KAPITEL 1 Du är en överlevare

Next Article

Måste man känna så mycket hela tiden?

Du är en överlevare

Om allt som hade kunnat gå snett under 300 generationer

Allt leder till dig HAR DU TÄNKT på vilken otrolig slump det är att just du finns till? Det hade kunnat gå snett så många gånger på vägen. Om din farfars far hade missat tåget som din farfars mor satt på så hade de kanske aldrig träffats – och då hade du aldrig fötts.

Men det är inte bara en slump att du finns, för alla dina förföräldrar hade en sak gemensamt. De var överlevare. Och framför allt överlevde de tillräckligt länge för att hinna skaffa barn. Ingen sjukdom tog deras liv i barndomen, ingen dödlig olycka drabbade dem i de tidiga tonåren. Nej, de blev vuxna och fick barn, i generation efter generation.

Någonting måste de ha gjort rätt, eller hur? Och någonting i deras arvsmassa måste ha gett dem en liten anings fördel i kampen för tillvaron.

Det har självklart varit lite tur inblandad också. Någon av dina förföräldrar kanske klarade livhanken bara för att han eller hon råkade plocka blåbär långt inne i skogen just när en fientlig stam anföll byn. Men rent statistiskt, sett över en hel art (som människan), ger vissa arvsanlag en bättre chans att överleva. Och för en art är överlevnad faktiskt det enda som betyder något på lång sikt.

10

Det är ingen slump att du finns.

Idealmänniskan

Men om vissa arvsanlag ger bättre chanser att överleva – borde inte alla till slut ha samma genuppsättning då? Resten borde ju liksom ha sorterats bort. Nej, så är det inte och det finns flera olika anledningar till det.

En är att arvsmassan hos alla djur och växter hela tiden drabbas av slumpmässiga förändringar som kallas mutationer – när delar av DNA-trådarna hos en viss individ inte kopieras exakt. För det mesta är skillnaden så liten att det inte spelar någon roll. I många fall är mutationen en nackdel. Men i vissa ganska sällsynta fall ger mutationen en liten fördel. Och då är chansen stor att den lever kvar till följande generationer.

En ännu viktigare anledning är att vår art är utvecklad för att leva som jägare och samlare i grupper om ungefär 100–150 personer. Ända fram till för några få tusen år sedan levde alla människor så – och förmodligen hade gruppen mycket större chans att klara sig om medlemmarna hade olika egenskaper.

Det handlar inte bara om kroppsliga skillnader, som hur starka eller smarta vi är (för hjärnan är en del av kroppen, som du kommer att få läsa mer om längre fram) – det handlar minst lika mycket om hur vi beter oss och vilka personligheter vi har.

Vi behövde somliga som var äventyrslystna och andra som var mer försiktiga och eftertänksamma. Det var en klar fördel om vi inte slogs inbördes, så några behövde vara duktiga på att medla och få alla att dra åt samma håll. Och så vidare.

Att människor var olika gjorde också flocken flexibel, så att den kunde anpassa sig efter omvärlden. Det var alltid några som var bra på just det som behövdes i en ny situation, och då fick alla en fördel av deras styrkor.

12

Människan som art har inte förändrats märkbart sedan dess, även om världen ser helt annorlunda ut nu. Men en sak är densamma, alla typer av människor behövs. Din också.

Eva och frukten

Tänk dig en ung kvinna på savannen för många tusen år sedan, vi kan kalla henne för Eva. När vi möter henne är det flera dagar sedan hon senast fick någon mat. Så plötsligt får hon se en mogen frukt högst uppe i ett träd. Det vattnar sig i munnen på henne och hon går fram till trädet. Men nu ser hon att grenarna är ganska tunna och klena. Och frukten hänger mycket högre än vad hon först trodde.

Nu måste Eva väga vinst mot fara. Hur stor är chansen att hon når upp till frukten och äntligen får något att äta? Och hur stor är risken att hon i stället ramlar ner och antingen bryter nacken eller ett ben? Båda betyder troligen att hennes liv är slut och att hon aldrig kommer att få några barn.

Vad hon bestämmer sig för beror framför allt på tre saker. Den första är hur desperat hon är, för om hon ändå kommer att svälta ihjäl inom kort kan hon lika gärna chansa. Den andra är vilken erfarenhet och kunskap hon har. Den tredje är hennes personlighet, alltså ungefär om hon är mer räddhågad än äventyrslysten.

