Heliga mord
VahidHeidari
Heelliigga moorrd d
Skuugggoor r Ö Över
Össtern
VahidHeidari
Dammet hängde tjockt iluften, en gråslöja som blandade sigmed denskarpadoftenavdieseloch svett. Grävmaskinerna morrade, hungrigasom vargar,och derasskopor slet söndermarkenmed mekanisk precision. Inne iförarhytten satt Adam, femtio år,händernafastklämdavid rattarna.
Svettpärlorrannlängs hans panna,fasthan knappt märkte det. Hantittade på klockan. Snart.
En kollega knackadepårutan,nickade mothonom.
Adam stängdeavmaskinenmed en duns,och plötsligtblevljudetavhansegnaandetagför högt.
Hanklevner,benen stelaavatt ha suttit stillför länge,och gick motbarackenmed långsamma, medvetnasteg.
Inre – Baracken
Denkalla vattenstrålenfrånkranensköljdebort dammet menintetröttheten.Adamgnuggade händernaöveransiktet, kände hur grovadeblivit medåren – sprickor,ärr,enhistoriahan inte berättadeför någon. Kaffet hanhälldeupp var svartoch bittert – precis somdet borde vara.
Mobilenlåg på bordet,ensvart spegel somvisade
hans eget ansikte ienkortsekund innan han öppnade dejtingsajten. Swipe.Swipe.Inget klick. Ingetsamtal.Baratystnad.I hörnet satt de andra, nedsjunknai telefonereller tidningar,lika isolerade somhan.
Dörrengickupp medengnissling, ochPeter kom in. Dendär leendensom alltid varför brett, för självsäkert.
Peter: HejAdam.
Adamsvaradeinteförst.Han tog en klunkkaffe, lät värmen bränna honominifrån.
Adam: HejPeter.
Peter: Hur är läget?
Adamlog,men leendetnådde intehansögon. Hur detär? Ännuvet jagintehur detär. Upp ochner, hit ochdit." Han lätblicken vila på Peter. "Hur är detmed dig?
Peter: Bra,bra. Jagrunkaråtminstone inte längre som vissaandra.
Adamställde nerkoppen. Långsamt. Betyderdet att du är gift nu,alltsåatt du är väldigt framgångsrik?
Peter(sarkastiskt): Jämförtmed dig? Absolut.
Adam lutade sigfram, händerna vilade mot bordet. Varför jämför du digmed mig?"
Peter: Du är denenda somgör attdet är roligt ochhoppfullt attjämföra migsjälv meddig.
Adam skrattade, ettlågt, mörktljud. "Vilken otur du måstehasom jämför digmed mig, sombörjade från noll.Ett nytt land. En annan kultur."
Peterfnös. "Hur många gångeromdagenrunkar du nu?
Adam ryckte på axlarna. Detberor på.
Peter: På vad? På vädret?
Adam möttehansblick,röstenvar mjukmen
giftig. Nej. Varjegång jagkommerihåg dinfrus ansiktsuttrycksåslutarjag runka.
Peterstelnadetill. " "Fan,Adam, vilken jävlaidiot du är.
Adam logigen, denhär gångenmed alla tänder. Jagärintebaraenidiot.Jag gillar även döda människor somdusom luktar gott.
Peter: Äckligt.
Adam lutade sigtillbaka,njötavreaktionen. Hmm.
Vari världenärdet inte äckligt?
Peterskakade på huvudet, mendet fanns någoti hans ögon – en skugga av osäkerhet. Du är psykopat.Setillatt inte råka illa ut.
Adam svaradeinte. Hantog bara en till klunk kaffe ochlät hotet hängai luften,som dammet efteren exploderadgranat.
Uppfattat, sa Adam,men ordethängdei luften som etttomtlöfte.
Peterstirradepåhonom medenblick somkunde bränna håli stål.
Dö." Hanspottade ur sigordet,som om detvar denenda sanningsom betydde något.
Människanvet inte ensvilketspråk manska använda föratt pratamed dig.
Adam log – ettleende somvar förbrett föratt vara äkta.
Alla vägarleder tillmin säng,det är allt.
Hanrycktepåaxlarna,som om livetbaravar ett enda stortskämt.
Oavsettomdet är poetiskt ellergatufult.
Tystnadensom följde vartjock,nästankvävande.
Plötsligt, somomhan kastat en handgranat i rummet, frågadePeter: Förresten Adam,trordupå utomjordiska varelser?
Adam snurrade kaffekoppenmellanfingrarna, ögonenhalvt slutna.
Vi harställttilldet så mycket på jorden attingen utomjordingens vill ha kontaktmed oss. Hanpekademot taketmed en slappgest.
Vi snurrarruntinågra galaxer, hängermitt i ingenstans.
Peterskakade på huvudet, ochhansläpparkröktes iett hånfullt flin.
"Mitttvivelhar blivit till säkerhet.Durör digmot idioti ienskrämmande takt.Duärheltborta.
Någragalaxer!Hängande!
Hanhärmade Adamsröstmed en skärpa somfick luften attdarra.
