Allwar & Oförskämt
Ledare
Hej på er alla kära SF:are!
Vi i Allwar & Oförskämt redaktionen hoppas ni har haft en fin start på sommaren! Efter att dammet hade lagt ner sig efter allt festande och yrande efter Vappen, har föreningens medlemmar spridit sig runt om i hela Finland och även utomlands. Föreningen har tillfälligt förvandlats till ett nationellt spritt nätverk av sommarjobbare, arbetslösa, semesterfirare och professionella terrassinspektörer.
Syftet med denna sommarutgåva är att ge en inblick i hur våra medlemmar tillbringar sommaren – både i Åbo och runt om i Finland. Genom berättelser, hälsningar och glimtar från vardagen vill vi samla SF-gemenskapen trots att vi för tillfället är utspridda över flera landskap, kommuner och terrasser än vanligt.
Sommaren har förhoppningsvis bjudit på allt det som hör till: sena kvällar, alltför dyra glassar, myggbett, spontana utflykter och åtminstone några dagar då väderprognosen faktiskt höll vad den lovade. Kanske har ni lärt er något nytt på sommarjobbet, kanske har ni rest, eller kanske har ni äntligen fått tid att göra precis ingenting alls.
Hösten är ännu långt borta och det ska bli roligt att få träffas igen och utbyta berättelser från sommaren! Vi i redaktionen önskar er en fortsatt trevlig sommar!
Hannes & Daniel
Ledare
Ordförandes hälsning
Innehållsförteckning
En lyrisk bilderbok med detaljer från när och fjärran
Ett Åbo utan studeranden
En liten sommardikt
En sommardag i staan
5 anledningar att älska sommaren i Åbo
SF = Vietnam?
Sommarguiden ingen bad om
Sommmar i Vanda - tips och ärlig recension
Serieteckningar
Sett & Hört
7-9
10 s. 11-12 s. 13-16 s. 17-20
s. 21 s. 22
Redaktionen 2026
Chefredaktörer: Hannes Ulfvens & Daniel Lundén
Linnéa Wiik
Adele Widell
Alexander Nyberg
Andrea Lindroos
Anton Gröning
Anton Åkerman
Antonia Holmberg
Astrid Lindholm
Astrid Nurmi
Axel Hansén
Benjamin Schubert
Clara Berglund
Daniela Karjalainen
Edvin Sunqvist
Ella Jalamo
Ellen Ek
Ellen Lindberg
Emil Kesseli
Emma Korhonen
Filippa Löfs
Jessica Rehn
Julia Loo
Karin Holmberg
Laura Byström
Linn Ahlskog
Linnea Öfverström
Lisa Estlander
Lucas Wrede
Natalie Segercrantz
Nikodemus Träskelin
Nora Hansén
Oliver Jansson
Rasmus Pennala
Ronja Nysten
Sara Sundström
Selma Sandström
Yolanda Berg
SF-klubbens kansli finns i Astra, Porthansgatan 3, 20500 Åbo. Kansliet har öppet må-to kll. 11.30 13.00. På kansliet finns SF-prylar till salu, gamla tentfrågor samt kaffebjudning. Medlem blir man genom att betala en medlemsavgift på 15€ per år, antingen direkt på kansliet eller till bankkonto numret FI14 6601 0001 2122 08.
Allmännyttig tidning för finlandssvenska statsvetare utgiven av Statsvetenskapliga klubben vid
Åbo Akademi r.f.
Ansvarig utgivare: Allwar Rondell
Ordförandes hälsning
Glad sommar kära SF:are!
Den ljuva sommartiden är äntligen här. Men om vi ska vara ärliga så är det inte alltid frid och fröjd under sommaren - vissa saker måste man genomlida. Jag säger bara fuck fästingar, fuck blågröna alger och fuck Hangö regattan! Men det värsta av allt är ju att inte kunna vara bland andra SF:are. :((((
I början av sommaren är saknaden tillbaka till studielivet inte så farlig. Det är ärligt talat ganska skönt att få lite omväxling till det hektiska tempot som våren erbjuder. Då är man ju riktigt tacksam att det äntligen finns tid att göra sina inlämningsuppgifter när det inte ordnas evenemang. Men smekmånadsfasen ebbar snabbt ut. Efter att sista inlämningen är gjord finns det bara arbetslöshet kvar, eller om man haft tur ett tråkigt jobb med otroligt dålig lön. Det finns till och med gamla SF:are som dragit kalsarikännit alla veckosluten före sommarträffen eftersom de blev deprimerade under sommaren för att de saknade SF så mycket.
För sommarträffen är tillfället då vi äntligen känner oss hemma igen. Så ta vara på de här stunderna! Sen har jag lite överdrivit med min beskrivning av sommarens negativa sidor, visst är det bra att få avstånd till bubblan vi lever i under studietiden och visst är sommaren en underbar tid. Så den ska ni ta vara på och komma ihåg att njuta av.