Av de här tre sakerna beror de två sista åtminstone delvis på hennes gener. Om hon har lätt att lära och sedan kan utnyttja den kunskapen i en ny situation är det större chans att hon gör rätt val och överlever. En alltför räddhågad människa riskerar att bli passiv och till sist svälta ihjäl. En alltför äventyrslysten människa tar onödiga risker och blir antagligen inte heller så långlivad.

13

Eva ställdes säkert inför många sådana här val innan hon fick sitt första barn. Varje gång stod inte bara hennes eget liv på spel, utan också alla hennes ättlingars.

Hälften dog unga

Att säga att livet som jägare och samlare var tufft är en underdrift. Det var ett helvete. Hälften dog innan de blev tonåringar, de flesta antingen redan vid förlossningen eller av infektioner (angrepp av virus eller bakterier) i barndomen. För den som klarade sig till vuxen ålder fortsatte hoten att komma. Det kunde vara sjukdomar, svält, vattenbrist, djurattacker, olyckor eller att rätt och slätt bli ihjälslagen.

Så här har människor levt under 99,9 procent av vår historia. Läs det igen, för det tål att upprepas. Under 99,9 procent av vår historia dog hälften innan tonåren, nästan alla av infektioner, blödningar, olyckor, svält, uttorkning och mord. Inte konstigt då att vår hjärna har utvecklats för att reagera på just de hoten. Vi undviker fortfarande kontakt med sjuka, för att inte själva bli smittade. Vi äter så mycket energirik mat vi kan när vi har chansen, och vi rycker till för minsta rörelse i buskar eller gräs – det skulle ju kunna vara ett farligt djur. Framför allt så undviker vi ensamhet och gör allt för att få behålla vår plats i flocken. För flocken var det bästa skyddet på savannen. En ensam människa var så gott som dödsdömd.

Det låter kanske konstigt, men i grund och botten är vi fortfarande jägare och samlare. Fast världen omkring oss ser helt annorlunda ut nu. Därför har vi inget inbyggt försvar som får oss att undvika en del nutida hot mot livet, som tobak, bilkörning eller soffslöande. De fanns ju inte i den värld som vi är utvecklade för.

14

STARKAST ELLER BÄST LÄMPAD?

När man pratar om evolution (att arter utvecklas för att vi ärver vissa egenskaper av dem som blir gamla nog för att få barn) brukar frasen ”survival of the fittest” dyka upp. Den har ofta, särskilt förr i tiden, översatts med ”den starkaste överlever”. Men ordet fit har flera olika betydelser på engelska. Det kan betyda stark eller vältränad (finns i ord som fitness), men också att något passar eller är bra lämpat (som i these trousers fit me). Det är så ordet används här. ”Den bäst lämpade överlever”, med andra ord.

Den som har bäst förutsättningar att klara av en viss livsmiljö har störst chans att överleva och föra sina gener vidare. Och det är inte alltid den med störst muskler.

15

Känslor är hjärnans verktyg för att hålla dig vid liv.

Livet går först

Kroppen, inklusive hjärnan, är utvecklad för att överleva och skaffa barn. Inte för att må bra och vara lycklig. Det är i och för sig trevligt bådadera, men livet går alltid först. Inget annat spelar någon roll om du är död. Det är så hjärnan prioriterar.

Alltså försöker hjärnan styra dig bort från alla hot. Den vill skydda dig och hålla dig säker. Hur då? Jo, med hjälp av känslor. Och som du förstår så är det inte de glada och mysiga känslorna som används här, utan sådana som rädsla eller oro.

Om du närmar dig ett klippstup känner du antagligen först en lätt ängslan, sedan en starkare och starkare oro och till slut är du vettskrämd. Om allt fungerar som det ska. Det är så hjärnan jobbar för att du ska ta rätt beslut – att backa undan från kanten. Och när du har gjort det belönas du med en känsla av lättnad. Puh! Jag överlevde den här gången också.

Så känslorna är hjärnans verktyg för att hålla dig vid liv. Det kan också betyda att du får behagliga känslor när du gör något som hjälper dig att överleva, som att du blir glad när du träffar en vän (det här är bra, du hör till flocken) eller hungrig när du känner doften av din favoriträtt.

Men hoten går alltid först. Det är så man blir en överlevare.

17

18