Adam lutade sigframåt, armbågarna motbordet.
Vadhar du medutomjordingar attgöraegentligen? Håll digtilljordens lagstiftare.
Hans röst sjönk till en farlig viskning.
Föromduhar sexmed dinfru kanhon, närsom helsti framtiden, anmäla digför våldtäkt.Sägaatt du tvingade henne dendär kvällen.Och du? Du hamnar ifängelse. Så enkelt är det.
Peterreste sigupp, knogarnavitnade mot bordsskivan.
Är detmöjligt?Din fru?
Nästagång du bråkar medhenne, sa Adam och höjde ettvarnandefinger, se till attintehasex med henne direkt.Deärlistiga. De blir sexiga under bråket ochläggerfällorför dig. Hanblinkade. Lita på mig.
Petervände sigbort, ansiktet förvridetav ilska. Försökatt tänkamed huvudet,intemed kuken.
Adam skrattade, etttorrt,ihåligtljud. Varför skulle jaggöranågot sompolitikerna inte gör?
Jagskiteri ditt trasigapsyke." Peterkastade sin kaffemuggi diskhon medenkraschsom ekade genom köket.Sedan varhan borta,dörrensmällde igen bakom honom.
Adam lutade sigtillbaka,leendetkvar. Jagälskar dig, Peter.
Svaret kom genom dörren, dämpat men tydligt: "Fuckyou."
Adam skrattadehögtden härgången, mendet var ingetglädjefyllt skratt.Det varett ljud som påminde om någotsom gått sönderför länge sedan.
Denandramanneni rummet,som hittills hållit tyst,grymtade. Du satteverkligen dithonom.
Adam svaradeinte. Istället stirrade hanner isitt eget kaffe, därslammet bildademönsteri botten.
Ettögonblicktycktehan sigseenrak linje – som en väg, ellerkanskeenfälla.
Hanlyfte blickenmot fönstret,där skymningen började svepain. Någonstans därute,bland galaxernasom hängde iintet,undradehan om någonnågonsin lyssnade.
Hardunågonsin variti USA?
Adamsröstvar mättad av någotmellannyfikenhet ochbitterhet.Den andremannenskakade på huvudet, menfråganvar inte riktigttillhonom. Denhängdei luften,som en varning, en längtan, en ironisk kommentar tillallt somskulle komma.
Fördär sägerdeatt folk är glada, mumladeAdam ochtömde sitt glas.Regimen är imännens
händer.Skratt.Skål. Sedandrunknade allt i musikens puls.
Diskoteket varett havavskinn, svettoch amerikanskaflaggor – en parodi på frihet,endröm ineon. Kvinnor medländersåhårda attdekunde skära, dansadepåpodier somomdevar fångar ien evig uppvisning. Adam lätsig sugasini virveln, armarsom slingradesig runt honom,kropparsom lovade allt ochinget.Men ju merhan drack, desto
tydligarekände handet: tomheten. En kvinna närmadesig,hennesläpparen centimeterfrånhansöra. "Villduhaenprivat show?"
Adam log, mendet varett leende utan glädje. Bara förmig? Bara fördig.
Hankunde ha sagt ja.Kunde ha låtit sigförsvinna i hennesvärld.Men någotinom honom vägradege efter. Just nu vill jag njutaavalltihop.
Honskrattade,ett ljud sompåminde om klingande mynt. Du hittar ingetnyttunderderas trosor, älskling. Alla gör samma sak. Mendet varintesant.
Fördåsåg han henne. Nancy.
Honvar inte somdeandra.När hon rördesig på scenen vardet somomhon dansadeför en enda person – för honom.Henneskropp varenhymn, en förbannelse, en inbjudan till någotfarligt.
Publiken stönade,männenflockades,men hennes blickvar låst vidAdams.
Ochplötsligt varhon där.
Hennesfingrar smekte hans hand, drog honom medsig,ini centrum av stormen. Applåderna dånade,någon skrattadeoch ropade "I kvällärdui rymden,pojke!",men Adam hörde ingenting. Bara blodetsom bultade iöronen. Bara hennes andedräktmot hans hals.
Sedan – detröda rummet.
Ljuset vartjockt, nästan ätbart.Nancy pressade honom motsoffan, hennestungaenhet,långsam stripa längshansfingrar.Varje rörelsevar en lögn, en sanning, en fälla. Närhon drog nertrosorna –långsamt,baratillräckligt – kunde haninteandas. "Extra betalt”, viskadehon.
Hans plånbok vartom innanhan enshunnitblinka.
Sedanvar hennes bröstmot hans läppar, hennes lår somstängselrunt honom.Adamförlorade kontrollen,famlade eftermer,rev åt sigoch föll.
Golvet slog emot dembåda. Nancys ögon var plötsligtvakna. Rädda?
Ellervar dethan somborde vara rädd?
Disco – Natt
Regnet hade inte börjatfalla än,men luften var redantungavfukt ochhot.Discoljusen spilldeut överasfaltensom en sjuklig neonpöl,och idess sken sågväktarnas knogringarnästansilveraktiga ut närdeträffadeAdams ansikte.
