Hem till Oppigården »Man kan ju inte bygga ett bryggeri när man är sextio, då är det liksom lite sent. När man är trettio är man ung och har energi, men då ska man bilda familj.»
D
alarna i början av maj. Vi susar fram genom skirt ljusgröna björkskogar med pollen, en dalablå himmel och löften om en oändlig sommar hängandes i luften. Is this the way to Amarillo? frågar vi oss när vi kört vilse i skogarana utanför Hedemora. Vi hamnar på Turbo Festplats, en klassisk svensk folkpark som i försommarprakten aldrig varit vackrare, det var ju det här landet byggdes av, landsbygdens festpalats som förde folk samman. Nu ser platsen närmast övergiven och uppgiven ut, den ber nästan om ursäkt för att den står kvar där under björkarna. Men vacker är den i eftermiddagens släpljus. Och snart, bortom nästa krök, den lilla näpna byn Ingvallsbenning. Det här är historien om en envis man som lämnade Stockholm och hittade hem till gården.
D
et var idag vi skulle ses, vi är nästan säkra på det, lite mer tveksamma blir vi när vi äntligen får tag i mannen som är föremål för vår resa norröver. För Björn Falkeström, han har ingen aning. Yrvaket tar han emot oss ute på gårdsplanen. Han och bryggkompisen Mattias Eriksson började tidigt i morse och fick en liten paus nu på eftermiddagen innan det var dags att köra igång igen. Så han tog en tupplur. Men möte. Idag? Han måste kolla kalendern på väggen på kontoret. Och där står vi, inplitade av hustrun Sylvia som också jobbar i familjeföretaget. Så går Björn från yrvaket motvillig till sprudlande historieberättare när han lotsar oss igenom historien om bryggeriet, om hembygden, om livet. Marken vi står på hörde till gården Oppigård som ligger nere vid landsvägen
Björn Falkeström följde sina drömmar och blev bryggare.
som slingrar sig genom byn. Det enda som fanns här uppe på kullen bakom huset var en smedja. Björns morfar byggde smedjan 1929. Dels ställde han den på en liten höjd för då visste man att det är bra mark, och dels långt från gården. Brann den ner så brann inget annat ner – det var ett sätt att skaffa brandförsäkring innan det fanns sådana. Det var i den lilla byggnaden som bryggeriet uppfördes under åtta långa år, och också där man bryggde fram till alldeles nyligen. Nu har man flyttat in i en ny hall på gården.
B
jörn hör till det gamla gardet bland de nya bryggarna, och är lite förvånad av de senaste årens utveckling med många nya småbryggerier. – Vi är ju några som har varit med lite längre, men när man var nere på mässorna 2007–2008 var inget snack alls om att det skulle starta nya bryggerier, man kände ju alla. Då var vi bara några stycken som höll på. Björn började brygga hemma i mitten av åttiotalet. Runt 1988 var första gången han formulerade för sig själv att han skulle starta ett bryggeri. Formulerade, sådde ett frö, men inget hände just då. Åren gick och annat tog vid. – Sen bodde jag ju i Stockholm och jag skulle göra karriär och bli ekonomidirektör va, för jag är ju civilekonom. När man har pluggat i Uppsala umgås man med såna människor och då blir det ju det, att man fokuserar på såna saker, man ska ha slips och sånt där och springa runt på jobbet. Men en sväng på Stockholm Beer and Whisky-festival fick fart på tankarna igen. Björn lyssnade med stort öra på personerna som startade Nils Oscar, eller Kungsholmens Kvartersbryggeri som det hette då, men han försökte vifta bort tankarna. Hur skulle han
Oppigårds
113
