerade den övre bassängen från den undre. (Se bild till höger.)

Betsata bestod av två stora bassänger som skildes åt av en mur. Den äldsta anläggningen anlades sannolikt under hasmoneisk tid som vattenreservoar. Under romersk tid byggdes pelargångar runt bassängerna. Arkeologiska fynd visar att platsen senare förknippades med helande verksamhet och hade en helgedom till Asklepios, läkedomens gud.

➡ Läs i Johannes 5:1–18 om hur Jesus botade en lam man vid Betsata.

SILOADAMMEN Siloadammen ligger i södra delen av staden och fick sitt vatten från Gihonkällan via Siloatunneln. Tunneln grävdes på kung Hiskias tid när assyrierna hotade (2 Kung 20:20).

Gihonkällan i Kidrondalen var nämligen Jerusalems enda naturliga vattenkälla och vid en belägring var kapad vattentillförsel ett lika stort hot som ett väpnat anfall. Genom att leda vattnet genom tunneln blev vattentillgången osynlig för assyrrierna och säkrad för Jerusalem. Innanför murarna byggdes Siloadammen, som förmodligen användes vid rituell rening. Dammen förstördes av romarna 70 e.Kr. och upptäcktes inte förrän 2004.

➡ Läs i Johannes 9:1–12 om hur Jesus botade en blind man och sedan skickade honom till Siloadammen.

Den gyllene porten är den äldsta av de nuvarande portarna i Gamla Jerusalems stadsmur. Den ligger på den östra sidan av Tempelberget, mitt emot Olivberget. På denna sida fanns en port redan under det andra templets tid, men dess exakta läge är osäkert.

Modell av Jerusalem där Betsatas två bassänger syns som fyrkanter med rött tak till höger i bild. Längst till vänster skymtar temepelmuren och precis till höger om den syns Antoniafästningens torn i anslutning till Jerusalems andra mur.

TEMPLET

»Jag blev glad när man sade till mig: Kom, vi skall gå till Herrens tempel.« (Psaltaren 122:1)

Templet i Jerusalem var den centrala platsen för offer och högtidsfirande. Här var Guds närvaro särskilt tydlig.

Salomos tempel och Herodes tempel

Salomo fick i uppdrag av Gud att bygga det första templet. Han lät använda dyrbara material som guld, cederträ, kalksten och brons, och det färdiga templet var ca 27 × 9 meter stort. Sitt eget palats gjorde dock Salomo 45 × 22 meter stort. (1 Kung 6:2 och 7:2, en aln beräknas vara 45 cm.)

Templet förstördes av babylonierna 586 f.Kr och stora delar av befolkningen fördes bort i fångenskap. När judarna 70 år senare fick återvända hem började man bygga upp ett nytt tempel. Salomos tempel var förebilden, men utföringen blev enklare. »Många av prästerna, leviterna och familjeöverhuvudena som var så gamla att de hade sett det förra templet grät

högljutt. Men många jublade och ropade ut sin glädje för full hals.« (Esra 3:12)

Herodes den store inledde sin regeringstid runt 37 f.Kr. och han gjorde omfattande renoveringar av templet. Det blev ett mer storslaget bygge än Salomos tempel, och detta kom därför att kallas Herodes tempel. (Det tempel Jesus besökte var alltså till stora delar skapat av den kung som ville döda honom när han var nyfödd. Se Matteus 2:1–18.)

Romarna förstörde templet år 70 e.Kr. och det enda om finns kvar i dag är delar av den västra stödmuren, som också kallas Klagomuren.

Templets områden

Herodes utökade tempelbergets storlek genom att utöka fundament runt templet så att det blev ca 300 × 480 meter. Detta skapade hedningarnas förgård, något som inte fanns i det tidigare templet. Hit var det tillåtet för alla att komma, och det var här köpmän sålde offerdjur. Avskilt från hedningarnas förgård låg själva tempeldelen, och den yttersta delen var

Tempelområdet ramades in av pelargångar. Praktfullast var den kungliga pelargången i söder, som på bilden syns med rött tak. Det är möjligt att det var här Jesus drev ut köpmännen (Matt 21:1–12). Den viktigaste pelargången var Salomons pelargång, närmast i bild. Den ansågs bevara arkitektur från det första templet, och hade därför en större religiös tyngd än den kungliga pelargången. Här undervisade både Jesus (Joh 10:22–42) och Petrus (Apg 3).

Västra muren är den enda kvarvarande delen av det judiska templets yttre stödmur. Enligt judisk tradition låg den västra muren närmast det allra heligaste i templet. Här samlas judar därför och ber, speciellt på fredagskvällen när sabbaten inleds.

Det fundament som Herodes den store byggde finns fortfarande kvar, och på det står i dag den muslimska klippmoskén. Här utsikt från Olivberget. Längst till höger i den främre muren syns Gyllene porten. I bakgrunden syns de västra delarna av Jerusalem.

kvinnornas förgård. Hit fick alla utom hedningarna gå. Innanför kvinnornas förgård fanns Israels förgård. Hit fick bara israeliska män som hade renat sig gå. Längst in på denna förgård fanns en högre byggnad som innehöll förhallen, det heliga och det allra heligaste. Till det heliga fick bara präster gå. Här fanns rökelsealtaret, skådebrödet (12 brödkakor som symboliserade Israels 12 stammar) samt menoran, en sjuarmad ljusstake smidd i guld. I det allra heligaste hade tidigare förbundsarken med budorden

förvarats, men den försvann i samband med att babylonierna förstörde templet. Hit fick bara översteprästen gå, och bara en gång om året på Jom Kippur.

➡ Läs i Lukas 2:41–52 om hur Jesus blir kvar i templet när Maria och Josef går därifrån.

➡ Läs i Johannes 14:1017 om hur Jesus först går i hemlighet till Jerusalem och sedan framträder i templet och undervisar.

➡Läs i Matteus 21:12–17 om hur Jesus välte köpmännens bord i templet.