Och sist men inte minst: grattis till alla nyutexaminerade och kom ihåg solkräm!
XOXO, Ordis girl (Ylva)
En lyrisk bilderbok med detaljer från när och fjärran
Yolojarvi Avenue
Så finsk och avlägsen, ”staden” kan knappast beskrivas som storslagen, Att det finns finlandssvenskar är inget som någon här minns, En restaurangkultur som omfattar rullakebab och wings, Det finns en sjö som glittrar och många skogsrutter där en kan stanna och pissa, Kanske någon enstaka räkälä där man kan med bra tur rizza, Men avskyn kan inte vara långvarig, det är ju de facto hemstaden av Eppu Normaali
5 seconds of Sommaråbo
Vid åstranden beställs det under en och samma kväll tusen och en ananaslonkero, Blandar man lonkero med rödvin så blir det punkero, Domkyrkotorget börjar påminna om en 3 månaders Mardi Gras, Och en solig kväll töms det överallt i Åbo ett och annat glas, Lite som Funikulaari, känns det som att tiden skulle ha stannat, Har man chansen att tappa sina skor i leran på Ruissi så vill man ju inget annat,
Vill man dra en krogrunda gäller det att ladda den ekonomiska kanonen,
Så att man till sist och slut har råd att ta en sväng till Mäkkin vid busstationen
Solnedgångar och plastavfall på Östersjön
En orange sol skymtar i den avlägsna horisonten, Vyn får en att sakna ord och glömma bort allt skräp som finns i havet och dess botten, Medan man glider genom den pittoreska skärgården känner finlandssvensken sig hemma, Att skaffa sig en stuga här någonstans eller ej är något man bör bestämma,
När man beger sig ut till havs, Funderar man om man någonsin kommer att få den där praktiken utomlands,
Men det tjänar inget att tycka synd om sig, Fåglarna kommer ändå att skita på dig
Emil Kesseli
Ett Åbo utan studeranden
Känslan när man vandrar hem efter Vappen är konstigt melankolisk. Natten, eller snarare morgonen den 1 maj, är ljus, fåglarna har vaknat och luften doftar redan av sommar. Samtidigt vet jag att något är över. För vissa är det den sista festen innan det är dags att lämna Åbo, kanske för gott, och de som studerat här hela året börjar också lämna staden för sommaren.
För någon som varken har familj eller andra nära här, förutom studievänner, känns Åbo mycket större och tystare. Inga klick från energidrycksburkar hörs, inga klagomål över tenter eller uppgifter som borde lämnas in ekar genom loungen. Inget sorl av röster möter en när dörren till korridoren där koppin ligger öppnas. Ölen som finns i källaren är för en gångs skull kall, men servicen har gått från kall till obefintlig. Inte heller fylls Sirkkala skolas gymnastiksal med livsfarligt tävlingsinriktade studerande eller kast som skulle höra hemma i MLB. Ärtpåsarna får ligga kvar i fred, åtminstone en sommar till.
Å andra sidan kanske det finns något positivt med det. Äntligen får man röra sig i centrum utan att fundera på om man ser ut som om man just sovit någon annanstans än hemma. En studerande i halare på morgonen är väl studentvärldens motsvarighet till en walk of shame, eller är det bara jag som tycker det? För en gångs skull behöver man inte köa för att komma in på K. Och inte heller behöver man räkna sekunderna för någon som trattar.
Men det är väl samma sak varje år. Vi lämnar Åbo för att vila upp oss, för att ta igen sömn och kanske få lite färg av sommarsolen. Men när hösten kommer är vi tillbaka igen, lika bleka som Whitey McWhiteface, lika trötta och lika oförberedda som tidigare inför ännu ett studieår.
Kanske är det just därför känslan efter Vappen är så speciell. Den markerar inte bara slutet på en fest, utan slutet på ännu ett läsår och början på den tillfälliga tystnaden innan alla återvänder på hösten och ger Åbo liv igen. För let’s face it: studerandena gör Åbo till det Åbo vi alla älskar och kommer att känna saknad efter när vi har lämnat staden. Ingen Vapp kommer att vara lika bra som de vi firar bakfulla, trötta men omringade av likasinnade, vänner och älskade på Vårdberget.
Daniela Karjalainen
En liten sommardikt
Sommaren, åh sommaren, favorit säsongen för mången vän
Hotell far och mor har öppnat igen, all inclusive gör mig zen
Här får levern ro, inte är det så dumt att uppe i Pampas bo.
Många myggoch stormigt väder, tur så har jag varma kläder!
Jag längtar ändå tillbaka, en helg i Åbo skulle underbart smaka
Lite frihet och en bekväm säng, kanske ta sig ner till ån en liten sväng
Som tur är sommarträffen åter här, traditionen SF håller kär
Träffavänner och dricka gott, tänk att man får leva så flott!