Horors jävlabarn..." västeenavdem medande släpadeuthonom.
En sparkträffademagen,följd av en till som knäckte revbenen. Adam kände hur något gick av inutihonom,men hanskrattade ändå – ettraspigt, blodigt ljud. Sedanvar de borta,och hanlåg kvar på denkalla betongen, andedräktenenvit röki nattluften.
Hanvingladeframåt, somendrunknande mansom försökerhålla sigflytandei etthav av svartasfalt. Kläderna hängde itrasor, ochblodetfrånhans läpparsmakade metalliskt. Killen sa "gåoch tanka".
Ochsåregnet. Kalltoch obarmhärtigt. Detsköljde bortblodetfrånhanshändermen inte skammen inutihonom.
Adamshem – Natt
Badrumsspegeln visade en främling.Ögonenvar svullna, läpparna spruckna,och någonstans under allt blåoch lila fanns en killesom en gång hette Adam.Han log. "SexigaAdam." Smärtankom ivågor.Han famladeefter medicinlådan,svaldetabletterna utan vatten. Mjölkenoch honungenvar en gammal vana –
någothansmamma brukadegehonom närhan var litenoch hade ont ihalsen. Nu vardet bara en tillfällig lindringinnanmörkret toghonom.
Närhan vaknade vardet fortfarande mörkt, men smärtanhadedragitsig tillbaka.Han drog fingrarnaöveransiktet. "Halleluja." Telefonenringde.
"Ärdudöd ellerlevande?" rösten fräste. "Det här är fjärde gången jagringer."
Adam svaradeintegenast. Hanstirradepåspegeln igen.Mannensom tittadetillbakavar inte rädd.
Hanvar arg. "Jag kommer”, sa hantillslut.
Telefonendog.
Rösten itelefonenvar skarp, nästan desperat.
Sedan – tystnad. Batterietdog medensista,svag pip. Adam stirrade på densvartaskärmen.
"Det kanintebli bättre än så här”, muttrade han. Klockanvar över tre, ochden sistaklungan av berusade gäster lämnadediscon, skrattande och vinglande in inatten. Adam tände en cigarett, blossade djupt ochlät nikotinet bränna borten
bråkdelavilskan. Käppeni hans hand kändestung, en påminnelseomvad somväntade.
Hanrörde sigmot parkeringen, en skugga bland skuggor.
Mörkretbakom byggnadenslukade honom närhan pressade sigmot väggen,andedräktenenvit dimmai denkyligaluften. Cigaretten slocknade underhanssko medenknappt hörbarkrasch.
En efterenkom personalenut. Skratt,ryggsäckar somslängdesöveraxlarna,bilnycklarsom skramlade. Ochså – därvar hon.
Nancy.
Honvar ensamnär hon närmadesig sinbil, tröttheten märkbari varjesteg. Adam väntade. Tog ettdjupt andetag.
Damstrumpanöverhansansikte kliade,men han ignoreradedet.
Ettsteg. Två.
Hanslogarmarna om henne innanhon hann skrika,droghenne bakåtmed en våldsamrörelse. "Va–?!"
Mendet varför sent.Enhårdknuff,ett huvud som slog ibilrutan. Nancyvacklade, ögonenvitnade av chock – sedanföllhon ihop på asfalten, medvetslös.
Adam hann knappt andasutförränenstorvuxen mankom rusande.
"Vad fanhållerdupåmed,dittavskum?!" Käppenven genom luften. Smack. Smack. Benet veksig,mannenföllmed en duns.Adamböjde sig ner, fumladei hans fickor tills hanhittade plånboken. Sedanrycktehan åt sigNancysväska.
"Sno mina pengar,va?" västehan. Hantog någrastegbort – menstannade. Vände sig om.
En spark. Kras. Revben? Näsben?Det spelade ingenroll. Mannen stönade,försöktekrypa ihop. "Det härärsåduintefår fördig attspela Superman igen”, morradeAdam. Natten svalkade inte hans raseri.Någonstans i fjärranhördesskrik – kvinnor,kanske. Han kastadekäppenåtsidan ochlämnade parkeringen bakom sig.
Tvåvärldar.Två explosioneravvåldoch passion.
beredd attspränga fördin tro?
IHeligamordhamnarensvenskman iendödlig dans medenstrippare vars förflutnaärmörkare än någonkunde ana. Närmystiskamordbörjarske, blir passionenderas enda skyddoch derasstörsta hot. ISkuggor över Östern slitsengrupp människor mellanlojalitet ochförräderi närfanatiker sätter sin dödligaplani rörelse. USA:smaktspelarett farligt spel menvem är egentligen fienden? Ochvad är du Tvåberättelser om extremakänslor,dödliga
konsekvenser ochdeval somförändrar allt. hemligheterna.
Föriblandärdet inte kulornasom dödarutan
Ikärlekoch krig är alla metodertillåtna. Ingenkommerhelskinnadundan.
