KLÄTTRINGENS HISTORIA Text: Lina Samuelsson / Fotograf: Greg Epperson
FRÅN ÄVENTYR FÖR ETT FÅTAL TILL EN SPORT FÖR DE BREDA MASSORNA Det var snart 50 år sedan som fjällmullarna i Svenska Alpinistförbundet blev klätterentusiaster i Klätterförbundet. Och i dag finns en klätterhall inom replängds avstånd, nästan var i landet du än är. Hooked berättar hur det gick till. Året är 1974. Mike Graham, 18 år, har precis slagit läger i Yosemite Valley. Han har hittat sitt folk – en grupp långhåriga och otvättade hippies, män som kvinnor, som utan skrupler gjort den storslagna nationalparken till sitt eget vardagsrum med hjälp av viljestyrka, muskelstyrka, vita knogar och en hel kappsäck full med episka bandanas. ”Vi hängde med, vi hade sett trenderna som utvecklades inom vågsurfing och vi kände att de hade koll – de hade en jäkligt cool stil. Det var det vi började föra in i klättringen – en viss känsla för stil. Det började med kläderna: vita målarbyxor och en kalkpåse, och så bandanan. [...] Och så använde vi inte särskilt mycket skydd så klart – för att verka tuffa”, har Dean Fidelman, en av Mike Grahams kamrater, berättat för GQ Style. Klättring var farligt, det var utmanande. Det var ett uttryck för den nya generationen och en kulturrevolution som greppat tag i USA och vägrade släppa. Året är 1974. Svenska Alpinistförbundet, en liten utbrytargrupp från friluftsvännerna i Svenska Fjällklubben, har precis bytt namn till Svenska Klätterförbundet och har släppt sin tredje stencilutgåva av tidningen Bergsport. Sveriges klättrarskara är liten och består främst av en grupp skogsmullar med en smittande entusiasm och en passion inte bara för hårda klippor utan även för den svenska fjällvärlden, skogens fågelliv och skidåkning. I de stencilerade utgåvorna av Bergsport delar man med sig av leder och berg, och i juni 1977 tipsar Lasse Svadängs om berget Häller nära Lysekil med tillägget:
34
”Fråga bonden om lov så får du tälta på ängen nedanför berget […] samma bonde har sommartid hästar på förutnämnda äng.” Medan amerikanska hippies med bandana erövrar bergväggar i nationalparken Yosemite, har Sveriges klättrare en förkärlek för allt från vandring till varm choklad. Ja, i mångt och mycket var nog Sverige lite av ett eget mikrokosmos i klättervärlden. En oas, där idéer och tankar om klättringens betydelse och utövning kunde stötas och blötas, ostört av omvärlden. Och omvänt var också Yosemites långhåriga hippies ett eget universum, isolerat i tid och rum. Just dessa mikrokosmos av klätterkultur har satt djupa spår i klättringens utveckling. Ett exempel är Tjeckiens och östra Tysklands speciella förhållande till bultar och säkring – där kalla krigets järnridå gjorde att 80-talets diskussioner tog andra riktningar, och bultade leder blev färre och svårare. Ett annat är engelska Sheffields orädda förhållande till obultad sandsten. Och ett tredje – den Tillsammans-känsla som tycks råda runt Bohusläns klätterklubb. Dessa små universum har varit ovärderliga för klättringen som kultur. För det är just i dessa små enklaver som nya leder upptäcks, nya normer etableras och nya ambitioner och drömmar – för varje år lite större, och för varje år lite djärvare – formuleras.