Sommaren, åh sommaren, säsongen med mycket regn
Lite sol skulle inte skada, så man kanske vågar bada
Solkrämen bör dock ej glömmas, annars måste Aloe Vera-tuben senare tömmas ;)
Sommaren, åh sommaren lev nu - dö sen!
Laura Byström
En sommardag i staan
Denna historia är baserad kring planen att ha en somrig dag i Helsingfors, eftersom era kära författare båda är tvättäkta helsingforsare och spenderar hela sommaren i staan. Vi tycker att det är viktigt att påpeka att hela pointen med vår dag var att baka en somrig jordgubbstårta (ett modigt val eftersom ingen av oss gillar jordgubbstårta, men vad gör man inte for the aesthetic) och att inleda grillsäsongen. Sen ledde A till O och det blev mer eller mindre traumatiska sidequests innan vi kunde inleda vår sommarkväll. Följ med oss på resan (men definitivt inte utanför ring I:an).
Inköp och sidequests
Dagen inleddes med shopping i det enda stället man kan lita på att få kvalitet för pengarna –Stockmann. Såklart gick vi runt och fantiserade om alla tusen euros brödrostar och designersoffor, vi var ju ändå i helsingforsarnas version av Ikea! Medan Ella håll hårt i pengarna hade Jessica ett presentkort att förbruka. Efter en omgående debatt om nödvändigheter vs lyxprodukter, valdes en morgonrock (antagligen ämnad för finare miljöer än den planerade skärgårdssommaren) och en kökskniv (ett stort steg pga. Jessicas knivfobi).
Efter inköpen styrde vi stegen mot biblioteket Ode #störstochbäst. Före vi kunde låna våra böcker måste vi gå förbi järnvägsstationen (steissin). Där blir man alltid antingen trakasserad av spurgun, kristna eller någon som spelar allt för högt och allt för falskt. Denna gång valde universum att välsigna oss med en man som började skriksjunga bredvid oss och rakt i våra öron. Vi var dock överens om att efter att ha spenderat året i Åbos stillsamhet så höjde detta vår hemkänsla med cirka 67%.
Utanför biblioteket befann sig en folksamling med kanske hundra ungdomar i varierande klädsel. Vad händer, frågade vi oss. Det verkade vara en stor dansuppvisningsflashmob som livestreamades, men hur det hela strukturerades och vilka som fick delta i dansandet förblev en stor förvirring för oss. När vi skulle utreda saken närmare efter ett toalettbesök hade alla förvunnit spårlöst. Så kan det gå.
På väg från Ode till Kampen skedde en incident som inte är så ovanlig för Helsingfors folkmyller –nämligen en människokollision. Det var dock exakt endast en annan person på gatan så hur detta skedde är för Ella oklart. Jessica, fångad i dagdrömmar, lyckades oavsett gå rakt in i en man med full kraft. Hon förstod att tvärbromsa just före krocken så ingen skada skedd, men de mentala skadorna av händelsen är djupa, iallafall hos Ella som måste skämmas. I sann finländsk stil utbyttes inga ursäkter utan båda bara fortsatte nonchalant med sitt.
Dansflashmoben var inte den enda stora tillställningen vi bevittnade. På Narinkentorget utanför Kampen fanns en massa stånd och många människor. Det fanns uppblåsbara kameler, Röda Korsets blodbuss, stånd som sålde saker från olika världsdelar och barnens EU val. Hur allt detta korrelerade var för oss ytterst oklart. Som det brukar vara i Helsingfors händer det alltid något men man vet sällan vad det är och varför det sker. Vid första intryck antog vi att evenemanget gällde barnens involvering i EU, men vår okunskap kring ursprunget bådade inte gott med tanke på vår valda studieinriktning. Ella, i sann sociologisk anda, kunde inte motstå frestelsen att observera folksamlingen. Det visade sig vara en marknad för ”Världen i byn” och vi gick därifrån med lättare hjärtan, eftersom en viss (ganska stor) ovisshet gällande landsbygder redan känns självklart när man är från staan.
När vi väl handlat all vår proviant var det dags att ta bussen hem till Jessica. Vi insåg dock snabbt att vi precis missat bussen och att nästa skulle gå om 15 minuter. En så lång väntetid är en ren katastrof i en helsingforsares ögon. Vi var därmed tvungna att trösta oss med var sin iskaffe från Espresso House. Bussresan förde oss förbi båda våra gamla gymnasier samt Jessicas gamla arbetsplats. Nostalginivån var hög.
