Ledare
Lave Malmgren
Överstelöjtnant Lave Malmgren är redaktör för tidskriften.
Förmåga till väpnad strid
M
edan jag går och funderar över min spalt i årets sista nummer får jag ett ovanligt telefonsamtal. Det är en äldre gentleman, hör jag på rösten, som presenterar sig som Christer Erlandsson. Han frågar om jag minns honom och jag svarar litet diffust att det ringer en klocka medan jag febrilt letar i minnet efter någon Christer Erlandsson. Han ger mig några ledtrådar och jag minns en kustartilleriofficer, som visade oss fasta batterier i Skåne när jag var kurschef på Artilleriets Regoffskola. Jag minns en officer, som med stor inlevelse och kunnighet berättade om kustartilleriets uppgifter och anläggningar på ett sätt som övertygade både mig och mina elever om att här skulle ingen komma iland så länge pjäserna kunde skjuta. En människa som trodde på sin uppgift och förmedlade samma övertygelse till oss. Under samtalet sökte jag utröna varför han nu efter 20 år ringde upp mig en fredagskväll. Ville denne hedersman egentligen bara beklaga sig över utvecklingen i Försvaret och samtidigt dela litet nostalgi från tiden, då han själv hade arbetat med det han trodde på? 6
D
et passade då ganska bra att jag just hade bevistat Artilleriklubbens höstmöten i Boden och Kristinehamn och kunde återge en del av Anders Carells information vid dessa möten. Det är inte meningsfullt att tvista om det är det väpnade angreppet eller våra möjligheter att delta i internationella uppgifter som skall konstituera Försvarets förmåga. Det är förmågan till väpnad strid som är utslagsgivande. I bland passar polis, räddningstjänst eller sjukvård bättre för att lösa uppgifter både inom och utanför våra gränser. Men i några sammanhang kan det krävas en väpnad insats. Och då krävs militär trupp utbildad och med mandat för just detta. För markstridsarenan gäller särskilda krav på den väpnade förmågan. Inte just för att det skulle vara svårare att upptäcka och lägesbestämma mål på marken än i luften eller på havet (vilket det på sätt och vis ändå är). Utan därför att marken är där vi bor och verkar, där vi odlar vår mat och gömmer våra gerillaförband.