Kulinär konst
När alla sidequests var gjorda var det äntligen dags att inleda det vi egentligen skulle göra. Vi kavlade upp våra bagarärmar och läste receptet med stor koncentration. Eftersom vi köpt färdiga botten #lata så var det egentligen bara att vispa ihop fyllningen. Sekunden då elvispen togs ut ur sin låda kom Jessicas hund Ludde masandes till köket. Han tittade på oss och vi såg hungern i hans ögon (trots att han nyss fått mat). ”The greed sickens me” uttryckte Ella högljutt medan Jessica med sin bebisröst försäkrade honom om att han nog snart ska få smaka.
Vi satte ihop kakan med finess, dekorerade den smakfullt och satte den i kylen, för nu var detdags att grilla. Detta var både Jessicas och Ellas första kontakt med en grill i matlagningssyfte, och båda kände en gnutta nervositet. Det var ändå Jessica som skulle grilla och Ella var lättad av tanken att hon bara kunde springa i väg ifall en olycka skulle ske #beentheredonethat
När vi närmade oss grillen tog Jessica fram sin checklista. Allvaret var på hög nivå. Zucchinin, korven och majsen – Nordens sommarmat – fördes ut och gasen slogs på. Nu fanns det ingen återvändo. Medan Jessica viftade omkring med grilltången och öppnade locket som om hon skulle bli piskad ifall något skulle brännas, försökte Ella bevisa sin duglighet genom att erbjuda ett moraliskt stöd och en hjälpande gaffel. Maten blev sist och slutligen perfekt grillad och måltiden avnjöts med sommarmusik spelandes i bakgrunden. Nu höll vi båda med om att sommarkänslan var ytterst hög.
Efter att middagen ätits var det dags att smaka på kakan. Vi var båda lite nervösa – kommer vi att gilla tårtan? Vi blev ändå positivt överraskade av tårtans smakfullhet och fyllningens syrlighet. En äkta sommartårta. 6/7 stjärnor får den av oss (Ellas åsikt – Jessica instämmer inte). Ingen av oss kände dock behovet av att ta en bit till.
Såklart försökte Ludde ta en bit av kakan (the greed sickens me h. Ella), men som tur var fick han inte en möjlighet att ta sig en bit av godheten eftersom Jessicas mamma bestämde sig för att skicka hem cirka ¾ av kakan med Ella. Kvar blev en ynka bit som det senare kom fram att Jessica knappt åt av.
Med väskan full av kaka och sommarkänslan i topp skulle Ella ta sig hemåt från Jessica, och som den perfekta värdinnan hon var följde Jessica Ella till bussen. Skymningen sjönk och fågelkvitter ljöd, vad kunde gå fel? Det skulle vi snart få reda på. Vi var mitt i en konversation när bussen kom brakandes runt hörnet. Ella hade just och just fått in hela kroppen i det ångande fordonet när chauffören stängde dörren och tryckte gasen i botten. Med en extra tyngd av en maffig jordgubbstårta i väskan snubblade Ella framåt, ett offer av tyngdkraften. Medan busschauffören körde i väg som om han hade polisen i hälarna, var det sista Jessica såg den skära paniken i Ellas ögon. En riktig helsingforsisk sommardag blev det.
Ella Jalamo & Jessica Rehn
5 anledningar att älska sommaren i Åbo
Här kommer det vi tycker är bäst med en sommar i Åbo - från två SF:are som inte skulle vilja vara någon annanstans.
1. Du behöver inte åka till landet för att bada bastu – din lägenhet bjuder på samma upplevelse helt gratis.
2. En sommar i Åbo är snäll mot plånboken. Till stor del för att ditt sociala liv mest består av dig själv och din skugga.
3. Du får fortsätta leva det självständiga vuxenlivet. Det är jätteskönt fram tills du inser att varenda. enskild. måltid. under sommaren är ett projekt du själv ansvarar för.
4. Regnar det varenda dag? Ingen fara, det finns ändå ingen strand att sola på!
5. Du behöver inte lägga en massa tid på att planera sommaraktiviteter, det finns ungefär 5 att välja bland.
SF = Vietnam?
Som offer för den tuffa arbetsmarknaden bestämde jag mig för att bara ge upp och sätta alla mina besparingar på en soloresa till Sydostasien istället för återstår-att-se-hur-länge, med Vietnam som första stopp. Det har varit lite av en kulturchock, men om man riktigt vill så är Vietnam faktiskt inte så annorlunda från SF:
Flaggan:
Den otroliga SF-röda färgen går ej att undkomma, då den röda Vietnamesiska flaggan viftar typ vart man än vänder sig. Färgen här må dock reprenterar typ komunism men vi fäster oss inte vid detaljer.
Kaffe:
Vietnam är ett kaffeland med massa spännande specialkaffen såsom saltkaffe, kokoskaffe och äggkaffe! Kanslikaffet är självklart också en otroligt unik specialitet vilket också drar en parallell mellan SF och Vietnam. Kanske jag ska testa lansera kanslikaffet som ett koncept här? Kanske punschkaffe också?
Snapsvisor:
När man skålar här sjunger man en ramsa som jag inte förstår orden till men jag tvivlar på att den handlar om en liten fågel. Oavsett orden eller melodin värmer det SF- och Åbo-hjärtat att få trudelutta lite innan man tar en klunk av vad dom här kallar happy water (och som jag är livrädd för).
Värmen:
Innan jag kom hit fruktade jag lite hettan och fukten och undrade hur jag riktigt skulle klara 36 grader och 137% luftfuktighet. Det är dock inte så annorlunda än aö:n på MK (rip) så det känns helt bra (eller så bra som MK-aö nu kan kännas).
Exkursioner:
Ibland när det känns ensamt kan jag som fd. InaUta bara stänga ögonen och låtsas som att jag har 10-14 ivriga SF:are med mig. Att resa själv är sist och slutligen inte så annorlunda än att försöka leda 16 personer genom Tokyos tunnelbana... säger vi...
Summan av kardemumman är att man inte kan fly från SF oavsett hur långt man åker - och tack och lov för det! Jag lärde mig ganska snabbt att inte nämna att jag är statskunskapsstuderande för någon för att undvika svåra frågor om Vietnams politiska historia (nu har jag dock gjort research så ask me ANYTHING), men för övrigt tror jag att jag stannar ett tag.
Trevlig sommar!!
Lisa Estlander
Följ på egen risk: Sommarguiden ingen bad om
Vasa och Kyrkslätt. Två orter som båda bär på en tung börda av fördomar, höjda ögonbryn och den klassiska följdfrågan: "men vad finns där egentligen?" Vi vet hur det känns, och vi är trötta på att försvara och förklara oss, istället har vi bestämt oss för att lyfta fram våra hemorters dolda pärlor med den stolthet och värdighet de förtjänar.
Denna reseguide kan användas på egen risk ifall tristessen når kritiska nivåer i sommar. Följ den inte blint för vi tar inget ansvar.
Vi vill också, med händerna i kors och blicken i golvet, erkänna att sevärdheterna i denna guide kanske inte är de mest varierande eller helt rättvist speglar vad våra hemorter egentligen har att erbjuda, men det finns en förklaring till detta. Vi hade nämligen glömt bort deadlinen för denna artikel. Förlåt Hannes och Danne. Vi hoppas verkligen att ni kan förlåta oss. Det är också förklaringen till att artikeln saknar bilder, det fanns inte tid för att varken ta bilder eller gräva fram gamla bilder ur arkiven (dvs snap memories), så vi ber er vänligen att använda er fantasi för denna artikel.
Med det sagt, välkommen till Österbotten och Nyland. Det finns mer än du tror. På gott och ont.
Sandö (a.k.a. ”Hietsu”)
Vasas svar på Ibiza – fast med lite mer lokal charm. Sandö, eller Hietsu som den kallas av dem som vill låtsas som att de bor i en storstad, är en liten ö vid stranden som mot all förmodan lyckas ha allt. Och med allt menar vi: en sandstrand som under stadens tre soliga sommardagar är så proppfull att du bokstavligen delar handduk med en främling, du vet inte om ni är bekanta eller inte, men ni har redan legat tätare inpå varandra än de flesta par gör efter fyra år ihop. Det finns en scen på öns lilla skogsplätt, för vad är en ö utan en kulturscen, och på den håller diverse lokala karaktärer sina marthamöten och inofficiella sammankomster. De mer äventyrliga besökarna kan svepa runt i gräset bredvid scenen, ibland dyker det nämligen upp saker där som inte direkt säljs i en vanlig mataffär, ibland har utbudet bestått av (troligtvis) heroin i en halvanvänd spruta. Beach clubben, som öppnat under bar himmel, lockar en minst sagt brokig publik. Den gemensamma nämnaren för alla besökare tycks vara att samtliga har åtminstone en substans i blodet, inget för oss, men vi dömer ingen. Men Hietsu är kanske allra mest känt för en specifik dag om året: päättärit, alltså skolavslutningen. Då kryllar den lilla ön av ungefär 570 ungdomar i åldern 13–16 som drar sitt livs hittills mest ambitiösa fjortisfylla. Någon har sparat raketer sedan nyår och beslutar sig för att avfyra dem rakt in i folkmassan – en traditionsenlig och ödmjuk hälsning till sommaren. Tio personer turas om att tömma sina magsyror i samma buske medan ytterligare fem kollegor ligger mer eller mindre medvetna på marken i olika dekorativa poser. De sällskapas naturligtvis av ungefär sju polispatruller vars tålamod, professionalism och löner vi kollektivt borde uppskatta mer. Mysigt, makalöst, omöjligt att missa.
Vasa
Strampens terrass
Det finns platser i världen som med tiden blir mer än bara platser – de blir kulturarv. Strampens terrass är en sådan plats. Tänk dig en varm julilördagskväll: solen målar himlen i en ljusrosa nyans, motorbåtar glider förbi på vattnet, du hör vågsvallet och sitter med en iskall öl i handen i just det där lagom berusade tillstånd där allting känns lite bättre än det egentligen är – och sällskapet är, det måste sägas, utmärkt.
Väktaren slutade släppa in folk för en timme sedan, men det verkar ändå bara bli mer folk. Det är ett av Strampens stora mysterier, ingen vet hur, ingen frågar. Och oavsett vart du vänder dig på den överfyllda terrassen ser du alltid någon du känner. Vill du se den personen eller inte? Det spelar ingen roll. Det är liksom bara så det är i Vasa: du kommer att se dem, och det kommer att bli lite awkward, och ni kommer ändå att kramas.
Barkön tar antingen fem minuter eller en timme beroende på lite oklara faktorer, så beställ allt på samma gång, det är en livsviktig visdom som ingen lär dig men alla tycks veta. Inne på vessan händer saker vi inte ens kommenterar. Ute på terrassen försöker fyra välklädda medelåldersgubbar med lite för mycket självförtroende ragga till sig en gratisöl av de hårt jobbande servitriserna, som egentligen inte vill något hellre än att äntligen få sluta och bli en del av kunderna istället. Tro mig, been there, done that. Strampen representerar helt enkelt Vasas sommar i ett nötskal: kaotisk, varm, för full, och fullkomligt oersättlig.
Vasa fängelse (a.k.a. ”Strandhotellet”)
Nu kanske ni tänker: en reseguide som rekommenderar ett aktivt fängelse som turistattraktion? Och svaret är: ja, absolut, välkommen till Vasa. Det ordnas inga guidade turer, det finns inga historiska skyltningar och ingen kaféservering på gårdsplanen, men det hindrar inte fängelset från att vara en av stadens mer sevärda byggnader. Och varför? Jo, för att det råkar ligga längs strandpromenaden, med en utsikt över havet som de flesta vasabor aldrig kommer att ha råd med i sin bostad. Därav smeknamnet: Strandhotellet. Man kan beundra den vackra tegelbyggnaden medan man strosar längs promenaden och filosofera kring vilka beslut i livet som ledde en till att bo antingen innanför eller utanför dess murar, och om det egentligen är så stor skillnad när båda delar samma solnedgång. Två esbobor som nyligen besökte Vasa uttryckte sin fascination och tyckte att det var ”häftigt” och ”lite läskigt” att fängelset låg så centralt. Och det är ju egentligen ett ganska träffande betyg: i Helsingfors gömmer man undan sina obekväma institutioner, men i Vasa låter vi dem ta paradplats vid vattnet. Det är transparens. Det är ärlighet. Det är Österbotten.
Prisma (×2)
För några år sedan skedde något historiskt i Vasa: staden fick sin andra Prisma. För en stad av Vasas storlek är detta ungefär som när en liten by får sin första rondell – ett bevis på att vi har kommit någonstans. Och besöksmålen räcker inte alltid till, det är vi ärliga med, men Prisma är alltid öppen och alltid välkomnande. Du kan lätt tillbringa 45 minuter här i äkta avsikt, eller råka sitta tre timmar på parkeringen utan att riktigt förstå hur det hände. Parkeringarna är nämligen Vasas hemliga sociala nav: där delar 15-åringarna namnen på sina utköpare medan raggarmusiken skrålar ut ur mopedbilarnas högtalare, där träffar man lokala profiler med breda filosofiska perspektiv på tillvaron, och där – och det här är faktiskt sant – är solnedgångarna av någon outgrundlig anledning alltid som mest magiska. Vetenskapen har inte lyckats förklara det, och vi har accepterat det. Vasas solnedgångar slår liksom hårdast när de reflekteras mot en grå betongparkering med en Prisma-skylt i bakgrunden. Fråga inte varför. Fråga inte hur. Det bara är så.
Honorable mention
Wasalandia – Många har fina barndomsminnen av Wasalandia: berg-och-dalbanorna, karusellerna, den där specifika lukten av sommarkul och sockervadd. Och det är vackra minnen, håll dem kära. För nöjesparken finns inte längre. Den är sedan flera år tillbaka jämnad med marken och ersatt av en massiv grå parkeringsplats för Wärtsiläs anställda. Det är kanske den mest österbottniska upplösning en nöjespark kan ha: borta är drömmarnas plats, in kom industrins logistik. Vi gråter inte. Vi är starka här. Men ifall du ändå vill pilgrimsvandra till platsen och blunda och försöka höra eko av gamla skrik från berg-och-dalbanan, så är parkeringen öppen för allmänheten och det kostar ingenting.
Kyrkslätt
Prismataket
Jag vet inte vad jag ska säga... Det är prismas tak. I min ungdom har vi inte haft många sätt att roa oss på i Kyrkslätt. Men mitt i centrum har vi en prisma som har ett tak och där kan man parkera sin bil och dricka megaforce om ingen har “käty”. När vi blivit lite äldre har dock hängandet på prismataket minskat och övergått till den lokala puben Bronx.
Bronx
Gamla goda Bronx. Oj så många gånger man tillsammans med de andra “kygyborna” (kygy är vårt gymnasium inte vår kommun, sluta kalla oss för kygybor), har planerat något storslaget, men så slutar ändå kvällen alltid på Bronx. Här kan man hitta bland annat mig och mina vänner men mestadels bara gubbarna som dagligen köper en lava Pirkka-öl från K-market. Med god tur kan man också stöta på en och annan kändis. Bland annat har jag tagit en öl här med Kyrkslätts stolthet MC Rambo.
Kurk golf
Nu kanske ni tycker att jag låter som en klassisk Kygy-jonne som dricker megaforce på prismas tak. Men jag har faktiskt också en mer sofistikerad hobby, nämligen golf. Om du mot förmodan skulle känna en gnutta livsglädje kvar efter prismataket och spurgupuben kan du börja golfa för att garantera att det lilla hoppet du hade kvar försvinner. Golfen är orsaken till att jag inte längre gör något annat om dagarna, därför också försenad inlämning på A&O... Om man inte känner sig tillräckligt förnedrad bara av det faktum att man befinner sig i Kyrkslätt, kan man testa lägga hela studielånet på en sport som man är urusel på.
Syvis
Det som många inte har koll på är Kyrkslätts faktiska storlek, vi är ju ändå en ganska stor kommun och har faktiskt många fina ställen som exempelvis Porkala. Men om man befinner sig i Kyrkslätt centrum så orkar man sällan ta sig ända till Porkala för att få vistas vid havet. Så istället hänger man på stranden som kallas Syvis. Ända nackdelen med denna badstrand är att man inte kan bada. På grund av avloppsläckorna som sker varje sommar brukar det oftast vara simförbud på grund av bajsvatten.
Vi kan konstatera att delen om Kyrkslätt var betydligt kortare än Vasa-delen. Det beror helt enkelt på att det inte finns så mycket att säga om denna kommun jag kallar hem. Jag har ju liksom gått med på att skriva en sommarupplaga till A&O, så det måste ju bero på brist av aktiviteter. För att inte totalt smutskasta min kära hemort är det ändå värt att tillägga att det faktiskt finns många guldklimpar här, man måste bara söka riktigt noga, och långt borta från centrum.
Oavsett om du tar dig till Vasa eller Kyrkslätt den här sommaren, gå in med öppet sinne och låga förväntningar, och stäm oss inte om sevärdheterna inte lever upp till beskrivningarna tack.
Adele Widell, Yolanda Berg
Sommar i Vanda – tips och ärlig recension
Vandaborna har bjudit in Anton från Närpes på en rundtur i Vanda. Vi vill visa våra favoritställen och bevisa att Vanda kan trots stigma vara ett trevligt ställe att spendera sommaren i.
Helsinge kyrkoby är en 10/10 turistsevärdhet. Ett område med gamla hus, skola, gråstenskyrka och gravgård härstammar från medeltiden och är vagga för Helsingfors. Dessutom har Kyrkoby skola varit i bruk oavbrutet i 200 år. Det vill säga, ett historiskt värdefullt ställe värt att besöka.
Bredvid Kyrkoby rinner Kervo å ner mot Helsingfors. Varje sommar längs denna å njuter folk av det ikoniska (inofficiella) sommarevenemanget: Kaljakellunta. Du behöver bara simkläder, öl och din största poolfloat. Sen är du redo att flyta med strömmen och njuta av en vacker sommardag med en öl i handen. De tappraste flyter ner några kilometer från Dickursby till den (nyrenoverade) forsen vid Kyrkoby.
Jumbo, det är Vandas hörnsten. Jumbo är egentligen ganska stor, inte en ”Liten jumbo”. Här kan man shoppa, äta, fika, se film, bowla... vad än hjärtat vill ha, finns det i Jumbo.
Nära Jumbo ligger Herrgårdsforsens bostadsområde med trevliga parker och sportiga barnfamiljer. Risto Räppääjä bor ju också i Herrgårdsforsen. Fiina fiina Backas gård befinner sig också i närheten med en populär restaurang där kända artister uppträder genom sommaren. Restauratören Lauri Kaivoluoto är ju en attraktion i sig själv.
Ett klassiskt ställe som vi rekommenderar starkt att besöka är Heureka! Där kan ni lära er om naturvetenskaper och hur fysiken fungerar. Olika teman, spel, experiment och aktiviteter gör Heureka attraktivt för barn, vuxna och de som låtsas vara vuxna. Alla måste besöka Heureka minst en gång i livet. Så är det bara.
Om man vill ta det lugnt och simma är Kuusijärvi ett ställe som kunde vara värt att besöka. Trots att sjön befinner sig i Sibbo storskog är den ändå i Vanda. Kuusijärvi kan vara lite sus, men är den populäraste simstranden för en orsak... Denna orsak vet vi dock inte.
Antons äventyr och ärliga recension
Jag inleder resan mot Vanda i min lojale Volvo V70, som presterar lika bra på Ring III:an som den gör på skogsvägar, och det kändes om en trygg start. Rasmus ber mig komma till ”Jumbo”. Jag har ingen aning vad det var, men när jag kommer fram visar det sig vara ett stort köpcenter. Här finns allt möjligt! Mat, hotell, biosalong, det är ganska mycket för att vara i ett hus.
Vi fortsätter sedan resan och hämtar Selma som även agerar reseledare. Men, vägen dit var obeskrivlig. Först ut på Ring III:an, sedan in till Dickursby tågstation, genom de trånga gatorna, som blivit ännu trångare efter att de börjat hålla spårvägar även i Vanda. Pulsen var väldigt hög. Men, senare när vi kom till Helsinge kyrkoby sjönk pulsen igen. Där var vi omringade av gamla röda trähus. Här kom vi även till den första skolgården, Selmas och Rasmus lågstadieskola som har använt samma byggnad sedan 1800-talet.
Efteråt fortsatte vi mot själva kyrkan som var en medeltida byggnad mitt i själva flygplatsstaden. Här nämnde även Selma att det ordnas medeltidsdagar. Nu började jag för mig själv ifrågasätta om vi faktiskt var i Vanda.
Vi fortsatte promenaden och kom till fors som hade renoverats (I Vanda renoverar man till och med forsar...). Här kunde vi dock inte stanna länge när vi började fotobomba studentbilder. Näst ut var högstadiet och gymnasiet som tyvärr inte var ännu ett rött trähus utan en ganska typisk finländsk skolbyggnad med tegelfasad.
Sedan fick jag mitt full-circle-moment vid Heureka. I ettan i lågstadiet fick en del av klassen åka på klassresa till Helsingfors med sexorna eftersom de hade äldre syskon som gick i sexan. Det hade inte jag och missade Heureka. Nu fick jag min revansch! Dock hade de inte något Bölegranit (min hembys stolthet) i stensamlingen utanför ingången. Stort minuspoäng för mig.
Resan fortsatte och vi for via Kuusijärvi där det fanns en liten sjö och många skidspår. Vanda verkar också vara en skidort. Efter Kuusijärvi åkte vi mot Backas och Herrgårdsfors. I Backas fanns en herrgård som tittar över hela Herrgårdsfors, tyvärr verkar ingen bo där utan det är idag en restaurang. Herrgårdsfors fanns det många parhus som gav en brittisk känsla, men det kanske viktigaste är att Risto Räppääjä-filmerna har filmats här. Hit skulle man faktiskt kunna flytta, det fanns lite av allt möjligt på det lilla området.
Backas gård
Vanda verkar faktiskt ha mer än bara en flygplats (som vi nog besökte också). Allt från stora köpcenter till medeltidsdagar. Däremot är det svårt att undvika Ring III:an och den icke-dieselvänliga innerstaden, som ger mig och min Volvo ångest, men den dämpas av att det finns väldigt få fartkameror. Över lag har mina fördomar om Vanda blivit lite färre.
Betyg: 8/10 (D.v.s. jag skulle kunna bo här)
Selma Sandström, Rasmus Pennala, Anton Åkerman
Serieteckningar
Sett & Hört
”Jag måsta waterboard mig själv i morse för att stiga upp och skriva tent” tapper styssemedlem under vappveckan
”Nu far ja hem å gråter, det har jag schemalagt. Panikattacken e sen klockan fem, har int tid före det” - academic victim
”Ja ha fyllesnappa min kyrkoherde”
”Alltså ja blandar på höst å vår”- anonym kumo 25
”Finland är säkert enda landet där fester slutar med att alla sitter nakna i samma rum”blivande 60 åring
”Alltså ja borde VERKLIGEN snart skaffa vapenlicens” ~anonym sommarlovsfirare
”Jag har haft sömnproblem i en vecka men nu då jag lyssnar på dig vill jag bara sova”
”Ja vill ta er tillbaka till året 2014 när therese lindgren sket i en buske”
”Ja har ingen aning om hur de fungerar me ekonomiska delen av.... nånting” – natikkastuderande
”Varför finns det en påse chilinötter i kylskåpet?” ~en frustrerad lägenhetsinnahavare som ordnade en mellanfest igår
”Nej vi super int ida, vi bara dricker lite”- anonym tapper ölkubbs tävlare